Finns det ett botemedel mot långsam rättskipning?
Den engelska devisen ”justice delayed is justice denied” ger på ett elegant och slagkraftigt sätt uttryck åt tanken att en domstol måste döma inte bara rätt utan också snabbt. Samma tanke ligger bakom artikel 6:1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, där den grundläggande bestämmelsen om att en rättegång skall vara rättvis åtföljs av ett krav på att prövningen skall ske inom skälig tid. Trots detta är långsam rättskipning vanligt förekommande i många länder, och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har i sina domar identifierat långt flera brott mot bestämmelsen om prövning inom skälig tid än mot något annat stadgande i konventionen.
    Orsakerna till att rättvisa skipas långsamt kan stå att finna i att domstolarna har otillräckliga personella eller materiella resurser, att procedurreglerna är ineffektiva eller att domstolarna administreras på ett otillfredsställande sätt. För Europadomstolen har resultatet av missförhållandena på detta område blivit att mängder av klagomål som gäller kravet på prövning inom skälig tid fortlöpande inkommit till domstolen, och arbetet med dessa — i rättsligt hänseende mestadels ointressanta — mål har blivit tyngande och tidskrävande. Det har därför framstått som önskvärt att finna former för att i ökad utsträckning reglera dessa frågor internt inom de enskilda konventionsstaterna och att på så sätt göra en internationell prövning överflödig. Ett viktigt steg i denna riktning togs, när Europadomstolen i sin dom den 26 oktober 2000 i målet Kudla mot Polen slog fast att artikel 13 i konventionen skall förstås så, att det i varje konventionsstat måste finnas ett effektivt internt rättsmedel, varigenom den som är part i ett mål och som menar att kravet på ett avgörande inom skälig tid inte respekterats skall kunna få denna fråga prövad och uppnå rättelse om klagomålet befinnes välgrundat. Kudla-domen innebär i detta hänseende en nyhet, och i många länder, inklusive Sverige, har man efter denna dom anledning att ställa sig frågan om ett effektivt rättsmedel mot långsamma processer redan existerar eller om lagen måste ändras för att det krav som ställs i domen skall uppfyllas.

 

Relationen mellan artikel 6 och artikel 13 i konventionen
Trots att artikel 13 i konventionen enligt sin ordalydelse tycks ge en generell rätt till ett effektivt rättsmedel med avseende på kränkningar av konventionen, är rättsläget komplicerat när det gäller brott mot artikel 6 i konventionen. Detta beror på att det föreligger en viss konkurrens mellan artikel 6 och artikel 13 såtillvida som även artikel 6 handlar om rätten till ett rättsmedel, nämligen rätten till domstolsprövning med avseende på civila rättigheter och skyldigheter samt anklagelser för brott. De två artiklarna har emellertid olika tillämpningsområden — artikel 13 gäller kränkningar av konventionen och artikel 6 civila rättigheter och skyldigheter samt anklagelser för brott — och en skillnad föreligger också såtillvida som artikel 6 ger rätt till prövning vid domstol, medan det rättsmedel som åsyftas i artikel 13 inte är närmare preciserat utan kan vara av administrativ art. Men i de mål vid Europadomstolen där huvudfrågan varit om rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 har tillgodosetts har det framstått som en överloppsgärning att, sedan denna fråga prövats, separat ta ställning till om rätten enligt artikel 13 till ett rättsmedel respekterats. I sådana fall har Euro-

padomstolen i stället intagit ståndpunkten att artikel 6 utgör lex specialis i förhållande till artikel 13 och att det därför är tillräckligt att klagomålet prövas på grundval av artikel 6. I det bekanta målet Sporrong och Lönnroth mot Sverige, där Europadomstolen kom fram till att avsaknaden av en möjlighet att till domstol överklaga svenska regeringens beslut om expropriationstillstånd stred mot artikel 6:1 i konventionen, uttalade domstolen därefter i fråga om artikel 13:

 

”Domstolen finner, med hänsyn till sin slutsats rörande artikel 6:1, att det inte är nödvändigt att pröva målet på grundval av artikel 13, eftersom kraven i denna artikel är mindre strikta än — och således är absorberade av — kraven i artikel 6:1.”1

Samma ståndpunkt har tagits i många senare mål,2 och på ett liknande sätt har Europadomstolen också bedömt situationen när en klagande, under åberopande av både artikel 6:1 och artikel 13, gjort gällande att en rättegång i överrätt varit otillräcklig för att korrigera rättegångsfel som skulle ha begåtts i första instans.3 Men artikel 6 gäller inte bara rätten att få en fråga prövad av domstol utan innehåller också föreskrifter om hur förfarandet skall utformas när domstolsprövning sker (”en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag”). Om det görs gällande att rättegången i ett mål som handlagts vid domstol inte varit rättvis eller att domstolen brustit i opartiskhet, skulle artikel 13 kunna anses ge rätt till ett rättsmedel, varigenom ett sådant rättegångsfel skall kunna botas. Det har emellertid även för sådana fall ifrågasatts om en rätt till ett rättsmedel kan grundas på artikel 13 och detta av följande skäl. Ett rättsmedel mot en domstols beslut måste av principiella skäl vara ett rättsmedel inför en annan domstol, och artikel 13 innefattar normalt inte ett krav på domstolsprövning. Och om man skulle anse att det just i dessa fall finns en rätt till överprövning vid domstol, skulle detta innebära att konventionen i dessa hänseenden förutsätter ett system med domstolar i två eller fler instanser, vilket skulle stå i strid med en allmän och av Europadomstolen sanktionerad uppfattning att konventionen inte kräver inrättande av appellationsdomstolar eller kassationsdomstolar.

 

1 Eur. Court HR, Series A no. 52, § 88. 2 Eur. Court HR, Pudas v. Sweden, Series A no. 125-A, § 43, Tre Traktörer AB, Series A no. 159, § 51, Allan Jacobsson v. Sweden, Series A no. 163, § 78, m.fl. avgöranden. 3 Eur. Court HR, Kamasinski v. Austria, Series A no. 168, § 110.

4 När det gäller kravet i artikel 6:1 i konventionen på att mål skall avgöras inom skälig tid, har det också framstått som oklart om en rätt till ett rättsmedel kunde grundas på artikel 13 i konventionen. Frågans räckvidd har i någon mån begränsats av att Europadomstolen ansett artikel 13 ge en rätt till ett rättsmedel endast till den som på rimliga grunder påstår att konventionen blivit kränkt (”has an arguable claim”).5 I de fall då ett klagomål om ett förfarandes längd avvisas som uppenbart ogrundat, kan klaganden därför redan av detta skäl inte göra anspråk på ett rättsmedel enligt artikel 13. Därtill kommer att Europadomstolen, i

 

4 Eur. Court HR, Delcourt v. Belgium, Series A no. 11, § 25. En annan sak är att en rätt till överklagande i brottmål har tillagts genom artikel 2 i sjunde tilläggsprotokollet till konventionen.

 

5 Eur Court HR, Silver and others v. United Kingdom, Series A no. 61, § 113.

fall då domstolen funnit det föreligga ett brott mot artikel 6:1 med avseende på förfarandets längd, före Kudla-domen ansett det inte vara nödvändigt att även pröva målet på grundval av artikel 13.6

