Europadomstolens domar — första kvartalet 2000

Av justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad (”Europadomstolen”) har under första kvartalet 2000 meddelat följande domar:1

1. Beyeler mot Italien (dom 5.1.2000)
Beyeler, som är schweizisk medborgare, önskade under år 1977 förvärva en tavla med titeln ”Le jardinier”, målad av Vincent van Gogh. Tavlan befann sig i Italien och hade genom italienskt myndighetsbeslut förklarats vara ett verk av historiskt och konstnärligt värde, vilket enligt lag medförde att överlåtelse och utförsel av tavlan var underkastade restriktioner och att staten hade rätt att i händelse av försäljning träda in och utöva förköpsrätt. Beyeler uppdrog åt en konsthandlare i Rom vid namn Pierangeli att köpa tavlan för hans räkning. Pierangeli köpte tavlan för 600 miljoner lire, varefter Beyeler betalade detta belopp jämte provision till Pierangeli. Säljaren anmälde försäljningen till myndigheterna och uppgav Pierangeli som köpare. Myndigheterna gjorde vid denna tidpunkt inte bruk av sin förköpsrätt men avslog en ansökan av Pierangeli om tillstånd att föra ut tavlan till London.
    År 1983 anmälde Pierangeli till myndigheterna att han hade köpt tavlan för Beyelers räkning, och Beyeler meddelade vid samma tid att han avsåg att sälja tavlan till Peggy Guggenheim Collection i Venedig. Under de följande åren förekom en omfattande diskussion med myndigheterna om en eventuell förflyttning av tavlan till Venedig och om äganderätten till tavlan. I februari 1988 visade italienska staten intresse för att köpa tavlan. Beyeler förklarade sig då beredd att sälja den till staten för 11 miljoner dollar och upplyste att detta pris understeg vad andra intressenter hade varit villiga att betala. Italienska staten reagerade inte på detta anbud inom den tid som Beyeler angivit, varför Beyeler i maj 1988 sålde tavlan till Peggy Guggenheim Collection i Venedig för 8 500 000 dollar. I november 1988 beslöt kulturministeriet att utöva sin förköpsrätt med avseende på 1977 års försäljning, vilket innebar att staten skulle förvärva tavlan för 600 miljoner

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff., 1999 s. 67 ff., 581 ff., 762 ff. och 912 ff. samt 2000 s. 75 ff. — De i denna översikt refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men är redan nu tillgängliga på Internet under adress http://www.echr.coe.int.

lire. Som förklaring till sitt senkomna beslut angav ministeriet att det meddelande som 1977 hade lämnats till myndigheterna inte hade utvisat att det var Beyeler, dvs. en utlänning, som då var den verklige köparen och att myndigheterna därför inte hade haft kännedom om alla de faktorer som var av betydelse vid bedömningen av om staten skulle utöva sin förköpsrätt. Beyeler angrep utan framgång ministeriets beslut vid domstol.
    Beyeler klagade vid Europadomstolen över brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”konventionen”).
    Europadomstolen fann att Beyeler hade varit ägare till tavlan, låt vara att äganderätten varit villkorlig, under hela tiden från hans förvärv av tavlan fram till statens beslut att utöva sin förköpsrätt. Hans rätt var i princip skyddad av artikel 1 i tilläggsprotokollet. Utövandet av förköpsrätten var ett ingrepp i Beyelers egendomsskydd, och även om Beyeler till en början inte hade klart angivit för myndigheterna att det var han som hade köpt talan, hade myndigheterna informerats därom 1983 och inte förrän flera år senare, i november 1988, beslutat att utöva sin förköpsrätt. Detta innebar att myndigheterna hade skapat och vidmakthållit ett oklart rättsläge inte bara under tiden närmast efter Beyelers köp 1977 utan också under flera år efter det att de 1983 hade fått kännedom om att det var Beyeler som var den verklige köparen. När staten 1988 beslöt att köpa tavlan, var det för ett pris som väsentligt understeg det dåvarande marknadsvärdet. Med 16 röster mot 1 konkluderade Europadomstolen att artikel 1 i tilläggsprotokollet på grund härav hade kränkts.

2. News Verlags GmbH & Co KG mot Österrike (dom 11.1.2000)
News Verlag ägde och utgav tidskriften News. I december 1993 utgavs ett specialnummer av tidskriften, och senare publicerades i tidskriften en artikel om brevbomber som hade skickats till politiker och andra kända personer i Österrike. Både i specialnumret och i artikeln fanns upplysningar om en högerextremist, B, som hade anhållits som misstänkt för att vara inblandad i den s.k. brevbombskampanjen. I tidskriften publicerades också fotografier av B, bl.a. en bild av denne när han protesterat mot att en nynazistisk ledare hade dömts till ett långt fängelsestraff. B väckte talan mot News Verlag med yrkande att förlaget skulle förbjudas att publicera bilder av honom i samband med rapportering om rättegången mot honom. Ett sådant förbud utfärdades av appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, i Wien.
    News Verlag hävdade vid Europadomstolen att förbudet mot publicering av fotografier av B stred mot skyddet för yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.
    Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i yttrandefriheten samt att ingreppet grundade sig på österrikisk lag och tjäna-

de syften som enligt artikel 10:2 i konventionen var legitima, nämligen att skydda andras rättigheter och att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet. Det återstod emellertid att ta ställning till om ingreppet kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, vilket var en ytterligare förutsättning för att det skulle vara förenligt med artikel 10.
    Europadomstolen konstaterade att de i tidskriften publicerade artiklarna gällde ett ämne av stort allmänt intresse. De hade handlat om högerextremistisk verksamhet och särskilt om B, som hade arresterats på grund av misstankar om inblandning i sådan verksamhet. Det var fråga om politiskt inspirerade brott, och de fotografier som hade publicerats — med ett möjligt undantag — röjde inte några detaljer om B:s privatliv. Av betydelse vid bedömningen var pressens viktiga funktion i ett demokratiskt samhälle. Pressen måste visserligen i sin verksamhet hålla sig inom vissa gränser, särskilt när det gällde att respektera andras rykte och rättigheter och att inte störa rättskipningen, men hade samtidigt den viktiga uppgiften att sprida information och idéer i frågor av allmänt intresse. Det ingick i denna uppgift att rapportera om och kommentera rättegångar, men kommentarerna fick inte vara sådana att de negativt påverkade möjligheterna för en åtalad person att få en rättvis rättegång. Det hade i det aktuella fallet också varit påkallat att ta hänsyn till B:s rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig intill dess han befunnits skyldig till brott.
    Europadomstolen erinrade om att appellationsdomstolen i Wien hade generellt förbjudit News Verlag att publicera bilder av B, oavsett vilken text som åtföljde bilderna. Appellationsdomstolen hade inte förklarat varför den funnit det nödvändigt att förbjuda publicering av en bild även om denna åtföljdes av en korrekt framställning av de faktiska förhållandena. Inte heller hade appellationsdomstolen gjort någon avvägning av B:s intressen och allmänna intressen. Inget förbud hade utfärdats mot att publicera kommentarer till rättegången mot B, och andra massmedia hade varit oförhindrade att fortsatta med att publicera bilder av B. Under dessa omständigheter ansåg Europadomstolen att det till News Verlag riktade förbudet gick längre än som varit nödvändigt för att skydda B mot ärekränkning eller mot kränkning av hans rätt att presumeras vara oskyldig. Inskränkningen i rätten till publicering var därför oproportionerlig och kunde inte anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen konkluderade att artikel 10 i konventionen hade överträtts.

3. Quadrelli mot Italien (dom 11.1.2000)
I en arbetsrättslig tvist om avskedande från anställning överklagade Quadrelli en av domstolen i Rovigo meddelad dom till Kassationsdomstolen. Den 19 april 1994 mottog han från Kassationsdomstolen en underrättelse om att hans överklagande skulle komma att prövas av domstolen den 17 juni 1994 och att generaladvokaten hade begärt

att överklagandet skulle avvisas på grund av att gällande tidsfrist för överklagande inte hade respekterats. Den 9 juni 1994 ingav Quadrelli en inlaga, i vilken han bestred generaladvokatens uppfattning och begärde att Kassationsdomstolen skulle pröva om den bestämmelse på vilken generaladvokaten tycktes stödja sig stod i överensstämmelse med författningen. Kassationsdomstolen beslöt den 17 juni 1994 att avvisa överklagandet på grund av att gällande tidsfrist för överklagande inte hade iakttagits. I beslutet hänvisades till generaladvokatens yrkande men nämndes inte vare sig den inlaga som Quadrelli ingivit eller de argument som denne anfört.
    Quadrelli klagade vid Europadomstolen över att Kassationsdomstolen inte hade beaktat den inlaga som han hade ingivit för att bemöta vad generaladvokaten hade anfört. Han gjorde gällande att detta utgjorde ett brott mot hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att målet vid de italienska domstolarna hade gällt Quadrellis civila rättigheter men att frågan ändå uppkom om artikel 6 var tillämplig, eftersom Kassationsdomstolens beslut hade varit begränsat till en preliminärfråga av processuell art. Europadomstolen erinrade i detta sammanhang om ett tidigare fall i vilket domstolen uttalat att det förhållandet att klagandens överklagande och den nationella domstolens beslut endast gällt en preliminärfråga av processuell natur inte hindrade att artikel 6 var tillämplig (målet J.J. mot Nederländerna, se SvJT 1998 s. 373 f.). Om i det nu aktuella fallet Quadrellis argument i den processuella preliminärfrågan hade godtagits av Kassationsdomstolen, hade detta lett till att målet omprövats även i sak, och det fanns under sådana förhållanden inga skäl till att förfarandet vid Kassationsdomstolen, i den del det gällt preliminärfrågan, skulle anses falla utanför tillämpningsområdet för artikel 6.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Quadrelli hade haft rätt att i en inlaga till Kassationsdomstolen bemöta generaladvokatens yttrande. Han hade ingivit en sådan inlaga, men ingenting tydde på att den faktiskt hade beaktats av domstolen. Enligt principerna för ett kontradiktoriskt förfarande har en part rätt att yttra sig över allt material i målet för att på så sätt söka påverka domstolens beslut, och denna rätt hade under de angivna omständigheterna inte respekterats. Europadomstolens slutsats var att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

4. Almeida Garrett, Mascarenhas Falcão m.fl. mot Portugal (dom 11.1.2000)
Klagandena i detta mål var sex portugisiska medborgare som ägde jordbruksfastigheter i Portugal. Som ett led i en jordreform exproprierades fastigheterna 1975 och 1976. Enligt lagbestämmelserna rörande jordreformen skulle ägare av exproprierad egendom ha rätt till er-

sättning, men ersättningsnivån och formerna för ersättningen skulle bestämmas senare. Vissa regler om ersättningen intogs i lagar som utfärdades 1977 och 1988. I de aktuella fallen tillerkändes klagandena interimistiska ersättningsbelopp genom beslut 1983. När det gällde klaganden Almeida Garrett utbetalades denna interimistiska ersättning inte förrän 1991. Samtliga klagandena erhöll sina interimistiska ersättningar i form av statsskuldsedlar. Storleken av de slutliga ersättningsbeloppen blev föremål för diverse rättsliga förfaranden, men inga ersättningsbelopp hade ännu fastställts, när Europadomstolen dömde i målet.
    Frågan vid Europadomstolen var om klagandenas rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att expropriationerna hade ägt rum vid en tidpunkt då Portugal ännu inte hade tillträtt Europakonventionen och att det därför inte var fråga om att bedöma om expropriationerna överensstämde med artikel 1 i tilläggsprotokollet. Emellertid hade klagandena till följd av expropriationerna fått en rätt till ersättning enligt portugisisk lag, och denna rätt skyddades av artikel 1. Frågan var därför om underlåtenheten att fastställa och utbetala ersättningsbeloppen stred mot egendomsskyddet i denna artikel. I detta hänseende konstaterade domstolen att det förflutit 24 år utan att klagandena erhållit sina ersättningar och att denna tidsutdräkt medfört att rätten till ersättning förlorat i värde och blivit mera osäker. Klagandena hade lämnats i ovisshet om vilka slutliga ersättningar som skulle utgå, och de hade inte haft tillgång till rättsmedel som kunde undanröja oklarheten. Under sådana omständigheter hade de fått bära en oproportionerlig börda och det hade inte längre funnits en rimlig balans mellan de allmänna intressena och kravet på respekt för deras äganderätt.
    Europadomstolen konkluderade att artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte hade respekterats.

