BERTIL BENGTSSON, Försäkringsteknik och civilrätt. Norstedts Juridik AB, 1998, med stöd från Institutet för Rättsvetenskaplig Forskning, 200 s.

 

Inledning och allmänt om bokens ämne.
Som jurist verksam i försäkringsbranschen måste man vara tacksam för Bertil Bengtssons insatser. Han är ju praktiskt taget den ende rättsvetenskapsman som numera offentligt visar något större allmänt intresse för försäkring. Till det kommer Bengtssons imponerande kunskaper och erfarenheter inom ersättningsrätten i stort. Att rättsvetenskapen i övrigt de senaste 25–30 åren demonstrerat ett magert intresse, i förhållande till försäkringens samhällsmässiga betydelse, förringar inte Bengtssons betydelse och har väl i och för sig sina randiga 70-tals politiska skäl. Nu tycks emellertid en viss förändring vara på gång, att döma av rapporter från universiteten och arbetsmarknaden om ett växande intresse för försäkringsrelaterad juridik. Bengtssons insatser på området lär dock fortsätta att länge än dra till sig välförtjänt uppmärksamhet.
    För försäkringsjuristen är alltså det förhållandet att Bertil Bengtsson nyligen har givit ut en ny bok angående försäkring, Försäkringsteknik och civilrätt, av stort intresse. Som Bengtsson övertygande demonstrerar i den nya boken har försäkringen en så fundamental praktisk betydelse för ersättningsrätten i stort, att det intresset borde delas av alla jurister — inte minst lagskrivande — som sysslar med ersättningsrätt. Vad civilrätt är kräver ingen förklaring i detta forum, men vad är då försäkringsteknik? I Bengtssons definition — som jag inte kan ha några invändningar emot — betecknar uttrycket (i de avseenden som boken behandlar) de överväganden och åtgärder från försäkringsbolagets sida som avser förhållandet mellan risk och premie vid en viss försäkringsprodukt. Hit hör alltså försäkringsmatematiska beräkningar och annan riskbedömning under hänsynstagande till gällande rättsregler, samt uppskattning av allehanda administrationskostnader för försäkringen. Inom företagsförsäkringens område, särskilt industriförsäkring, brukar sådana överväganden och åtgärder gå under samlingsbeteckningen ”underwriting”. Denna hantering leder alltså till bestämmande av pris för, och omfattning av försäkringstjänsterna eller, annorlunda uttryckt, premie och försäkringsvillkor. Boken behandlar alltså förhållandet mellan försäkringstekniska frågor och civilrättsliga regler eller, närmare bestämt, i vilken utsträckning försäkringstekniska förhållanden faktiskt beaktas eller bör beaktas i civilrättslig lagstiftning eller rättstillämpning och, tvärtom, hur civilrätten inverkar på, eller

692 Litteratur SvJT 1999 bör inverka på, försäkringstekniken. Annorlunda uttryckt: den faktiska, respektive befogade växelverkan mellan civilrätt och försäkringsteknik. Den civilrätt som här närmast är på tapeten är naturligtvis försäkringsrätten och skadeståndsrätten. Mot bakgrund inte minst av detta senare förhållande — och det stora allmänna intresse som skadeståndsrätten röner — är det, som Bengtsson pekar på i boken, närmast obegripligt att försäkringsfrågorna inte har varit föremål för större intresse eller i vart fall djupare undersökningar hos lagstiftaren och inom rättsvetenskapen. Bengtsson framhåller visserligen med sin vanliga blygsamhet att en rad frågor av betydelse i sammanhanget inte behandlas i boken, eller bara behandlas på ett ytligt sätt, på grund av bristande sakkunskap och verktyg, men att ”någon” ändå bör ta upp frågorna. Det är emellertid svårt att finna någon bättre skickad utanför försäkringsbolagen än Bengtsson att ta sig an sådana frågor och att boken har mer karaktär av diskussionsinlägg än rent vetenskaplig undersökning förringar på inget sätt betydelsen. Någon måste med auktoritet peka på och formulera problemet, för att det alls ska bli något vidare att undersöka.
    Därmed — eller kanske just därför — ingalunda sagt att man inte kan ha invändningar mot eller synpunkter på vad som framförs av Bengtsson på olika punkter. För egen del ställer jag mig sålunda frågande till vissa slutsatser och en del ekonomiska resonemang som återkommer på flera ställen i boken. Något mer därom nedan i anslutning till, eller efter, följande allmänna beskrivning av bokens disposition och Bengtssons generella slutsatser.

