Några synpunkter på uppsägning av bankgaranti

 

 

Av f. d. justitierådet GÖSTA WALIN

I sin bok Borgen och tredjemanspant har Gösta Walin gett en bred framställning där bland annat uppsägning av borgen uppmärksammats. En bankgaranti för t.ex. en viss rörelse är en form av borgen med stor praktisk betydelse. Om tidsbegränsning saknas kan det vara tveksamt om och när garantin kan hävas. I denna artikel hävdas att garantin inte kan utan vidare sägas upp. Rörelseidkarens intresse av att kunna hänvisa till garantin och tredjemans tilltro till upplysning om garanti måste ibland beaktas allt efter omständigheterna i varje särskilt fall.

 

Bankgarantier kan vara av vitt skilda slag. I det följande diskuteras endast sådana bankgarantier som har karaktären av proprieborgen, dvs. borgen såsom för egen skuld. Och den fråga som skall behandlas gäller endast om banken som borgensman äger säga upp sitt borgensansvar när utfästelsen inte har någon tidsbegränsning eller särskild uppsägningsklausul.
    Handelsbalken innehåller i 10 kap. 6–12 §§ regler om borgen men saknar föreskrift om borgens giltighetstid eller om uppsägning av borgensansvaret. För det fallet att förfallotid för gäld skall beräknas efter uppsägning finns däremot bestämmelser i förordningen (1851:55 s. 4) ang. sättet för uppsägning av förbindelser, för vilka fler äro ansvariga, och förordningen (1855:82 s. 1) ang. löftesmans rätt att uppsäga och betala gäld m.m.
    Sistnämnda förordningar syftar endast på sådana fall där borgensansvar föreligger och saknar intresse för spörsmålet om borgensmannen (löftesmannen) kan säga upp sitt borgensansvar, inte för att betala huvudgäldenärens skuld utan för att bli befriad från fortsatt ansvar för sin borgen.
    Frågan om rätt för en borgensman att säga upp sin borgen uppmärksammas i min bok Borgen och tredjemanspant 2 uppl. s. 148. Där anmärks först att den som ingått borgen för eventuellt fordringsanspråk under obestämd tid enligt Hasselrot kunde säga upp sin borgen. I not 15 nämns rättsfallet NJA 1892 s. 331 där borgen för en länsmans indrivningar ansågs gälla för obestämd tid och kunna sägas upp. Vidare redovisas NJA 1918 s. 502 som gällde borgen för en växelutställares ”nu och framledes diskonterade växlar”. Uppsägning av borgensförbindelsen blev gällande. Jfr a.a. s. 50.

