Strindberg och folkrätten

 

 

Av professor OVE BRING

August Strindbergs mångsidighet upphör inte att överraska 150 år efter hans födelse. Han var en tidig företrädare för Europatanken, han engagerade sig för det nystartade Internationella Röda korset, en av hans noveller kan ha influerat fredskonferensen i Haag 1899 och sitt sista levnadsår gav han sig in i den utrikespolitiska debatten om försvaret, Östersjön och neutraliteten.1

 

1. Inledning
August Strindberg förefaller inte, trots sin eklektiska begåvning och sitt engagemang i de mest skilda frågor, särskilt ha intresserat sig för världspolitikens och de internationella relationernas problem. Hans politiska udd i samhällsrelaterade texter var främst inrikespolitisk och kulturkritisk, särskilt riktad mot olika reaktionära företeelser i Oscar II:s Sverige. Ändå kan en uppmärksam läsare finna att hans politiska medvetande också hann med att klämma in ett engagemang för internationella reformfrågor, närmare bestämt på den internationella rättsbildningens område. I åtminstone vissa faser av sitt dynamiska och stundtals kaotiska författarliv engagerade sig Strindberg (ofta genom sina litterära figurer) för fredsfrågan i en närmast pacifistisk tappning, för en humanitär utveckling av krigets lagar, för skiljedomstankens befästande, för nationalstaternas utfasning i Europa och för stöd åt den nya humanitära organisationen Röda korset — även om dessa positioner inte alltid hävdades konsistent och inte alltid explicit utan mellan raderna.
    Strindbergs internationella och rättspolitiska tankegångar härrör framförallt från tiden med Siri von Essen i franska Schweiz. 1884 bodde paret i Ouchy utanför Lausanne, flyttade sommaren det året till Genève och i december tillbaka till Ouchy för att stanna där ett antal månader under 1885. Närheten till det stundtals kosmopolitiska Genève trängde sig på. Genève var den stad där Henry

 

1 Vid utarbetandet av denna uppsats har jag haft förmånen att kunna konsultera huvudredaktören för Strindbergsprojektet vid Stockholms universitet, docent Lars Dahlbäck, sedan 1979 ansvarig för Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk. En indirekt inspiration till denna artikel utgör folkrättsprofessorn Theodor Merons artiklar om Shakespeare och juridiken, Shakespeare’s Henry the Fifth and the Law of War, 86 American Journal of International Law 1992, s. 1 ff. samt Crimes and Accountability in Shakespeare, 92 American Journal of International Law 1998, s. 1 ff. Föremålet för denna uppsats har redan tidigare placerats i ett rättshistoriskt sammanhang av Kjell Åke Modéer i boken Strindberg och advokaterna, Norstedts 1987.

Dunant 1863 hade grundat Röda korset, där 1864 den första Genèvekonventionen om skydd för krigets offer hade undertecknats, där 1872 den epokgörande skiljedomen mellan USA och Storbritannien i den s. k. Alabama-saken rörande brittisk inblandning i amerikanska inbördeskriget hade avdömts, den stad där intellektuella landsflyktingar, pacifister och andra fredsivrare samlades för att organisera sig i byråer och ”ligor”. Strindberg lät sig påverkas av denna internationella miljö, han begav sig till en fredskongress i Bern2 och i Ouchy författade han bl. a. uppsatsen Nationalitet och Svenskhet (1884), där Schweiz, i positiv mening, skildras som en miniatyrmodell för ett Europeiskt statsförbund.3

 

2. Självbestämmanderätt och folkförbund
Nationalitet och Svenskhet är en politisk essay där Strindberg överraskar genom att sammanställa och förena två folkrättsliga begrepp som synes oförenliga; å ena sidan folkens självbestämmande i form av nationell suveränitet (Norges försök att bryta sig ur den svensk-norska unionen får stöd), å andra sidan överstatlig integration genom suveräna nationers uppgående i ett ”Europeiskt statsförbund”. Vägen dit, skriver Strindberg, går genom nationens ”själfbestämmelserätt” till folkvälde, och från folkvälde via ”fria aftal mellan folken” till folkförbund. Folk som genom historiens gång hamnat under främmande dynastier måste ges sin frihet. ”Nationalitetshat” gör sig ofta gällande när ett folk dominerar ett annat, men potentialen till mellanfolkligt samarbete finns där hela tiden. Norrmännen hatar inte Sverige utan vad de upplever som svenskt ”tyranni”. Får de och andra förtryckta folk sin frihet uppstår möjligheten till ett gemensamt folkförbund. Det är i detta sammanhang Strindberg ser Schweiz som ett internationalismens föregångsland:

 

Den som ännu tviflar på möjligheten af en anslutning till ett stort Europeiskt statsförbund, en gång i framtiden, med folk talande olika språk, den skall se Schweiz, där experimentet redan är utfördt och lyckadt. Där får man på samma bantåg ha att göra med franska, tyska och italienska talande tjänstemän och vid Edsförbundets assembléer i Bern talas de tre språken och äro mest förstådda af alla, och någon befarad osämja mellan nationaliteterna har ännu icke uppstått, ty, och däri ligger

 

2 Han kom dock för sent för att bevista själva kongressen. Se ”Postskriptum från Fredsligans kongress i Bern”, artikel publicerad i Tiden den 16 augusti 1884 samt intagen i Efterslåtter, Berättelser, dikter, artiklar i den av John Landquist redigerade serien Samlade Skrifter av August Strindberg (hädanefter SS), 54:e delen, Stockholm 1922 (samt i faksimil 1987), s. 213 ff. 3 Uppsatsen ingick i essaysamlingen Likt och Olikt som utkom på Albert Bonniers förlag i två häften våren 1884. Om Schweiz skrev Strindberg 1886: ” Här finns religionsfrihet, tryck-, tanke- och yttrandefrihet, allmän rösträtt, här finns knappast klyftor mellan samhällsklasserna”. Tjänstekvinnans son III–IV (Författaren), Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk (hädanefter SV), del 21, Stockholm 1996, s. 227.