Tillströmningen av mål till Strasbourg
Domen i Kudla-målet innebär emellertid en förändring av rättspraxis, som får ses i ljuset av den mycket stora mängd klagomål rörande långvariga förfaranden i både civil- och brottmål som under lång tid fortlöpande ingivits först till Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna och, sedan kommissionen avskaffats, till Europadomstolen och som skapat en stor arbetsbörda för kommissionen och domstolen. Målen har gällt olika länder, men målen rörande Italien har varit och är alltjämt särskilt talrika. Europadomstolen har framhållit att den långsamma rättskipningen i Italien utgör ett allmänt problem och på grund av det stora antalet fall i vilka brott mot kravet på ett avgörande inom skälig tid inte respekterats funnit sig kunna göra bedömningen att det för italienskt vidkommande inte rör sig om fel i handläggningen av enstaka mål utan om ett bestående strukturfel. Europadomstolen har ansett det i detta hänseende föreligga en praxis i Italien som är oförenlig med konventionen.7 För att lätta den börda som härigenom lagts på Europadomstolen har domstolen sökt finna former för att handlägga de ifrågavarande italienska målen på ett så enkelt sätt som möjligt och meddela korta och summariska domar i dessa mål.

6 Eur. Court HR, Pizzetti v. Italy, Series A, Vol. 257 C, § 21, Bouilly c. France, arrêt du 7 décembre 1999, § 27, Giuseppe Tripodi, arrêt du 25 janvier 2000, § 15. 7 Eur Court HR, Bottazzi v. Italy, judgment of 28 July 1999, § 22.

    Trots det tryck för vilket Italien utsatts genom de många fällande domarna i Strasbourg tycks några verkligt effektiva åtgärder i form av upprustning av domstolarna eller reformering av proceduren inte ha vidtagits. Tillströmningen av dessa mål från italienska klagande har därför fortsatt. Det har emellertid alltmera framstått som orimligt att alla dessa mål skall behöva prövas av Europadomstolen som en första instans, och tanken har väckts att en procedur borde skapas inom Italien för prövning av om brott föreligger mot kravet på handläggning inom skälig tid och för meddelande av beslut om rättelse eller gottgörelse när så finnes vara fallet. Härigenom skulle många problem kunna lösas genom förfaranden inom Italien och tillströmningen av mål till Strasbourg dämpas. Denna tanke vann med tiden gehör i Italien. Ett nytt lagförslag — kallat lex Pinto efter den parlamentsledamot som tog initiativ till lagen — har utarbetats. Förslaget antogs i oktober 2000 av den italienska senaten men måste, för att träda i kraft, också godkännas av deputeradekammaren. Lagen innebär att den som anser att hans eller hennes mål inte avgjorts inom skälig tid skall kunna klaga till en appellationsdomstol, som skall ha möjlighet att utdöma skadestånd om klagomålet är välgrundat. En följd av denna ordning kan förväntas bli inte bara att måltillströmningen till Europadomstolen minskar utan också att klagomål till Strasbourg av dem som inte utnyttjat den nya klagomöjligheten i Italien kommer att avvisas på grund av att de inhemska rättsmedlen inte uttömts.

 

Fallet Kudla
Även om vissa förbättringar sålunda kan komma att inträda i fråga om de italienska målen, är pro-

blemet för Europadomstolen därmed inte löst. Mål av detta slag kommer inte uteslutande från Italien utan är talrika även när det gäller andra länder. Fallet Kudla, som gällde Polen, är ett exempel. Europadomstolens arbetsbörda skulle därför minska, om interna rättsmedel mot långsam handläggning infördes generellt i konventionsstaterna. Europadomstolen fann att ett sådant resultat skulle kunna uppnås, om domstolen proklamerade att artikel 13 var tilllämplig med avseende på rätten i artikel 6:1 till domstolsprövning inom skälig tid. I så fall skulle det ju finnas en skyldighet för varje konventionsstat att tillhandahålla ett rättsmedel i detta hänseende.
    Det är mot denna bakgrund som man får se Europadomstolens dom i fallet Kudla mot Polen. I denna dom uttalade domstolen bl.a.:

 

