LARS HOLMQVIST, Varumärkens särskiljningsförmåga. Institutet för rättsvetenskaplig forskning [CLXV], Stockholm 1999. 636 s.

 

Lars Holmqvist spelade under många år en central roll som adjungerad professor och ansvarig för den immaterialrättsliga utbildningen vid Juridicum i Lund, som han tillförde sitt stora kunnande och engagemang. Vid sidan om den egna patentbyråverksamheten hade han nämligen hunnit med att år 1971 disputera på en tankeväckande avhandling om Degeneration of Trade Marks, dvs. om faran att använda ord som ord. Till immaterialrätten och varumärkesrätten hade han kommit just via orden och språket, som ung översättare på patentbyrå.
    Holmqvist har också på väsentliga sätt bidragit till att förändra svensk varumärkesrätt. Det gäller t.ex. både vad som kan krävas för varumärkesskydd utan registrering (inarbetningskravet), se NIR 1975 s. 279 f., och frågan om särskiljningsförmåga för bokstavsmärken, jfr Patentbesvärsrättens dom av den 15 januari 1998 i mål nr 97/098 (RSL), Brand Eye 3/98. Holmqvist väl genomtänkta och framgångsrika argument är resultatet av den språkvetenskapligt utvecklade förklaringsmodell till bedömningen av varumärkens särskiljningsförmåga, som han försett oss med. Att Holmqvist efter fyllda 75 som semi-pensionär äntligen fått tid att färdigställa sin stora undersökning om varumärkens särskiljningsförmåga är mot denna bakgrund tillfredsställande.
    Varumärkens grundläggande egenskap, förmågan att skilja en näringsidkares varor från andras liknande, distinktiviteten, utskiljs enligt honom med hjälp av semiotik och semantik. Holmqvist ser det som primärt och naturligt att utgå från ords språkliga kvaliteter och grunda en bedömning av varumärkesegenskaper på dem. Det handlar om ordens betydelse och deras förmåga att överföra information, och därmed också märkens betydelse och kommunicerbarhet. Häri ligger dessutom frågan om vilka ord som måste frihållas för alla och inte kan få monopoliseras som en enskild näringsidkares varumärke. Det är alltså med denna språkligt förankrade varumärkesfilosofi som Lars Holmqvist nu genomfört sin stora undersökning av svensk registreringspraxis 1960–1998 i den föreliggande boken. Över 500 varumärken av skilda slag diskuteras utifrån en indelningsgrund i tre grader av distinktivitet: deskriptivitet, suggestivitet och associationsfrihet. 

Det är med spänning som Lars Holmqvists stora opus om varumärken emotsetts. Men kanske har väntan varit för lång, EG-anslutning och andra lagändringar stört, förväntningarna trissats upp för hårt eller marknaden blivit för ekonomistisk, internationell, europeiserad eller något annat. För det är inte precis EUREKA man utropar vid konfrontationen med denna tegelsten, tyvärr! Varumärkets särskiljningsförmåga kommunicerar inte som den borde. Boken består av tio kapitel. De två första är introducerande och anger Holmqvists inriktning och synsätt (s. 15–141). De är liksom Lars Holmqvists tidigare artiklar om samma saker, främst ett drygt 10-tal i tidskriften NIR åren 19701996, synnerligen välskrivna, oerhört vältänkta och mycket intresseväckande. Efter de introducerande kapitlen vidtar själva fallanalysen på åtta avsnitt av litet olika karaktär: ordmärken, geografiska namn, släktnamn, slagord, bokstavs- och siffermärken, figurmärken, utstyrslar och varumärken med disclaimers. I de senare avsnittet går

Holmqvist igenom och kommenterar individuellt ett stort antal utvalda fall inom varje kategori för att slå fast distinktivitetskravets innersta sanning. Men den här uppläggningen blir enligt min mening mycket svår att tillgodogöra sig både praktisk och teoretiskt.
    Skälet är inte endast att det bara är svensk registreringspraxis som behandlats -— vi är ju sedan 1994 inne i en europeisk era och EGvarumärkesverket (OHIM) i Alicante är verksamt sedan 1996. Inte heller är min uppenbara grinighet beroende av att en uppdelning på deskriptivitet, suggestivitet och associationsfrihet delvis är överspelad genom EG-domstolens avgörande den 4.5.1999 i mål C-108/97 och 109/97 (Windsurfing Chiemsee) Men detta är en bok som man knappast med behållning kan läsa från pärm till pärm och lära ur, hur mycket visdom den än må innehålla. Vad än värre är, man kan inte använda den som uppslagsbok, eftersom det saknas ett vettigt slagordsregister. Man kan inte heller sno till sig litet kunskap genom att läsa sammanfattningar, för några sådana finns inte. Holmqvists stora bok blir därmed till en egendomlig individualiserad exempelsamling. Varje fall är unikt och står för sig självt. Men här finns alltså samtidigt en livslång yrkeserfarenhet, en enorm kunskap, systematik, beläsenhet och kreativitet i de personliga kommentarerna — för den som orkar vinnlägga sig, men det krävs rätt mycket. En läsanvisning kunde ha hjälpt. Men en än bättre lösning vore att övertyga Lars Holmqvist att publicera Varumärkens särskiljningsförmåga digitalt med en bra sökmotor. Det skulle kanske tillåta många som är jäktade eller lata att tillgodogöra sig också sidorna 142–612.
Marianne Levin