Om brott och straff i Iran

Av professor SAID MAHMOUDI och advokat ALI CHAHANDEH*

Sedan revolutionen 1979 har hela det iranska rättssystemet genomgått stora förändringar för att anpassas till den traditionella islamiska rättsordningen. De mest radikala har utan tvekan varit omskrivningen av hela straffrätten. Den västorienterade straffrätten som gällde före revolutionen har ersatts av en omfattande strafflag som helt och hållet baseras på de tolkningar som shiiamuslimska religionslärda under århundraden har gjort av brott och straff enligt Koranen och andra islamiska rättskällorna. Syftet med denna studie är att översiktligt beskriva gällande straffbestämmelser i Iran och särskilt belysa de delar som kan vara av intresse och betydelse för myndigheter och jurister i Norden.

I. Inledning
Iran är ett gammalt land. Långt innan islam kom till landet under 700-talet hade persiska kungar utvecklat en rättsordning med omfattande rättsregler. Det mest utmärkande för denna ordning var en relativt sofistikerad förvaltning. Vad gäller brott och straff antogs under kung Darius I (522–486 f. Kr) ett antal lagar som var starkt inspirerade av Hammurabis lagar. Karakteristiskt för dessa lagar var att de i regel föreskrev mycket hårda och grymma straff även för ringa brott. De som var skyldiga till politiska eller religiösa brott dömdes till de hårdaste straffen.1 Efter det persiska imperiets sönderfall på grund av en arabisk invasion under 700-talet, blev islam den dominerande religionen i Iran. Sedan dess har lagarna antingen varit helt och hållet baserade på eller starkt påverkade av islamiska rättsregler. När det gäller brott har utgångspunkten i islam liksom i några andra religioner varit att hämnas.2 Detta har alltid rättfärdigat principen om reciprocitet — lika för * Vi vill framföra ett varmt tack till Mohammad Ashuri, professor i straffrätt vid Tehrans universitet, Jan Hjärpe, professor i islamologi vid Lunds universitet och Josef Zila, docent i straffrätt vid Stockholms universitet för deras hjälp och värdefulla synpunkter.1 För en beskrivning av utvecklingen av rättsväsendet i Iran före islam se Morteza Ravandi, Seyre qânûn va dâdgostari dar Iran (Iranskt rättsväsendet genom seklerna), Cheshmeh förlag, Tehran, 1989, s. 9–22 (på persiska).2 T.ex. Koranens Sura Al-Baqarah, vers 194 lyder ”Kämpa [även] under de heliga månaderna om ni blir angripna — vid brott mot gudsfreden skall [lagen om] rättvis vedergällning tillämpas. Om därför någon angriper er, har ni rätt att angripa honom så som han har angripit er; men frukta Gud och var förvissade om att Gud är med de gudfruktiga.” Vers 179 i samma Sura lyder ”I [stadgandet om] rättvis vedergällning har ni fått [ett skydd för ert] liv; [lägg märke till detta] ni som har förstånd! — Kanske fruktar ni [och tackar] Gud.” Koranens budskap, svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström, Proprius förlag, Stockholm, 1998, s. 35–36, 39.

lika. Tillämpningen av grymma straff har fortsatt under hela den islamiska perioden i Iran. Som ett exempel kan här nämnas att den iranske kungen Shah Abbas I (1571–1629) alltid hade ett dussin kannibaler och flera vilda hundar till hands. Deras uppgift var att slita sönder den som kungen fann skyldig. Ett annat barbariskt straff var att hänga en brottsling från en häst och sedan skära upp hans bröst och mage och släpa honom genom hela staden. Om han var vid liv i slutet av dagen, blev han avrättad.3 Domarna i Iran har både före och efter islam i princip varit präster och andra religiösa funktionärer. Det har dock funnits ett par korta perioder då andra än präster har utövat domarfunktionen. Den första perioden var omedelbart efter att mongolerna invaderade Iran (1200talet) och den andra, som varade ca 50 år, var under 1900-talet och slutade med revolutionen 1979. Fram till slutet av 1800-talet brukade landets härskare, liksom deras motsvarigheter i många andra delar av världen, spela rollen som den högsta domaren. En större del av iransk rättshistoria vittnar om härskarnas godtycklighet och domarnas korruption.
    En period av rättsosäkerhet, då rättsreglerna bestämdes och tillämpades godtyckligt och nyckfullt av oansvariga makthavare på alla nivåer, varade länge i Iran. Ett nämnvärt försök att någorlunda organisera rättsväsendet med en hållbar struktur och en godtagbar samling av skrivna regler gjordes 1840 av den progressive och välsinnade kanslern, Amir Kabir (1807–1852). Han förbjöd bl.a. utövning av tortyr vid förhör. Han utfärdade också den första föreskriften beträffande straffprocess i Iran 1841.
    År 1907 ägde en viktig politisk revolution rum i Iran för att ersätta den despotiska monarkin med en konstitutionell monarki. Ett av huvudsyftena med denna revolution var att inrätta riktiga domstolar och stifta moderna lagar för att få slut på orättvisan. När det första iranska parlamentet (Majles) invigdes, blev stiftandet av nya strafflagar en viktig angelägenhet. En lag bestående av 506 paragrafer baserad på både islamiska regler och den franska processrätten4 trädde i kraft 1913. Men moderniseringen av rättsväsendet skedde först under perioden 1925–1941 på initiativ av den näst sista kungen, Reza Shah. Hans förste justitieminister, Ali Akbar Davar (1885–1937), gjorde ett enormt arbete mellan 1925 och 1937 genom att bygga ett västinspirerat rättssystem baserat på en blandning av franska och belgiska rättsnormer å ena sidan, och islamiska rättsregler å andra. Anpassningen till västerländska rättsnormer fortsatte fram till 1979. Som en följd av revolutionen 1979 och Ayatollah Khomeinis maktövertagande ersattes så småningom alla strafflagar och en del av straffprocessreglerna med islamiska föreskrifter.

3 Ravandi beskriver i detalj de ovanligt hårda och inhumana straff som tillämpades under Safavider (1500–1700-talen), särskilt under Shah Abbas I, a.a. s. 228–235.4 Code d’instruction criminelle.

En förståelse av de gällande iranska rättsreglerna och deras tilllämpning påkallar en beskrivning av rättsläget både före och efter 1979 års revolution. Med denna utgångspunkt kommer i det följande bl.a. definitionen av brott, brottskategorier, påföljder och vissa aspekter på straffprocessen i Iran att beröras.

II. Brott i de iranska strafflagarna
A. Före 1979 års revolution
Perioden före 1907 års revolution var rättsläget i Iran beträffande brott och straff tämligen oklart. Medan mullorna (präster) utövade en viss makt genom att agera domare och tillämpa islamiska strafflagar, besatt lokala makthavare i egenskap av monarkens representanter stor makt att själva bestämma vad som utgjorde brott och vilka påföljder som skulle dömas. Det var med andra ord en situation av mer eller mindre laglöshet där despoter härskade fritt.
    I den första iranska grundlagen och i dess tillägg som antogs 1908 fastslogs legalitetsprincipen som en grundläggande princip gällande brott. Enligt denna princip utgjorde en gärning ett brott endast när den hade kriminaliserats i lag och medförde straff enligt lag.5 Stiftandet av strafflagar blev ett mödosamt arbete efter 1907 års revolution. Det största problemet var att mullorna, på grund av deras betydande roll i denna revolution och i utformningen av Irans första grundlag, hade fått en stark ställning. De menade att islamiska straffregler var fullständiga och att det inte fanns något behov av stiftade lagar. Vidare var det deras uppfattning att domarämbetet tillhörde dem. Samtidigt ansåg de reformvänliga krafterna i landet att nya, moderna strafflagar var nödvändiga. Trots upprepade försök och flera utkast, kunde inte någon strafflag stiftas förrän 1926. Irans näst sista kung, Reza Shah, var då i en sådan maktställning att han kunde se till att Majles godkände den första allmänna strafflagen.6 1926 års allmänna strafflag, som bestod av 288 paragrafer, var baserad på 1810 års franska strafflag. Även om lagen var starkt påverkad av den franska lagen och delvis även av den motsvarande belgiska lagen, var den anpassad till iranska förhållanden. Till följd av detta var påföljderna generellt mildare i den iranska lagen. Denna lag ändrades och kompletterades åtskilliga gånger före 1979 års revolution. Den viktigaste ändringen skedde 1973 i det första kapitlet som bestod av 59 paragrafer. Detta kapitel innehöll allmänna bestämmelser om brott och straff och betraktades som en slags manifestation av regeringens kriminalpolitik.7 Den allmänna strafflagen indelade brotten i två stora kategorier: 1 — brott mot staten och allmänheten och 2 — brott mot person. En

5 Enligt artikel 12 i tillägget till iransk grundlag (1908) kunde ingen straffas utan stöd i lagen.6 Qânûne mojâzâte omûmi.7 Morteza Mohseni, Doreye hoqûqe jazâye omûmi, Koliyâte hoqûqe jazâ [Allmän straffrätt], del 1, Ganje Danesh förlag, Tehran, 1996, s. 40–45 (på persiska).

annan uppledning av brott, som var baserad på hur allvarligt samhället såg på en viss lagstridig handling eller underlåtenhet, bestod av fyra grupper: grova brott [jenâyat], brott [jonheye bozorg], ringa brott [jonheye kûchak] och förseelser [khalâf]. Alla brott mot staten och allmänheten räknades som jenâyat eller jonheye bozorg. Gärningar mot landets nationella eller internationella säkerhet, kamp mot monarkin och motstånd mot de monarkiska institutionerna och mot friheten betraktades som grova brott. Som brott mot allmänheten räknades bl.a. urkundsförfalskning (97 §), grovt tjänstefel, t.ex. att tvinga fram bekännelse genom våld och tortyr (131 §), mutbrott (139 §) och våld mot tjänsteman eller våldsamt motstånd (160 §). Våldtäkt och analsex (mellan män) var särskilt lagfäst som brott mot allmänhetens etik och moral (207–209 §§). Vissa brott mot person såsom uppsåtligt mord, vållande till annans död till följd av misshandel (170–173 §§), kidnappning av barn under femton år (202–203 §§) och rån (222– 225 §§) räknades som grova brott (jenâyat).
    Påföljder för grova brott (jenâyat) var dödsstraff, livstids fängelse med hårt arbete, fängelse på viss tid med hårt arbete, fängelse i enskild cell, landsförvisning och berövande av sociala rättigheter. Påföljder för brott (jonheye bozorg) var fängelse mellan en månad och tre år, obligatorisk vistelse i ett ekonomiskt mycket eftersatt område med dåligt klimat (mellan en månad och tre år), förlust av vissa sociala rättigheter samt böter.
    För ringa brott (jonheye kûchak) var påföljder fängelse mellan 11 och 30 dagar, böter mellan 201 och 500 riâler (ca 13 kr och 32 kr enligt dåtidens växelkurs). Förseelser (khalâf) straffades med fängelse i mellan två och tio dagar eller böter upp till 200 riâler (ca 13 kr).

