Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning vid flerfaldig brottslighet

 

 

Av jur. lic. PETER LUNDKVIST

I artikeln behandlar författaren olika frågor om tillämpningen av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning vid flerfaldig brottslighet. Det framhålls bl. a. att åtalsunderlåtelse anses innefatta en sådan sakerförklaring som kan beaktas vid återfall och också skall registreras i det nya belastningsregistret. Förundersökningsbegränsning, som bygger på samma grundrekvisit som åtalsunderlåtelse, anses däremot inte som en sakerförklaring och skall inte heller registreras. Enligt författaren kan ordningen sättas i fråga.

 

När åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan och huruvida en förundersökning (nedan Fu) skall inledas eller nedläggas kan särskilda frågor aktualiseras, vilka liknar dem som domstolen har att bedöma när den bestämmer påföljden i ett mål med flerfaldig brottslighet. Nedan behandlas i korthet något om påföljdsfrågans förhållande till frågan om förundersökningsbegränsning (nedan FuB) eller åtalsunderlåtelse (nedan ÅU) bör beslutas. Först skall dock något sägas om dessa institut i allmänhet.

 

1. Allmänt om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
I Sverige råder i princip absolut förundersöknings- och åtalsplikt. Enligt 23:1 RB skall en Fu inledas när det finns anledning att anta att brott förövats. Finns det ej längre anledning att fullfölja Fu:en skall den nedläggas (23:4 st. 2 RB). Åklagaren är enligt 20:6 RB skyldig att väcka åtal om en fällande dom på objektiva grunder kan förväntas. Även om det finns ”tillräckliga skäl för åtal” kan dock åklagaren med stöd av vissa undantagsregler göra en lämplighetsbedömning vid avgörandet av åtalsfrågan. En sådan undantagsregel, som inskränker den absoluta åtalsplikten, är den om ÅU i 20:7 RB. Stadgandet behandlar huvudfallen av ÅU.
    Från ÅU skall skiljas beslut att ej väcka åtal. Ett sådant beslut kan fattas p. g. a. en rad olika omständigheter, t. ex. att brott inte kan styrkas eller att preskription har inträtt, medan ÅU meddelas enligt

särskilda bestämmelser härom. ÅU benämndes tidigare åtalseftergift.1 Med FuB menas att en Fu inte inleds eller nedläggs enligt 23:4a RB. Bestämmelsen får sitt sakliga innehåll främst genom reglerna om ÅU i 20:7 RB. FuB och ÅU kommer alltså ifråga i likartade situationer. Om en Fu inte inleds eller nedläggs på annan grund än enligt 23:4a RB, t. ex. att det inte finns anledning att anta att brott förövats eller att brott inte kan styrkas, är det inte fråga om FuB. För dessa fall finns det inte någon särskild beteckning.
    Ett beslut om ÅU är en sakerförklaring, dvs. ett konstaterande från åklagaren att den misstänkte begått brottet ifråga. FuB har inte sådana konsekvenser. Eftersom ÅU är en sakerförklaring måste det vara klarlagt att den misstänkte begått brottet. I praktiken innebär detta normalt att den misstänkte måste ha erkänt gärningen.2Enligt min mening bör det dessutom åtminstone krävas att brottet är ”styrkt” för att ÅU skall kunna meddelas.3Endast i rena undantagsfall kan ÅU beslutas när gärningen är förnekad. Ett sådant fall kan t. ex. föreligga då det klart framgår att den misstänkte vidgår alla omständigheter som krävs för straffbarhet men att han bestrider ansvar med hänvisning till att han saknar förmåga att betala böter.
    FuB kan inte komma ifråga när ärendet är redo för beslut i åtalsfrågan och då alltså möjligheten att meddela ÅU har inträtt. Gränsen mellan de båda institutens tillämpningsområde dras i normalfallet vid den punkt då utredningen slutdelges den misstänkte enligt 23:18 RB.4Det kan ofta hända att det tidigare funnits förutsättningar för FuB men att slutdelgivning skett och ärendet redovisats till åklagare så att FuB inte kan beslutas samtidigt som åklagaren önskar undvika ett åtal men att ÅU inte kan meddelas p. g. a. ett förnekande. Det råder delade meningar om hur en sådan situation skall hanteras. Det finns auktoritativa uttalanden om att åtal måste väckas i ett sådant fall.5Nämnda situationer bör undvikas, men problemet kan endast delvis lösas genom ett nära samarbete mellan polis och åklagare. Enighet torde emellertid råda om att åklagaren i nämnda fall har en möjlighet att återuppta Fu:en och därefter genast besluta om FuB. Frågan är dock vad som skall krävas för att en Fu skall kunna återupptas i nämnda fall. Ett alternativ är att det bör krävas att en komplettering av Fu:en är nödvändig för att åtal skall kunna väckas. Ett annat är att det är tillräckligt att

