PETER LUNDKVIST, Vårdslös kreditgivning. Straffrättsliga frågor om bankbrott. Skrifter från Juridiska fakulteten i Uppsala. Iustus förlag, Uppsala 1998. 155 s.
Banklagskommittén har i uppdrag att överväga lämpligheten av att kriminalisera vårdslösa förfaranden vid kreditgivning och i samband med beslut om riskhantering, särskilt i sådana fall där vårdslösheten kan leda till så omfattande förluster att ett instituts solvens hotas (Dir. 1995:86 s. 10 f.). Som ett led i kommitténs arbete fick Peter Lundkvist i uppdrag att utarbeta en rapport. Boken utgör en omarbetning av rapporten och har framlagts som licentiatavhandling vid juridiska fakulteten i Uppsala. Uppdraget gick ut på att redovisa behandlingen av bankbrott enligt svensk och utländsk rätt och ge ett underlag för en bedömning huruvida vårdslös kreditgivning och riskhantering borde kriminaliseras — en fråga som kommittén avser att ta ställning till i sitt till juni 1999 aviserade slutbetänkande.
Författaren använder termen bankbrott för brott som begås av bankmän, är riktade mot den egna banken och har samband med kreditgivning eller riskhantering. Bankmän betecknar personer som ingår i bankens ledning men även anställda och andra som på något sätt kan företräda banken. Riskhantering avser förmögenhetsförvaltning eller annan affärsverksamhet än kreditgivning som rymmer moment av överlåtelse; således ett snävare område än vad som vanligen avses när man talar om bankernas riskhantering.
Den straffrättsliga reglering som aktualiseras vid bankbrott är framför allt brottsbalkens bestämmelser om trolöshet mot huvudman, förskingring, bedrägeri och vissa borgenärsbrott. Boken innehåller en redovisning av dessa brott med särskild inriktning på bankernas kreditgivning. Borgenärsbrott är, som författaren framhåller, i detta sammanhang av mindre intresse. Den relativt utförliga genomgången av trolöshetsbrottet är välkommen; denna i många sammanhang aktualiserade, vagt utformade kriminalisering har behandlats styvmoderligt i den svenska straffrättsdoktrinen. Refererad praxis saknas såvitt gäller förhållanden vid kreditgivning i bank. Författaren redogör dock för ett antal tingsrätts- och hovrättsdomar av intresse. I dessa berörs bl. a. frågor om betydelsen av s. k. hypotetiskt samtycke och av att bankrörelselagens föreskrifter om kreditgivning åsidosatts. Eftersom trolöshetsansvar förutsätter uppsåt är bedömningen av om förtroendemannen haft uppsåt att skada banken av avgörande betydelse. Författaren menar att bedömningen av skadeuppsåtet ofta kan förenklas. I Nils Jareborgs efterföljd (Straffrättens ansvarslära s. 249) anser han att medveten oaktsamhet i förhållande till faktisk skada är identisk med uppsåt till fara för skada — och ”beaktansvärd fara för slutlig förlust” är enligt förarbetena