hemligheten, hvarje kanton har fått behålla sin frihet! Det är därför också som Europa flyr till Schweiz, när det vill göra något för mänskligheten godt, det är därför Alabamafrågan afgjordes i Genève, det är därför den internationella post- och telegrafbyrån sitter i Bern, och det är därför den stora fredsligan, mänsklighetens och århundradets vackraste tanke, bakom hvilken just det Europeiska statsförbundet ligger gömdt, har sitt säte i Genève.4

 

I anslutning till detta resonemang hade Strindberg således introducerat principen om folkens självbestämmanderätt.5 Det skulle dröja till år 1918 innan den principen började få en viss folkrättslig förankring (president Woodrow Wilsons 14 punkter) och det skulle dröja ännu längre innan politisk och ekonomisk integration i Europa blev en allmän tanke. Strindberg var tidigt ute.

 

3. Fredsnovellen
I Ouchy författade Strindberg också 1884 den välbekanta novellen Samvetskval,6 som givits en hel del utrymme i Olof Lagercrantz´ Strindbergsbiografi 1979 och i Gunnar Brandells standardverk Strindberg — ett författarliv, andra delen 1985. Handlingen tilldrar sig i en besatt del av Frankrike under det fransk-tyska kriget 1870. Slaget vid Sedan har just avgjorts, Napoleon III:s tid är över, Bismarck är den store segraren. Huvudpersonen är en tysk officer (i det civila geolog och vetenskapsman), en löjtnant von Bleichroden som har befälet över en garnison som upprättat sitt högkvarter i ett värdshus i en nordfransk by. I biljardrummet tillåts tre tillfångatagna franska motståndsmän spendera dagtiden. De är franctireurer, rättslösa frikårssoldater, som just därför att de inte burit officiell uniform eller tillhört en reguljär trupp står utanför det skydd som krigets lagar ger krigsfångar. Som icke-erkända kombattanter kunde sådana motståndsmän saklöst skjutas enligt den folkrätt som gällde under 1800-talet. De tre fångarna i biljardrummet stöter med sina köer mot bollarna, en form av tappert tidsfördriv i väntan på det slutliga ödet.
    En som också väntar är von Bleichroden. Han känner på sig att högkvarteret kommer att ge order om arkebusering. Det blir i så fall han själv som måste (genom sina underlydande) verkställa en

 

4 Likt och olikt, andra häftet, 1884, s. 57. 5 Principens tillämplighet i det norska fallet utvecklades av Strindberg (om än inte i juridisk mening) i ett antal artiklar från år 1905 under samlingsrubriken ”Ett fritt Norge”, senare intagna i Efterslåtter s. 429 ff., samt i tysk översättning i broschyren Ein freies Norwegen, Berlin & Leipzig, 1905. 6 Den publicerades först i dansk översättning i tre nummer av tidskriften Ude og Hjemme i maj–juni 1884, därefter på svenska som följetong i Tiden den 3– 30 juni 1884 under rubriken Fredsnovell och därefter som ett särskilt nummer (nr 2) i Svenska Freds- och skiljedomsföreningens skriftserie hösten 1884. Samvetskval intogs sedan i den av Albert Bonniers förlag utgivna novellsamlingen Utopier i verkligheten 1885. Se Sven-Gustaf Edqvists kommentar till Utopier i verkligheten i SV, del 19, Stockholm 1990, s. 185–187.

sådan order och hela hans inre vänder sig häremot. Men löjtnant von Bleichroden kan ej undandra sig krigets lagar. Han tvingas av krigsdisciplinen ge den order han mest fruktar och som enligt hans egen moraluppfattning är liktydig med mord.
    Han håller sig undan från själva arkebuseringen men får ändå senare bokstavligen blod på stövlarna, drabbas så småningom av en psykisk kollaps, hamnar på ett sanatorium i Lausanne, tillfrisknar och umgås i slutet av novellen med representanter för olika nationaliteter på ett pensionat i Vevey vid Genèvesjöns strand. Scenen är en middag på pensionatet. Det är hösten 1872. Alabama-tvisten går mot sin upplösning (den är uppkallad efter det i England militärt utrustade fartyg som under amerikanska inbördeskriget sänkte ett 60-tal av nordsidans handelsfartyg). Skiljemännen i Genève måste (inser man i Europa 1872) vara inriktade på att ådöma Storbritannien ett massivt skadestånd för brott mot neutralitetsrätten. Frågan är om skiljedomen kommer att accepteras? Eller om en internationell kris är på väg? Strindberg låter det mesta av denna storpolitiska bakgrund vara osagt, men läsaren förstår efterhand att hans novellfigurer, gästerna vid middagsbordet, är medvetna om skeendet. Den engelske pensionatsgästen, som under middagen fått ett skriftligt meddelande, verkar rörd och tankfull. Middagen lider mot sitt slut.
    Något oväntat inträffar. En raket lyser upp kvällsmörkret utanför fönstren, stiger mot himlen, faller och exploderar med ett brak. Man springer ut på terrassen. Ett stort vitt moln spred sig i skyn, ”en flaggduk i vit eld, och ett ögonblick efter small ännu ett skott, och på den vita duken tecknade sig ett rött kors.”