 

Bokens disposition och vissa slutsatser. 

Boken är upplagd som en resonerande undersökning, baserad på det relativt magra material angående försäkringsteknik som står till buds i lagförarbeten, praxis och doktrin, eller har kommit Bengtsson till del genom diskussioner med personer som arbetar med försäkringstekniska frågor inom försäkringsbolagen, samt till någon del motsvarande utländskt material. Efter en inledning där arbetets syfte, uppläggning och resultat sammanfattas, följer ett andra kapitel som innehåller en allmän redogörelse för försäkringsavtalets särdrag mot bakgrund av försäkringstekniken och vilken uppmärksamhet — eller snarare brist på sådan — som försäkringstekniken har fått av lagstiftaren och i doktrinen. Bengtsson konstaterar här att ett antal försäkringstekniska argument rör resonemang som har likheter med förutsättningsläran, mot bakgrund av försäkringsavtalets karaktär av varaktigt avtal om försäkringsansvar som är en i princip icke återställbar prestation. Detta skulle dock, menar Bengtsson (s. 24 n.), knappast gälla säkerhetsföreskrifter eller liknande biförpliktelser, eftersom försäkringsgivaren rimligen kan och bör räkna med brott mot sådana i viss utsträckning. Oavsett motiveringens sanningsgrad,

SvJT 1999 Anm. av Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt 693 ställer jag mig dock något undrande till det sistnämnda. Trots allt kan det väl förutsättas att försäkrade i allmänhet är införstådda med t. ex. att en vanlig egendomsförsäkring inte omfattar skador som den försäkrade själv orsakar genom vårdslöshet. Möjligen menar kanske Bengtsson närmast att relevansprövningen bör leda till att den bristande förutsättningen ska sakna relevans, men även det tycks mig vara att gå väl långt.
    I det tredje kapitlet redogör Bengtsson för de viktigaste försäkringstekniska parametrarna och principerna samt diskuterar den praktiska betydelsen av dem. Här ingår naturligtvis först och främst den försäkrade risken, som Bengtsson delar upp i olika element: Skaderisken, den juridiska risken, kostnadsrisken och den finansiella risken. Skaderisken, som definieras som sannolikheten för att skada faktiskt inträffar och den sannolika skadans storlek, beror i sin tur bl. a. på vad som kallas den teknologiska risken, dvs. dels de nya faktiska risker som skapas av ny teknologi, dels de ökade möjligheter att konstatera orsakssamband som ny teknologi tillhandahåller.
    Den juridiska risken sägs vara den inverkan som rättsreglerna har på riskens storlek. Detta gäller ju särskilt, men alls inte enbart, ansvarsförsäkringsrisker och Bengtsson inför därför i det avsnitt (kapitel 7) som närmare rör skadeståndsansvar begreppet ansvarsrisk som beteckning för den juridiska risken att den försäkrade enligt gällande rätt blir skyldig att ersätta skadan. Kanske bör man här dock göra en allmän skillnad mellan rättsreglernas inverkan dels på den faktiska försäkringsskadans storlek (dvs. ansvarets storlek vid ansvarsförsäkring, egendomsskadans storlek vid egendomsförsäkring etc.) och dels på kostnadsrisken. Kostnadsrisken är nämligen försäkringsbolagets driftskostnader för utfärdande av försäkringen, skadereglering och andra administrationskostnader som är direkt beroende av försäkringen i fråga. Sådana kostnader kan ju vara mycket avhängiga den rättsliga miljön; Bengtsson tar som exempel upp att risken för obefogade krav och rättegångar spelat en stor roll för premienivån i USA. Den finansiella risken slutligen handlar om försäkringsbolagets placering av tillgångar för att möta framtida försäkringsfall och är alltså särskilt betydelsefull för livförsäkring. Som Bengtsson framför är detta som regel inte en risk som är direkt kopplad till en viss försäkringsprodukt och därmed egentligen inte en försäkringsteknisk parameter i den betydelse begreppet försäkringsteknik har i boken. Man kan dock notera att undantag finns: Ett återförsäkringsskydd innebär en finansiell risk på återförsäkringsgivarens betalningsförmåga och återförsäkring köps ofta för viss försäkringsprodukt, till och med för enskild försäkring; s. k. fakultativ återförsäkring. Jag har avsiktligt velat anmäla Bengtssons avsnitt om den försäkrade riskens beståndsdelar på ett relativt utförlig sätt enligt ovan av det skälet att, som Bengtsson framför, det är viktigt