 

1 Den nu gällande terminologin anser jag inte vara helt adekvat eftersom termen antyder att åklagaren är försumlig. När det gäller terminologin se SOU 1976:47 s. 135. 2 Se RÅC I:124 s. 2. 3 Se och jfr Karnov 1997/98, s. 2609 not 537. 4 Se RÅC I:107 s. 2, RÅFS 1997:12 s. 5 och Metodfrågor 1997:2 s. 33 f. 5 Se prop. 1984/85:3 s. 55 f., SOU 1992:61, del A, s. 153 och RÅC I:124 s. 29. Jfr Metodfrågor 1997:2 s. 35 f.

det i och för sig finns någon ytterligare Fu:s-åtgärd att vidta. Ett tredje är att Fu:en kan återupptas oavsett om någon ytterligare Fu:s-åtgärd är möjlig att vidta. Det sistnämnda alternativet är enligt min mening att förorda. Med ett sådant synsätt kan åtal undvikas i situationer där ett sådant skulle te sig obilligt eller absurt. Att kräva obehövliga kompletteringsåtgärder är inkonsekvent. Ett annat synsätt än det förordade är onödigt formalistiskt och till men för den misstänkte samt medför att åtalsfrågan blir avhängig av slumpartade omständigheter istället för rationella överväganden.
    ÅU kan enligt 20:7a RB meddelas även efter att åtal väckts, men innan dom fallit. Möjligheten är emellertid i praktiken starkt begränsad av kravet på att skuldfrågan skall vara klarlagd. När så inte är fallet eller då åklagaren av något skäl inte vill meddela ÅU är det dock, enligt min mening, möjligt att ompröva det tidigare åtalsbeslutet, förutsatt att nya omständigheter föreligger, och i stället besluta att Fu:en skall återupptas för att sedan omedelbart besluta om FuB.
    Instituten ÅU och FuB är fakultativa, vilket innebär att åklagaren inom relativt vida ramar kan välja mellan att slutföra Fu:en och väcka åtal eller besluta om FuB eller ÅU. Det är viktigt att instituten används konsekvent så att principen om allas likhet inför lagen inte rubbas. Det kan i detta sammanhang noteras att ÅU inte används i den utsträckning som lagstiftningen i och för sig ger utrymme för.6ÅU och FuB bör dock meddelas i de fall där det är möjligt och frågan om ÅU eller FuB bör uppmärksammas i ett tidigt skede av handläggningen. Detta kan motiveras främst med rättvise- och effektivitetshänsyn samt med hänsyn till den misstänkte.

 

2. Grundrekvisitet för åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning
Såväl ÅU som FuB får endast beslutas under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts. Detta rekvisit brukar benämnas grundrekvisitet. Det är omständigheterna i det enskilda fallet som är avgörande för om grundrekvisitet är uppfyllt. När det gäller vad som är väsentliga allmänna intressen vid ÅU angav departementschefen följande riktlinjer:

 

Avsikten är naturligtvis att det nya grundrekvisitet skall öka utrymmet för åtalsunderlåtelse i förhållande till gällande rätt. Liksom f. n. bör dock en vägledande synpunkt vara att åtalsunderlåtelse inte bör få medföra att likartade fall bedöms olika. Intresset av att tilltron till rättsväsendets objektivitet upprätthålls kan alltså göra ett åtal påkallat. Ett annat viktigt allmänt intresse som kan tala för åtal kan vara att den misstänkte förut gjort sig skyldig till brott. Som

