Åklagarreflektioner kring rättegångsbalken
Av f. d. överåklagaren ERIC ÖSTBERG
1. Inledning
Att få delta i att högtidlighålla 50 årsminnet av rättegångsbalkens tillkomst känns i viss mening som att fira jubileum med en gammal studiekamrat. Det är nämligen i dessa dagar exakt 50 år sedan propedeutläraren Mischa Carlo Emanuel Markendag, oförgätlig för var och en som passerat juridiska fakulteten i Lund någon gång under decennierna efter andra världskriget, invigde oss då nyinskrivna studenter i balkens regler. Om jag inte missminner mig omnämndes den gamla balken, väl av pedagogiska skäl, endast som ett varnande exempel eller som ett numera bortjagat spöke från fordom. För den dåtida lundastudenten kom senare Karl Olivecrona under en rundlig termins föreläsningar, seminarier och postseminarier att öppna dörren till rättegångsbalken. Det är icke utan intresse att i efterhand konstatera hur hans lärobok ”Rättegången i brottmål enl RB”, som kom 1953, kunde brukas och flitigt också brukades som en nyttig handbok, särskilt kanske av den som råkade bli åklagare. Detta är så mycket intressantare som författaren i sitt förord särskilt markerade att det här var frågan om en lärobok och inte någon handbok. Enligt min minnesbild var skrifter, tankar och idéer som emanerade från professor Ekelöf i Uppsala, om inte bannlysta, så i vart fall inte påbjudna som kurslitteratur eller som något man borde ägna särskild uppmärksamhet. Lärofadern när det gällde den nya balken var och förblev för de dåtida lundajuristerna Karl Olivecrona.
2. Åklagarrollen
Genom rättegångsbalken fick åklagaren en till stora delar ny, självständig och betydelsefull roll i brottmålsprocessen. Den fråga som nu skall ställas är om åklagarväsendet i 1948 års skepnad var redo att spela den. Svaret måste dessvärre bli: knappast. Möjligen borde en försiktig lagstiftare ha passat på att parallellt med förberdelsearbetet för rättegångsbalken också grundligt reformera åklagarväsendet. Så skedde med toppen genom inrättandet av riksåklagarämbetet men basen lämnades tämligen orörd. Som många nog erinrar sig var den åklagare som 1948 med ens självständigt skulle leda förundersökningar, prestera gärningsbeskrivningar som band domstolen, behärska den muntliga processen med förhörsteknik
och mycket annat, merendels en före detta landsstats- eller polistjänsteman som avlagt landsfiskalsexamen inför länsstyrelsen, en examensinstans vars kvalifikation i detta hänseende nog kunde ifrågasättas och vars välvilja stundom sträckte sig väl långt. Visserligen fanns inom landsfogdeorganisationen och i storstäderna många fullständigt juristutbildade och skickliga åklagare. Visserligen hade en distriktsåklagarutbildning införts omfattande två års teoretisk kurs vid Stockholms Högskola, men detta täckte ingalunda behovet. Kompetensbristen i åklagarkåren medförde att mången självständig häradshövding fortsatte att driva brottmålsrättegångar på samma sätt som han alltid hade gjort, med suveränt bortseende från vad de nya reglerna kunde kräva. Jag vikarierade en gång under 60-talet som åklagare i en Norrlandsstad, där den presiderande häradshövdingen avslutade en förhandling med att sammanfatta hur han tyckte sig ha uppfattat åklagarens och försvararens syn på det handlagda målet, som för övrigt ingalunda var någon bagatell, och med egna förmodanden om vilken påföljd han trodde att man från vardera sidan kunde tänkas förespråka. Jag begärde ordet och bad att själv få slutföra min talan, vilket beviljades. Efter förhandlingen tog häradshövdingen mig avsides och förklarade att han förstod att jag brukade plädera där jag kom från, men tillade: ”se, det kan dom inte här”.