694 Litteratur SvJT 1999 att hålla de olika delarna i minnet när man analyserar deras betydelse för premie och andra villkor. Resten av det tredje kapitlet ägnas först åt en redogörelse för vissa principer som under lång tid har varit grundläggande för försäkringstekniken, men som numera delvis är på väg att överges, nämligen ekvivalensprincipen, som fick ett uttryck i skälighetsprincipen i Försäkringsrörelselagen, och i någon mån solidaritetstanken. Kapitlet avslutas med en diskussion om den praktiska betydelsen av de olika elementen i den försäkrade risken och de försäkringstekniska principerna, samt några andra försäkringstekniska faktorer som i första hand anknyter till den försäkrades person, nämligen den subjektiva och moraliska risken och allmänna preventionshänsyn.
    I andra och tredje kapitlen konstateras bl. a. dels att domstolar och lagstiftare redan traditionellt sett förhållit sig relativt skeptiska till vissa försäkringstekniska argument, såsom argument rörande kostnadsrisken, dels att den moderna tendensen är att också tona ner andra argument, såsom tanken om riskgemenskap, medan ytterligare andra argument, såsom preventionssynpunkter, alltjämt möter förståelse. För egen del ser jag här ett uttryck för den brytningstid som vi befinner oss i: Konsumentskyddande hänsyn spelar alltjämt en stor roll, vilket borde tala för ett fortsatt stöd för solidaritetstanken, samtidigt som företagsekonomiska och konkurrensbaserade överväganden vinner terräng, vilket borde tala för en större förståelse för kostnadsrisken; mer därom nedan. Det verkar alltså som att rättsordningen på området befinner sig i ett stadium av rätt stor inkonsekvens, till och med ”vilsenhet”, vilket väl bl. a. sammanhänger just med att de olika försäkringstekniska faktorernas betydelse är så oklar. I tredje kapitlet (s. 49 ö.), liksom på flera andra ställen i boken (t. ex. s. 138 när det gäller ansvarsförsäkring), menar Bentsson bl. a. att särskilt försäkringstekniska argument som gäller den juridiska risken ofta bara har en begränsad betydelse för försäkringen, eftersom den som regel — i vart fall en konsumentförsäkring — består av ett ”paket” med flera olika delförsäkringar, t. ex. egendoms- och ansvarsförsäkring etc., och inverkan därvid så att säga späds ut till obetydlighet för premien som helhet. Ett liknande resonemang förs när det gäller skälighetsprincipens betydelse vid gruppförsäkringar; försäkringen för den enskilde försäkrade kan inte vara skälig i den meningen att premien står i närmare relation till risken hos denne, eftersom det är risken för hela gruppen som är avgörande för premien. Sålunda skulle det inte ha någon egentlig betydelse om en liten grupp i ett större kollektiv ”skaffar sig en för billig försäkring” (s. 181 ö., se även t. ex. s. 66– 68). Jag kan dock inte se att ”utspädningen” av en försäkringsteknisk faktors betydelse egentligen innebär att man kan bortse från faktorns betydelse. Ur ekonomisk synpunkt inne-