 

6 Se SOU 1992:61 s. 175.

ytterligare skäl för åtal kan nämnas att förverkande av egendom av icke obetydligt värde kan komma i fråga.
    Av stor och ofta avgörande betydelse när det gäller att bedöma om ett viktigt allmänt intresse kräver åtal blir naturligtvis brottets svårhet och omständigheterna i övrigt kring detta. Allmänpreventiva synpunkter kan emellertid ibland tala för att ett domstolsförfarande kommer till stånd även vid mycket lindriga brott. Det kan sålunda vara nödvändigt att särskilt markera att en viss brottstyp inte accepteras av samhället, t. ex. om en viss brottslighet har börjat förekomma i besvärande stor omfattning. Det kan också i vissa fall finnas ett stort allmänt intresse av att domstol får bedöma en viss rättsfråga.7

När det gäller vad som avses med väsentliga enskilda intressen vid ÅU noterade departementschefen att det från målsägandens synpunkt kan vara önskvärt att åtal väcks så att denne själv inte behöver utföra skadeståndstalan, varefter han erinrade om att åklagaren stundom är tvingad att utföra målsägandens talan.8Vidare anförde departementschefen följande:

 

I en hel del fall synes emellertid inte rimligen det förhållandet att en målsägande lidit viss skada genom brottet böra få avgörande betydelse vid prövningen av om åtal skall ske eller åtalsunderlåtelse meddelas. Vid prövningen bör enligt min mening i fortsättningen — som också följer av det nya uttrycket ”viktigt enskilt intresse” — endast väsentliga målsägandeintressen beaktas. Omständigheter som bör beaktas i sammanhanget är skadans storlek och parternas ekonomiska förhållanden. I flertalet fall täcks skadan till största delen av försäkring. Något krav på att ersättningsanspråket har fastställts av domstol uppställs i princip inte av försäkringsbolagen. När försäkring på detta sätt täcker skadan, med undantag för t. ex. ett mindre självriskbelopp, måste målsägandens intresse av att rättegång förs mot gärningsmannen anses vara begränsat.
    Läget är dock annorlunda vid en personskada som täcks av den del av en hemförsäkring som avser s. k. överfallsskydd, ...
    Prövningen av ett skadestånd kan normalt inte anses vara av vikt för målsäganden, om det är sannolikt att ett utdömt skadestånd inte skulle kunna verkställas. Självfallet är det dock vid grövre brott ofta viktigt att även den ekonomiska konsekvensen av brottet inskärps hos lagöverträdaren.
    Vid bedömningen bör hänsyn också tas till om betalning eller betalningsutfästelse görs av den misstänkte. I enlighet med vad som f. n. gäller bör det vara tillåtet för åklagaren att låta bedömningen påverkas av att den misstänkte gottgör målsäganden den skada han lidit.9

 

7 Se prop. 1984/85:3 s. 22. På inrådan av lagrådet talas det nu i lagtexten om ”väsentliga” intressen och inte om ”viktiga” intressen. Någon skillnad i sak är dock inte avsedd. 8 Se prop. 1984/85:3 s. 22. 9 Se prop. 1984/85:3 s. 23.

Vidare uttalade departementschefen att målsäganden vid brott som inneburit en grov kränkning, t. ex. våldtäkt, har ett självständigt intresse av att gärningsmannen fälls till ansvar.10 Vid sådana brott torde dock åtal nästan alltid vara påkallat p. g. a. allmänna intressen. Detta torde f. ö. ofta gälla vid brott som medfört personskada.
    Det är alltså målsägandens intresse av skadestånd som är centralt. Uttalandet att hänsyn skall tas till huruvida ett skadestånd kan verkställas anses av vissa, enligt min mening dock felaktigt, mindre tungt vägande.11Det kan emellertid ifrågasättas om det är lämpligt att skadeståndsfrågan kan ges avgörande betydelse för huruvida någon skall dömas för brott, eftersom skadestånd har en helt annan funktion än straff. Det synes även mindre väl förenligt med principen om allas likhet inför lagen att åtalsfrågan är beroende av den misstänktes betalningsförmåga och vilja att ”köpa sig fri” genom skadeståndsersättning.
    Vid FuB är utgångspunkten för intressebedömningarna densamma som vid ÅU, med det kan stundom finnas ett särskilt intresse att en Fu genomförs.12

