BENGT LINDELL, Civilprocessen, Iustus förlag, Uppsala 1998, 671 s.

 

I sitt förord avslöjar Lindell att han på uppdrag av Kluwers förlag tidigare skrivit en bok på engelska om den svenska civilprocessen och att det är dessa 260 sidor som efter att ha ”pumpats upp och försetts med mera muskler” blivit den nu föreliggande boken på svenska språket. En sådan fysisk förändring kan emellertid vara vansklig om den går för fort. För att anknyta till författarens eget kroppsspråk — istället för statuarisk skönhet och harmoni kanske resultatet bara blir en besvärande övervikt.
    Lindell har skrivit en tjock bok — 671 sidor inklusive register.
    De två inledande kapitlen, som fyller ett hundratal sidor, är av mera allmän karaktär. Där behandlas några processuella grundbegrepp, de principer som den svenska rättegången bygger på, civilprocessens funktioner och vissa metodfrågor.
    Följande fem avsnitt tar sikte på civilprocessen i underrätt och de bestämmelser i rättegångsbalken som då blir av intresse. Därefter behandlas rättegången i hovrätt och HD. Sidorna 399–423 har rubriken ”incidenter”. Här tas upp sådana saker som invändningar om rättegångshinder, om rättens behörighet och om domarjäv. Vidare behandlas intervention, olika slags återkallelse, avbrott, hinder för huvudförhandling, partssuccession (dock ej vid materiell universalsuccession!), vilandeförklaring (på fyra hela sidor!) och laga förfall. Ämnena har som synes stort intresse för domstolsjurister, men får i förhållande till sin praktiska betydelse sägas ha fått en ibland styvmoderlig, ibland alltför generös behandling i Lindells bok. Olika frågor med anknytning till bevisning har däremot fått desto större utrymme (etthundra sidor !). Sedan även reglerna med anknytning till rättegångskostnader, processuella säkerhetsåtgärder och verkställighet gåtts igenom avslutas boken med drygt fyrtio sidor som kallas fallstudier. Det är fall som författaren stött på efter konsultation av advokater. De rättsutlåtanden som han därvid avgivit har han låtit gå till trycket. I sitt förord tar Lindell också upp frågan om en framställning av processrätten bör behandla straff- och civilprocessrätten parallellt, eller om en uppdelning kan ske så att vardera ämnet behandlas särskilt för sig. Han säger sig själv inte ta ställning till denna fråga eftersom svaret för hans del av praktiska skäl är givet. Boken skulle bli alldeles för omfångsrik om båda processarterna behandlades i en och samma framställning. Samtidigt gör han emellertid en dygd av denna nödvändighet. Skillnaderna mellan straff- och civilprocessrätt anser han

684 Litteratur SvJT 1999 vara så pass betydande att de olika delarna görs störst rättvisa av att behandlas var för sig. Olikheterna mellan processarterna, sägs det vidare, riskerar att vid en parallell behandling inte tillräckligt tydligt komma fram.
    Också jag tror att det är lättare att lära in respektive regelsystem om dessa framställningstekniskt hålls isär. I början på 60-talet lästes vid Stockholms Universitet Ekelöfs häften som kursfordran i civilprocessrätt och Olivecronas ”Rättegången i brottmål enligt RB” med avseende på straffprocessrätten. Eftersom Ekelöfs häften behandlade båda processarterna parallellt kunde emellertid den som så önskade pröva på om ett sådant framställningssätt hade några fördelar från inlärningssynpunkt. Jag tror att de flesta då ansåg att så inte var fallet. Lagreglerna för rättegången i tvistemål respektive brottmål är f. ö. även dessa, inom de olika huvudavdelningarna i RB, uppdelade på underavdelningar som är strikt åtskilda för tvistemål respektive brottmål. Att avdelningarna om domstolsväsendet och om bevisning inte har en motsvarande uppdelning utan till stor del är gemensamma för de båda processarterna må vara sant. Det är emellertid inte ett tillräckligt skäl för att behandla de speciella avsnitten om procederet i de olika rättegångstyperna gemensamt. På många centrala punkter är det mera som skiljer än förenar dessa. Det blir därför lättare att få en överblick över systemet och förstå detta om studierna koncentreras till en processart i taget. Mot Lindells grepp att ge ut en bok där bara civilprocessen behandlas finns därför i och för sig intet att invända. Däremot kan man fråga sig vilket ändamål just denna framställning är tänkt att fylla. Dess text utgör en blandning av elementärt läroboksstoff och teoretiserande utläggningar i ämnen som författaren av någon anledning funnit särskilt intressant att diskutera. Urvalet av sådana mera vidlyftigt behandlade ämnen framstår inte sällan som alltför subjektivt för att inte säga godtyckligt. Den praktiskt verksamme domstolsjuristen får inte sällan en känsla att Lindells framställning saknar tillräcklig förankring i de processuella vardagsfrågorna. Problemen som diskuteras är ibland alltför konstruerade och de lösningar som presenteras känns stundom främmande för den som har till syssla att dagligen hantera en tvistemålsrotel med en balans på drygt något hundratal mål. Att den akademiskt verksamme juristen av praktikerna uppfattas som en skrivbordsgeneral är inte ovanligt. Andra delar av den centrala juridiken, straff- och civilrätten, går emellertid ganska väl att behandla från företrädesvis teoretiska utgångspunkter och med anlitande av sedvanliga rättskällor. Praktiskt erfarenhet från affärsliv eller kriminalvård är naturligtvis alltid bra att ha, men att sådan saknas behöver inte nödvändigtvis medföra att vad som avhandlas kommer på tvärs med verkligheten.

