Europadomstolens domar — andra kvartalet 2001

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under andra kvartalet 2001 meddelat följande domar:1

1. Keenan mot Storbritannien (dom 3.4.2001)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Susan Keenan var mor till Mark Keenan, som hade dömts till fängelse för att han misshandlat sin flickvän. Han led av psykisk sjukdom och placerades först i fängelsets sjukvårdsavdelning, men sedan han begått våldshandlingar mot två personer på denna avdelning, överfördes han till fängelsets isoleringsavdelning. Som disciplinär påföljd för hans våldshandlingar i fängelset förlängdes hans fängelsestraff den 14 maj 1993 med 28 dagar, varav sju dagar skulle avtjänas på isoleringsavdelning. Detta innebar att dagen för hans frigivning, som skulle ha varit den 23 maj 1993, flyttades fram till den 20 juni 1993. Den 15 maj 1993 berövade sig Mark Keenan livet genom att hänga sig i cellen.
    Vid Europadomstolen klagade Susan Keenan över brott mot dels artikel 2 i konventionen på grund av att fängelsemyndigheterna inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda sonens liv, dels artikel 3 i konventionen på grund av att sonen hade utsatts för omänsklig och förnedrande behandling, dels också artikel 13 i konventionen på grund av att det inte funnits något effektivt rättsmedel mot myndigheternas handlande.
    När det gällde artikel 2 i konventionen prövade Europadomstolen frågan om myndigheterna hade känt till — eller om de åtminstone borde ha känt till — att det fanns en påtaglig och omedelbar risk för

1 I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europakommissionen = Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna I artikeln refereras inte avgöranden avseende frågan om kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid har respekterats. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff., 1999 s. 67 ff., 581 ff., 762 ff. och 912 ff., 2000 s. 75 ff., 359 ff., 558 ff. och 825 ff. samt 2001 s. 43 ff. och 397 ff. De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på internet under adress http://www.echr.coe.int.

att Mark Keenan skulle beröva sig livet och om de gjort vad som rimligen kunde förväntas av dem för att förebygga en sådan handling. Europadomstolen fann att Mark Keenans psykiska tillstånd visserligen varit sådant att det funnits skäl att noggrant övervaka honom men att det inte funnits skäl att anta att det förelåg en omedelbar självmordsrisk. Han hade stått under daglig medicinsk tillsyn, och fängelseläkarna hade godkänt hans placering på isoleringsavdelningen. Myndigheterna kunde därför inte anses ha försummat sin skyldighet enligt artikel 2 i konventionen att skydda rätten till liv.
    När det gällde artikel 3 i konventionen ansåg Europadomstolen att det hade funnits brister i den medicinska övervakning som varit påkallad på grund av Mark Keenans psykiska sjukdom. Den disciplinära bestraffning som ådömts honom kort före hans planerade frigivning och som inneburit en förlängning av fängelsevistelsen hade med hänsyn till hans psykiska tillstånd varit ägnad att bryta hans motståndskraft och var inte förenlig med rimliga krav på behandling av en psykiskt sjuk person. Artikel 3 hade därför kränkts i detta hänseende.
    I fråga om artikel 13 i konventionen konstaterade Europadomstolen att det inte funnits något rättsmedel som gett Mark Keenan möjlighet att få den disciplinära bestraffningen omprövad inom den tid om sju dagar under vilken han skulle vara intagen på isoleringsavdelning eller ens inom den period om 28 dagar varmed straffet förlängts. Han hade alltså inte haft något effektivt rättsmedel till sitt förfogande. Inte heller hade Susan Keenan efter sonens död haft tillgång till ett rättsmedel varmed hon kunnat uppnå en prövning av om hennes sons död orsakats av felaktigt handlande från myndigheternas sida och få skadestånd om så varit fallet. Artikel 13 hade därför också överträtts.

2. H.B. mot Schweiz (dom 5.4.2001)
Frågor om rätten att underrättas om skälen för ett frihetsberövande (artikel 5:2 i konventionen) och om rätten för den som berövats friheten som misstänkt för brott att ställas inför en domare (artikel 5:3 i konventionen)
Den 26 april 1993 utfärdade undersökningsdomaren i kantonen Solothurn ett häktningsbeslut avseende H.B. på grund av misstanke om bl.a. urkundsförfalskning och illojal affärsverksamhet. H.B. arresterades och häktades den 12 maj 1993. Samma dag inställdes han inför en undersökningsdomare, som informerade honom muntligt om skälen för häktningen. Undersökningsdomaren utfärdade också ett skriftligt häktningsbeslut i vilket de i beslutet den 26 april 1993 upptagna häktningsgrunderna återgavs. H.B. tecknade sitt namn på detta nya häktningsbeslut som bevis om att han tagit del av beslutet.
    Inför Europadomstolen klagade H.B. dels över att han i strid med artikel 5:2 i konventionen inte hade underrättats om grunderna för frihetsberövandet, dels över att han inte inställts inför en domare eller motsvarande befattningshavare.

Europadomstolen fann att de underrättelser som lämnats H.B. muntligen och skriftligen efter arresteringen den 12 maj 1993 hade innefattat de väsentliga rättsliga och faktiska grunderna för frihetsberövandet och att denna information varit tillräcklig för att H.B. skulle kunna, om han så önskade, överklaga frihetsberövandet till domstol. Något brott mot artikel 5:2 i konventionen förelåg därför inte.
    När det gällde artikel 5:3 i konventionen konstaterade Europadomstolen att en tjänsteman, för att uppfylla kraven i denna bestämmelse, måste vara självständig i förhållande till den verkställande makten och till parterna. Kravet på självständighet var inte uppfyllt, om inställelsen skedde inför en tjänsteman som senare kunde komma att fullgöra uppgifter som åklagare mot den arresterade.
    Europadomstolen framhöll att H.B. hade kunnat åtalas och lagföras inför distriktsdomstolen, Amtsgericht, i kantonen Solothurn. Om så hade skett, skulle undersökningsdomaren i kantonen ha haft att utfärda ett beslut innehållande en sammanfattning av fakta i målet, en rättslig beskrivning av brotten och tillämpliga lagregler. Ett sådant beslut påminde i mångt och mycket om ett åtalsbeslut och låg till grund för den kommande rättegången. Eftersom undersökningsdomaren alltså kunde få att under det fortsatta förfarandet fullgöra uppgifter som ankom på åklagarmyndighet, kunde han, när H.B. inställdes inför honom den 12 maj 1993, inte anses ha en sådan självständig ställning som krävs enligt artikel 5:3 i konventionen.

3. Tanli mot Turkiet (dom 10.4.2001)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), tortyr (artikel 3 i konventionen), rätten till personlig frihet (artikel 5 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klagandens son, Mahmut Tanli, var 22 år gammal när han den 27 juni 1994 arresterades av gendarmer. Påföljande dag, den 28 juni 1994, underrättades familjen om att Mahmut hade dött av en hjärtattack medan han var intagen i häkte. Familjen gjorde gällande att det fanns blåmärken och andra spår av våld på hans kropp, men i obduktionsrapporten angavs att det inte fanns några sådana märken på kroppen.
    Åtal väcktes mot tre gendarmer som skött förhören med Mahmut Tanli, men den turkiska domstolen frikände dem på grund av brist på bevis för att Mahmut dött till följd av tortyr.
    Europadomstolen konstaterade att Mahmut Tanli hade varit vid god hälsa när han arresterades och att han inte tidigare hade haft några hälsoproblem. Obduktionen hade varit ofullständig och kunde inte anses visa att Mahmut hade dött en naturlig död. Turkiska staten hade inte klargjort orsaken till Mahmuts död och eftersom han dött medan han befann sig i fängsligt förvar, var omständigheterna sådana att staten fick anses ansvarig för hans död. Utredningen av dödsfallet

hade dessutom varit så bristfällig och ofullständig att det även i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 2 i konventionen.
    Frågan om det förelåg ett brott mot artikel 3 i konventionen prövades med avseende på både Mahmut Tanli och hans far. Europadomstolen fann det inte styrkt att Mahmut utsatts för tortyr, varför det beträffande honom inte förelåg något brott mot artikel 3 i konventionen. Hans far hade utan tvivel åsamkats ett svårt lidande, men detta var inte tillräckligt för att anse honom ha utsatts för sådan omänsklig eller förnedrande behandling som avses i artikel 3.
    Europadomstolen fann att Mahmut Tanli hade berövats friheten på grund av misstanke om brott, och det hade inte visats att frihetsberövandet var olagligt. Inte heller på annan grund fanns fog för att påstå att frihetsberövandet stått i strid med artikel 5 i konventionen.
    Däremot hade Mahmut Tanlis far till följd av den bristfälliga obduktionen inte haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande, eftersom det saknats utredning som kunde ligga till grund för t.ex. talan om skadestånd. Artikel 13 i konventionen hade därför kränkts. Något bevis om att det förekommit diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen på grund av Mahmut Tanlis etniska ursprung hade inte förebragts.

