ROBERT NORDH, Talerätt för eget intresse och allmänt intresse i miljöprocessrätten. Iustus förlag. Göteborg 1999, 598 s.

Inledning
Hovrättsrådet Robert Nordh, verksam som vice ordförande på avdelning vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, försvarade i Uppsala den 26 maj 1999 sin avhandling ”Talerätt i miljömål, särskilt om vattenrättsliga ansökningsmål och talan rörande allmänna intressen”.1 Avhandlingen rör i sin helhet talerätten inom miljörätten. För att ge talerätten liv och konkretion sätts den in i sitt miljörättsliga sammanhang och framställningen behandlar således i stora delar också miljörättsliga sakfrågor.
    Arbetet är indelat i tre huvudavsnitt. Det inleds med ett avsnitt kallat ”Allmänna utvecklingslinjer” som innehåller en exposé över talerätt och miljörätt från den romerska rätten över de svenska landskapslagarna, landslagarnas tidevarv fram till gällande rätt.2 Avsnitt II har namnet ”Talerätt i vattenmål”. Också det innehåller en kortare inledning om vattenrättens historia. Därutöver behandlas mycket ingående talerätten i vattenmål.3 Det III:e avsnittet slutligen

bär titeln ”Talerätt rörande allmänna intressen” och detta rör bl.a. vad ett allmänt intresse är och vem som har talerätt för ett sådant.

1 Att Nordh, som således är verksam vid hovrätten i Malmö, disputerade i Uppsala och inte i Lund kan förefalla egendomligt, men torde bero på ämnets natur och att hans handledare, professor Per-Henrik Lindblom, en erkänd auktoritet på miljöprocessrättens område, är verksam i Uppsala. Därtill kommer att Lindblom var ordförande i den utredning, Grupptalanutredningen, där Nordh tidigare var sekreterare. 2 Avsnittet har följande kapitelrubriker: Romersk rätt, Landskapslagarna, Landslagarnas tidevarv, 1734 års lag, Från 1734 till industrialismens genombrott, Industrialism och miljörättsligt nytänkande, Den moderna miljörätten och Miljörätten i går, i dag och i morgon. 3 Avsnittet har följande kapitelrubriker: Historik, Vattenlagen — de bakomliggande ändamålen, Former för att till-

godose intressen och väga dem mot varandra, Talerättens funktion i vattenmål, Behörigheten att vara sökande i vattenmål samt Sakägarbegreppet och talerätten.

4 Det visar sig inte helt oväntat att talerätt i sådana fall väsentligen är förbehållen vissa myndigheter, något som författaren kraftigt reagerar mot genom en plädering för att alla och envar borde ha talerätt i sådana fall. Nordh var, innan avhandlingsarbetet påbörjades, sekreterare i Grupptalanutredningen.5 Han uppmärksammade där en del frågor som sedan utvecklas i avhandlingen. Främst gäller det sakägarbegreppet och i någon mån talerätten rörande allmänna intressen. Avhandlingens huvudproblem rör således dessa begrepp och deras betydelse för den rättsliga prövningen av miljöfrågor.6

Sakägarbegreppet
Nordh upptäckte i sitt utredningsarbete att sakägarbegreppet medför komplikationer som dittills varit förbisedda. Dessa låg inom miljörätten i att begreppet har två sidor: Den materiella sidan och den processuella sidan. Den materiella sidan rör frågor om vem som är subjekt i det omstämda rätts-

4 Avsnittet har följande kapitelrubriker: Begreppet allmänt intresse, Talerätt rörande allmänna intressen — de lege lata, EG-rätt och utländsk rätt samt Sammanfattning och utvärdering. 5Se SOU 1994:151 i tre volymer (Grupprättegång, Del A, Sammanfattning, lagtext och behovsanalys, Grupprättegång, Del B, Grupptalan vid allmän domstol m.m., Grupprättegång, Del C, Bilagor). 6Se t.ex. SOU 1994:151, Grupprättegång, Del C, Bilagor, s. 198 ff.

förhållandet och den processuella gäller vem som kan vara part i rättegång gällande det omstämda rättsförhållandet eller med Nordhs egna ord:

