Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar

 

 

Av docent NILS WIKLUND

Många av de uppmärksammade mål, där personer oskyldigt dömts för sexuella övergrepp för att senare frias, har aktualiserat väsentliga vetenskapliga och juridiska frågor, och erfarenheterna och lärdomarna från dessa rättegångar bör analyseras noggrant. En risk när oskyldiga fälls för att senare frias är att mindre spektakulära fall av faktiska sexuella övergrepp inte uppmärksammas, att åklagare som ser sin bevisning förflyktigas i de ogrundade fallen avstår från att beivra brott också i de fall där övergrepp verkligen har skett. Det hävdar docent Nils Wiklund, som här inleder med att utreda frågan om val av sakkunnig. Trots vägledande uttalanden från bland annat Högsta domstolen tycks det fortfarande råda förvirring vad gäller val av sakkunnig, och i inget av fallen med oskyldigt dömda har sakkunnig med adekvat kompetens anlitats inför de felaktigt fällande domarna.

 


Inledning
Under senare år har Högsta domstolen flera gånger beviljat resning eller prövningstillstånd i mål rörande sexuella övergrepp, där hovrätterna tidigare funnit övertygande bevisning. I några fall hade de dömda redan avtjänat fleråriga fängelsestraff, och i andra fall pågick fortfarande verkställigheten av fängelsestraffet (eller var den misstänkte häktad). Vid förnyad prövning i hovrätt har personerna friats (t. ex. domarna i Svea HR 1997-01-10, B 1891/96, 1997-10-24, B 2265/95, 1995-11-07, B 2127/95 och1990-06-20, B 871/90, i HR för övre Norrland 1993-12-30, B 333/93, se även HD, Ö 545/96).
    Vilka erfarenheter och lärdomar har vi fått av dessa fall? Hovrätterna har ägnat många förhandlingsdagar åt att seriöst pröva viktiga frågeställningar. I regel har ett flertal sakkunniga hörts, och i deras vittnesmål har vetenskapliga frågor blivit belysta inom psykologi, vittnespsykologi, psykiatri, rättsmedicin och andra områden. Även expertyttranden med tvivelaktiga eller felaktiga påståenden har på sitt sätt bidragit till att klargöra vetenskapliga frågeställningar, eftersom de har kunnat tillbakavisas av sakkunniga med kunskap om aktuella forskningsresultat inom respektive disciplin. På så sätt har domstolsförhandlingarna ibland fått karaktär av högre vetenskapliga seminarier. Erfarenheterna och lärdomarna från dessa domstolsförhandlingar är ovärderliga för alla som varit

SvJT 1999 Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar 563 med under förhandlingsdagarna, men i de skrivna domsluten kan endast en bråkdel av dessa erfarenheter och lärdomar redovisas. Domstolens uppgift är att besluta i frågan om skuld eller oskuld för den tilltalade, inte att skriva vetenskapliga artiklar. Jag har själv anlitats som domstolens sakkunnige i sådana mål som återförvisats till hovrätt efter att Högsta domstolen beviljat resning eller prövningstillstånd. I ytterligare andra fall har jag anlitats på hovrättsnivå efter felaktigt fällande domar i tingsrätt, och rättelse har kunnat ske redan i den första hovrättsförhandlingen. Frågeställningar och erfarenheter har ofta varit likartade som i de fall som återförvisats från Högsta domstolen. Enligt min bedömning skulle det krävas ett omfattande arbete att analysera och redovisa alla de frågeställningar som dessa fall belyst och omvittnat. Samtidigt är det angeläget att ta tillvara dessa lärdomar för att undvika att fler oskyldiga blir dömda. Det bästa vore troligen en form av ”haverikommission” för att klargöra de principiellt viktiga erfarenheterna, och om detta inte låter sig göras finns anledning för både jurister och representanter för olika sakkunnigområden att bidra med detaljanalyser. Detta är av värde inte bara för den praktiska rättstillämpningen utan också för psykologin, vittnespsykologin, psykiatrin och rättsmedicinen. Min förhoppning är att under kommande år få möjlighet att bidra med sådana detaljanalyser.