B. Efter 1979 års revolution
Perioden omedelbart efter revolutionen fram till augusti 1982, när den första islamiska strafflagen antogs, kan beskrivas som kaotisk. Under den perioden var rättssäkerheten minimal eftersom de nya domarna, som huvudsakligen var mullor, kände stor frihet att obehindrat döma enligt vad de själva ansåg vara rätt och enligt sina egna tolkningar av islamiska regler. I den islamiska republiken Irans konstitution, som antogs den 2 november 1979 och reviderades den 27 juli 1989, finns det ett par artiklar som berör frågan om brott och straff. Artikel 61 föreskriver att ”Den dömande makten består av domstolar som skall inrättas enligt islamiska principer. Domstolar skall bilägga tvister… och tillämpa straff enligt Guds Lag.” Artikel 156(4) föreskriver att ”Den dömande makten skall… undersöka brott, åtala och straffa den brottslige, och genomföra föreskrifterna och reglerna i den islamiska straffrätten.” Mellan augusti 1982 och augusti 1983 antogs fyra strafflagar, som gällde under hela 1980-talet. Den första islamiska strafflagen efter re-

volutionen var lag om hodûd och qesâs8 och därtill hörande regler,9 som antogs den 25 augusti 1982. Denna lag, som var helt och hållet baserad på den i Iran härskande ja'faritiska rättsskolan,1 0 ersatte gamla kategorier av brott (grova brott, brott, ringa brott och förseelser). Lagen reglerade sju specifika brott och fyra olika typer av straff.1 1 Lagen om islamiska straff1 2 var den andra strafflagen efter revolutionen och antogs den 12 oktober 1982. Den innehöll bestämmelser om bl.a. straffreglernas geografiska tillämpningsområde, försök till brott, medhjälp, straffansvar och förmildrande omständigheter. Denna lag följdes av en annan lag om diât, som antogs den 14 december 1982.1 3 Sist i raden var lagen om tazirât, som antogs den 8 augusti 1983.1 4 Mot slutet av 1980-talet beslutade den iranska regeringen att sammanställa hela straffrätten i en strafflag. Första steget i denna riktning var lagen om islamiska straff,1 5 som antogs den 30 juli 1991 och trädde i kraft den 27 januari 1992. Denna lag kompletterades med lagen om tazirât och preventiva straff,1 6 som trädde i kraft den 26 maj 1996. Strafflagen som består av dessa två rättsakter har indelats i fem huvudavdelningar om sammanlagt 729 paragrafer. Med utgångspunkt i denna lag och även vissa bestämmelser i 1999 års lag om straffprocess vid allmänna och revolutionära domstolar1 7 kommer några viktiga aspekter på begreppen brott och straff att beröras i det följande.

1. Allmänna föreskrifter
Brott har i dagens Iran kategoriserats i två stora grupper, nämligen brott mot haqollâh (Guds rätt) och brott mot haqolnâs (samhällets rätt). Brott mot haqollâh hänför sig till de brott vilkas straff anses direkt föreskrivna i Guds Lag, dvs. i Koranen eller i sunna (13 § lagen om islamiska straff).1 8 Det är Gud som anses vara sakägare i brottmå-

8 Hodûd och qesâs är två grupper av straff i islam. Se nedan för närmare beskrivning och definition.9 Qânûne hodûd va qesâs va moqararâte ân. 1 0 Övriga rättsskolor i islam är malakitiska (Nordafrika), shafi'itiska (Malaysia och Indonesien), hanafitiska (Indiska halvön och Centralasien) och hanbalitiska (Saudiarabien). Se Jan Hjärpe, ”Normativa strukturer inom islam”, 29 Föreningen lärare i religionskunskap årsbok 1997, s. 140. 1 1 Denna klassificering har upprepats i den senaste strafflagen, som kommer att behandlas nedan. 1 2 Qânûne râje be mojâzâte eslâmi. 1 3 Qânûne mojâzâte eslâmi (diât). Diât är pluralform av diah, som innebär mansbot (skadestånd). 1 4 Qânûne mojâzâte eslâmi (tazirât). Tazirât står för straff enligt stiftade lagar, som skiljer sig från straff enligt gudomlig rätt. 1 5 Qânûne mojâzâte eslâmi. 1 6 Tazirât va mojâzâthâye bâzdârandeh. 1 7 Se nedan, domstolarnas organisation och process. 1 8 Sunna innebär det föredöme som profeten själv och hans följeslagare givit så som det är känt genom traditionen. Jan Hjärpe, ”Islamisk rätt och diskussionen om Mänskliga Rättigheter”, 16 Retfaerd, nr. 60, 1993, s. 8.

let1 9 och domaren kan i princip inte frångå straffregeln. Under denna rubrik återfinns hodûd som huvudsakligen består av sexrelaterade brott eller brott mot den islamiska statens existens. Brott mot haqolnâs består av de brott som har en eller flera mänskliga sakägare. Det kan vara brott mot samhället och den allmänna ordningen eller brott mot fysiska eller juridiska personer. Dessa brott indelas i två grupper; de som baseras på sharî'a (den islamiska Lagen, den gudomliga vägledningen) och straffas med qesâs (vedergällning) eller diât (mansbot) och de som inte direkt har reglerats i sharî'a och kan straffas med tazirât (andra straff enligt stiftade lagar) och preventiva straff (14–17 §§).2 0 Enligt 2 § skall varje handling eller underlåtenhet som enligt lag medför ett straff betraktas som ett brott. Straff skall bestämmas endast enligt den lag som gällde när brottet begicks (11 §). Domstolen har möjlighet att lindra straffet vad gäller tazirât och preventiva straff (22 §).2 1 Domstolen kan också meddela villkorlig dom (25 §). Om den dömde inte begår något allvarligt brott under en period som bestäms av domstolen och som sträcker sig mellan två och fem år, kommer hans brott att avskrivas från domstolens och andra myndigheters register (32 §).
    Det finns ett antal grunder för begränsningen av ansvar för brottsliga handlingar. Till exempel är barn (49 §)2 2 och sinnessjuka (51 §) inte ansvariga för brott de har begått. I dessa fall är det målsmannen eller den som annars har formellt ansvar för barnen som skall stå för påföljderna.

2. Hodûd
Avdelning II i lagen om islamiska straff har rubriken hodûd. Som nämndes ovan betraktas ett antal brott i den gällande iranska lagstiftningen som brott mot Guds Lag. Straffen för dessa brott är redan fastställda i själva Koranen. Dessa straff tilldöms oavsett om det finns en målsägande i målet eller ej. Det finns meningsskiljaktigheter mellan kända olamâ (religionslärda och tolkare av Koranen och sharî'a) om vilka brott som skall straffas med hodûd och som kan betraktas som de grövsta brotten inom islam (gonâhâne kabire). Antalet sådana brott kan variera upp till flera hundra. Det verkar som om lagstiftaren har begränsat sig i lagen om islamiska straff till endast några av de brott som

1 9 Jan Hjärpe, ”Utvisningsärenden och islamisk rätt”, Hidal et al (red.), Mellan tid och evighet, festskrift till Bo Johnson, Teologiska Institutionen i Lund, 1994, s. 118. 2 0 Begreppet ”preventivt straff” brukas i gällande iransk strafflagstiftning för att hänvisa till de brott vilkas straff inte betraktas som vedergällning bestämd enligt gudomlig rätt utan de straff som bestäms av lagstiftaren och där syftet är att beivra upprepning av brottet. 2 1 Grunder för strafflindring är bl.a. när målsäganden återkallar sin anmälan eller när den anklagade medverkar i gripandet av medhjälpare. 2 2 Barn har definierats i § 1210 iransk civillag (code civil) som en pojke som inte har fyllt 15 månår eller en flicka som inte har fyllt nio månår.

anses särskilt störa ordningen i samhället. Andra grova brott såsom ertedâd (avfall från islam)2 3 eller elhâd (ateism) har inte nämnts i lagen. Det första kapitlet i denna avdelning handlar om zenâ, som motsvarar horeri eller utomäktenskapligt könsumgänge. Det anses enligt 63 § föreligga när en man har samlag med en kvinna som är förbjuden för honom. För att en sådan handling skall utgöra ett brott skall parterna vara myndiga och inte sinnessjuka. Dessutom skall de handlat medvetet och helt frivilligt (64 §). Brottet kan fastställas av domstolen antingen när parterna själva har erkänt det fyra gånger inför domaren (68 §) eller när fyra rättrådiga män alternativt tre rättrådiga män och två rättrådiga kvinnor har vittnat (74 §). Påföljden för detta brott är dödsstraff, stening eller prygelstraff.2 4 Incest bestraffas med dödsstraff för båda parter. Påföljden för samlag med styvmoder, samlag mellan en icke-muslimsk man och en muslimsk kvinna och våldtäkt är dödstraff för mannen (82 §). En gift man eller kvinna som har begått äktenskapsbrott skall dömas till stening (83 §). En gift kvinna som har haft samlag med en omyndig man bestraffas med spöstraff. I själva lagen finns det utförliga bestämmelser om på vilket sätt stening och prygelstraff skall utföras. Vad gäller stening är det föreskrivet att mannen skall grävas ned till midjan och kvinnan till under brösten (102 §). Den första stenen skall kastas av domaren eller de som har avlagt vittnesmål inför domstolen (99 §). Stenarna skall inte vara så stora så att bara ett par av dem kan döda den dömde. De får heller inte vara så små att de inte kan betraktas som stenar (104 §).
    Ett annat brott i kategorin hodûd är lavât. Detta brott har definierats som könsumgänge mellan män (108 §). Om ett sådant umgänge består av regelrätt samlag (penetration av könsorgan) är påföljden dödsstraff (110 §). Detta förutsätter att båda männen är myndiga, inte sinnessjuka och att de handlat frivilligt (111 §). Könsumgänge mellan två omyndiga bestraffas med spöstraff (113 §). Bevisningen inför domstolen är i princip den samma som i fallet zenâ. Påföljden för könsligt umgänge mellan två män utan penetration är prygelstraff (121 §). Undantaget är dock när den man som har den aktiva rollen är icke-muslim, i vilket fall han skall dömas till dödsstraff (tillägg till 121 §).2 5 Ett liknande brott är mosâheqe, som betyder könsumgänge mellan två kvinnor. I detta fall betonar lagen att det endast är beröring av könsorgan som utgör brott (127 §). Beviskraven är de samma som för fallet lavât (128 §). Straffet är 100 prygel. När det gäller skuldfrågan