”Med talerätt menas i detta arbete, när inte annat sägs, rätten att vara part i en rättegång angående den ifrågavarande saken. Begreppet sakägare används inom miljörätten antingen för att beteckna den som har talerätt eller för att utpeka den som är subjekt i det omstämda rättsförhållandet. Ett av huvudsyftena med avhandlingen är att undersöka och fastställa skillnaden mellan sakägarbegreppets processuella och materiella rättsverkningar.”7 Nordh menar att denna dualism leder till en dubbelprövning i miljömål. Först prövas den processuella sidan: Föreligger talerätt? Om så inte är fallet, avvisas talan. Föreligger talerätt prövas sedan som en materiell bifallsförutsättning om parten är subjekt i det omstämda rättsförhållandet. Denna dubbelprövning leder enligt Nordh till negativa konsekvenser. Den viktigaste är kanske att samma rättsfakta prövas både som processfråga och som del av sakfrågan i målet, vilket enligt Nordh framstår ”som närmast processekonomiskt vansinne”.
    En annan negativ konsekvens är att talerätten vid miljölagarnas ti lämpning hindrar de materiella reglerna från att få genomslagskraft i samhället. Det som hindrar detta skulle alltså vara talerättsprövningen, som då kan leda till avvisning och på så sätt hindrar de materiella reglerna från att verka.
    Miljömål är regelmässigt indispositiva och det är bl.a. denna egenskap som ger de konsekvenser Nordh pekar på. I traditionella förmögenhetsrättsliga mål sker inte en sådan allmän talerättsprövning, eller, om den kan sägas ske, blir det en prövning enligt ”påståendedoktrinen”, dvs. påstår

sig part ha talerätt, anses talerätt föreligga. Talerättens prövning blir i dessa mål en enkel formalitet om inte särskilda komplikationer tillstöter, t.ex. att part inte yrkar något för egen del utan för annan, tredje man. Miljömålens karaktär skiljer sig sålunda från vanliga dispositiva mål bl.a. genom att talerättsprövningen blir en realitet som kan stoppa en domstolsprövning i sak och härigenom får Nordhs resonemang och analys sin genomgripande betydelse.

7 Se avhandlingen s. 15 not 2.

Talerätt rörande allmänna intressen
I vattenmål omfattar sakägarbegreppet endast enskilda intressen. En persons fasta egendom berörs t.ex. av ett vattenföretag. I många mål enligt miljöbalken rör frågorna allmänna intressen, dvs. en mycket större personkrets påverkas t.ex. av utsläpp eller andra konsekvenser av industriföretag. I sådana fall har i regel endast en myndighet talerätt. Nu visar Nordh att talerätt för enskilt intresse i vattenmål medför möjlighet för den berörde att föra talan även angående ett allmänt intresse, t.ex. gällande vissa immissioner från ett vattenföretag. I dessa fall leder ett enskilt intresse över och ger talerätt även för allmänt intresse. Om målet gäller enbart ett allmänt intresse, kommer den enskilde aldrig in i målet. Detta är enligt Nordh inkonsekvent och hans analys leder fram till att talerätten för allmänna intressen utan anknytning till enskilda kan anförtros alla medborgare.

Avhandlingens analyser
Den historiska delen
Dessa utvecklingslinjer tar sin början i romersk rätt och fortsätter över medeltiden och kungamaktens ”tillväxt” under 1500-talet med ideologiskt stöd i t.ex. Machiavelli och Jean Bodin. Sedan