4. Logothetis mot Grekland (dom 12.4.2001)
Fråga om rätten att få en dom verkställd (artikel 6:1 i konventionen)
Den 6 juni 1996 tillerkändes Logothetis i dom av Räkenskapsdomstolen ett tillägg till sin statliga pension. Tillägget skulle utgå retroaktivt från den 1 december 1991. Staten överklagade domen den 22 maj 1997, varefter parlamentet den 27 juni 1997 antog en lag, som innehöll regler för hur ifrågavarande pensioner skulle beräknas och en föreskrift om att pågående rättegångar i dessa frågor skulle avbrytas utan dom. Den 22 juni 1998 avvisades statens överklagande av Räkenskapsdomstolen på grund av att staten inte hade delgivit Logothetis överklagandet. Logothetis underrättades om detta beslut den 17 juli 1998. Några pensionsförmåner hade emellertid ännu vid tidpunkten för Europadomstolens dom inte utbetalats till Logothetis. Vid Europadomstolen klagade Logothetis över att myndigheterna genom sin underlåtenhet att rätta sig efter Räkenskapsdomstolens dom den 6 juni 1996 hade i strid med artikel 6:1 i konventionen förvägrat honom ett effektivt rättsskydd.
    Europadomstolen framhöll att verkställigheten av en dom utgör en del av det förfarande som omfattas av artikel 6 i konventionen. I den mån staten ville åberopa lagen den 27 juni 1997 som grund för att inte utbetala pensionsförmåner till Logothetis konstaterade Europadomstolen att detta var en lag som ingrep i pågående rättegångar och som därför stred mot artikel 6. Myndigheterna var således skyldiga att verkställa Räkenskapsdomstolens dom utan hinder av denna lag, och

genom att underlåta detta hade de brutit mot artikel 6:1 i konventionen.

5. Marônek mot Slovakien (dom 19.4.2001)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Marônek, som var anställd i ett statligt bolag, tilldelades i juni 1991 av borgmästaren i Bratislava en våning i ett hus som tillhörde detta bolag. Han kunde emellertid inte flytta in i våningen, eftersom denna ockuperades av en person, A, som vägrade att flytta därifrån. Trots domstolsförfaranden lyckades bolaget inte få A vräkt. I stället fann distriktsdomstolen i Bratislava att A hade förvärvat rätt att kvarsitta i våningen.
    I november 1991 publicerade en daglig tidning en artikel, som beskrev Marôneks fåfänga försök att ta våningen i besittning och de meningsutbyten som detta hade föranlett mellan honom, å ena sidan, samt A och dennes hustru H, som var åklagare, å andra sidan. I artikeln framfördes kritik mot att Marônek inte hade beretts möjlighet att flytta in i våningen. I december 1991 igångsatte stadsåklagaren i Bratislava ett disciplinärt förfarande mot H på grund av att hon uppfört sig illa i samband med att Marônek sökt ta sig in i våningen. H avgick härefter från sin befattning som åklagare.
    I februari 1992 skickade Marônek till premiärministern ett öppet brev, som han också anslog på flera offentliga platser i Bratislava. I brevet anklagade han A och H för ohederligt handlande. Han vädjade till andra personer i samma situation som han själv att skriva till honom så att de gemensamt kunde komma till rätta med den bristande rättssäkerheten på bostadsmarknaden, som enligt hans mening utgjorde ett hot mot den nyfödda slovakiska demokratin.
    Kort därefter väckte A och H vid stadsdomstolen i Bratislava talan mot Marônek för ärekränkning. Domstolen biföll denna talan och dömde Marônek att betala ett betydande skadestånd till A och H samt ersättning för deras rättegångskostnader. Domen fastställdes senare av den slovakiska högsta domstolen.
    Vid Europadomstolen gjorde Marônek gällande att domen mot honom stred mot hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om ett ingrepp i hans yttrandefrihet, att ingreppet hade stöd i slovakisk lag och att det tjänade det enligt artikel 10:2 i konventionen legitima ändamålet att skydda andras rykte och rättigheter. Det återstod att ta ställning till om ingreppet kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att Marônek i sitt öppna brev inte enbart hade behandlat sitt personliga bostadsproblem utan att han också sökt kontakt med andra personer i en liknande situation för att gemensamt med dem verka för en lösning av vad han såg som ett generellt problem i Slovakien. Han hade alltså ta-

git upp en fråga som fick anses vara av allmänt intresse. Europadomstolen fann vidare att de uttalanden han gjort i brevet inte hade varit överdrivna och att de i huvudsak motsvarat vad som redan beskrivits i den nämnda tidningsartikeln. Dessutom kunde det höga skadestånd som utdömts inte anses stå i ett rimligt förhållande till hans handlande, särskilt om man beaktade att H faktiskt blivit föremål för ett disciplinärt förfarande. De åtgärder som vidtagits av domstolarna var därför oproportionerliga i förhållande till det syfte som de skulle tjäna. Europadomstolen konkluderade således att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

6. Peers mot Grekland (dom 19.4.2001)
Frågor om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten att presumeras vara oskyldig (artikel 6:2 i konventionen) och rätten till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Peers arresterades i augusti 1994 som misstänkt för narkotikabrott. Han överfördes efter några dagar till Koridallosfängelset i Athen, där han kvarblev fram till september 1996. Han dömdes under tiden till tretton års fängelse för narkotikabrott, ett straff som i november 1997 nedsattes till nio års fängelse.
    Målet vid Europadomstolen gällde huvudsakligen frågan om förhållandena i Koridallosfängelset varit sådana att Peers hade utsatts för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. I första hand var det fråga om förhållandena på en isoleringsavdelning, där Peers varit intagen under en del av sin fängelsevistelse. Efter en noggrann genomgång av förhållandena fann Europadomstolen att Peers under en tid av minst två månader på denna avdelning hade måst tillbringa en stor del av varje dygn i en cell, där han nästan inte kunnat göra annat än ligga på sin säng, att cellen inte haft någon ventilation och inget fönster och att det tidvis varit odrägligt varmt i cellen. De sanitära förhållandena hade dessutom varit mycket otillfredsställande. Sammantaget fann Europadomstolen att förhållandena varit kränkande för hans människovärde och att han på grund härav hade utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Peers gjorde också gällande att hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att betraktas som oskyldig till dess det förelåg en fällande dom mot honom hade kränkts genom att han som häktad hade varit underkastad samma fängelseregim som dömda fångar. Europadomstolen fann emellertid att detta inte innebar ett brott mot artikel 6:2.
    Däremot hade artikel 8 i konventionen kränkts genom att brev från Europakommissionen hade öppnats av fängelsepersonalen. En sådan åtgärd kunde inte anses som en nödvändig inskränkning i Peers rätt till respekt för sin korrespondens och var därmed oförenlig med artikel 8:2.