 

Val av sakkunnig
Den första frågan, som är huvudämne för denna artikel, gäller val av sakkunnig. Fortfarande tycks förvirring råda, trots vägledande uttalanden från bland andra Högsta domstolen, Socialstyrelsen, Psykologförbundet och andra. När det gäller analys och bedömning av utsagor om sexuella övergrepp eller andra brott, är det oundgängligt att den sakkunnige har en metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor. En sakkunnig som undantagslöst kommer fram till att barns utsagor om övergrepp är tillförlitliga, liksom en sakkunnig som undantagslöst kommer fram till att de är otillförlitliga, kan inte antas ha en metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor.
    Under senare år har statistisk information framkommit som belyser denna fråga. I en pågående utredning rörande samtliga sakkunnigutlåtanden som prövades i domstol under tre utvalda år visade det sig att i de barnpsykiatriska utlåtandena bedömdes anklagelserna som tillförlitliga i 100 % av fallen (utom tre där man inte kunde säga om något skett: se yttrande 1997-09-15 av Bo Edvardsson till Svea hovrätt, mål B 2265/95 samt hans rapport Att utreda sexuella övergrepp, Högskolan i Örebro 1997). Detsamma gällde för sakkunnigutlåtanden av de barnpsykologer som endast genomgått en kurs i vittnespsykologi genom IHPU (Institutet för högre psykologutbildning). I 100 % av fallen bedömdes utsagorna

564 Nils Wiklund SvJT 1999 som tillförlitliga. Resultatet överensstämmer med tidigare erfarenheter, och synes för dessa grupper gälla både sådana utlåtanden som prövats i domstol och sådana som inte lett till åtal, trots att barnpsykologen eller barnpsykiatrikern bedömt utsagorna som tillförlitliga. En representativ barnpsykiatriker redovisade: ”Av 26 barn som berättat om övergrepp och som vi också fått utreda bedömde vi att samtliga 26 sannolikt utsatts för övergrepp” (Frank Lindblad, Advokaten, 1991, s. 352) Däremot fäste åklagare inget avgörande avseende vid sådana yttranden. I Frank Lindblads avhandling Sexuella övergrepp mot barn (1989) står att av 20 fall där den barnpsykiatriska bedömningen var ”att övergrepp sannolikt skett” ledde endast nio till åtal (s. 34). Mina egna förfrågningar bland barnpsykologer och barnpsykiatriker tyder på att Lindblads resultat är allmängiltiga för denna typ av utredningar, dvs. att behandlande personal regelmässigt bedömer utsagor om övergrepp som tillförlitliga. En ofta anlitad psykiatriker i Växjö fick under en hovrättsförhandling våren 1998 en direkt fråga om han någon gång kommit fram till annan bedömning än att barnets utsagor var rimliga. Han svarade att han aldrig gjort det. (Göta hovrätt, B 894/96, dom 98-03-26). Barnpsykiatriker och barnpsykologer tycks således inte ha någon metod att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor.
    Fördelningen kontrasterar mot resultatet från utredningar av vittnespsykologer med universitetsutbildning. Ingrid Rosenberg Lindegrén redovisade en undersökning av alla vittnespsykologiska utlåtanden från Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet åren 1979–1989 (Psykologtidningen, nr 14, 1990). Hon fann följande fördelning:

 

 

 

Misstankarna bedömda som

 

 

Dömd

54

3

 

Grundade Ogrundade Varken/eller
Den misstänkte:

 

Frikänd 7 7 1 Åtal nedlagt 1 31 6 Dom ej klar 4 2 2 Bortfall 2 Totalt: 120 6840 12

Av tabellen framgår att utsagorna bedömdes som otillförlitliga i en tredjedel av fallen (40 av 120), och att domstolen/åklagaren i regel kom fram till samma resultat som de sakkunniga både vad gäller grundade och ogrundade fall. Domstolarnas och åklagarnas juridiska bedömningar av totalmaterialet synes således stödja metodens säkerhet. På senare år har andelen utredningar från Vittnes-