SvJT 1999 Anm. av Bengt Lindell, Civilprocessen 685 Med processrätten förhåller det sig annorlunda. Denna disciplin har till ändamål just att ge anvisning om formerna för det praktiska handhavandet av de konflikter till vilka de andra regelsystemen tillhandahåller den materiella lösningen. Reglerna har i hög grad karaktär av generella spelregler. Med nödvändighet måste de därför ges en mer abstrakt utformning än som är vanligt inom andra ämnesområden. En företrädesvis deskriptiv framställning av sådana bestämmelser riskerar att bli alltför torr för att läsarens intresse skall hållas vid liv. För att undvika det väljer processualisterna ofta — inte minst Ekelöf — ett probleminriktat framställningssätt. De problem utifrån vilka diskussionen förs måste emellertid för att detta sätt ska fungera ha ett visst mått av realism och framstå som faktiskt eller tänkbart förekommande stötestenar i det praktiska domstolsarbetet. En författares inbillningskraft är härvidlag inte tillräcklig och HD:s domar har — trots de insatser som gjordes under Welamsons era — alltför mycket karaktär av punktbelysning och inriktning på processen i HD för att kunna tjäna som allmänt ledljus. Vad som är önskvärt är att författaren har egen förstahandserfarenhet av livet inom domstolarna. Det hade Gärde, det skaffade sig Ekelöf och det har Welamson, Bergholtz och Fitger. Förutom fortlöpande kontakter med domstolsjuristerna vid kurser och seminarier — processrättsliga diskussionsklubben vid Stockholms tingsrätt icke att förglömma — var

Ekelöf under ett antal månader på 60-talet adjungerad ledamot på Svea hovrätts fjärde avdelning och under 80-talet, då han reviderade Rättegång V om underrättsprocessen, besökte han ofta Stockholms tingsrätt för att i studiesyfte på plats bevista sammanträden för muntlig förberedelse och huvudförhandling. Det må i mycket vara juridisk inlevelseförmåga och fantasi hos Ekelöf som gör att hans finstilta diskussionspartier vitaliserar de mer deskriptiva delarna och i så hög grad känns relevanta i sammanhanget. Men jag tror inte man ska underskatta betydelsen av den närkontakt han skaffade sig med praktiskt domstolsarbete och praktiskt verksamma jurister. Lindell har förutsett att han möjligen kommer att kritiseras för det urval han gjort av diskussionsfrågor och framhåller i förordet att det ”emellertid är författarens privilegium att välja ut de frågor som diskuteras mer utförligt än andra”. Det må vara sant, men måste det ske i en och samma bok? Det förefaller som om många av de frågor som tas upp hade lämpat sig bättre för behandling i separata uppsatser. Och framför allt, är det lämpligt att i en bok som uppenbarligen är tänkt att tjäna som en lärobok i civilprocessrätt låta utrymmet i så pass stor omfattning tas i anspråk av teoretiska utläggningar som mer förvillar än löser problem? Ett exempel kan vara presentationen av tesen ”iura novit curia” (s. 57 ff.). Lindell konstaterar där inledningsvis att