 

— Ladies and gentlemen, höjde engelsmannen sin röst, under det att en vaktmästare ställde en stor bricka med fyllda champagneglas på bordet! — Ladies and gentlemen, återtog han, — detta betyder, enligt vad jag av ingånget telegram fått veta, att den första internationella domstolen i Genève har slutat sitt arbete; det betyder, att ett krig mellan tvenne folk, eller vad värre kunde ha varit, ett krig mot framtiden är förekommet, att hundratusen amerikanare och lika många engelsmän kanske hava denna dag att tacka för att de ännu äro i livet. Alabamastriden är löst till förmån, icke för Amerika, utan för rätten, icke till skada för England, utan till framtida väl!7

 

Det som först lät som förebud om en väpnad konflikt visade sig vara motsatsen, ett hoppets fyrverkeri i form av Röda korsets färger på natthimlen, ett förebud om en bättre värld — en värld där skiljeförfarande ersatte kriget som medel för lösande av internationella tvister, eller, när krig ändå uppstod, en värld där internatio-

 

7 Utopier i verkligheten, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1885, s. 265. Citatet från SV, del 19, Stockholm 1990, s. 177.

nellt humanitärt samarbete lindrade eländet, som Röda korset lyckats göra i det fransk-tyska kriget. Med all säkerhet var det i sådana optimistiska och idealistiska tankebanor Strindberg befann sig när han våren 1884 författade Samvetskval.
    Samtidigt var han emellertid kritisk mot den folkrätt som gjorde motståndsmän rättslösa därför att de inte kämpade i uniform. Här var Strindberg återigen före sin tid. En diplomatkonferens i Bryssel hade år 1874 föreslagit en humanitär uppmjukning av reglerna, men den s. k. Brysseldeklarationen trädde aldrig i kraft till följd av bl. a. brittiskt motstånd. Förslaget om s. k. kombattantstatus för motståndsmän var emellertid lagt och det skulle dyka upp igen på fredskonferensen i Haag 1899. Det antogs då inom ramen för det s. k. landkrigsreglementet. Möjligen kan Strindbergs Fredsnovell (som den kallats i Tiden 1884) ha påverkat utvecklingen. Den översattes till flera språk8 på olika fredsorganisationers initiativ och spreds som en separat skrift. Budskapet i Samvetskval låg väl i linje med den humanistiska tidsanda som gällde 1899 då fredskonferensen sammanträdde. Den text rörande legitima kombattanter som då antogs, bekräftades på den andra fredskonferensen i Haag 1907. Det slogs då definitivt fast (i det nya landkrigsreglementets första artikel) att krigets lagar var tillämpliga ”icke blott å hären, men även å milistrupper och avdelningar av frivilliga”, under förutsättning att dessa hade utmärkande kännetecken och bar sina vapen öppet. Genom en folkrättslig överenskommelse i vår tid — år 1977 — utökades skyddet för kombattanter och krigsfångar till att omfatta gerillasoldater som bär sina vapen öppet.9 Strindberg var tidigt påverkad av Jean-Jacques Rousseau och under sin tid i franska Schweiz alluderade han ofta på att detta var Rousseaus hemland. Det var Rousseau som i Contrat social (1762) hade slagit fast tesen att kriget var en konflikt mellan stater, inte mellan individer.10 Innebörden härav var (och är) att fientliga

 

8 Den publicerades på danska 1884 och 1885, på franska 1885 och 1894, på tyska 1885 (i Wientidningen Neue Freie Presse) och den presenterades på engelska 1895 (i Belgravia London Magazine). Jfr Sven-Gustaf Edqvists kommentar i SV, del 19, 1990, s. 185–187. 9 Se artikel 44 i Tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner om krigets offer där punkt 3 har följande lydelse: ”I syfte att stärka civilbefolkningens skydd mot fientligheterna är kombattanter skyldiga att skilja sig från civilbefolkningen, då de deltar i ett anfall eller i en militär operation som förberedelse till ett anfall. Med hänsyn till att det dock förekommer situationer i väpnade konflikter, då en beväpnad kombattant till följd av fientligheternas art icke kan skilja sig från civilbefolkningen, skall hans kombattantstatus kvarstå under förutsättning att han i sådana situationer bär sina vapen öppet a) vid varje militärt engagemang, och b) under den tid han är synlig för motparten när han deltar i en militär förberedelse före inledandet av ett anfall i vilket han skall deltaga.” Kombattantstatus berättigar i sin tur till krigsfångestatus och det skydd som den tredje Genévekonventionen ger krigsfångar. Se Krigets lagar, Folkrättsliga konventioner gällande under krig, neutralitet och ockupation, Försvarsdepartementet 1996, s. 382. 10 Contrat social, Bok 1, Kapitel 4.

handlingar endast får riktas mot motpartens soldater, dvs. mot officiella representanter för en statsmakt. Civila medborgare i fiendestaten skall vara skyddade från våldshandlingar — såvida de inte griper till vapen. Doktrinen om krigets strikt mellanstatliga karaktär möjliggör således humanitära regler i krig till skydd för individer (de som står utanför striderna), men Strindberg, som i regel följer sin Rousseau, har knappast tagit till sig detta. I Samvetskval får argumentet att ”krig sker mellan stater och inte individer” motivera arkebusering av franc-tireurer utan att några andra tankeled redovisas. När von Bleichroden tar på sig sin styva preussiska uniform företräder han något som skall föreställa den strikta officiella folkrättsliga linjen. En präst som kommit för att vädja för fångarnas liv ställer frågan:

 

— Ämnar ni låta skjuta dessa gossar? — Naturligtvis! svarade herr von Bleichroden, fullständigt inne i sin roll. — Det är staterna som föra krig, herr pastor, icke individerna!11

 

Strindberg karikerar med andra ord den preussiska (och rousseanska) mellanstatliga tesen, utan att se den andra sidan av saken, att mellanstatligheten samtidigt är det koncept som möjliggör de humanitära påbuden i krigets lagar. Det följer inte av mellanstatligheten att motståndsmän måste arkebuseras, men däremot att de inte kan räkna med samma skydd som officiella kombattanter efter ett tillfångatagande. Mellanstatligheten som sådan är emellertid ur humanitär synpunkt en fördel och icke en nackdel.
    Den internationella fredsrörelsen var tidigt intresserad av Strindberg, och han var intresserad av den. Efter det att han författat Samvetskval gick Strindberg in som medlem i den s. k. Fredsligan, ”Ligue internationale de la paix et de la liberté”, med högkvarter i Genève. Gunnar Brandell skriver att detta var Strindbergs mest konkreta politiska markering under våren 1884.12 På sensommaren beger han sig till Fredsligans kongress i Bern och sänder in två artiklar till tidskriften Tiden, den ena en delvis kritisk betraktelse av fredsdelegaternas avmätta engagemang, den andra en pacifistisk uppmaning under rubriken ”Vilja folken krig?”.13 Men Strindberg var som bekant ombytlig. Nya stämningslägen väntade.