2 3 Se not 89. 2 4 Spöstraff tillämpades i Iran även före 1979 års revolution. Det avskaffades 1965 som ett led i moderniseringen av strafflagar men återinfördes omedelbart efter revolutionen. 2 5 Tabsereh. Att göra ett tillägg till en paragraf eller ett stycke är en vanlig lagteknisk företeelse i iransk lagstiftning. Syftet med ett tillägg är bl.a. att förtydliga föregående text eller göra ett undantag.

finns det inte några skillnader mellan parterna eller mellan muslimer och icke-muslimer (130 §). Qavâdi (koppleri), qazf (falsk tillvitelse för äktenskapsbrott) och mosker (vindrickande) är tre brott som straffas med spöstraff [75 till 80 prygel] (138, 140 och 174 §§). En icke-muslim kan straffas för det sist nämnda brottet endast om han eller hon dricker offentligt (tillägg till 174 §). Mohârebe va efsâde felarz [att sprida fördärv på jorden och att bekämpa Gud och Hans Sändebud] kan närmast översättas till högmålsbrott. Den som begår brottet kallas för mohâreb va mofsede felarz eller helt enkelt mohâreb (en som bekämpar Gud).2 6 Enligt 183 § är den som tar till vapen för att skapa terror i samhället och hota folkets säkerhet och frihet skyldig till brottet mohârebe va efsâde felarz. Bestämmelserna i 186 och 187 §§ är mycket tydliga i att de fastställer att alla medlemmar i varje organiserad grupp som gör väpnat upplopp mot den islamiska staten eller planerar att störta den är mohâreb. De politiska motståndare till regimen i Iran döms regelmässigt för detta brott.2 7 Brottet kan fastställas om den misstänkte själv erkänner det en gång inför domstolen eller om två rättrådiga män vittnar (189 §). Det finns fyra olika straff för detta brott: 1 — döden; 2 — korsfästning; 3 — avhuggning av först den högra handen och sedan den vänstra foten; och 4 — landsförvisning (190 §). Det är helt och hållet upp till domaren att välja mellan dessa straff när domstolen har funnit att en person är mohâreb.2 8 Brottets beskaffenhet, grovhet och omständigheterna kring det har ingen som helst betydelse för valet av straff (191 §). Vad gäller korsfästning föreskriver 195 § att mohâreb skall bindas fast på ett sätt som inte är direkt dödande. Han skall hängas i tre dagar. Om han dör innan tre dagar har passerat, skall liket tas ner. Om han lever efter tre dagar, skall han inte dödas (195 §).
    Till sist måste stöld nämnas. Stöld har definierats i 197 § som olovligt tillgrepp av vad som tillhör någon annan. För att en stöld skall kvalificera sig som ett brott under rubriken hodûd och bestraffas enligt denna avdelning i lagen om islamiska straff måste 16 olika villkor vara uppfyllda (198 §). Syftet med dessa villkor, t.ex. beträffande förövarens ålder och vilja, är att tillämpa hårda straff endast för vissa typer av stölder. Brottet kan fastställas genom att den misstänkte själv erkänner det två gånger inför domaren eller genom att två rättrådiga män

2 6 Grunden till denna brottsbeskrivning är Koranens Sura Al-Ma,idah, vers 33, som lyder ”Den som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land.” 2 7 Hjärpe, ”Utvisningsärenden”, s. 120. 2 8 Domaren verkar ha friheten att bestämma även andra påföljder. I den rättegång som hölls i maj 2000 mot fyra män för attentat mot en av president Khatamis rådgivare, Said Hajarian, dömdes de åtalade till fängelse trots att deras brott rubricerades som mohârebe.

vittnar (199 §). Tjuven skall straffas endast om ägaren till stöldgodset har klagat. En tjuv kan undkomma straff om han själv erkänner brottet innan domstolen har fastställt det och om han har bett om förlåtelse och lovat att aldrig mer göra om det (200 §). Straffet för stöld är första gången avhuggning av den högra handens fyra fingrar så att bara tummen är kvar. Den andra gången skall den vänstra foten avhuggas. Stöld för tredje gången bestraffas med livstids fängelse och för fjärde gången med döden (201 §).

3. Qesâs
Qesâs, som innebär vedergällning, utgör avdelning III i lagen om islamiska straff. Qesâs har, till skillnad från hodûd, mänsklig sakägare. Det handlar om vedergällning för dödande eller tillfogande av kroppsskada.
    Vedergällning för dödande (qesâse nafs) har indelats i tre kategorier: vedergällning för mord, för dråp och för vållande till annans död (204 §). Mord har definierats som ett dödande där mördaren har haft uppsåt och det mordvapen som använts också normalt sett är dödande. Det kan också vara när mördaren inte har haft uppsåt, men då den handling han utfört normalt är dödande (206 §). När mördaren har haft för avsikt att utföra en handling som normalt inte är dödande, kan dödandet beskrivas som dråp.
    Vad gäller mord föreskriver 205 § att den som har lidit skadan eller hans blodsförvanter (oliyâe dam) har rätt till qesâs. Oliyâe dam omfattar inte den dödes make eller maka (261 §), utan består av andra arvingar, t.ex. far, farfar eller barn. De har rätt att efter tillstånd från landets högsta ledare vedergälla brottet genom att antingen själva eller genom ombud döda mördaren (265 §). De har också möjlighet att istället begära mansbot eller förlåta mördaren (257 §).2 9 När en muslimsk man mördas skall mördaren dödas enligt qesâs (207 §). Denna bestämmelse är något vag och det är inte klart om det är ett villkor att mordet skall ha begåtts med uppsåt. När en muslimsk man uppsåtligen mördar en muslimsk kvinna skall han dödas enligt 209 §. Men innan dess skall kvinnans blodsförvanter betala en viss mansbot till honom.3 0 Mansboten har fastslagits i lagen (se nedan om diât). Lagen tiger när det gäller de fall där både mördaren och offret är kvinnor. Två bestämmelser, nämligen 207 och 210 §§, torde dock gälla också i dessa fall.

2 9 En som är ansvarig för mord men har sluppit vedergällning eftersom det inte finns en målsägande eller målsäganden har avstått sin rätt att vedergälla, kan ändå straffas under 612 §. Denna bestämmelse tillhör avdelning V i lagen om Tazirât och preventiva straff (se nedan). Enligt denna bestämmelse skall domstolen i en sådan situation, om den anser att mordet kan störa lugnet och säkerheten i samhället, döma mördaren till fängelse mellan tre och tio år. 3 0 Se vidare avsnitt 6 om diskriminering i strafflagar.

När en icke-muslim tillhörig en i grundlagen erkänd religion (kâfare zemi)3 1 uppsåtligen dödar en annan sådan icke-muslim straffas mördaren genom qesâs, även om de tillhör två olika religioner (210 §). Men det finns inte några bestämmelser om vedergällning för mord som har begåtts av en icke-muslim tillhörig en icke-erkänd religion (kâfar) mot en kâfare zemi eller vice versa.3 2 Dessutom ger inte lagen något besked om huruvida vedergällning är tillåten när en ickemuslim dödas av en muslim. Qesâs tillämpas inte för dråp eller vållande till annans död. I sådana fall består straffet av mansbot till offrets blodsförvanter. Qesâs tillämpas inte heller på en far (eller farfar) som har dödat sitt barn (eller barnbarn). Även i ett sådant fall blir straffet mansbot till efterlevande arvingar (220 §). Dödandet av en sinnessjuk människa föranleder inte qesâs. Det räcker att mördaren betalar mansbot (222 §). En person som enligt sharî'a förtjänar döden3 3 kan dödas av vem som helst. Mördaren i ett sådant fall är ansvarsfri. Varken qesâs eller mansbot gäller här (226 §). Om det efter mordet visar sig att offret inte förtjänat döden enligt sharî'a, är förövaren förpliktad (tillägg 2 till 295 §) att betala mansbot till offrets blodsförvanter. Om han inte har råd att betala, är det staten som måste betala (313 §).
    Tillfogande av kroppsskada kan också straffas med vedergällning. De allmänna villkoren för qesâs är de samma som vid dödande. Om skadan uppstått på grund av en uppsåtlig handling skall samma kroppsdel på förövaren stympas enligt principen lika för lika (272–276 §§). Om förövaren redan saknar samma kroppsdel som den skadade, skall en annan likvärdig kroppsdel av honom stympas. Qesâs för kroppsskada skall inte leda till brottslingens död (272 §).

4. Diât
Avdelning IV i lagen om islamiska straff handlar om diât. Enligt 294 § är diât eller mansbot de skadestånd som betalas till sonande av dödande eller kroppsskada. Diât betalas till den som har lidit skadan eller till hans eller hennes blodsförvanter. Den skall betalas som mansbot för icke uppsåtligt dödande eller kroppsskada och för vållande till kroppsskada eller till annans död (295 §).
    Vad gäller storleken av mansbot för dödande fastställer 297 § att mördaren av en muslimsk man kan välja mellan sex olika alternativ.

