Vem äger vrak och gods?
Sommarens dykningar vid Estoniavraket har vid sidan av gravfridsproblematiken även aktualiserat allmännare frågor om havet och dess skatter. Vilket land som skall ha rätt till sådant har diskuterats länge i folkrätten och har fått en lösning i 1982 års havsrättskonvention. Vilken person de tillhör inom landet bestämmer landet självt i sin lagstiftning. Lösningarna kan variera med land och efter den egendom det gäller, men naturtillgångar förbehålls mestadels staten, med rätt att upplåta rättigheter till finnare eller annan.1 Ifråga om förlorad egendom har andra regler varit vanliga. I gammal tid var det fritt fram att ta hand om flytande, sjunken och landdriven egendom som ägaren övergivit. Idag erkänns allmänt att den som äger ett föremål behåller sin rätt även sedan han förlorat besittningen. Men principen drivs olika långt i olika länder, och det finns dessutom sällan klara regler. Jag skall nöja mig med att se på den frågan för svensk rätts del, med en del små utblickar över andra rättssystem. Jag skall också begränsa mig till fartygsvrak och sjunket gods från fartyg, även om liknande regler kan tillämpas beträffande en del annan egendom.
Mitt ämne är närmast äganderätten till vrak och vrakgods, men det kräver en del inledande positionsbestämningar. Först skall vi se vad som kan anses som vrak och sedan avskilja en del juridiska konsekvenser av förlust av föremål till sjöss som inte har med ägandet att göra. Jag skall också uppmärksamma att ägande täcker mer än äganderätt och bl.a. kan innefatta
ett ansvar som kan få betydelse för vrak.
1Så för Sveriges del enligt lag (1966:314) om kontinentalsockeln och lag (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.
Vad är vrak?
Ett vrak är enligt Ugglan2 ett ”fartyg som är eller blivit genom haveri så illa medfaret eller läck, att ringa eller ingen utsikt för dess räddning förefinnes, liksom kringflytande delar av fartyg eller rigg”. I anglosachsisk rätt sägs att ”a wreck is a unit not capable of navigation”, och inte ens ett sjunket fartyg behöver räknas som vrak om det kan bärgas för att navigeras igen.
I dispaschen ND 1990 s. 8 diskuterar den svenske dispaschören om huruvida det svenska Ro/Ro fartyget Vinca Gorthon är ett vrak, sedan hon sjunkit på 25 m djup på holländska kusten och förmodligen brutits itu. I allmänhet skulle man säkert se henne som ett vrak, menar dispaschören, som dock anser att hon inte var vrak försäkringsmässigt så länge det fanns en möjlighet att bärga henne.
I sjölagen anses med fartyg ett transportmedel som flyter på innesluten luft och som kan styras i sjön. Förlorar fartyget permanent dessa egenskaper till följd av skada bör man kunna hävda att det är vrak i sjörättslig mening. Övergången får konsekvenser som skall beröras senare.
Närliggande vrakfrågor
Bärgarrätt
Sjölagen har i 16 kapitlet regler om bärgning som grundas på en internationell konvention från 1989. Traditionellt har reglerna gällt fartyg och fartygsgods samt tillbehör till dem om egendomen har varit i fara, men de har numera vidgats till att avse även annan egendom i fara till sjöss. Nordiska bärgarregler omfattar därutöver förolyckad egendom, alltså sjunkna vrak, vilka i regel inte är i det
2 Nordisk Familjebok 32:a bandet, Sthlm 1921.