7. B och P mot Storbritannien (dom 24.4.2001)
Frågor om rätten till offentlig förhandling och offentligt avkunnande av dom (artikel 6 i konventionen)
B och hans sambo X hade en son. I samband med att paret flyttade isär fick X vårdnaden om sonen. Hon gifte sig med en annan man med skilde sig senare från honom. I samband därmed begärde B hos County Court att vårdnaden om sonen skulle överflyttas till honom. Han yrkade vidare att hans begäran om vårdnaden skulle behandlas vid offentlig förhandling. Domstolen biföll inte detta yrkande utan höll en förhandling i vårdnadsfrågan bakom stängda dörrar. I sin dom avslog domstolen B:s begäran om att han skulle få vårdnaden om sonen. Domstolen avkunnade domen bakom stängda dörrar och tillställde parterna en kopia av domen i skriftlig form.
    P och hans hustru hade en son. I samband med att makarna separerade begärde P att County Court skulle fatta beslut i fråga om vårdnaden om sonen. Han yrkade att målet skulle handläggas vid offentlig förhandling, men domstolen avslog detta yrkande. County Court höll sedan förhandling bakom stängda dörrar, varefter domstolen i sin dom tillerkände modern vårdnaden om sonen och P viss umgängesrätt. Domen avkunnades bakom stängda dörrar, och parterna fick en kopia av domen i skriftlig form.
    B och P klagade båda över att deras mål inte behandlats vid offentlig förhandling och att domarna inte avkunnats offentligt. De hävdade att artikel 6 i konventionen till följd härav hade kränkts. Europadomstolen erinrade om att offentlighet vid domstol enligt artikel 6 i konventionen är huvudregel men att vissa undantag är tilllåtna. Bl.a. kan pressen och allmänheten uteslutas från en förhandling när ungas intressen eller parternas privatliv kräver detta eller när det anses nödvändigt under speciella förhållanden då offentlighet skulle skada rättvisans intressen. Enligt Europadomstolens mening var mål om vårdnad om barn efter föräldrarnas skilsmässa eller separation tydliga exempel på fall då pressen och allmänheten skulle kunna uteslutas för att skydda barnets och parternas privatliv och för att förhindra att rättvisans intressen skadades. Enligt engelsk rätt hade emellertid domstol även i sådana mål möjlighet att hålla en offentlig förhandling om detta befanns lämpligt med hänsyn till omständigheterna, men några omständigheter som gjort en offentlig förhandling önskvärd i de nu aktuella fallen hade inte visats föreligga. Artikel 6 i konventionen hade alltså inte kränkts till följd av att förhandlingen i dessa mål hållits bakom stängda dörrar.
    När det sedan gällde avkunnandet av dom fann Europadomstolen att ett offentligt avkunnande i dessa fall skulle ha motverkat de intressen som hållandet av en förhandling bakom stängda dörrar syftat till att tillgodose. Europadomstolen konstaterade vidare att den som visade sig ha ett speciellt intresse i saken enligt engelsk rätt kunde i mål av detta slag göra anspråk på att få del av domen och att domar av sär-

skilt intresse regelmässigt publiceras för att sprida information om hur domstolarna behandlar mål av detta slag. Något brott mot artikel 6 i konventionen kunde inte heller i detta hänseende anses föreligga.

8. Meftah mot Frankrike (dom 26.4.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Meftah dömdes av brottmålsdomstolen, tribunal correctionnel, i Mâcon för bl.a. stöld till fängelse och böter. Domen fastställdes senare av appellationsdomstolen, cour d’appel, i Dijon. Appellationsdomstolens dom jämte ett tidigare beslut under rättegången överklagades av Meftah utan bistånd av advokat till Kassationsdomstolen, Cour de cassation, som avslog överklagandet.
    Vid Europadomstolen klagade Meftah över förfarandet vid Kassationsdomstolen. Han åberopade att han under förfarandet där inte hade fått del av generaladvokatens rapport till domstolen och att han inte heller hade underrättats om tidpunkten för domstolsförhandlingen och därför inte haft möjlighet att framträda inför domstolen vid dess behandling av hans överklagande. Han gjorde gällande att detta förfarande stred mot artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann, under hänvisning till tidigare rättspraxis (målen Reinhardt och Slimane-Kaïd mot Frankrike, se SvJT 1998 s. 375 f., och Voisine mot Frankrike, se SvJT 2000 s. 368), att underlåtenheten att delge honom generaladvokatens yttrande och att ge honom möjlighet att bemöta detta stred mot den i artikel 6:1 i konventionen inkluderade principen att förfarandet skall vara kontradiktoriskt. När det gällde rätten att framträda inför Kassationsdomstolen kunde det i och för sig finnas skäl som talade för att endast advokater skulle få uppträda inför denna domstol, men eftersom det enligt fransk rätt var tillåtet för en enskild person att utan bistånd av advokat överklaga en brottmålsdom till Kassationsdomstolen, måste det också finnas regler som tillförsäkrade den som utnyttjat denna möjlighet en rättvis rättegång inför domstolen. Meftah hade inte åtnjutit de rättigheter som följde av artikel 6:1, och denna bestämmelse hade därför kränkts.

9. J.B. mot Schweiz (dom 3.5.2001)
Fråga om rätten att inte behöva anklaga sig själv (artikel 6:1 i konventionen)
En lokal skattemyndighet misstänkte J.B. för undandragande av skatt och förelade honom att inge handlingar rörande vissa bolag i vilka han hade gjort investeringar. J.B. lämnade inte de begärda upplysningarna. Han eftertaxerades av skattemyndigheten, och han ådömdes också böter för att han inte efterkommit myndigheternas begäran om information. Inför den schweiziska högsta domstolen, Bundesgericht, gjorde J.B. gällande att han enligt artikel 6:1 i konventionen inte kunde tvingas tillhandahålla för honom själv belastande material, men domstolen fann att denna princip inte utgjorde hinder för skat-

temyndigheterna att begära in upplysningar om obeskattade inkomster om vilka de redan hade viss kännedom. Efter den högsta domstolens avgörande ingicks en förlikning mellan J.B. och skattemyndigheterna, enligt vilken J.B. skulle till dessa myndigheter betala ett visst penningbelopp, varav en del skulle utgöra böter. I överenskommelsen angavs emellertid att den inte skulle påverka det redan då pågående förfarandet i Strasbourg.
    Vid Europadomstolen klagade J.B. över att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att iaktta tystnad i ett brottmålsförfarande hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att begreppet ”anklagelse för brott” i artikel 6:1 i konventionen är ett autonomt begrepp och att ett förfarande som kan resultera i böter för undandragande av skatt i princip faller under tillämpningsområdet för artikel 6:1. I förevarande fall hade den i Schweiz igångsatta proceduren kunnat leda till att J.B. ålagts böter för undandragande av skatt, och artikel 6:1 var därför tilllämplig på förfarandet.
    Europadomstolen framhöll att rätten för den som är anklagad för brott att iaktta tystnad och rätten att inte behöva anklaga sig själv är allmänt erkända principer, vilka ingår som centrala element i den i artikel 6:1 i konventionen föreskrivna rätten till ett rättvist förfarande. I det aktuella fallet hade myndigheterna sökt tvinga J.B. att lämna upplysningar som eventuellt kunde ha avslöjat att han gjort sig skyldig till skattebrott. En sådan åtgärd var enligt Europadomstolens mening oförenlig med artikel 6:1 i konventionen, varför det förelåg ett brott mot denna bestämmelse.

10. Hugh Jordan mot Storbritannien (dom 4.5.2001) 11. McKerr mot Storbritannien (dom 4.5.2001) 12. Kelly m.fl. mot Storbritannien (dom 4.5.2001) 13. Shanaghan mot Storbritannien (dom 4.5.2001)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen)
Dessa fyra mål avsåg incidenter på Nordirland, under vilka en eller flera personer mist livet. Huvudfrågan vid Europadomstolen var om rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen hade kränkts. Omständigheterna i målen var i korthet följande:

a) Hugh Jordan. Klagandens son hade skjutits tre gånger i ryggen och dödats av polisen, varefter åklagare hade beslutat att inte väcka åtal mot någon polisman.

b) McKerr. Klagandens far hade, när han körde bil med två andra personer som passagerare, dödats genom skott som avlossats av polisen. Även de två passagerarna hade skjutits ihjäl. Åtal hade väckts mot tre polismän med avseende på dödandet av en av passagerarna, men polismännen hade frikänts.

c) Kelly m.fl. Soldater och poliser hade arrangerat ett bakhåll för att förebygga ett terroristangrepp på en polisstation. Sedan en grupp IRA-medlemmar kommit till platsen, hade soldaterna och poliserna öppnat eld, varvid åtta IRA-medlemmar och en förbipasserande civilperson dödats. Åklagare hade beslutat att inte väcka åtal.

d) Shanaghan. Klagandens son var av polisen misstänkt för att vara IRA-medlem och för att vara inblandad i terroristisk verksamhet. Han hade av polisen varnats för att han kunde bli en måltavla för våldsdåd från protestantiska terrorister. Någon tid därefter hade han skjutits ihjäl av en maskerad man.

