Banks ansvar vid placeringsrådgivning

Av bankjurist JOHAN LYCKE

Artikeln behandlar bankers ansvar vid ekonomisk rådgivning och jämför detta med det ansvar som åvilar andra rådgivare. Till skillnad från de slutsatser som dras i t.ex. Anne-Marie Pålssons och Per Samuelssons artikel
Banks ansvar vid ekonomisk rådgivning (SvJT 1999 s. 529) kommer för
fattaren fram till att bankernas ansvar inte innebär någon avvikelse från vad som gäller på andra rådgivningsfält. Författaren menar att en fortsatt enhetlig utveckling av praxis på rådgivningsområdet — både avseende bankernas och andar rådgivares ansvar — är att föredra framför lagstiftning.


1. Inledning

De senaste åren har en mängd rättsfall rörande rådgivar- eller profes
sionsansvar tillförts den svenska rättsordningen och mycket har skrivits på området. I många av rättsfallen är det bankerna och värdepappersinstituten som är föremål för prövning av rådgivaransvaret.1 I Pålssons & Samuelssons artiklar Banks ansvar för ekonomisk rådgivning, SvJT 1999 s. 529, (i det följande kallad Banks ansvar) och Tvister på de finansiella marknaderna, JT 1998–99, s. 99, är bankernas rådgivning föremål för kritik. Pålsson och Samuelsson menar också att bankernas skadeståndsansvar i praktiken avviker, till bankernas förmån, från det rådgivaransvar som enligt praxis gäller på andra rådgivningsfält. Vidare har Konsumentpolitiska kommittén 2000 i sitt slutbetänkande ”Starka konsumenter i en gränslös värld” föreslagit ett utvidgat ansvar för bankernas rådgivning.2 Frågan är om bankernas rådgivaransvar verkligen avviker från vad som generellt gäller rådgivare. I ett försök att besvara den frågan har jag delat upp rådgivaransvaret i dels ett ansvar för information om risker, dels i ett metodansvar. Metodansvaret definieras här som ett ansvar för att råden grundar sig på sådana undersökningar som man skäligen kan kräva av en yrkesutövare av det aktuella slaget.3 Som kommer att framgå är praxis och doktrin vad gäller informationsansvaret betydligt mer omfattande än vad gäller metodansvaret. Avsaknaden av praxis på metodansvarets område gäller dock generellt och är inte begränsat till frågor om just bankers ansvar.
    Jag kommer i huvudsak att behandla bankers rådgivning vid kun
ders placeringar i finansiella instrument. Många av de exempel på

1 Se t.ex. NJA 1989 s. 428, NJA 1992 s. 16, NJA 1994 s. 598, NJA 1995 s. 693, NJA 1996 s. 3, NJA 1999 s. 52, NJA 1999 s. 304, RH 1995:136, m.fl.2 SOU 2000:29 s. 150 ff.3 Jfr Jan Kleineman, Rådgivares informationsansvar, SvJT 1998 s. 190.

508 Johan Lycke SvJT 2000bristfällig rådgivning eller presumtivt skadeståndsgrundande beteende från bankernas sida som beskrivs i Banks ansvar har jag valt att inte behandla. Detta för att det i många fall inte torde råda någon tvekan om hur dessa bör betraktas ur obligations- eller straffrättslig synpunkt. Om t.ex. banken lämnat en bindande utfästelse eller garanti om ett visst utfall, jfr s. 538 i Banks ansvar, har banken naturligtvis ett strikt ansvar att i enlighet med garantin kompensera kunden. Ett annat exempel på dålig rådgivning som beskrivs i Banks ansvar, s. 535 not 10, är att en bank som garanterat en emission råder sina kunder att köpa aktierna i avsikt att hålla kursen uppe. Även om det skadeståndsrättsliga ansvaret måhända är oklart bör straffbestämmelsen avseende otillbörlig kurspåverkan, 7 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, i någon mån utgöra ett incitament mot banktjänstemäns medverkan till ett sådant förfarande. Motsvarande förfarande beskrivs i förarbetena till straffbestämmelsen4 som exempel på otillbörlig kurspåverkan som skall anses utgöra grovt brott.

2. Rådgivningsförhållandet
Om kunden på goda grunder har uppfattat sin motpart som rådgivare
och denne bort förstå detta och inte markerat någon annan mening föreligger ett rådgivningsförhållande. Den utgångspunkten för när någon skall anses vara rådgivare har HD valt i NJA 1992 s. 243. Ett rådgivningsförhållande, bestämt enligt denna princip, torde föreligga i många av de situationer där bankers kunder vänder sig till sin bank för att få råd — men långtifrån i alla situationer.5 I några av de fall från Allmänna reklamationsnämnden som Pålsson och Samuelsson refererar till i Banks ansvar har det förelegat en utpräglad rådgivningssituation. Kunden har haft kontinuerlig kontakt med en tjänsteman på bankens avdelning för fondkommission,6 ingått skriftligt avtal om förvaltning7 m.m. I detta sammanhang bör man dock beakta att fall där kunden och banken har haft motsatta uppfattningar om vilka kontakter m.m. som förevarit och vad som har sagts eller gjorts — dvs. huruvida en rådgivningssituation har förelegat och vilka råd som har lämnats — som regel avvisas av nämnden eftersom utredningen i sådana fall kräver muntlig bevisning.
    I det följande utgår jag dock från att ett rådgivningsförhållande fö
religger.

4 Prop. 1995/96:215 Otillbörlig kurspåverkan och vissa insiderfrågor s. 96 f.5 Något rådgivaransvar torde knappast föreligga när t.ex. en bankkund frågar kassapersonalen om placeringsråd, jfr Kleineman, Rådgivares informationsansvar, SvJT 1998 s. 194.6 ARN:s beslut 1994-06-09, Änr 94-0670.7 ARN:s beslut 1993-12-17, Änr 92-5432.

SvJT 2000 Banks ansvar vid placeringsrådgivning 5093. Bankens informationsplikt
Brister i uppfyllandet av bankens informationsplikt är den omstän
dighet som oftast åberopas för — och konstituerar — skadeståndsskyldighet på grund av vårdslös rådgivning.
    Grovt förenklat kan man sammanfatta den domstolspraxis — eller
avsaknad av praxis — som finns på området enligt följande:

1. Banken ansvarar inte för kundens förlust om denna beror på att kunden till följd av bankens råd investerat i avistainstrument (aktier, obligationer, fondandelar m.m.) vars avkastning eller värdetillväxt inte givit det resultat kunden förväntat sig. Detta oavsett om banken informerat kunden om de risker som är förknippade med den aktuella placeringen eller inte. 2. Banken ansvarar för kundens förlust om denna beror på att kundens investering i derivatinstrument (aktie- och indexoptioner, terminer m.fl.) givit ett sämre resultat än en alternativ placering om banken inte har informerat kunden om de villkor och särskilda risker som handel med sådana instrument är förknippad med. Frågan om placeringen skett till följd av bankens rådgivning eller helt på kundens eget initiativ synes sakna betydelse så länge transaktionen skett genom banken som kommissionär.