 

 

11 Utopier i verkligheten, 1885, s. 215. Citatet från SV, del 19, s. 147 f. 12 Gunnar Brandell, Strindberg — ett författarliv, Andra delen, Borta och hemma 1883–1894, Stockholm 1985, s. 34. 13 ”Postskriptum från Fredsligans kongress i Bern” och ”Vilja folken krig?” daterades den 16 augusti och den 25 augusti 1884 och intogs 1922 i den av Bonniers utgivna och John Landquist redigerade Efterslåtter, SS, 54:e delen, s. 213 och 219.

4. Åsiktsskiftningar och mänskliga rättigheter
Redan år 1886 finns tecken hos Strindberg på en krass likgiltighet inför frågan om humanitet i krig, åtminstone om man får döma av skådespelet Marodörer som skrevs under hösten detta år och trycktes i ett fåtal exemplar. En omarbetad version nådde allmänheten 1888 under titeln Kamraterna. I båda versionerna förekommer en scen där en konstnärshustrus kamp mot sin man kommenteras av väninnan Abel med följande ord:

 

Kan Du neka Dig en sådan trumf! Är det krig, så ska man döda sina fiender, och inte såra dem bara. Och nu är det krig! Alltså!14

 

I Marodörer låter Strindberg löjtnanten Carl berätta om sina insatser i det bulgariska kriget med en råhet som förefaller illustrera en tes att medmänsklighet får vika när man behöver tillintetgöra sina fiender eller hävda sin ställning. Carl berättar bl. a. hur en rädd underlydande försökte vända ryggen till när kulorna ven, ”men då slog jag honom i ansiktet med piskan, klatsch!”15 Efter familjens flyttning till Bayern i januari 1887 började Strindberg beundra den militära kraftfullheten hos det nya Tyskland. ”För tillfället är jag teoretisk fredsvän, men praktisk-realistisk värnpligtsman sedan jag sett tyskar, talat med tyskar och umgås intimt med högre (!) tyska officerare.”16 Han fascinerades av Bismarck. När spänningen mellan Frankrike och Tyskland ökade efter ett tal av järnkanslern inbillade han sig att Frankrike skulle invaderas på nytt och ville då vara på plats för att insupa dramatiken. Till Albert Bonnier skrev han att han ville beskriva kriget utan alla nationalitets- eller fredsintressen. Kriget är nu plötsligt en passande sysselsättning för ”hanar med lem på lifvet”, ett uttryck han tidigare använt för att beskriva de tyska rekryterna.17 Han ber förlaget anskaffa en fältmässig utrustning så han kan ansluta sig till 3:e Bayerska Infanteriregementet. Han behöver en krigskassa, kartor, uniformsplanscher, samt ”[e]n häst, ett kungarike för en häst”.18 Strindberg utvecklar under denna tid vissa militanta attityder präglade av egoism och övermänniskoideal. Hans inflytande av Nietsche är markant under åren 1888–92. I grunden tycks emellertid fredsideologin från Samvetskval ha legat fast. Några år senare har hans tysksvärmeri gått över, liksom hans politiska-utopiska engagemang, men han konstaterar ändå i ett tackbrev till Hjalmar

 

14 Kamraterna — Marodörer, SV, del 28, 1988, s. 63 och 213. 15 Ibid. s. 143. 16 Brev till Albert Bonnier den 3 februari 1887, August Strindbergs brev, band VI (utg. Torsten Eklund), Stockholm 1958, s. 152. 17 Brev omkring den 15 januari 1887 till Verner von Heidenstam, August Strindbergs brev, som ovan, s. 142. 18 Brev den 3 februari 1887, ibid. s. 153.

Branting efter 50-årsdagen 1899 att ”jag sträfvar i sällskap med Dig som freds- och rösträttsvän”. Samtidigt får Branting uppmaningen ”Du får icke betrakta mig som politisk person” och Strindberg gör klart att hans nu påtagliga religiösa behov skiljer dem åt.

 

Alltså: der skiljas vi, och följaktligen i synpunkterna på lif och ting.19

 

Strindbergs religiositet efter infernokrisen skulle bl. a. ge utslag i kungadramernas synkretism och religionsfrihet. I dramat om drottning Kristina (1904) låter han Gustav Adolfs dotter beteckna fadern som en förkämpe för den religionsfrihet som senare skulle bli en omistlig del av begreppet mänskliga rättigheter (MR):

 

KRISTINA: Hotar ni? Då vädjar jag till min store faders ande, jag också, ty han gav sitt liv, icke för trostvång, utan för trosfrihet, för tolerans!20

 

I slutet av sitt liv hänvisade Strindberg upprepade gånger till begreppet mänskliga rättigheter,21 men hans bisarra engagemang i kvinnofrågan ledde till formuleringar som uttryckte motsatsen. När fjärde volymen av Tryckt och otryckt kom ut 1897 återfanns där följande rader:

 

