Om aktiebolagsstyrelsers arbetsformer

Av adj. professor PER SAMUELSSON1

Artikeln behandlar aktiebolagslagens regler om styrelsearbetet och dess former. Formella regler kring styrelsearbetet kan, om de utformas väl och utnyttjas rätt, i bästa fall förhindra maktmissbruk av en dominerande ägare. I särskilt hög grad kan detta antas gälla i sådana bolag där förhållandet mellan aktieägarna inte är anonymt. De remedier som kan aktualiseras vid överträdelse av reglerna om styrelsens arbetsformer inbegriper även en straffpåföljd.

1. Problemområdet
Alla kontrakt fördelar risker. I långtidsavtal fördelas även, direkt eller indirekt, rätten att fatta beslut i sådana frågor som är oreglerade. Detta gäller även de rättigheter som följer av aktiekontraktet.2 En sådan fördelning av den residuella behörigheten, eller med aktiebolagslagens egen terminologi, det bestämmande inflytandet över bolaget, sker indirekt genom aktiekontraktet, medan den faktiska fördelningen av inflytandet mellan aktieägarna är en direkt funktion av ägarförhållandena.3 Vem som har det bestämmande inflytandet över bolagets verksamhet är sällan eller aldrig fixerat en gång för alla vid bolagets bildande eller i samband med aktierättens förvärvande. Det finns därför ett konkurrensmoment inbyggt i aktiebolagets styrelseform som handlar om vem som skall komma i åtnjutande av det bestämmande inflytandet. Eftersom aktier som huvudregel är fritt överlåtbara, kan makten förmodas hamna hos den som värderar den högst.4 Med makt

1 Artikeln utgör ett delprojekt i Sparbanksprogrammet i Lund. Resebidrag har erhållits av Foundation for Economics and Law. Jag vill också rikta ett tack till John M. Olin Foundation för ett forskningsbidrag som möjliggjorde en vistelse vid Cornell University år 1999 då artikeln skrevs.2 Se H. Nial, Om aktiebrev och andra aktierättsliga dokument, Stockholm (1929) s. 6 ff. där den i svensk rätt ännu i huvudsak rådande synen på aktierättens innehåll läggs fram. Nial framhöll att de två fundamentala elementen i aktierätten är medförvaltningsrätten och vinstutdelningen, där den förra är avsedd att skapa garantier för förverkligandet av den senare. Se även H. Hansman, The Ownership of Enterprise,
Cambridge, Mass. (1996) s. 11 och O. Hart, Firms, Contracts and Financial Structure,
Oxford (1995) som båda utgör exponenter för en i förhållande till rättsvetenskapen snarlik syn på aktiebolaget och aktieägandets villkor.3 Av prop. 1975:103 s. 245 och prop. 1997/98:99 s. 122 ff. framgår att aktiebolagslagen vilar på principen att bestämmanderätten i bolaget tillkommer den som har majoriteten av rösterna, se även C. Bergström och P. Samuelsson, Aktiebolagets grundproblem, Stockholm (2:a uppl. 2001) där majoritetsprincipens innebörd beskrivs.4 Innehåller bolagsordningen en regel om lösningsrätt (hembudsskyldighet), kommer värdet hos de befintliga aktierna däremot att vara lägre jämfört med om

åsyftas i detta sammanhang uteslutande de möjligheter en kontrollägare har att påverka hur bolagets verksamhet skall bedrivas inom ramen för det övergripande målet att aktieägarna samfällt skall vinna så stora ekonomiska fördelar som möjligt av sitt aktieinnehav.5 Det bestämmande inflytandet över bolaget står till styrelsens disposition. Trots att styrelsen i aktiebolag enligt 8 kap. 6 § och 9 kap. 29 § ABL utses genom val med enkel relativ majoritet och det saknas skyldighet för majoriteten att låta minoriteten få representation i styrelsen, har många företag till följd av permanenta eller tillfälliga överenskommelser en styrelsesammansättning som även inbegriper personer utanför den direkta majoritetskretsen. Bland större och medelstora (ofta familjeägda) företag spelar aktieägaravtal en jämförelsevis framträdande roll för att uppnå detta. Genom dylika avtal kan ägarna åstadkomma en annan maktfördelning än den som aktiebolagslagen normalt erbjuder genom majoritetsprincipen.6 En styrelse i ett aktiebolag har flera funktioner. Reglerna i aktiebolagslagen är allmänt hållna. Bland de uppgifter som lagen räknar upp i 8 kap. 3 § ABL märks främst styrelsens ansvar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Lagen förutsätter att styrelsen agerar som ett kollegialt organ och att dess funktionssätt och arbetsformer är sådana att det är kontinuerligt beslutskapabelt. Styrelsen har särskilt i större bolag med spritt ägande en viktig övervakningsroll i förhållande till den verkställande ledningen. En aktiv övervakning antas minimera agentkostnaderna och därigenom öka aktieägarnas ekonomiska utbyte av sitt aktieinnehav. Betoningen ligger således i detta avseende på förhållandet mellan aktieägarna och den verkställande ledningen.
    Tidigare gav aktiebolagslagen inga närmare eller detaljerade anvisningar om hur styrelsearbetet som sådant skulle bedrivas. I viss utsträckning är detta förändrat genom den nya lydelse kapitel 8 och 9 har sedan den 1 januari 1999. Precis som tidigare föreskrivs att styrelsen skall ha en ordförande och att denne skall kalla till sammanträde när det behövs och alltid om en styrelseledamot eller den verkställande direktören begär det.7 Även om kallelseförfarande och mötesprocedur därför bäst kan beskrivas som en styrelseintern fråga, som skall utformas under ledning av styrelsens ordförande, kräver lagen numera enligt dansk förebild genom 8 kap. 5 § ABL att styrelsearbetet skall planeras och att en arbetsordning antas som bland annat skall preci-

de vore fritt överlåtbara. Sådan lösningsrätt kan öka risken för opportunistiskt beteende från majoritetens sida.5 Aktiebolaget kan visserligen användas för andra ändamål än att tillgodose delägarnas gemensamma intresse av individuell vinst (se 12 kap. ABL), men för artikelns vidkommande bortses från denna möjlighet.6 Se C. M. Roos, Avtal och rösträtt, Stockholm (1969); J. Kansmark och C. M. Roos, Aktieägaravtal, Stockholm (2.a uppl. 1994).7 Detta gäller enligt 8 kap. 14 § första stycket ABL under förutsättning av att styrelsen har mer än en ledamot.