kommer under 1600- och 1700talen merkantilismen och slutligen under 1800-talet liberalismen och socialismen. Här visas då att immissioner genom kungligt inflytande över alla samhällslivets sektorer går från civilrätt till förvaltningsrätt och att denna utveckling fortsätter under merkantilismen för att förändras till civilrättsliga relationer under liberalismen. Därefter följer en vågrörelse tillbaka till förvaltningsrätten under inflytande av socialismen med en historisk slutpunkt i den totalt genomreglerade nutida administrativa staten. Av betydelse för den inledande delen, Allmänna utvecklingslinjer, är hänförandet, under olika tidsskeden, av immissioner till civilrätten eller förvaltningsrätten med i de olika fallen varierande procedurregler.
    Sammanhangen blir inte så svåra att spåra då miljörättens immissioner fram till mitten av 1800-talet inte var särdeles komplicerade. Det kunde t.ex. gälla ”vattenverk” som kvarnar och annat med begränsad inverkan på omgivningen.
    Talerätten för enskilda tillhör historiskt i regel de civilrättsliga skedena. Men den förvaltningsrättsliga expansionen ökar det offentligas möjligheter på den enskildes bekostnad. Det blir dock under olika historiska epoker endast fråga om en övervikt åt ena eller andra sidan. Tvister mellan enskilda har nog alltid i huvudsak legat på domstolarna och inte på förvaltningen.
    Värt att notera är särskilt tillkomsten av olika offentligrättsliga stadgor o.d., t.ex. 1590 års husesynsordning som genom häradshövding och landshövding föreskrev en förprövning av vattenverk som kvarnbyggen och våra första allmänna hälsovårdsregleringar under 1600-talet, främst synliga i 1686 års kyrkolag och 1688 års medicinalförordning. Vidare till-

kommer bergsnäringens krav på koncession för rätten att uppföra vattenverk. Den historiska delen ger en överblick över de intressen och behov som regleringen skulle tillgodose. Läsaren blir då bättre rustad att bedöma de lege lata och de lege ferenda och kan av historien lära att framtidens reglering inte behöver anses ödesbestämd. Även om Nordh inte applicerar någon specifik teori om t.ex. makt eller rationalitet på det historiska materialet, har det historiska utvecklingsperspektivet, om än svepande, sitt förklaringsvärde.

Talerätt i vattenmål
Avsnittet behandlar utförligt ändamålen med vattenlagen och vilka intressen som skall vägas mot varandra i dessa mål. Ett särskilt avsnitt är ägnat den roll dispositionsprincipen kan spela i mål som väl anses ha övervägande indispositiv karaktär. Kapitlet innehåller en mängd solida resonemang om talerättens funktion, sökandens kostnadsansvar, fakultativa forumregler och hur det skall förfaras om talan gäller både den indispositiva tillståndsfrågan och en dispositiv skadeståndsfråga. Behörigheten att vara sökande i vattenmål utreds också. Denna del av avhandlingen är helt nyskapande och har ett påtagligt praktiskt värde för den som ägnar sig åt vattenmål. I ett avslutande avsnitt behandlas sakägarbegreppet och talerätten. Sakägarbegreppet preciseras och Nordh påvisar dess historiska belastning.8 Här kan man

8 Se t.ex. avhandlingen på s. 291: ”Vad man i förarbeten och dåtida doktrin avsåg med att rätten att föra talan är förbehållen vissa personkategorier är inte alldeles givet. Fram till Kallenbergs omvändelse 1915 användes termerna talerätt och saklegitimation med avseende på subjektet i det omstämda rättsförhållandet, dvs. hänförliga till frågan om

återknyta till hans upptäckt, under tiden som sekreterare i Grupptalanutredningen, av sakägarbegreppets dualism:

”Sakägarbegreppet har på senare tid uppmärksammats i utrednings- och lagstiftningsärenden. Dess betydelse som processförutsättning och/eller materiell bifallsförutsättning diskuteras tämligen utförligt av Grupptalanutredningen. Utredningen gör en jämförelse mellan olika rättsfall, dels inbördes och dels mot uttalanden i förarbetena, och konstaterar att domstolarna handlat inkonsekvent genom att ge samma typ av brister i sakägarrekvisiten olika rättsföljder; ibland har talan avvisats, vid andra tillfällen har den ogillats. Enligt utredningen kan det inte uteslutas att sakägarbegreppet ges olika processuell betydelse i tillstånds- respektive ersättningsfrågor. Några förslag till anvisningar om hur domstolarna skall förfara vid prövningen av sakägarrekvisiten lägger utredningen dock inte fram.”9 Avhandlingen för således frågan vidare och analyserar utförligt praxis enligt vattenlagen.
    Här ansluter också en viktig analys av miljöbalkens motsvarande reglering. Nordh finner där att miljöbalkens sakägarbegrepp inte har förbättrat det redan komplicerade sakläget och han anser att ”spridda uttalanden i förarbetena till miljöbalken inte kan läggas till grund för slutsatsen att införandet av nya, vaga och mångtydiga, generella hänsynsregler skall tjäna ändamålet att i grunden förändra sakägarbegreppet”.10 Syftena med talerätten kan enligt Nordh de lege ferenda lösas med andra medel än att sakägaregenskapen ställs upp som processförutsättning. Den framträdande grundtanken är således att någon talerättsprövning inte skall behöva ske, eller i vart fall att