En mera ingående framställning finns i en artikel av Erik Burling i Ekonomisk revy 1946 h. 2 med titeln Om uppsägning av borgen jämte vissa andra därmed sammanhängande spörsmål. Burling uttalar, att en uppsägning av borgen till upphörande — enligt vad som framgår av HD:s avgöranden — godtas när det är fråga om borgensförbindelser som ingåtts på obestämd tid och som gäller generellt för någons blivande betalningsskyldighet för visst slag av förbindelser. Varför Burling begränsat sin tes till ”visst slag” av förbindelser är svårförståeligt. Uppsägningsrätt bör ju vara så mycket bättre motiverad, om borgensförbindelsen inte är begränsad till visst slags förbindelser.
    Verkan av uppsägning sägs av Burling vara, att borgensförbindelsen inte kan tas i anspråk för fordringar som uppkommit på grund av ”affärstransaktioner” efter den tidpunkt till vilken uppsägning skett. Därefter vitsordar han, att borgensansvaret kvarstår för fordringar som har uppkommit tidigare.
    Vad Burling åsyftat med termen ”affärstransaktioner” är inte så klart. Hans uttryckssätt behöver inte betyda att affärstransaktionen redan lett till en fordran vid den tidpunkt till vilken uppsägning skett. En affärstransaktion kan ju ha den omfattningen att den successivt ger upphov till fordringsanspråk under en mer eller mindre lång period framöver. Att borgensansvaret av Burling sägs kvarstå för fordringar som uppkommit tidigare behöver nog inte betyda att fortsatt borgensansvar är uteslutet beträffande fordringar som uppkommit först framledes. Ett särskilt exempel som nämns av Burling är generell borgen som ställts för växeldiskontering i en bank. Då torde enligt honom uppsägning medföra den verkan att banken överhuvudtaget inte kan åberopa borgensförbindelsen för växlar som är diskonterade efter den angivna tidpunkten, alltså inte heller omsättningsväxlar. Burling vitsordar att denna rättsföljd kan medföra praktiska olägenheter och rekommenderar en mild framfart. Det förefaller tveksamt, om en borgensman kan så lätt bli befriad från den börda han påtagit sig — alltså utan att någon växelgäldenär infriat växeln. Jfr NJA 1918 s. 114.
    Burling nämner härefter även det tämligen självklara att särskild bestämmelse i borgensförbindelsen om uppsägning skall respekteras. Det synes sannolikt att Burling sett problematiken från bankernas synpunkt — såsom mottagare av borgensförbindelser till säkerhet för medgivna krediter av olika slag. I NJA 1892 s. 331 hade fyra enskilda personer borgat för ordentlig och riktig redovisning för alla de medel som en länsman hade eller fick om händer för kronofogden i fögderiet. Tre av borgensmännen delgav kronofogden handlingar, enligt vilka de förklarade sig inskränka sin borgen på det sätt att densamma inte fick gälla för sådana indrivningar eller uppbörder som blev länsmannen anförtrodda efter delgivningsdagen. Underrätterna och tre av HD:s ledamöter ansåg uppsägningarna verkningslösa. Övriga fyra ledamöter förklarade att borgensförbindelsen inte fick ”tolkas” så som

skulle den åtagna borgensansvarigheten avse länsmannens åligganden under hela den tid han komme att inneha sin tjänst och att berörda borgen måste anses ingången för obestämd tid. Några särskilda data åberopades inte till stöd för tolkningen. — Rättsfallet NJA 1918 s. 502 gällde borgen av en enskild person och ett handelsbolag för riktiga infriandet av de utav viss person hos angiven bank ”nu och framledes” diskonterade växlar jämte räntor och kostnader allt intill ett sammanlagt belopp av 40 000 kr. I rådhusrättens av överinstanserna fastställda dom i aktuellt hänseende uttalades att borgensansvaret måste anses begränsat av rätt för borgensman att med avseende å framtida och ännu ej mellan banken och huvudgäldenären avtalad diskontering frånsäga sig betalningsansvar. Inte heller denna gång angavs några tolkningsdata till stöd för uttalandet.
    Det spörsmål som här föreligger till diskussion gäller bankers befogenhet att säga upp bankgarantier i form av proprieborgen oaktat förbindelsen inte innehåller något om tidsbegränsning eller uppsägning av ansvaret.

 

Som exempel på en sådan garantiförbindelse har lämnats en handling, där bank gått i borgen såsom för egen skuld för rätta fullgörandet av den återbetalningsskyldighet och/eller skyldighet att betala ränta som ålåg eller kunde komma att åligga företaget A och/eller företaget B för förskott som detta erhållit eller kunde komma att erhålla av Försvarets materielverk enligt liggande och kommande beställningar, ävensom för rätta fullgörandet av den återbetalningsskyldighet och/eller skyldighet att betala ränta som ålåg eller kunde komma att åligga företaget C för förskott som C erhållit eller kunde komma att erhålla av Försvarets materielverk enligt liggande och kommande beställningar. Förbindelsen är begränsad till visst sammanlagt ansvarsbelopp och jämväl i ett annat speciellt hänseende. Vidare sägs att garantin skulle gälla även för det fall att ändringar eller tillägg till avtal överenskommes mellan parterna. Förbindelsen innehåller ingen tidsbegränsning eller uppsägningsklausul.