Här om dagen, när jag läste i en tidning att tolf kvinnor blifvit lefvande innebrända i en fabrik, greps jag af en grym glädje: ”Tolf stycken. Skönt”.22

 

En helt annan signal (en ton av medmänsklighet) förmedlas i dramat Gustaf III (1902) i ett annat MR-relaterat sammanhang:

 

TAUBE (till Badin): Vet hut nigger! THORILD (till Taube): Varför skymfar du din svarte broder, människa! Är han icke av kvinna född, med mänskliga rättigheter, som du och jag?23

 

 

19 Brev den 23 januari 1899, ibid., band XIII, 1972, s. 74. Ett brev samma dag till Axel Danielsson undertecknades ”Rösträtts- och Fredsvännen August Strindberg”, alltså med användande av samma terminologi som i brevet till Branting. Ibid. s. 76. Torsten Eklunds kommentar är att ”Strindberg var angelägen att räknas som en fredsrörelsens pionjär.” Ibid. s. 77. 20 Kristina, Gustav III, SV, del 48, 1988, s. 143. 21 Tal till Svenska Nationen samt andra tidningsartiklar 1910–1912, SS, 53:e delen, Stockholm 1919, s. 533, 539 f. och 553. För ytterligare textställen se även Tal till Svenska nationen, SV, del 68, Stockholm 1988, s. 186 och 282. 22 Tryckt och otryckt, IV, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1897, s. 260. 23 Kristina,Gustav III, SV, del 48, 1988, s. 177.

5. Fredskonferensen i Haag och därefter
1899 var således det år då Strindberg fyllde 50 och det var också det år då den av tsar Nikolaj II föreslagna fredskonferensen i Haag skulle gå av stapeln. Strindberg såg en möjlighet att förbättra sin politiska image i hemlandet genom att kombinera de två begivenheterna. Gernandts förlag avsåg att ge ut Svenska öden och äventyr som festskrift med anledning av födelsedagen, men skulle inte hinna med detta till den aktuella dagen i januari. Strindberg tillskrev i det läget Gustaf af Geijerstam, som var hans kontaktperson på förlaget:

 

Är det frågan om att fira! Låt då Fredsnovellen ”Samvetsqval” komma ut i praktupplaga. Den behöfver jag ej desavouera! Och jag förtjenar att mitt namn nämnes bredvid efterföljarne i Fredssaken, och ej utstrykes! Mina onda gerningar bli nog Satan affischerade; men mina goda — ?!24

 

Så blev det. Gernandts gav ut Samvetskval i en prydlig volym på 92 sidor med omslag av Carl Larsson.
    Strindberg torde därefter uppmärksamt ha följt bulletinerna från den nederländska huvudstaden sommaren 1899.25 Konferensen resulterade bl. a. i det tidigare nämnda landkrigsreglementet och i en konvention om fredlig lösning av tvister som inrättade en permanent skiljedomstol i Haag. I novellen Nybyggnad (som ingick i Utopier i verkligheten 1885) hade han låtit en av personerna kritisera ”de gamla menniskorna” som förnekade ”möjligheten av internationella skiljedomstolars förmåga att ersätta krig oaktat de sett Alabamafrågans lösning”.26 År 1899 var en multilateral skiljedomsöverenskommelse ett faktum. Strindberg måste ha upplevt en viss ”vad var det jag sa”-känsla. Han var stolt över den pacifistiska insats som han tyckte sig ha gjort på 1880-talet genom framgången med Samvetskval, ”Fredsnovellen” som han återigen kallade den i förordet till den självbiografiska volymen Författaren (1909).
    Fredsperspektivet dyker också upp i Strindbergs kungadramer från sekelskiftet, nu så gott som alltid i en religiös kontext. I Gustaf Adolf (1900) utbrister drottningen uppgivet: ”Åter krigstrumpeten, åter blod och tårar, mord och brand!”; och Johan Banér karaktäri-

24 Brev den 17 november 1898, Torsten Eklund (utg.), August Strindbergs brev, band XIII, s. 40 f. 25 Hans intresse för fredskonferensen visas bl. a. av ett brev till den femåriga dottern Kerstin (i realiteten till svärmodern Marie Uhl) i Österrike. Kerstin hade skickats till en internatskola i den österrikiska byn Haag och Strindberg låtsades tro att det var fråga om den nederländska huvudstaden där konferensen hade inletts i maj och skulle avslutas i juli. Hans brev, daterat den 8 juli 1899, inleds med: ”Bin ich erstaunt. Du bist in Haag am Friedenskonferenz und mit wem? Bist Du mit der ´Friedenfurie´ Bertha von Suttner oder was? Deine Photographie ist ja in Haag signiert!” 26 Utopier i verkligheten, 1 uppl. 1885, s. 82. Citerat från SV, del 19, s. 62.

serar i samma drama den fredsovillige kungen som en ”stridslysten äregirig [person], som krigar för krigets skull, för bytets kanske, och framförallt för personliga syften”.27 Kungens personliga utveckling gör honom emellertid senare i dramat till en företrädare för religiös tolerans och fredlig samlevnad.
    Fredstendensen är densamma i Carl XII (1901) där följande replikskifte förekommer:

 

HORN: Är det fred eller krig? GYLLENBORG: Krig förstås! Alltid krig!