3 1 Kâfare zemi består av kristna, judar och parser. De tillerkänns ett visst rättsskydd i ett islamiskt samhälle om de betalar en avgift (jaziyeh) till den islamiska staten. I gällande lagstiftning i Iran finns det ingen definition av kâfare zemi, utan man refererar till ”de erkända religionerna”. 3 2 Kâfar hänför sig till alla som inte är troende eller de som tror på en annan religion än kristendom, judendom och parsism. De har i princip inget rättsskydd i ett islamiskt samhälle enligt den ortodoxa tolkningen av islam. 3 3 En sådan person kallas för mahdûroldam. En ayatollah kan genom sitt uttalande grundat på sharî'a (fatwâ) förklara en person som mahdûroldam. Detta blir då ett carte blanche för alla troende muslimer som följer ayatollahn att döda denna person. I själva verket är dock sådana beslut ytterst sällsynta.

Dessa alternativ består av 100 kameler, 200 kor, 1 000 får, 200 silkeskläder, 1 000 guldmynt eller 10 000 silvermynt. I själva verket betalas diât i form av skadestånd bestämt enligt dessa alternativs penningvärde idag.3 4 Mansbot för mord skall betalas inom ett år, för dråp inom två år och för vållande till annans död inom tre år (302 §). Mansboten för dödandet av en muslimsk kvinna är alltid hälften av mansboten för dödandet av en muslimsk man (300 §).
    Efter allmänna bestämmelser och särskilda föreskrifter angående mansbot för dödande, ägnas ett stort utrymme i denna del av lagen åt att i detalj beskriva olika typer av kroppsskador och respektive diât (375–497 §§). Det handlar inte bara om avhuggning eller stympning av kroppsdelar, utan skador på olika sinnen, på ofödda barn och även på muslimers döda kroppar.

5. Tazirât och preventiva straff
Avdelning V i lagen om islamiska straff har rubriken Tazirât och preventiva straff och består av straffregler som har sin grund i stiftade lagar och inte i sharî'a. Tazirât hänför sig också till de bestraffningar som domaren finner rimliga att utdöma med vägledning av den ja'faritiska jurisprudensens tradition.3 5 16 § lagen om islamiska straff definierar tazirât som straff vars form och grad inte har bestäms i sharî'a utan har överlåtits till domaren att bestämma själv. Det kan vara fängelse, böter eller spöstraff. Preventiva straff har fått en definition i 17 § som straff stiftat av staten för att säkerställa ordningen och lugnet i samhället. Som exempel har fängelse, böter och berövande av sociala rättigheter nämnts. Under rubriken tazirât och preventiva straff har en rad brott och deras straff reglerats. De viktigaste av dessa kommer att nämnas här.
    För brott mot landets nationella och internationella säkerhet, förutom de som kvalificerar sig som mohârebe (se ovan), är straffet två till tio års fängelse (498 §). Den som aktivt propagerar mot den islamiska regimen skall dömas till högst ett års fängelse (500 §). Den som till obehöriga personer lämnar statliga dokument och kartor beträffande landets inrikes- eller utrikespolitiska beslut kan dömas till högst tio års fängelse. Smädelse av religiösa trossatser och attentat mot nationella myndigheter är en annan kategori brott i denna avdelning. Enligt 513 § kan den som ärekränker islams trossatser eller någon av profeterna Muhammed, Jesus eller Moses eller de 12 imamerna i shiitisk islam dömas till allt mellan ett års fängelse och döden. Den som smädar grundaren av den islamiska republiken, Ayatollah Khomeini, eller landets högsta ledare kan dömas till fängelse i mellan sex månader och två år.

3 4 Detta har också antytts i 496 §. Dagens penningvärde bestäms varje år av chefen för rättsväsendet. 3 5 Hjärpe, ”Utvisningsärenden”, s. 119.

För förfalskning av statliga urkunder, sedlar och andra värdepapper och för trolöshet mot huvudman kan påföljden vara fängelsestraff mellan sex månader och 25 år (523–528 §§). Straffet för förstörelse av historiska byggnader och kulturminne är fängelse mellan ett och tio år (558–560 §§).
    Under rubriken sedlighetsbrott och förargelseväckande beteende finns ett antal föreskrifter om förbjudna handlingar (637–641 §§). Om ett ogift par kramar eller kyssar varandra straffas de med 90 prygel (637 §). För förargelseväckande beteende på en offentlig plats är straffet antingen mellan tio dagars och två månaders fängelse eller 74 prygel (638 §). Ett tillägg till 638 § föreskriver att kvinnor som vistas på offentliga platser utan heltäckande slöja (hejâbe sharî) skall dömas antingen till fängelsestraff mellan tio dagar och två månader eller till böter mellan 50 000 och 500 000 riâler (ca 50 kr och 500 kr).
    Till sist bör nämnas att stöld har fått ytterligare en straffbeskrivning under tazirât (651–667 §§). Här handlar det om stöld som inte kan betraktas som brott under hodûd eftersom den inte uppfyller samtliga de 16 villkor som räknas upp i 198 §. För att en stöld skall betraktas som ett mindre allvarligt brott och bestraffas med lindrigare påföljder under tazirât (istället för hodûd), måste fem följande villkor (utav totalt 16 rekvisit för stöld under hodûd) vara uppfyllda. Dessa villkor är: 1 — att stölden sker under natten; 2 — att antalet tjuvar är två eller fler; 3 — att åtminstone en av tjuvarna bär på vapen; 4 — att tjuvarna hoppar över en mur eller bryter ett lås eller använder sig av en tjänstemans titel och kläder eller genomför stölden inom ett bostadsområde; 5 — att de misshandlar eller hotar någon under stölden. Straffet för en sådan stöld är mellan fem och 20 års fängelse samt upp till 74 prygel.
    Det bör tilläggas att ett antal brott inte omfattas av lagen om islamiska straff utan har reglerats av särskilda lagar helt utanför ramen för strafflagen. Narkotikabrott,3 6 ekonomiska brott3 7 samt valuta- och varusmuggling3 8 tillhör den gruppen. Avslutningsvis kan det nämnas att artikel 168 i grundlagen fastställer att alla politiska brott och tryckfrihetsbrott skall bedömas offentligt och i närvaro av en jury. Enligt samma bestämmelse skall definitionen av politiskt brott bestämmas i lag och enligt de islamiska principerna. Detta har inte skett. Det finns ingen definition i lag. Det går dock att anta att alla de handlingar som syftar till att störta regimen eller effektivt störa dess normala funktioner kan betraktas som politiska brott. Mohârebe va efsâde felarz hör utan tvekan till denna kategori av brott.

3 6 Qânûne mobâreze bâ mavâde mokhader (lagen om bekämpning av narkotika) av den 22 april 1988. 3 7 Qânûne tazirâte hokûmati (lagen om statliga straff), som trots sin rubrik endast reglerar olika typer av ekonomiska brott, antogs den 19 mars 1988. 3 8 Moqararâte keifari dar bâreye mortakebine qâchâq (straffbestämmelser angående de som begår brottet smuggling), antogs den 20 mars 1934. Denna lag har reviderats flera gånger sedan 1979.

Men i och med att detta brott inte formellt har definierats som ett politiskt brott har kravet på rättegång i närvaro av jury inte uppfyllts.3 9

6. Diskriminering i strafflagar
Vad gäller fastställandet av ett brott och dess påföljd, finns det minst två grunder för diskriminering i iranska strafflagar, nämligen religion och kön. Exempel på diskriminering på grund av religion är utomäktenskapligt könsumgänge mellan en icke- muslimsk man och en muslimsk kvinna som straffas med döden för mannen (§ 82) medan straffet för samma handling mellan en muslimsk man och en ickemuslimsk kvinna inte är fastställt i lagen. Ett annat exempel är könsligt umgänge mellan två män utan fullbordat samlag. Påföljden blir prygelstraff (121 §). Om den som har den aktiva rollen är icke-muslim blir påföljden dödsstraff (tillägg till 121 §).
    Den som dödar en muslimsk man straffas med vedergällning (207 §), men lagen ger inget besked om straff för den som dödar en icke-muslimsk man.
    Diskriminering på grund av kön är också påtaglig i flera straffbestämmelser. Om en muslimsk kvinna dödar en muslimsk man tillämpas qesâs (vedergällning) utan några villkor. I en motsatssituation kan mannen straffas med vedergällning endast om offrets blodsförvanter har råd att först betala mansbot till honom (209 §). När straffet för dråp eller vållande till annans död är mansbot, är skadeståndet för ett manligt offer dubbelt så högt som skadeståndet för ett kvinnligt offer (300 §). Ett annat fall av diskriminering på grund av kön är 638 § som föreskriver fängelsestraff eller böter för kvinnor som inte bär en heltäckande slöja på offentliga platser medan en liknande föreskrift om hur män skall klä sig saknas i lagstiftningen. En omyndig kvinna kan inte gifta sig utan tillstånd från sin far eller farfar (646 §). Moderns tillstånd är inte nödvändigt. En omyndig man som vill gifta sig behöver inte tillstånd vare sig från sin far eller mor.
    Den kanske mest påfallande exemplet på diskriminering på grund av kön är det lagrum som fastställer att när en man finner sin maka i säng med en annan man och vet att makan frivilligt har samlag med mannen, har han rätt att döda dem på plats. Om makan har blivit tvingad till samlag kan maken döda endast mannen (630 §). I en omvänd situation, dvs. när en kvinna hittar sin man i säng med en annan kvinna, har hon inte någon motsvarande rättighet.
    Till sist bör det nämnas att diskriminering råder vad gäller den vikt som skall fästas vid vittnesmål. En kvinnas vittnesmål är antingen inte giltigt (t.ex. vid brott som utomäktenskapligt könsumgänge eller vindrickande) eller giltigt endast tillsammans med vittnesmål av minst två män.

3 9 Morteza Mohseni, Doreye hoqûqe jazâye omûmi, padideye jenâ'i (allmän straffrätt), del. 2, Ganje Danesh förlag, Tehran, 1996, s. 312.