 

Vid tolkning av en förbindelse måste hänsyn tas till vem som utfärdat den och hans kompetens liksom till bakgrunden till att förbindelsen utfärdats. Man kan uppenbarligen ställa större krav på tydlighet m.m. när förbindelsen ställts ut av en yrkesmässig kreditgivare eller annan penninginrättning än när den utfärdats av enskild person. Såsom anmärkts i min bok om Borgen och tredjemanspant 2 uppl. s. 113 har det tidigare sagts att en borgensförbindelse bör tolkas restriktivt. Ovan anförda rättsfall utgör exempel på en sådan tillämpning. Alltjämt är försiktighet motiverad beträffande tolkningen av enskilda personers åtaganden men som framgår av redogörelsen i min bok är den allmänna meningen nog att borgensförbindelser i princip bör tolkas på samma sätt som andra åtaganden.
    Det förtjänar framhållas att den aktuella frågan har sin motsvarighet beträffande kreditförsäkring och ansvaret med tredjemanspant. Skall den som ställt tredjemanspant utan tidsbegränsning eller upp-

sägningsklausul ha rätt att återkalla sin pantförskrivning under samma förutsättningar som en borgensman eventuellt kan säga upp ett borgensansvar beträffande senare tillkommande skulder? Tredjemanspant är i många hänseenden jämförlig med en borgensförbindelse med till beloppet begränsat ansvar.
    Man kan möjligen tänka sig att ett åtagande att som borgensman svara för en juridisk eller fysisk persons kommande skulder bör betraktas som ett slags borgenslöfte. Om ett borgenslöfte inte anses bindande borde kanske inte heller borgen för kommande skulder binda utställare av förbindelsen. Frågan om borgenslöftes bindande verkan behandlas i min bok på s. 38 ff. Som framgår där har bl.a. Svante Bergström ansett borgenslöfte bindande. För egen del har jag a.a. anfört en del kritiska anmärkningar och på s. 49 dragit slutsatsen att ett borgenslöfte till låntagaren kan återkallas intill dess det har blivit bindande mot tredjemannen/borgenären, dock med reservation för onerösa utfästelser och viss andra kombinationer. På s. 51 ff. behandlas borgenslöftes verkan sedan det har delgetts tredjeman. En del synpunkter som är av betydelse för bedömningen av ett borgenslöftes bindande verkan är otvivelaktigt av betydelse även när det gäller tolkningen av en fullbordad borgensförbindelses verkan. Sålunda måste beaktas utställarens kompetens och skillnaden mellan onerösa åtaganden — dvs. mot vederlag — och andra som har tillkommit av hjälpsamhet eller av andra skäl utfärdats utan vederlag.
    Man torde rätt och slätt kunna konstatera att det aktuella spörsmålet skall besvaras i första hand genom tolkning av den utfärdade förbindelsen i varje särskilt fall. Härtill kommer att t.ex. tillämpning av generalklausulen i 36 § avtalslagen kan reducera borgensansvaret sådant det framstått vid tolkningen enligt vanliga regler. En viss försiktighet kan redan vid tolkningen vara välgrundad med hänsyn till förbindelsens art och omständigheterna men en reduktion av ansvaret kan ändå vara påkallad med hjälp av generalklausulen. (Ang. ansvar för arrende se SvJT 1938 rf s. 1.) Det synes uteslutet att i nutida förhållanden på basis av 1892 och 1918 års rättsfall utgå från att en borgensman som åtagit sig att svara för annans kommande skulder generellt kan säga upp sitt ansvar när förbindelsen inte innehåller någonting därom.1 (Jfr SvJT 1922 rf s. 47.) I 1892 års rättsfall sades att förbindelsen skulle ”tolkas” på angivet sätt. Lydelsen gav inte stöd för antagandet av uppsägningsrätt och några särskilda tolkningsdata anfördes — som ovan nämnts — inte. Det förefaller inte vara sannolikt att borgensmännen tänkt sig uppsägningsrätt. Riktigare hade nog varit att postulera en tyst regel om uppsägningsrätt som in dubio skulle antas gälla. Carsten Smith har för norskt vidkommande i sin bok Garantikrav og Garantivaern framhållit att borgensmannen vid löpande garanti kunde ha behov av

