GÖREL GRANSTRÖM (red.) Lika inför lagen? Rätten ur ett genusperspektiv, Iustus förlag, Uppsala 1999.

Kan en kvinna som långvarigt misshandlats och hotats åberopa nödvärn när hon dödat mannenplågoanden i sömnen? Vilket pris ska kvinnliga interner betala för att klimatet på våra gemensamma fångvårdsanstalter ska bli lite mjukare? Är det så att kvinnor i fler fall än män tvingas se sin egendom utmätt för partnerns skulder? Är människokroppen något man äger i äganderättens sedvanliga mening med påföljd att det inte går att kriminalisera prostitution? Detta är, lite tillspetsat, ett axplock av frågeställningar som behandlas i en antologi med titeln ”Lika inför lagen? Rätten ur ett genusperspektiv.” De nio uppsatserna i antologin har tillkommit i samband med en doktorandkurs på temat Rätt och genus — ett feministiskt perspektiv på vissa rättsliga frågor som hölls vid Juridiska fakulteten i Uppsala våren l997. Uppsatserna, som ansluter till doktorandernas vitt skilda avhandlingsarbeten, har det gemensamt att författarna ställt och sökt besvara frågor om lagstiftaren tagit hänsyn till kvinnors och mäns olika livssituation då en viss rättsregel tillkommit eller om tillämpningen av en regel drabbar kvinnor och män lika.
    Ordet genusperspektiv leder tanken till att det rör sig om en mindre aspekt på rätten medan det i själva verket, som också huvudtiteln på antologin anger, handlar om fundamentet för vår rättsordning, allas likhet inför lagen. Syftet med att publicera uppsatserna är att få igång en diskussion bland rättsvetenskapare och andra om hur man ser på frågan om genus inom juridiken. Frågan har sprängkraft eftersom den handlar om att kritisera normer

och värderingar som hittills tagits för givna. Ambitionsnivån varierar och med den kvaliteten på den ”könsanalys” som presenteras i de olika uppsatserna. Slående är dock att samtliga författare, genom att försöka se det invanda på ett nytt sätt, fått fräscha och spännande infallsvinklar på sitt avhandlingsämne. I flera fall är det mycket påtagligt att helhetsbilden av en lagstiftningsprodukt inte infinner sig förrän man kompletterat med kunskap om utfallet av regeln för 51 procent av Sveriges befolkning — kvinnorna. För många kan det säkert te sig främmande, kanske t.o.m. bisarrt att lägga ett genusperspektiv på utsökningsbalkens regler om förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom. Efter att ha läst Laila Zackariassons bidrag i antologin går det knappast att ha annan mening än att det finns tungt vägande skäl att lägga ett genusperspektiv på just denna typ av regler, åtminstone för att få möjlighet att ta ställning till om det är godtagbart att reglerna riskerar att drabba kvinnor hårdare än män. Sommarstugor, båtar och bilar är värdefulla för bägge könen och det kan ju vara till viss tröst att få ha kvar sina ägodelar även om makens ekonomi rasat ihop. Några uppsatser berör det juridiska efterspelet till händelser som är individuella livskatastrofer men samtidigt inga isolerade händelser, eftersom många i vårt land lever under samma typ av hotbild och upplever liknande svåra kränkningar. Det handlar om kvinnor vars motståndskraft satts ur spel genom långvarigt fysiskt och psykiskt förtryck och som till slut inte ser någon annan utväg än att döda

den man som hotar henne eller barnen. Det handlar om gruppvåldtäkter av unga kvinnor som är så drogade eller skrämda att de inte vågat annat än att ”lyda”.
    Petter Asp gör en elegant och övertygande genomgång av nödvärnsrätten i syfte att ge ett underlag för att bedöma om en kvinna som dödat ”preventivt”, utan att hotet för henne själv just när hon dödar varit överhängande, skulle kunna åberopa nödvärn. Han finner att man med den svenska nödvärnsrättens uppbyggnad inte kan komma fram till att kvinnans gärning kan rättfärdigas och därmed vara en tillåten handling. Det skulle kräva en total omformulering av hela konstruktionen av begreppet nödvärn. Däremot skulle det enligt Asp vara, åtminstone teoretiskt, möjligt att anse att kvinnan befunnit sig i en nödsituation, varvid principen om nödexcess skulle kunna tillämpas. Det som i denna uppsats tydliggörs är att nödvärnsrätten, som bygger på en traditionell manlig konfliktsituation, inte alls ger skydd i situationer där kvinnor, utsatta för kontinuerlig grov misshandel i hemmet, söker värna sig. Andra rättssystem har andra definitioner av nödvärnsrätten, som mera ser till kvinnans utsatta situation i det enskilda fallet. Därmed inte sagt att det är just dessa lösningar man bör välja för Sveriges del.
    Helena Sutorius 14 sidor om ”Södertäljemålet och frågan om kvinnors sexuella självbestämmanderätt” borde vara obligatorisk läsning för envar som kommer i kontakt med mål om våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Hon visar i sin genomgång av ett omdiskuterat fall av gruppvåldtäkt, det s.k. Södertäljemålet, som slutligen avgjordes av HD (NJA 1997 s. 538) hur samtliga instanser lägger fokus på kvinnans handlande i sin prövning av vad männen gjort och hur

man kommer fram till olika slutsatser genom att lägga in olika betydelser och tolkningar kring detta. Frånvaron av uttryckligt motstånd tolkas som positiv viljeyttring i ett perspektiv som knappast är offrets. Vad hon faktiskt själv har velat blir ointressant. Eller som Sutorius uttrycker saken: ”Vad en kvinna ger uttryck för tolkas av någon annan genom underliggande koder kring kön och sexualitet, vilka bygger på kvinnan som underordnad i sexuellt hänseende.” Att dagens lagstiftning bygger på att individens sexuella självbestämmanderätt och kroppsliga integritet ska värnas oavsett kön hjälper inte. I Södertäljemålet kom den 18-åriga flickans självbestämmanderätt att upphöra i och med att hon frivilligt gått in i den bil där hon sedan våldtogs. Högsta domstolen, vars fällande dom löste det moraliska om än inte det juridiska dilemma som underrätterna skapat, konstaterade också att inget av samlagen varit frivilligt. Kvinnliga fångars situation brukar inte diskuteras särskilt ofta av jurister. FN:s standardregler för behandling av interner förespråkar åtskilda anstalter för kvinnor och män. Ann-Christine Petersson Hjelm uppmärksammar i sin uppsats att förhållandena i Sverige knappast står i överensstämmelse med dessa regler. Vårt verkställighetssystem är i ringa grad anpassat till kvinnors behov. Det finns en risk för utnyttjande som inte tillräckligt uppmärksammats samtidigt som de kvinnliga internernas egna behov blir satta på undantag. Avslutningsvis en allmän reflexion. Det tycks vara så att ett antal rättsregler lämnar kvinnor utan skydd därför att reglerna är skapade för livssituationer där verkligheten, privat och i samhället, ser väldigt olika ut för kvinnor och män och där det är männens situation och männens värderingar man ut-

gått ifrån. Likhet inför lagen förutsätter att kunskap om dessa förhållanden uppmärksammas såväl i lagstiftningsarbetet som i den dömande verksamheten. Antologins värde

ligger i att den sätter fokus på detta av svenska jurister tämligen försummade kunskaps- och forskningsområde. Lena Svenaeus