5. Miragall Escolano m.fl. mot Spanien (dom 25.1.2000)
Den 10 augusti 1985 publicerades i Spaniens bulletin för officiella meddelanden (Boletin Oficial del Estado) ett ministerbeslut som innebar försämringar av apotekarnas ekonomiska villkor. Den 9 september 1985 inledde det spanska apotekarsamfundet ett rättsligt förfarande för att få ministerbeslutet upphävt. Den 4 juli 1987 biföll Högsta domstolen denna begäran och upphävde beslutet. Den 7 juli 1987 fick apotekarsamfundet del av domstolens dom, vilken emellertid inte offentliggjordes i den officiella bulletinen förrän den 5 november 1987.
    Klagandena i målet vid Europadomstolen var apotekare, som inte hade varit parter i förfarandet vid Högsta domstolen. De hade inte heller delgivits domen av den 4 juli 1987. Den 6 juli 1988 krävde de staten på ersättning för den skada de hade lidit till följd av minister-

beslutet. Saken underställdes senare Högsta domstolen, som avvisade klagandenas krav på grund av att dessa inte hade framställts inom ett år från den 4 juli 1987.
    Klagandena hävdade vid Europadomstolen att de inte hade åtnjutit en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen, eftersom tidsfristen för att framställa deras krav hade räknats från den dag då Högsta domstolen meddelat sin dom och inte från den dag då domen publicerats i den officiella bulletinen.
    Europadomstolen framhöll att de frister som gäller för att väcka talan vid nationell domstol i princip regleras av nationell rätt. Den princip som gäller enligt spansk lag innebär att frister av detta slag börjar löpa den dag då det först finns möjlighet att föra talan. I förevarande fall hade klagandena, som inte var parter i det nationella förfarandet, inte delgivits Högsta domstolens dom. Inte heller hade de känt till vilken dag domen skulle meddelas. Det var föga sannolikt att de hade haft kännedom om domen redan den 4 juli 1987.
    Europadomstolen fann att klagandena inte hade handlat vårdslöst eller kunde anses ha gjort ett fel genom att framställa sina krav först den 6 juli 1987, dvs. ett år och två dagar efter dagen för Högsta domstolens dom, eftersom det enligt spansk rätt var oklart vilken dag som skulle bilda utgångspunkt för ettårsfristen och klagandena inte hade varit parter i det tidigare förfarandet. De hade genom en alltför strikt tolkning av en procedurregel berövats rätten till domstolsprövning. Europadomstolen konkluderade, med 6 röster mot 1, att artikel 6:1 i konventionen härigenom hade kränkts.

6. Ignaccolo-Zenide mot Rumänien (dom 25.1.2000)
Rita Ignaccolo-Zenide är en fransk medborgare som 1980 gifte sig med den rumänske medborgaren D.Z. Med honom hade hon två barn, Maud, född 1981, och Adèle, född 1984. Fransk domstol dömde 1989 till äktenskapsskillnad mellan makarna och fastställde samtidigt en mellan dem träffad överenskommelse om att D.Z. skulle ha vårdnaden om barnen och Rita Ignaccolo-Zenide skulle ha rätt till umgänge med dem. Under år 1990 flyttade D.Z. med barnen till USA. Eftersom det uppkom svårigheter vid utövandet av umgängesrätten, väckte Rita Ignaccolo-Zenide talan vid fransk domstol, som 1991 gav föräldrarna gemensam vårdnad, förordnade att barnen skulle bo hos modern och tillerkände fadern umgängesrätt. Rita Ignaccolo-Zenide utverkade också vid amerikanska domstolar beslut om att D.Z. skulle överlämna barnen till henne. D.Z. behöll emellertid barnen hos sig. Han lämnade USA 1994 och begav sig till Rumänien med barnen.
    Rita Ignaccolo-Zenide begärde 1994 vid regiondomstolen i Bukarest att D.Z. skulle förpliktas överlämna barnen till henne. I december 1994 biföll domstolen hennes yrkande och ålade D.Z. att överlämna barnen. D.Z. överklagade domen men utan framgång. Rita IgnaccoloZenide gjorde upprepade försök att få domen verkställd i Rumänien.

I januari 1997 fick hon träffa sina döttrar för första gången på sju år. Döttrarna förklarade då att de inte ville ha någon kontakt med sin mor, och med beaktande av deras inställning beslöt de rumänska myndigheterna att döttrarna inte skulle överlämnas till modern.
    I oktober 1995 begärde D.Z. vid förstainstansdomstolen i Bukarest att han skulle erhålla vårdnaden om barnen. I februari 1996 biföll domstolen detta yrkande och förordnade att D.Z. skulle ha vårdnaden om dem. Domen fastställdes i januari 1998 av regiondomstolen i Bukarest. Rita Ignaccolo-Zenide överklagade regiondomstolens dom, men hennes överklagande avslogs i maj 1998 av appellationsdomstolen i Bukarest på grund av att hon inte hade anfört några grunder för överklagandet.
    Vid Europadomstolen klagade Rita Ignaccolo-Zenide över brott mot hennes genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Hon gjorde gällande att de rumänska myndigheterna inte hade vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att verkställa domstolsbesluten och därigenom främja en återförening av döttrarna med henne.
    Europadomstolen pekade till en början på att det förekommit en rad processuella brister i de rättegångar om vårdnaden som förts vid de rumänska domstolarna. Sålunda hade Rita Ignaccolo-Zenide inte varit närvarande när appellationsdomstolen meddelade sin dom i maj 1998, och domen hade inte heller delgivits henne. Hon hade inte heller varit närvarande vid de övriga rättegångsförhandlingar som ägt rum i Rumänien, och ingen kallelse hade delgivits henne i Frankrike, trots att hennes adress där hade varit känd. De krav på förfarandet som ingick som en del av skyddet i artikel 8 hade därför inte uppfyllts. Europadomstolen fann vidare att det hade förekommit väsentliga dröjsmål vid verkställigheten av den rumänska domen från december 1994. De rumänska myndigheterna hade också varit helt passiva under mer än ett år innan mötet mellan Rita Ignaccolo-Zenide och hennes döttrar kom till stånd i januari 1997. Inga tvångsåtgärder hade vidtagits mot D.Z., och myndigheterna hade inte gjort något för att förbereda och underlätta kontakterna mellan Rita Ignaccolo-Zenide och döttrarna. Sammanfattningsvis konkluderade Europadomstolen, med 6 röster mot 1, att de rumänska myndigheterna hade underlåtit att genom adekvata och tillräckliga åtgärder främja Rita IgnaccoloZenides möjligheter att återfå sina barn och att det i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen.

7. Slimane-Kaïd mot Frankrike (dom 25.1.2000)
Slimane-Kaïd dömdes av brottmålsdomstolen, tribunal correctionnel, i Chartres för olika förmögenhetsbrott till ett fängelsestraff. Domstolen avvisade bolaget IVECO:s begäran att få delta i processen som målsägande (”partie civile”). Både Slimane-Kaïd och IVECO överklagade domen till appellationsdomstolen, cour d’appel, i Versailles, som frikände

Slimane-Kaïd på en punkt och i övrigt fastställde brottmålsdomstolens dom. Kassationsdomstolen, Cour de cassation, undanröjde appellationsdomstolens dom såvitt avsåg avvisandet av IVECO som målsägande och återförvisade målet i denna del till appellationsdomstolen i Paris. Denna domstol beslöt att godta IVECO som målsägande och fastställde ett belopp som Slimane-Kaïd var skyldig att betala till IVECO. Slimane-Kaïds överklagande avslogs av Kassationsdomstolen.
    Vid Europadomstolen klagade Slimane-Kaïd över att förfarandet i Kassationsdomstolen inte hade uppfyllt kraven i artikel 6:1 och artikel 6:3 b) och d) i konventionen såtillvida som referentens rapport hade delgivits generaladvokaten men inte Slimane-Kaïd eller dennes advokat och att han och hans advokat inte heller hade fått del av generaladvokatens yttrande. De hade därför inte haft möjlighet att bemöta vad referenten och generaladvokaten anfört. Detta stred enligt hans uppfattning mot principen om parternas likställdhet i processen (”égalité des armes”) och mot hans rätt till en rättvis rättegång.
    Europadomstolen konstaterade till en början att artikel 6:3 b) och d) i konventionen saknade relevans i målet, eftersom dessa bestämmelser endast gäller rättegången i brottmål och förfarandet i Kassationsdomstolen enbart hade gällt den civilrättsliga delen av målet mot Slimane-Kaïd.
    Europadomstolen erinrade vidare om att Slimane-Kaïd i ett tidigare mål vid Europadomstolen hade framfört ett liknande klagomål rörande den straffrättsliga delen av förfarandet vid Kassationsdomstolen och att Europadomstolen i detta tidigare mål funnit brott mot artikel 6:1 i konventionen föreligga till följd av att referentens rapport, som hade översänts till generaladvokaten, inte hade delgivits honom eller hans advokat och att han inte hade beretts möjlighet att svara på generaladvokatens yttrande (målet Reinhardt och Slimane-Kaïd mot Frankrike, se SvJT 1998 s. 375 f.). Europadomstolen fann att situationen var densamma när det nu gällde den civilrättsliga delen av målet och konkluderade att artikel 6:1 i konventionen hade blivit kränkt.

8. McGinley och Egan mot Storbritannien (dom 28.1.2000)
Detta mål gällde en resningsansökan avseende en dom som Europadomstolen meddelat den 9 juni 1998 (se SvJT 1998 s. 588 f.). Den fråga som Europadomstolen haft att bedöma var om det stred mot artiklarna 6:1 och 8 i konventionen att McGinley och Egan inte hade fått ta del av vissa läkarjournaler och uppgifter om strålningsnivån vid kärnvapenprov på Julön (Christmas Island), som de ansåg ha förorsakat dem hälsoproblem. I domen den 9 juni 1998 konkluderade Europadomstolen att det inte förelåg brott mot dessa bestämmelser. Domstolen anförde som motivering att McGinley och Egan eventuellt hade kunnat få tillgång till handlingarna genom att begära editionsföreläggande mot staten men att de inte utnyttjat denna möjlighet.

McGinley och Egan begärde nu resning i målet under åberopande av viss korrespondens i ett ärende avseende en person vid namn Doyle som också hade varit närvarande vid proven på Julön och som drabbats av sjukdom. Denna korrespondens visade enligt deras mening att ett editionsföreläggande inte skulle ha varit effektivt i deras fall, eftersom de inte hade kunnat precisera vilket eller vilka dokument de ville ha tillgång till. Europadomstolen fann att McGinley and Egan redan under det förfarande som resulterat i domen den 9 juni 1998 hade känt till fallet Doyle och konstaterade att de också i vissa hänseenden hade åberopat detta fall inför Europadomstolen. De måste också ha insett att det fanns ytterligare korrespondens rörande detta fall, låt vara att de inte förrän senare hade tagit del av denna korrespondens. Europadomstolen fann sammanfattningsvis att deras resningsansökan inte uppfyllde kravet på att det som grund för resning skall finnas nya fakta som inte skäligen kunde ha varit kända för den resningssökande parten (”could not reasonably have been known to that party”) och avslog därför resningsansökningen.