När det gällde rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen konstaterade Europadomstolen att det i de aktuella fallen pågick inhemska brottsutredningar och att det inte fanns skäl för Europadomstolen att föregripa resultatet av dessa utredningar. Europadomstolen fann sig däremot böra ta ställning till om själva proceduren vid utredningarna var sådan att den uppfyllde det krav på effektivitet som ingick i artikel 2 när det var fråga om dödsfall under oklara omständigheter. I detta hänseende fann Europadomstolen brister föreligga i alla de nu aktuella fallen. Bl.a. kunde de poliser som utredde händelserna i fråga inte anses oberoende i förhållande till de poliser som var inblandade, eller som misstänktes vara inblandade, i dessa händelser. Offrens familjer hade inte heller hållits tillräckligt informerade om utredningarna. Det hade inte varit möjligt att tvinga poliser att avge vittnesmål vid vissa tillfällen. Utredningarna hade inte heller genomförts med erforderlig skyndsamhet. Artikel 2 hade därför kränkts såvitt avsåg de procedurkrav som ingick i skyddet enligt denna artikel.
    Frågor uppkom också om brott mot rätten enligt artikel 6:1 i konventionen till rättsskydd vid domstol och rätten enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel. Med hänsyn bl.a. till att brister i förfarandena för utredning av dödsfallen redan utgjort grund för prövningen enligt artikel 2 i konventionen ansåg Europadomstolen det inte vara fråga om någon ytterligare kränkning av artikel 6:1 eller artikel 13. Inte heller fann Europadomstolen det visat att det i de aktuella fallen förekommit diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.

14. T.P. och K.M. mot Storbritannien (dom 10.5.2001)
Frågor om rätten till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen), rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
T.P. är mor till K.M., född 1983. På grund av misstanke om att K.M. varit utsatt för sexuella övergrepp intresserade sig de sociala myndigheterna under åren 1984–1987 för hennes situation. I november 1987 hölls ett videoförhör med K.M. Hennes uttalanden under detta för-

hör uppfattades som en bekräftelse på att det förekommit övergrepp mot henne. Med hänsyn härtill och eftersom T.P. inte ansågs kapabel att ge sin dotter erforderligt skydd mot nya övergrepp omhändertogs K.M. av myndigheterna.
    T.P. tilläts till en början inte att se videoinspelningen av förhöret med K.M., men sedan hennes ombud i eller omkring oktober 1988 gjort en framställning härom, fick ombuden ta del av en utskrift av förhöret. I november 1988 fick T.P. på nytt ta hand om K.M.
    T.P. sökte vid domstol få skadestånd för att hon och hennes dotter varit tvångsvis åtskilda. Målet fördes ända upp till House of Lords, som fann att de lokala myndigheterna av principiella skäl inte kunde åläggas att utge skadestånd för det sätt på vilket de fullgjort sina lagstadgade uppgifter till skydd för barn.
    Vid Europadomstolen klagade T.P. och K.M. över att K.M. tvångsvis omhändertagits och över att de inte haft någon möjlighet att uppnå rättelse vid domstol eller på annat sätt. De gjorde gällande att deras rättigheter enligt artiklarna 8, 6:1 och 13 i konventionen hade kränkts. När det gällde artikel 8 i konventionen fann Europadomstolen att frågan huruvida videoinspelningen skulle lämnas ut till T.P. borde ha avgjorts skyndsamt för att möjliggöra för T.P. att bemöta påståendena om att K.M. var utsatt för risker om hon kvarblev hos T.P. i hemmet. T.P. hade inte i tillräcklig utsträckning fått medverka i beslutsprocessen om omhändertagandet, och det förelåg därför i detta hänseende ett brott mot hennes rätt enligt artikel 8 till respekt för familjelivet.
    När det gällde artikel 6:1 i konventionen fann Europadomstolen att T.P. hade kunnat få domstol att pröva hennes krav på skadestånd. Hennes talan hade också rent faktiskt prövats av domstol enligt de regler för skadestånd som gällde i engelsk rätt. Hon hade alltså inte förvägrats en sådan domstolsprövning som avsågs i artikel 6:1. Däremot hade T.P. och K.M. saknat ett effektivt rättsmedel, som kunde möjliggöra för dem att få skadestånd för eventuell skada. Artikel 13 i konventionen hade därför inte respekterats i detta fall.

15. Z m.fl. mot Storbritannien (dom 10.5.2001)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Klagande i målet var fyra syskon, födda 1982, 1984, 1986 och 1988. I oktober 1987 underrättades de sociala myndigheterna om att familjen levde under otillfredsställande förhållanden och att barnen vanvårdades. Under de följande åren gav dessa myndigheter visst stöd åt familjen, men problemen fortsatte. Barnen levde i en smutsig miljö. Två av dem hade setts ta mat ur soptunnor och två av dem hade iakttagits med blåmärken i ansiktet. Först i juni 1992 placerades barnen i ett fosterhem på begäran av modern. En psykolog fann att de tre äldsta barnen hade svåra psykologiska störningar och att det var fråga om ett allvarligt fall av vanvård.

Vid Europadomstolen hävdade klagandena att de sociala myndigheterna inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder till deras skydd och att de inte haft tillgång till något rättsmedel vid domstol för att tillgodose sina intressen.
    Europadomstolen fann att klagandena utsatts för allvarlig vanvård och att myndigheterna försummat att ingripa med effektiva åtgärder till deras skydd. Domstolen konkluderade att artikel 3 i konventionen, som förbjuder omänsklig och förnedrande behandling, härigenom blivit kränkt.
    I målet uppkom också frågan om klagandena haft ett rättsmedel till sitt förfogande. Det fanns inom domstolen olika meningar om huruvida denna fråga i första hand skulle anses gälla deras rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 i konventionen eller deras rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel. Majoritetsmeningen inom domstolen var att det var fråga om rätten till ett rättsmedel enligt artikel 13 samt att denna rätt blivit kränkt. Röstningen utföll så, att domstolen beslöt, med 12 röster mot 5, att artikel 6 inte blivit kränkt och, med 15 röster mot 2, att det förelåg ett brott mot artikel 13.

16. Cypern mot Turkiet (dom 10.5.2001)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), slaveri och träldom (artikel 4 i konventionen), rätten till personlig frihet (artikel 5 i konventionen), rätten till en rättvis rättegång (artikel 6 i konventionen), rätten till respekt för privatliv, familjeliv, hem och korrespondens (artikel 8 i konventionen), religionsfrihet (artikel 9 i konventionen), yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen), föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen), rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätten till undervisning (artikel 2 i första tilläggsprotokollet)
Domen har sin grund i uppdelningen av Cypern i en grekcypriotisk och en turkcypriotisk del efter 1974 års turkiska invasion, som 1983 följdes av utropandet av en turkadministrerad stat på norra Cypern, den s.k. Turkiska Republiken Norra Cypern (TRNC). Det nu avgjorda målet var det tredje, i vilket den grekcypriotiska regeringen i Nicosia fört talan mot Turkiet med avseende på förhållandena i den turkadministrerade delen av Cypern. De två första målen behandlades av Europakommissionen men kunde av formella skäl inte föras vidare till Europadomstolen. Det nu aktuella målet är därför det första av de mellanstatliga målen rörande Cypern som avgjorts av Europadomstolen.
    Europadomstolen hade först att ta ställning till ett antal preliminära frågor, varibland frågan om Turkiet kunde hållas ansvarigt för förhållandena på norra Cypern, trots att TRNC utropats som en självständig stat. I detta hänseende fann domstolen, i anslutning till sitt avgörande i fallet Loizidou mot Turkiet (se SvJT 1997 s. 59 ff.), att