denna prövning minimeras. Kapitlet utgör enligt min mening ett starkt stöd för denna tanke. Nordhs argument och resonemang är hållbara, konkreta och detaljresonerande på ett sätt som således övertygar om det lämpliga i hans lösning. De utgör en fortsättning på den allmänna processrättens argument mot talerättsprövning i allmänna tvistemål anpassade till vattenmålens specifika karaktär.

vederbörande var materiellt berättigad eller inte.” 9 Se avhandlingen s. 302 f. och SOU 1994:151, del C s. 198–245 och särskilt angående vattenlagen s. 218–222 och 228–234. 10 Avhandlingen s. 354.

Talerätt rörande allmänna intressen
I detta avsnitt görs först ett försök att begreppsligt fånga ”allmänna intressen” i förhållande till natur och miljö i övrigt. Detta visar sig inte vara helt lätt. Emellertid utmynnar Nordhs ansträngningar i följande resultat. Begreppet allmänt intresse används inom lagstiftningen som beteckning på förhållanden, omständigheter, effekter, vilkas förhandenvaro kan leda till en bestämd materiell eller processuell rättsföljd. Intresset fokuseras på sådant som angår fler än endast ett fåtal människor eller syftar till att tillfredsställa ett behov eller därmed likställt förhållande hos något annat objekt än en juridisk eller fysisk person eller i övrigt berör något som har särskild betydelse för samhällsutvecklingen. I denna karakteristik ligger också att det saknas någon naturlig representant som framför andra framstår som självklar företrädare vid en rättslig prövning. Således omfattas här, t.ex. enligt miljöskyddslagen, skadeverkningar som antingen drabbar ett större antal enskilda eller på annat sätt får samhällsekonomiska verkningar. Det gäller då generellt skadeverkningar som ligger utanför den strikt privaträttsliga sfären. Även om denna begreppsbestämning verkar abstrakt föreligger i det enskilda fallet knappast några svårigheter att se det allmänna intresset. Den specifika lagstiftningen i fråga kan

väl sägas ge en operationell definition.
    Frågan blir sedan för Nordh vid vilka fora talerätten kan utövas och vem som har talerätt. De två möjligheter det gäller är domstolstalan och tale/klagorätt i förvaltningssammanhang. Här undersöks hur talerätten är utformad i följande lagar: talerätt enligt vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen, miljölagstiftningen i övrigt och sist men inte minst miljöbalken. Talerätt har då sakägaren, men det allmänna intresset saknar ju i många fall preciserad sakägare och vem kan då föra talan/överklaga ett avgörande? Talerätten på förvaltningssidan ges också sakägare och denna egenskap har den som saken angår. Vem angår då allmänna intressen? Analysen är viktig även för framtiden då hitillsvarande praxis blir vägledande. Den mynnar i korthet ut i följande.
    Vattenlagen ger i princip endast berörd sakägare talerätt och då för enskilda intressen men när det enskilda intresset finns kan sakägaren också föra talan för allmänna intressen. I övrigt tillvaratas allmänintresset av domstolen ex officio och av myndigheterna.
    Enligt miljöskyddslagen finns två möjligheter: talan kan föras vid domstol eller genom förvaltningsbesvär. Förbudstalan vid domstol kan föras av sakägare i vanlig mening t.ex. fastighetsägare eller nyttjanderättshavare som då måste yrka något för egen del. Här betyder inte allmänna intressen något. Enskilda personer som utsätts för otillåtna miljöstörningar kan inte gå till koncessionsnämnden. Endast domstolsvägen står öppen, men även denna är stängd om verksamheten drivs med tillstånd och då får den enskilde lita till tillsynsmyndigheterna. Vem kan då på förvaltningsrättslig grund överklaga ett tillståndsbeslut? Rätten att överklaga förvaltningsbeslut