9. Mazurek mot Frankrike (dom 1.2.2000)
Claude Mazureks mor avled i augusti 1990 och efterlämnade två barn, Claude och hans bror Alain. Alain var född utom äktenskap men hade legitimerats genom moderns giftermål. Claude var född vid en tidpunkt då modern fortfarande var gift med annan än Claudes far men levde separerad från sin man från vilken hon senare erhöll skilsmässa. Claude hade enligt fransk rätt status som ett genom äktenskapsbrott avlat barn (”enfant adultérin”). Enligt artikel 760 i den franska civillagen, code civil, gällde att en ”enfant adultérin”, som tillsammans med ett barn med äktenskaplig börd hade rätt till arv efter sin far eller mor, bara var berättigad till halva den arvslott han eller hon skulle ha fått om han eller hon hade haft äktenskaplig börd. Detta innebar att Claude hade rätt till en väsentligt mindre arvslott än Alain.
    Vid Europadomstolen gjorde Claude gällande att han utsatts för diskriminering med avseende på sin rätt till egendom i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen i förening med diskrimineringsförbudet i artikel 14 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Claude och Alain var delägare i dödsboet efter modern och att hennes kvarlåtenskap således var att anse som deras gemensamma egendom. Artikel 1 i tilläggsprotokollet var därför tillämplig, och domstolen hade att pröva om det förelåg diskriminering med avseende på Claudes rätt enligt denna artikel. Det var tydligt att Claude enligt fransk lag behandlats sämre än Alain, och frågan var om det fanns en rimlig och godtagbar grund till denna särbehandling. Syftet med de regler som gällde för ”enfants adultérins” var att skydda den traditionella familjen som institution, vilket i och för sig kunde anses som ett legitimt ändamål. Domstolen pekade

emellertid på hur synen på utomäktenskapliga barn och på ”enfants adultérins” hade utvecklats inom Europarådets medlemsstater. I det konkreta fallet hade dessutom modern, innan Claude föddes, separerat från sin man och senare också lagligt skilts från honom. Det fanns enligt domstolens uppfattning ingen godtagbar grund för den åtskillnad som gjorts i detta fall, och det var inte rimligt att missgynna Claude på grund av omständigheter över vilka han inte hade kunnat råda. Följaktligen konkluderade Europadomstolen att det förelåg diskriminering med avseende på Claudes rätt till egendom i strid med artikel 1 i tilläggsprotokollet i förening med artikel 14 i konventionen.

10. Voisine mot Frankrike (dom 8.2.2000)
Voisine dömdes av polisdomstolen, tribunal de police, i Beaune för en trafikförseelse till bötesstraff och tidsbegränsad indragning av körkortet. Appellationsdomstolen, cour d’appel, i Dijon fastställde domen i skuldfrågan men dömde honom till ett högre bötesstraff och en längre tids suspension av körkortet. Voisine överklagade denna dom till Kassationsdomstolen, Cour de cassation, som avslog överklagandet.
    Vid Europadomstolen klagade Voisine över att han under förfarandet vid Kassationsdomstolen inte hade fått del av generaladvokatens yttrande och inte kunnat svara på detta samt att han inte heller underrättats om dagen för den förhandling vid vilken hans överklagande skulle behandlas. Europadomstolen, som erinrade om sitt tidigare avgörande i målet Reinhardt och Slimane-Kaïd mot Frankrike (se SvJT 1998 s. 375 f.; jfr också fallet under punkt 7 ovan), konstaterade att Voisine inte hade fått del av generaladvokatens yttrande och inte hade kunnat svara på detta, vilket enligt domstolens mening stred mot principerna för ett kontradiktoriskt förfarande. Voisine hade enligt fransk lag rätt att själv föra sin talan inför Kassationsdomstolen, men han hade inte disponerat över sådana processuella medel som tillförsäkrade honom en rättvis rättegång inför denna domstol. Europadomstolen konkluderade därför, med 5 röster mot 2, att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

11. Stefanelli mot San Marino (dom 8.2.2000)
Sylviane Stefanelli häktades och åtalades för ekonomisk brottslighet. Ett antal vittnen hördes vid en offentlig förhandling inför en undersökningsdomare, som därefter överlämnade målet till förstainstansdomaren. Utan att själv hålla en offentlig förhandling och utan att höra Sylviane Stefanelli dömde denne domare henne till ett fängelsestraff. Hon överklagade domen till appellationsdomstolen, som sänkte det ådömda straffet utan att först ha hållit någon förhandling i målet.
    Sylviane Stefanelli klagade vid Europadomstolen över brott mot artikel 6:1 i konventionen till följd av att hon dömts för brott utan att

det hållits en offentlig muntlig förhandling vare sig i första instans eller inför appellationsdomstolen.
    Europadomstolen konstaterade att en offentlig förhandling hade hållits inför undersökningsdomaren men inte inför den domare som hade dömt Sylviane Stefanelli till straff och inte heller inför appellationsdomstolen. Eftersom hon inte hade hörts vid en offentlig förhandling av de domstolar som dömt henne, fann Europadomstolen att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

12. McGonnell mot Storbritannien (dom 8.2.2000)
McGonnell förvärvade 1982 en fastighet på ön Guernsey. Under de följande åren ansökte han flera gånger om att marken skulle få användas för bostadsändamål men fick avslag på dessa ansökningar. År 1988 återkom han med liknande framställningar om markens användning i samband med att myndigheterna arbetade på en ny utvecklingsplan för området. Den inspektör som förberedde ärendet fann emellertid att bostadsbebyggelse på McGonnells mark skulle skada områdets karaktär av jordbruks- och trädgårdsmark. Utvecklingsplanen, som inte tillgodosåg McGonnells önskemål, antogs av Guernseys lagstiftande församling, benämnd States of Deliberation, under ordförandeskap av Graham Dorey, som då var Deputy Bailiff.
    I augusti 1993 begärde McGonnell på nytt att få ändra användningen av marken. Hans ansökan avslogs av vederbörande myndighet, varefter McGonnell överklagade beslutet till Royal Court. I juni 1995 höll Royal Court en förhandling i målet. McGonnells ombud hävdade att det borde vara tillåtet att använda fastigheten för bostadsändamål om användningen inte påverkade den allmänna karaktären av landskapet. Royal Court, sammansatt av Bailiff, som var Sir Graham Dorey, och sju lekmannadomare, Jurats, avslog hans överklagande.
    Vid Europadomstolen klagade McGonnell över att han, när hans mål avgjordes av Royal Court i juni 1995, inte hade åtnjutit de rättigheter som följer av artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Guernseys styresman, the Bailiff, har uppgifter av både judiciell och icke-judiciell natur. I det konkreta fallet hade Graham Dorey (senare Sir Graham Dorey) som Deputy Bailiff och Bailiff vid två tillfällen haft att ta ställning till de planfrågor som berörde McGonnell. Vid det första tillfället, år 1990, hade han som Deputy Bailiff presiderat över States of Deliberation vid antagandet av utvecklingsplanen. Vid det andra tillfället, i juni 1995, hade han som Bailiff presiderat över Royal Court vid avgörande av McGonnells överklagande. Europadomstolen framhöll att situationen påminde om den som förelegat i målet Procola mot Luxemburg, där medlemmar av Conseil d’Etat i ett mål haft att tillämpa vissa lagregler i vilkas utarbetande de tidigare hade varit aktivt involverade (se SvJT 1995 s. 773). Domstolen hänvisade också till målet De Haan mot Nederländerna, i vilket presidenten i en appellationsdomstol haft att överpröva ett av-

görande för vilket han själv varit ansvarig (se SvJT 1997 s. 762 f.). I båda dessa mål hade Europadomstolen funnit att konventionens krav på opartiskhet inte varit uppfyllt. På motsvarande sätt menade Europadomstolen att redan det förhållandet att Graham Dorey hade presiderat över States of Deliberation när utvecklingsplanen antogs 1990 var ägnat att skapa tvivel om hans opartiskhet när han senare, som ende lagfarne domare, avgjorde McGonnells överklagande. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts i detta fall.

13. Cooke mot Österrike (dom 8.2.2000)
Cooke, som var brittisk medborgare, åtalades inför en jurydomstol, Geschwornengericht, knuten till regiondomstolen, Landesgericht, i Innsbruck för att han hade dödat en väninna med vilken han hade rest till Österrike på semester. Juryn fann honom skyldig till mord, varefter Cooke dömdes till 20 års fängelse. Cooke överklagade domen till den österrikiska högsta domstolen, Oberster Gerichtshof, med användande av två separata rättsmedel, benämnda Nichtigkeitsbeschwerde och Berufung. I sitt Nichtigkeitsbeschwerde gjorde han gällande att det förekommit vissa rättegångsfel avseende utformningen av de frågor som ställts till juryn och också beträffande ett beslut att vägra bevisupptagning och arten av juryns konklusioner. Genom Berufung klagade han över att han ådömts ett alltför strängt straff, varvid han bl.a. påstod att det hade förelegat förmildrande omständigheter. Även åklagaren överklagade domen och begärde att Cooke skulle dömas till livstids fängelse.
    Högsta domstolen kallade till förhandling i målet men beslöt att Cooke inte skulle få personligen närvara vid förhandlingen. Såvitt gällde hans Nichtigkeitsbeschwerde följde av österrikisk lag att han — eftersom han var berövad friheten — endast kunde få inställa sig genom sin försvarare. När det var fråga om prövningen av hans Berufung kunde han enligt lagen få vara personligen närvarande endast om han framställt ett yrkande därom i sitt överklagande eller i en senare inlaga eller om rättvisans intresse krävde hans närvaro, och dessa villkor fann domstolen inte vara uppfyllda i hans fall. Efter förhandlingen, som hölls i Cookes frånvaro men i vilken hans försvarare deltog, avslog Högsta domstolen Cookes och åklagarens överklaganden.
    Vid Europadomstolen klagade Cooke över brott mot artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen till följd av att han inte fått närvara när Högsta domstolen behandlade hans överklaganden.
    När det gällde Cookes Nichtigkeitsbeschwerde konstaterade Europadomstolen att Högsta domstolen enbart haft att ta ställning till processuella och andra rent rättsliga frågor och att Cooke varit företrädd av sin försvarare. Även om försvararen hade förordnats på ett sent stadium, fanns inte skäl att betvivla att Cookes intressen tillvaratagits på ett effektivt sätt. Det förelåg inga speciella omständigheter som hade krävt hans personliga närvaro, och Europadomstolen konklude-

rade att artikel 6 i konventionen inte hade överträtts i detta hänseende.
    När det sedan gällde Cookes Berufung, dvs. hans överklagande av straffet, konstaterade Europadomstolen att Högsta domstolen hade haft att ta ställning till om det utmätta straffet om 20 års fängelse skulle sänkas eller skärpas till ett livstidsstraff. Eftersom detta förutsatte en bedömning av Cookes personlighet och karaktär, hans sinnestillstånd vid brottets begående, motiven för brottet och hans farlighet och aggressivitet i allmänhet, och med hänsyn också till den stora betydelse som avgörandet hade för Cooke personligen, fann Europadomstolen att en rättvis prövning i detta fall hade krävt att Högsta domstolen skaffat sig ett personligt intryck av Cooke. Denne hade visserligen inte i sitt överklagande eller i en följande inlaga begärt att få vara personligen närvarande vid förhandlingen, men särskilt med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som Högsta domstolens avgörande kunde få för honom hade det ålegat domstolen att ge honom möjlighet att försvara sig personligen inför domstolen. Europadomstolen konkluderade därför att det i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen.

14. Prinz mot Österrike (dom 8.2.2000)
Regiondomstolen, Landesgericht, i Krems förordnade att Prinz skulle intas i en anstalt för sinnessjuka lagöverträdare. Domstolen fann att han hade trakasserat många olika personer genom att hota dem till livet men att han till följd av sinnessjukdom inte kunde anses straffrättsligt ansvarig.
    Med hjälp av sin försvarare överklagade Prinz domen till den österrikiska högsta domstolen, Oberster Gerichtshof, med användande av de två separata rättsmedlen Nichtigkeitsbeschwerde och Berufung. Högsta domstolen höll en förhandling, vid vilken Prinz inte var personligen närvarande men var företrädd av sin försvarare. Efter förhandlingen avslog domstolen överklagandena.
    Vid Europadomstolen klagade Prinz över att han i strid med artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen inte hade fått vara personligen närvarande vid Högsta domstolens förhandling i hans mål.
    När det gällde rättsmedlet Nichtigkeitsbeschwerde konstaterade Europadomstolen att Högsta domstolen enbart haft att ta ställning till processuella och andra rent rättsliga frågor och att Prinz varit företrädd av sin försvarare. Det fanns inte några speciella omständigheter som hade krävt hans personliga närvaro, och Europadomstolen konkluderade att artikel 6 i konventionen inte hade överträtts i detta hänseende.
    När det sedan gällde rättsmedlet Berufung framhöll Europadomstolen att Prinz hade överklagat regiondomstolens dom utan att anföra några särskilda nya omständigheter. Åklagaren hade inte överklagat domen, varför det inte hade funnits någon risk för att Högsta domsto-

len skulle finna Prinz straffrättsligt ansvarig och döma honom till ett fängelsestraff. Europadomstolen anmärkte att placeringen i en anstalt för sinnessjuka lagöverträdare var en preventiv åtgärd som enligt österrikisk lag måste omprövas av domstol minst en gång om året. Med hänsyn till att Högsta domstolens prövning i detta fall varit av mycket begränsad räckvidd och till att det för Prinz inte kunnat bli fråga om annat än ett frihetsberövande som skulle komma att omprövas årligen ansåg Europadomstolen att det inte hade varit nödvändigt för Prinz att personligen närvara vid sidan av sin försvarare. Eftersom bedömningen i stor utsträckning måst göras med hjälp av psykiatrisk expertis fick Högsta domstolen anses ha haft möjlighet att ompröva regiondomstolens dom med ledning av de två psykiatriska utlåtanden som ingivits i målet. Prinz hade inte på det sätt som angavs i lag begärt att få närvara vid förhandlingen, och det hade med hänsyn till omständigheterna inte funnits någon positiv skyldighet för Högsta domstolen att föranstalta om hans personliga närvaro inför domstolen. Europadomstolen konkluderade därför att det inte heller i detta hänseende förelåg något brott mot artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen.