Turkiet var ansvarigt inte endast för sina egna soldater och tjänstemän utan också för de lokala myndigheterna i TRNC, vilka kunde fullgöra sina uppgifter enbart på grund av turkisk militär närvaro och annat turkiskt stöd.
    I sak gällde domen i huvudsak följande frågor:

a) Försvunna grekcyprioter Europadomstolen fann det inte visat att någon av de många grekcyprioter som försvunnit hade dödats under omständigheter som gjorde Turkiet ansvarigt för deras död. Däremot utgjorde myndigheternas underlåtenhet att effektivt utreda omständigheterna kring försvinnandena och de försvunna personernas öden ett brott mot rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen och även mot artikel 5 i konventionen, eftersom det fanns omständigheter som tydde på att de försvunna personerna hade befunnit sig i fängsligt förvar innan de försvann. Ingenting visade emellertid att de försvunna personerna eller några av dem alltjämt befann sig i turkiskt eller turkcypriotiskt förvar, och det förelåg därför i detta hänseende inte något brott mot förbudet mot slaveri eller träldom i artikel 4 i konventionen eller mot rätten till personlig frihet i artikel 5 i konventionen.
    De turkiska myndigheternas passivitet och tystnad inför den starka oro som de försvunnas anhöriga hade känt hade enligt Europadomstolens mening varit av så allvarlig natur att det var fråga om omänsklig behandling av de anhöriga, vilket stred mot dessas rätt enligt artikel 3 i konventionen.

b) Grekcyprioters hem och egendom på norra Cypern Grunden för klagomålen på denna punkt var att ett stort antal grekcyprioter som tidigare bott på norra Cypern hade fördrivits och sedan vägrats tillstånd att återvända till sina hem. Europadomstolen fann att det här var fråga om brott mot rätten till respekt för privatlivet och hemmet enligt artikel 8 i konventionen och att även artikel 1 i första tilläggsprotokollet blivit kränkt genom att grekcyprioter på detta sätt berövats möjligheten att förvalta och utnyttja sin egendom och inte heller fått någon ekonomisk ersättning för intrånget i deras äganderätt.
    Eftersom de berörda grekcyprioterna, som inte längre bodde på norra Cypern, inte förfogat över något rättsmedel mot kränkningarna av deras rättigheter enligt artikel 8 i konventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet, förelåg också ett brott mot artikel 13 i konventionen.

c) De kvarvarande grekcyprioterna Europadomstolen prövade vidare om de grekcyprioter som kvarstannat på norra Cypern behandlats på ett sätt som strider mot konven-

tionen och dess tilläggsprotokoll. Särskilda problem förelåg för den grekcypriotiska befolkning som bor i det s.k. Karpasområdet.
    Europadomstolen fann att de kvarvarande grekcyprioterna lever under sådana förhållanden att deras rättigheter enligt flera bestämmelser i konventionen och första tilläggsprotokollet fortlöpande kränks. Brott konstaterades mot följande rättigheter: — religionsfriheten i artikel 9 i konventionen genom att grekcyprioter till följd av inskränkningar i deras rörelsefrihet hindras att besöka kultplatser utanför deras byar och delta i religiösa manifestationer, — yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen genom att skolböcker som används i grekcypriotiska skolor är underkastade censur, — äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till följd av att grekcyprioters egendom inte är skyddad om ägarna flyttar från norra Cypern och till följd av att vid dödsfall anhöriga som är bosatta på södra Cypern inte tillerkänns arvsrätt, — rätten till undervisning i artikel 2 i första tilläggsprotokollet till följd av att grekcyprioter inte har tillräckliga möjligheter att få skolundervisning på högstadienivå, — förbudet mot förnedrande behandling i artikel 3 i konventionen till följd av att grekcyprioterna i Karpasområdet är tvungna att leva isolerade och under förhållanden som innebär att deras rörelsefrihet är kraftigt begränsad och de inte ges möjligheter till utveckling av sina samhällen, — rätten enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privat- och familjelivet samt för hemmet till följd av att grekcyprioterna är underkastade strikt kontroll från myndigheternas sida med avseende på förflyttningar och personliga kontakter, en kontroll som t.o.m. tar sig uttryck i att företrädare för myndigheterna infinner sig hos grekcyprioter i deras hem när dessa besöks av utomstående, inklusive släktingar, samt — rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen, såvitt avser myndigheternas ingrepp i grekcyprioternas rättigheter enligt artiklarna 3, 8, 9 och 10 i konventionen samt artiklarna 1 och 2 i första tilläggsprotokollet.
    I andra hänseenden fann Europadomstolen att brott mot konventionen inte visats föreligga. Detta gällde klagomål över: — att artikel 2 i konventionen kränkts genom att grekcyprioter och maroniter som bodde på norra Cypern hade vägrats läkarvård, — att artikel 9 i konventionen hade kränkts med avseende på maroniterna på norra Cypern, — att artikel 8 i konventionen kränkts såvitt avsåg grekcyprioters rätt till respekt för sin korrespondens, — att artikel 13 i konventionen kränkts genom den påstådda avsaknaden av rättsmedel mot enskilda personers ingrepp i grekcyprioters rättigheter enligt artikel 8 i konventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet,

— att artikel 6 i konventionen kränkts genom att grekcyprioter förvägrats en rättvis rättegång vid en oavhängig och opartisk domstol vid fastställande av deras civila rättigheter och skyldigheter, — att artikel 11 i konventionen kränkts genom att föreningsfriheten inte respekterats, samt — att artikel 1 i första tilläggsprotokollet kränkts genom att grekcypriotisk egendom inte skyddats mot ingrepp av enskilda personer.

d) Turkcyprioters rättigheter I målet gjordes också gällande att det förelåg brott mot turkcyprioternas rättigheter på norra Cypern i olika hänseenden.
    Europadomstolen fann att artikel 6 i konventionen inte hade respekterats när mål mot civila personer avgjorts av militärdomstolar. Däremot fann Europadomstolen inget brott föreligga mot turkcyprioters rättigheter enligt artiklarna 3, 5, 8, 10, 11 och 13 i konventionen samt artikel 1 i första tilläggsprotokollet. I målet behandlades särskilt den zigenska befolkningsgruppens ställning i olika hänseenden. Något brott mot zigenarnas rättigheter enligt artiklarna 3, 5, 8 och 14 i konventionen befanns emellertid inte föreligga.
    Konklusionerna i de olika frågorna antogs av Europadomstolen med varierande röstetal.

17. Baumann mot Frankrike (dom 22.5.2001)
Frågor om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och rörelsefrihet (artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet)
I samband med en fransk brottsutredning om stöld beslagtogs i november 1993 hos Baumann dennes tyska pass, vissa penningsummor och diverse dokument. Den 6 december 1993 begärde Baumann hos undersökningsdomaren, juge d’instruction, i Strasbourg att han skulle återfå den beslagtagna egendomen, men han fick inte något svar på denna begäran.
    Åtal väcktes inte mot Baumann men mot två andra personer som också varit misstänkta för brott inom ramen för samma brottsutredning. Dessa personer dömdes den 13 juni 1994 till straff utan att Baumann hade underrättats om rättegången och utan att han fått tillfälle att i samband med rättegången begära att återfå sin egendom.
    Den 14 september 1994 begärde Baumann på nytt att återfå egendomen men fick inget svar från undersökningsdomaren. En hänvändelse till åklagaren resulterade i ett avvisande svar under hänvisning till att egendomen förverkats genom domen den 13 juni 1994 mot de två andra personerna. Ett liknande svar från åklagare erhöll Baumann på en senare framställning till domstol.
    Vid Europadomstolen gjorde Baumann gällande dels att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade kunnat få sitt krav på återfående av egendomen prövat av domstol, dels att hans rörelsefrihet i

strid med artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet begränsats genom att hans pass beslagtagits och förverkats. När det gällde artikel 6:1 i konventionen pekade Europadomstolen på de olika framställningar som Baumann gjort och som lämnats obesvarade eller föranlett en hänvisning till att egendomen förverkats efter ett domstolsförfarande varom Baumann inte hade underrättats och i vilket han därför inte haft möjlighet att framföra sina anspråk. En framställning som Baumann gjort till en domstol hade dessutom besvarats av en åklagare. Sammantaget fann Europadomstolen att Baumann inte hade kunnat få till stånd en effektiv prövning vid domstol och att artikel 6:1 därför blivit kränkt.
    Europadomstolen ansåg vidare att beslagtagandet och förverkandet av Baumanns pass utgjorde en inskränkning i dennes rörelsefrihet. Inskränkningen hade stöd i fransk lag. Eftersom Baumann inte blev åtalad och inte skulle höras som vittne och eftersom han över huvud taget inte hade någon roll att spela vid den rättegång som hölls mot de två andra personerna, kunde det emellertid inte anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att underlåta att återge honom hans pass. Med 4 röster mot 3 konkluderade Europadomstolen därför att även artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet blivit kränkt.