3. Kompetenshöjning
Det skall naturligtvis nämnas att åtskilliga åtgärder genom lagstiftning och på annat sätt vidtogs för att målen från åklagarens sida skulle bli behandlade på det sätt som deras beskaffenhet krävde. Sålunda fanns det grupper av mål, som till en början kallades landsfogdemål och sedermera statsåklagarmål och som alltså skulle handläggas på denna mellannivå i åklagarväsendets trestegshierarki. Dit hörde bl. a. gäldenärsbrott och sedlighetsbrott. Vissa typer av förmögenhetsbrott tillhörde en kategori som kallades underställningsmål, vilket innebar att landsfogden alt. statsåklagaren skulle beredas tillfälle att avgöra huruvida han ansåg sig böra handlägga dem. Denna målkategorisering har numera upphört och uppgått i en mera allmän bestämmelse om s. k. auktoritetsmål, nämligen sådana som på grund av sin beskaffenhet bör handläggas av högre åklagare. En allmän regel om högre åklagares rätt att överta lägre åklagares mål fanns med från början och finns alltjämt.
Till de åtgärder som vidtogs för måls och ärendens riktiga behandling måste givetvis Riksåklagarens cirkulär nämnas. Genom dessa har riksåklagaren alltifrån ämbetets tillkomst lämnat råd och anvisningar till åklagarna rörande deras verksamhet, exempelvis om hur åtalsunderlåtelsefrågor och strafföreläggande skall hante-
ras. Cirkulären betraktas i hög grad som en rättskälla inte bara inom åklagarväsendet. Jag har många gånger iakttagit deras förekomst såväl på rättens bord som i domares tjänsterum.
Bland kompetenshöjande åtgärder måste också framhållas den kurs- och utbildningsversamhet som från början fick en hög prioritering inom åklagarväsendet och som kom att omfatta såväl grundutbildning som fördjupad utbildning inom olika rättsområden, exempelvis den ekonomiska brottsligheten. Fram till 1965, då polischefs- och åklagarbanorna skildes åt, bedrevs grundutbildningen för åklagare inom ramen för polischefskursen. Sedan dess måste varje åklagaraspirant genomgå en teoretisk grundkurs om två till tre månader i riksåklagarens regi.
Oavsett alla kompetenshöjande åtgärder får det emellertid konstateras, att det dröjde ända till förstatligandereformen 1965 innan åklagarväsendet kunde anses ha blivit helt anpassat till rättegångsbalkens regler. Först då infördes kravet på juris kandidatexamen och tingsmeritering för alla åklagare och först därmed kunde åklagaren fullt ut inta den självständiga partsställning han erhållit genom rättegångsbalken.
4. Domarnas anpassning
Det ter sig emellertid betydligt svårare att datera när domarkåren kan anses ha helt anpassat sig till balken. Det är förmodligen inte korrekt att säga att det hade skett när den siste domaren, som var i tjänst vid utgången av 1947, gick i pension. Sedvänjor och förebilder från underrätter och hovrätter har säkerligen fortlevt mycket längre än så. När jag på 50-talet efter ting började på den s. k. landsfogdebanan kom jag att tillhöra en grupp som kallades ambulerande landsfogdeassistenter. Deras verksamhet vore värd ett rättshistoriskt kapitel för sig, men det må vara nog sagt i detta sammanhang att deras uppgift var att fylla luckor inom landsfogde- och stadsfiskalsorganisationen. Det var mer än ett bistert skämt när vi i den gruppen föreslog att rekryteringen till yrket borde ske under mottot: ”se ditt land, bliv landsfogdeassistent”. Alltnog, möjligheterna att bedriva komparativa studier i processledning var i det närmaste obegränsade när man, som i mitt fall, hann med att processa vid alla hovrätter, utom Övre Norrland, och vid mellan 30 och 40 underrätter. Den nyss berättade anekdoten från en Norrlandsstad är ingalunda enastående. Utan annat stöd än minnet vågar jag påstå att den ackusatoriska principen satt trångt i rikets underrätter under 50- och 60-talen. Detsamma gällde principen att ordföranden inte bör ådagalägga en så ingående kännedom om sakmaterialet att han kan misstänkas ha en förutfattad mening. Inkvisitoriska förhör med den tilltalade med utgångspunkt i förundersökningsprotokollet var legio liksom
uttalanden av typen ”så sa ni inte när ni hördes av polisen”. Rättegångsbalkens ursprungliga regel att vittne höres av rätten följdes länge alltför bokstavligt. Det är dock mitt intryck att ordningen att vittne hörs av part som åberopat det tillämpades på många håll innan lagstiftningen därom var genomförd.