15. Caballero mot Storbritannien (dom 8.2.2000)
Caballero, som tidigare hade dömts för dråp, arresterades den 2 januari 1996 som misstänkt för försök till våldtäkt. Han inställdes två dagar senare inför Magistrates’ Court. Han önskade att hans försvarare skulle för hans räkning yrka på frigivning mot borgen, men försvararen ansåg det meningslöst att framställa en sådan begäran, eftersom det i engelsk lag fanns en bestämmelse, enligt vilken borgen inte fick beviljas en person som var anklagad för mord, försök till mord, dråp, våldtäkt eller försök till våldtäkt och som redan tidigare dömts för sådant brott. I protokollet från häktningsförhandlingen hänvisades också till denna lagbestämmelse som skäl för att domstolen inte bestämt någon borgen. Caballero häktades och befanns i oktober 1996 skyldig till bl.a. försök till våldtäkt. För detta brott dömdes han i januari 1997 till livstids fängelse.
    Inför Europadomstolen klagade Caballero över brott mot dels artikel 5:3 i konventionen till följd av att han enligt engelsk lag varit utan hänsyn till omständigheterna i hans fall förvägrad möjligheten att bli frigiven mot borgen, dels artikel 5:5 i konventionen på grund av att han inte haft rätt till skadestånd med anledning av brottet mot artikel 5:3.
    Enligt artikel 5:3 skall den som är häktad som misstänkt för brott ha rätt till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avbidan på rättegången. Det anges särskilt att det som villkor för frigivning kan krävas garantier för att den misstänkte skall inställa sig vid rättegången. Enligt artikel 5:5 skall den som varit berövad friheten i strid med bestämmelserna i artikel 5 ha rätt till skadestånd. I fråga om Caballero medgav den brittiska regeringen att båda dessa bestämmelser hade

kränkts till följd av att frigivning mot borgen i Caballeros fall varit utesluten direkt enligt lag och han inte heller hade haft någon laglig grund för att få skadestånd enligt engelsk rätt. Europadomstolen anslöt sig till regeringens uppfattning och konkluderade att det förelåg brott mot artikel 5:3 och artikel 5:5 i konventionen.

16. Garcia Manibardo mot Spanien (dom 15.2.2000)
Florencia Garcia Manibardo var gift med en man som omkom i en bilolycka. I samma olycka dog även en annan man, vars änka väckte skadeståndstalan mot bl.a. Florencia Garcia Manibardo och hennes barn under påstående att det var Florencia Garcia Manibardos man som vållat olyckan och att hans arvingar därför var skyldiga att ersätta skadan. Florencia Garcia Manibardo bestred detta yrkande och begärde rättshjälp under rättegången. Domaren i Amposta dömde henne och hennes barn att betala ett visst belopp i skadestånd. Samtliga parter överklagade denna dom, varefter domaren i Amposta begärde att Florencia Garcia Manibardo skulle deponera det utdömda beloppet som villkor för att hennes överklagande skulle prövas i sak. Hon saknade emellertid möjligheter att uppbringa dessa medel, vilket medförde att appellationsdomstolen, Audiencia provincial, i Tarragona enbart prövade motpartens överklagande och avvisade hennes överklagande på grund av att hon inte hade deponerat beloppet i fråga. Sedan Florencia Garcia Manibardo påmint om sin ansökan om rättshjälp, beslöt domaren i Amposta — nästan tre år efter det att denna ansökan hade gjorts — att bevilja henne rättshjälp.
    Florencia Garcia Manibardo klagade vid Europadomstolen över en kränkning av artikel 6:1 i konventionen. Hon ansåg det strida mot denna bestämmelse att hennes överklagande hade avvisats på grund av att hon inte deponerat ett visst penningbelopp vid en tidpunkt då ännu inget beslut hade fattats med anledning av hennes ansökan om rättshjälp.
    Europadomstolen fann att kravet på deponerande av ett utdömt belopp som villkor för att ett överklagande skulle prövas i och för sig var förenligt med artikel 6:1 under förutsättning att det inte hindrade en klagande att få tillträde till domstol. I förevarande fall hade Florencia Garcia Manibardo begärt rättshjälp, och som det senare visade sig, uppfyllde hon också kraven för att få rättshjälp. Att det dröjde lång tid innan beslut fattades med anledning av hennes ansökan om rättshjälp var inte hennes fel. Resultatet blev emellertid att hon berövades ett rättsmedel som kunde ha varit avgörande för målets utgång. Hon hade härigenom på ett oproportionerligt sätt hindrats att få tillträde till domstol. Följaktligen fann Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

17. Jasper mot Storbritannien (dom 16.2.2000)
Jasper, som under en tid hade hållits under uppsikt av polisen, ertappades vid en lastbil innehållande stora mängder narkotika och åtalades sedan för olovlig införsel av narkotika. Innan rättegången började, begärde åklagaren i ett icke kontradiktoriskt förfarande (”ex parte procedure”) att domaren skulle vägra försvaret tillgång till visst material i målet av hänsyn till allmänna intressen (”public interest immunity”). Försvaret underrättades om denna begäran men fick inte veta vad slags material åklagaren önskade undanhålla. Domaren granskade materialet i fråga och beslöt att det inte skulle utlämnas. Försvaret fick inte del av skälen till detta beslut. Jasper dömdes senare för den åtalade gärningen till tio års fängelse.
    Jasper klagade vid Europadomstolen över brott mot artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 b) och d) i konventionen på grund av att han inte hade fått ta del av allt bevismaterial emot honom.
    Europadomstolen erinrade om att parternas likställdhet i processen (”equality of arms”) och ett kontradiktoriskt förfarande (”adversarial proceedings”) är viktiga aspekter av en rättvis rättegång. I enlighet härmed skall den tilltalade i brottmål få tillgång till allt bevismaterial som ligger till grund för åtalet. Men, framhöll Europadomstolen, det kan finnas undantag från denna princip i fall då det finns motstående intressen av tillräcklig styrka, t.ex. nationell säkerhet eller behovet av att skydda vittnen mot repressalier eller att hemlighålla polisens spaningsmetoder. Att undanhålla försvaret bevismaterial av sådana skäl får dock ske endast om det kan anses absolut nödvändigt och endast om det ändå finns ett tillräckligt skydd för den tilltalades intressen. I förevarande fall fann Europadomstolen att det material som hemlighållits inte ingick i den bevisning på vilken åklagaren hade grundat åtalet och att detta material inte heller hade framlagts för juryn. Vidare hade försvaret kunnat fullt ut redogöra för sin syn på åtalet, och det hade varit domarens uppgift att tillse att det hemlighållna materialet inte användes på ett sådant sätt att det kränkte försvarets rättigheter. Vid en samlad bedömning fann Europadomstolen, med 9 röster mot 8, att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

18. Fitt mot Storbritannien (dom 16.2.2000)
Fitt och två andra personer åtalades för att ha förberett ett väpnat rån på en postbil. Innan rättegången började, begärde åklagaren hos domaren i ett icke kontradiktoriskt förfarande (”ex parte procedure”) att visst material inte skulle ställas till försvarets förfogande. Det förklarades för försvaret att vad som inte skulle röjas var vissa informationskällor. Domaren beslöt att materialet inte skulle göras tillgängligt för försvaret. Fitt dömdes senare för bl.a. stämpling till rån till elva års fängelse.

Fitt klagade vid Europadomstolen över brott mot artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 b) och d) i konventionen på grund av att bevismaterial hade hemlighållits för honom.
    På väsentligen samma grunder som i fallet Jasper (se punkt 17 ovan) fann Europadomstolen, med 9 röster mot 8, att artikel 6:1 inte hade kränkts.

19. Rowe and Davis mot Storbritannien (dom 16.2.2000)
Rowe och Davis åtalades för mord och andra våldsbrott. Sedan juryn funnit dem skyldiga, dömdes de av Central Criminal Court till livstids fängelse. De överklagade domarna till appellationsdomstolen, Court of Appeal. Under rättegången vid denna domstol framlade åklagaren ett dokument som inte hade presenterats för Central Criminal Court och som inte heller nu visades för försvaret. Försvaret försökte förmå domstolen att lämna ut dokumentet men utan framgång. Appellationsdomstolen vägrade att utge dokumentet och fastställde den överklagade domen.
    Vid Europadomstolen klagade Rowe och Davis över att deras rättigheter enligt artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 b) och d) i konventionen hade kränkts till följd av att de inte fått kännedom om viss del av bevisningen mot dem.
    Liksom i fallet Jasper (se punkt 17 ovan) och fallet Fitt (se punkt 18 ovan) erinrade Europadomstolen om betydelsen av principerna om parternas likställdhet och det kontradiktoriska förfarandet som aspekter av en rättvis rättegång men framhöll också att dessa principer inte var helt undantagslösa.
    När det gällde det aktuella fallet konstaterade Europadomstolen att åklagaren under rättegången i första instans inför Central Criminal Court hade själv beslutat att hemlighålla viss bevisning av hänsyn till allmänna intressen och inte hänskjutit frågan till domstolen. En sådan procedur, där åklagaren själv bedömer en sådan fråga och gör en avvägning mellan den tilltalades intressen och de allmänna intressena, fann Europadomstolen oförenlig med artikel 6:1. Det förhållandet att frågan hade tagits upp inför Court of Appeal var inte tillräckligt för att rätta till det fel som förekommit i första instans. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen hade överträtts i detta fall.