 

Och något senare i pjäsen utbrister Ulrika Eleonora:

 

— Krigsfot! Låt oss komma på fredsfot snart!28

 

Det märks att Strindberg var påverkad av Anders Fryxells historierevisionistiska författarskap med dess kritik av den absoluta kungamakten och negativa inställning till svensk stormaktstid. Han hänvisade senare till Fryxell i Tal till Svenska Nationen (1910) och slog där (något oegentligt) fast att Karl XII ”lömskt brutit freden” vid Nordiska krigets utbrott.29 I Gustaf III (1902) låter han Horn säga om kungens inledande av det ryska kriget: ”Kriget var olagligt, rakt emot grundlagen och för övrigt dåraktigt.”30

 

27 Gustaf Adolf, Skådespel i fem akter, Gernandts förlag, Stockholm 1900, s. 231 och 266. Citerat från SV, del 42, s. 211 och 184 f. 28 Carl XII, Skådespel i fem tablåer, Gernandts förlag, Stockholm 1901, s. 95 och 124. Citerat från SV, del 47 s. 87 och 113. 29 Uttalandet om Karl XII återfinns i artikeln ”Sveriges förstörare”, ursprungligen publicerad i Afton-Tidningen den 1 juni 1910. Se Tal till Svenska Nationen i SV, del 68, s. 51. Strindberg var intresserad av frågan om vilken sida som begick aggression respektive agerade i självförsvar (ibid. s. 41 f.), men han övertolkade Karl XII:s sändande av hjälptrupper till det allierade hertigdömet Holstein som en angreppshandling och förskönade den danska inmarschen i hertigdömet som en form av självförsvar. Däremot hade han rätt i att Karl XII önskade krig (ett preventivkrig för att värna det svenska stormaktsväldet), liksom för övrigt danskarna önskade ett revanschkrig efter nederlaget i det skånska kriget mot Karl XI. 30 Gustav III, SV, del 48, s. 155. Jfr Stig Jägerskjölds statsrättsliga kommentar i Svensksund, Atlantis förlag, Stockholm 1990, s. 12: ”För ett angreppskrig fanns emellertid ett statsrättsligt hinder. I 1772 års regeringsform ålade § 48 kungen att inhämta ständernas samtycke innan han inledde ett sådant krig. ... Stadgandet hade Gustaf III infört i den nya författning, som antogs efter revolutionen. ... Gustaf hade dock aldrig fäst något större avseende härvid. När det dryftats ... fem år tidigare ... hade han ansett, att skillnaden mellan angrepp och försvar kunde negligeras.” Strindberg låter i Gustav III Thorild utbrista i Rousseaus anda: ”Konungarne som förfräckas på sina troner, ministrarne som bryta lag och folkrätt, prästerna som förråda Gud och folket, ... alla dessa skola varnas! Lyda de ej så följe domen! Frappez! Det är: Slå ner dem! Slå! Slå!” SV, del 48, s. 175.

Dessutom var Strindberg vid författandet av Gustaf Adolf påverkad av fredskonferensen i Haag,31 vilken som framgått antog nya regler om humanitet i krigföringen. I Gustaf Adolf kontrasterar Strindberg de av kungen år 1621 utfärdade krigsartiklarna för den svenska hären (som förbjöd plundring, mordbrand och våld mot civilbefolkningen) mot verkligheten i fält där utebliven sold automatiskt ledde till utplundring:

 

KONUNGEN: ...Och nu plundra de! — Här äro krigsartiklarne, de goda avsikterna, den rena saken, sönderrivna. [Han strör tryckta blad omkring sig av en sönderriven bok.] — Den svenska soldaten är icke bättre än den kejserlige! Lika goda kålsupare! — Hör sådana skrik, av oskyldiga människor!32

 

Efter kungens död mynnar dramat ut i en bekännelse till toleransens och samvetsfrihetens principer och en beslutsamhet att lära av historien. När dramat slutar återstår fortfarande den andra hälften av det förödande trettioåriga kriget. Strindberg låter ett fredsbudskap i Haagkonferensens anda tona fram, och samtidigt ett budskap om religiös gemenskap och synkretism. Jämfört med Samvetskval, där räddningen från krigets förödelse ses i internationellt samarbete och skiljedomstolar, för Strindberg i Gustaf Adolf inte fram sådana tankar; här är alternativet till kriget ett ensidigt beslut från den från början krigslystne kungen att återvända till sitt hemland och prioritera fredlig näring.33

 

31 Sven Rinman i fjärde delen av Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, Åttiotal och nittiotal, Natur och Kultur, Stockholm 1958, s. 101. 32 Gustaf Adolf, som ovan, s. 114. Citatet från SV, del 42, s. 94. Gustav II Adolfs krigsartiklar för den svenska hären utfärdades 1621 och föreskrev stränga straff för våld mot civilbefolkningen, plundring och mordbrand. När Hugo Grotius verk De Jure Belli ac Pacis utkom 1625 förordades humanitet i krig som en moralisk (men ej juridisk) skyldighet. Strindberg var inte helt obekant med den folkrättsliga och statsrättsliga doktrinen. I ”Tschandala. Berättelse från 1600talet” låter han magister Törner imponera och tillintetgöra med sin lärdom: ”Men magistern släppte honom icke ännu, utan grep ned i sitt vetandes gömmor, drog fram lösryckta bitar ur Grotii krigs- och fredsrätt samt Pufendorfs folkrätt och refererade hela innehållet i Hobbes berömda avhandling om medborgaren, vari enväldet var satt i system.” Svenska öden och äventyr, II, SV, del 14, 1990, s. 236 f. 33 Se vidare resonemanget i Claes Rosenqvist, Hem till historien. August Strindberg, sekelskiftet och ”Gustaf Adolf”, Umeå 1984, s. 208–216. Strindbergs historiska studier i samband med Gustaf Adolf ledde till en realpolitisk medvetenhet om hur den tidens (och senare tiders?) folkrättsliga praxis kunde styras av statsintressen och präglas av ”juristeri” för att tillgodose dessa intressen. I en novell 1906 behandlar Strindberg den traktat som 1631 slöts mellan Sverige och Frankrike i Bärwalde (nordöst om Berlin) rörande franska subsidier till Sverige i utbyte mot svenska löften att inte angripa vissa katolska områden. Strindberg skriver: ”Gustav Adolf mottog 400 000 riksdaler om året, mot skyldighet att hålla 20 000 man fotfolk och 6 000 man ryttare. Det fanns dock ett men, nämligen svenskarnes förbindelse att iakttaga neutralitet mot Bajern och Ligan. Detta men annullerades dock av ett annat men, ”såvida dessa mot Gustav Adolf iakttogo samma neutralitet”. Se novellen ”I Bärwalde” i Nya svenska öden (Hövdingaminnen) 1906. Citatet från SV, del 56, 1998, s. 256.

