Dispasch vid båtförsäkring – ett tillrättaläggande Inledning
Det är kanske inte allom bekant att Hugo Tiberg är en internationellt erkänd sjörättskännare. Av de strängar han har på sin sjörättsliga lyra, är det särskilt den båtjuridiska som det svenska juristkollektivet fått höra honom slå an. Hans engagemang i detta ämne har alltid givit en saltfrisk fläkt åt den kritik som han ständigt riktar mot regelverk och tillämpning. Den känga han levererar denna gång (SvJT 1998 s. 844 ff.) riktar sig mot handhavande av tvister angående ersättning under båtförsäkring. Eftersom undertecknade dispaschörer är det främsta målet för Hugo Tibergs attack känner vi oss — trots att vår kunskap om båtar, som Hugo Tiberg uttrycker det, ”är en ren tillfällighet” — manade att göra några tillrättalägganden beträffande vissa sakförhållanden.
    För den som är intresserad av vår syn på den i dag gällande rätten angående behörighetsfrågor i båtförsäkringstvister hänvisas till artikeln ”Båtassuradören hos dispaschören eller tingsrätten?” i Festskrift till Jan Sandström (1997) skriven av undertecknad Johansson.

 

Aktiv påverkan?
Anslaget i Hugo Tibergs artikel går ut från antagandet att vissa ”aktörer” påverkat rätten på det aktuella området. Detta framgår redan av rubriksättningen till avsnitten som inleds med ”Kan fel bli rätt genom påverkan?”

och som avslutas med ”Har rätten ändrats?”. Svaret på hur Hugo Tiberg anser att frågorna skall besvaras får man i avslutningsavsnittet. Följande citat är belysande.

 

”Vad som däremot hänt är att aktörerna på området själva utvidgat dispaschregeln till att omfatta båtförsäkring. Det gäller i första hand dispaschörerna, som verkat för att båtförsäkringen skall omfattas av dispascheringsregeln, först genom faktisk tillämpning, och senare genom att aktivt propagera mot domstolarnas avsteg från vad de uppfattat som en given regel.”

Vilka bakomliggande omständigheter föranleder Hugo Tiberg till ett sådant generalangrepp kan vän av ordning fråga. Enligt vår uppfattning — vilken numera bekräftats av domstolarna — har det aldrig förelegat något tvivel om huruvida båtförsäkringarna är att hänföra till sådan sjöförsäkring som omfattas av det obligatoriska stadgandet i 17 kap. 19 § sjölagen. Detta uppfattade vi också till en början vara den allmänna meningen bland domstolsjurister. Detta visade sig dock vara fel. Grunden för Hugo Tibergs upprördhet finner man i artikeln under rubriken ”Ett exlusivt forum”. Här går Hugo Tiberg igenom ett händelseförlopp som vi uppfattar vila på en felaktig konspirationsteori där han menar att dispaschörerna påverkat rättens utveckling. Problemet är att genomgången inte stämmer med vad som i verkligheten har hänt eller utlämnar vissa omständigheter. Här skall

redogöras för det rätta händelseförloppet.
    En kurs angående den nya sjölagen, anordnad i Domstolsverkets regi, hölls den 13–14 mars 1995. Domare från i princip samtliga sjörättsdomstolar deltog; till skillnad mot Hugo Tiberg, så även undertecknad Johansson. Vid kursen diskuterades dispaschprocessen endast mycket legert. Chefsrådmannen på sjörättsavdelningen vid Göteborgs tingsrätt framhöll därvid att båtförsäkringar skall handläggas av dispaschören. Frågan diskuterades inte vidare. Som vi ser det är det den händelsen som gjorde att domstolarna fick upp ögonen för regeln i 17 kap. 9 § sjölagen och började avvisa båtförsäkringstvister. Stadgandet, som har en undanskymd plats som processrättsregel, var tydligen inte känt för alla domare.
    Det första mål vi har oss bekant som avvisades var Stockholms tingsrätt mål T4-1001-96 i beslut den 31 juli 1996. Beslutet har följts av ytterligare avvisningar också från andra domstolar.
    Avvisningarna kom till undertecknad Sandströms kännedom under hösten 1996. För att uppmärksamma domstolarna på frågan tog Sandström kontakt med Domstolsverket. I anledning härav intogs en notis i tidskriften Domstolsverket informerar, nr 2, 1997.
    I samband med kontakten med Domstolsverket skickades också ett brev till lagmannen vid Stockholms tingsrätt daterat den 9 december 1996, eftersom det framkom att flera mål om båtförsäkring handlades vid denna tingsrätt. Undertecknad Johansson tackade ja till en inbjudan från Hugo Tiberg att delta på ett seminarium den 7 april 1997 angående båtförsäkringsmål. Frågan om handläggning av dessa ärenden blev föremål för en stimulerande diskussion. Det behöver väl inte tilläggas att Hugo Tiberg var en av de (få) som förfäktade åsikten att båtförsäkringar inte hör till dispaschörens område. Under våren 1998 hölls ytterligare ett seminarium, dit undertecknad Johansson var inbjuden och deltog, där Hugo Tiberg kom tillbaka till frågan varvid han förfäktade samma åsikt. Som ett resultat av de olika diskussionerna skrevs den ovan nämnda artikeln i Festskrift till 

