KRISTER MOBERG, Moderbolags ansvar för dotterbolags skulder. Nerenius & Santérus, Lund 1998, 165 s.

 

Aktiebolagsformens främsta kännetecken är att aktieägarna inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Bolagets fordringsägare är hänvisade till att söka få betalning för sina fordringar ur bolagets tillgångar. I aktiebolagslagen finns därför en rad regler som skall garantera att en bolagsförmögenhet skapas vid bolagets bildande och att den såvitt möjligt inte försvinner under bolagets bestånd. Det handlar framför allt om bestämmelserna rörande bolagsbildning, nedsättning av aktiekapitalet, vinstutdelning och likvidation.
    Borgenärernas intressen tillgodoses också av regler om att annan än bolaget i vissa bestämda situationer är ansvarig för bolagets skulder. Sålunda gäller exempelvis enligt 13 kap. 2 § att styrelsens ledamöter blir personligen ansvariga för bolagets uppkommande förpliktelser om de försummar att vidta åtgärder som är föreskrivna i fall då det finns anledning att befara att bolaget förlorat en viss del av aktiekapitalet. Aktiebolagslagen innehåller vidare bestämmelser om skadeståndsansvar för bland andra styrelseledamöter och aktieägare gentemot bolaget och dess borgenärer. För bolagets obetalda skatter och avgifter kan den som företräder bolaget bli personligen ansvarig enligt särskilda författningar. Vidare finns bestämmelser om skyldighet att återbära från bolaget olovligen utdelad vinst. För borgenärernas säkerhet har givetvis också straffstadgandena om borgenärsbrott och reglerna om återvinning i konkurs betydelse.
    De lagreglerade fallen av personligt betalningsansvar för bolagets skulder kan sägas ha karaktär av påföljd för bolagsfunktionärer och andra i fall då de försummat sina skyldigheter i olika avseenden eller då överträdelse skett av vissa bestämda regler. Tillämpningen av dessa bestämmelser innebär inte något generellt åsidosättande av principen om aktieägarnas frihet från personligt betalningsansvar. Någon lagregel av sådan innebörd finns inte. I rättspraxis har däremot ett sådant åsidosättande — ansvarsgenombrott — undantagsvis förekommit när ett fasthållande av principen om aktieägarnas ansvarsfrihet ansetts leda till ett icke godtagbart resultat, se framför allt NJA 1947 s. 647. Ansvarsgenombrott är inte någon unik svensk företeelse utan förekommer i en rad andra länder. Särskilt rik är amerikansk rättspraxis, men också i flera europeiska länder har domstolarna funnit det befogat att i vissa fall ”lyfta slöjan” från aktiebolaget och göra ägarna personligt ansvariga för bolagets förpliktelser. Det behöver knappast påpekas att ansvarsgenombrottsinstitutet tilldragit sig ett betydande intresse i doktrinen. Mängder av böcker och artiklar har analyserat domstolarnas avgöranden, försökt finna hållpunkter för under vilka förutsättningar ansvarsgenombrott kan komma i fråga och, många gånger, argumenterat för ett lagfästande av institutet. Krister Moberg tillhör de svenska forskare som engagerat sig i ämnet, se t.ex. artikeln ”Är Sverige moget för bolagsrättslig striptease?” i Festskrift till Per Olof Bolding, 1992. Genom boken Moderbolags ansvar för dotterbolags skulder har Moberg nu lämnat ett mer utförligt bidrag till den svenska doktrinen.

I likhet med många andra författare väljer Moberg att behandla ansvarsgenombrott som en fråga med särskild relevans i koncernsammanhang. Ett av bokens syften är ”att försöka utröna under vilka förutsättningar en svensk domstol kan komma att döma till ansvarsgenombrott i koncernförhållanden”, ett annat att “försöka formulera en svensk ansvarsgenombrottsteori för koncernförhållanden”.
    Boken är indelad i tre delar. Del I är av introducerande karaktär. Syftet är att ”belysa ett antal frågeställningar som har förklaringsvärde då man behandlar moderbolags ansvar för dotterbolags skulder”. Här finns följdriktigt en redogörelse för det begränsade ansvarets framväxt och betydelse i bolagslagstiftningen liksom ett kort avsnitt om ”ekonomiska teorier” rörande begränsat ansvar. Det senare dock till synes något motvilligt inkluderat i boken emedan de ekonomiska analyserna enligt författaren ”främst är av akademiskt intresse, eftersom resultaten kan ifrågasättas på grund av att de har ignorerat allt historiskt, empiriskt material”. Det är en ståndpunkt som för mig framstår som alltför kategorisk, jfr t.ex. Timo Rapakkos studie Unlimited shareholder liability in multinationals (Kluwer Law International, 1997) som emellertid inte ingår i Mobergs källmaterial.
    Del II, med rubriken Undersökningen, är bokens kärna. Moberg går här igenom lagstiftning, praxis och doktrin rörande ansvarsgenombrott i Sverige, Förenta staterna och Tyskland samt valda delar av EG:s rättsakter. Beskrivningen av det svenska rättsläget innefattar inte endast de sedvanliga avgörandena från Högsta domstolen utan också ett par hovrättsavgöranden. När det gäller utländska förhållanden finner jag författarens framställning rörande Förenta staterna intresseväckande och lärorik, medan redogörelsen för den tyska koncernrätten och EG-rätten känns förhållandevis rutinmässig. I del III sammanfattar Moberg först undersökningens resultat och diskuterar därefter helt kort moderbolags ansvar för dotterbolags skulder i ett framtidsperspektiv. Slutsatsen är att Sverige bör införa en koncernrättslig lagstiftning efter huvudsakligen tysk förebild där moderbolag ges uttrycklig rätt att styra koncernföretagen i koncernens intresse men samtidigt tvingas att i vissa situationer bära ett utökat ansvar för dotterbolagens förpliktelser. Mobergs slutsats är knappast ägnad att förvåna; motsvarande uppmaning har i en rad juridiska studier riktats till lagstiftaren i flera andra länder. I de flesta fall har emellertid lagstiftaren inte följt denna uppmaning. Med undantag för Tyskland, där den lagfästa materiella koncernrätten nog kan sägas vara ett resultat snarare av ett i början av 1960-talet synnerligen starkt inflytande på den nya aktiebolagslagen från vissa rättsvetenskapsmäns sida än av ett empiriskt påvisat behov, finns sådana lagregler endast i Brasilien och, med viss koppling därtill, i Portugal. I alla andra länder där saken varit uppe har lagstiftaren avvisat förslagen om en materiell koncernrättslig lagreglering. Inte heller näringslivet har visat något intresse för en sådan reglering. Det bestående intrycket är att frånvaron av en lagfäst materiell koncernrätt upplevs som ett större problem av forskarna än av näringsliv och myndigheter. Orsaken därtill återstår att utreda.
Rolf Skog