18. Altay mot Turkiet (dom 22.5.2001)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen), rätten för den som berövats friheten som misstänkt för brott att ställas inför en domare (artikel 5:3 i konventionen) och rätten till prövning av en oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Altay arresterades den 2 februari 1993 som misstänkt för att vara ledare av en väpnad gren av det turkiska kommunistpartiet och för att ha utfört våldsdåd för denna organisation. Han undersöktes inte av en läkare i samband med gripandet, men vid en läkarundersökning den 15 februari 1993 konstaterades att han då hade skador av färskt ursprung på huvudet.
    Den 16 februari 1993 inställdes Altay inför en domare, som beslöt att häkta honom. Den 4 mars 1993 åtalades han vid statssäkerhetsdomstolen i Istanbul för att vara grundare och ledare av en väpnad organisation med syfte att omintetgöra det konstitutionella systemet och den nationella enheten och för att ha medverkat i bombdåd och väpnade rån. Den 26 maj 1994 dömdes han till döden, men dödsstraffet omvandlades till livstids fängelsestraff.
    Vid Europadomstolen klagade Altay över brott mot dels artikel 3 i konventionen på grund av att han utsatts för tortyr och misshandel under frihetsberövandet, dels artikel 5:3 i konventionen på grund av att han inte utan dröjsmål ställts inför en domare, dels artikel 6:1 i konventionen på grund av att hans mål inte behandlats av en oavhängig och opartisk domstol.

När det gällde artikel 3 i konventionen konstaterade Europadomstolen att en turkisk utredare gjort gällande att de skador som Altay åsamkats hade uppkommit antingen genom våld som använts vid hans gripande eller vid ett senare tillfälle då han sökt fly och därvid stött sitt huvud mot en dörr. Europadomstolen framhöll att det inte fanns något läkarintyg som utvisade att Altay skadats vid gripandet och att det, om så skett, skulle ha ålegat myndigheterna att dokumentera detta genom medicinsk eller annan bevisning. Det fanns inte heller något stöd för påståendet att Altay stött huvudet i en dörr i samband med ett flyktförsök, och det fanns inte ens någon uppgift om vilken dag denna händelse skulle ha inträffat. Europadomstolen ansåg sig därför böra utgå från att Altay inte haft några skador när han greps och att skadorna på hans huvud uppkommit under frihetsberövandet utan att det lämnats någon rimlig förklaring till hur dessa skador hade uppkommit. Under sådana förhållanden fick antas att de konstaterade skadorna orsakats av våld som utövats mot Altay under frihetsberövandet och att myndigheterna var ansvariga för detta våld. Europadomstolen konkluderade att det var fråga om omänsklig behandling i strid med artikel 3.
    När det gällde artikel 5:3 i konventionen fann Europadomstolen att Altay hade ställts inför en domare först 14 dagar efter gripandet, vilket inte var förenligt med kravet på skyndsamhet i nämnda artikel. I fråga om artikel 6:1 i konventionen fann Europadomstolen, i anslutning till sin tidigare rättspraxis (målen Incal mot Turkiet, se SvJT 1998 s. 593 f., Çiriklar mot Turkiet, se SvJT 1999 s. 69 f., Gerger mot Turkiet, se SvJT 1999 s. 912 ff.), att statssäkerhetsdomstolen, med hänsyn till att det i domstolen ingick en militär domare, inte kunde anses som en oavhängig och opartisk domstol vid prövningen av åtalet mot honom. Även artikel 6:1 hade således blivit kränkt.

19. Sarli mot Turkiet (dom 22.5.2001)
Frågor om rätten till personlig frihet (artikel 5 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Ramazan Sarli och hans syster Cemile Sarli bortfördes i december 1993 av beväpnade män från en by i sydöstra Turkiet. Deras anhöriga har inte kunnat klarlägga vad som därefter hänt dem. Vid Europadomstolen gjorde syskonen Sarlis mor gällande att hennes båda barn hade bortförts av män tillhörande de turkiska säkerhetsstyrkorna och olagligt berövats friheten i strid med artikel 5 i konventionen samt att hon i strid med artikel 13 i konventionen inte förfogat över något effektivt rättsmedel för att klarlägga vad som hänt barnen.
    På grundval av en bevisupptagning som gjorts av medlemmar av Europakommissionen fann Europadomstolen det inte styrkt att det var medlemmar av säkerhetsstyrkorna som bortfört syskonen Sarli och att staten var ansvarig för att de berövats friheten. Artikel 5 i konventionen hade därför inte överträtts.

Däremot ansåg Europadomstolen att den utredning som gjorts av de turkiska myndigheterna varit ofullständig och bristfällig och att syskonen Sarlis anhöriga därför inte haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande. Med röstetalen 6 mot 1 konkluderade domstolen att artikel 13 i konventionen blivit kränkt.
    En uppseendeväckande händelse i samband med målet var att en advokat i Diyarbakir, som hade biträtt med upprättande av en klagoskrift till Europakommissionen, åtalades i Turkiet för att han härigenom handlat på ett sätt som varit ägnat att nedvärdera turkiska staten och som utgjort propaganda till förmån för PKK. Fastän advokaten senare frikändes, fann Europadomstolen att ingripandet mot honom stred mot den i konventionen garanterade fria utövningen av rätten att klaga till Europakommissionen (numera Europadomstolen).

20. Denizci m.fl. mot Cypern (dom 23.5.2001)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till personlig frihet (artikel 5 i konventionen), rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rörelsefrihet (artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet)
Klagande i målet var ett antal turkcyprioter som gjorde gällande att de — eller i ett fall en numera avliden son till en av klagandena — i april 1994 hade olagligt berövats friheten, misshandlats och därefter utvisats från den grekcypriotiska södra delen av Cypern till den turkcypriotiska norra delen av landet. Två av klagandena hävdade också att de berövats sin egendom, och en av klagandena uppgav att hennes son hade dödats av myndigheterna sedan han efter utvisningen hade återvänt till södra delen av Cypern. Anklagelserna bestreds av den cypriotiska regeringen. En bevisupptagning i målet företogs av ett antal ledamöter av Europakommissionen.
    På grundval av utredningen fann Europadomstolen det styrkt att turkcyprioterna hade begivit sig från den norra till den södra delen av Cypern, att de där hade arresterats och förts till en eller flera polisstationer samt att de därefter hade utvisats till den norra delen av ön under hotelser om att de skulle komma att dödas om de återvände. Europadomstolen fann det vidare klarlagt att personerna i fråga hade misshandlats medan de befann sig i den grekcypriotiska polisens förvar. Såvitt gällde påståendena om berövande av egendom fann Europadomstolen det beträffande en av klagandena inte visat att någon stöld av egendom förekommit. En annan klagande hade förlorat viss egendom som en direkt följd av utvisningen till norra Cypern. De nämnda turkcyprioterna hade också varit underkastade strikt övervakning och begränsningar i rörelsefriheten under vistelsen på grekcypriotiskt område. En av dem hade efter utvisningen återvänt till södra delen av Cypern, där han skjutits ihjäl av icke identifierade gärningsmän.