sera hur ofta styrelsen skall sammanträda.8 Även om styrelseposterna innehas av olika ägargrupper blir minoritetens möjligheter att aktivt delta i förvaltningen av bolagets angelägenheter genom ”sina” styrelserepresentanter starkt beroende av hur dessa frågor hanteras av den ägare som har ett kontrollerande inflytande i styrelsen och väljer att besätta posten som styrelsens ordförande. I ett kritiskt läge kan förhållandet mellan ledamöterna till och med få karaktären av ett motpartsförhållande.9 Av detta skäl finns det särskild anledning att närmare betrakta hur lagen reglerar styrelsearbetet för att undvika eller lindra effekterna av ett sådant dilemma.
    Formella regler kring styrelsearbetet kan om de utformas väl i bästa fall förhindra maktmissbruk av en dominerande ägare.10 Genom bestämmelser av detta slag kan informationsflödet påverkas, vilket ökar minoritetens beredskap och möjligheter att värna sin rätt att delta i förvaltningen. För det andra kan tidsfrister skapas som ger minoriteten viss tid på sig inför sammanträden och beslutsfattande. Förfaringssättet användes särskilt i 1944 års aktiebolagslag och syftade då till att bemöta faran för kringgående av vissa av aktiebolagsrättens grundregler.11 Metoden slog i allt väsentligt fel. Missbruksfallen var inte så många att de kunde motivera att lagstiftningen byggdes upp kring potentiella missbruksmöjligheter. Dessutom kan även formella regler missbrukas och försvåra ett för bolaget positivt beslutsfattande. Alltsedan 1975 års aktiebolagslag har procedurreglernas centrala betydelse till övervägande del klingat av. De reformer som infördes vid årsskiftet 1998–99 accentuerar detta genom att ålägga styrelsen att skapa fungerande rutiner snarare än exakt föreskriva hur dessa skall se ut.

8 Se prop. 1997/98:99. Se även § 56 i danska aktieselskabsloven samt L. Sneholt och N. Thomsen, Aktieselskabsloven, Köpenhamn (1994) s. 271 ff. Den reglering som nu gäller övervägdes redan i SOU 1941:9 s. 330 och redan då enligt dansk förebild (dåvarande 47 § DAL). Även en distinktion liknande den som införts mellan privata och publika företag var aktuell för kommittén.9 Se H. T. Scogin, Withdrawal and Expulsion in Germany: A Comparative Perspective on the ”Close Corporation Problem”, 15 Mich. J. Int'l L. 127 (1993) där en komparativ analys av hur lagstiftningen i USA och Tyskland löser konflikter av detta slag. En annan komparativ undersökning som belyser allmängiltigheten hos de problem som diskuteras är S. K. Miller, Minority Shareholder Oppression in the Private Company in the European Community: A Comparative Analysis of the German, United Kingdom, and
French ”Close Corporation Problem”, 30 Cornell Int’l L.J. 381 (1997).10 I corporate governance-debatten diskuteras sällan dessa formella aspekters värde som minoritetsskydd etc. Cadbury-rapporten innehåller t.ex. ingenting av denna karaktär, se Report of the Committee on the Financial Aspects of Corporate Governance,
London (1992). Inte heller Hampel-kommitténs rekommendationer, som ersatt Cadbury, föreslår reformer med denna inriktning, se Committee on Corporate Governance. Final Report, London (1997). Se även i detta sammanhang OECD-rapporten Corporate Governance. Improving Competitiveness and Access to Capital in Global Markets, Paris (1998) samt slutrapporten från OECD: Principals of Corporate Governance, Paris (1999); B. Steil (ed.); The European Equity Markets, Trowbridge, Wilts. (1996) s. 147 ff. Aktiebolagskommittén föreslog i sitt betänkande SOU 1995:44 s. 195 ff. att det borde införas regler om arbetsordning för styrelser. I prop. 1997/98:99 s. 81 återkom detta förslag som blev gällande rätt den 1 januari 1999. Skillnaden gentemot kommitténs förslag är främst att reglerna om arbetsordning inte straffsanktionerades. Se även K. Rodhe, Aktiebolagsrätt, Stockholm (19:e uppl. 2000) s. 167 f.11 SOU 1941:9 s. 3.

2. Fortsatt uppläggning
Analysen koncentreras i det följande till reglerna i 8 kap. 15–17 §§ och 18 § andra stycket ABL. Dessa stadganden uppmärksammas sällan eftersom de kommit att förknippas med de anställda styrelseledamöternas intressen. Genom att de nu fullständigt integrerats i de arbetsformer som aktiebolagslagen förutsätter skall etableras i bolagsstyrelser har emellertid den tvekan försvunnit som tidigare kunde finnas om reglernas tillämplighet.
    Styrelsearbetets former kan mot denna bakgrund lämpligen diskuteras med utgångspunkt i följande aspekter:

1. skäligt rådrum och tid för kallelse till styrelsemöte,
2. rätten att få del av ett tillfredsställande beslutsunderlag, och
3. rätten att delta i behandlingen av ärenden.