 

1 Så till synes även Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s. 701.

uppsägningsrätt och konstaterar s. 321 f. att man i praxis tagit hänsyn till borgensmannens behov av att komma ut ur ett långsiktigt förhållande. Det skedde t.ex. i Rt 1933 s. 727 som gällde ansvaret för skulder som en köpman kunde komma i till en leverantör.
    Frågan om uppsägningsrätt har betydelse inte bara för borgensmannen utan även för såväl borgenären som huvudgäldenären. Man bör rimligen beakta hur borgenärens situation blir om borgensförbindelsen inte längre kan åberopas. Beträffande 1892 års rättsfall skulle det sålunda vid en nutida bedömning vara av intresse att ha fått veta hur kronofogden fick det ställt om han blev utan borgen för länsmannens redovisning. Av referatet att döma skulle han ha kunnat upphöra att ge länsmannen uppdrag men hur skulle han då ha fått dem verkställda? Om en motsvarande borgen skulle förekomma i nutida förhållanden t.ex. för att en person skulle kunna få en viss anställning, borde väl borgensåtagandet rimligen gälla för anställningstiden om denna var bekant för borgensmannen. Arbetsgivaren kan ha rätt att säga upp anställningsavtalet vilket naturligtvis bör beaktas. Något tal om borgensförbindelsens tolkning förekommer inte i NJA 1918 s. 502. Det förklaras helt frankt att borgensmannen måste anses ha rätt att med avseende å framtida och ännu ej med banken avtalad diskontering frånsäga sig betalningsansvar. Detta trots att borgensansvaret var begränsat till högst 40 000 kr.
    Det är mycket förståeligt att en begränsning av borgensansvaret såvitt angår framtida skulder ansågs behövlig. Eftersom en lagstadgad möjlighet att jämka oskäliga åtaganden infördes i svensk rätt först genom 8 § i 1936 års skuldebrevslag, sedermera ersatt av generalklausulen i 36 § avtalslagen, fanns kanske ingen annan möjlighet att tillgodose nämnda behov än genom att låtsas tolka borgensförbindelserna. Jag förmodar att man numera hade använt sig av generalklausulen för att in casu — i enlighet med den syn på enskilda personers borgensåtaganden som numera efter officiella anvisningar är gängse — avvärja obilliga rättsföljder. Man kan fråga sig huruvida då en till tiden obegränsad borgensförbindelse intill ett visst belopp skulle anses oskälig om beloppet inte är exorbitant.
    Hur betungande ett belopp om 40 000 kr kunde vara på 1910-talet för borgensmännen i fråga är det onödigt att spekulera över.
    För min del är jag övertygad att man numera inte kan utgå från att det skulle finnas en generell tyst rättsregel som innebär att alla utfästelser med ansvar för framledes uppkommande skulder är begränsade av rätt till uppsägning.
    I första hand skall ordalydelsen av den utfärdade förbindelsen granskas. Frånvaron av uppsägningsklausul får bedömas med särskild hänsyn till utställarens kompetens. Såvitt angår förbindelser som utfärdas av penninginrättning förefaller det vara uppseendeväckande försumligt att inte taga in en uppsägningsklausul, om utställaren avsett att uppsägningsrätt skulle föreligga. Vad t.ex. angår den garanti-