20. Amann mot Schweiz (dom 16.2.2000)
I oktober 1981 ringde en kvinna från den dåvarande sovjetiska ambassaden i Bern till Amann för att beställa ett hårborttagningsmedel som saluhölls av honom. Telefonsamtalet uppfångades av den federala åklagarmyndigheten och föranledde att Amann infördes i ett kortregister som upprättats för att skydda den nationella säkerheten. Under år 1990 kom det till allmänhetens kännedom att det fanns ett sådant register, och Amann begärde då att bli informerad om vilka uppgifter

registret innehöll om honom. Innehållet i det registerkort som gällde Amann delgavs honom delvis, men vissa uppgifter uteslöts. Han väckte talan mot staten med yrkande om skadestånd och om förbud mot användande av uppgifter från registerkortet utan hans medgivande, men hans yrkanden bifölls inte av domstolarna.
    Inför Europadomstolen klagade Amann över brott mot hans rätt till skydd för privatliv och korrespondens enligt artikel 8 i konventionen till följd av dels avlyssnandet och registreringen av telefonsamtalet i oktober 1981, dels upprättandet av ett registerkort om honom och förvaringen av detta kort i ett statligt register. Han gjorde dessutom gällande att han i strid med artikel 13 i konventionen inte hade haft tillgång till ett effektivt rättsmedel.
    När det gällde telefonsamtalet i oktober 1981 konstaterade Europadomstolen att det var fråga om ett ingrepp i Amanns genom artikel 8 skyddade rätt till respekt för privatliv och korrespondens. En första förutsättning för att ett sådant ingrepp skulle vara förenligt med konventionen var att det skett i överensstämmelse med lag. Kravet på lagstöd innebar inte bara att det fanns en lagbestämmelse som låg till grund för ingreppet, utan det krävdes dessutom att lagen var så utformad att ingreppet var förutsägbart och att den enskilde medborgaren således hade möjlighet att anpassa sitt handlande till lagens krav. De schweiziska bestämmelserna om övervakning i syfte att främja nationella säkerhetsintressen var emellertid mycket allmänt utformade. De gav ingen upplysning om vilka personer som övervakningen skulle avse, de omständigheter under vilka övervakning fick ske, de medel som fick användas och det förfarande som skulle tillämpas. Dessutom hade Amann utan egen förskyllan blivit utsatt för telefonavlyssning på grund av övervakning riktad mot en tjänsteman vid sovjetiska ambassaden, och lagen innehöll inte några bestämmelser om vilka åtgärder som skulle vidtas till skydd för sådana personer som inte själva var föremål för övervakning utan endast haft kontakt med övervakade personer.
    Eftersom schweizisk lag inte tillräckligt tydligt avgränsade och angav förutsättningarna för myndigheternas övervakningsåtgärder i nämnda hänseenden, kunde avlyssningen och registreringen av Amanns telefonsamtal inte anses ha skett i överensstämmelse med lag, varför Europadomstolen fann att artikel 8 i konventionen på denna punkt hade blivit kränkt.
    När det sedan gällde registreringen av Amann i kortregistret fann Europadomstolen att den grundade sig på bestämmelser av så allmän karaktär och på en så ofullständig reglering av skyddet för den enskilde att kravet på att ingreppet skulle ske i överensstämmelse med lag inte var uppfyllt. Såvitt avsåg den fortsatta förvaringen av registerkortet fann Europadomstolen dessutom att kortet i strid med schweizisk lag inte hade förstörts vid den tidpunkt då det blivit klart att Amann inte hade begått något brott, varför det även i detta hänseende var

fråga om ett ingrepp som inte skett i överensstämmelse med lag. Europadomstolen fann därför att det förelåg brott mot artikel 8 i konventionen även när det gällde registreringen i kortregistret och bibehållandet av kortet om Amann i detta register.
    Europadomstolen fann slutligen att Amann hade haft vissa rättsmedel till sitt förfogande. Han hade fått information om sitt registerkort, och han hade haft möjlighet att få domstol att pröva om de åtgärder som vidtagits varit rättsenliga. Han fick därför anses ha haft ett effektivt rättsmedel enligt schweizisk lag. Europadomstolen konkluderade således att artikel 13 i konventionen inte hade överträtts.

21. Gast och Popp mot Tyskland (dom 25.2.2000)
Gabriele Gast och Dieter Popp dömdes båda för spioneri för DDR:s räkning under den tid då Tyskland var ett delat land. De klagade i juli respektive augusti 1992 till Författningsdomstolen, Bundesverfassungsgericht, där behandlingen av deras mål uppsköts i avbidan på att ett principavgörande skulle meddelas i liknande mål. Ett sådant principavgörande meddelades i maj 1995, och kort därefter beslöt domstolen att inte ge prövningstillstånd i Gabriele Gasts och Dieters Popps mål.
    Målet vid Europadomstolen gällde frågan om förfarandet vid Författningsdomstolen i strid med artikel 6:1 i konventionen hade tagit mer än en skälig tid i anspråk, men en preliminär fråga var om artikel 6:1 över huvud taget var tillämplig på förfarandet i fråga. I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att förfarandet vid Författningsdomstolen hade gällt frågan om anklagelserna mot Gabriele Gast och Dieter Popp för spioneri varit välgrundade. Artikel 6:1 var därför tillämplig.
    När det sedan gällde tidslängden av förfarandet vid Författningsdomstolen fann Europadomstolen att Författningsdomstolen hade haft goda skäl att sammanföra de skilda mål som gällde frågor om bestraffning av spioneri för DDR:s räkning samt att de dröjsmål som förekommit inte hade varit så betydande att det förelåg brott mot artikel 6:1 i konventionen. Denna bestämmelse hade därför inte överträtts.

22. Fuentes Bobo mot Spanien (dom 29.2.2000)
Fuentes Bobo var anställd vid den spanska televisionen. Det uppstod en konflikt mellan honom och hans arbetsgivare, som vidtog disciplinära åtgärder mot honom. Med anledning härav gjorde Fuentes Bobo i radiointervjuer nedsättande uttalanden om ledande personer inom televisionen. Han betecknade dessa som inkompetenta och som "blodiglar" och anklagade dem för att inte respektera konstitutionen och radiolagen. Han påstod att det inom televisionen förekom allvarliga oegentligheter och att man dolde och hemlighöll graverande förhållanden. Han framhöll att vissa chefer såg radion och televisionen som sin personliga egendom och att de inte bekymrade sig om

personalen. Dessa uttalanden ledde till att ett nytt disciplinärt förfarande inleddes mot honom, och han fick till slut avsked från sin befattning. Han överklagade detta beslut ända upp till Författningsdomstolen, som avslog överklagandet med motiveringen att han inte hade nöjt sig med att redogöra för faktiska förhållanden inom televisionen och att framföra kritik utan att han också hade fällt kränkande och onödiga värdeomdömen till stöd för sina anklagelser. Enligt Författningsdomstolens mening omfattades uttalanden av detta slag inte av yttrandefriheten.
    Vid Europadomstolen klagade Fuentes Bobo över brott mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen, eftersom han avskedats från sin tjänst på grund av uttalanden som han gjort i radio.
    Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i Fuentes Bobos yttrandefrihet samt att ingreppet hade stöd i lag och tjänade det legitima ändamålet att skydda andras rykte och rättigheter. För att ingreppet skulle vara förenligt med artikel 10 i konventionen krävdes emellertid också att det var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    I detta hänseende erinrade Europadomstolen om att Fuentes Bobo hade avskedats på grund av att han gjort kränkande uttalanden om cheferna inom televisionen, som var hans arbetsgivare. Europadomstolen beaktade att uttalandena hade gjorts i en direktutsändning i radio, vilket hade gjort det omöjligt för Fuentes Bobo att omformulera, korrigera eller ta tillbaka uttalanden innan de spritts till allmänheten. Samtidigt menade domstolen att vissa formuleringar hade varit kränkande och att utdömandet av en sanktion därför inte i och för sig stod i strid med artikel 10 i konventionen.
    Europadomstolen fann det vara av betydelse att Fuentes Lobo gjort sina uttalanden inom ramen för en konflikt mellan honom och arbetsgivaren och att de berört frågor om hur televisionen sköttes, vilket var frågor av allmänt intresse. De grova och ohövliga uttalanden som Fuentes Lobo gjort hade i stor utsträckning framkallats av journalisternas frågor och de hade inte föranlett de personer som han åsyftat att vidta rättsliga åtgärder. Den sanktion som utdömts — avskedande — var dessutom en mycket allvarlig sanktion, och andra mindre ingripande sanktioner hade kunnat komma i fråga. Vid en samlad bedömning framstod de åtgärder som vidtagits inte som proportionerliga, och Europadomstolen konkluderade, med 5 röster mot 2, att artikel 10 i konventionen hade överträtts.

23. Krcmár m.fl. mot Tjeckiska republiken (dom 3.3.2000)
Enligt ett presidentdekret från oktober 1945 skulle margarinproducerande bolag med mer än 150 anställda nationaliseras från den 27 oktober 1945. Genom ett följande dekret från januari 1946 förklarades bolaget Frantisek Otta vara nationaliserat, men det slutliga beslut som angav omfånget av nationaliseringen meddelades först i januari 1949. År 1991 omvandlades bolaget till ett helägt statligt bolag, och samma

år beslöt den tjeckiska regeringen att inom ramen för en privatiseringsplan sälja bolaget till ett utländskt företag.
    De sju personer som var klagande i målet vid Europadomstolen ansåg sig genom arv vara delägare i bolaget Frantisek Otta, som hade tillhört medlemmar av deras släkt fram till nationaliseringen. I november 1991 väckte de vid tjeckisk domstol talan mot staten med yrkande att bolaget skulle restitueras till dem med tillämpning av en nyligen utfärdad restitutionslag. Enligt denna lag fanns det under vissa förutsättningar en rätt till restitution av egendom som nationaliserats efter den 25 februari 1948. Deras yrkande avslogs av de tjeckiska domstolarna på grund av att bolaget hade nationaliserats före den 25 februari 1948.
    Klagandena vände sig härefter till Författningsdomstolen, där de gjorde gällande att domstolarnas vägran att restituera bolaget till dem stred mot vissa bestämmelser i den tjeckiska stadgan om skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Författningsdomstolen höll förhandling i målet och beslöt därefter att införskaffa ytterligare utredning från flera ministerier och myndigheter om bl.a. antalet anställda i bolaget före nationaliseringen. Under åberopande av denna information, vilken inte delgavs parterna i målet, fann Författningsdomstolen att nationaliseringen hade skett genom dekretet från oktober 1945 och således före den relevanta tidpunkten i februari 1948. Författningsdomstolen konkluderade att klagandena inte var berättigade till restitution enligt restitutionslagen.
    Inför Europadomstolen gjorde klagandena gällande att de i strid med artikel 6:1 i konventionen inte haft en rättvis rättegång vid Författningsdomstolen, eftersom denna hade grundat sitt avgörande på dokument som inte hade varit tillgängliga vid förhandlingen och som inte hade delgivits klagandena och inte varit föremål för diskussion under målets handläggning.
    Europadomstolen konstaterade till en början att målet vid Författningsdomstolen hade gällt klagandenas rätt till restitution av egendom, vilket var en rätt av pekuniär natur, och att det hade förelegat en seriös tvist om deras rätt. Målet hade alltså gällt deras civila rättigheter, och artikel 6:1 var tillämplig.
    När det gällde tillämpningen av artikel 6:1 konstaterade Europadomstolen att det inte förelåg brott mot principen om parternas likställdhet i processen (”equality of arms”), eftersom de dokument som införskaffats av Författningsdomstolen inte hade delgivits någondera parten. Men rätten till en rättvis rättegång omfattade också den kontradiktoriska principen (”the right to adversarial proceedings”), i vilken ingick bl.a. en rätt att få kännedom om, och möjlighet att kommentera, allt processmaterial för att på så sätt söka påverka domstolens avgörande. I förevarande fall hade klagandena inte beretts tillfälle att kommentera de dokument som införskaffats av Författningsdomstolen och som legat till grund för avgörandet. Europadomstolen kon-

kluderade därför att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

24. Jordan mot Storbritannien (dom 14.3.2000)
Jordan var soldat i brittiska armén. När han den 27 maj 1995 hade avtjänat ett kortare militärt frihetsstraff, fortsatte hans frihetsberövande på grund av att han också var misstänkt för att ha begått vissa förseelser i tjänsten. Han förhördes av militärpolis och inställdes den 16 juni 1995 inför sin commanding officer, varvid anklagelserna mot honom lästes upp. Den 29 augusti 1995 fick han del av ytterligare anklagelser, varvid målet också hänsköts till rättegång vid militärdomstol.
    Vid Europadomstolen klagade Jordan över att han inte kommit i åtnjutande av de rättigheter som anges i artikel 5:3 i konventionen, särskilt rätten att skyndsamt inställas inför en domare eller annan ämbetsman med domsmakt, och att han inte heller haft rätt till skadestånd på sätt som krävs enligt artikel 5:5 i konventionen.
    Europadomstolen hänvisade till sitt avgörande i målet Hood mot Storbritannien (se SvJT 1999 s. 585 f.), där domstolen funnit att en commanding officer inte uppfyllde kraven på att vara en med domsmakt utrustad ämbetsman, eftersom man haft att räkna med att denne commanding officer skulle komma att spela en viktig roll vid utförandet av det kommande åtalet och eftersom han också var ansvarig för disciplin och ordning bland sina underlydande. På samma sätt som i fallet Hood fann Europadomstolen därför att det i det aktuella fallet förelåg ett brott mot artikel 5:3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Jordan enligt engelsk rätt inte hade haft någon rätt till skadestånd med anledning av brottet mot artikel 5:3 och att därför inte heller artikel 5:5 i konventionen hade respekterats.