Överträdelser av punkterna 2 och 3 ovan behandlas uttryckligen i lagtexten och vissa delar av de nämnda bestämmelserna i 8 kap. 15–18 §§ ABL är straffsanktionerade genom 19 kap. 1 § ABL. Styrelsens arbetsformer har således både en aktiebolagsrättslig och en specialstraffrättslig dimension. I det följande behandlas företrädesvis den förra aspekten. Punkt 1 ovan följer inte direkt av lagtexten men ett beaktande av kallelsetider m.m. är likafullt av betydelse för att styrelsearbetet skall kunna fungera tillfredsställande.12

3. Regleringens ändamål
Regleringen i 8 kap. 18 § andra stycket har som omedelbar funktion att förstärka de anställda styrelserepresentanternas ställning och värna deras intresse av att inte exkluderas från styrelsearbetet.13 Men så snart det uppkommer en allvarlig motsättning mellan de valda ledamöterna, får bestämmelserna en minst lika viktig roll. Även bortsett från att det kan finnas särskilda behov av att säkerställa arbetstagarledamöternas behov i skilda hänseenden är det helt tydligt att reglernas övergripande syfte är att garantera ett fungerande styrelsearbete. Därmed är bestämmelserna en manifestation av vad som borde vara ledamöternas gemensamma intresse.
    I förarbetena till lagen görs följande principiellt betydelsefulla uttalande om tolkning och tillämpning av 8 kap. 9 § första stycket ABL (nuvarande 8 kap. 18 § andra stycket ABL):

Att göra den behövliga regleringen av styrelsearbetet inom ramen för aktiebolagslagen ter sig också principiellt riktigt, eftersom behovet av skydd mot

12 I anslutning till dåvarande 8 kap. 9 § ABL (nuvarande 18 § andra stycket) anför G. Kedner och C. M. Roos, Aktiebolagslagen. Del I (1–9 kap.) med kommentarer, Stockholm (5:e uppl. 1995) s. 250 att ”styrelseledamöterna skall ha fått någon tid för samråd”.13 Den första lagregleringen av anställdas styrelserepresentation var lagen (1972:
829) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den nu gällande lagen är lag (1987:1245) om styrelserepresentation för privatanställda.

missbruk finns även då det gäller andra minoritetsrepresentanter i styrelsen än arbetstagarledamöterna.14

Regeln i 8 kap. 9 § ABL hade alltså redan vid dess införande generell räckvidd och var direkt inriktad på att jämsides med skyddet för anställda styrelserepresentanter tillgodose det skyddsbehov som en enskild styrelserepresentant kan ha.15 I samband med reformerna av kapitel åtta och nio berördes inte reglernas tillämplighet i detta avseende, vilket ytterligare understryker deras generella tillämplighet.

4. Skäligt rådrum och tid för kallelse
Styrelsen är enligt aktiebolagslagen tänkt att fungera som ett kollegialt organ utan rätt för den enskilde ledamoten att i den egenskapen besluta eller handla för bolaget. Eftersom alla ledamöter har samma ställning får ingen av dem genom beslut eller på annat sätt uteslutas från styrelsearbetet. Beslutsförmåga förutsätter prima facie att styrelsen är kallad på ett tillfredsställande sätt och att ett tillräckligt antal ledamöter är närvarande vid styrelsemötet. Ledamöterna har i stor utsträckning möjlighet att själva välja hur man vill utforma sina sammanträdesrutiner. Kallelseförfarandet är således inte formaliserat som fallet är med kallelse till bolagsstämma.16 Att döma av 8 kap. 5 § första stycket ABL tycks emellertid lagstiftaren ha förutsatt att ett kallelseförfarande bestäms i arbetsordningen. Där sägs nämligen att arbetsordningen skall innehålla föreskrifter om suppleanters deltagande vid styrelsens sammanträden och kallelse till dessa. Eftersom sådana regler finns för suppleanter skulle det kunna hävdas att de ordinarie ledamöterna inte bör vara sämre lottade.17 Suppleanter känner visserligen till när de regelbundna sammanträdena äger rum, men till skillnad från de ordinarie ledamöterna vet de inte alltid vid vilka sammanträden närvaro erfordras. Även om aktiebolagslagen inte uttryckligen preciserar kraven på kallelsetider och övrig formalia finns viss ledning att hämta från lagmotiven. En av orsakerna till att lagen (1972:829) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar reformerades framkommer av följande citat:

Vidare förekommer att underlagsmaterial sänds ut mycket sent och ibland är ofullständigt, vilket begränsar möjligheterna för arbetstagarledamöterna att sätta sig in i ärendena och att rådgöra med sina kontakt- och referensgrupper.18

14 Prop. 1975/76:166 s. 150.15 Se allmänt prop. 1975/76:166 och K. Moberg: Anställda i styrelsen. Lagen om styrelserepresentation för anställda, Stockholm (1988).16 H. Nial och S. Johansson, Svensk associationsrätt i huvuddrag, Stockholm (7:e uppl. 1998) s. 191 f.; Kedner och Roos s. 248.17 Prop. 1997/98:99 s. 209, 215.18 Prop. 1975/76:166 s. 147.