SvJT 1999 Anm. av Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt 695 bär det ju bara att betydelsen försvinner i mängden. Andra försäkringsdelar eller försäkringstagare belastas på det sättet med en kostnad som inte är motiverad för den försäkringen eller försäkringstagaren, utan möjlighet för försäkringstagaren att välja eller ens ta ställning till om han är beredd att betala kostnaden för skyddet för den ökade juridiska risken. ”Osynliga” kostnader innebär en förlust på två sätt: Dels därigenom att de som regel undgår att reduceras genom konkurrens eller andra effektiviseringsincitament, dels genom att själva frånvaron av valmöjlighet innebär en välfärdsförlust för försäkringstagaren; han tvingas att betala för något som han kanske inte värderar till betalningsbeloppet. Frivillig försäkring ska emellertid skiljas från skatteplikt. Att försäkring till stor del bygger på riskgemenskap innebär alls inte att försäkring är eller ska användas som ett fördelningspolitiskt instrument; riskgemenskapen är en gemenskap mellan dem som har samma slags risker, inte mellan dem som har en viss slags risk och andra som har helt andra slags risker, till subventionering av de senare. En helt annan sak är att praktiska och ekonomiska skäl (dvs. andra skäl än fördelningspolitiska) i vissa fall kan leda till att ett ”riskslag”, och därmed riskgemenskapen, måste definieras ganska brett.
    Resten av boken, dvs. kapitel 4–8, innehåller ett fördjupat resonemang på olika områden, med tillämpning av de allmänna utgångspunkter och slutsatser som beskrivits i de tre första kapitlen. Sålunda redogörs i kapitel fyra för vilken betydelse försäkringstekniska hänsyn har haft i försäkringslagstiftningen, i kapitel fem vilken betydelsen har varit i praxis vid tolkning av försäkringsvillkor och i kapitel sex diskuteras hur pass motiverat det konstaterade hänsynstagandet i lag och praxis egentligen är. Här menar Bengtsson, såvitt jag kan se med all rätta, att det i allmänhet saknas erforderligt underlag för bedömningen. Av det skälet föreslås också (s. 115 ff.) en ”bevisbörderegel” av innebörd att försäkringsbolagen bör vara skyldiga att i viss utsträckning genom konkret underlag visa vilken ekonomisk betydelse försäkringstekniska argument har, som åberopas mot en socialt befogad lagbestämmelse eller villkorstolkning till den försäkrades favör, vid äventyr att de sociala hänsynen blir avgörande. En regel av det slaget kan väl ibland vara befogad vid villkorstolkning i det enskilda fallet och skulle kanske även i övrigt föra det goda med sig att försäkringsbolagen ansträngde sig mer för att säkra underlag för bedömning av tyngden av olika försäkringstekniska argument. Det kan nämligen nog utan omsvep erkännas att det underlaget i dag är tunt; ofta nära nog obefintligt. Det finns flera anledningar till det. Som Bengtsson noterar i boken skulle det ofta kosta för mycket att säkra sådant underlag, i förhållande till nyttan av materialet, eftersom det statistiska underlaget ändå skulle bli för ma-

696 Litteratur SvJT 1999 gert (alltför få försäkringar av aktuell risk t. ex.) eller det inte sällan kan antas att så många faktorer spelar in, att ett bevarat underlag i fråga om vissa av dem ändå inte skulle ge så mycket. I vissa fall skulle det dock gå att bevara ett ordnat material som skulle ge mycket värdefull information — även för bolagen själva — om en del försäkringstekniska faktorers egentliga betydelse. Att så ändå inte har skett beror delvis på tidigare bristande tekniska hjälpmedel och, de senaste tio åren, till stor del på okunnighet eller ointresse hos bolagens ledningar. Ett utslag av detta har varit den mängd ganska okänsligt genomförda, inte sällan tämligen meningslösa, omorganisationer och friställningar av personal som skett inom de flesta stora bolagen i Sverige på senare år, därvid kunskaper, erfarenheter, material och system har rensats bort enligt ”osthyvelprincipen” i omedvetenhet om den betydelse kontinuiteten och de historiska erfarenheterna har just för försäkringsrörelse.
    Bortsett från detta vill jag emellertid protestera något mot Bengtssons förslag, när det gäller tillämpning av bevisbörderegeln vid lagstiftning. Den välförtjänta kritik som Bengtsson riktar mot bolagen i fråga om underlag för deras invändningar mot socialt befogade lagändringar, tror jag delvis kan riktas även mot lagstiftaren själv när det gäller underlaget för hur pass socialt befogad lagändringen är. Inte sällan har man intrycket att nästan alla ”förmåner” för konsumenter anses befogade, åtminstone så länge inte lagstiftaren/staten, utan någon annan, helst ett företagskollektiv, betalar notan. Det är — om intrycket är riktigt — emellertid ett slags självbedrägeri; notan får alltid betalas av konsumenterna, dvs. ”staten”, i slutänden. Just därför är det, som ju Bengtsson anför (s. 116 ö.), i första hand statens sak att belysa konsekvenserna av en lagstiftning — även kostnaderna för bolagen, dvs. för marknaden och i slutänden konsumenterna. Lagstiftning handlar ju inte om en avtalsförhandling mellan staten och bolagen, utan om en ordning av landets förhållanden till det gemensamma bästa. I kapitel sju föres motsvarande analys och resonemang som i tidigare kapitel särskilt med avseende på skadeståndsrätt och ansvarsförsäkring. Slutligen, i kapitel åtta, diskuteras några särskilda frågor såsom försäkringsbolagens informationsplikt, försäkringstagarens upplysningsplikt, direktkrav vid ansvarsförsäkring, vad det skulle betyda om strikt ansvar infördes i vissa fall och vilken inverkan som skulle följa av en ansvarsskärpning beträffande ersättningsbara skador eller skadeståndets storlek olika fall m. m.