kan sammanfattas så att vissa i lagen utpekade subjekt — vissa organisationer, myndigheter och kommuner — har talerätt för allmänna intressen. Därutöver kan den som har ett enskilt privat intresse som sakägare i ett överklagande även åberopa allmänna intressen. Talerätt/klagorätt enligt naturvårdslagen för allmänna intressen har Naturvårdsverket, kommun och enskild som är sakägare i tidigare angiven mening och som då även kan företräda det allmänna intresset. I första instans kan enligt miljöbalken allmänintresset företrädas av tillsynsmyndigheter, Naturvårdsverk, Kammarkollegium, länsstyrelse och kommun. Klagorätt tillerkänns också i olika fall organisationer. Intressant är nyheten med klagorätt för ideella föreningar för tillvaratagande av naturskydds- eller miljöintressen. Dessa måste emellertid ha bedrivit verksamhet i Sverige i tre år och ha minst 2 000 medlemmar.11 I miljöbalken finns naturligtvis också ett sakägarbegrepp. Nordh analyserar det och jämför det med de tidigare behandlade sakägarbegreppen i t.ex. vattenlagen och miljöskyddslagen. Förutom det värde i sig Nordhs analys har, belyser den också hur ”Public interest litigation” kan bedrivas i Sverige. Vem kan rättsligen hävda natur- och övriga miljöskyddsintressen? Svaret blir allmänt sett sakägare och då i samband med det enskilda intresset, myndigheter och vissa organisationer. Man kan då säga att allmänintressets bärare i huvudsak är myndigheter och vissa kollektiv. För att sätta in dessa slutsatser i ett brett perspektiv går Nordh sedan vidare och undersöker vilka möjligheter som finns internationellt och komparativt. Det visar sig då att EG-rätten är en po-

11 I praktiken blir det väl då endast fråga om Naturskyddsföreningen.

tentiell kraft för enskilds inflytande, särskilt när det gäller tillgång till effektiva verktyg för bevakning av privata intressen. Det visar sig t.ex. också genom lagstiftning i Nya Zeeland och delstatlig lagstiftning i Canada och Australien att ”myndighetsvägen” inte är den enda möjliga vid bevakning av allmänintresset.12 Nordh avslutar avsnittet om allmänintresset de lega lata med en viktig återkoppling till sin huvudupptäckt, dvs. dualismen i sakägarbegreppet — dess materiella och processuella sida. Dualismens betydelse i samband med allmänintresset blir då följande. Det går enligt Nordh inte att omdefiniera rekvisiten för talerätt med koppling till ett sakägarbegrepp utan att samtidigt förändra de materiellträttsliga bestämmelser vilkas ändamål skall förverkligas genom talerätten. Talerätten för enskilda enligt miljöbalken blir därför oförändrad även om sakägarbegreppet förnyas processuellt för att ge enskilda större inflytande. Nordh uttrycker detta på följande sätt:

”Trots utvecklingen i andra rättssystem och konventionsuttalanden om vikten att öka medborgarnas access to justice genom att vidga deras processuella behörighet håller svensk rätt kvar vid sin traditionella, strikta syn på den offentliga myndighetsapparaten som den främsta och i praktiken enda väktaren av allmänna intressen.”13 Detta gäller således allmänintresset de lega lata, men Nordh går vidare och har ett väl genomarbetat avsnitt de lege ferenda. Han vill införa en fri talerätt för var och en och grundar denna på sju skäl:

1. Intressekategoriseringen enskilt — allmänt är en anakronism som har vissa rötter i åtskillnaden mellan rättskipning och förvaltning.

    Numera är dessa intressen så sammanvävda att de inte går att skilja åt.