686 Litteratur SvJT 1999 denna princip anses innebära att, om erforderliga konkreta rättsfakta har åberopats, det står rätten fritt att själv göra de rättsliga kvalifikationer som krävs och att detta kan ske utan att parten satt någon rättslig etikett på de fakta som han åberopat. Detta är också härskande lära och Lindell synes ansluta sig till denna. ”Till sist är det väl i och för sig riktigt när det påstås att part inte behöver sätta någon rättslig etikett på sina åberopanden...”(s. 62). Innan han kommit så långt har han emellertid fört en diskussion som i mycket gått på tvärs mot den ståndpunkt han till sist landar på. Grunden för ifrågasättandet av denna skulle vara att det inte går att göra en klar åtskillnad mellan rättslig kvalifikation och faktadeskription och att det är en grundläggande felsyn ”att en rättslig kvalifikation inte antas tillföra något nytt ur rent faktisk eller empirisk synpunkt”.
    Man kan fråga om detta flersidiga teoretiserande är till hjälp för någon annan än författaren själv. Även den som utan omsvep godtar tesen iura novit curia är nog medveten om att det är värdefullt för både parterna och inte minst domaren om de rättsliga bedömningar som kan komma ifråga dras fram i ljuset och diskuteras främst under förberedelsen men eventuellt också i samband med pläderingarna i målet. Det väsentliga är dock att om så inte skett rätten likvisst är skyldig att självmant ta reda på om en tillämpning av gällande rätt på de åberopade fakta som befunnits föreligga — varvid åsyftas rent faktiska omständigheter utan varje rättslig kvalifikation — leder fram till att kärandens yrkande ska bifallas. När Lindell i sammanhanget vill göra gällande att Ekelöf för sin del menat att ”farlighet” som grund för strikt skadeståndsansvar måste särskilt åberopas för att vinna domstolens beaktande (s. 61) tror jag att han lägger för mycket i mästarens mun. I den not hos Ekelöf vartill han hänvisar sägs bara att ”Lindell tycks anse att några särskilda omständigheter — t. ex. att verksamheten är ’farlig’ — inte behöver åberopas för strikt ansvar”. Konstaterandet är neutralt och kanske rent av innefattar ett gillande av Lindells uppfattning. Det görs i anslutning till rättsfallet NJA 1961 s. 523, som diskuterar frågan i anslutning till reglerna om omröstning i 16:2 RB och bör överhuvud inte tilläggas någon betydelse i ett vidare sammanhang än beträffande spörsmålet när särskild omröstning bör komma till stånd. Justitierådet Riben som utvecklade sin mening i rättsfallet tycks ha utgått från att särskild omröstning bör ske när part åberopar skilda lagregler för olika slags ansvar eller olika klart särskiljbara grunder — t. ex. garanti respektive culpa — för skadeståndsskyldighet. Därmed är inte något sagt om i vad mån domstolen, oberoende av hur den bedömer frågan om omröstning, vid sin rättsliga bedömning får göra rättsliga kvalifikationer som inte åberopats av part. Ett exempel på att domstolarna är en mer främmande värld för Lindell än den borde

SvJT 1999 Anm. av Bengt Lindell, Civilprocessen 687 vara är ett påstående på s. 297. ”När huvudförhandling har ägt rum skall om möjligt överläggning hållas samma dag eller senast nästa helgfria dag. Anledningen härtill är att intrycken från huvudförhandlingen skall vara så färska som möjligt. Som huvudregel gäller att domen skall avkunnas i omedelbar anslutning till överläggningen”.
    Det må vara att rättegångsbalkens fäder en gång kanske trodde att även dom i tvistemål skulle kunna avkunnas så snabbt. I en idyllisk tid med små nätta fordringsmål av närmast inkassokaraktär eller i äktenskapsmål var detta kanske t. o. m. möjligt. Numera förekommer emellertid överhuvud inte att en tvistemålsdom ges inom kortare tid än fjorton dagar. Ofta är den tid som avsätts åtskilligt längre. Det är nödvändigt både att sova på saken och att ha rådrum för domens avfattning så att det blir möjligt att kontrollera om den spontana uppfattningen vid överläggningen håller.
    I not 110 på s. 236 omnämner Lindell ett hovrättsfall, RH 1989:46. Enligt referatets rubrik höll en tingsrätt vid samma tillfälle och i samma lokal huvudförhandling i två mål. Det ena målet handlades av tingsrätten i dess egenskap av fastighetsdomstol, det andra i dess egenskap av allmän underrätt. Tingsrättens sammansättning, som var den lagen föreskriver för respektive mål, var delvis densamma.
    Hovrätten fann att tingsrättens förfarande att ”mot förbudet i 14 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken” handlägga målen ”i en rättegång” utgjorde grovt rättegångsfel och återförvisade dem till tingsrätten för förnyad handläggning. En poäng som hovrätten — och möjligen Lindell — inte uppmärksammade var emellertid att tingsrätten, just därför att samma rättegångsform inte var tillämplig för målen, lät bli att förena dessa och att handlägga dem i ”en rättegång”. I stället hölls de hela tiden isär såsom dels ett vanligt mål och dels ett fastighetsdomstolsmål. I målen hölls sedan var sin rättegång, med sin respektive lagliga sammansättning av rätten, varefter två skilda domar meddelades. Att huvudförhandlingen i de båda målen hölls samtidigt i samma lokal innebar varken att målen ”förenades” eller att dessa handlades i ”en rättegång” eftersom de skilda ”rättegångsformer” som var tillämpliga för målen strikt uppehölls (jag vet, ty jag var med). Det som är förbjudet enligt 14:7 RB är inte samtidig handläggning utan att man låter någon av de olika rättegångsformer som är aktuella bli gemensam för de inblandade målen och att sålunda något eller någon av dessa därmed kommer att handläggas i en rättegångsform vari måltypen ifråga inte hör hemma. Så skedde emellertid inte här. Och mot samtidig handläggning finns inte något förbud i RB, allrahelst som därigenom betydande processekonomiska fördelar stod av vinna, i synnerhet som bevisningen i båda målen i stor utsträckning var densamma. Mot hovrättens beslut om återförvisning finns ingen appell,