 

Sammanfattande intryck
Redan denna relativt korta beskrivning av boken antyder ett innehåll som till stor del präglas av ett ifrågasättande av invanda föreställningar inom ersättningsrätten och öppnar för nya eller ändrade lösningar som säkerligen kan vara ganska kontroversiella. För egen del finner

SvJT 1999 Anm. av Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt 697 jag detta innebära en välgörande och uppfriskande utvädring av gamla mer eller mindre verklighetsfrämmande dogmer, medan jag däremot, som redan framgått, i enskilda delar finner en del invändningar mot såväl beskrivning, som analys och slutsatser. Om någon egentlig kritik ska framföras så gäller det snarast rent framställningstekniska frågor. Sålunda tycker jag för egen del att framställningen skulle vunnit på att diskussionen om centrala frågeställningar hade samlats till ett eget avsnitt, gemensamt för ”inventeringskapitlen”, och inriktats på ett något mer teoretiskt allmängiltigt, något mindre kasuistiskt, sätt. Nya synpunkter skyms nämligen lätt i upprepningar av redan tidigare framförda. Rättsfallen kunde möjligen ha varit något mer pedagogiskt beskrivna mot bakgrund av de frågor som de är avsedda att belysa; är man inte redan relativt väl förtrogen med fallen så är budskapet ibland något dunkelt. Slutligen finns ett antal felstavningar/felskrivningar som i och för sig inte betyder så mycket, men som ändå på ett onödigt sätt fläckar framställningen.
    Men detta är på det hela taget obetydligheter. Boken är alltså en verklig debattbok med den stora förtjänst en sådan har i att kunna leda till ett ifrågasättande och en skärskådning av invanda föreställningars hållbarhet. Här är emellertid vare sig syftet eller utrymmet att lämna ett mer omfattande debattinlägg. Jag ska dock — närmast för att ge en fylligare bild av de frågor som tas upp i boken — kommentera Bengtssons framställning i några delar utöver vad som sagts ovan och då även ta upp ytterligare ett par av de punkter där jag personligen ställer mig frågande till Bengtssons resonemang eller till gällande förhållanden.

 

Några särskilda frågor
Som Bengtsson demonstrerar bl. a. i slutet av andra kapitlet (s. 33 f.) har försäkringstekniken så stor betydelse för ersättningsrätten i övrigt, att de försäkringstekniska frågorna över huvud taget borde ges större betydelse. Detta gäller dock, givetvis, enbart till den del de kan antas ha någon praktisk inverkan. Därvid vill jag själv slå ett slag för ökad uppmärksamhet på de försäkringstekniska argument som rör kostnadsrisken. Det ligger, menar jag, mycket i den kritik Bengtsson framför på åtskilliga ställen i boken mot försäkringsbolagens starka varningar under årens lopp om allvarliga konsekvenser vid allsköns liberaliseringar i civilrätten till förmån för skadelidande av olika slag. Konsekvenserna för försäkringarna har trots allt förmodligen varit, och kan nog oftast antas bli, marginella när det gäller skaderisken. Man bör alltså inte bortse ifrån att effekterna faktiskt kan ha varit större än vad som har observerats, men neutraliserats bl. a. av effektivare drift, ”dränkts i” försäkringspaket (se ovan) eller andra faktorer eller, särskilt vid ansvarsförsäkring, framträtt gradvis eller efter så lång tid att sambandet inte har observerats (se t. ex. s. 142). I så fall finns faktiskt en