25. Özgür Gündem mot Turkiet (dom 16.3.2000)
Özgür Gündem var en prokurdisk tidning som utgavs i Turkiet under åren 1992–1994. Tidningen utsattes för många våldshandlingar och trakasserier och tvingades slutligen upphöra med sin verksamhet. Flera personer som var knutna till tidningen såsom journalister eller i annan egenskap mördades, försäljare av tidningen utsattes för våldshandlingar eller hotelser, kiosker där tidningen såldes sattes i brand, en pressagentur med anknytning till tidningen utsattes för ett bombdåd, och en bomb exploderade senare i den byggnad i Istanbul där Özgür Ülke — den tidning som ersatte Özgür Gündem — hade sina lokaler, varvid en anställd dödades och 18 andra skadades. I målet gjordes också gällande att en journalist som arbetade för Özgür Gündem hade försvunnit och att flera andra av tidningens medarbetare hade berövats friheten och misshandlats. Vid en husrannsakan hos Özgür Gündem i Istanbul greps alla de personer som befann sig i byggnaden. Dessutom togs vid samma tillfälle

stora mängder av handlingar och arkivalier i beslag. Flera av de gripna personerna åtalades sedan för samarbete med PKK. Åtal väcktes också mot tidningens ägare och utgivare och mot flera journalister med anledning av artiklar som publicerats i tidningen, och åtalen ledde i många fall till fällande domar. Flera upplagor av tidningen togs i beslag.
    Tidningens ägare och utgivare klagade vid Europadomstolen över brott mot artikel 10 i konventionen, som skyddar yttrandefriheten.
    Europadomstolen konstaterade att Özgür Gündem samt journalister, försäljare och andra personer med anknytning till tidningen under perioden 1992–1994 hade utsatts för allvarliga våldshandlingar, att myndigheterna hade underrättats om tidningens svåra belägenhet och om misstanken att tidningen var utsatt för en organiserad och av staten tolererad förföljelse men att myndigheterna inte hade tagit initiativet till en undersökning och — med få undantag — inte heller hade vidtagit några åtgärder till skydd för tidningen. Härigenom hade myndigheterna brustit i sin skyldighet enligt artikel 10 att skydda tidningens yttrandefrihet.
    När det sedan gällde den husrannsakan som företagits i tidningens lokaler och de frihetsberövanden och beslag som därvid verkställts fann Europadomstolen att det var fråga om allvarliga ingrepp i yttrandefriheten som — även om åtgärderna hade stöd i turkisk lag och tjänade syftet att upprätthålla ordningen och förhindra brott — inte kunde anses proportionerliga och därmed nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Även i detta hänseende förelåg därför brott mot artikel 10.
    Europadomstolen gjorde härefter en genomgång av ett antal domstolsbeslut varigenom straff utdömts med anledning av artiklar som publicerats i Özgür Gündem. I flertalet fall fann Europadomstolen att det inte varit förenligt med yttrandefriheten att ingripa mot artiklarna och att artikel 10 därför även på denna punkt hade kränkts. Klagandena hade också gjort gällande att de åtgärder som vidtagits mot Özgür Gündem varit diskriminerande och därmed stått i strid med artikel 14 i konventionen. Europadomstolen fann det emellertid inte visat att åtgärderna haft sin grund i klagandenas nationella ursprung eller i deras anknytning till en nationell minoritet.
    Europadomstolen konkluderade således att det förelåg brott mot artikel 10 men inte mot artikel 14 i konventionen.

26. Dulaurans mot Frankrike (dom 21.3.2000)
Michelle Christine Dulaurans uppdrog åt B.N. att sälja två fastigheter och angav ett minimipris som måste uppnås för att försäljning skulle komma till stånd. B.N. fick tag på köpare som var beredda att tillsammans betala ett belopp som översteg minimipriset. Under tiden hade emellertid Michelle Christine Dulaurans själv hittat en köpare

som var beredd att betala ett ännu högre pris. Hon återkallade därför uppdraget till B.N.
    B.N. instämde Michelle Christine Dulaurans till civildomstolen, tribunal de grande instance, i Nanterre med yrkande om ersättning för uppdraget på grundval av en överenskommelse som han hade träffat med Michelle Christine Dulaurans men som denna inte hade fullföljt. Michelle Christine Dulaurans bestred yrkandet. Hon hävdade som grund för sitt bestridande att lagen den 2 januari 1970 om fastighetsmäklare var tillämplig men att B.N. inte hade respekterat bestämmelserna i denna lag samt att hennes uppdrag till B.N. därför inte var bindande. Domstolen underkände emellertid hennes invändning och förpliktade henne att betala det yrkade beloppet till B.N.
    Michelle Christine Dulaurans överklagade domen till appellationsdomstolen, cour d’appel, i Versailles och gjorde på nytt gällande att uppdraget till B.N. inte var bindande därför att bestämmelserna i lagen den 2 januari 1970 inte hade respekterats. B.N. hävdade att han inte yrkesmässigt hade ägnat sig åt mäklarverksamhet och att 1970 års lag därför inte var tillämplig. Appellationsdomstolen, som fann att B.N. inte yrkesmässigt hade bedrivit mäklarverksamhet och att 1970 års lag därför inte var tillämplig, fastställde civildomstolens dom.
    Michelle Christine Dulaurans förde målet vidare till Kassationsdomstolen, Cour de cassation. Hon hävdade på nytt att 1970 års lag var tillämplig. Kassationsdomstolen avslog hennes överklagande med motiveringen att hon inte tidigare hade åberopat att B.N. inte yrkesmässigt hade ägnat sig åt mäklarverksamhet på sätt som förutsattes i 1970 års lag och att hon inte var berättigad att framföra detta argument för första gången i Kassationsdomstolen.
    Michelle Christine Dulaurans klagade vid Europadomstolen över brott mot hennes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen på grund av att Kassationsdomstolen hade byggt sitt avgörande på den felaktiga förutsättningen att hon hade framfört en ny grund för sin talan inför denna domstol.
    Europadomstolen konstaterade att Michelle Christine Dulaurans under hela förfarandet vid de franska domstolarna hade hävdat att 1970 års lag var tillämplig på hennes mellanhavande med B.N. Kassationsdomstolens motivering måste därför anses bygga på en felaktig uppfattning om vad som faktiskt förevarit i målet. På grund härav fann Europadomstolen att Michelle Christine Dulaurans inte hade åtnjutit sin rätt till en rättvis rättegång och att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

27. Asan Rushiti mot Österrike (dom 21.3.2000)
Asan Rushiti, som varit häktad som misstänkt för mord, frikändes och begärde därefter ersättning av allmänna medel för den tid under vilken han suttit häktad. Denna begäran avslogs av brottmålsdomstolen, Landesgericht für Strafsachen, i Graz, utan att det hållits någon offentlig

förhandling. Domstolen motiverade avslaget med att den skäliga misstanke som hade legat till grund för frihetsberövandet inte hade skingrats, särskilt med hänsyn till de uttalanden som under rättegången hade gjorts av målsäganden.
    Asan Rushiti överklagade brottmålsdomstolens dom till appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, i Graz som, utan att ha hållit någon offentlig förhandling, avslog överklagandet. I sitt beslut hänvisade appellationsdomstolen till att Asan Rushiti hade frikänts på grund av att bevisningen mot honom hade ansetts otillräcklig men att man härav inte kunde dra slutsatsen att misstanken mot honom hade undanröjts eller ens att hans oskuld framstod som sannolik.
    Vid Europadomstolen gjorde Asan Rushiti gällande dels att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte haft någon offentlig rättegång och att inte heller domen avkunnats offentligt, dels att appellationsdomstolens motivering för att vägra honom ersättning stred mot hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att anses oskyldig.
    När det gällde avsaknaden av offentlig rättegång och offentligt avkunnande av domen erinrade Europadomstolen om sina tidigare avgöranden i målen Szücs och Werner, båda mot Österrike (se SvJT 1998 s. 27 ff.). Liksom i dessa fall fann Europadomstolen att det i nu förevarande mål förelåg brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    När det sedan gällde artikel 6:2 i konventionen erinrade Europadomstolen om sin tidigare praxis, enligt vilken det är tillåtligt att hänvisa till en kvardröjande misstanke när det straffrättsliga förfarandet har avbrutits utan att dom meddelats (målen Englert och Nölkenbockhoff mot Tyskland, se SvJT 1991 s. 304), medan det, när en frikännande dom har meddelats, inte längre är legitimt att grunda nya avgöranden på att det trots frikännandet finns en misstanke om att den frikände är skyldig (målet Sekanina mot Österrike, se SvJT 1994 s. 366). I förevarande fall hade Asan Rushiti frikänts men vägrats ersättning med en motivering som ifrågasatte hans oskuld. På grund härav fann Europadomstolen att även artikel 6:2 i konventionen hade överträtts.

28. Wabl mot Österrike (dom 21.3.2000)
Wabl, som var politiker och parlamentsledamot, deltog i en protestaktion mot stationering av vissa militära flygplan nära flygplatsen i Graz. I samband därmed anklagades han för att ha tillfogat en polisman en mindre skada på högra armen, men något åtal väcktes inte mot honom. Emellertid publicerade tidningen Kronen-Zeitung en artikel i vilken polismannen uppgavs ha uttalat att han var rädd för att Wabl hade smittat honom med HIV-virus och att han därför krävde att Wabl skulle AIDS-testas. När Wabl sedan tillfrågades av en journalist vad han ansåg om denna artikel, svarade han att den utgjorde ”nazijournalistik”. Kronen-Zeitung väckte då talan mot Wabl inför domstol med yrkande att denne skulle förbjudas att upprepa sitt uttalande.

Denna begäran, som till en början avslogs, bifölls slutligen av Högsta domstolen, Oberster Gerichtshof, som förbjöd Wabl att upprepa sitt uttalande om att tidningsartikeln utgjorde ”nazi-journalistik” eller att göra liknande uttalanden.
    Parallellt härmed stämde Wabl tidningen för ärekränkning. Domstolarna fann tidningen skyldig till sådant brott och ålade den att utge skadestånd till Wabl.
    Vid Europadomstolen gjorde Wabl gällande att det av Högsta domstolen utfärdade förbudet stred mot hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om ett ingrepp i Wabls yttrandefrihet, att ingreppet grundade sig på lag och att det tjänade ett legitimt syfte enligt artikel 10:2 i konventionen, nämligen skyddet av andras rykte och rättigheter. Den återstående frågan var om ingreppet kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    Enligt Europadomstolens uppfattning var beskyllningen för ”nazijournalistik” inte endast polemisk utan också synnerligen kränkande. Å andra sidan hade Wabl gjort sitt uttalande som svar på en artikel i vilken det antytts att han kunde vara HIV-smittad. Högsta domstolen hade gjort en avvägning av dessa olika omständigheter och utförligt angivit de skäl som ledde fram till slutsatsen. Därvid hade Högsta domstolen fäst särskild vikt vid den stigma som är knuten till nationalsocialistisk verksamhet. Visserligen hade även artikeln i Kronen-Zeitung varit ärekränkande, men Wabl hade haft möjlighet att i sin tur föra en förbudstalan mot tidningen. Det förbud som utfärdats av Högsta domstolen hade dessutom varit av begränsad räckvidd och hade inte hindrat Wabl att på annat sätt uttrycka sin mening om tidningsartikeln i fråga.
    Med beaktande av alla dessa omständigheter fann Europadomstolen att Högsta domstolens förbud kunde anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och konkluderade, med 6 röster mot 1, att artikel 10 i konventionen inte hade överträtts.

29. Kiliç mot Turkiet (dom 28.3.2000)
Klaganden, Cemil Kiliç, hade en bror vid namn Kemal Kiliç, som arbetade som journalist för tidningen Özgür Gündem (se punkt 25 ovan) i Sanliurfa i sydöstra Turkiet. Den 23 december 1992 sände Kemal Kiliç ett pressmeddelande till guvernören i Sanliurfa, i vilket han informerade om dödshot mot personer engagerade i distributionen av Özgür Gündem och om uttalanden och attacker mot personer som varit sysselsatta med försäljning och distribution av tidningen. Han begärde att lämpliga åtgärder skulle vidtas för att skydda de personer som arbetade på tidningens redaktion i Sanliurfa, nämligen han själv, en annan journalist samt tidningens distributör och chaufför. Den 30 december 1992 fick han från guvernörens kontor ett negativt svar på denna begäran om skydd.