Att ledamot ges skäligt rådrum är viktigt beroende på att frånvaro från styrelsemöte inte automatiskt fritar från ansvar för de beslut som de närvarande ledamöterna fattar. Frånvaro utan godtagbara skäl kan nämligen betraktas som pliktförsummelse. En annan aspekt som understryker behovet av att styrelsen utformar passande rutiner för sammanträden och kallelser är att den i annat fall inte kan ta det fasta grepp om förvaltningen som förväntas av en styrelse.19 Även detta kan anses utgöra pliktförsummelse. Kallelsereglernas betydelse framträder också när de analyseras i belysning av de krav som åvilar styrelsen. Genom att styrelsens ansvarsområden m.m. preciseras för det enskilda bolaget kan det också bestämmas hur sammanträdesrutiner bör utformas för att ledamöterna skall kunna uppfylla sin uppgift på ett rimligt sätt.
    Dahlgren och Moberg påpekar att en kallelse skall sändas ut i god tid före sammanträdet; enligt dem allra minst en vecka i förväg.20 Detta gäller styrelsearbete i sin regelbundet återkommande form. Om alla ledamöterna träffas utan att det från början planerats som ett styrelsemöte kan de formalisera en sådan sammankomst om alla ledamöterna är överens om detta. Om en eller flera ledamöter motsätter sig att den spontana sammankomsten anses utgöra styrelsesammanträde räcker detta för att formalia skall brista och något styrelsemöte var då inte för handen.
    Om styrelsens ordförande menar att ett sammanträde måste hållas omedelbart, för att undvika skada eller för att kunna utnyttja ett förmånligt affärsmässigt läge, torde även följande synpunkter göra sig gällande. Av 8 kap. 25 § ABL följer att bolagets verkställande direktör även utan styrelsens bemyndigande får vidta åtgärd som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. Den verkställande direktören har alltså möjlighet att i exceptionella fall avvika från de begränsningar som normalt följer av att hans handlingsutrymme är begränsat till löpande förvaltningsåtgärder. Denna regel medför att behovet av snabbinkallade styrelsemöten i någon mån minskar eftersom den verkställande direktören kan fatta de flesta nödvändiga beslut på egen hand. Det är dock av vikt att understryka att denna vidare representationsrätt enbart aktualiseras när en reaktion på vissa omständigheter krävs för att undvika en olägenhet eller för att inte missa en vinstchans; representationsrättens gräns är i detta avseende reaktivt snarare än aktivt bestämd.

19 Denna aspekt betonas i Cadbury-rapporten, se p. 1.4. Se även N. G. Maw, Lord Lane of Horsell och M. Craig-Cooper, Maw on Corporate Governance, Dartmouth (1994) s. 43 där just betydelsen av förberedelser inför styrelsemöten framhävs jämfört med t.ex. Cadbury-rapporten.20 B. Dahlgren och K. Moberg, Nyckeln till styrelserummet. Stockholm (2:a uppl. 1990) s. 114.

Även om majoritetsbeslut gäller för styrelsebeslut, kan en vid ett givet tillfälle samlad majoritet inte frångå kravet på kallelse med hänvisning till att man ändå skulle vunnit en omröstning. Det kan nämligen inte uteslutas att någon eller några ledamöter skulle ha ändrat åsikt om de övriga varit med och fått ge sina synpunkter på de ärenden som behandlades vid mötet.21 Genom att införa en regel av detta slag har lagstiftaren avsett att hindra sammanrotning av en del av styrelsen för att hålla de övriga utanför. Reglerna om skyldighet att fastställa en arbetsordning (8 kap. 5 § ABL) accentuerar detta ytterligare och bör uppfordra till att kallelserutiner utformas trots att detta inte direkt utsägs i lagtexten.
    Kallelse kan även ske muntligen om arbetsordningen medger detta. Bekräftelse om ledamotens inställning kan då omedelbart erhållas så att suppleant kan kallas om den ordinarie inte har möjlighet att delta. En ganska självklar begränsning ligger däri att styrelsen är ett kollegialt organ och måste ges möjlighet att fungera som ett sådant. Ett styrelsemöte kan visserligen sammankallas med mycket kort varsel, men tidsfristen skall bestämmas efter samråd med de övriga styrelseledamöterna. Valet av tidpunkt får bestämmas med hänsyn taget till angelägenhetsgrad av ett sammanträde och med hänsyn till utfallet av ett samråd mellan ledamöterna. Ambitionen måste vara att hitta en tidpunkt som medger så många som möjligt att närvara. Betydelsen av den fråga som skall avhandlas får ställas i relation till ordförandens ansträngningar att samla styrelsen i dess helhet vid första möjliga tidpunkt.
    Vid bestämningen av reglerna om kallelseförfarande måste även följande vägas in. Anta att det är av stor vikt att ledamöterna kan infinna sig med kort varsel därför att en viktig fråga skall behandlas. Två av sju ledamöter kan inte komma så snabbt som önskas. Deras suppleanter kan emellertid infinna sig. Ordföranden bör i detta läge för det första fråga sig om kvalitén i beslutsfattandet kan upprätthållas om de två ordinarie ledamöterna inte kan infinna sig och för det andra om suppleanterna verkligen har förutsättningar att sätta sig in i ärendet. Han måste även göra en bedömning av vad som utgör tillfredsställande underlag för just dessa två som kanske inte deltagit i föregående sammanträden och kunnat följa dialogen inom styrelsen. Är sammanträdet påkallat av en viktig angelägenhet kan kännedom om dessa diskussioner vara nödvändig för att ge en inramning till det beslut som avses bli fattat.
    Om de ordinarie ledamöterna vid en kallelse att infinna sig till ett styrelsemöte (omedelbart eller inom loppet av ett par timmar) invänder att de inte kan infinna sig av praktiska skäl eller att de behöver rådrum för förberedelser, måste ordföranden ta detta i beaktande. Detta följer av att regleringens övergripande målsättning är att skapa

21 Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i svenska lagförarbeten allt sedan 1910 års aktiebolagslag, se exempelvis 61 § 1910 års aktiebolagslag.

förutsättningar för ett meningsfullt styrelsearbete och att kuppförsök skall motverkas. Aktiebolagslagen stadgar som sagt ingenting om hur ofta styrelsen skall sammanträda. Det enda som sägs är att styrelsen årligen skall fastställa en sammanträdesfrekvens (8 kap. 5 § ABL). I övrigt gäller att ordföranden skall se till att sammanträde hålls när det behövs (8 kap. 15 § ABL). Innebörden är att sammanträdenas frekvens skall styras av behovet, men att viss planering skall ske på årsbasis. Det är alltså inte säkert att den planerade mötesfrekvensen är tillräcklig med hänsyn till företagets behov så som det utvecklas under året.
    Hur en kallelse till styrelsemöte skall utformas, när den skall ske och vilken information som skall lämnas till styrelseledamöterna före sammanträdet var föremål för prövning i RH 1981:129. I centrum stod tillämpningen av 8 kap. 9 § första stycket, andra och tredje meningen (nuvarande 8 kap. 18 § andra stycket) samt 19 kap. 1 § andra punkten ABL. Målet avsåg kallelse m.m. till ett styrelsemöte i ett kommunalt aktiebolag. Det arbetssätt som styrelsen praktiserade anslöt nära nog helt till hur kommunala nämnder och styrelser brukar fungera. Denna praxis tillmättes stor betydelse för bedömningen av om uppsåt eller oaktsamhet förelåg och ledde till att åtalet ogillades. Hovrättens bedömning understryker vikten av att varje styrelse i arbetsordningen fastställer sina egna arbetssätt och att styrelseledamöterna görs införstådda med hur styrelsen arbetar i de hänseenden som berörs av lagreglerna.