3.1 Information om risker med avistainstrument
Det saknas rättsfall från högsta instans avseende bankers ansvar för
brister i informationen om riskerna vid placeringsrådgivning avseende avistainstrument. Bakgrunden till detta står troligen att finna i gällande rätt avseende ”fel” i finansiella instrument som köpeobjekt.8 Den som köper t.ex. en marknadsnoterad aktie direkt av ägaren kan normalt inte åberopa värdefel som köprättsligt fel i aktien9 och av säljaren lämnade uppgifter om aktiens värde är endast i undantagsfall felansvarsgrundande.1 0 Endast i den mån uppgifterna om aktiernas värde kan betraktas som garantier eller faller in under avtalslagens regler om svek m.m. kan uppgifterna grunda ansvar för säljaren. I de fall aktierna säljs via en kommissionär torde kommittentens ansvar ”överföras” på kommissionären.1 1 Försäljningskommissionärens ansvar för säljarens uppgifter sträcker sig i vart fall inte längre än säljarens eget ansvar. För det fall köparen köpt en aktie som senare visat sig vara värdelös kan han således endast i undantagsfall göra ett felansvar gällande mot säljaren eller kommissionären.1 2 Detsamma torde gälla

8 När det gäller aktier kan köparen i ”bästa fall” stödja sig på köplagens felregler medan en köpare av obligationer eller fondandelar torde bli hänvisad till skuldebrevslagens än mer inskränkta felansvar, se 9 § 2 stycket skuldebrevslagen. Angående köplagens tillämplighet på aktieköp se prop. 1988/89:76 om ny köplag, s. 60 f. och Christina Hultmark, Kontraktsbrott vid köp av aktie, Stockholm 1992, s. 79 ff.9 Jfr Tore Almén, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 580, samt angående begränsat köprättsligt felansvar för aktier som säljs på börsen Hultmark a.a. s. 89 ff. 1 0 Hultmark a.a. s. 143 ff. 1 1 Hultmark a.a. s. 277 ff. 1 2 Jfr NJA 1914 s.219 där värdelösa aktier i ett likviderat bolag vid försäljning på auktion betecknats som ”värdepapper”. HD ansåg dem inte vara sålda under ”felaktig beteckning”, dvs. 48 § gamla köplagens ungefärliga motsvarighet till en varas avvikelse från ”befintligt skick” enligt 19 § nuvarande köplagen.

510 Johan Lycke SvJT 2000kommissionärens ansvar för uppgifter om aktiens värde som härrör från kommissionären själv. I normalfallet är det således köparen som bär risken för att aktiens värde, och därmed värdeutveckling, inte motsvarar hans förväntningar. Detta är grundförutsättningen när köparen vänder sig till en placeringsrådgivare och kan uttryckas som att det är ”allmänt veterligt” att placeringar i finansiella instrument innebär ett risktagande — risk för att det investerade kapitalet förlorar i värde eller helt går förlorat. Någon skadeståndssanktionerad skyldighet att informera om dessa risker åvilar därför inte rådgivaren i normalfallet. Detta är antagligen också bakgrunden till Allmänna reklamationsnämndens uttalande i det i Banks ansvar citerade beslutet 1994-06-09, Änr 94-0670. Nämnden anförde följande: ”Det ligger i sakens natur att råd som lämnas i samband med kapitalplaceringar i värdepapper, fonder och liknande i efterhand kan visa sig ha varit mindre goda. Normalt kan en rådgivare inte hållas ansvarig för att en sådan kapitalplacering givit ett annat resultat än man förväntat sig. Annorlunda förhåller det sig om rådgivaren varit sviklig eller gjort utfästelser om faktiska omständigheter som saknat grund.” När en bank eller ett annat värdepappersinstitut agerar rådgivare kan ett undantag från huvudregeln aktualiseras om institutet på grund av sina kunskaper om kunden borde förstå att denne inte är medveten om risken för placeringens värdeminskning. I ett sådant undantagsfall torde institutet vara skyldigt att informera kunden om detta. Ett värdepappersinstitut har nämligen en skyldighet enligt 1 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse att inhämta uppgifter bl.a. om kundens erfarenhet av värdepappersmarknaden och informera kunden om väsentliga omständigheter.
    Även om utgångspunkten vid placeringsrådgivning är att kunden
är medveten om att placeringar i finansiella instrument är förknippade med ett risktagande innebär det inte en generell ansvarsfrihet för de uppgifter rådgivaren lämnar. I den mån de värdeomdömen som lämnats utgjort garantier för ett framtida utfall är rådgivaren skyldig att kompensera kunden i enlighet med garantin. Eftersom garantier normalt inte lämnas vid placeringsrådgivning torde dock beviskravet beträffande förekomsten av en garanti ställas lika högt som beviskravet för garantier vid skatterådgivning.1 3 Likaså ansvarar rådgivaren för om han genom svikligt förledande vilselett kunden, dvs. lurat i kunden att placeringen inte innebar ett risktagande.
    Att anse det allmänt känt att placeringar i finansiella instrument
innebär ett risktagande är inte kontroversiellt. Men kanske bör en informationsplikt ändå åvila bankerna när de tillhandahåller eller lämnar råd om placeringar i avistainstrument som av något skäl innebär ett risktagande utöver det normala. Som exempel kan nämnas placeringar i aktier som handlas på värdepappersmarknaden i t.ex. Ryssland där reglerna för värdepappershandeln eller reglerna avseende aktie-

1 3 Jfr Svea hovrätts dom 1997-06-06, T 11/96 (Cocozza ./. Ernst & Young AB).

SvJT 2000 Banks ansvar vid placeringsrådgivning 511ägarens rätt enligt ”aktiebrevet” m.m. avviker från vad investeraren förväntat sig och kan medföra sämre möjligheter att sälja aktierna. Likaså kan placeringar i onoterade aktier eller aktier noterade på inofficiella listor ha en sämre likviditet än investeraren kanske är van vid. Problemet med en utvidgad informationsplikt avseende vissa avistainstrument är var man skall dra gränsen. Jag återkommer till denna fråga nedan under rubriken ”Utvidgad informationsplikt”.