”147. … Frågan om klaganden i ett givet fall hade förmånen av en rättegång inom skälig tid vid bestämmandet av civila rättigheter och skyldigheter eller en anklagelse för brott är något annat än frågan om klaganden enligt intern rätt hade tillgång till ett effektivt rättsmedel för att få den förstnämnda frågan prövad. I förevarande fall hade de ’domstolar’ som avses i artikel 6:1 att ta ställning till de anklagelser för brott som framförts mot klaganden, medan det klagomål som han med tillämpning av artikel 13 ville ha prövat av en ’nationell myndighet’ gällde den separata frågan om den oskäligt långvariga rättegången. I liknande tidigare fall har Domstolen icke desto mindre vägrat att ta ställning till ett subsidiärt klagomål rörande avsaknaden av ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13, eftersom Domstolen fann en sådan prövning onödig med hänsyn till sitt föregående konstaterande av att det förelåg ett brott mot kravet på ’skälig tid’ i artikel 6:1 … 148. Enligt Domstolens mening har tiden nu kommit att revidera denna rättspraxis i ljuset av den fortsatta tillströmningen av mål till Domstolen, i vilka den enda eller den huvudsakliga klagopunkten gäller underlåtenheten

att, på sätt som krävs enligt artikel 6:1, tillförsäkra klaganden en rättegång inom skälig tid. Det ökande antal mål i vilka kränkningar i detta hänseende har funnits föreligga har nyligen föranlett Domstolen att fästa uppmärksamheten vid den ’stora fara’ för rättssäkerheten som föreligger inom de nationella rättssystemen när det förekommer ’oacceptabla dröjsmål i rättskipningen mot vilka parterna inte har något nationellt rättsmedel’ … 149. Mot denna bakgrund finner Domstolen det nu påkallat att separat pröva klagandens klagomål rörande artikel 13 vid sidan av Domstolens tidigare konstaterande av ett brott mot artikel 6:1 på grund av underlåtenheten att lagföra honom inom skälig tid.”

 

I sina fortsatta domskäl i fråga om vilken vikt som skulle tillmätas artikel 13 i konventionen i relation till klagomål om långa handläggningstider bemötte Europadomstolen först en invändning om att ett krav på ett rättsmedel i fråga om långsam handläggning skulle ytterligare tynga och komplicera den sammanlagda proceduren. Europadomstolen påpekade att det i vissa länder redan finns sådana rättsmedel och att det visat sig möjligt att tillämpa dem på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Europadomstolen tillade:

 

”155. Om artikel 13, som [polska] regeringen har hävdat, skall tolkas så, att den inte kan tillämpas på den genom artikel 6:1 skyddade rätten till prövning inom skälig tid, tvingas enskilda personer systematiskt vända sig till Domstolen i Strasbourg med klagomål som annars — och enligt Domstolens mening på ett mera ändamålsenligt sätt — först bort prövas inom det nationella rättssystemet. På lång sikt skulle detta leda till en minskad effektivitet, både på nationell och internationell nivå, av det system för skydd av mänskliga rättigheter som skapats genom konventionen. 156. På grund av ovannämnda överväganden anser Domstolen att den korrekta tolkningen av artikel 13 är att denna bestämmelse garanterar ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet med avseende på ett påstått

brott mot kravet i artikel 6:1 på att ett mål skall prövas inom skälig tid.”

 