3. Särskilt om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning vid flerfaldig brottslighet
Enligt 20:7 p. 3 RB kan ÅU meddelas om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet. Denna grund för ÅU har den största praktiska betydelsen.13 Det är vid tillämpningen av nämnda regel som frågor som sammanhänger med påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet kan aktualiseras. I praktiken måste det vid tillämpningen göras en jämförelse mellan påföljden vid de båda alternativen. Avgörande för att ÅU skall meddelas är att den konkreta påföljden är tillräcklig och adekvat för den samlade brottsligheten.14 Att ett högre straff skulle följa om den samlade brottsligheten åtalas är således inte något hinder mot ÅU. Regleringen motiveras i huvudsak utifrån processekonomiska synpunkter. Att ÅU kan meddelas i de nämnda fallen ligger väl i linje med de principer som gäller för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet.
    ÅU och FuB kan aktualiseras i olika situationer. Samtidighetsfallen15kännetecknas av att någon misstänks för flera brott utan att tidigare ha dömts för något av dem. Är brottsligheten likartad är det fråga om seriebrottslighet och utrymmet för ÅU är då stort.

 

10 Se prop. 1984/85:3 s. 23. 11 Se Fitger, Rättegångsbalken, s. 20:21. Jfr Brottsbalkskommentaren III s. 809.12 Se prop. 1984/85:3 s. 54 f. och Fitger, Rättegångsbalken, s. 23:31 f. 13 Se SOU 1992:61 s. 171 f. 14 Se prop. 1984/85:3 s. 31 f. och 50. 15 Se härom prop. 1984/85:3 s. 30–32, 49–51 och RÅC I:124 s. 16–19.

Urvalet av vilka brott som skall utredas och åtalas bör ske så att brottslighetens art och systematiska karaktär belyses. Även om brottsligheten är olikartad är utrymmet för ÅU förhållandevis stort. Urvalet bör ske så att brottslighetens olika sidor och allmänna omfattning illustreras. Om det är fråga om ett ”artbrott” talar det vanligen mot ÅU för brottet med hänsyn till allmänna intressen. Läget kan vara ett annat vid seriebrottsfall.16Ledstjärnor vid urvalet i samtidighetsfallen bör vara brottens svårhet, utredningssvårigheter, hänsyn till bevisfrågor och intresset av en snabb lagföring. ÅU kan t. ex. meddelas för ett brott som kan antas föranleda några månaders tillägg på ett årslångt fängelsestraff och beträffande brott som kan medföra att en skyddstillsyn förenas med böter.17 Successivfallen18utmärks av att den misstänkte tidigare dömts för brott och att det nu föreligger ytterligare brott till bedömning. Om den tillkommande brottsligheten skett före domen (nyupptäckt brott) föreligger stora likheter med samtidighetsfallen. Det kan dock i dessa fall föreligga än starkare skäl för ÅU och FuB med hänsyn till att alternativet är ytterligare en process. Om brottsligheten skett efter domen (nytt brott) är utrymmet för ÅU och FuB mer begränsat. Detta gäller i synnerhet då den tidigare påföljden helt har verkställts. Vid successivfallen är åklagaren inte bunden av reglerna i 34 kap. brottsbalken, t. ex. 34:3 st. 1 BrB som innehåller ett uppenbarhetsrekvisit, och kan därför vara mer generös mot den misstänkte än en domstol. Prövning bör dock inte avvika alltför mycket från vad som en domstol skulle ha kommit fram till.19Om en s. k. konsumtionsdom kan förväntas skall, enligt min mening, FuB eller ÅU meddelas om grundrekvisitet inte lägger hinder i vägen. Detta gäller även om det föreligger en recidivfara som i och för sig motiverar att den misstänkte häktas för den nya brottsligheten.
    Tidigare har beslut om ÅU inte registrerats. Det har dock nu bestämts att ÅU skall registreras i det nya belastningsregistret.20 Detta innebär bl. a. att det kommer att bli möjligt att ta hänsyn till ÅU som tidigare meddelats i förhållande till brottsligheten, när frågan om ÅU eller FuB aktualiserats p. g. a. tillkommande brott. Att tidigare meddelad FuB inte skall ligga den misstänkte till last vid beslut om ÅU eller FuB följer redan av det skälet att FuB inte innebär en sakerförklaring.
    Kan domstolen beakta brott för vilka ÅU meddelats vid avgörandet av om återfallet i brott bör påverka påföljdsfrågan och vid avgö-