III. Domstolarnas organisation och process
A. Före 1979 års revolution
Utvecklingen av straffprocessen i Iran kan lämpligen uppdelas i fyra perioder: 1 — perioden före islam; 2 — den islamiska perioden från 700-talet till den konstitutionella revolutionen 1907; 3 — från den konstitutionella revolutionen 1907 till revolutionen 1979; 4 — efter 1979. Det som är relevant för dagens Iran är utvecklingen sedan den konstitutionella revolutionen 1907.
    Den första lagen om straffprocess i Iran antogs den 2 augusti 1911.4 0 Denna lag bestod av 506 paragrafer och var baserad på den motsvarande franska lagen. Lagen skilde för första gången mellan undersökning och förhör av den tilltalade, som var skriftliga och inte offentliga å ena sidan, och själva rättegången, som var muntlig och offentlig, å den andra.4 1 1911 års lag samt strukturen på brottmålsdomstolar ändrades upprepade gånger under senare år. Den första ändringen infördes den 31 maj 1932 genom lag om ändring av principer gällande straffprocessen.4 2 Dessa ändringar, som var inspirerade av motsvarande tyska och schweiziska lagar, gällde åklagarens utvidgade befogenheter. Nästa viktiga ändring ägde rum under 1950-talet. Genom två förordningar4 3 förpliktades riksåklagaren att följa utvecklingen av brottmålsdomar och att begära att högsta domstolen meddelade enhetliga tolkningar av gällande lagar.4 4 En ny lag för inrättande av en särskild brottsdomstol för barn mellan sex och arton år antogs den 1 december 1959.4 5 En annan viktig ändring var antagandet av en lag den 23 maj 1960 som tillät rättegång i brottmål i frånvaro av den tilltalade.4 6 Lagen föreskrev ett antal villkor för att en sådan rättegång skulle kunna hållas. Både domstolen och den tilltalades ombud skulle göra bedömningen att rättegången utan något nämnvärt problem skulle kunna hållas i den tilltalades frånvaro. På grund av denna lag kunde domstolarna avgöra ett stort antal mål som hade väntat i åratal på grund av att den tilltalade var på flykt eller inte gick att kalla till rätten.

4 0 Den ursprungliga rubriken på persiska var Qâvânine movaqatiye osûle mohâkemâte jazâi (provisoriska lagar beträffande tillämpliga principer i brottmål). Den ändrades år 1939 till Âine dâdrasiye keifari (straffprocessrätt). 4 1 Mahmud Akhundi, Âine dâdrasiye keifari (straffprocessrätt), Vezârate farhang va ershâde eslâmi förlag, Tehran, 1989, s. 78–79. 4 2 Qânûne eslâhe osûle mohâkemâte jazâi. 4 3 Lâyeheye eslâhe qesmati az qânûne âine dâdrasiye keifari (förordning om ändring av en del av lagen om straffprocessrättsliga principer), antagen den 19 februari 1956 och Lâyeheye eslâhe baqiyehe mavâde qânûne âine dâdrasiye keifari (förordning om ändring i resterande föreskrifter i lagen om straffprocessrättsliga principer), antagen den 23 juli 1958. 4 4 Akhondi, a.a. s. 81. 4 5 Qânûne tashkile dâdgâhe atfâle bezehkâr (lag om inrättande av domstol för brottsliga barn). Syftet var att tillsätta särskilt erfarna och lämpliga domare för sådana rättegångar. 4 6 Qânûne râje be tajvize dâdrasiye qiyâbi (lag om tillstånd för rättegång i frånvaro av den tilltalade).

För att minska domstolarnas arbetsbörda vad gällde brottmål, etablerades år 1962 ett slags skiljedomstol i byar för att behandla mål beträffande ringa brott och förseelser.4 7 Denna reform följdes 1966 av inrättandet av skiljenämnder — shorâhâye dâvari — i städer. Deras uppgift var att behandla mindre allvarliga brott. Den nästa viktiga ändringen skedde den 22 januari 1974 genom lag om påskyndandet av rättegångar och om ändring i delar av lagar gällande principer om straffprocess.4 8 Huvudsyftet med denna ändring var att föra in ett antal brott i listan över avskrivbara brott, att förtydliga åklagarens befogenheter vad gällde allvarliga brott och att begränsa möjligheten att överklaga dom i brottmål. Allt detta skulle leda till rationalisering och effektivisering av domstolarnas arbete. Den sista ändringen före revolutionen kom till genom lag om ändring i vissa lagar, som antogs 1977. Syftet med denna lag var också att minska rättsväsendets arbetsbelastning genom att möjliggöra lindrigare straff för icke allvarliga brott om den tilltalade inte överklagade domen. Under hela perioden före revolutionen var de allmänna brottmålsdomstolarna uppdelade i tre grupper: dâdgâhe jonhe (domstol för ringa brott); dâdgâhe ostan (domstol för grova brott som fungerade som andra instans för mål avgjorda av dâdgâhe jonhe); och divâne âliye keshvar (högsta domstolen).

B. Efter 1979 års revolution
Efter revolutionen 1979 gick utvecklingen mot en anpassning av alla lagar till islamiska rättsnormer och en omorganisering av alla domstolar gjordes i samma syfte. Innehållet i strafflagarna ändrades väsentligt genom fyra lagar mellan oktober 1982 och augusti 1983.4 9 Vad gäller domstolarnas organisation och straffprocess antogs redan den 11 september 1979 (sju månader efter revolutionen) förordningen om inrättande av allmänna domstolar.5 0 Denna förordning ersatte de tre kategorierna av brottmålsdomstolar som fanns före revolutionen med en allmän domstol för brottmål.5 1 Enligt förordningen behandlades brottmål av en enda instans och domen var i princip slutgiltigt.5 2 Den nya allmänna brottmålsdomstolen hade tre domare. I mål där påföljden var livstids fängelse eller dödsstraff skulle domstolen bestå av fem domare. Även brott begångna av barn skulle behandlas av samma allmänna domstol.

4 7 En sådan domstol kallades för khâneye ensâf (rättvisans hus). 4 8 Qânûne tasrie dâdrasi va eslâhe qesmati az qavânin âine dâdrasiye keifari va keifare omûmi. 4 9 Se ovan om strafflagar efter 1979 års revolution. 5 0 Lâyeheye qânûniye tashkile dâdgâhâye omûmi. 5 1 Dâdgâhe omûmiye jazâi. 5 2 Anledningen är att en flerfasig process strider mot islamiska rättsregler och den islamiska principen om att domaren skall vara kunnig, rättvis och ofelbar. Jfr Mohammad Ashuri, Âine dâdrasiye keifari (straffproccess), del 1, Ghom förlag, 1997, s. 60.

År 1982 lämnade Det högsta juridiska rådet,5 3 som var det högsta beslutsfattande organet inom den dömande makten,5 4 ett förslag till Majles om ändringar i lagen om straffprocess. Delar av lagförslaget antogs den 28 augusti 1982 under rubriken lagen om ändringar i vissa föreskrifter i lagen om straffprocess.5 5 Genom denna lag ersattes de tre kategorierna av brott som gällde innan dess, nämligen förseelse (khalâf), ringa brott (jonhe) och brott (jenâyat), av fyra nya kategorier av brott enligt islamisk lag. De är hodûd, qesâs, diât och tazirât. Den nya lagen uppdelade brottmålsdomstolen i två domstolar: brottsmålsdomstol nr 1 och 2.5 6 Brottmålsdomstol nr 1 behandlade brott vilkas påföljd var bl.a. dödsstraff, stening eller mer än tio års fängelse. Övriga brott som i princip hade lindrigare straff upptogs av brottmålsdomstol nr 2. Båda domstolar bestod av en domare, som var ordförande. Domare i den första domstolen kunde, om han själv ansåg det vara behövligt, rådgöra med en annan domare. Han var förpliktad att skicka ett utkast av sin dom till landets högsta domstol för godkännande. Efter ett sådant godkännande kunde han skriva domen. Båda domstolarnas domar var slutgiltiga. Det fanns dock tre grunder för att ändra eller ogiltigförklara en dom. Enligt 284 § kunde en dom ändras eller ogiltigförklaras om 1 — domaren själv upptäckte att domen stred mot stiftade lagar eller islamiska rättsregler; 2 — en annan domare upptäckte det; 3 — man kunde bevisa att domaren saknade kompetens i det aktuella målet. Det var domaren själv som hade befogenhet att under den första och andra grunden ändra sin egen dom. Detta ledde så småningom till många godtyckliga domar som äventyrade trovärdigheten av hela systemet.5 7 Dessutom var det påtagligt orättvist mot den åtalade.
    För att åtgärda dessa brister antogs den 6 oktober 1988 lagen om omprövning av domstolarnas beslut.5 8 Denna lag förbjöd ändring av domar förutom när det gällde felskrivning eller språkliga misstag. Om en domare efter att ha meddelat domen upptäckte att den stred mot lagarna, var han tvungen att underrätta landets högsta domstol, som i sin tur kunde ändra domen. Även den skyldige eller hans ombud fick enligt 6 § möjlighet att under vissa villkor begära omprövning av domen.
    En ny lag benämnd lagen om inrättande av brottmålsdomstolar nr 1 och 2 och högsta domstolens brottmålsavdelningar antogs den 21

5 3 Shorâye âliye qazâi. 5 4 Detta råd ersattes så småningom av en enda befattningshavare som kallas för chefen för rättsväsendet (Raise qoveye qazâiye). Ayatollah Mohammad Yazdi hade denna befattning under många år. Han ersattes 1999 av Ayatollah Mahmud Hashemi Shahrudi. Det är landets religiösa ledare som utser chefen för den dömande makten. 5 5 Qânune eslâhe mavâdi az qânûne âine dâdrasiye keifari. 5 6 Dâdgâhe keifariye yek och dâdgâhe keifariye do. 5 7 Ashuri, a.a. s. 64. 5 8 Qânûne taine mavârede tajdide nazare ahkâme dâdgâhâ va nahveye residegiye ânha.

juni 1989.5 9 Syftet med denna lag var att genom ytterligare ändringar i 1982 års lag6 0 förtydliga domarnas befogenheter och förenkla processen. Bland många viktiga ändringar kan nämnas att domaren i brottmålsdomstol nr 1 kunde meddela dom utan att begära godkännande av landets högsta domstol. En annan ändring var att när domaren hade grundat sin dom på islamiska rättsnormer och domen stred mot stiftade lagar skulle målet omprövas av en annan domare.
    Lagen om omprövning av domstolarnas beslut antogs den 8 augusti 1993.6 1 Den viktigaste nyheten i denna lag var att tidsfristen för att överklaga domar fastslogs (12 §). Denna tidsfrist var för dem som hade sin hemvist i Iran 20 dagar och för dem som bodde utomlands två månader efter delgivningen. Antalet mål som kunde överklagas begränsades till dem som rörde allvarliga brott (9 §). De tre grunder som redan fanns för omprövning av mål fortsatte dock att gälla för alla typer av mål (8 §).
    Kulmen av utvecklingen i Iran vad gäller ”islamiseringen” av domstolarnas organisation och straffprocessen var en ny lag som antogs 1994. I det följande kommer innehållet i lagen att beskrivas kortfattat.