SvJT 1999 Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar 565 psykologiska forskningslaboratoriet som leder till bedömningen ”otillförlitlig” ökat till uppskattningsvis hälften, men ingen fullständig sammanställning finns gjord. Slutsatserna i mina egna utredningar fördelar sig på samma sätt som övriga utredningar från laboratoriet under senare år. Det bör särskilt påpekas att proportionen mellan bedömningarna tillförlitlig/otillförlitlig är oberoende av om uppdraget ges av domstol eller av part. Däremot kan part (åklagare eller försvarare) avstå från att åberopa ett utlåtande som inte förordnats genom domstol, vilket leder till att domstolen då endast ser ett selektivt urval av utlåtanden. Detta gäller naturligtvis också resningsansökningar till Högsta domstolen.
    De psykologer/läkare som främst ägnar sig åt behandlande arbete har på senaste tiden ifrågasatts som utredande sakkunniga åt domstolar. Justitierådet Torkel Gregow skrev i Svensk Juristtidning 1996, s. 514: ”En terapeut har till uppgift att hjälpa sin patient och bör väl i princip utgå från att dennes uppgifter är riktiga och vill nog som regel också tro det. Utsagor av behandlande psykologer m. fl. bör därför i allmänhet inte tillmätas någon större betydelse . Det kan till och med synas otillfredsställande att dessa personer överhuvud skall uttala sig om sina patienters trovärdighet.” (s. 514) Som framgår ovan får Gregows varning entydigt stöd av tillgänglig statistik.
    Den statistiska fördelningen av bedömningarna från olika typer av sakkunniga bekräftar betydelsen av uttalanden från bland annat Socialstyrelsens rättsliga råd och Högsta domstolen vad gäller val av sakkunnig. Socialstyrelsens rättsliga råd klargjorde redan 1986 skillnaderna mellan olika sakkunniga och skrev bl. a.:

 

”Barnpsykologer, barnpsykiatrer och vittnespsykologer kan alla göra värdefulla insatser som sakkunniga i ärenden som rör sexuella övergrepp mot barn. Dessa tre kategorier använder dock olika metoder grundade på olika utbildning. Barnpsykiatern har en medicinsk utbildning med inriktning på barnpsykiatri. Barnpsykologen har en psykologisk utbildning med inriktning på barn. Dessa yrkeskategorier har endast undantagsvis vittnespsykologisk utbildning. /…/ Personer med vittnespsykologisk utbildning har vanligen psykologisk eller pedagogisk grundkompetens. Legitimation för vittnespsykologer finns ännu inte. De vittnespsykologiska analysmetoderna är så pass svåra att tillämpa att det är en fördel om vittnespsykologen också har forskarutbildning (doktorsexamen). De tre kategorierna barnpsykiatrer, barnpsykologer och vittnespsykologer kan med fördel anlitas som sakkunniga i mål av denna typ, men de fyller inte samma funktion och kan inte besvara samma frågeställningar. Barnpsykologen kan utifrån psykologtest, kliniska observationer och samtal göra en bedömning av barnets mognadsnivå och dess psykiska status i allmänhet. På motsvarande sätt kan barnpsykiatern utifrån samtal och observationer göra en bedömning av barnets psykiska status. Information av denna typ måste vara värdefull vid en rättslig prövning även om informationen endast torde ha indirekt betydelse för domstolens bedömning av

566 Nils Wiklund SvJT 1999 skuldfrågan. Noteras kan också att tillförlitligheten i vissa psykologtest kan ifrågasättas. Däremot bör barnpsykologen och barnpsykiatern vara försiktiga med utsagepsykologiska bedömningar av enskilda utsagor. Detta gäller särskilt om barnpsykologen eller barnpsykiatern har en behandlingsrelation till barnet. Barnpsykologen och barnpsykiatern kan alltså inte ersätta vittnespsykologen som sakkunnig i domstol. Om vittnespsykologen har psykologutbildning kan han eller hon också utföra psykologtestningar och göra andra psykologiska bedömningar. Vittnespsykologens särskilda uppgift är dock att göra trovärdighetsbedömningar av de utsagor som är centrala för målets avgörande. I de mål där bevisfrågorna är avhängiga av enskilda utsagors trovärdighet har vittnespsykologisk sakkunskap stor betydelse för att tillgodose rättssäkerheten.” (bl. a. dnr 21631-728/86, 21639-1408/87, undertecknad hade anlitats för att ta fram underlaget för rådets beslut.)