688 Litteratur SvJT 1999 varför HD inte fick tillfälle att i ordinär ordning rätta till felbedömningen. En begäran om resning från en av de inblandade parterna — samtliga tre parter hade varit överens om samtidig handläggning — kom in för sent till HD och avvisades därför på formell grund.
    Det är tråkigt om parter och domstolar, därför att ett referat i RH lämnas oemotsagt, underlåter att ta tillvara de möjligheter till rationell och processekonomisk handläggning som trots allt bör kunna ske inom ramen för RB. Det är inte så att allt som i balken inte uttryckligen sägs vara tillåtet därmed är förbjudet. Vid dess tolkning och tillämpning bör utgångspunkten snarare vara den motsatta.
    Preklusion av nya omständigheter är sedan gammalt en av Lindells paradgrenar och inte oväntat blir därför denna fråga en av dem som han diskuterar mer utförligt än andra. Han tar därvid bl. a. upp problemet i vad mån kompletteringar med nya konkreta rättsfakta bör få ske åtminstone inom ramen för ett och samma abstrakta rättsfaktum. Hellners (SvJT 1995 s. 855) har velat tillåta detta, medan Lindell hävdat en strängare uppfattning med motiveringen att preklusionsreglerna annars skulle förlora mycket av sin avsedda effekt. För att praktiskt illustrera frågeställningen hänvisar Lindell till två rättsfall från HD, NJA 1978 s. 317 och NJA 1991 s. 481. Beträffande det första fallet påstår Lindell att revisionskärandena först i HD åberopade en annan tidpunkt för bolagsbildning, vilken omständighet

skulle ha varit av central betydelse i målet. Denna skulle emellertid ha avvisats av HD med stöd av 55:13 RB. Exemplet skulle måhända kunnat ha visst intresse för den diskuterade frågan. Såvitt framgår av referatet i NJA har emellertid något åberopande av ny tidpunkt för bolagsbildning inte skett i HD och naturligt nog än mindre där meddelats något beslut om avvisning av sagda omständighet. Det andra rättsfallet, NJA 1991 s. 481, som anförs som exempel, är felrefererat av Lindell. Beställaren av de två båtmotorreparationerna bestred inte, såsom påstås, betalningsskyldighet för den andra reparationen på grund av att denna orsakat motorhaveriet. Grunden för bestridandet var istället att slarv vid den första reparationen skulle ha orsakat det haveri som föranledde reparation nummer två. Den nya omständighet som beställaren åberopade först i HD och som där avvisades enligt 55:13 RB, var att haveriet även kunde tänkas bero på att den ursprungliga motorinstallationen — som f. ö. hade utförts av samme mekaniker som sedermera gjorde de två reparationerna — inte utförts på rätt sätt, eftersom den inte omfattat montering av ”raisers”, en anordning som skulle ha hindrat att vatten via avgassystemet kunde sugas in bakvägen och på så sätt skada cylindrarna. Det ska tilläggas att montören hävdade att han vid installationen föreslagit en montering av raisers men att be-

