ALEKSANDER PECZENIK, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Fritzes Förlag, Stockholm, 1995, 741 s. ALEKSANDER PECZENIK, Juridikens teori och metod, Fritzes Förlag, Stockholm, 1995, 100 s.
1. I sitt stort upplagda arbete Vad är rätt? (fortsättningsvis förkortat ”VR”) uttalar författaren, professorn i allmän rättslära i Lund Aleksander Peczenik (fortsättningsvis ”P”), på ett ställe (s. 439): ”Kort sagt: det behövs en syntes varvid olika etiska lärors insikter tas på allvar, men överdrivna synpunkter justeras”. På ett annat ställe (s. 465) heter det: ”Enligt min mening gäller denna iakttagelse de flesta etiska läror. De har en ’sund kärna’ men brukar formuleras alltför kategoriskt. Följaktligen är de falska men kan förvandlas till svagare och sanna läror.” Dessa uttalanden kan, om de generaliseras en smula, ses som en formulering in nuce av P:s vetenskapliga strategi. I nordisk allmän rättslära är P den stora syntetikern. Hans ambition, som jag uppfattat den, är omfattande. Den är att på grundval av ett såväl brett som djupgående studium av samtida rätts-, moral- och vetenskapsfilosofisk litteratur — varvid tonvikten på ett generöst sätt läggs vid de studerade teoriernas styrka, ej deras svagheter — och, sedan de mest iögonenfallande ”överdrifterna” avlägsnats, söka sammanfoga det enligt P:s uppfattning mest värdefulla hos (ofta vitt skilda) teoribildningar till en logiskt och sakligt sammanhängande helhet, vilken helhet är avsedd att vara P:s speciella bidrag till den allmänna rättsläran.
Ehuru en sådan strategi inte är min, känner jag likväl en stark sympati för densamma. Den har sitt upphov i en allvarlig strävan att föra den allmänna rättsläran framåt såsom vetenskap. En utveckling mot en mer ordnad teoribildning
inom detta viktiga intellektuella gebit kräver, vid sidan av enskilda detaljanalyser eller försök till grandiosa panoramabilder — och den interna debatten om dessa — också rejäla ansatser till syntetisering av det omfattande och ofta disparata rättsteoretiska tankegodset, där åtskilliga pusselbitar, av stort värde för vår förståelse av den juridiska rätten, väntar på att bli sammanfogade till ett större, koherent helt. P har i detta avseende utfört ett synnerligen förtjänstfullt arbete. Den andra av de båda böcker som här är föremål för anmälan, Juridikens teori och metod (fortsättningsvis ”JTM”), som är ett för undervisningsbruk sammanställt kompendium på VR, skall behandlas — mycket kortfattat — i slutet av denna recension. Som vi skall se, fäster P i sitt rättstänkande ett mycket stort avseende vid förhållandet mellan rätt och moral. Det visar sig bl.a. däri, att boken inleds med ett kapitel om rättssäkerheten, något som inte är vanligt i översiktsbetonade böcker i allmän rättslära. Sedan följer ett kapitel om olika rättsteorier (Ross, Kelsen, Hart, en del naturrättsidéer m.m.). I kap. 3 behandlas rättskällorna och i kap. 4 den juridiska argumentationen. Så kommer ett nästan 150 sidor långt kapitel om etik. Därefter är tiden mogen att konfrontera rätten med etiken, vilket sker i kap. 6. Kap. 7 behandlar frågan vad en sammanhängande motivering av juridiska beslut innebär, något som är ett betydelsefullt inslag i P:s rättsteori. Arbetets avslutande kapitel kan ses som ett slags sammanfattning av P:s ståndpunkt.