Den 11 januari 1993 offentliggjorde Kemal Kiliç ytterligare ett pressmeddelande, i vilket han angav att de mot försäljningen och distributionen av Özgür Gündem riktade attackerna fortsatte trots de vädjanden om skydd som hade gjorts. Han redogjorde för ett par sådana incidenter som ägt rum kort tid dessförinnan. Han klandrade guvernören för dennes underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder och uppmanade honom och polisen att axla sitt ansvar.
    Den 18 februari 1993 sköts Kemal Kiliç ihjäl av okända gärningsmän. En undersökning gjordes av gendarmeriet, men man lyckades inte identifiera och gripa gärningsmännen.
    Cemil Kiliç hävdade vid Europadomstolen att turkiska staten var ansvarig för broderns död genom att inte ha berett honom det skydd som varit påkallat och att utredningen om mordet på brodern varit bristfällig. I detta hänseende gjorde han gällande att artikel 2 i konventionen, som skyddar rätten till liv, hade kränkts. Vidare klagade Cemil Kiliç över att han i strid med artikel 13 i konventionen inte hade haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande.
    Europadomstolen konstaterade att det i målet inte visats bortom rimligt tvivel att någon myndighetsperson varit inblandad i mordet på Kemal Kiliç. Emellertid framgick det av den begäran om skydd som denne riktat till guvernören att han ansett sig och andra som arbetade för Özgür Gündem vara utsatta för speciella risker. Europadomstolen fann att dessa farhågor varit välgrundade och att myndigheterna varit medvetna om detta. Myndigheterna hade också insett — eller borde åtminstone ha insett — att det hot som förelåg kunde härröra från personer eller grupper som handlade i samförstånd med vissa element inom säkerhetsorganen. Till följd av undantagstillståndet i sydöstra Turkiet var också den enskildes rättsskydd försvagat i åtskilliga hänseenden. Åklagarnas behörighet att företa undersökningar hade begränsats till förmån för gendarmer knutna till de enheter som själva var inblandade i incidenterna i fråga. Utredningarna var ofta bristfälliga, och de säkerhetsdomstolar som behandlade mål om terrorism var inte helt opartiska till följd av medverkan av en militär domare (jfr målet Incal mot Turkiet, SvJT 1998 s. 593 f.). Dessutom hade myndigheterna inte vidtagit några konkreta åtgärder för att skydda Kemal Kiliç utan tvärtom förnekat att det förelåg någon risk. Europadomstolen konkluderade på denna punkt, med 6 röster mot 1, att myndigheterna hade brustit i sin skyldighet att vidta rimliga åtgärder för att avvärja en verklig och omedelbar livsfara för Kemal Kiliç och att detta utgjorde ett brott mot artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen pekade vidare på en rad brister i den undersökning som genomförts efter mordet på Kemal Kiliç och fann att myndigheterna inte kunde anses ha på ett effektivt sätt utrett omständigheterna kring mordet. På grund härav konkluderade Europadomstolen, med 6 röster mot 1, att det även i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 2 i konventionen.

När det sedan gällde artikel 13 i konventionen uttalade Europadomstolen att Cemil Kiliç till följd av bristerna i brottsutredningen hade berövats ett effektivt rättsmedel med avseende på broderns död och därmed också möjligheten att använda andra tillgängliga rättsmedel, däribland en talan om skadestånd. Med 6 röster mot 1 fann Europadomstolen att även artikel 13 i konventionen hade kränkts.

30. Kaya mot Turkiet (dom 28.3.2000)
Klaganden, Mahmut Kaya, hade en bror, Hasan Kaya, som var läkare och verksam i staden Elazig i sydöstra Turkiet. Hasan Kaya misstänktes för att ha givit medicinsk vård åt sårade medlemmar av PKK, och han kände sig på grund härav utsatt för särskilda risker till liv och lem. Hasan Kaya hade en vän, Metin Can, som var advokat och hade varit försvarare för flera personer misstänkta för samröre med PKK. Den 21 februari 1993 träffade Metin Can två män, som berättade att en sårad medlem av PKK fanns gömd utanför staden. Metin Can tog kontakt med Hasan Kaya, och det överenskoms att de två männen skulle föra den sårade mannen till en by utanför Elazig. På kvällen samma dag fick Metin Can och Hasan Kaya ett telefonsamtal, varefter de gav sig i väg i bil. De kom inte tillbaka under natten. Följande dag fick Metin Cans hustru ett telefonsamtal från en man som sade att Metin och hans vän hade dödats. Hon anmälde då deras försvinnande till polisen. Den 23 februari 1993 påträffades i Elazig en väska innehållande två par skor, vilka identifierades som tillhörande Hasan Kaya och Metin Can. Den 27 februari 1993 påträffades Hasan Kayas och Metin Cans döda kroppar utan skor under en bro. Den obduktion som utfördes visade att de hade dödats genom skott i deras huvuden. Hasan Kayas kropp uppvisade också flera andra skador, bl.a. sår kring handlederna som tydde på att händerna varit bundna med något slags rep eller tråd samt skador på fötterna som sannolikt orsakats av att fötterna befunnit sig under längre tid i vatten och snö.
    Mahmut Kaya gjorde gällande att turkiska staten var ansvarig för broderns död genom att inte ha berett honom erforderligt skydd och att det inte heller gjorts någon effektiv undersökning av omständigheterna kring hans död. Enligt Mahmut Kayas uppfattning innebar detta att artikel 2 i konventionen hade kränkts. Han hävdade vidare att artikel 3 i konventionen hade överträtts genom att hans bror hade torterats innan han dödades. Slutligen anförde Mahmut Kaya att han i strid med artikel 13 i konventionen inte hade disponerat över ett effektivt rättsmedel.
    När det gällde artikel 2 i konventionen fann Europadomstolen det till en början inte visat bortom rimligt tvivel att Hasan Kaya dödats av någon företrädare för turkiska staten. Frågan var emellertid om myndigheterna brustit i sin positiva skyldighet att skydda Hasan Kaya mot risken att bli dödad. Europadomstolen konstaterade att Hasan Kaya hade varit av uppfattningen att det förelåg en sådan risk och att han

övervakades av polisen. Även hans vän Metin Can hade hotats och trodde att han stod under övervakning. Myndigheterna måste ha insett att Hasan Kaya i egenskap av läkare misstänkt för att ha hjälpt PKK var utsatt för särskilda risker. Myndigheterna måste också ha varit — eller borde åtminstone ha varit — medvetna om möjligheten att det hot som förelåg härrörde från personer eller grupper som handlade i samförstånd med vissa element inom säkerhetsorganen. Till följd av undantagstillståndet i sydöstra Turkiet var också den enskildes rättsskydd försvagat i olika hänseenden. Åklagarnas behörighet att företa undersökningar hade begränsats till förmån för gendarmer knutna till de enheter som själva var inblandade i incidenterna i fråga. Utredningarna var ofta bristfälliga, och de säkerhetsdomstolar som behandlade mål om terrorism var inte helt opartiska till följd av medverkan av en militär domare (jfr målet Incal mot Turkiet, SvJT 1998 s. 593 f.). Dessutom hade myndigheterna inte vidtagit några förebyggande åtgärder med avseende på den verksamhet som bedrevs av de egna säkerhetsstyrkorna och grupper som ansågs handla för deras räkning eller med deras vetskap. Det fanns inga upplysningar om att myndigheterna vid denna tidpunkt hade utrett förekomsten av kontragerillagrupper och statstjänstemäns inblandning i olagligt dödande, vilket kunde ha motiverat lämpliga skyddsåtgärder. Europadomstolen konkluderade på denna punkt, med 6 röster mot 1, att myndigheterna inte hade vidtagit rimliga åtgärder för att avvärja en verklig och omedelbar livsfara för Hasan Kaya och att detta utgjorde ett brott mot artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen pekade vidare på en rad brister i den undersökning som genomförts efter morden på Hasan Kaya och Metin Can och fann att myndigheterna hade underlåtit att klarlägga viktiga element i händelseförloppet och inte utfört undersökningen med den omsorg och beslutsamhet som krävts för att det skulle finnas en realistisk möjlighet att identifiera och gripa gärningsmännen. På grund härav konkluderade Europadomstolen, med 6 röster mot 1, att det även i detta hänseende förelegat ett brott mot artikel 2 i konventionen.
    I fråga om artikel 3 i konventionen uttalade Europadomstolen att förbudet i denna artikel mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling inkluderar en positiv förpliktelse för en stat att skapa ett rättsligt skydd mot sådan behandling och att vidta lämpliga åtgärder för att eliminera en risk för sådan behandling i fall då myndigheterna är medvetna, eller borde vara medvetna, om att en sådan risk föreligger. Hasan Kaya var utsatt för en särskild risk, och myndigheterna måste eller borde ha varit medvetna om detta. Utredningen visade att hans handleder hade varit bundna på sådant sätt att huden hade skurits sönder och hans fötter hade under lång tid före mordet befunnit sig i vatten eller snö. Detta utgjorde enligt Europadomstolens mening

omänsklig och förnedrande behandling, varför domstolen konkluderade, med 6 röster mot 1, att även artikel 3 hade kränkts. När det sedan gällde artikel 13 i konventionen uttalade Europadomstolen att ingen effektiv brottsutredning hade företagits, varför Mahmut Kaya hade berövats ett effektivt rättsmedel med avseende på broderns död och därmed också möjligheten att använda andra tillgängliga rättsmedel, däribland en talan om skadestånd. Med 6 röster mot 1 fann Europadomstolen att även artikel 13 i konventionen hade kränkts.

31. Baranowski mot Polen (dom 28.3.2000)
Den 1 juni 1993 greps Baranowski som misstänkt för bedrägeri. Han häktades, och häktningstiden förlängdes successivt genom domstolsbeslut. Det sista beslutet fattades den 30 december 1993 av regiondomstolen i Lodz, som då beslöt att förlänga häktningstiden till den 31 januari 1994. Den 7 januari 1994 överklagade Baranowski detta beslut. Några dagar senare, den 11 januari 1994, väckte åklagaren åtal mot Baranowski vid regiondomstolen.
    Den 1 februari 1994 tog appellationsdomstolen i Lodz ställning till Baranowskis överklagande av häktningsbeslutet. Domstolen konstaterade att detta överklagande, efter det att åtal väckts, måste ses som en begäran om frigivning, vilken skulle riktas till den domstol där brottmålet var anhängigt. Appellationsdomstolen överlämnade därför överklagandet till regiondomstolen, som emellertid inte prövade Baranowskis begäran.
    Den 7 februari 1994 ingav Baranowski en ny begäran om frigivning, varvid han hänvisade till sitt dåliga hälsotillstånd. Denna begäran föranledde regiondomstolen att införskaffa viss medicinsk utredning. Den 28 mars 1994 begärde Baranowski på nytt att bli frigiven. Sedan medicinsk utredning inkommit, beslöt regiondomstolen den 24 maj 1994 att inte frige Baranowski. Appellationsdomstolen beslöt den 5 juli 1994, med anledning av Baranowskis överklagande, att fastställa detta beslut.
    Baranowski klagade över att hans häktning, i den del den grundades på åtalsbeslutet och avsåg tiden efter det att den i häktningsbeslutet den 30 december 1993 fastställda tiden hade utlöpt, inte varit laglig på sätt som krävs enligt artikel 5:1 i konventionen. Han klagade också över en kränkning av artikel 5:4 i konventionen på grund av att de polska domstolarna inte hade skyndsamt prövat lagligheten av hans frihetsberövande efter åtalsbeslutet.
    Såvitt gällde artikel 5:1 framhöll Europadomstolen att kravet i denna bestämmelse på laglighet innebär inte bara att ett frihetsberövande måste överensstämma med nationell lag utan också att den nationella lagen måste uppfylla vissa krav på tydlighet, så att det blir möjligt att i rimlig mån förutse konsekvenserna av ett visst handlande. I det aktuella fallet hade det mellan den 31 januari 1994 — då giltighetstiden