När Strindberg i december 1902 planerade och påbörjade en serie världshistoriska dramer, för att visa på Guds medvetna vilja i världshistorien, hade han tänkt sig att Haag-konferensen skulle spela en inledande och avslutande roll i sammanhanget, som ett förebud om ett kommande fredsrike.34 Tanken var att skildra mänsklighetens färd mot ökad upplysning och mellanfolklig förståelse. Projektet förverkligades aldrig som tänkt, även om det bl. a. genererade en artikelserie i Svenska Dagbladet våren 1903, Världshistoriens mystik, som även utkom i bokform i Tyskland samma år. Något avsnitt om Haagkonferensen kom aldrig till stånd, kanske hade Strindberg vid det laget insett att dess resultat inte innebar den universella regim för fred och gemensam säkerhet som han tidigare förväntat sig. I romanen Götiska rummen (1904) finner en huvudperson att fredskonferensen ”väl närmast betydde: europeiska makternas sammanslutning till gemensamt försvar mot gemensam fiende, alltså ingen världsfred”. Och när Strindberg i slutet av samma roman återkommer till Haagkonferensen är attityden uppgiven. En av huvudpersonerna får säga: ”Idag undertecknades fredskongressens förhandlingar i Haag av 26 stater. Men ingen tror på freden; alla rusta!”35

 

6. Försvarsfrågan och neutraliteten
Mot slutet av sitt liv blandar sig Strindberg i den svenska försvarsfrågan genom ett antal artiklar i dagspressen. I artikeln ”Militaristisk Propaganda och Politiska Agenter” (i Afton-Tidningen den 27 januari 1912) ställer han frågan ”Mot vem rustar Sverige?”

 

Kan man icke upplysa det hemliga sällskapet ”Sågfilarnes Vänner”, att Sverige intet har att frukta från Ryssland, då Parisfreden (1856) nyligen åter vunnit laga kraft. Vi minnas ju hur ryssarne ville befästa Åland härom året, och huru England hindrade det traktatsvidriga tilltaget.36

 

34 I det efterlämnade utkastet till en Menniskoslägtets Saga (Kungliga Biblioteket, Stockholm) har inledningen fått rubriken ”I Haag”. I ett brev till den tyske översättaren och litteräre agenten Emil Schering i december 1902 nämner Strindberg sina planer på en svit världshistoriska dramer. Han skriver: ”Ämnade börja 1899 i Haag der Fredskongressen pågår.” Se kommentaren till Historiska Miniatyrer i SV, del 54, Stockholm 1997, s. 270 ff. Jfr även kommentaren i SV, del 63, Den Världshistoriska Trilogin. Dramafragment, Stockholm 1996, s. 352 ff. 35 Götiska rummen, Hugo Gebers förlag, Stockholm 1904, s. 275 och 313. I denna bok återkommer Strindberg också till unionskonflikten med Norge. Den ”dynastiska unionen” utdöms, svenska regeringens politik beskrivs som en svekets politik som daterar sig från den heliga alliansens tider, ”då folkrätt och billighet lades undan” (s. 9). Efter unionskrisens lösning skriver Strindberg i ett brev till Harriet Bosse den 24 september 1905: ”Ett fritt Norge! Ändtligen!”. Strindbergs brev till Harriet Bosse, Stockholm 1932, s. 174. 36 Artikeln ingick sedan i den på Frams förlag utgivna broshyren Czarens kurir eller sågfilarens hemligheter, Stockholm 1912. Citatet ovan är hämtat från Tal till Svenska Nationen, SV, del 68, Stockholm 1988, s. 269.

Strindberg anspelar här på hur fredsuppgörelsen efter Krimkriget innefattade det s. k. Ålandsservitutet enligt vilket Ryssland förbjöds uppföra befästningar på Åland, hur därefter rysk diplomati hade sökt upphäva den suveränitetsinskränkande regleringen, men hur slutligen bl. a. brittisk diplomati lett till det s. k. status quo-avtalet om Östersjön 1908 som bekräftade Ålandsservitutets giltighet. Samtidigt som Östersjöavtalet ingicks i St. Petersburg mellan Östersjöns dåvarande strandstater undertecknades i Berlin ett korresponderande status quo-avtal beträffande Nordsjön där bl. a. Storbritannien och Frankrike var parter. Stormakterna, liksom övriga avtalsparter, tycks enligt Strindberg ha kunnat betraktas som garanter för säkerheten i områdena. Mot denna bakgrund borde Sverige känna sig tryggt i förlitan på internationella avtals effektivitet. Någon svensk upprustning behövdes inte.37 I februari 1912 påpekar Strindberg i en annan artikel38 att den påtänkta svenska upprustningen är ologisk eftersom Oscar II vid rysk-japanska krigets utbrott 1904 utfärdade en kungörelse om ”den strängaste och mest opartiska neutralitet enligt folkrättens grundsatser” (ordalagen hämtade från kungörelsen).39 I den svenska kungörelsen, säger Strindberg, ”synes först den permanenta ogaranterade neutralitetens grundsats uttalad, och sedan folkrättens”. Uppenbarligen såg han i neutralitetspolitiken en fredsbevarande kraft som var så stark att en upprustning inte behövdes. Därefter återkom Strindberg till värdet av status quo-överenskommelsen mellan Östersjöns strandstater:

 

Men så äga vi Östersjötraktaten av 1908, där Sveriges integritet är garanterad av Ryssland, Tyskland och Danmark, då Sverige ju står med som garant.40

 

Förekomsten av garantier var emellertid en övertolkning i sammanhanget. 1908 års traktater var politiska viljemanifestationer i det läge som gällde då, men inte mer. Återigen visade Strindberg en förlitan, för att inte säga övertro, på ömsesidigheten och effektiviteten i folkrättsliga åtaganden.

