GEORG STERZEL, Studier rörande påföljdspraxis m. m., Jure AB, Stockholm 1998, ca 325 s. JAN KALTE, Specialstraffrätt — Kommenterade rättsfall för brottmålsjurister, Norstedts Juridik AB, Stockholm 1998, 252 s.

 

Den svenska straffrättsliga litteraturen har under år 1998 begåvats med två verk som i första hand är avsedda att vara verktyg i händerna på jurister som sysslar med brottmål i sin praktiska verksamhet. Båda böckerna är skrivna av personer som under lång tid varit i rättvisans tjänst. Georg Sterzel har en mångårig domargärning bakom sig, bl. a. som rådman i Sollentuna tingsrätt. Jan Kalte är erfaren kammaråklagare vid Åklagarmyndigheten i Stockholm (tidigare Södertälje).
    Någon kanske säger att Sterzels Påföljdspraxis inte behöver någon närmare presentation för den som — i likhet med recensenten — har tjänstgjort som domare i Svea hovrätt och tingsrätterna därunder. Där har ju Sterzels sammanställningar av domstolspraxis i fråga om påföljder varit ett välkänt och under flera år allmänt begagnat hjälpmedel i det dagliga domstolsarbetet. Det framgår av förordet till boken att sammanställningen först använts vid Sollentuna tingsrätt för att därefter på informella vägar spridas i domstolsväsendet, innan Domstolsverket år 1995 gav ut en mer ”officiell” version i kompendieform.
    Den nu föreliggande boken är emellertid på väsentliga punkter utökad i förhållande till tidigare versioner och innehåller åtskilligt fler matnyttiga saker än enbart en sammanställning av påföljdspraxis. Boken inleds sålunda med ett avsnitt betecknat ”Allmänna frågor”, där författaren tar upp grundläggande problemställningar om straffmätning och påföljdsval (däribland en intressant sammanställning av rättskällor när det gäller artbrottsproblematiken) och särskilda frågor om möjligheterna att döma till samhällstjänst samt om påföljd och straffmätning vid ungdomsbrott. Efter detta inledande avsnitt följer så en genomgång för olika brottstyper av frågor om påföljdsval och straffmätning i domstolarnas praxis. Det är främst rättsfall från Högsta domstolen (referat och notisfall från Nytt Juridiskt Arkiv) och RH-publicerade hovrättsfall som tas upp, men beträffande vissa brottstyper har författaren också redovisat en hel del opublicerade hovrättsavgöranden och även tingsrättsavgöranden. Utifrån det sålunda redovisade materialet gör författaren inte sällan egna konklusioner om vad ”normalstraffet” för ett visst brott är eller inom vilken spännvidd normalstraffet kan anses ligga. Det skall genast sägas att dessa konklusioner genomgående görs med tillbörliga reservationer och med den försiktighet som ämnets natur föranleder. En viktig del av rättssäkerheten i domstolsförfarandet är att lika fall bedöms lika. Detta innefattar bl. a. ett önskemål att

brott av ett visst slag om möjligt skall rendera samma straff, oberoende var i landet det begås och oberoende av vem eller vilka som råkar vara domare i målet. Från den synpunkten kan det sägas vara oproblematiskt att som Sterzel redovisa hur domstolarna dömt i liknande mål. Och den domare som låter sig vägledas av Högsta domstolens refererade avgöranden i straffmätningsfrågor kan ju inte klandras, knappast heller den som tar råd av RH-refererade hovrättsfall i samma ämne. Det kan däremot hävdas att problem uppstår, om man som domare använder Sterzels sammanställning som rikslikare även när det gäller mera summariskt presenterade underrättsavgöranden. Risken är då att straffmätningen blir för standardiserad, att den inte tillräckligt tar hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
    Det skall i denna del först och främst konstateras att Sterzel genomgående har en hög ambitionsnivå när det gäller att presentera de omständigheter som ligger till grund för ett visst avgörande. Samtidigt är det oundvikligt, för att ett verk av den här typen inte skall bli alldeles ohanterligt, att en kraftig sållning får ske av materialet. Den som är särskilt intresserad av ett visst domstolsavgörande är hänvisad till att beställa det från respektive domstol. Men den som inte är beredd att göra sig detta besvär får i stället ta den relativt summariska redovisningen för vad den är och därmed dra endast försiktiga slutsatser för det egna målets del. Med denna reservation kan jag för min del inte se annat än att Sterzels sammanställning av domstolsavgöranden är en till alla delar mycket värdefull hjälp i det dagliga arbetet med straffmätning och påföljdsval i domstolarna. Och till detta kommer att Sterzel när det gäller flera brottstyper har en avsevärt högre ambitionsnivå än att bara redovisa hur domstolarna sett på påföljdsval och straffmätning i mer inskränkt bemärkelse. Ett par exempel får tjäna som illustration. När det gäller brottet våld eller hot mot tjänsteman redovisar han exempelvis hur domstolarna sett på mildrande omständigheter av olika slag, och han har också gjort studier av den av kriminaliseringen skyddade personkretsen och frågat sig om vissa yrkesgrupper åtnjuter starkare skydd än andra. Och när det gäller narkotikabrotten får sig läsaren — vid sidan av straffmätningsproblemen — sig också till livs beskrivningar av olika preparats verkningar och farlighet, allt i syfte att själva kunna göra jämförelser i straffvärdhetshänseende mellan olika slag av narkotika. När det gäller narkotikabrotten berör Sterzel för övrigt frågan om ett renodlat mängdresonemang bör ligga till grund för straffmätningen. Han redovisar den kritik som förekommit mot en straffmätning efter sådana riktlinjer men konstaterar samtidigt att Högsta domstolen i ett rättsfall från år 1993 sagt att det framstår som naturligt att, om det inte föreligger några