3.2 Information om riskerna med derivatinstrument
Vad gäller säljarens ansvar gentemot köparen för fel vid köp av deri
vatinstrument är utgångspunkten densamma som vid köp av avistainstrument. Men eftersom placeringar i vissa derivatinstrument innebär ett särskilt risktagande, som på ett avgörande sätt skiljer sig från placeringar i avistainstrument, åvilar det kommissionärer som deltar i sådana affärer ett särskilt ansvar att informera kunden om dessa risker.
    Den som placerar sitt kapital i ett avistainstrument som t.ex. en ak
tie kan i värsta fall förlora hela det investerade kapitalet. Vissa placeringar i derivatinstrument däremot kan innebära att investeraren både förlorar sitt kapital och blir skyldig pengar. Den som t.ex. utfärdar en köpoption på en aktie förbinder sig att sälja den underliggande aktien till en viss kurs, lösenpriset, senast vid en viss tidpunkt, lösendagen. Om motparten, innehavaren av köpoptionen, innan lösendagen begär lösen är utfärdaren skyldig att sälja aktien till lösenpriset. Har han inte aktien är han tvungen att köpa in den till marknadspris även om det priset överstiger lösenpriset. Utfärdaren riskerar således att förlora betydligt mer än premien (den ersättning han erhållit för att han utfärdat optionen). Eftersom det teoretiskt sett inte finns något tak för aktiekursen finns det heller inte något tak för optionsutfärdarens möjliga förlust. Detsamma gäller vid s.k. blankning. Blankning innebär att en person lånar aktier med skyldighet att lämna tillbaka dem vid en viss tidpunkt. Låntagaren säljer aktierna och räknar med att kunna köpa in motsvarande aktier till ett lägre pris när tidpunkten för återlämnande väl är inne. Även denne investerare riskerar en obegränsad förlust eftersom det inte finns någon övre gräns för vad han kan bli tvungen att betala för aktierna när han skall lämna tillbaka dem.
    Riskerna med att utfärda optioner och genomföra blankningsaffä
rer begränsas i praktiken av kravet på att kunden måste ställa säkerhet för sin förpliktelse och av att banken har rätt att tvångsavveckla affärerna om den säkerheten kunden har ställt för sin förpliktelse inte längre är tillräcklig. Man bör dock komma ihåg att bankens rätt att tvångsavveckla eller kräva tilläggssäkerhet är just rättigheter och inte skyldigheter.1 4

1 4 Jfr NJA 1989 s. 428 där en invändning från gäldenären att den fordran banken åberopade till stöd för konkursansökan uppkommit därför att banken, vid bristande säkerhet, genom en felaktig tillämpning av avtalsvillkoren, underlåtit att kräva in tillräcklig säkerhet för optionspositioner ansågs sakna fog eftersom positionerna

512 Johan Lycke SvJT 2000Eftersom riskerna med derivatinstrument skiljer sig så markant från riskerna med avistainstrument finns särskilda regler avseende bankens informationsskyldighet vid handel med sådana instrument. Banken måste — enligt 1 kap. 7 § Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1998:21) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden — skriftligen informera kunden om de särskilda risker som handeln med derivatinstrument kan innebära innan handeln påbörjas. Endast om det är uppenbart obehövligt får banken underlåta att lämna sådan information. Vidare skall enligt 3 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument banken alltid se till att skriftligt avtal upprättas vid värdepapperslån. Vad ett sådant avtal skall innehålla regleras ingående i 2 kap. FFFS 1998:21. Även om de ovan nämnda reglerna är en del av den näringsrättsliga reglering vilken banken måste följa för att behålla sin koncession har reglernas föregångare använts i praxis som utgångspunkt för bedömningen av den aktsamhetsnorm som bör gälla.
    I NJA 1995 s. 693 prövades kommissionärens ansvar för kundens
förlustbringande placeringar i optioner. I fallet hänvisade HD till dåvarande Bankinspektionens allmänna råd BFFS 1988:7 och menade att av reglerna i de allmänna råden får ”särskilt den tillmätas betydelse som anger att en fondkommissionär måste förvissa sig om att en kund har fått fullt klart för sig vilka risker som är förenade med att ställa ut optioner”. Detta borde enligt HD ses som ett krav vid handel med sådana derivata instrument för att fondkommissionären skall anses fullgöra sitt uppdrag med tillräcklig omsorg.1 5 Det bör observeras att kraven på information i 1988 års allmänna råd skiljer sig från kraven i nu gällande föreskrifter. Punkten 6.2 i BFFS 1988:7, som HD hänvisade till, tog uttryckligen sikte på informationsskyldigheten inför utfärdande av optioner och stadgade att ”innan en fondkommissionär tillåter en kund att i vart fall ställa ut optioner eller ingå terminsavtal måste kommissionären förvissa sig om att kunden fått fullt klart för sig vilka risker som är förenade med marknaden och de särskilda förhållanden som råder. T.ex. bör klargöras vad som gäller om kunden inte längre kan ställa säkerhet för sin position. Ingen tveksamhet mellan kund och kommissionär om vad som gäller får accepteras av fondkommissionären”. I bestämmelsens nuvarande motsvarighet, 1 kap. 7 § FFFS 1998:21, stadgas att kunden skall ”erhålla tydlig skriftlig information

intagits på gäldenärens uppdrag. Denne måste, enligt HD, ha varit medveten om riskerna. 1 5 I fallet undgick kommissionären skadestånd på grund av hur motpartens talan var upplagd i HD. HD kom fram till att kommissionären brustit i sin informationsplikt när handeln inleddes. Kunden åberopade dock att kommissionären brustit i informationsplikten i ett senare skede, nämligen i samband med de förlustbringande affärerna. HD ansåg att kommissionären vid denna senare tidpunkt med fog kunnat utgå från att kunden var medveten om de villkor och risker som var förknippade med handeln. Vid den tidpunkten hade ju kunden redan deltagit i ett antal affärer, talat med mäklaren om affärerna och erhålla skriftlig redovisning av dessa och därigenom fått den information han behövde.

