JOHAN KVART, BENGT OLSSON, Tvistlösning genom skiljeförfarande. En presentation av den nya lagen om skiljeförfarande, Norstedts Juridik, Stockholm 1999, 246 s.
Sedan den nya lagen om skiljeförfarande trädde i kraft den 1 april 1999 har det utkommit flera kommentarer till den nya lagstiftningen. I detta sammanhang har Johan Kvart, ansvarig för propositionsskrivningen i Justitiedepartementet, och Bengt Olsson, sekreterare i Skiljedomsutredningen, sin självklara plats. Författarna presenterar den nya lagen, men sätter också in skiljeförfarandet som en del i ett större tvistlösningsperspektiv. Boken är lättläst och återger inte förarbeten som författarnas egna texter. Tvärtom har man valt att hänvisa till precisa uttalanden i propositionen och citera motiv av särskild vikt. Härigenom får läsaren vetskap om vilka tankegångar som vunnit lagstiftarens gillande.
Att i detalj granska det materiella innehållet i denna övergripande bok om skiljeförfarandelagen framstår inte som meningsfullt. Jag vill dock ta upp en fråga om s.k. stupstocksförelägganden och följderna därav. Författarna återkommer till detta ämne under flera rubriker i boken. Således anges (s. 92) att ”det är särskilt angeläget att sätta stopp för obstruktionsmässiga åtgärder. Bland annat för det ändamålet kan det vara lämpligt att bestämma en frist, efter vars utgång nya yrkanden eller åberopanden i princip inte beaktas”, (s. 98) att ”skiljemännen kan ge en part ett s.k. ’stupstocksföreläggande’ också i fråga om bevisningen, med verkan att efter fristen begärd bevisning inte tillåts, bortsett från mycket speciella situationer” och (s. 107) att ”oberoende av en tidsfrist har emellertid skiljemännen möjlighet att förelägga parterna att inom viss tid precisera sin talan och ange sin bevisning (se 23 §
och 25 § andra stycket). Sådana förelägganden kan, användas mot en trilskande eller försumlig part”. Det är vanligt att skiljenämndens ordförande kommer överens med parternas ombud och med skiljemännen om en tidplan. En sådan tidplan kan anses vara en överenskommelse ingången mellan parterna och bindande för handläggningen enligt 21 § andra meningen. Troligen kan också en överenskommelse mellan parterna om en begränsning av möjligheterna att efter viss tidsfrist komma med nya yrkanden, omständigheter och bevis anses bindande. Och utan sådana överenskommelser har skiljenämnden möjlighet att avvisa nya yrkanden, omständigheter och bevis med stöd av 23 § andra stycket och 25 § andra stycket, dvs. om det med hänsyn till den tidpunkt då de nya yrkandena framställs eller det nya materialet åberopas eller andra omständigheter är olämpligt att pröva de nya yrkandena respektive motiverat att avvisa erbjuden bevisning. Det som författarna synes mena går längre och innebär att skiljenämnden sedan tidsfristen i ett stupstocksföreläggande har passerats kan avvisa nytt material eller nya yrkanden utan att förutsättningarna för avvisning enligt 23 § andra stycket eller 25 § andra stycket är för handen. Någon sådan möjlighet är inte angiven i lagen. Det får också anses att påföljden — preklusion — är så ingripande, att det i en rättegång inte kan anses tillåtet att prekludera nytt material utan lagstöd. För min del ställer jag mig därför tveksam till en sådan användning av stupstocksföreläggande och därpå följande avvisning i skiljeförfaranden som förfat-