698 Litteratur SvJT 1999 beaktansvärd kostnad för den juridiska riskens förändring; i avsaknad av den skulle effektiviseringen, respektive valmöjligheten, ha kunnat leda till lägre, i stället för oförändrad eller måttligt höjd premie, särskilt om det råder en verklig konkurrens på marknaden. Över huvud taget synes det uppenbart att just det förhållandet att underlaget för bedömningen av de försäkringstekniska faktorernas faktiska betydelse är magert, också innebär att man inte alltid med någon större säkerhet kan säga att de har liten betydelse, precis som det är svårt att säga när de har stor betydelse.
    Det allvarliga tror jag emellertid är just kostnadsrisken, vilken också Bengtsson på olika ställen i boken (t. ex. s. 44 f., s. 113 ö., s. 128 n. och s. 140) pekar på som betydelsefull. Driftskostnaderna för skadeförsäkring, inklusive skaderegleringskostnader, ligger i dag i storleksordningen 35 %, dvs. mycket stora belopp. I ett samhällsekonomiskt perspektiv är en stor del av dessa pengar ”bortkastade”; de leder inte till någon ökad tillgångsmassa totalt i samhället, vare sig genom effektivitetsvinster, ökning av materiella värden eller annan välfärdsökning. Mycket av detta beror naturligtvis inte på rättsreglerna, utan på mindre väl fungerande organisation och system hos bolagen. Sådan ineffektivitet är emellertid på väg att undanröjas i snabb takt, inte minst på grund av den pågående avregleringen och efterföljande internationaliseringen med de strukturomvandlingar detta för med sig i branschen. Mot denna kostnadsreducerande effektivisering verkar emellertid ett ökande antal rättsregler som innebär allt större driftskostnader för information, vars värde många gånger kan betvivlas, och för hantering av diverse ”skälighetsbestämmelser” m. m. På den försäkringsmarknad som alltmer präglas av marknadsekonomiska betingelser är detta ingalunda försäkringsbolagens ensak, utan försäkringstagarnas mycket påtagliga problem i form av klart högre premier än nödvändigt, i form av besvär att orientera sig i en snårskog av ”information” och i form av de välfärdsförluster som utdragen och komplicerad skadereglering innebär. Särskilt konsumentförsäkringstagarna vore mycket betjänta av rättsregler som befordrar en större tydlighet och enklare jämförelser, även om det skulle bli till priset av att ersättning måhända inte kan utdömas i några udda fall. T. ex. regler som verkar för framväxten av vissa gemensamma grundvillkor i branschen och dispositiva regler som — till skillnad från senare års förslag till ny försäkringsavtalslag vad gäller företagsförsäkring — faktiskt avspeglar normalförhållandet på marknaden. Sådant skulle minska kraven på regler om ”information” som riskerar att bolagen till höga kostnader dränker människor i material som de flesta ändå knappast orkar eller kan ta till sig och det skulle inte stå i någon motsättning till konkurrensens välsignelsebringande effekter, utan tvärtom göra den bättre fungerande.