förpliktelse som ovan refererats märks att den innehåller flera detaljbestämmelser och begränsning av det sammanlagda ansvaret. Man frågar sig varför den lika viktiga begränsning som rätt till uppsägning skulle innebära inte blivit även den intagen i texten.
    Beträffande borgensförbindelser som utfärdats av enskilda personer är en restriktiv tolkning påkallad åtminstone om de inte är speciellt kunniga på rättsområdet. Oftast har de nog inte själva avfattat förbindelsen, vartill kommer den ömsinthet som anses böra tillämpas i syfte att förekomma obehagliga överraskningar. Man vågar kanske påstå att för deras del är motiverat att — med stöd även av de åldriga rättsfallen — tillämpa en presumtion för att de inte tänkt sig ett till tiden obegränsat ansvar för framledes uppkommande skulder. Smärre företag kan antagligen böra jämställas med enskilda personer vid en tolkning av deras borgensförbindelser. Men även större företag kan tänkas vara nog så tanklösa i sina utfästelser.
    När en restriktiv tillämpning inte leder till att borgensmannen redan vid den grundläggande tolkningen tillerkänns uppsägningsrätt kan generalklausulen i 36 § avtalslagen ge en sådan befogenhet. Ett sådant ingrepp i avtalsfriheten kan naturligtvis vara efter omständigheterna motiverat även om det i borgensförbindelsen direkt sägs att uppsägning av borgensansvaret inte får äga rum.
    Beträffande garantiförbindelser som utfärdats av penninginrättningar är inte motiverat att tillämpa en sådan presumtion som nyss angetts. Deras förbindelser bör vara noggrant preciserade. Penninginrättningar kan förutsättas ha erforderlig juridisk kompetens och använder sig av i förväg utarbetade formulär. Slutligen betingar de sig självfallet vederlag i en eller annan form för sina garantiåtaganden.
    Härmed skall inte bestridas att uppsägningsrätt i det enskilda fallet kan vara förutsatt oaktat det inte framgår av den utfärdade förbindelsens lydelse.
    Det kan vid anmodad borgen vara av betydelse vad föravtalet mellan borgensmannen och huvudgäldenären innehåller. Av föravtalet eller förhandlingarna kan framgå att borgensmannen tänkt sig att stödja en viss verksamhet utan reservation eller ett långsiktigt projekt som förutsätter successiva avtal med underentreprenörer och andra. Att då frånträda borgensansvaret kan innebära ett grovt avtalsbrott eller i allt fall åstadkomma mycket allvarliga negativa verkningar för huvudgäldenären och andra. Interna förpliktelser mellan borgensmannen och huvudgäldenären ingår inte utan vidare i borgensavtalet mellan borgensmannen och dem som redan gett eller framledes är beredda att ge kredit.
    Det finns här anledning att observera en rättslig distinktion. När en garanti gäller till förmån för viss leverantör och hans successiva leveranser kan man tala om ett redan existerande borgensavtal även med avseende på framtiden. Detsamma gäller om garantin skall gälla till