för häktningsbeslutet den 30 december 1993 utlöpt — och den 24 maj 1994 inte funnits något domstolsbeslut om Baranowskis frihetsberövande. Den enda grunden för frihetsberövandet under denna tid hade varit att åtal hade väckts vid vederbörande domstol. Det hade vid den aktuella tiden varit vanligt att en person mot vilken åtal väckts hade hållits i häkte, men detta bruk grundade sig inte på någon lag eller domstolspraxis utan sammanhängde med att polsk strafflag vid denna tid saknade klara regler om hur en häktad, vars häktningstid enligt tidigare beslut under förundersökningen utlöpt, skulle behandlas efter det att åtal hade väckts. Europadomstolen fann att polsk lagstiftning — som inte klargjorde om eller på vilka villkor häktning som beslutats för en begränsad tid under förundersökningen kunde förlängas under tid då målet var anhängigt vid domstol — inte uppfyllde kravet på förutsebarhet och laglighet i artikel 5:1 i konventionen. Vidare fann Europadomstolen att den praxis som utvecklats och som innebar att en åtalad person kunde hållas i häkte under obestämd tid utan stöd i lag eller domstolsbeslut stred mot den princip om rättssäkerhet som var underförstådd i konventionen och som utgjorde ett grundläggande drag i varje rättsstatligt system. Ett frihetsberövande som sträcker sig över flera månader och som inte beslutats av någon domare eller annan person som utövar domsmakt kunde enligt Europadomstolen inte anses lagligt enligt artikel 5:1. Europadomstolen konkluderade därför att Baranowski hade varit berövad friheten i strid med artikel 5:1.
    När det sedan gällde artikel 5:4 i konventionen konstaterade Europadomstolen att förfarandet rörande Baranowskis första begäran om frigivning hade pågått från den 7 februari till den 5 juli 1994, alltså ungefär fem månader. Förfarandet rörande hans andra ansökan hade inletts den 28 mars 1994 och pågått samtidigt med det första förfarandet, alltså något mer än tre månader. Europadomstolen medgav att de medicinska utredningar som måst göras hade krävt viss tid men fann att detta inte var en tillräcklig förklaring till tidsutdräkten. Vidare hade Baranowskis överklagande den 7 januari 1994 inte prövats av appellationsdomstolen och ett ställningstagande i sak till Baranowskis argument hade inte kommit till stånd förrän genom appellationsdomstolens beslut den 5 juli 1994. Således hade prövningen av om förlängningen av Baranowskis frihetsberövande fram till den 31 januari 1994 varit laglig varat från den 7 januari till den 5 juli 1994, dvs. nästan sex månader. Detta stod inte i överensstämmelse med hans rätt att kräva att domstol snabbt prövade lagligheten av ett frihetsberövande. Europadomstolen fann således att artikel 5:4 i konventionen hade överträtts.

32. Georgiadis mot Grekland (dom 28.3.2000)
Georgiadis var en pensionerad domare. Han begärde att hans pension skulle höjas i proportion till en beslutad höjning av domarlöner-

na men fick avslag från vederbörande myndighet. Han överklagade beslutet till Räkenskapsdomstolen. Denna domstol upphävde myndighetsbeslutet och tillerkände honom ett tillägg till pensionen. Räkenskapsdomstolens dom meddelades den 4 juli 1996 och vann laga kraft den 26 september 1997.
    Den 27 juli 1997 utfärdades en ny lag, i vilken det föreskrevs att de löner som fastställts för aktiva domare inte fick beaktas vid beräkning av pensioner, att de pensionskrav som grundats på de tidigare fastställda löneskalorna var preskriberade, att pågående rättsliga förfaranden skulle avbrytas och att de summor som redan utbetalats — utom när de grundats på en lagakraftvunnen dom — skulle återkrävas. I en ny dom den 17 december 1997 förklarade Räkenskapsdomstolen dessa bestämmelser strida mot den grekiska konstitutionen och mot artikel 6 i konventionen.
    Med stöd av Räkenskapsdomstolens nya dom begärde Georgiadis att få det pensionstillskott utbetalt som han tillerkänts genom den första domen. Detta vägrades honom av vederbörande myndighet, som framhöll att lagen den 27 juli 1997 tillkommit innan Räkenskapsdomstolens första dom vunnit laga kraft och att Räkenskapsdomstolens andra dom inte kunde retroaktivt tillämpas på avgöranden som meddelats före denna dom.
    Georgiadis klagade vid Europadomstolen över brott dels mot artikel 6 i konventionen såtillvida som myndigheterna vägrat rätta sig efter en dom av Räkenskapsdomstolen och staten intervenerat i rättskipningen genom att söka påverka utgången av en pågående process i vilken staten var part, dels mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen på grund av att myndigheterna vägrat att till honom utbetala ett pensionstillägg som han enligt domstolsbeslut var berättigad att erhålla.
    Europadomstolen fann att rätten till en statlig pension enligt gällande lagregler var en civil rättighet enligt artikel 6:1 i konventionen och att denna bestämmelse därför var tillämplig i förevarande fall. Domstolen hänvisade vidare till sin tidigare praxis enligt vilken verkställigheten av en dom fick ses som en del av det förfarande som regleras av artikel 6 (målet Hornsby mot Grekland, se SvJT 1997 s. 391 f.) och lagstiftarens ingripande i rättskipningen i syfte att påverka utgången i en pågående process i vilken staten är part var oförenligt med principen om en rättvis rättegång (målet Stran och Stratis Andreadis mot Grekland, dom den 9 december 1994, European Court of Human Rights, Judgments and Decisions, Vol. 301-B). I det nu aktuella fallet hade Räkenskapsdomstolens dom den 4 juli 1996 vunnit laga kraft den 26 september 1997. Även om man skulle anse att den nya lag som utfärdats den 27 juli 1997 hade berättigat myndigheterna att vägra utbetalning av pensionstillägget till Georgiadis från nämnda dag fram till den 17 december 1997, då lagen förklarats författningsstridig, kunde ingenting rättfärdiga myndigheternas vägran efter denna

dag. De skäl som då hade anförts av vederbörande myndighet var sådana att de innebar en veritabel déni de justice. Följaktligen fann Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts. När det gällde artikel 1 i tilläggsprotokollet konstaterade Europadomstolen att en klar fordran var att anse som egendom enligt denna artikel. Räkenskapsdomstolens dom den 4 juli 1996 hade skapat en fordran som var tillräckligt bestämd för att skyddas som egendom. Myndigheternas vägran att utbetala beloppet i fråga till Georgiadis utgjorde — i vart fall fram till antagandet av den nya lagen — ett ingrepp i äganderätten. Vidare innebar lagstiftarens åtgärd att förklara fordringar preskriberade och myndigheternas vägran efter Räkenskapsdomstolens andra dom att utbetala pensionstillägget nya ingrepp som inte var förenliga med äganderättsskyddet i artikel 1. Europadomstolen fann därför en kränkning föreligga även av denna artikel.

33. Curley mot Storbritannien (dom 28.3.2000)
Curley dömdes 1979 vid 17 års ålder för mord till ett frihetsstraff (”detention during Her Majesty’s pleasure”), som var tidsobestämt men som inte fick understiga åtta år (”the tariff”). Sedan perioden om åtta år utlöpt, behandlades hans fall vid flera tillfällen av en Parole Board. I augusti 1995 beslöt Parole Board att rekommendera att han skulle friges på prov tolv månader senare och att han under tiden fram till frigivningen skulle vistas på ett par särskilda anstalter som förberedelse för livet i frihet. Denna rekommendation accepterades emellertid inte av vederbörande minister (Secretary of State). Curley sökte utan framgång tillstånd att föra talan vid domstol mot ministerns beslut. I februari 1997 rekommenderade Parole Board på nytt att Curley skulle friges, och denna gång följde ministern rekommendationen och frigav honom i maj 1997.
    Curley klagade vid Europadomstolen över brott mot artikel 5:4 i konventionen till följd av att han inte kunnat efter utgången av den initiala åttaårsperioden få domstol att ta ställning till lagligheten av hans fortsatta frihetsberövande och att besluta om hans eventuella frigivning.
    Under hänvisning till sina avgöranden i målen Hussain och Singh, båda mot Storbritannien (se SvJT 1996 s. 373 f.), framhöll Europadomstolen att den som i England döms till ”detention during Her Majesty’s pleasure” är berättigad enligt artikel 5:4 i konventionen till domstolsprövning av lagligheten av frihetsberövandet efter det att den initiala minimiperioden (”the tariff”) har utlöpt. Domstolsförfarandet måste härvid uppfylla vissa krav. Det skall vara kontradiktoriskt, och domstolen måste vara behörig att besluta om frigivning. I förevarande fall hade Curleys obligatoriska frihetsberövande avslutats 1987, och han hade inte under tiden fram till sin frigivning i maj 1997 fått en sådan prövning som krävdes enligt artikel 5:4, eftersom Parole Board

inte varit behörig att besluta om hans frigivning. Europadomstolen konkluderade att artikel 5:4 i konventionen blivit kränkt.

34. Procaccini mot Italien (dom 30.3.2000)
Rina Procaccini var kontraktsanställd som portvakt i en kommunal skola. Hon yrkade den 2 mars 1990 vid den regionala förvaltningsdomstolen i Campania att hon skulle förklaras ha rätt till en i tiden obegränsad anställning efter utgången av det löpande kontraktet och att hon skulle tillerkännas vissa ytterligare löneförmåner. Förvaltningsdomstolen avslog hennes yrkanden genom dom den 27 maj 1997. Domen blev tillgänglig på domstolens kansli den 24 november 1997.
    Rina Procaccini klagade vid Europadomstolen över att processen i strid med artikel 6:1 i konventionen pågått under en tid som inte varit skälig.
    Den första fråga som Europadomstolen hade att ta ställning till var om förfarandet hade avsett en civil rättighet, vilket var en förutsättning för att artikel 6:1 i konventionen skulle vara tillämplig. Europadomstolen erinrade om sin praxis i fråga om offentliganställdas anställningsförhållanden (målet Pellegrin mot Frankrike, se SvJT 2000 s. 87 f.), enligt vilken artikel 6:1 är tillämplig under förutsättning att befattningen i fråga inte innefattar utövande — direkt eller indirekt — av offentlig myndighet eller medverkan i uppgifter som syftar till att skydda statens eller andra offentliga enheters allmänna intressen. Rina Procaccinis uppgifter som portvakt var inte att hänföra till denna kategori, varför målet vid förvaltningsdomstolen fick anses ha gällt hennes civila rättigheter. Kravet på ett avgörande inom skälig tid hade inte tillgodosetts, och Europadomstolen fann därför att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

35. Övriga mål
Ytterligare ett antal domar har meddelats under första kvartalet men har inte särskilt refererats i denna översikt, eftersom de får anses sakna allmänt intresse. Hit hör främst den mycket stora mängden av domar — under detta kvartal 80 stycken (förutom målen under punkterna 21 och 34 ovan) — rörande brott mot kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid.
    Ett särskilt omnämnande förtjänar målet Yahiaoui mot Frankrike (dom 20.1.2000). I detta mål, som gällde frågan om Yahiaoui hållits häktad alltför länge, avvisade Europadomstolen klagomålet på grund av att Yahiaoui inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen. Han hade visserligen överklagat ett häktningsbeslut till Kassationsdomstolen, Cour de cassation, men inte angivit grunderna för sitt yrkande i en inlaga (mémoire ampliatif), varför Kassationsdomstolen förklarat hans överklagande förfallet. Det har tidigare ansetts osäkert om ett överklagande till Kassationsdomstolen enligt fransk rätt är ett effektivt

rättsmedel när det gäller längden av häktningstid, men till denna fråga hade Europadomstolen redan tagit ställning i målet Civet mot Frankrike (se SvJT 1999 s. 923). I fallet Civet fann Europadomstolen att överklagande till Kassationsdomstolen är ett rättsmedel som måste uttömmas även när det gäller en fråga om häktningstidens längd. I fallet Yahiaoui höll Europadomstolen fast vid denna linje.