C. Domstolarnas organisation och befogenheter idag
1. Lagen om inrättande av allmänna domstolar och revolutionsdomstolar Lagen om inrättande av allmänna domstolar och revolutionsdomstolar antogs den 6 juli 1994.6 2 Den har varit i kraft sedan 1995. Lagen består av 37 paragrafer och 21 tillägg. Lagen har indelats i två delar: den första delen innehållande 1–15 §§ handlar om domstolarnas struktur samt de väsentliga förändringar som har införts i den dömande maktens organisation. Den andra delen, 17–38 §§, berör frågan om omprövning av domar och baseras huvudsakligen på 1993 års lag om samma ämne.6 3 En särskild bestämmelse i lagen om inrättande av allmänna domstolar, nämligen 16 §, förskriver att reglerna för brottmålsprocessen skall fastställas senare i en särskild lag. En sådan lag — lag om straffprocess vid allmänna och revolutionära domstolar6 4 — innehållande 308 paragrafer antogs av Majles den 19 september 1999 för att gälla t.o.m. oktober 2002.6 5 En nyhet i lagen om inrättande av allmänna domstolar är att brottmålsdomstolarna nr 1 och 2 har slagits ihop och ersatts av allmänna domstolar. Även om de nya domstolarna har allmän behörig-

5 9 Qânûne tashkile dâdgâhâye keifariye 1 va 2 va shoabe divâne âliye keshvar. 6 0 Se not 55. 6 1 Qânûne tajdide nazare ârâye dâdgâha. 6 2 Qânûne tashkile dâdgâhâye omûmi va enqelâb. 6 3 Se not 61. 6 4 Qânûne âine dâdrasiye keifarie dâdgâhâye omûmi va engelâb. 6 5 Detta beror på meningsskiljaktigheter som råder mellan Majles och det s.k. Bevakande Rådet vad gäller innehållet av lagen. Bevakande Rådet (shorâye negahbân) består av 12 regimtrogna mullor och jurister och synar alla lagar för att försäkra att de är i överensstämmelse med islamiska rättsregler.

het beror vidden av deras befogenhet på domarens kompetens som i sin tur bedöms av chefen för rättsväsendet (8 §). Huvudsyftet med lagen är att göra det möjligt för den målsäganden att gå direkt till domaren, precis som var fallet i primitiva islamiska samhällen. Detta innebär att åklagarmyndigheten är överflödig och därmed avskaffad. Det är således numera den allmänna domstolens uppgift att själv inleda förundersökning och utredning i brottmål, väcka och utföra åtal och sedan behandla och avgöra målet.6 6 Polisen skall bistå domstolen. Vid utredningar i brottmål står polisen under domarens befäl (13 §).
    Den viktigaste förändringen som den nya lagen medför är återinrättandet av dâdgâhe ostân (appellationsdomstol) som överrätt för mål avgjorda i en allmän domstol. Dâdgâhe ostân består av tre lagfarna domare som beslutar med majoritet. Utgångspunkten är fortfarande att de flesta domar är slutgiltiga och inte går att överklaga. Det finns dock 16 fall där en allmän domstols beslut kan överklagas (19 §). I nio av de 16 fallen är det dâdgâhe ostân som är sista instansen. I övriga sju fall, vilka alla handlar om hårda straff såsom dödsstraff, stening, vedergällning, konfiskering av egendom och mer än tio års fängelse, kan domen endast överklagas till landets högsta domstol (21 §). Till dessa måste läggas de tre grunder för omprövning av ett domslut som har funnits allt sedan 1982 (18 §).6 7

2. Lagen om straffprocess vid allmänna och revolutionära domstolar Lagen om straffprocess vid allmänna och revolutionära domstolar som antogs den 18 september 1999 och som kommer att tillämpas provisoriskt t.o.m. oktober 2002,6 8 har relativt detaljerade regler om allt från gripande av den misstänkte brottslingen till verkställighet av domar. Några för utländska jurister mer intressanta paragrafer i denna lag berörs här nedan.

Rätten att ha biträde Enligt 185 § har varje part i ett brottmål rätt att ha ett eller flera biträden. En part som själv inte har möjlighet att anlita ett biträde kan begära att domstolen förordnar ett offentligt biträde (186 §). För grova brott vilkas påföljd är dödsstraff, stening eller livstids fängelse är domstolen förpliktad att förordna ett offentlig biträde om den anklagade själv inte väljer att anlita ett biträde. Domstolen har inte en sådan förpliktelse om brottet kan betraktas som brott mot sedlighet (t.ex. våldtäkt, incest, sexuellt ofredande osv.) och den anklagade uttryckligen avstår från att ha biträde.

6 6 Detta är uttryckligen nedskrivet i §14 lagen om inrättandet av allmänna domstolar. Domaren har dock enligt ett tillägg till denna paragraf möjlighet att uppdra åklagaruppgifter åt en annan domare, som fullgör sina uppgifter under domarens översyn. En särskild föreskrift om undersökningsdomarens funktioner — âinnâmeye sharhe vazâyefe qozâte tahqiq — antogs den 29 maj 1995. 6 7 Se noterna 55 och 58. 6 8 Det är troligt att lagen fortsätter att gälla även efter oktober 2002.

Rättegångens offentlighet En rättegång är i princip offentlig (188 §). Undantaget är när rättegången gäller sexrelaterade brott, familjerättsliga frågor (där rättegången på begäran av parterna kan hållas hemlig) eller brott som stör säkerhet eller religiösa övertygelser. Var och en som har fyllt 15 år har rätt att närvara vid en offentlig rättegång men det är förbjudet att i massmedia publicera innehållet av förhandlingarna inför domstolen innan domen har avkunnats (tillägg 1 till 188 § och 189 §).6 9

Brott begångna av barn Brott begångna av barn behandlas av en särskild avdelning av den allmänna domstolen i varje distrikt (219 §). Barn har definierats i 1210 § iransk civillag (code civil) som en pojke som inte har fyllt femton månår eller en flicka som inte har fyllt nio månår. Ett barn som åtalas för ett brott måste under rättegången vara i sällskap av sin målsman eller ett ombud. Om målsmannen inte följer barnet och inte utser ett ombud måste domstolen förordna ett offentligt biträde (220 §). Även personer som inte har fyllt 18 år ställs inför domstolsavdelningen för brott begångna av barn. I det senare fallet gäller dock de allmänna rättegångsreglerna. Rättegångar med barn är inte offentliga (225 §). Det är förbjudet att i massmedia publicera innehållet av förhandlingarna i en sådan rättegång. Om domstolen finner det nödvändigt för barnets bästa kan delar av rättegången äga rum i det åtalade barnets frånvaro (226 §).

Överklagande av domar Domar meddelade av allmänna eller revolutionära domstolar är i regel slutgiltiga (232 §). Det finns dock sex undantag när en dom kan överklagas. Det är när straffet är: 1 — dödsstraff eller stening; 2 — hodûd (dvs. det är bestämt i Guds Lag) eller qesâs (dvs. vedergällning); 3 — konfiskering av egendom; 4 — en relativt stor mansbot (diât); 5 — mer än tre månaders fängelse; och 6 — avsked från statlig anställning. Landets högsta domstol prövar överklagade domar beträffande fyra typer av brott: de vilkas påföljd är dödsstraff eller stening, avhuggning av kroppsdelar eller vedergällning, över tio års fängelse eller konfiskering av egendom. Övriga överklagbara domar kan överklagas till dâdgâhe ostân (överrätten). Överklagandet skall lämnas till domstolen senast 20 dagar efter att domen har meddelats. Denna tidsfrist är två månader för personer som är bosatta utomlands (236 §). Det finns ingen tidsbegränsning vad gäller överklagande av en dom som anses vara ogiltig på grund av domarens misstag eller obehörighet (235 §).

6 9 Denna regel har i många politiskt viktiga mål åsidosatts och får inte betraktas som absolut. Under en pågående rättegång i maj 2000 mot 13 judar som var anklagade för spioneri, visades en film på iransk TV om hur en av dem erkände brottet inför domstolen.

Preskription Utav de fyra kategorierna av brott som har reglerats i den gällande lagen om islamiska straff, nämligen hodûd, qesâs, diât och tazirât, är det endast den sist nämnda gruppen som kan preskriberas. Övriga brott preskriberas aldrig. Detta framgår av 1999 års lag om straffprocess vid allmänna och revolutionära domstolar, 173 §. Enligt samma bestämmelse är preskriptionstiden för brott vars påföljd är längre än tre års fängelse eller böter mer än 1 000 000 riâler (ca 1 000 kr) tio år. För brott med kortare påföljd än tre års fängelse eller böter mindre än ca 1 000 kr blir preskriptionstiden fem år. Om påföljden är någon annan än fängelse eller böter (t.ex. spöstraff) preskriberas brottet efter tre år. När ett brotts påföljder består av både fängelse, böter och spöstraff, är det fängelsetiden som är avgörande för beräkningen av preskriptionstiden. Om dom har meddelats men inte verkställts beräknas preskriptionstiden från det datum då domen har meddelats (174 §).