SvJT 1999 Anm. av Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt 699 I detta sammanhang finns det också anledning att uppmärksamma lagstiftarens mångåriga bryderi kring regressrätten som Bengtsson refererar och diskuterar relativt utförligt i boken (s. 144 ff.). Här noterar Bengtsson å ena sidan lagstiftarens (hittills visserligen endast till en mindre del genomförda) ambitioner att begränsa regressrätten med motivering bl. a. att riskfördelningsfrågan löses på ett enklare och mera rationellt sätt genom sakförsäkringsskydd, än genom skadeståndsansvar (s. 146 n.), och å andra sidan att bolagen ofta avstår från att utöva regressrätt av affärsmässiga skäl, att de allra flesta regresskrav riktas mot ansvarsförsäkring och att bolagen har träffat en s. k. regressöverenskommelse angående regresser dem emellan. Man måste ju mot denna bakgrund med fog fråga sig vad som är lagstiftarens bekymmer med regressrätten, liksom hur det kommer sig att lagstiftaren känner sig bättre skickad att bedöma vad som är en rationell ordning i fråga om hur risker fördelas mellan försäkringsbolag, än försäkringsbolagen själva. Tillåtligheten och hanteringen av regresser mellan försäkringsbolag synes mig vara just en sådan fråga som med fördel bör överlämnas till marknaden, dvs. bolagen, att hantera, i förvissningen att det då kommer att ske på minst kostnadsineffektivt sätt. De planekonomiska tankarna tycks ha en livaktighet som är fascinerande i ljuset av att det snart är tio år sedan muren föll. Det kan för övrigt kuriöst nog noteras att lagstiftarens ambitioner att ansvarsförsäkringen även ska skydda den skadelidande — en ambition som, när det gäller icke obligatoriska ansvarsförsäkringar, mig veterligen aldrig har underbyggts genom resonemang som belastats av någon större intellektuell möda — står i mindre väl överensstämmelse med ambitionen att begränsa regressrätten mot ansvarsförsäkringen, dvs. ett utövande av skadelidandens rätt gentemot den ansvarsförsäkrade. Det kan tilläggas att nuvarande regressöverenskommelse (”RÖ 97”, till vilken jag råkar vara en av författarna) endast till mindre del har till syfte att undvika regresser om små belopp — de sker, som sagt, av kostnadsskäl som regel ändå inte, i vart fall inte genom rättslig process — utan syftar till att förenkla och förbilliga själva hanteringen av de regresser som i sig är ekonomiskt motiverade. Förvisso sker sådana regresser ännu i mindre omfattning än vad som vore befogat med hänsyn till den enklare hanteringen enligt RÖ 97, men en viss ökning kan antas inträda efterhand som bolagens förtagsekonomiska insikter ökar, till gagn för en korrekt kostnadsplacering och därmed för försäkringstagarna. När det gäller avvägningen av försäkringstekniska faktorers betydelse för premien hänvisar Bengtsson på åtskilliga ställen i boken ( t. ex. s. 47 ö., 110 m. och 129 m.) till det utrymme som ges genom försäkringsbolagets ”vinstmarginal” eller ”säkerhetsmarginal”, respektive (s. 109 ö.) att bolagets ”egna intressen” inte har någon större

700 Litteratur SvJT 1999 relevans i sammanhanget. Det kan ju, utifrån ett praktiskt synsätt, ligga nära till hands att här se ett ”gudagivet” utrymme för bredare försäkringsskydd och därmed för ansvarsskärpningar. Närmare betraktat kan det emellertid inte vara så, i vart fall inte utifrån presumtionen att marknaden fungerar någorlunda rationellt.
    Något fog för resonemanget har nog funnits tidigare, när försäkring (liksom bankverksamhet) mer hade karaktär av halvoffentlig planreglerad institution, än konkurrensutsatt företagsekonomisk verksamhet. Men detta är — som försäkringstagarna kan avläsa i form av lägre premier för bredare skydd — på väg att upphöra. Återigen: Om vinst/säkerhetsmarginalen är för stor så borde premien kunna sänkas och utrymmet för sänkning motsvarar den faktiska kostnaden för den ansvarsskärpning som ryms inom marginalen. Sker ingen sänkning så är uppenbarligen konkurrensen för svag. Är å andra sidan marginalen nödvändig för att det ska vara intressant att äga och driva bolaget, så finns ingen marginal att ta i anspråk. Överhuvud synes det mig inte helt genomtänkt att tala i termer om fördelning av ekonomiska resurser mellan kommersiellt verkande bolag och allmänheten; bolagen har ingen annan funktion än att tillhandahålla nyttigheter för allmänheten på effektivaste och billigaste sätt och vinstmaginal är, eller bör vara, en insatskostnad som alla andra, t. ex. kostnaden för råvaror. Jag är naturligtvis fullt medveten om att verkligheten ser annorlunda ut, men det är viktigt att inrikta sig på roten till problemen, i stället för på symtomen. Sålunda bör större krav ställas på en rationellt fungerande marknad, snarare än på dränering av ”övervinster” från en dåligt fungerande marknad. Ekonomisk historia innehåller överväldigande bevis om att det är till allmänhetens fromma. Slutligen vill jag lämna några synpunkter på frågan om preventionens betydelse. I boken behandlas denna fråga naturligtvis främst i anslutning till skadeståndsrätten i kap. 7 (s. 154 ff.). Bengtsson konstaterar här (s. 155) att preventionshänsyn spelat ringa roll vid skadeståndslagens tillkomst och även om, som Bengtsson framhåller (s. 156 n.), varken lagstiftarens eller domstolarnas uppfattning har så stort intresse så länge de inte grundar sig på närmare undersökningar av preventionens faktiska betydelse, så synes Bengtsson i huvudsak ansluta sig till den moderna rättsvetenskapens (särskilt Jan Hellners) skepsis mot preventionsåtgärdernas betydelse. Alldeles av det nyssnämnda skäl som Bengtsson framför kan inte heller jag ha någon väl underbyggd åsikt om den faktiska betydelsen av preventionsåtgärder. Jag vill emellertid mana till lite vidare vyer när saken diskuteras. Några exempel: Bengtsson menar (s. 157) bl. a. att en ansvarsskärpning knappast i sig har någon större preventiv effekt, i vart fall inte om den försäkras. Sålunda skulle en övergång till strikt ansvar närmast försvaga den moraliska preventionen, ef-