I fråga om anklagelserna för brott mot konventionen och dess tilläggsprotokoll fann Europadomstolen, a) att det saknades skäl att pröva anklagelserna beträffande en av klagandena, eftersom denne inte visat vilja att fullfölja sin talan i målet, b) att det i fråga om den person som skjutits ihjäl inte visats att de grekcypriotiska myndigheterna var ansvariga för hans död eller att utredningen av dödsfallet varit otillräcklig samt att rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen därför inte hade kränkts, c) att den misshandel som de arresterade personerna utsatts för inte varit så allvarlig att den kunde betecknas som tortyr men att den däremot utgjorde omänsklig behandling samt att förbudet mot sådan behandling i artikel 3 i konventionen därför överträtts, d) att det inte funnits laglig grund för frihetsberövanden i de aktuella fallen samt att artikel 5 i konventionen därför kränkts, e) att det beträffande en klagande inte visats föreligga något brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet och att det beträffande en annan klagande inte fanns skäl att särskilt pröva frågan om brott mot denna artikel, eftersom förlusten av egendom direkt hade hängt samman med utvisningen, samt f) att det inte förelegat någon laglig grund för de inskränkningar i rörelsefriheten som klagandena varit underkastade under sin vistelse i den grekcypriotiska delen av Cypern samt att det därför förelåg brott mot artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet.
    Det hade i målet också påståtts att de grekcypriotiska myndigheterna inte respekterat klagandenas rätt att utan restriktioner klaga till Europakommissionen (numera Europadomstolen). Denna anklagelse fann Europadomstolen emellertid obestyrkt.

21. Franz Fischer mot Österrike (dom 29.5.2001)
Fråga om brott mot principen ”ne bis in idem” (artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet)
Franz Fischer var inblandad i en trafikolycka och ålades i administrativ väg ett bötesstraff för att han kört bil under påverkan av alkohol. Senare dömdes han av domstol till ett fängelsestraff för att han vid samma tillfälle hade orsakat en annan persons död, varvid det som straffskärpande omständighet angavs att han hade före körningen frivilligt berusat sig med alkohol.
    Frågan vid Europadomstolen var om Franz Fischer härigenom hade i strid med artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet åtalats och dömts för ett brott för vilket han redan tidigare hade dömts. Europadomstolen erinrade om sina tidigare avgöranden i fallen Gradinger mot Österrike (se SvJT 1996 s. 71 f.) och Oliveira mot Schweiz (se SvJT 1998 s. 771 f.) och medgav att denna rättspraxis kunde förefalla i viss mån motsägelsefull. I det aktuella fallet fann Europadomstolen att Franz Fischer hade åtalats och dömts två gånger

för en och samma handling, eftersom de element som konstituerade det administrativa brottet rattonykterhet och den speciella straffskärpande omständighet som definierats i strafflagen och som ansetts böra läggas till grund för straffet i brottmålet i det väsentliga överensstämde med varandra. Konklusionen blev alltså att artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet inte hade respekterats. Europadomstolen tillade att en stat i sådana fall av dubbel straffbarhet kan fritt bestämma vilket av två möjliga brott som skall åtalas och att Österrike numera infört ett system, enligt vilket ansvar för det administrativa brottet rattonykterhet inte skall utkrävas om de faktiska omständigheterna visar att det samtidigt är fråga om brott mot strafflagen.

22. Akdeniz m.fl. mot Turkiet (dom 31.5.2001)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till personlig frihet (artikel 5 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena i detta mål var anhöriga till elva personer som försvunnit i oktober 1993 i samband med att turkiska säkerhetsstyrkor utförde en militär operation runt en by i sydöstra Turkiet.
    På grundval av den bevisupptagning som företogs av ledamöter av Europakommissionen fann Europadomstolen det visat att de elva personerna hade gripits av soldater och att tio av dem hållits i förvar utomhus med sammanbundna ben och under svåra umbäranden.
    Klagandena gjorde gällande att Turkiet hade brutit mot följande bestämmelser i konventionen: artikel 2 om rätten till liv, artikel 3 om förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, artikel 5 om skydd för personlig frihet och artikel 13 om rätten till ett effektivt rättsmedel. De hävdade dessutom att deras rätt att fritt utöva klagorätten enligt konventionen hade kränkts. Europadomstolen fann att det — särskilt med hänsyn till den tid om mer än sju år som förflutit sedan klagandenas försvunna anförvanter senast sågs i livet — måste antas att de hade dött. Eftersom de varit berövade friheten när de försvann och turkiska staten inte hade lämnat några upplysningar om vad som hänt medan de befann sig i myndigheternas förvar fann Europadomstolen, under hänvisning till den princip om bevisbördan som kommit till uttryck i bl.a. avgörandet i målet Çakici mot Turkiet (se SvJT 1999 s. 916 f.), att turkiska staten måste hållas ansvarig för deras död och att artikel 2 i konventionen därför hade kränkts. Inte heller hade någon effektiv utredning gjorts om de försvunnas öden, varför det även i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 2.
    Europadomstolen ansåg det vidare framgå av utredningen att de försvunna personerna under frihetsberövandet behandlats på ett omänskligt sätt. De hade tvingats att vistas utomhus i kyla under minst en vecka, tio av dem med sammanbundna ben, under svåra umbäran-

den och i ovisshet om vad som skulle hända dem. Detta utgjorde en sådan omänsklig behandling som var förbjuden enligt artikel 3 i konventionen. Klagandena själva hade också utsatts för lidande genom att det inte gjorts någon effektiv undersökning om vad som skett, men detta lidande var inte tillräckligt för att också deras rätt enligt artikel 3 skulle anses kränkt.
    De försvunna personerna hade enligt Europadomstolens mening varit berövade friheten utan att det funnits någon laglig grund härför. Det förelåg alltså ett brott mot artikel 5 i konventionen, och detta brott var särskilt allvarligt, eftersom de personer som berövats friheten helt saknat rättsskydd.
    Europadomstolen ansåg också att artikel 13 i konventionen hade kränkts och hänvisade till att avsaknaden av utredning om försvinnandena hade medfört att inte heller andra rättsmedel, t.ex. talan om skadestånd, hade kunnat utnyttjas. När det gällde klagandenas fria utövande av sin klagorätt hänvisade Europadomstolen till att förhör hållits av åklagare och polis med klagandena eller i något fall med en nära anhörig till en klagande och att det hade ställts frågor om målet i Strasbourg. Detta utgjorde under de föreliggande omständigheterna ett brott mot rätten att utan hinder klaga till Europakommissionen (numera Europadomstolen).
    Samtliga konklusioner antogs med röstsiffrorna 6 mot 1.

23. K.P. mot Finland (dom 31.5.2001) 24. K.S. mot Finland (dom 31.5.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
K.P. drabbades av en whiplashskada i samband med en trafikolycka. Detta gav anledning till flera förfaranden inför Försäkringsdomstolen. I två förfaranden, i vilka K.P. ansökt om handikappunderstöd och pension på grund av tidigare arbete, inhämtade Försäkringsdomstolen yttranden från ett försäkringsbolag. I ett tredje förfarande, i vilket K.P. framställt en begäran om sjukpension, avgavs ett yttrande av en socialmyndighet. Försäkringsdomstolen avslog i samtliga tre fall K.P:s yrkanden utan att dessförinnan ha delgett henne de yttranden som inkommit till domstolen.
    K.S., som vägrats arbetslöshetsunderstöd under en viss period, överklagade beslutet härom till Arbetslöshetsnämnden. I ärendet införskaffades yttranden från Arbetskraftskommissionen och Arbetslöshetskassan. Dessa yttranden delgavs inte K.S. Sedan Arbetslöshetsnämnden avslagit ansökningen, överklagade K.S. beslutet till Försäkringsdomstolen, som inhämtade ett yttrande från Arbetslöshetskassan. Inte heller detta yttrande delgavs K.S. Försäkringsdomstolen avslog överklagandet.
    Såväl K.P. som K.S. klagade vid Europadomstolen över att de nämnda yttrandena inte hade delgivits dem. De gjorde gällande att de på grund härav inte fått en rättvis rättegång.

Europadomstolen erinrade om att den kontradiktoriska principen, som innebär att en part skall ha kännedom om och möjlighet att kommentera allt material i målet för att på så sätt kunna påverka domstolens beslut, innefattas i begreppet ”rättvis rättegång” i artikel 6:1 i konventionen. I förevarande fall var det fråga om motiverade yttranden i sakfrågor som skulle prövas i målen. Det saknade betydelse för Europadomstolens bedömning om dessa yttranden rent faktiskt hade påverkat domstolarnas beslut eller inte. Underlåtenheten att delge yttrandena hade gjort det omöjligt för K.P. och K.S. att fullt ut delta i målens behandling och hade därmed berövat dem rätten till en rättvis rättegång. Europadomstolen konkluderade således att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts i båda målen.