SvJT 1999 Anm. av Bengt Lindell, Civilprocessen 689 ställaren tyckt att detta var onödigt.
    I fallet aktualiserades sålunda två både till tid och innehåll helt olika grunder för bestridandet, dels bristande fackmässighet vid motorns installation, dels vårdslöshet vid utförande av det första reparationsuppdraget. Därmed kan inte sägas att fråga var om samma abstrakta rättsfaktum, utan om ett alternativt abstrakt rättsfaktum. Och det är just detta som medför att preklusion bör ske, inte, såsom Lindell anser, därför att en rättsföljd må vara knuten direkt till den nya omständigheten. Så kan nämligen också vara fallet beträffande enstaka konkreta rättsfakta även om dessa åberopas som delmoment i ett och samma abstrakta rättsfaktum, t. ex. culpa. Jämför Lindells eget exempel där en part såsom konkreta rättsfakta konstituerande vårdslöshet vid framförande av motorfordon tänkes åberopa A. bilisten körde med slitna däck; B. med hög hastighet. I hovrätten åberopas dessutom C. bilens strålkastare var inte påslagna.
    Envar av dessa omständigheter, A, B eller C, kan mycket väl tänkas ensam ha en rättsföljd ”direkt knuten” till sig. Det är alltså inte där skillnaden ligger, utan skälet till att preklusion i detta fall inte kommer i fråga är just att den nya omständigheten, såväl till tid som innehåll, ligger inom ramen för ett och samma abstrakta rättsfaktum.
    Lindells idé att motorbåtsägaren i NJA 1991 s. 481 skulle ha kommit i ett gynnsammare processuellt läge, om han från början hade formulerat sin grund vidare och allmänt påstått att mekanikern orsakat felet genom sin hantering av motorn, är inte välfunnen. Redan vid första inställelsen i tingsrätten hade med all säkerhet beställaren avkrävts ett preciserat besked om i vilket eller vilka hänseenden hanteringen inneburit att motorn sedermera skadades. Att så sker är ett närmast självklart moment i domstolens materiella process- ledning. Lindell sansar sig dock senare och framhåller själv (s. 254) att det inte är tillräckligt med ett allmänt åberopande av en grund utan att denna måste vara preciserad mot de konkreta omständigheter som den består av. Detta krav, sägs det, upprätthålls strängt. Beträffande kvarstad ställs frågan (s. 554) om en sådan åtgärd kan, utöver huvudfordran, få omfatta även ränta på denna. Som på så många andra ställen hänvisar Lindell i detta sammanhang till Ekelöf (III, s. 12) som konstaterar att, ehuru detta inte framgår av ordalydelsen i 15:1 RB, kärandens fordran måste vara förfallen eller bli detta innan underrätten meddelar dom i själva saken, för att kvarstad ska kunna beviljas. Har Ekelöf rätt, säger Lindell, är kvarstad inte möjlig beträffande räntan ”som ju inte förfaller till betalning innan dom meddelats och som kan uppgå till betydande belopp”. Kvarstad omfattande även räntan är dock alldeles säkert möjlig också om Ekelöf, som vanligtvis är fallet, har rätt. Upplupen ränta vid räntebärande fordran förfaller antingen enligt vad därom avtalats

690 Litteratur SvJT 1999 eller i och med att kapitalfordran, vid i förväg bestämd förfallodag eller efter uppsägning, är förfallen till betalning. Dröjsmålsränta för tiden därefter torde förfalla dag för dag. En dom på fullgörande kan därför omfatta inte bara kapitalfordran, utan även de räntor — reguljära såväl som dröjsmålsräntor — som vid tiden för domen är upplupna. Regelmässigt är det dessa räntor ”som kan uppgå till betydande belopp”. De är emellertid, tvärtemot vad Lindell vill göra gällande, förfallna till betalning redan innan dom meddelas. Helt förenligt med Ekelöfs uppfattning kan därför kvarstadsbeslutet omfatta även dessa räntor, låt vara att det ibland kan vara svårt att i förväg beräkna handläggningstiden och hur lång tid som kommer att förflyta innan dom föreligger och hur stor den upplupna räntan då kommer att vara. För dröjsmålsränta på kapitalfordran för tiden efter domen till dess betalning sker, torde däremot kvarstad inte beviljas. Har sådan åtgärd beviljats beträffande kapital och redan upplupna räntor och med framgång kunnat verkställas, får emellertid borgenären antas snabbt begära verkställighet också av själva domen, varför behovet av säkerhetsåtgärder även beträffande ränta från domen till betalningsdagen torde vara mycket marginellt. Det har framgått att Lindells bok enligt min mening har för litet av genomarbetad struktur och för mycket av processrättslig tuvhoppning. Därvidlag har den mycket gemensamt med denna anmälan. På de ställen där han landar finns dock åtskilligt att hämta av oväntade infallsvinklar och friska — ibland alltför friska — synpunkter. Många kommer nog att tycka att den väl försvarar sin plats i bokhyllan som ett komplement till Ekelöfs häften och Fitgers kommentar.
Leif Carbell