5. Tillfredsställande beslutsunderlag
Förutom det tidsmässiga rådrum som berördes ovan, skall ledamöterna enligt motiven så långt det är möjligt få del av en dagordning som anger vilka ärenden som minst skall förekomma vid de olika sammanträdena.22 Lagen kräver inte att dagordning upprättas inför varje sammanträde och vad motiven anbelangar är rekommendationen endast att i någon form ange vilka frågor som i allmänhet skall behandlas. Av kallelsen eller föredragningslistan bör dock framgå vilka sakfrågor som skall avhandlas. Detta får anses utgöra en miniminivå, som alltid torde kunna uppfyllas av en styrelseordförande. Vid var och en av punkterna på dagordningen skall ledamöterna normalt också få ett tillfredsställande beslutsunderlag för att kunna delta i behandlingen av förekommande ärenden. Även detta kan regleras i arbetsordningen.23 Enligt 8 kap. 18 § andra stycket ABL får beslut endast fattas om samtliga styrelseledamöter fått ett sådant tillfredsställande beslutsunderlag. När detta kvalitetskrav skall anses uppfyllt får givetvis avgöras från fall till fall, men styrelsens ordförande och bolagets verkstäl-

22 Prop. 1997/98:99 s. 208 f.23 För ett exempel på hur en arbetsordning kan utformas hänvisas till S O Arlebäck, Styrelsen som resurs, Stockholm (1997).

lande direktör bör gemensamt verka för att kravet alltid tillgodoses. Ordförandens roll är inte minst viktig eftersom han bör kunna avgöra hur omfattande material ledamöterna behöver. Motiven till 8 kap. 18 § ABL uttalar att allt som är väsentligt för ett ärendes behandling skall framgå av det tillhandahållna materialet. I annat fall utgör det inte ett tillfredsställande underlag för beslutsfattande.24 I motiven betonas också att beslutsunderlaget skall vara så lättförståeligt och informativt som möjligt. När detta exemplifieras lanseras huvudregeln att alla handlingar och föredragningar skall vara avfattade på svenska språket. Materialet skall också vara väl avvägt till sin omfattning och överskådligt.25 Det finns alltså ett slags pedagogisk plikt hos den som ansvarar för sammanställning och distribution av material inför styrelsemöten. Även om det som regel är den verkställande direktören som har denna uppgift torde ordföranden genom 8 kap. 14 § ABL ha en viss skyldighet att bevaka att underlaget fortlöpande svarar mot styrelsens behov.
    Frågan är om kravet att tillfredsställande underlag så vitt möjligt skall tillhandahållas ledamöterna i god tid före sammanträdet kan vara uppfyllt om inget underlag alls lämnas ut. Lagstiftningen bygger på idén att skriftligt material och muntlig föredragning skall komplettera varandra. Den verkställande direktören har en central roll i dessa föredragningar. Det skriftliga materialet är nödvändigt för att inte styrelsemöten skall bli orimligt utdragna, men om inget underlag kan distribueras påtar sig den verkställande direktören och styrelsens ordförande uppgiften att under sammanträdet ge den bakgrund som behövs för att kravet på tillfredsställande beslutsunderlag så långt möjligt skall bli uppfyllt.
    Vad händer om en ledamot påstår att beslut inte kan fattas beroende på att han inte fått tillräckligt med underlag? Är underlaget gemensamt för alla ledamöterna och han ensam är av denna åsikt kan eventuellt ytterligare klargöranden ske genom den verkställande direktörens försorg. Detta gagnar samtliga ledamöter som därigenom kan bli uppmärksammade på ytterligare aspekter hos den aktuella frågan. Vidhåller den trilskande styrelseledamoten sin uppfattning, återstår bara för denne att reservera sig för den händelse styrelsen väljer att fatta ett beslut trots invändningen. Reservationsmöjligheten är emellertid bara begränsat verksam eftersom en ledamot måste ha information för att veta vad han reserverar sig mot. Att reservera sig vid brist på beslutsunderlag är i allmänhet ingen fullt ut ändamålsenlig reaktion.
    Utformningen av 8 kap. 18 § andra stycket ABL ger intryck av att det är en beslutförhetsregel. I så fall medför brott mot stadgandet ogiltighetsverkan. Eftersom ingen enskild ledamot kan göra gällande denna ogiltighet, är det inte meningsfullt att tala om sådan rättsver-