Brott begångna utomlands Under denna rubrik måste man skilja mellan brott som har begåtts utomlands av utländska medborgare och dem som har begåtts av iranier.
    Brott begångna av utländska medborgare utomlands reglerades före 1979 års revolution av 3 § 3 st. den allmänna strafflagen.7 0 Enligt denna paragraf utgjorde var och en av följande gärningar ett brott oavsett om de begicks av iranier eller utländska medborgare utomlands: varje handling mot den monarkiska regimen, mot landets interna och externa säkerhet och mot dess integritet och självständighet; förfalskning av statsöverhuvudets namnteckning; förfalskning av premiärministerns eller Majles talesmans eller en ministers officiella brev; och förfalskning av statliga värdepapper. De som hade begått ett sådant brott skulle ställas inför rätta i Iran oavsett om de redan hade lagförts för samma brott och avtjänat straff utomlands. Det straff som hade avtjänats utomlands reducerade det straff som den iranska domstolen utmätte.7 1 För iranier som hade begått brott utomlands var strafflagarna före 1973 inte så klara. En bestämmelse i lagen om straffprocess (200 §) föreskrev att ”när en iranier som har begått brott utomlands grips i Iran kommer han att ställas inför den domstol i vars domkrets han/hon har gripits.” Denna vaga föreskrift ledde till att ett antal personer ställdes inför rätta trots att deras brott utomlands hade bedömts vara ringa eller trots att de hade avtjänat sitt straff innan de återvände till Iran. För att lösa detta problem infördes 1973 ett nytt stycke i 3 § den allmänna strafflagen. Enligt 3 § 5 st. skulle varje iranier som hade begått brott utomlands straffas enligt iranska strafflagar förutsatt att 1 — maximistraffet för brottet enligt iranska lagar var mer än ett års

7 0 Denna paragraf infördes i den allmänna strafflagen 1973. 7 1 Se Mohseni, a.a. s. 402–403.

fängelse; 2 — gärningen utgjorde ett brott på den plats där det hade begåtts; 3 — domstolen utomlands inte hade friat gärningsmannen eller straffet inte helt eller delvis hade avtjänats utomlands; 4 — det inte fanns grunder i iranska lagar eller i lagarna i det land där brottet hade begåtts för att lägga ner åtalet eller avstå från att verkställa straffet.7 2 Efter 1979 års revolution var rättsläget beträffande brott begångna utomlands oklart. Lagen om islamiska straff,7 3 som antogs den 12 oktober 1982, innehöll vissa föreskrifter i detta avseende. Dessa bestämmelser infördes sedan i den övergripande lagen om islamiska straff7 4 som trädde i kraft den 27 januari 1992 och som gäller i dag. Mycket av det som finns i denna lag beträffande brott som begåtts utomlands liknar föreskrifter i lagarna före 1979 års revolution.
    Vad gäller utländska medborgare föreskriver 5 § i denna lag att den (både iranska och andra länders medborgare) som utomlands har begått något av de i lagen uppräknade brotten och som befinner sig i Iran eller utlämnas till Iran skall ställas inför rätta och straffas enligt islamiska republiken Irans strafflagar. De fyra kategorier av brott som räknas upp är i princip de samma som före 1979 års revolution. Lagstiftaren har dock utvidgat antalet handlingar som kan utgöra brott. Numera är det ett brott att förfalska landets ledares order, handskrift, namnteckning eller stämpel. Det är likväl ett brott att förfalska officiella brev tillhörande landets president, Majles talesman, Bevakande Rådets ordförande,7 5 Expertförsamlingens ordförande,7 6 rättsväsendets högsta chef, presidentens ställföreträdare, högsta domstolens ordförande, riksåklagaren eller en minister.
    Jämfört med lagen före 1979 års revolution finns det två viktiga tillägg i den nu gällande lagstiftningen. Enligt 6 § skall alla brott som begås utomlands av utländska medborgare som är i islamiska republiken Irans tjänst eller av iranska tjänstemän som tjänstgör utomlands samt brott som begås av iranska diplomatiska, konsulära och kulturella företrädare utomlands lagföras i Iran och enligt islamiska strafflagar. Ett annat tillägg är 8 § som fastställer att ”för brott för vilka förövaren enligt en särskild lag eller enligt internationella överenskommelser kan ställas inför rätta i det land där han befinner sig kommer han att lagföras i Iran om han grips i landet.” Ordalydelsen i denna bestämmelse är vag, men det verkar vara en hänvisning till iranska domstolars behörighet att döma internationella brott såsom folkmord, sjöröveri och tortyr.
    Vad gäller brott begångna av iranska medborgare utomlands finns det tre bestämmelser i nu gällande lagstiftning. Enligt 7 § lagen om islamiska straff skall ”varje iransk medborgare som begår ett brott ut-

7 2 Ibid., s. 400–402. 7 3 Qânûne râje be mojâzâte eslâmi 7 4 Se not 15. 7 5 Se not 65. 7 6 Ett organ som huvudsakligen består av mullor med uppgift att välja landets högsta ledare enligt artiklarna 107 och 108 i grundlagen.

omlands och befinner sig i Iran (...) straffas enligt islamiska republiken Irans strafflagar.” Denna generalklausul ger en obegränsad behörighet till iranska domstolar att själva bestämma när, hur och för vilken handling eller underlåtenhet en iransk medborgare som har vistats utomlands skall ställas inför rätta i Iran.7 7 Den innebär också att domar som utländska domstolar avkunnat mot iranska medborgare i princip inte erkänns av iranska domstolar.7 8 Iranska domstolar behöver inte heller beakta det faktum att en dömd iransk medborgare redan har avtjänat sitt straff utomlands. Det finns dock ett undantag från denna regel. Enligt tillägget till 174 § lagen om straffprocess vid allmänna och revolutionära domstolar gäller preskriptionsregler även för de brott som har bedömts av utländska domstolar såvida brottet regleras i Iran under rubriken tazirât och preventiva straff. Detta innebär att utländska domar beträffande de kategorier av brott som inte kan preskriberas i Iran, dvs., hodûd, qesâs och diât, inte kan erkännas av iranska domstolar och förövaren kan komma att ställas inför rätta precis som om brottet hade begåtts i Iran och oavsett när brottet har begåtts och om förövaren redan har avtjänat straff utomlands. Till sist bör det nämnas att enligt 57 § lagen om straffprocess vid allmänna och revolutionära domstolar gäller att ”När en iransk medborgare begår ett brott utanför islamiska republiken Irans territorium och grips i Iran kommer han att ställas inför rätta i den domstol i vars domkrets han har gripits.”

D. Några särskilda domstolar
1. Revolutionsdomstolar Den 17 juni 1979, ca fyra månader efter revolutionen i Iran, antogs förordningen om revolutionsdomstolar.7 9 Förordningen, som hade 34 paragrafer och 21 tillägg, godkändes av det islamiska revolutionsrådet [landets högsta beslutfattande organ omedelbart efter revolutionen] och ledaren för revolutionen, Ayatollah Khomeini. Domstolarnas uppgift var att lagföra brott som hade begåtts före revolutionen för att förstärka monarkin och brott som hade begåtts efter revolutionen för att motverka revolutionen. Processen var som i övriga domstolar. Åtal skulle väckas av åklagaren, undersökningsdomaren höll förhöret och domstolen avgjorde målet. Domstolen bestod av tre domare, en domare med goda kunskaper om islamiska rättsregler, oftast en mulla (präst), en lagfaren domare med juridisk utbildning och en nämndeman. Domen var slutgiltig. Den åtalade hade rätt att välja en försvarsadvokat förutsatt att försvararen var en iransk medborgare förtrogen med straffrätten och de islamiska strafflagarna. Revolutionsdomstolen, som var ett självständigt organ under Revolutionsrådet

7 7 Detta kan jämföras med de fyra villkor som fanns före 1979 års revolution för att en iransk domstol skulle lagföra ett brott som hade begåtts utomlands. Se not 72. 7 8 Ashuri, a.a. s. 191. 7 9 Âinnâmeye dâdgâha va dâdsarâhâye enqelâb.

och ledaren för revolutionen, inkorporerades så småningom i den allmänna domstolsorganisationen.
    Genom 1994 års lag om inrättande av allmänna domstolar och revolutionsdomstolar avskaffades revolutionsåklagarmyndigheten. Antalet revolutionsdomstolar har numera minskat. De kan inrättas i större städer och på de platser som chefen för rättsväsendet bedömer nödvändigt. Enligt 5 § har revolutionsdomstolar befogenhet att behandla mål beträffande följande brott: 1 — alla brott mot landets säkerhet, mohârebe (att kämpa mot Gud och Hans Sändebud), efsâde fel arz (att sprida fördärv på jorden); 2 — ärekränkning av den islamiska republiken Irans grundare (Ayatollah Khomeini) och landets religiösa ledare (för närvarande Ayatollah Khamenei); 3 — sammansvärjning mot den islamiska republiken Iran eller väpnat angrepp, terroristhandlingar och förstörelse av anläggningar i syfte att motverka regimen; 4 — spioneri för främmande makter; och 5 — alla brott relaterade till smuggling och narkotika. Dessutom har revolutionsdomstolen behörighet att behandla mål mellan staten och ägaren till konfiskerad egendom. Enligt artikel 49 i grundlagen har staten rätt att beslagta egendom som har förvärvats bl.a. genom mutor, stöld och spel, och otillbörlig vinst på grund av missbruk av offentlig upphandling och upprätthållande av olagliga verksamheter (t.ex. spelkasino).8 0

2. Militärdomstolen Militärdomstolen, som inrättades i januari 1939 enligt lagen om rättegång och straff för militärpersonal, var till en början helt separerad från den dömande makten. Efter revolutionen förenades militärdomstolen samt militäråklagarmyndigheten med rättsväsendet genom förordningen om ändring i delar av lagen om rättegång för militärpersonal av den 11 september 1979.8 1 Det avgörande steget togs den 15 maj 1984 när lagen om rättegång för islamiska republiken Irans väpnade styrkor trädde i kraft. Enligt denna lag förenades militärdomstolen och revolutionsgardisternas särskilda domstolar. Den nya organisationen fick namnet väpnade styrkors domstolar. En ny lag om påföljder för brott begångna av islamiska republiken Irans väpnade styrkor antogs 1992.8 2 Enligt denna lag kan alla mål beträffande brott begångna av militärpersonal inklusive revolutionsgardister anhängiggöras vid väpnade styrkors domstolar. 1994 års lag om inrättandet av allmänna domstolar och revolutionsdomstolar har inte ändrat organi-

8 0 Det bör tilläggas att revolutionsdomstolarnas behörighet före 1994 års lag om inrättande av allmänna domstolar och revolutionsdomstolar var begränsade till följande brott: 1 — alla brott mot landets säkerhet, mohârebe (att kämpa mot Gud och Hans Sändebud), efsâde fel arz (att sprida fördärv på jorden); 2 — attentat mot politiker; 3 — alla brott relaterade till smuggling och narkotika; 4 — mord, folkmord, frihetsberövande och tortyr i syfte att förstärka monarkin och att slå ner iranska folkets kamp; 5 — plundring av statens egendom; 6 — hamstring. Jfr Ashuri, a.a. s. 71. 8 1 Lâyeheye qânûniye eslâhe qesmati az qânûne dâdrasiye artesh. 8 2 Qânûne mojâzâte jarâeme nirûhâye mosalahe jomhûriye eslâmi.

sationen eller behörigheten för väpnade styrkors domstolar. Detta innebär att den särskilda militäråklagaren är kvar i domstolens organisation.