särskilda omständigheter kring brottet, låta mängden narkotika — liksom arten — få avgörande betydelse. En annan fråga i det sammanhanget är om kvaliteten på narkotikan, vid sidan av mängden, skall få genomslag i straffmätningen. Möjligen har domstolarna tvekat att föra in även den parametern i straffmätningsövervägandena, och det har efterlysts vägledande rättsfall från Högsta domstolen. Ett sådant är enligt uppgift nu på gång.
    Mitt intryck är att tröskeln till att slå upp i Sterzel inför en överläggning till dom är lägre bland de yngre domarna än bland de äldre. Hos de äldre hör man inte sällan varningsord för att lägga för stor vikt vid det material som Sterzel tagit fram, men det är — som framgått av det ovan sagda — en inställning vars värde måste bero på omständigheterna. När det gäller vissa brottstyper har Sterzel tillgång till ett rikt material som ger underlag för väl underbyggda slutsatser om hur domstolarna ser på straffvärdet. I andra fall är underlaget betydligt magrare, ibland beroende på att antalet sådana brott är få, ibland helt enkelt därför att spännvidden är så stor mellan olika handlingssätt som faller under samma straffstadgande. Ett exempel på ett sådant magert underlag erbjuder redovisningen när det gäller ringa misshandel (s. 2–6), där författaren endast konstaterar att Åklagarmyndigheten i Stockholm rekommenderar 40 dagsböter som normal påföljd med tillägget att brottstypen rymmer så ”skiftande material” att det är svårt att tala om ett ”normalbrott”. Och när det gäller vållande till kroppsskada i förening med vårdslöshet i trafik nämns som normalpåföljd 30– 80 dagsböter med hänvisning till en vid Stockholms tingsrätt använd taxa. Värdet av sådana upplysningar är förstås begränsat men inte obefintligt. Det förekommer också fall där Sterzel utan angivande av källa gör antaganden om normalpåföljden (självtäkt, s. 3–9). Rån är ett annat brott som är relativt styvmoderligt behandlat (s. 1–10, 3–9, bilaga 6–1). När det gäller vissa brottstyper finns i boken värdefulla redovisningar av praxis när det gäller gränsdragningen mellan olika grader av samma brott. Det gäller exempelvis de centrala förmögenhetsbrotten stöld och bedrägeri (s. 3–1 ff.). Det bör dock observeras att den genomgång författaren här gör är begränsad såtillvida att den i huvudsak enbart rör vilka gränsdragningar som görs med hänsyn till värdet av det som varit föremål för brottet. När det gäller övriga faktorer är läsaren hänvisad till andra rättskällor, t. ex. brottsbalkskommentaren. Beträffande andra brottstyper finns ingen redovisning alls av det här slaget, t. ex. när det gäller gränsen mellan rån och grovt rån. Det beror alldeles säkert på att värdet av det tillgripna bara är en faktor av flera när det gäller att bedöma om ett rånbrott är att bedöma som grovt eller inte. Läsaren av Sterzels bok bör observera att den också innehåller elva bilagor där diverse mat-