24 Prop. 1975/76:166 s. 174.25 Prop. 1975/76:166 s. 173–174.

kan. De konsekvenser som kan inträda är snarare skadestånds- eller i ytterlighetsfall straffansvar. I det förra fallet förutsätts enligt 15 kap 1 § första stycket ABL att någon åsamkats en ekonomisk skada, vilket inte på något sätt är en nödvändig följdverkan av att beslutförhetsregeln överträds. Ett avgörande motiv för att alla styrelseledamöter måste ges ett identiskt och tillfredsställande beslutsunderlag blir tydligt vid beaktande av skadeståndsreglerna i 15 kap. 1 § ABL. Undanhålls vissa ledamöter viktig information kan de drabbade ledamöternas belägenhet ur skadeståndsrättslig synvinkel bli synnerligen allvarlig och dessutom oerhört svårbedömd. Den som förtiger uppgifter eller på annat sätt agerar svikligt kommer i värsta fall att exponera vissa ledamöter för en skadeståndssanktion genom att förvägra dem möjligheter att utöva sitt styrelseuppdrag på det sätt som aktieägarna har rätt att förvänta sig och aktiebolagslagens regler bygger på. Av detta följer att hela regelsystemet kring styrelsens arbete och ställning förutsätter ett betydande mått av redlighet från styrelsens ordförande och den verkställande direktören gentemot styrelsekollektivet. Detta understryks också av att straff enligt 19 kap. ABL kan utgå redan vid oaktsamhet, vilket innebär att höga krav ställs på den som har ansvar för att sammanställa och distribuera information till styrelsen. Samtidigt sägs i motiven att straff bara bör ifrågakomma om ett förfarande som tillämpats framstår som klart olämpligt med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet vilket får antas innebära att det trots allt finns ett betydande spelrum för missbedömningar.26 Anta att en kallelse innehåller en dagordning med två punkter som distribueras en mycket kort tid före utsatt mötestidpunkt. För det första skall bolagets ekonomiska ställning behandlas och för det andra ”övriga frågor”, en punkt som i allmänhet reserveras för informationsgivning och inte för betydelsefulla frågor som kräver beslut av det styrelsemöte som kallelsen avser. En nyfiken ledamot kanske kontaktar ordföranden för att kontrollera vad som egentligen skall behandlas under den senare rubriken. Om ordföranden på direkt fråga meddelar att det kommer att redovisas vid mötet trots att det vore möjligt att besvara frågan, kan detta svar mycket väl strida mot regeln i 8 kap. 18 § andra stycket ABL. Det kan nämligen inte uteslutas att ordföranden härigenom frånkänner styrelseledamöterna rätten och möjligheten att förbereda sig inför ett styrelsemöte. I så fall skulle detta kunna ligga till grund för ett åtal mot ordföranden. Invänder styrelsens ordförande då att han visserligen insåg betydelsen av vad som skall avhandlas, men att han inte kunde lämna ut ytterligare information eftersom ledamöterna enligt ordförandens uppfattning redan hade kännedom om alla erforderliga sakförhållanden torde ett åtal ha små möjligheter att leda till fällande dom. Det kan nämligen inte avkrävas ordföranden att han, för att undgå straff, skall tvingas redogöra för

26 Prop. 1975/76:166 s. 174.

vilka delar av det befintliga materialet som äger särskild relevans för att bedöma och avgöra de frågor som skall behandlas vid sammanträdet.

6. Rätten att delta i behandling av ärenden
Aktiebolagslagen förutsätter att styrelsebeslut fattas vid sammanträden och ålägger därför styrelsens ordförande att se till att sammanträden hålls när de behövs. Enligt 8 kap. 18 § andra stycket ABL förutsätts att beslut bara får fattas om samtliga styrelseledamöter så vitt möjligt fått tillfälle att delta i ärendets behandling.
    Det är i sammanhanget viktigt att upprepa att styrelseledamöterna gemensamt har ansvaret för bolagets ledning. Om en ledamot klart uttryckt att han inte kan delta vid en bestämd tidpunkt är det ordförandens skyldighet att försöka finna en lämpligare tidpunkt. Regeln i 8 kap. 15 § ABL ger på intet sätt ordföranden ensidig bestämmanderätt i detta avseende. Inte heller är styrelsearbetets karaktär sådant att sammanträde måste hållas inom loppet av timmar. Snarare torde det handla om dagar.
    Så vitt möjligt skall alla ledamöter få tillfälle att delta i behandlingen av ärenden. Rekvisitet ”så vitt möjligt” (8 kap. 18 § andra stycket ABL) betonades i RH 1981:129. Hovrätten konstaterade, att möjligheten för samtliga styrelseledamöter att närvara därmed inte är villkorslös. Beslut kan alltså fattas även om alla ledamöter inte kunnat närvara och detta stod klart redan vid kallelsetillfället. Här måste återigen betydelsen av att sammanträdet genomförs med kort varsel vägas mot den enskilde ledamotens intresse av att beredas tillfälle att närvara.
    Med avseende på närvarokriteriet kan följande anföras. I 8 kap. 17 § ABL sägs att om en ordinarie ledamot inte kan infinna sig, skall en suppleant kallas och ges tillfälle att närvara. Av detta följer att ledamot som kallas skall bekräfta om han kommer att infinna sig eller inte. I annat fall kan suppleant inte kallas. I sin tur innebär detta att ett styrelsemöte i allmänhet måste planeras i så god tid i förväg att denna ordning kan iakttas.

7. Den verkställande direktörens närvarorätt vid styrelsemöte
Bolagets verkställande direktör har närvarorätt enligt 8 kap. 16 § ABL även om han inte är ledamot av styrelsen. Enligt 8 kap. 21 § har han även rätt att få en avvikande mening antecknad till styrelsens protokoll. I praktiken är det närmast så att styrelsearbetet knappast kan bedrivas utan aktiv medverkan av den verkställande direktören. Det är han som har bäst information om bolagets rörelse.
    Bolagets verkställande direktör bör således, oberoende av om han är ledamot eller inte, normalt vara närvarande vid styrelsemöten.2727 Denna syn på den verkställande direktörens närvaroplikt diskuterades för första gången i betänkandet till 1944 års ABL, se SOU 1941:9 s. 329, se även prop. 1997/ 98:99 s. 215.