förmån för viss beställare och gälla även framtida beställningar. Om åter garantin skall gälla för tillkommande tredje män existerar inte något borgensavtal mellan borgensmannen och en nytillkommande tredje man förrän han har trätt till. Om borgensmannen anses bunden kan tredjemannen mot borgensmannens vilja bringa borgensavtal till stånd.
    Frågan om uppsägningsrätt har betydelse i två riktningar: i förhållande till huvudgäldenären samt i förhållande till en eller flera kreditgivare, t.ex. leverantörer. En löpande garanti överlämnas förmodligen alltid till huvudgäldenären som otvivelaktigt äger åberopa den vid beställningar eller upptagande av vanlig kredit. Jag förmodar att den i allmänhet eller ofta överlämnas även till fasta förbindelser som den skall skydda — dvs. direkt av garanten till tredjemannen. Vare sig denne får del av garantin på ena eller andra sättet kan förbindelsens tolkning ge olika resultat i de skilda relationerna. På grund av föravtalet kan en reservation för framledes tillkommande skulder antas vara förenad med garantin. I förhållande till leverantörer som fått del av garantin kan denna komma att gälla utan reservation ifall de inte informerats därom.
    Mot antagandet att främst garantiutfästelser av penninginrättningar som enligt sin lydelse är till tiden obegränsade kan i princip bli gällande enligt sin lydelse kan från allmän synpunkt invändas att det inte är lämpligt att företag hänger upp sin ekonomi på ett annat företags verksamhet utan återvändo. Synpunkten är rent legislativ och jag tror inte den har så stor genomslagskraft vid tolkningen av avtal mellan olika företag eller andra. Däremot stöder den tillämpningen av 36 § avtalslagen när en bundenhet för alltför långt.
    Här liksom eljest vid långsiktiga avtal kan förutsättningsläran utgöra ett medel att begränsa alltför långtgående åtaganden till rimliga proportioner. Garanten kan utan stöd av föravtal eller garantins text vara berättigad att säga upp sitt engagemang t.ex. om huvudgäldenären lagt om sin verksamhet på ett sätt som garanten inte behövt räkna med eller huvudgäldenärens ekonomiska förmåga sjunkit under vad som kan anses vara förutsatt.
    En rätt till uppsägning av sådana grunder är emellertid inte något speciellt för garantiförbindelser som är obegränsade till tiden. Samma befogenhet kan tillkomma en garant även om hans utfästelse är klart begränsad till viss tidsram.
    När en penninginrättning anses berättigad att säga upp en garantiförbindelse för obestämd tid kan uppsägningstid vara motiverad. Det kan efter omständigheterna inte vara rimligt att ansvaret för tillkommande skulder upphör huvudstupa. Givet är emellertid att huvudgäldenären kan ha förhållit sig på sådant sätt att han inte kan påräkna något anstånd för att kunna bemästra situationen.
    I förhållande till leverantörer och andra som ägt förlita sig på garantiförpliktelse krävs i varje särskilt fall hänsyn till arten av deras en-

gagemang. Uppsägning kan i förhållande till dem kräva olika lång uppsägningstid allt efter den tid som en omställning kräver. Jag antar att uppsägning bör ske inte bara hos huvudgäldenären utan även individuellt hos varje känd tredje man. Huruvida intressenter som ännu inte trätt i förbindelse med huvudgäldenären bör varnas kan vara ovisst.

 

Sammanfattning
Man torde inte kunna göra gällande att det finns någon generell regel om rätt att säga upp en tidsobestämd garantiförpliktelse. Enligt min mening kan rättsläget förmodas vara följande.
    1. Det förutsätts i första hand att aktuell förbindelse tolkas med beaktande av lydelsen och andra brukliga tolkningsdata.
    2. Det förefaller motiverat att beträffande enskilda personers åtaganden tillämpa en presumtion att de inte tänkt sig vara bundna hur länge som helst. Även beträffande mindre företag kan en sådan presumtion vara grundad.
    3. I större affärsförhållanden och i synnerhet för penninginrättningars del saknas i allmänhet giltiga skäl att utan vidare frångå det resultat vartill en sedvanlig tolkning leder.
    4. Överlag kan utfärdarens ansvar jämkas med tillämpning av generalklausulen i 36 § avtalslagen, om eljest obilliga verkningar skulle uppkomma och omständigheterna in casu är sådana att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda.
    5. När vid förbindelsens tolkning uppsägningsrätt antas föreligga trots frånvaron av uppsägningsklausul eller uppsägningsrätt tillerkänns utfärdaren med tillämpning av 36 § avtalslagen, måste den efter omständigheterna tillämpas med lämpor.
    6. En obehörig uppsägning kan lämnas därhän och garantiansvaret bör då bestå. Den kan emellertid även föranleda skadeståndsskyldighet efter omständigheterna.
    7. Omfattningen av det garantiansvar som kvarstår efter en behörig uppsägning är beroende av beskaffenheten av de affärsförbindelser som garantin skall skydda. Det torde inte genomgående förutsättas att åsyftade förpliktelser redan har uppkommit.