SvJT 1999 Anm. av Bertil Bengtsson, Försäkringsteknik och civilrätt 701 tersom strikt ansvar ju grundas mer på verksamhetens art än på individuell försummelse, och en eventuell höjning av premien på grund av ansvarsskärpning drabba alla försäkringstagare av samma kategori, oavsett aktsamheten i det individuella fallet. Mot detta kan man invända att det mesta tyder på att inställningen hos ”den allmänna opinionen”, sådan den kommer till uttryck i massmedia, ofta har en mycket större betydelse än de rättspolitiska överväganden som ligger bakom ansvarsregeln. Om människor skadas genom giftiga utsläpp från en industri så må företaget ha varit aldrig så aktsamt i juridisk mening; i allmänhetens ögon är företaget dömt att vara ”skurkaktigt” och det lär bekymra företaget avsevärt mer än själva skadeståndssanktionen. Vidare är det inte helt korrekt att säga att premiehöjningen drabbar försäkringstagarkollektivet. Som Bengtsson noterar (s. 159 ö.) förekommer ”experience rating” i rätt stor utsträckning och det kan tilläggas att även ”retrospektiv premiesättning” tillämpas i betydande grad i form av olika bonusarrangemang. I praktiken används båda dessa premiebestämningsmetoder även när historiken hos den enskilda försäkringsgivaren är mager; bl. a. tar man in historik angående skadeutvecklingen hos tidigare försäkringsgivare.
    Över huvud taget tror jag man ska akta sig noga för att underskatta särskilt de ”sekundära” preventiva effekter genom opinionsyttringar som följer av konkreta preventionsregler. I detta sammanhang förtjänar förhållandena på andra rättsområden, särskilt straffrätten och socialrätten, uppmärksamhet. Det är t. ex. intressant att notera den diametralt motsatta uppfattning till preventionens betydelse som lagstiftaren har demonstrerat i samband med den lagstiftning som nyligen har införts angående prostitution. Diskussionen om preventionens betydelse präglas, menar jag, av ett statiskt betraktelsesätt. I ett sådant perspektiv är det nog riktigt att preventionsåtgärderna har liten effekt; den rådande ”allmänna moralen” är säkert i stort helt avgörande. Men den ”allmänna moralen” är på sikt ingalunda oföränderlig eller opåverkbar av rättsreglerna. De solidaritets- eller ”rättvisesynpunkter” som delvis präglar skadeståndslagen och som var så tongivande vid den lagens tillkomst 1972, har på socialförsäkringens område visat sig få alltmer besvärande effekter. Och det är inte underligt; människor anpassar sig naturligtvis efterhand till förutsättningarna och kan förmåner utfås till marginell personlig kostnad så leder det förr eller senare till ett sammanlagt uttag av förmånerna som inte kan bäras ekonomiskt. Det synes mig uppenbart att även det omvända gäller. Vad jag framfört i denna anmälan kan tyckas präglat av åtskillig kritik. I själva verket är det ett uttryck för, och avsett att uppfattas som, uppskattning: Bengtsson bok stimulerar till debatt om i grunden mycket betydelsefulla frågor för ersättningsrätten. Det finns åtskilligt

702 Litteratur SvJT 1999 mer i boken, än vad som berörts här, som är värt uppmärksamhet och diskussion. Man får hoppas att ordet ”försäkringsteknik” i titeln inte avskräcker från ett välförtjänt studium av bokens innehåll från personer inom en bredare krets än försäkringsbranschen. 

Birger Nydrén