12 Amerikansk lagstiftning faller av flera skäl utanför Nordhs undersökning. 13 Avhandlingen s. 512.

2. Miljötvisters beskaffenhet kräver inflytande för enskilda personer för att få en allsidig belysning. 3. Sakägarbegreppet skapar orättvisa och godtycke. Det är inte heller som processförutsättning fast, enhetligt eller lätt att tillämpa. I fråga om fasthet, enhetlighet och lättillämpbarhet är den fria talerätten oslagbar. Att inte behöva pröva om vederbörande har talerätt har principiell och praktisk fasthet, leder inte till oförenliga avgöranden i rättspraxis och är som rättsnorm lätt att tillämpa.14 4. Talerättsprövningen medför processekonomiska förluster och rättsosäkerhet. 5. Den offentliga förvaltningsapparaten är otillräcklig. Myndigheterna är oförmögna att ensamma fullgöra sina tilltänkta uppgifter bl.a. på grund av avsaknad av ekonomiska, personella och organisatoriska förutsättningar. 6. Kontroll — och legitimitetsaspekter kräver medborgarkontroll över förvaltningen. 7. Den fria talerätten är en internationellt använd och gångbar lösning.

Nordh anför också skäl mot en fri talerätt:

1. Rättstradition och likformighet kräver bibehållande av status quo. 2. Rättskipning och offentlig förvaltning bör behållas inom sina områden. De olika uppgifterna får inte blandas samman. 3. Allmänna intressen kräver särskilda överväganden och planmässig styrning.

14 Möjligen kan man säga att Nordh här ”overstates his case”. Frånvaron av restriktioner gör ju tillvaron lättare, men det hela beror ju på om restriktionerna fyller en funktion. Något som Nordh återkommer till.

4. En fri talerätt får negativa process- och samhällsekonomiska effekter. 5. Sakägarbegreppet är ett enkelt och lätthanterligt verktyg och ett första filter mot rättshaverister och andra som vill utnyttja de rättsliga instanserna för ovidkommande ändamål. 6. Sverige bör som EU-land visa europeisk följsamhet och inte gå i spetsen för något nytt. 7. En talerätt för alla medför risker för otillbörliga påtryckningar.

I den mån dessa argument inte redan kan avfärdas genom åberopande av skälen för en fri talerätt, avvisas de genom solida resonemang eller förklaras väga för lätt. Här kan det räcka med ett exempel. Risken för rättshaveriprocesser och klart obefogade, icke seriösa, rättegångar bortfaller enligt Nordh då en talan kan ogillas direkt i enlighet med RB 42:5.15 Därtill understryker Nordh att sådana farhågor kommit på skam i andra delar av världen. Ur en synvinkel kan sägas att hela avhandlingen pekar fram mot en fri talerätt som en realistisk möjlighet.

Några kritiska synpunkter på arbetet
Den historiska delen griper över mycket och kan därigenom ibland bli väl enkel, som när det påstås att det i de svenska landskapslagarna inte upprätthölls ”någon principiell skiljelinje mellan rättskipning och förvaltning”.16 Så blir det också när Nordh formulerar vad som styrt den rättsliga regleringen under tidernas lopp:

15 Lagrummet har i nu aktuell del följande lydelse: ”Om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas.” 16 Avhandlingen s. 43.