SvJT 2000 Banks ansvar vid placeringsrådgivning 513om de särskilda risker som handeln med derivatinstrument kan innebära”. Något uttryckligt krav på information om de villkor som gäller eller att komissionären skall förvissa sig om att kunden har fått fullt klart för sig villkor och risker finns således inte längre.
    Enligt min mening bör dock det faktum att den näringsrättsliga re
gleringen har ändrats inte ha någon betydelse för den obligationsrättsliga bedömningen av bankens informationsplikt. Banken måste således fortfarande leva upp till den stränga aktsamhetsnorm som HD stipulerat i NJA 1995 s. 693 för att undgå skadeståndsansvar.
    Värdepapperslån och försäljning av de lånade värdepapperen,
blankning, utgör inte derivatinstrument eller finansiella instrument överhuvudtaget utan innebär ett särskilt förfarande med finansiella instrument. Än så länge används förfarandet enbart med avistainstrument och då främst aktier. Men eftersom riskerna med blankning är av samma karaktär som riskerna med att utfärda optioner eller ingå terminsavtal — en misslyckad affär kan leda till en skuld — bör enligt min mening samma informationsplikt åvila bankerna i dessa fall. Någon praxis avseende blankning finns dock inte.
    En fråga man måste ställa sig är om den informationsplikt som åvi
lar banken när kunden avser att utfärda optioner eller ingå terminsavtal också gäller när kunden vill köpa optioner. Att köpa en option innebär ett risktagande av samma karaktär som att inneha ett avistainstrument. Innehavaren av en option har en rätt men inte en skyldighet att utnyttja optionen. Innehavaren kan således aldrig förlora mer än det kapital han investerat — även om det kan gå mycket fortare än vid en placering i ett avistainstrument. Näringsrättsligt råder det ingen tvekan — enligt Finansinspektionens nu gällande föreskrifter skall kunden innan han gör affärer med derivatinstrument erhålla den skriftliga informationen — någon åtskillnad mellan att utfärda och köpa optioner görs inte. Obligationsrättsligt är läget kanske ett annat. I NJA 1995 s. 693 hade optioner utfärdats. De allmänna råd HD hänvisade till, BFFS 1988:7, krävde att kunden skulle erhålla information om villkor och risker åtminstone innan han utfärdade optioner och HD:s uttalande om kraven på kommissionärens informationsplikt avsåg just utfärdande av optioner. Rättsfallet har således huvudsakligen betydelse för bedömningen av informationsplikten vid utfärdande av optioner och inte vad gäller innehavda optioner.
    Förlustbringande affärer med indexoptioner, innefattande köp av
optioner, prövades 1995 av Svea hovrätt, RH 1995:136. I fallet hade kunden ingått ett standardiserat avtal om handel med optioner med banken, i fortsättningen benämnt OM-avtalet.1 6 Vad gällde kundens förhållande till banken i övrigt kom hovrätten fram till att banken

1 6 OM-avtalet, som i uppdaterad form fortfarande används, gäller handel med standardiserade derivatinstrument på OM Stockholmsbörsen. Avtalet reglerar i första hand kundens förhållande till banken men också i viss mån kundens förhållande till OM.

514 Johan Lycke SvJT 2000skött förvaltningen av kundens värdepapper ”på självständiga villkor” med stöd av en generell förvaltningsfullmakt. Hovrätten gjorde i sina domskäl generella uttalanden om bankens omsorgsplikt och menade att denna blir särskilt uttalad när uppdraget är riskfyllt och komplicerat. Omsorgsplikten måste, enligt hovrätten, anses omfatta en skyldighet att tillse att uppdragsgivaren, innan handeln inleds, är fullt införstådd med villkor och risker. I fallet ansågs banken skadeståndsskyldig på grund av att banken i strid mot OM-avtalet handlat med optioner utan kundens instruktioner i varje särskilt fall.
    Den brist i omsorgen som lades banken till last var således inte
bristande riskinformation, utan det faktum att banken handlat i strid mot ett av de avtal som förelåg mellan parterna. Förhållandet mellan banken och kunden reglerades i två avtal vars villkor beträffande förutsättningarna för handel med värdepapper var motstridiga — enligt det skriftliga OM-avtalet skulle kundens instruktioner inhämtas i varje särskilt fall men enligt det muntliga förvaltningsavtalet skötte banken förvaltningen självständigt. För att den för banken mer förmånliga avtalsbestämmelsen om självständig förvaltning skulle gälla även vid handel med optioner, krävdes enligt hovrätten att banken tydligt informerat kunden om detta. Utan uttrycklig information om att några andra villkor skulle gälla hade kunden att förlita sig på de villkor som angivits i det skriftliga OM-avtalet. Hovrättens generella uttalanden om bankens omsorgsplikt inriktades således i första hand på plikten att informera om de villkor som gäller för handeln. Att den part, som upprättat det skriftliga avtalet och haft störst möjlighet att påverka utformningen, får bära konsekvenserna av eventuella oklarheter, är en princip som inte enbart är tillämplig på avtal om handel med optioner.1 7 Avgörandet i RH 1995:136 grundades således på allmänna avtalsrättsliga principer och utgör inget stöd för ståndpunkten att en särskild informationsplikt avseende riskerna skulle åvila bankerna även vid andra optionsaffärer än när kunden utfärdar optioner.
    En omständighet som talar för att plikten att informera om risker
na med handeln numera skall anses gälla all handel med optioner, är de nu gällande föreskrifterna från Finansinspektionen1 8 som ålägger banken att skriftligen informera om riskerna inför handel med derivatinstrument. Föreskrifterna är, till skillnad från de i NJA 1995 s. 693 citerade allmänna råden, bindande för banken.1 9 Bankernas verksam-

1 7 Jfr Ramberg och Hultmark, Allmän avtalsrätt, Stockholm 1999, s. 148 angående oklarhetsregeln, och s. 152 om principen att det som preciserats gäller framför det som är allmänt hållet. 1 8 1 kap. 7 § Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1998:21) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden. 1 9 Jfr Banks ansvar, s. 531 not 6 där författarna angående föreskrifters normstatus hänvisar till NJA 1995 s. 693 och menar att HD i fallet ”slår fast att brott mot en föreskrift inte utan vidare grundar skadeståndsskyldighet”. Detta verkar vara en missuppfattning av HD:s uttalanden i rättsfallet. HD säger på s. 705 i fallet att allmänna råd till skillnad från föreskrifter inte är bindande. Därför kunde enligt HD det förhållandet att de allmänna råden inte följts i ett visst fall inte grunda skadeståndsskyldighet.