Jan Sandström (september 1997). Högsta domstolen fann i beslut den 16 oktober 1997 (Ö 2404/97) inte skäl att meddela prövningstillstånd i följd varav hovrättens beslut den 13 maj 1997, om att undanröja tingsrättens dom i ett båtförsäkringsmål och att hänvisa det till dispaschören, skulle stå fast. Hovrättens beslut har senare varit vägledande (RH 1997:103). Som en följd av det nämnda hovrättsbeslutet överlämnade presidenten i Svea hovrätt en skrivelse av den 2 juni 1997 till Justitiedepartementet för att uppmärksamma departementet på frågan. Justitiedepartementet skickade hovrättens skrivelse på remiss (Ju97/2180). Remissen fick medhåll från en del remissinstanser men en del av

dessa menade att ytterligare utredning krävdes innan lagstiftning kunde komma i fråga. Ärendet är under arbete i departementet.
    Vad denna något fylligare redogörelse ger vid handen är att undertecknade dispaschörer inte agerat och inte heller avsett att agera för att aktivt påverka rätten. Vad vi däremot avsett är att — sedan frågan väl kommit upp i ljuset — uppmärksamma domstolarna på att de begår rättegångsfel genom att döma i tvister om utfående av ersättning under båtförsäkring. Det behöver väl knappast tilläggas att rättegångsfel är något som alla domare (och dispaschörer) i de allra flesta fall vill undvika.

 

Dyrare försäkringar?
Det förekommer utöver det just nämnda påståendet om aktiv påverkan en hel del tvivelaktiga sakpåståenden i artikeln. Det enda av dessa som vi finner mödan värd att närmare gå in på finns i avsnittet ”Skäl för utvidgningen?”. Där påstås bl. a. att kostnaderna för dispaschen och fördelningen av dessa kostnader är till ”men för båtägarkollektivets premiekostnad”.
    Påståendet förefaller märkligt. Utifrån de synpunkter Hugo Tiberg redovisar finner vi det omöjligt att ta ställning till riktigheten av påståendet. Till detta kommer det empiriska underlaget som finns vilket inte redovisas i artikeln.
    Under åren 1940–1996 har det förekommit 51 ärenden rörande båtförsäkring hos dispaschören i Göteborg. Dessa är fördelade jämt mellan Kaj Pinéus och undertecknad Sandström. Mot bakgrund av att det enligt vad Hugo Tiberg redovisar för år 1974 fanns 1,4 miljoner nöjesbåtar, har vi svårt att se hur de 51 ärendena hos dispaschören över huvud taget kan få någon som helst betydelse på premiesättningen, särskilt vid en jämförelse med andra faktorer som skadekostnader, utredningskostnader och liknande. Hugo Tibergs uttalande i detta hänseende måste således tas med en rejäl nypa salt.

 

Avslutning
Enligt vår mening har rättsläget avseende handläggning av båtförsäkringstvister sedan länge varit fastslaget. Det har inte skett någon ”påverkan” eller ”utvidgning” utan vad som skett är att domstolarna börjat tilllämpa de regler som varit i kraft sedan länge. Lämpligheten av nu gällande rätt kan givetvis alltid diskuteras. Det är detta som sker t. ex. i den ovan nämnda remissomgången som Justitiedepartementet initierat. Vi ställer oss däremot tveksamma till om Hugo Tibergs artikel tillfört diskussionen något ens om man endast beaktar synpunkter de lege ferenda. Under alla förhållanden finner vi det föga givande att ge oss djupare in i en diskussion mot den argumentering som Hugo Tiberg för i sin artikel. Den enda klara slutsats vi lyckats dra av artikeln är att det finns tillfällen när det inte är lätt att navigera rätt mellan juridikens blindskär; inte ens om man begränsar sin farkost till en båt.
Jan Sandström och Svante O. Johansson