Detta gäller såvida styrelsen inte i ett särskilt fall bestämt annorlunda, t.ex. därför att fråga om avsked av verkställande direktör finns på dagordningen. I de flesta fall ansvarar den verkställande direktören för genomförandet av styrelsemöten och en föredragningslista görs upp tillsammans med ordföranden. Denna fördelning av arbetsuppgifter understryker att dessa båda bolagsorgan förväntas samarbeta och att de är ömsesidigt beroende av varandra. Löpande förvaltningsåtgärder (den verkställande direktören) måste sammanlänkas med långsiktigt strategiska val (styrelsen).
    Ett styrelsemöte kan förvisso genomföras utan den verkställande direktörens närvaro, men om någon ledamot anser att dennes närvaro är oundgänglig blir situationen mer kritisk. Anta att ledamoten inte anser att beslut kan fattas utan en adekvat lägesbeskrivning av den verkställande direktören. Lyckas inte ordföranden eller någon annan ledamot kompensera denna brist eller ge goda skäl till varför beslut ändå skall fattas kan situationen svårligen bedömas på annat sätt än att det straffbara området tangeras. Argumentet att den kritiske ledamoten kan framföra en avvikande mening med stöd av 8 kap. 21 § tredje stycket ABL är därför inte tillfredsställande eftersom en reservation inte bör användas i ett läge när ledamoten inte med säkerhet vet om han håller med de övriga ledamöterna eller inte. Reservationsmöjligheten kan nämligen inte uppfattas som ett alternativ till rätten att erhålla ett tillfredsställande underlag.

8. Brott mot procedere som ogiltighetsgrund
Styrelsen utses av stämman för bolagets förvaltning. En kränkning av en styrelseledamots rätt att delta i styrelsearbetet utgör i förlängningen en kränkning av aktierätten. Problemet accentueras om det råder en ägarkonflikt som präglar styrelsearbetet. Det vore därför möjligt att som Nial och Johansson överväga om inte brott mot procedere borde förenas med en ogiltighets- snarare än straffpåföljd.28 Ett sådant argument brister emellertid när det gäller anställda styrelserepresentanter eftersom deras representationsrätt inte kan härledas ur aktierätten. Möjligen kan detta erbjuda en förklaring till varför lagstiftaren valt att införa en specialstraffrättslig sanktion och inte ogiltighet till förmån för dessa ledamöters intresse av att kunna delta i styrelsearbetet. Det förklarar dock inte varför dessa sanktioner omfattar samtliga styrelseledamöter.
    Kedner och Roos uttalar kategoriskt att ett styrelsebeslut är ogiltigt om det inte har tillkommit på rätt sätt.29 Ogiltigheten innebär i detta sammanhang att det inte föreligger något styrelsebeslut, vilket understryks av att ingen kan verkställa ett sådant beslut. Det vanliga exemplet på en situation som aktualiserar ogiltighet är brott mot jävsregeln i

28 Nial och Johansson s. 192.29 Kedner och Roos s. 252. Se även Åhman s. 741.

8 kap. 20 § ABL.30 Ogiltighetspåföljden kan även komma ifråga vid en överträdelse av exempelvis 8 kap. 18 § andra stycket ABL. Anta att några ledamöter varken fick tillfälle att delta i ärendets behandling eller fick ett tillfredsställande underlag för att avgöra ärendet. Om ogiltighet föreligger innebär detta att styrelsebeslut saknas och vem kan i så fall göra en sådan påföljd gällande? Enligt 8 kap. 34 § andra stycket ABL har inte bolagsföreträdare rätt att verkställa ett ogiltigt beslut, men om så ändå sker, hur skall den uppkomna situationen egentligen bedömas? NJA 1928 s. 433 är belysande i sammanhanget.31 I detta fall krävde bolagsordningen i Varbergs Snickeriaktiebolag att styrelsen skulle bestå av tre ledamöter (den verkställande direktören var självskriven) och en suppleant. HD ansåg att styrelsen inte kunde fatta beslut i ett ärende med mindre tre ojäviga styrelseledamöter deltagit eller kallats att delta i ärendets behandling. Tydligen hade det varit tillräckligt för beslutförhet om suppleant kallats (som ersättare för den jävige ledamoten) även om denne inte infann sig till sammanträdet. Detta berodde på att bolagsordningen inte föreskrev något om grunderna för styrelsens beslutförhet. Eftersom styrelsen i detta fall sammanträdde med de tre ordinarie ledamöterna och en av dem var jävig borde suppleanten kallats. Styrelsen var enligt HD som en konsekvens av detta inte behörig att fatta beslut om ersättning till den verkställande direktören. Att döma av domskälen är det troligt att beslutet varit giltigt om två ledamöter ensamma fattat beslutet, men då under förutsättning att den verkställande direktören inte var en av dessa och att suppleanten i vart fall kallats att delta i ärendets behandling. Fallet illustrerar också att de formella bristerna måste ha inverkat på beslutet för att ogiltighet skall komma ifråga. Om det kan uteslutas att så är fallet är det en allmän uppfattning att beslutet kan verkställas.32 Aktiebolagslagen fastställer inte de civilrättsliga konsekvenserna av att reglerna om procedere i exempelvis 8 kap. 18 § inte iakttagits. Där sägs enbart att beslut inte får fattas i dessa fall. Att därav dra slutsatsen att beslutet ifråga inte existerar och alltså utgör en nullitet verkar ligga närmast till hands. Detta är emellertid problematiskt eftersom en nullitet bara är en nullitet om den kan fastställas av domstol. Den förutsätter i och för sig inte fastställande, men måste kunna fastställas. I annat fall är det inte fråga om en sanktion och följaktligen ingen rättsföljd. Anta att en omröstning i styrelsen skulle givit samma resultat som det förment ogiltiga beslutet även om procedere följts. I så fall och om detta kan styrkas, förefaller ogiltighetspåföljden alltför drakonisk och schablonartad. Samma slutsats gör sig gällande om kritiken gäller att en styrelseledamot inte fått del av ett tillfredsställande beslutsunderlag. Reglerna om bolagsorganens representationsrätt i