SvJT 2000 Banks ansvar vid placeringsrådgivning 515het är i högre grad än andra verksamheter reglerad i lagar och föreskrifter och bankerna står under kontinuerlig tillsyn av Finansinspektionen. Detta förhållande är en förutsättning för att kunderna med förtroende skall kunna vända sig till bankerna och är samtidigt en mer sannolik förklaring till kundernas förtroende än att bankerna, som Pålsson & Samuelsson påstår, skulle lida av ett ”förtroendeöverskott”.2 0 Kunder som vänder sig till banken bör alltså kunna utgå från att banken följer de regler som är en förutsättning för att banken får bedriva sin verksamhet. Man skulle därför kunna hävda att ett brott mot dessa regler i den mån de drabbar kunden alltid borde leda till skadeståndsansvar för banken. Så enkelt är det dock inte. Om banken t.ex. lämnat kredit i strid med 2 kap. 13 § bankrörelselagen (1987:617) har detta i vissa fall lett till skadeståndsskyldighet mot en drabbad borgensman, jfr NJA 1993 s. 163 m.fl. I andra fall har banken undgått skadeståndsskyldighet, se NJA 1996 s. 19. Inte ens om banken brutit mot bestämmelser i konsumentkreditlagen (1992:830) innebär det med nödvändighet att banken är skadeståndsskyldig mot den drabbade kunden, jfr NJA 1996 s. 3 och NJA 1999 s. 304. En skadeståndssanktionerad informationsplikt vid all handel med derivatinstrument kan således inte heller anses följa av att en underlåtenhet att lämna informationen strider mot Finansinspektionens föreskrifter.
    Ytterligare argument för denna ståndpunkt är att det inte finns
några sakliga skäl för särskild riskinformation avseende samtliga affärer med derivatinstrument. Vissa nya typer av finansiella instrument som t.ex. de så (terminologiskt felaktigt) kallade ”warrants” faller definitionsmässigt in under begreppet derivatinstrument. En warrant kan vara en köpoption på en aktiekorg. På lösendagen kan egentlig lösen av aktiekorgen inte ske utan warranten kontantavräknas, dvs. innehavaren får ut mellanskillnaden mellan lösenpriset och aktiernas värde på slutdagen kontant. Enligt Finansdepartementets promemoria angående ny insiderlag, Ds 2000:4, är även depåbevis definitionsmässigt derivatinstrument.2 1 Ett depåbevis representerar den rätt som en aktieägare i ett svenskt eller utländskt bolag har mot den bank som för hans räkning förvarar aktien. Depåbevis innefattar således äganderätten till aktien men av praktiska och lagtekniska skäl riktar sig depåbeviset mot annan än den ursprunglige utgivaren av aktien. Skillnaden mot att inneha aktien direkt är minimal. Riskerna med sådana instrument är i normalfallet betydligt mindre än t.ex. riskerna med aktier i vissa internetbolag, aktier på inofficiella listor eller aktier

2 0 Jfr Banks ansvar, s. 541 2 1 I promemorian föreslås att en uttrycklig definition av derivatinstrument, som skall omfatta även depåbevis, tas in i den nya lagen om brott på värdepappersmarknaden, s. 86. Man kan ifrågasätta om det är riktigt att definiera depåbevis som derivatinstrument, särskilt om definitionen på samma sätt som den nu gällande insiderlagens definition av finansiella instrument blir vägledande även på andra områden, jfr prop. 1994/95:130, Handel och tjänster på värdepappersmarknaden s. 21 och prop. 1990/91:42, Avtal om avräkning (nettning) vid handel med finansiella instrument s. 85 f. och 141 ff.

516 Johan Lycke SvJT 2000noterade på börsen i t.ex. Moskva. Samtidigt som finansiella instrument med en risknivå helt i paritet med aktier alltså definieras som derivatinstrument faller andra instrument med risker liknande derivatinstrumentens utanför. En andel i en värdepappersfond som investerar i optioner eller genomför blankningsaffärer är t.ex. inte ett derivatinstrument. Trots att andelen i viss mening är en andel i en mängd derivatinstrument.
    Sakliga skäl finns däremot att göra skillnad på investeringar som i
sämsta fall innebär att det investerade kapitalet går förlorat och investeringar som innebär att investeraren dessutom kan ådra sig skulder. Dvs. det finns sakliga skäl att ålägga bankerna ett särskilt ansvar för att informera om de villkor och risker som är förknippade med att utfärda optioner, ingå terminsavtal och genomföra blankningsaffärer. Att investeringar i andra finansiella instrument kan leda till att det investerade kapitalet går förlorat är däremot allmänt veterligt och kräver inte ett skadeståndssanktionerat informationsansvar.

3.3 Andra rådgivares informationsansvar
Skatterådgivares informationsplikt har det skrivits en del om
2 2 och rättspraxis på det området är betydligt mer omfattande än vad gäller övrig rådgivning i ekonomiska frågor. Skatterådgivaren har långtgående förpliktelser när det gäller att belysa en tänkt transaktions skattekonsekvenser. Utgångspunkten är att den som söker råd av en skatterådgivare inte själv har möjlighet att bedöma skattekonsekvenserna av transaktionen. Skatterådgivaren har därför för det första en skyldighet att ge en korrekt information om gällande regler.2 3 Rådgivaren har dessutom en skyldighet att, för det fall att det föreligger någon osäkerhet i rådgivarens bedömning av skattekonsekvenserna, upplysa kunden om denna osäkerhet.2 4 Domstolarna har i sin praxis gått så långt som att kräva att skatterådgivaren — för det fall att något avgörande från högsta instans inte föreligger på området och detta är orsaken till osäkerheten — informera kunden om att rådgivarens bedömning är behäftad med osäkerhet. Detta långtgående ansvar har ansetts åligga skatterådgivare när det t.ex. finns risk för att skatteflyktsklausulen kan komma att tillämpas på en av rådgivaren föreslagen transaktion.2 5 Rättsläget enligt befintlig praxis avseende skatterådgivares informationsplikt stämmer väl överens med den omfattning av informations-

2 2 Se t.ex. Kleineman, Skatterådgivarna och skadeståndsansvaret, Svensk Skattetidning 1998 s. 101. 2 3 NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 243, NJA 1998 s. 625. 2 4 NJA 1994 s. 598. 2 5 NJA 1994 s. 598. I fallet undgick skatterådgivaren betalningsansvar eftersom banken på grund av särskilda omständigheter i fallet med fog hade kunnat utgå från att kunden ändå varit medveten om riskerna. Jfr Göta hovrätts dom 1996-0110, DT 2002, Magnusson ./. Handelsbanken, avseende en likartad situation men där det inte förelåg några sådana särskilda omständigheter som avlastade rådgivaren informationsplikten varför rådgivaren i det fallet blev skadeståndsskyldig.