 

37 Se härom Björn Meidals avhandling Från profet till folktribun, Strindberg och Strindbergsfejden 1910–12, Stockholm 1982, s. 288–307. Debatten i Sverige rörde främst den tidigare regeringen Lindmans förslag om byggande av en pansarbåt av den s. k. F-typen (F-båten). 38 ”Ö.K. rustar”, Social-Demokraten den 14 februari 1912. Ö.K. stod för överklassen. Artikeln intogs s.å. i broschyren Czarens kurir eller sågfilarens hemligheter. 39 Strindbergs källa var en socialdemokratisk andrakammarmotion om permanent, ogaranterad neutralitet, Motioner AK 1912, nr 79. Se härom Meidal a. a. s. 291 och s. 366 not 72. 40 SV, del 68, s. 275.

Strindberg intresserade sig också för den s. k. novembertraktaten, dvs. den överenskommelse av 1855 som Oscar I under Krimkriget ingick med Storbritannien och Frankrike med udden riktad mot Ryssland. Sverige-Norge åtog sig i traktaten att inte till Ryssland avträda något territorium (på nordkalotten eller annorstädes) mot att England och Frankrike stod som garanter för status quo vid Östersjön och Norra Ishavet. Efter unionsupplösningen 1905 betraktades novembertraktaten på diplomatiskt håll som utslocknad och tsardiplomatin sökte utnyttja detta förhållande till att skaffa Ryssland full militär frihet på Åland och avskaffa Ålandsservitutet. Mot denna bakgrund var Östersjötraktatens status quo-resultat en framgång för svensk diplomati, även om man inte lyckades få Ålandsservitutet uttryckligen bekräftat i själva traktattexten (men väl i ett sidodokument). 1908 års avtal bekräftade slutgiltigt mellan raderna att novembertraktaten var ur kraft, men Strindberg tog inte till sig detta. I artikeln ”Korporal Blom efterträdes” skrev han:

 

... när Ryssland häromåret bara ville befästa Åland, så hindrades detta av England, som påminde om Parisfredens bestämmelse (1856) att Ryssland icke fick befästa Åland. Alltså äger den traktaten gällande kraft. Men då ligger ju som självföljd att novembertraktaten av 1855 också äger kraft. Och i den traktaten garanterades Sveriges-Norges integritet gentemot Rysslands inkräktningsförsök.41

 

Valfrid Spångberg på Afton-Tidningen försökte övertyga Strindberg om att han hade fel beträfffande novembertraktatens giltighet, men utan resultat.42 Strindberg föreföll mena att Englands och Frankrikes garantiutfästelser av 1855 bidrog till att trygga säkerheten i det nordiska området — inte därför att man i politik generellt kunde lita på överenskommelser, utan därför att stormakternas egenintressen låg bakom traktatsgarantierna.43 Slutsatsen var återigen att någon svensk upprustning inte behövdes.

 

7. Avslutande kommentar
Strindbergs internationalism med dragning åt pacifism är naturligtvis enbart en sporadiskt förekommande ingrediens i hans författarskap.44 Den får genast vika när influenser som anarkism,

 

41 ”Korporal Blom efterträdes” publicerades först i Social-Demokraten den 9 februari 1912. Citatet är från SV, del 68, s. 281. 42 Se Meidal a. a. s. 291 och s. 367 not 73. 43 ”I politik kan man visserligen föga lita på överenskommelser, heder och tro o. d., men säkrare räknar man med de mänskliga lidelserna och fördelarna, avunden till exempel, maktkampen, hämndlystnaden; och med dessa faktorer, stormakternas passioner och intressen, synes Sveriges integritet vara bäst garanterad.” Citatet från ”Korporal Blom efterträdes”, SV, del 68, s. 281. 44 Beträffande Strindbergs fredsengagemang se även kapitlet ”Fredskämpen” i K. Lundmarks Strindberg. Geniet, Sökaren, Människan, 1948; samt Per-Olov

alkemi eller mysticism tränger sig på, när filosofer som Schopenhauer och Nietzsche eller när en teosof som Swedenborg påverkar hans tänkande. Den internationella idealism som kan spåras hos Strindberg är således en obeständig företeelse — även i de samhällskritiska och historiska texterna. I dagens läge är det skäl att notera hans intresse för den fredskonferens som folkrättsjuristerna världen över högtidlighåller hundraårsminnet av sommaren 1999, liksom hans tendens i Utopier i verkligheten, där förutom värdet av skiljedom och humanitär rätt Strindberg för fram sin utopi om framtidens och fredens Europa. ”Nåväl”, säger en av personerna i Samvetskval, ”när Europa blir ett ... statsförbund, då blir ElsassLothringen varken franskt eller tyskt utan det blir helt enkelt — Elsass-Lothringen!”45 Med dagens terminologi skulle vi tala om ett regionernas Europa. I memoarvolymen Författaren 1909 sammanfattade Strindberg själv saken så att han i Samvetskval ”förhärligat den eviga freden, kvinnans rösträtt [!] och Europas Förenta Stater” (utropstecknet tillagt här).46

 

Zennströms broschyr, Strindberg, Fredskämpen, Arbetarkulturs Förlag, Stockholm 1952. 45 Citatet från SV, del 19, s. 175. 46 Citatet från SV, del 21, Tjänstekvinnans son III–IV, Stockholm 1996, s. 165.