Konsekvenser av Kudla-domen
I Kudla-domen har det alltså gjorts klart att artikel 13 i konventionen, i vart fall numera, innefattar ett krav på ett rättsmedel i varje konventionsstat för den som på rimliga grunder gör gällande att en rättegång i vilken han eller hon är part inte har avslutats inom skälig tid. I domen anges inte hur ett sådant rättsmedel skall vara beskaffat, utan detta är överlämnat till staternas eget bedömande.
    Den väg som valts i Italien — en rätt till skadestånd — är en möjlig lösning, men även andra former kan tänkas. Situationen är inte heller densamma i brottmål och tvistemål, och möjligheterna till rättelse eller gottgörelse ställer sig olika, beroende på om förfarandet alltjämt pågår eller om det har avslutats. I brottmål kan kompensation för en alltför lång förundersökning eller rättegång i vissa fall ges genom att utgången i målet påverkas till den tilltalades förmån. Straffet kan mildras eller åtalet nedläggas. I fallet Eckle mot Tyskland fann Europadomstolen att, när en sådan mildrande åtgärd vidtagits på det nationella planet i syfte att ge den tilltalade kompensation för ett långvarigt förfarande, artikel 6:1 i konventionen inte längre skulle anses kränkt.8 Frågan om vilket rättsmedel som skall finnas tillgängligt ställer sig dock annorlunda när klagomål över ett långvarigt förfarande framförs medan förfarandet alltjämt pågår, eftersom utgången av förfarandet då ännu är okänd och inte kan beaktas. I tvistemål, där båda parters intressen måste avvägas på ett likvärdigt sätt, kan man inte heller tänka sig att utgången i målet skall utgöra ett remedium mot den långvariga processen. Där måste ett rättsmedel skapas som inte ger den ena parten en fördel på den andra partens bekostnad.

 

8 Eur. Court HR, Series A no. 51, §§ 66–70.

    En annan typ av rättsmedel som skulle kunna komma i fråga i anhängiga mål är en begäran till högre domstol att denna skall antingen förelägga den domstol där målet är anhängigt att slutföra handläggningen inom viss tid eller fastställa tidsfrister för bestämda processuella åtgärder som denna domstol har att vidta. Sådana rättsmedel är kända från t.ex. Spanien och Portugal. I Spanien kan part med användande av rättsmedlet amparo utverka att Författningsdomstolen ger anvisningar till annan domstol om vilka proceduråtgärder som skall vidtas för att påskynda handläggningen,9 och i Portugal finns möjlighet att genom hänvändelse till ett råd av höga domare eller i vissa fall till den högste åklagaren begära ett beslut om att ett förfarande som är anhängigt vid domstol eller hos åklagare påskyndas genom vidtagande av specifika åtgärder. Det är dock inte självklart att ett brott mot artikel 6:1 i konventionen som redan inträtt genom en alltför långvarig förundersökning eller rättegång kan anses ha eliminerats genom sådana beslut av en högre domstol.10

Svenska förhållanden
Ett embryo till ett rättsmedel mot långsam handläggning finns enligt svensk rätt genom bestämmelsen i RB 49:7, där det föreskrivs att en part, som anser att ett beslut av tingsrätten medför att målet försenas i onödan, får överklaga beslutet särskilt. Detta är emellertid inte ett rättsmedel mot ett utdraget för-

 

9 Cour eur. DH, décision du 5 octobre 1999, requête no. 39521/98 Gonzalez Marin c. Espagne.

farande i allmänhet, utan överklagandet måste rikta sig mot ett särskilt beslut som part anser utgöra en försenande faktor.
    När det gäller brottmål kan också erinras om BrB 29:5 första stycket 7, där det anges att domstol vid straffmätningen skall beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Bestämmelsen tar inte direkt sikte på rättegångens eller förundersökningens längd utan på den tid som förflutit sedan brottet begicks, men orsaken till att denna tid varit ovanligt lång kan ju i många fall vara att rättegången eller förundersökningen inte slutförts inom skälig tid. Med tillämpning av denna bestämmelse

kan därför den tilltalade ibland få gottgörelse för ett utdraget brottmålsförfarande. Att erhålla skadestånd från staten på grund av att ett mål inte avgjorts inom skälig tid har hittills knappast setts som en särskilt realistisk möjlighet i Sverige.11 Rätten till skadestånd i sådana situationer framstår i vart fall för närvarande knappast som tillräckligt etablerad för att motsvara kraven på ett effektivt rättsmedel. Konklusionen måste därför bli att Kudla-domen skapar problem också för Sverige och att det finns anledning för de lagstiftande organen att överväga konsekvenserna av domen för svenskt vidkommande.
Hans Danelius