 

16 Se och jfr RÅC I:124 s. 17. 17 Se prop. 1984/85:3 s. 50. 18 Se härom prop. 1984/85:3 s. 30–32 och 49–51 samt RÅC I:124 s. 16 f. och 19.19 Se prop. 1984/85:3 s. 51. 20 Se prop. 1997/98:97 och Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU20.

randet av om gärningsmannen förfarit vane- eller yrkesmässigt,21 vilket kan ha betydelse bl. a. för brottslighetens svårhet? Den ställda frågan har inte givits en likformig behandling. När det gäller ÅU:s betydelse för om gärningsmannen agerat vane- eller yrkesmässigt har frågan besvarats nekande, med hänvisning bl. a. till att det kan ifrågasättas att det skall vara tillåtet att åberopa omständigheter som ligger utanför gärningsbeskrivningen.22 Tidigare meddelad ÅU skall emellertid beaktas vid avgörandet av påföljdsfrågan.23 Är det nuvarande systemet rörande ÅU och FuB utformat på ett sätt som är lämpligt? Reglerna om ÅU och FuB syftar främst till att åstadkomma processekonomiska fördelar. För att detta syfte skall kunna uppnås är det nödvändigt att det redan i ett tidigt skede av utredningen finns möjlighet att avstå från fortsatta Fu-åtgärder och att den misstänktes inställning till brottsmisstanken inte tillmäts någon betydelse för frågan om ärendet skall avskrivas eller inte. När gärningen är förnekad är det av rättssäkerhetskäl vanligen otänkbart att meddela ett beslut som innebär en sakerförklaring. Det sagda medför att det inte är lämpligt att göra några grundläggande förändringar av utformningen av institutet FuB.
    Det har ovan framgått att det för den enskilde kan ha stor betydelse huruvida det tidigare beslutet har form av ÅU eller FuB. ÅU innebär ju en sakerförklaring, vilket medför att brottsligheten kan beaktas när påföljden bestäms vid en eventuell ny lagföring. Så är inte fallet med FuB. Det är emellertid ofta rena tillfälligheter som avgör om ett avskrivningsbeslut i ett enskilt fall ges formen av ÅU eller FuB. Det är inte ovanligt att FuB meddelas även om gärningen är erkänd och kan styrkas. Därtill kommer att det inte sällan är mycket troligt att brott kan styrkas även om gärningen är förnekad, vilket ju i praktiken medför att endast FuB kan meddelas. Det är därför tämligen slumpartat vilken form ett tidigare avskrivningsbeslut givits och följaktligen lika slumpartat om det vid ett återfall är möjligt att beakta ett tidigare brott som kunnat styrkas. Finns det med hänsyn till det sagda tillräckliga skäl för den gällande ordningen där ett beslut om ÅU innebär en sakerförklaring, med de konsekvenser som följer av detta?

 

21 Se t. ex. 9 kap. 6 § 2 st. BrB och 3 § 1 st. 2 p. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. 22 Se prop. 1984/85:3 s. 32 f. och RÅC I:124 s. 18 f. Jfr prop. 1997/98:55 s. 133. 23 Se prop. 1987/88:120 s. 88.