SvJT 2000 Banks ansvar vid placeringsrådgivning 517plikten avseende placeringar i finansiella instrument som jag beskrivit ovan. Rådgivaren har ett ansvar för att de uppgifter han lämnar är korrekta, därutöver har han ett ansvar för att informera kunden om sådana särskilda risker som kunden normalt inte kan förutse — t.ex. att en investering kan leda till en skuld eller att en transaktion i enlighet med skattereglernas ordalydelse kan angripas av skattemyndigheterna med hjälp av skatteflyktsklausulen.
    Även rättsfallet om prov av ett möbeltygs ljuskänslighet, NJA 1994
s. 532, kan sägas bygga på samma princip avseende informationsansvaret. I fallet hade kunden uppdragit åt Statens provningsanstalt att pröva ljuskänsligheten av ett tyg som skulle användas på utemöbler. HD ansåg det oaktsamt av provningsanstalten att inte upplysa kunden om att resultatet av provet redovisades med tillämpning av en logaritmisk skala (enligt vilken ljushärdighet 3 var hälften så ljushärdigt som 4). Eftersom provningsanstalten inte haft fog för att anta att kunden kände till att det var fråga om en skala av så speciell karaktär borde provningsanstalten ha upplyst kunden om detta på ett tydligt sätt.2 6 Även om uppdraget var speciellt visar fallet ändå på den generella princip som gäller för rådgivares informationsansvar, nämligen principen att när en omständighet eller risk är så speciell eller oväntad att kunden i normalfallet inte själv kan känna till den, då har rådgivaren en skadeståndssanktionerad plikt att informera.
    I NJA 1992 s. 782 var det bl.a. fråga om en försäkringsmäklares in
formationsansvar. Kunden hade lämnat uppdraget i syfte att erhålla samma försäkringsskydd som tidigare men till en lägre kostnad. Den information om den nya försäkringen som fanns i materialet från försäkringsbolaget ansågs av HD vara bristfällig och mäklaren borde ha informerat kunden om vad kunden hade att iaktta för att försäkringsskyddet skulle upphöra. HD fann därför att mäklaren varit oaktsam. En liknande bedömning gjordes i NJA 1997 s. 65 som avsåg en av fastighetsköpare anlitad besiktningsman. HD fann att besiktningsmannens varit oaktsam på grund av sin underlåtenhet att informera fastighetsköparna om riskerna med avsaknaden av ventilationsöppningar i takfoten. Även dessa fall ger uttryck för ovan nämnda princip.2 7

3.4 Utvidgad informationsplikt?
Pålsson och Samuelsson tar i Banks ansvar upp den engelska regeln
om rådgivarens skyldighet att lämna de råd som är lämpliga för kunden, vilket förutsätter att rådgivaren satt sig in i kundens ekonomiska

2 6 För en utförlig analys av rättsfallet se Kleineman, Tekniska konsulters skadeståndsansvar för vilseledande information, JT 1994–95 s. 702. 2 7 Vid bedömningen av vilken betydelse rättsfallet avseende försäkringsmäklaren, NJA 1992 s. 782, har för andra rådgivares ansvar bör man beakta att försäkringsmäklarens omsorgsplikt är lagreglerad. Enligt 13 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall försäkringsmäklaren utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed och i den utsträckning som omständigheterna kräver det klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och, i förekommande fall tjänster i samband med sparande samt föreslå lämpliga lösningar.

518 Johan Lycke SvJT 2000ställning m.m. Pålsson och Samuelsson efterlyser motsvarande svenska regler för informationsinsamling och menar att de metoder bankerna idag tillämpar i allmänhet är ”oprecisa och bygger alltför mycket på rådgivarens subjektiva uppfattning för att vara acceptabla”.2 8 Enligt min mening finns det dock redan regler om svenska bankers skyldighet att skaffa information om kunden. Enligt 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse skall banken ”från sina kunder inhämta uppgifter om deras ekonomiska situation, erfarenhet av värdepappersmarknaden och syftet med de tjänster de efterfrågar”, enligt nästa stycke samma paragraf skall banken vidare ”vid sina kontakter med kunderna lämna tillräcklig information om sådana omständigheter som är väsentliga i sammanhanget”. Vid kreditgivning gäller enligt 5 § konsumentkreditlagen att banken skall iaktta god kreditgivningssed och ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. Vad god kreditgivningssed innebär definieras bl.a. i Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 2000:2) om krediter i konsumentförhållanden och Konsumentverkets riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen m.m. (KOVFS 1992:4). Enligt 18 § i Finansinspektionens allmänna råd bör av bankens kreditinstruktion framgå bl.a. att kreditprövningen skall syfta till att uppskatta kredittagarens framtida betalningsförmåga, att sedvanlig kreditupplysning skall inhämtas samt att bedömningen av sökandens återbetalningsförmåga bör göras utifrån dennes inkomster, tillgångar, utgifter och skuldförhållanden (inklusive borgensåtaganden). Bankernas metoder för att informera sig om kundernas behov, kunskaper och ekonomi är således i högre grad utformade i överensstämmelse med vad lagen föreskriver än ”rådgivarens subjektiva uppfattning”.2 9 I en rådgivningssituationen avseende placeringar i finansiella instrument besitter således banken kunskaper om bl.a. kundens erfarenheter av värdepappersmarknaden och dennes avsikt med affären. Om denna information inte ger anledning att anta annat bör banken kunna utgå från att kunden är medveten om att alla placeringar i finansiella instrument innebär ett risktagande. Endast i undantagsfall — om banken, mot bakgrund av den information banken har, bort inse att kunden inte var medveten om att placeringar innebär ett risktagande — bör ett skadeståndssanktionerat ansvar för att informera kunden om risken åvila banken. Banken bör vidare normalt utgå från att kunden inte är medveten om de särskilda risker som är förknippade med att utfärda optioner, ingå terminsavtal eller genomföra blankningsaffärer. Här gäller det omvända, nämligen att banken enligt huvudregeln inte får underlåta att lämna information om riskerna annat än i undantagsfall, nämligen när det av den information banken har om kunden framgår att detta är uppenbart obehövligt.3 0

2 8 Banks ansvar, s. 547. 2 9 Jfr Banks ansvar, s. 547. 3 0 Jfr 1 kap. 7 § 2 stycket FFFS 1998:21.