5. Åtalspliktens utveckling
Den absoluta åtalsplikten genombröts från början endast av två möjligheter att efterge åtal, nämligen vid brott som förskyllde böter och vid brottskonkurrens. Att ersätta åtal med strafföreläggande förekom endast vid brott som kunde medföra böter omedelbart i pengar eller upp till 20 dagsböter. Vad upphovsmännen till balken rimligen inte kunde förutse var den explosionsartade utvecklingen av bötesbrotten. Under några år tjänstgjorde jag vid trafik- och böteskammaren i Stockholm, på den tiden när fylleri och felparkering fortfarande var straffbara handlingar. Datahanteringen hade börjat göra sitt intåg och vid utfärdande av strafföreläggande var vi beroende av ett system som var dimensionerat för ett femsiffrigt antal strafförelägganden årligen. När vi vid denna enda kammare närmade oss 100 000 förelägganden per år räddades vi av fylleriets avkriminalisering och införandet av ordningsbot och parkeringsavgift. Räddades är måhända fel ord, inom kort hade dessa reformer gjort hela kammaren överflödig.
Den absoluta åtalsplikten har fortlöpande av sociala, praktiska och inte minst processekonomiska skäl ytterligare genombrutits. Härigenom har också åklagarens uppgifter undergått en drastisk förändring. Hans åtalsprövning ser idag inte ut som den gjorde vid balkens tillkomst. Reglerna om åtalsunderlåtelse omfattar nu en långt större grupp av brottsliga handlingar och misstänkta personer. Åklagaren har att göra antaganden om den aktuella påföljden och när vissa allmänna förutsättningar är uppfyllda kan han, om påföljden kan antas stanna vid böter eller, vid särskilda skäl, villkorlig dom underlåta åtal. I sista hand kan åtal numera underlåtas för vilken brottslighet som helst om det är uppenbart att påföljd inte krävs. Strafföreläggande får nu avse brott med böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan och uppgå till 120 dagsböter. Därmed har en betydande del av den totala brottsligheten kommit att omfattas av strafföreläggandemöjligheten.
Sammantaget kan sägas att åklagaren genom dessa fortlöpande förändringar i förhållande till vad som gällde vid balkens tillkomst betrotts med en stor mängd uppgifter som då vilade på domstolen.
6. Rättsutvecklingen
I samband med detta jubileum kan det finnas anledning att något fundera över hur rättsutvecklingen av brottmålsprocessen följt de av rättegångsbalken utstakade vägarna och hur den kommit att se ut i det praktiska rättslivet. En fråga man kan få i umgänget med utländska jurister är den huruvida brottmålsprocessen i Sverige är ackusatorisk eller inkvisitorisk. Reflexmässigt svarar man då att den är ackusatorisk. Om man sedan fördjupar resonemanget och börjar tänka efter vad som egentligen står i balken, slås man av hur starka de inkvisitoriska inslagen egentligen är. Jag tänker då på förundersökningskapitlet, där en av paragraferna gör det möjligt för rätten att förelägga åklagaren att under vissa förutsättningar vidta förundersökningsåtgärder och i princip låta rätten överta rollen som förundersökningsledare. Jag tänker vidare på rättens möjligheter att avvisa åklagarens bevisning och dess möjligheter att själv föranstalta om bevisning. Som ytterligare exempel tänker jag på rättens materiella processledning med dess skyldighet att tillse att målet blir uttömmande behandlat. Förutsättningar fanns som synes till en utveckling i inkvisitorisk riktning. Så blev det som vi vet inte. I stället har utvecklingen gått emot en brottmålsprocess där åklagaren inte bara har bevisbördan utan också får se till att han lotsar den genom rättegången. Rätten gör det inte åt honom.
7. Slutord
Ingenting av vad jag här har anfört skall uppfattas som annat än randanmärkningar till ett lagverk så storslaget, så logiskt och överskådligt, så inriktat på praktisk funktion och så livskraftigt att det kan förväntas tjäna den svenska rättvisan under ytterligare några halvsekler.
Om det är möjligt att föreställa sig något sådant som ett personligt förhållande till en rättegångsbalk vill jag om mitt säga att jag under några års tjänstgöring vid en internationell domstol, där common law var förhärskande och där vi ofta satt fast i ett moras av bevisregler och invändningar, dagligen saknade den svenska.