 

Helt i linje med Socialstyrelsens rättsliga råd uttalade Högsta domstolen 1992 (DB 337) att psykologiska experter i en del mål om sexualbrott kan utgöra en värdefull hjälp i trovärdighetsbedömningarna bl. a. genom att bidra med nyttig bakgrundsinformation och genom att fästa rättens uppmärksamhet på möjliga felkällor. Högsta domstolen betonade att det inte kunde bli tal om att efterge de beviskrav som allmänt anses böra gälla i brottmål. Det är exempelvis inte tillräckligt att målsägandens uppgifter framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. Vad gäller val av sakkunnig skrev HD:

 

”I de flesta fall torde det vara tillräckligt att endast en sakkunnig förordnas. Vid bedömningen av trovärdigheten hos barn kan emellertid domstolen behöva synpunkter inte bara från vittnespsykologisk expertis utan också från en barnpsykolog med klinisk erfarenhet” (NJA 1992 s. 465, jfr mina artiklar i Svensk Juristtidning; 1990 s. 728–730, 1992 s. 158–160 och 1992 s. 789–796).

 

I en skrift med allmänna råd från Socialstyrelsen (1991:3) framförs också en rekommendation som ursprungligen utarbetades av Psykologförbundet på ett consensusmöte med vittnespsykologer och andra psykologer, nämligen att vittnespsykologen bör ha ”kunskap om och erfarenhet av arbete med barn”. Senare års erfarenheter har visat att erfarenhet av utsagepsykologiskt arbete med barn, både sådana barn som varit utsatta för övergrepp och sådana barn, vilkas utsagor visat sig ha andra förklaringar till utsagornas uppkomst, är viktigare än erfarenheter av behandlingsarbete med barn, något som i stället riskerar att medföra partiskhet (i enlighet med Gregows varning ovan).
    Socialstyrelsens skrift (1991:3) har utsatts för allvarlig kritik, (bl. a. av Beier & Gillberg, SvD 1996-03-13) och Socialstyrelsen svarade på kritiken att det var dags ”för en mer genomgripande över-

SvJT 1999 Oskyldigt dömda: erfarenheter och lärdomar 567 syn” av skriften (SvD 1996-04-03). I februari 1999 beslutade Socialstyrelsen att ”upphäva” skriften (dnr 02-1984/99). Vad gäller valet av sakkunnig spreds genom skriften ett allvarligt missförstånd, nämligen att en privat kurs som arrangerats av IHPU (Institutet för högre psykologutbildning) skulle ha varit en universitetskurs. Efter en anmälan till Justitieombudsmannen klarlades de rätta förhållandena. I JO:s beslut 1994-03-18 (Dnr 1320-1993) står bland annat: ”Utredningen visar att de ifrågavarande kurserna inte anordnats av eller bedrivits genom universitetets försorg.” Kursen hade alltså ingen universitetsanknytning, skedde inte inom ramen för forskarutbildning och varken läraren eller någon av eleverna har forskarutbildning (doktorsexamen). Deras utlåtanden företer endast ytliga likheter med en korrekt utförd vittnespsykologisk utredning, och de har träffande betecknats som ”pseudo-vittnespsykologer”. Anmälaren till JO hade för en av de berörda psykologerna samlat in information om samtliga hennes sakkunnigutredningar och det visade sig att hon alltid bedömde anklagelserna som tillförlitliga.

 

Avslutande synpunkter
I de inledningsvis nämnda resningsfallen hade de ursprungliga domstolarna inte i något fall använt sakkunnig med adekvat kompetens och i flera fall avvisat yrkanden om en kvalificerad sakkunnig.
    En risk när oskyldiga åtalas och fälls i domstolar, för att senare frias, är att mindre spektakulära fall av faktiska sexuella övergrepp inte uppmärksammas. De falska anklagelserna ingår inte sällan som en del i inflammerade vårdnads- och umgängestvister, där parterna ställer stora krav på åklagarens utredningsresurser genom att gång på gång framföra förnyade anklagelser. De verkliga övergreppsfallen riskerar därmed att hamna i skymundan. Varken domstolar eller åklagare har något intresse av att oskyldiga skall fällas, och det finns en risk att åklagare som ser sin bevisning förflyktigas i de ogrundade fallen avstår från att beivra brott också i de fall där övergrepp verkligen har skett. Detta vore en olycklig utveckling, men om åklagare och domstol följer de riktlinjer vad gäller val av sakkunnig som uttalats av bland andra Högsta domstolen, finns ingen anledning misströsta vad gäller möjligheten att differentiera mellan grundade och ogrundade utsagor.