SvJT 2000 Banks ansvar vid placeringsrådgivning 519En fara med ett utvidgat ansvar för att informera kunderna om risker är att begreppet risk tunnas ut. En sådan tendens finns redan idag. I Riktlinjer för marknadsföring av fonder, framtagna av Fondbolagens Förenings styrelse 1999-10-283 1 anges att det vid marknadsföring av fonder skall framgå att sådana investeringar alltid innebär en risk och att ”när fondbolaget bedömer att en fond har en väsentligt högre risk än genomsnittet för börsnoterade aktier (s.k. högriskfonder) ska det alltid framgå av marknadsföringsmaterialet att det är en fond med högre risk än genomsnittet”. Syftet med riktlinjerna är naturligtvis vällovligt men att beteckna en investering som högriskinvestering kan också användas som ett försäljningsargument.3 2 Detta kan i längden leda till att förståelsen för att den risk som är förknippad med högriskinvesteringen att utfärda en option är av en helt annan och mycket mer ingripande karaktär än den risk som är förknippad med att köpa andelar i en ”högriskfond”.
    Sammanfattningsvis skulle ett utvidgat informationsansvar för ban
ker m.fl. finansiella rådgivare innebära en avvikelse från det ansvar som generellt åvilar rådgivare och riskera en uttunning av begreppet risk vid placeringsrådgivning.

4. Metodansvaret
För att kunna göra en tydlig avgränsning mot rådgivarens ansvar för
riskinformation definierar jag här metodansvaret som rådgivarens ansvar för att de råd han lämnar grundar sig på sådana undersökningar som man skäligen kan kräva av en yrkesutövare av det aktuella slaget. Kanske en något snävare definition än brukligt. Praxis vad gäller detta metodansvar är som nämnts tunn i jämförelse med den praxis som föreligger beträffande informationsansvaret. Orsaken är antagligen att frågan om metodansvaret kränkts är en särskilt svår fråga vid många typer av rådgivning. Detta gäller särskilt sådana råd som är mer subjektiva till sin karaktär än andra, som t.ex. fondkommissionärs placeringsråd.3 3 Vid några typer av rådgivning, eller uppdrag näraliggande rådgivningsuppdrag, har dock metodansvaret varit föremål för prövning i praxis. I NJA 1998 s. 734 prövades en revisors skadeståndsansvar för att han underlåtit att iaktta sin skyldighet, enligt 10 kap. 7 § aktiebolags-

3 1 (www.fondbolagen.se/html/frame_rekommendation.html). 3 2 Se t.ex. Dagens nyheter 2000-03-03 ”Riskfond går bäst just nu”. I artikeln publiceras en lista över de tio ”bästa och sämsta” fonderna. DN skriver vidare att ”gemensamt för de mest framgångsrika fonderna är den höga risken”. I sammanhanget kan även SEB:s lansering av Internetfonden sommaren 1999 nämnas. Information om att fonden skulle startas tillhandahölls enbart på Internet och i broschyrer på bankkontoren. I all information poängterades att fonden var en högriskinvestering och kunder råddes att bara placera en mindre del av sitt kapital i fonden. Följden blev en masstillströmning till fonden — 14 000 sparare köpte andelar för 165 miljoner kr under de första veckorna. Detta kan jämföras med KPA Fonder som under samma period genomförde en omfattande affischkampanj för sina etiska fonder som resulterade i 1 400 nya andelsägare. 3 3 Kleineman, Rådgivares informationsansvar, s. 190.

520 Johan Lycke SvJT 2000lagen, att i den omfattning god revisionssed bjuder granska bolagets årsredovisning m.m. I fallet ansåg HD att revisorn inte införskaffat tillfredsställande underlag för bedömningen av varulagrets existens och värde, något som var särskilt viktigt när det, som i fallet, var fråga om en i förhållande till omsättningen anmärkningsvärt stor post som i hög grad påverkade rörelsens resultat. En särskild rekommendation om detta hade upprättats av FAR. Revisorn hade därför varit vårdslös i fråga om värderingen av varulagret i de aktuella årsredovisningarna. Frågan om revisors kontroll av varulagrets värde var också avgörande i NJA 1992 s. 58. I fallet ansåg HD att revisorns bristande kontroll av varulagrets värde inneburit att han utfört sitt uppdrag utan att ta tillvara uppdragsgivarnas intressen med tillbörlig omsorg.
    Enligt 23 § advokatsamfundets vägledande regler om god advokat
sed skall juridiska råd vara grundade på erforderlig undersökning av gällande rätt. Denna norm för metodansvaret har varit utgångspunkt för prövningen i några fall av juridiska biträdens ansvar, jfr NJA 1957 s. 621, även om juristen inte varit advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå, jfr NJA 1981 s. 1091. En avvikelse från normen har i fallen bedömts som skadeståndsgrundande.
    För både revisorer och jurister har metodansvarets omfattning så
ledes bestämts i enlighet med föreliggande uttryckliga bestämmelser avseende den metod som borde ha använts. När det gäller skatterådgivare har HD dock inte gjort några analogier med juristers ansvar för att göra en erforderlig undersökning av gällande rätt. I rättsfallen avseende skatterådgivares ansvar diskuteras inte uttryckligen dessas ansvar för undersökningar av gällande rätt.3 4 I och för sig saknar det i allmänhet betydelse varför skatterådgivarens uppdragsgivare inte har fått korrekt information om gällande skatteregler. Huruvida detta berott på att rådgivaren inte gjort erforderliga undersökningar av gällande rätt eller om han undersökt saken men ändå lämnat felaktig information behöver inte utredas eftersom skatterådgivaren ansvarar redan för att informationen varit felaktig. En prövning av skatterådgivarens metodansvar skedde dock i NJA 1992 s. 502. I fallet fastslog HD att det inte var oaktsamt av skatterådgivaren, en revisor, att inte föreslå en speciell och komplicerad transaktion. Detta kan jämföras med NJA 1981 s. 1091 där en förbundsjurist på Lantbrukarnas Ekonomi-Aktiebolag ansågs oaktsam för att han inte framställt ett visst yrkande för sin klients räkning i en process. I båda fallen var det fråga om underlåtenhet att föreslå eller vidta en åtgärd som på intet sätt framstod som självklar. En ”erforderlig undersökning av gällande rätt” borde dock i fallen ha lett till att skatterådgivaren föreslagit den komplicerade åtgärden och att juristen framställt yrkandet. Skadeståndsansvar för att ha underlåtit att vidta åtgärden åvilade dock endast juristen. Med risk för att måhända dra alltför långtgående slutsatser torde förklaringen till detta vara att metoden — erforderliga undersökningar

3 4 Jfr NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 243 och NJA 1998 s. 625.