30 Se NJA 1981 s. 1117.31 Fallet refereras utförligt av Åhman s. 758.32 Se Åhman s. 743 med hänvisningar.

8 kap. 35 § ABL måste i detta sammanhang också tas med i beaktande. Det är inte troligt att en styrelseledamot som har allvarliga invändningar mot ett visst beslutsförfarande har den behörighet som erfordras för att kunna vända sig till domstol för att påtala ogiltigheten.
    I viss mån kan processuella säkerhetsåtgärder i 15 kap. rättegångsbalken utnyttjas av en minoritet för att förhindra eller fördröja verkställigheten av bolagsstämmobeslut som den anser strida mot aktiebolagslagen.33 Huruvida samma förfarande kan användas för att inhibera ett styrelsebeslut är oklart. Om ett styrelsebeslut skall göras till föremål för säkerhetsåtgärder på grund av att procedere inte följts, uppkommer frågan om vem som har talerätt. Om motsättningen finns inom styrelsen skulle en enskild ledamot kanske vilja tillgripa en processuell åtgärd av berört slag, men som enskild ledamot av styrelsen saknar denne behörighet och därmed även talerätt.34 Även om en företrädare ensam är firmatecknare faller som regel talerättsfrågan på faktum att den aktiebolagsrättsliga behörigheten inte omfattar den aktuella typen av åtgärder.35 Det enda realistiska alternativ som står till buds är att den förfördelade ledamoten (eller ledamöterna) vänder sig till bolagsstämman och påtalar förhållandet.36 Är då majoritetsförhållandena sådana att den klagande ledamoten inte finner tillräckligt stöd torde alla möjligheter ur styrelsens perspektiv vara uttömda i ogiltighetsfrågan. Slutsatsen bör bli att ogiltighet (att rättshandlingen inte är gällande enligt sitt innehåll) inte kan anses utgöra den normala rättsföljden av att ett styrelsebeslut inte tillkommit på rätt sätt.

9. Straff som normalpåföljd
Vid brott mot de ovan berörda reglerna framträder straffsanktionen i 19 kap. ABL som det centrala remediet snarare än ogiltighet. Detta ter sig både egendomligt och inkonsekvent. Varför är exempelvis brister i kallelse till bolagsstämma inte föremål för motsvarande remedier? En förklaring till valet av sanktionsform är att straffsanktionen egentligen bara var avsedd att tillämpas när sådana intressen som inte kan legitimeras med stöd av aktierätten skall skyddas. I aktiebolagsrätten är nämligen kopplingen mellan de enskilda styrelseledamöterna och aktieägare i allmänhet så påtaglig att allvarliga brister i beslutsfattandet åtminstone kan följas upp på ägarnivån. Denna möj-

33 Se för en diskussion av dessa frågor P. Westberg, Civilprocessuella tvångsåtgärder — ett instrument för konfliktlösning? SvJT 1990 s. 161 ff.; S. Johansson, Interimistiska åtgärder vid aktiebolagsrättsliga processer, SvJT 1991 s. 601 ff. Se även examensarbetet av C. Ekström, Civilprocessuella säkerhetsåtgärder i interna aktiebolagsrättsliga konflikter,
Lund VT 1997. Uppsatsen innehåller bland annat en belysande redovisning av underrättspraxis. Frågeställningen diskuteras även i prop. 1997/98:99 s. 127 ff.34 Se NJA 1993 s. 605 där en talerättsfråga av närliggande slag belyses. En ägare av samtliga aktier i gäldenärsbolaget förde talan å gäldenärsbolagets vägnar om att konkursbeslutet mot bolaget skulle upphävas.35 Se NJA 1997 s. 168.36 Kedner och Roos s. 252.

lighet saknar de anställdas styrelserepresentanter som därmed befinner sig i en organisatorisk disharmoni i förhållande till aktiebolagsformens beslutsmässiga struktur och därför erfordrar ett remedium av aktuellt slag. Givet denna tolkning bör ett klargörande ske och de straffrättsliga reglerna tydligt knytas till lagen om styrelserepresentation och inte som nu utgöra en generell aktiebolagsrättslig sanktionsform.37 De i förhållande till äldre rätt skärpta reglerna om kallelse i 1975 års aktiebolagslag tillkom som en följd av lagstiftning om styrelserepresentation för privatanställda och är avsedda att eliminera risken för sabotage av de anställdas medverkan i styrelsearbetet. Lagstiftaren valde att bemöta denna risk genom att straffsanktionera informationsoch procedurreglerna. Att kallelsereglerna straffsanktionerats är emellertid inte nödvändigtvis till en styrelseminoritets fördel. Visserligen kan processkostnaderna övervältras på staten eftersom remediet kan aktualiseras efter anmälan till åklagare, men samtidigt blir minoriteten beroende av hur åklagaren bedömer utsikterna till en fällande dom. Beroende på att vissa handlingar och underlåtelser är brottsliga kommer antagligen också beviskraven att minska sannolikheten för att remediet skall kunna tillämpas mer än vid uppenbara och klara övertramp. Överhuvudtaget är problemet med vilken slags gärning som straffstadgandena avser att sanktionera svårlöst. Även om det i viss mån går att belägga vad som är ”god styrelsesed” är det ändå så att varje styrelse måste utforma sina egna arbetsformer inom ramen för en långtgående handlingsfrihet — en handlingsfrihet som är nödvändig för att styrelsen skall kunna fungera optimalt. Det är därför ytterst problematiskt att bedöma straffvärdet av ett visst handlande eller en viss underlåtenhet som specifikt är inriktad på styrelsearbetets interna sida och alltså inte nödvändigtvis har ett samband med bolagets verksamhet. Även om styrelsens arbetsformer är bristfälliga i ett eller flera avseenden, är det inte säkert att detta drabbar bolagets verksamhet eller dess aktieägare så att det uppstår ekonomiskt mätbara effekter.

37 Notera att lag (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda innehåller skadeståndsregler i 15–16 §§. Detta understryker att åtgärder av rättssystematisk art är påkallade.