3. Prästerskapets särskilda åklagarmyndighet och domstol Förordningen om prästerskapets särskilda åklagarmyndighet och domstol8 3 godkändes av landets ledare, Ayatollah Khamenei, den 5 augusti 1990, dvs. drygt ett år efter Ayatollah Khomeinis död. Till skillnad från andra domstolar som har inrättats genom en lag stiftad av Majles, har denna domstol kommit till genom beslut av landets ledare. Denna saknar dock uttrycklig behörighet i islamiska republiken Irans grundlag att fatta ett sådant beslut. Flera bedömare har därför ifrågasatt den rättsliga grunden för en sådan domstol.8 4 Syftet med domstolen är att bevara prästerskapets goda anseende och ära genom att bestraffa de mullor som har begått brott (1 §). Domstolen bistås av en särskild åklagarmyndighet. Denna myndighets högsta chef är Den särskilda åklagaren för prästerskapet,8 5 som utses av landets ledare (3 §). Han kan själv bestämma hur många andra åklagare som skall hjälpa honom. Enligt 10 § består domstolen av en domare. Chefsdomaren i domstolens första avdelning utses av landets ledare. Andra domare utses av ledaren efter chefsdomarens förslag. I övrigt är domstolens sammansättning och förhållandet mellan åklagaren och domaren inte riktigt klarlagda i själva förordningen.8 6 Mulla har definierats i 16 § som en man som bär mullornas särskilda klädsel, som studerar på en teologiskola eller som traditionellt har betraktas som religionslärd. Domstolen kan behandla ett mål endast om åklagaren har väckt åtal. Det ingår i åklagarmyndighetens uppgift att kontrollera domslutets förenlighet med islamiska rättsregler. Om chefsåklagaren finner att domen strider mot islamiska regler, kan han överlämna målet till en annan domare för omprövning (44 §). Det är alltid chefsdomaren i den första avdelningen som har sista ordet.

IV. Avslutande kommentarer
Man kan inte få en fullständig bild av verkligheten enbart genom att känna till innehållet i strafflagarna i dagens Iran och jämföra dem med motsvarande lagar som gällde innan islamiska lagar infördes i början av 1980-talet eller med lagar som gäller i andra islamiska länder. En bättre förståelse av rättsläget kräver en viss kännedom dels om

8 3 Âinnâmeye dâdsarâhâ va dâdgâhaye visjeye rohâniyat. 8 4 Senast under 1999 i samband med rättegången mot två reformvänliga mullor, nämligen Mohsen Kadivar och Abdollah Nouri, ifrågasatte flera politiker och tidningar domstolens legitimitet. 8 5 Dâdsetâne vizjeye rohâniat. 8 6 Det är meningen att domstolen skall bestå av en domare som avkunnar dom efter att ha hört åklagaren och den åtalade. Men i rättegången mot Abdollah Nouri, en reformvänlig mulla och vän till president Khatami, bestod domstolen av en domare och en åtalsjury, samtliga mullor. Domstolen har huvudsakligen sysslat med att döma de mullor som agerat mot regimen.

syftet med lagstiftningen, dels om den faktiska tillämpningen av lagarna.
    Vad gäller syftet med kriminalpolitiken och strafflagarna kan man konstatera att efter 1907 års revolution, då konkreta steg togs för att modernisera straffrätten i Iran, var målsättningen att skydda samhället mot brottsliga handlingar som störde lugnet och ordningen. Det var därför viktigt för domstolarna att beakta den åtalades motiv, omständigheterna kring brottet och den risk som brottslingen medförde för omgivningen eller för samhället i stort. När det gällde fastställandet av skuldfrågan tog domstolar regelmässigt hänsyn till den åtalades person och motivet bakom brottet. Brottsliga barn under 18 år dömdes till mycket lindriga straff. Kvinnor i alla åldrar och män över 60 år dömdes i regel inte till fängelse med hårt arbete eller till dödsstraff.
    Vad som är utmärkande för gällande strafflagar i Iran är att den åtalades person, hans motiv och omständigheterna kring brottet i princip inte spelar någon roll vid bedömningen av skuldfrågan och utmätningen av straffet. Detta är särskilt fallet med de mer allvarliga brott8 7 som återfinns under rubriken hodûd, qesâs och diât.8 8 Syftet verkar endast vara att uppfylla de hårda krav som mänskliga tolkningar av Guds Lag ställer istället för att ta hänsyn till faktorer som hänför sig till samhället och mänskliga relationer.
    En annan viktig fråga är den faktiska möjligheten att verkställa islamiska strafflagar i dagens Iran. Det finns ingen statistik om i vilken utsträckning lagarna beträffande hodûd, qesâs och diât verkligen tilllämpas. Att döma av de offentliga rapporter som ibland publiceras i massmedia och facktidskrifter, är det klart att tillämpningen betingas av betydliga modifikationer och anpassningar. Den officiella förklaringen är att straff bestäms enligt både skrivna och icke-skrivna islamiska regler.8 9 Men den verkliga anledningen är att den rådande sam-

8 7 Ett sådant allvarligt brott är äktenskapsbrott. Om den åtalade är en äldre man eller en äldre kvinna blir straffet hårdare, då nämligen både spöstraff och stening till döds tillämpas (84 §). 8 8 Vad gäller tazirât och preventiva straff, fastställer dock 25 § lagen om islamiska straff att de särskilda omständigheter som har påverkat den åtalade så att han har begått brottet samt hans bakgrund och brottsliga förflutna måste beaktas för att bedöma om han förtjänar ett lindrigare straff. 8 9 Ett allvarligt brott är ertedâd, som betyder avfall från islam. Detta brott har inte reglerats i skrivna strafflagar (i 180 § lagen om islamiska straff nämns dock att en person som har dömts för vindrickande inte kan undkomma straff genom att konvertera från islam till en annan religion). Den allmänna uppfattningen är att ertedâd är det grövsta brottet enligt straffregler i sharî'a och det tillmäts det hårdaste straffet (se t.ex. Jafar Jafari Langarudi, Terminilozhie hoqûq [Juridiska termer], Bonyade Rastad förlag, Tehran, 1984, s. 27) Vissa bedömare anser att den eventuella rättsliga grunden för brottet ertedâd är artikel 167 i grundlagen. Denna artikel föreskriver att ”domstolen skall grunda sitt beslut på skrivna lagar. Om skrivna lagar saknas skall domstolen fatta sitt beslut på basis av auktoritativa tolkningar av sharî'a. Domstolen får inte avstå från att behandla målet och avge dom på grund av att det saknas lagar eller på grund av att lagarna är tvetydiga, motsägelsefulla eller bristfälliga.” Samma bestämmelse har upprepats i 214 § lagen om straffprocess vid allmänna och revolutionära domstolar. Det är således domaren själv som bestämmer om både brottet och straffet enligt de auktoritativa tolkningarna av sharî'a

hällsstrukturen med en stor skara av utbildade människor och ett mer eller mindre obehindrat informationsflöde gör det opraktiskt att tilllämpa lagar som egentligen skapades för ett primitivt samhälle för många hundra år sedan. Den mycket svåra uppgiften att bygga broar mellan gammalmodiga och opraktiska lagar å ena sidan och ett samhälle med moderna behov å andra sidan har lämnats till domarna, som har ett nästan obegränsat utrymme att döma efter eget huvud. Resultatet är oväntade domar där domarens godtycklighet är avgörande. Detta har i sig lett till en påtaglig rättsosäkerhet som präglar hela rättssystemet.
    Det kan sägas att strafflagarna i dagens Iran bör ses mer som en riktlinje, ett hjälpmedel för domare att döma i varje enskilt fall efter eget förnuft. Lagarna tillämpas oregelbundet, oväntat och inkonsekvent. Hur en åtalad behandlas och på vilka grunder skuldfrågan avgörs beror mycket på tillfälligheter såsom vem domaren är, i vilken stad man ställs inför rätta, vad det egentliga skälet för anklagelserna är, vilken ställning man har i samhället osv. Kort sagt råder det en stor osäkerhet i detta avseende.

som finns vad gäller ertedâd. Enligt samma bedömare är straffet avrättning om alla villkor för ertedâd är uppfyllda. Dessa villkor består av att konvertiten är en man, inte sinnessjuk, har konverterat frivilligt och när han var myndig och att han inte ångrar sig. En annan tolkning av artikel 167 i grundlagen är att denna artikel endast gäller tvistemål och inte brottmål. Enligt samma tolkning strider det mot legalitetsprincipen (som har tagit uttryck bl.a. i 2 § lagen om islamiska straff) att ge en domare befogenhet att bestämma på basis av religionslärdas tolkningar vad som utgör ett brott. Hittills har ingen blivit dömd av iranska domstolar för ertedâd.