SvJT 2000 Banks ansvar vid placeringsrådgivning 521av gällande rätt — återfanns i regelverket för juristen men inte för skatterådgivaren, en revisor. Möjligen skulle utgången för skatterådgivaren blivit en annan om han hade varit jurist.
    Undantag från den av mig antagna regeln, att ett skadestånds
grundande metodansvar bara åvilar den vars metod finns uttryckligen reglerad, finns dock. I NJA 1987 s. 692 var i första hand frågan om en värderingsmans ansvar mot annan än uppdragsgivaren uppe till prövning. Bedömningen av värderingsmannens oaktsamhet äger dock relevans även för förhållandet rådgivare/uppdragstagare. Värderingsmannen avgav ett värderingsutlåtande över en fastighet i vilket han bedömde fastighetens värde med utgångspunkt från att fastigheten kunde bebyggas i enlighet med en enligt värderingsmannen föreliggande stadsplan. Någon stadsplan fanns dock inte och kommunen hade uttalat att man var negativ till en exploatering av fastigheten. HD konstaterade att värderingsmannen brustit i sin undersökningsplikt av detta förhållande. Han hade därför förfarit vårdslöst vid fullgörandet av sitt uppdrag. Fallet är något speciellt eftersom en positivt felaktig uppgift om att en stadsplan förelåg lämnades av rådgivaren i värderingsutlåtandet (det kan tilläggas att käranden i underinstanserna grundade sitt skadeståndsanspråk i första hand på att rådgivaren gjort sig skyldig till medverkan till bedrägeri). Den skadeståndsgrundande oaktsamhet värderingsmannen gjorde sig skyldig till ligger således nära den oaktsamhet som består i att lämna bristande/felaktig information.3 5 På grund av att den felaktiga uppgiften också använts som utgångspunkt för värderingsmannens värdering kom metodansvaret ifråga i fallet.
    Metodansvar har således utkrävts när den metod rådgivaren haft att
tillämpa kunnat utläsas direkt ur vägledande regler eller rekommendationer riktade till den aktuella rådgivarkategorin, eller, som i 1987 års fall med värderingsmannen, om rådgivaren lägger direkt felaktiga sakuppgifter — som i sig skulle ha medfört skadeståndsansvar om de lämnats till uppdragsgivaren direkt — till grund för rådet.
    Att tillämpa ett liknande metodansvar på finansiell rådgivning, och
särskilt råd avseende placeringar som är mer subjektiva till sin karaktär än andra råd, skulle innebära stora svårigheter för domstolarna. För det första skulle ett sådant ansvar avvika från det generella rådgivaransvaret enligt vilket ett metodansvar, enligt min definition, i princip endast föreligger när själva metoden kan utläsas direkt av vägledande regler eller rekommendationer. Nästa problem är att någon enhetlig metod inte skulle kunna användas som norm. Som Pålsson och Samuelson framhåller i Banks ansvar måste utgångspunkten vid placeringsrådgivning alltid vara den enskilde kundens behov, önskningar och riskpreferens. På detta sätt är också reglerna om bankens förhållande till kunden formulerade, jfr 1 kap. 7 § lagen om värde-

3 5 Jfr NJA 1997 s. 65 som avsåg en av fastighetsköpare anlitad besiktningsmans ansvar för underlåtenhet att lämna tydlig information om en väsentlig omständighet.

522 Johan Lycke SvJT 2000pappersrörelse och 5 § konsumentkreditlagen. Kombinationen av metodansvar och kravet på individuellt anpassade råd skulle bli en omöjlig ekvation för placeringsrådgivarna. Vid rådgivning gentemot en kund med goda kunskaper om placeringar i finansiella instrument och mycket hög riskpreferens skulle rådgivaren kanske helt kunna bortse från metoder för att minska riskerna med ensidiga placeringar i t.ex. aktier i en viss bransch, utan att för den skull vara vårdslös. Måhända skulle det istället kunna anses vårdslöst om rådgivaren i den situationen tillämpat sådana metoder. Om rådgivaren agerar på motsvarande sätt gentemot en kund som helt saknar kunskaper om placeringar och har en låg riskpreferens skulle rådgivningen dock betraktas som vårdslös. Ett skadeståndssanktionerat krav på att i vissa rådgivningssituationer men inte i andra tillämpa metoder som inte uttryckts i något regelverk eller några rekommendationer skulle avvika starkt från det ansvar som enligt praxis åvilar någon annan rådgivare. Ett ansvar för att — med utgångspunkt i den enskilde kundens kunskaper, behov och syften och beroende på vilken typ av finansiellt instrument det är fråga om — informera om placeringens risker stämmer bättre överens med både föreliggande praxis avseende rådgivaransvar och befintliga lagregler avseende bankens förhållande till kunden.

5. Sammanfattning
Bankers ansvar vid rådgivning avseende placeringar överensstämmer
enligt min mening med det ansvar som åvilar andra rådgivare. Detta framgår av den relativt omfattande praxis som finns på området. Med praxis avser jag HD:s praxis. Det finns många skäl för att inte dra några långtgående slutsatser av Allmänna reklamationsnämndens ”praxis” på rådgivningsansvarets område.3 6 Ett av skälen — att de ärenden som kräver upptagande av muntlig bevisning regelmässigt avvisas av nämnden — har jag behandlat i inledningen. Att mot denna bakgrund, som Pålsson och Samuelsson gör i Banks ansvar, lägga ett fåtal fall från ARN och underrätterna till grund för slutsatsen att bankernas ansvar för ekonomisk rådgivning avviker från vad som gäller på andra rådgivningsfält och med denna utgångspunkt förorda lagstiftning på området3 7 kan knappast anses bygga på vetenskaplighet och beprövad erfarenhet.3 8 Särskilt som den åberopade avvikelsen i rådgivaransvaret inte kan utläsas i HD:s, prejudikatsinstansen, praxis. Istället för överflödig inblandning från lagstiftaren sida vore det enligt min mening bättre med en fortsatt enhetlig, men inte alltför vidlyftig,3 9 utveckling av praxis på rådgivningsansvarets område.

3 6 Jfr Kleineman, Lender Liability — ett skadeståndsrättsligt perspektiv på 1990-talets finansiella kris, JT 1992–93 s. 289, se not 15 s. 297. 3 7 Banks ansvar, s. 560. 3 8 Jfr Banks ansvar, s. 548. 3 9 Beträffande faran med ett alltför långtgående rådgivaransvar se Kleineman, Rådgivares informationsansvar, s. 211.