nyttiga ämnen behandlas, alltifrån smuggling av köttvaror (bilaga 7) till värdegränsen vid snatteri (bilaga 1). Det är inte i alla delar kristallklart varför Sterzel valt bilageformen i stället för att föra in materialet i huvudtexten. I någon mån gör bilageformen materialet mindre överskådligt. Kanske vore det en fördel om författaren i en kommande upplaga kunde arbeta in åtminstone en del av bilagorna i huvudtexten.
    De första kapitlen rörande påföljdspraxis behandlar brottsbalksbrotten, varefter följer ett flertal avsnitt som rör specialstraffrätten. Störst utrymme i sistnämnda del får av naturliga skäl trafikbrottslagen, narkotikastrafflagen, varusmugglingslagen och skattebrottslagen. Trafiklagstiftningen vid sidan av trafikbrottslagen tas upp i huvudsak genom en redovisning av Riksåklagarens och Åklagarmyndighetens i Stockholm praxis. Bland övrig specialstraffrätt som redovisas märks alkohollagen, försvarslagstiftningen och jaktlagstiftningen, men även ett femtontal andra specialstraffrättsliga lagar tas upp. Det är sålunda en fyllig genomgång av specialstraffrätten som erbjuds. Här är inte platsen att göra några särskilda nedslag rörande detaljerna i Sterzels redogörelse. Det kan som en randanmärkning konstateras att vissa nya rättsfall av naturliga skäl inte hunnit tas med (se t. ex. angående påföljd för olovligt innehav av kniv avsnitt 14.1 jämfört med NJA 1997 s. 476); läsaren måste alltså vara beredd att komplettera med de två senaste

årgångarna av Nytt Juridiskt Arkiv. Författaren skriver i förordet: ”Med försiktighet använd…bör de i sammanställningen lämnade riktlinjerna kunna tjäna till viss ledning vid dömandet och förhoppningsvis främja en någorlunda enhetlig straffmätning.” För egen del tror jag att dessa av blygsamhet präglade rader är starkt underdrivna. Sterzels genomgångar av domstolspraxis är — rätt använda — av mycket stort värde för domstolsjurister och andra intresserade, och det är hoppingivande att författaren — enligt vad som framgår av ett bifogat erbjudande från förlaget — kommer att hålla sin bok uppdaterad med supplement som ges ut en gång per år. Upplägget i Jan Kaltes bok är att kort redogöra för refererade avgöranden från Högsta domstolen och hovrätterna hänförliga till specialstraffrätten. Med specialstraffrätt menas därvid enligt förordet ”den del av straffrätten som inte är upptagen i brottsbalken eller därtill anslutna författningar”. Det är fråga om ett 80-tal lagar och andra författningar, bl. a. narkotikastrafflagen, jaktlagen, vapenlagen och varusmugglingslagen. Även lagen om felparkeringsavgift behandlas, trots att den kanske inte kan anses tillhöra straffrätten i egentlig mening. Däremot ingår inte trafikbrottslagen och vägtrafikkungörelsen i boken, vilket i någon mån begränsar värdet. Kalte tar på det sättet ett bredare grepp på specialstraffrätten än Sterzel att han inte koncentrerar sig på just påföljdsfrå-

gor utan tar upp allehanda problem med anknytning till de olika straffbestämmelserna. Kalte berör sålunda, ofta under särskilda rubriker, olika rekvisit som skall vara uppfyllda för att döma till ansvar, uppsåt, bevisningens styrka, gränsdragningen ringa brott/normalbrott, förverkande samt processuella frågor. Under varje rubrik anges i stark sammanfattning de rättsfall som är relevanta i sammanhanget.
    I anslutning till åtskilliga av de i Kaltes bok upptagna rättsfallen står det viktiga tillägget ”ä.r.” vilket skall utläsas ”äldre rätt”. Det innebär att rättsfallet i fråga inte utan vidare kan sägas ha aktualitet såvitt avser gällande rätt. Om detta säger Kalte i förordet: ”Varje återgivet rättsfall bär på ett budskap, även om jag betraktar det tillhörande äldre rätt”. Visst, men budskapets värde för dagens läsare påverkas väl i någon mån av om den lagstiftning som domstolen tillämpat i rättsfallet fortfarande gäller eller inte? Eftersom ”ä.r.” enligt Kaltes systematik kan markera inte bara en saklig utan även en endast redaktionell ändring, kan läsaren inte utan närmare undersökning veta något om rättsfallets relevans idag.
    Men låt inte detta påpekande skymma styrkan i Kaltes bok, nämligen att den ger möjlighet till snabb överblick över vilka rättsfall som finns på ett visst område inom specialstraffrätten. Kommenterande litteratur saknas ofta på de rättsområden som berörs, och därför fyller Kaltes bok helt klart en funktion i det praktiska rättslivet.

Sammanfattningsvis vill jag dra slutsatsen att den som i egenskap av t. ex. domare, advokat, åklagare eller polis har att i sin dagliga verksamhet hantera straffrättsliga frågor har stor nytta av båda de böcker som granskats i denna recension.
Lars Eklycke