”I vilken omfattning det förekommer verksamheter, som kan skapa besvär och olägenheter för grannar, djur- och växtliv samt miljön i övrigt, står i ett intimt förhållande till hur samhället är organiserat och till de sociala och ekonomiska villkor som människor lever och verkar under. Sistnämnda omständigheter avgör, tillsammans med varje tids politiska och andra samhällsideologiska uppfattningar, behovet av offentlig reglering för att motverka oönskade störningar på omgivningen.”17 Även om den historiska framställningen ger goda poänger, hade en del vunnits ytterligare om den ”totala” bild som målats upp mer kondenserats till vissa aspekter på materialet. Eftersom sakägarbegreppet/talerätten utgör den Archimedespunkt runt vilken arbetet rör sig, hade ett grundläggande avsnitt med detta begrepps uppbyggnad i lagstiftning på olika områden varit av värde för den som inte så ofta sysslar med talerätt. Det mesta av materialet till ett sådant avsnitt finns i framställningen, men på olika ställen.18 Måhända kan sägas att man — bl.a. av pedagogiska skäl — saknar ”relief” och ”syntes” av begreppet med stöd av annan lagstiftning eller praxis. En helhetsbild hade behövts för att ge läsaren insikten om talerättens speciella betydelse på just det undersökta området. Författaren drivs av ett engagemang som berikar framställningen, men ibland kan detta leda förbi målet. I de sammanfattande slutsatserna sägs t.ex. att det inte kan ”betraktas som annat än hyckleri att å ena sidan lagstifta för att befrämja bestämda samhällsintressen och å andra sidan tillhandahålla otillräckliga instrument för lagens tillämpning i praktiken”.

17 Avhandlingen s. 44. 18 Författarens grundläggande definition på talerätt finns t.ex. som fotnot 2 på s. 15 i avhandlingen.

Sådana tankar brukar uttryckas med lagstiftningens ”symbolfunktion” eller förklaras med andra rättssociologiska funktionsresonemang, eller analyseras i termer av lagstiftningspolitiska kompromisser.19 När det så gäller detaljer kan t.ex. anmärkas att Nordh anser RB 42:5 st. 2 — att ogilla talan utan att utfärda stämning — som ett verkningsfullt instrument för att avfärda en ogrundad talan.20 Viss tvekan om detta lagrums räckvidd kan infinna sig med hänsyn till bl.a. ett ganska nytt rättsfall, NJA 1998 s. 278, där en stämning mot cigarettillverkare för att cigarettkonsumtion orsakat cancersjukdom avfärdades av tingsrätt och hovrätt genom ogillande utan att stämning utfärdades. HD återförvisade målet under hänvisning till bl.a. Art. 6 i Europakonventionen. Måhända är då utrymmet för sådant ogillande — när det gäller en rättighet enligt konventionen — mindre än Nordh antar.

Sammanfattning
Nordhs arbete är välskrivet även med beaktande av den höga standard man kan använda när det gäller en erfaren utredare och ordinarie domare som rättsvetenskaplig författare. De ”rättsdogmatiska” analyserna de lege lata och de sententia ferenda (vattenmålen) är solida och omdömesgilla, allt till båtnad för den juridiska praktiken.
    Arbetets problemställning kan reduceras till frågan: Vilka rättsfakta, om några, bör ställas upp som processförutsättningar? Svaret,

som sönderfaller i två delar, är lika enkelt och klart:

19 Det händer ju också, som de nyligen företagna inskränkningarna i överklaganderätten enligt socialtjänstlagen visar, att lagen anses behöva ändras, om den visar sig vara effektiv genom att ge enskilda alltför kostsamma rättigheter. 20 För lagrummets lydelse se not 15 ovan.

    1. Sådana fakta bör, när det gäller enskilda intressen, endast vara bifallsförutsättningar och inte processförutsättningar. 2. Talerätten för allmänna intressen bör vara fri för alla.

Genom en dylik juridisk reduktionism anser Nordh, enligt min mening med rätta, att man kan frigöra sig från ett numera tyngande processrättsligt arv. Särskilt när det gäller talerätt för allmänna intressen de lege ferenda kan Nordhs ståndpunkt tyckas ingripande men den är väl motiverad. Talerätt för alla i dessa fall innebär en juridisk privatisering utan nämnvärt men, då den endast utgör ett komplement till myndigheternas möjligheter att agera och således inte skapar konflikter med gällande rätt. Det blir med professor PerHenrik Lindbloms ord litet av en ”altruistisk process” som då skapas. Måhända skulle det ur marknadsföringssynvinkel vara bättre att kalla den ”solidaritetstalan”. Detta kan vara berättigat då det i grunden gäller ett rättsligt medel för att försöka öka människors möjligheter till ett drägligt liv genom en mer ”demokratisk” — men ändå juridiskt hållbar — exploateringskontroll över miljön. Gunnar Bergholtz