25. Metzger mot Tyskland (dom 31.5.2001) 26. Trickovic mot Slovenien (dom 12.6.2001)
Fråga om tillämpligheten av artikel 6:1 i konventionen på förfarandet inför en författningsdomstol
Dessa två mål gällde båda frågor om huruvida kravet i artikel 6:1 i konventionen på att ett avgörande skall komma till stånd inom skälig tid var uppfyllt. Målen omnämns här enbart därför att Europadomstolen också hade att ta ställning till om artikel 6:1 var tillämplig på förfaranden vid en författningsdomstol.
    Metzger hade åtalats och dömts för miljöfarlig avfallshantering. Han anförde vid den tyska författningsdomstolen, Bundesverfassungsgericht, författningsbesvär mot den fällande domen. Vid sin bedömning av om kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid var uppfyllt inkluderade Europadomstolen, under hänvisning till fallet Gast och Popp mot Tyskland (se SvJT 2000 s. 377), den tid som åtgått för handläggningen vid författningsdomstolen.
    Trickovic hade tidigare varit anställd i jugoslaviska armén. Han förde i Slovenien en process om sina pensionsrättigheter, vilken avslutades inför den slovenska författningsdomstolen. Vid Europadomstolen klagade han över att förfarandet vid författningsdomstolen pågått under oskäligt lång tid. Europadomstolen fann, under hänvisning till fallen Süssmann mot Tyskland (se SvJT 1996 s. 782 f.) samt Pammel och Probstmeier mot Tyskland (se SvJT 1997 s. 756 f.), att förfarandet vid författningsdomstolen var avgörande för hans civila rättigheter och att artikel 6:1 i konventionen därför var tillämplig på detta förfarande.

27. Kress mot Frankrike (dom 7.6.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Vid den högsta förvaltningsdomstolen i Frankrike, Conseil d’Etat, deltar i målens behandling en oavhängig hög tjänsteman, som kallas ”regeringskommissarie” (”Commissaire du Gouvernement”) och som har till uppgift att ge sin syn på hur målen skall avgöras.

I det aktuella fallet förde Marlène Kress talan mot ett offentligt sjukhus med yrkande om ersättning för skada som hon ansåg sig ha lidit genom felbehandling på sjukhuset. Hon överklagade slutligen en dom av den administrativa appellationsdomstolen, cour administrative d’appel, till Conseil d’Etat. Vid offentlig förhandling inför denna domstol hördes först parternas ombud och sedan regeringskommissarien, varefter domstolen förklarade förhandlingen avslutad. Regeringskommissarien deltog också i domstolens överläggning till dom. Conseil d’Etat avslog överklagandet.
    Marlène Kress hävdade att hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts dels genom att hon inte fått tillfälle att bemöta regeringskommissariens yttrande vid den muntliga förhandlingen, dels genom att regeringskommissarien hade varit närvarande vid domstolens överläggningar till dom.
    Europadomstolen erinrade om sin rättspraxis i fråga om generaladvokater vid kassationsdomstolarna i flera länder (målen Borgers mot Belgien, se SvJT 1994 s. 351, Vermeulen mot Belgien, se SvJT 1996 s. 372 f., Lobo Machado mot Portugal, se SvJT 1996 s. 372, Van Orshoven mot Belgien, se SvJT 1997 s. 560, J.J. mot Nederländerna, se SvJT 1998 s. 373 f., K.D.B. mot Nederländerna, se SvJT 1998 s. 374 f., Reinhardt och Slimane-Kaïd mot Frankrike, se SvJT 1998 s. 375 f.). I dessa fall hade Europadomstolen funnit brott mot artikel 6:1 i konventionen föreligga till följd av den särställning som generaladvokaten intog inför domstolen.
    När det först gällde möjligheterna att ta del av och bemöta generaladvokatens yttrande konstaterade Europadomstolen att det vid Conseil d’Etat var möjligt för en advokat att hos regeringskommissarien begära att före förhandlingen få del av det allmänna innehållet i dennes yttrande. Dessutom fanns det möjlighet att bemöta yttrandet i ett memorandum till domstolens överläggningar. Om regeringskommissarien vid förhandlingen tog upp någon ny grund ankom det dessutom på ordföranden att ge parterna möjlighet att argumentera på denna punkt. Under sådana omständigheter förelåg det i detta hänseende inte något brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    En motsatt slutsats nådde Europadomstolen i fråga om regeringskommissariens deltagande i domstolens överläggningar. Bl.a. framhöll Europadomstolen att regeringskommissarien, sedan han vid förhandlingen muntligen deklarerat sin ståndpunkt i målet, framstod som en motståndare till den part som intagit en annan ståndpunkt i målet. Det förelåg alltså i detta hänseende ett brott mot artikel 6:1. i konventionen.

28. Medenica mot Schweiz (dom 14.6.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten att försvara sig (artikel 6:3 c) i konventionen)
Medenica, som var läkare, häktades i oktober 1982 i Schweiz som misstänkt för bl.a. bedrägeri och förfalskning. Han frigavs i februari 1984 mot borgen, varefter han begav sig till USA. Sedan målet mot honom hänskjutits till jurydomstolen, cour d’assises, i kantonen Genève, kallades han att inställa sig inför denna domstol den 17 april 1989.
    Den 17 mars 1989 begärde en av Medenicas patienter i USA att en amerikansk domstol skulle dels ålägga Medenica att ge honom medicinsk vård till dess en annan läkare ersatt honom, dels förbjuda Medenica att under tiden lämna USA. Under förhandlingen om dessa frågor vid den amerikanska domstolen uppgav Medenica att han inte kände någon läkare som kunde ersätta honom i vården av hans patienter. Den amerikanska domstolen beslöt därefter att förbjuda honom att lämna USA och ålade honom att överlämna sitt pass. Med åberopande av det amerikanska domstolsbeslutet begärde Medenica att den schweiziska domstolen skulle uppskjuta förhandlingen i målet mot honom. Domstolen avslog denna begäran, därför att Medenica själv enligt domstolens mening hade medverkat till att han ålagts att inte lämna USA. Bl.a. hade han inte sörjt för att det fanns någon annan läkare som kunde ersätta honom i vården av patienter, och han hade inte heller överklagat den amerikanska domstolens beslut.
    Rättegången inför den schweiziska domstolen hölls i Medenicas frånvaro, men hans två försvarare var närvarande. Domstolen dömde Medenica för bedrägeri och förfalskning till fyra års fängelse. Medenica överklagade domen men fick inte bifall till sin begäran att domen skulle undanröjas och målet återförvisas till jurydomstolen.
    Vid Europadomstolen hävdade Medenica att hans rätt att försvara sig hade kränkts under rättegången i Schweiz till följd av att han dömts för brott utan att ha kunnat närvara vid rättegången. Han åberopade i detta hänseende artikel 6 punkterna 1 (rätten till en rättvis rättegång) och 3 c) (rätten att försvara sig) i konventionen.
    Europadomstolen erinrade om att skälet till att rättegången hållits trots att Medenica var frånvarande var att den schweiziska domstolen funnit att Medenica själv var skuld till att han av amerikansk domstol förbjudits lämna USA och att han därför inte kunde anses ha haft en giltig ursäkt för sin utevaro. Europadomstolen fäste också vikt vid att han under rättegången hade företrätts av två försvarare. Under sådana förhållanden stod utevarodomen mot Medenica och vägran att ge honom möjlighet att försvara sig i en ny rättegång inte i strid med artikel 6 punkt 1 i förening med punkt 3 c) i konventionen. Denna konklusion antogs av domstolen med 5 röster mot 2.

29. Atlan mot Storbritannien (dom 19.6.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Armand Atlan, Thierry Atlan och två andra personer åtalades för att ha infört stora kvantiteter kokain via Heathrow flygplats i London. De hade, innan de greps på flygplatsen, stått under övervakning under viss tid av den brittiska tullen. Under rättegången hävdade Armand och Thierry Atlan att tullen hade agerat på grund av uppgifter härrörande från en angivare vid namn Rudi Steiner, som påstods ha haft ett intresse av att lämna falska uppgifter om dem och deras medtilltalade. De tulltjänstemän som hördes i målet ville emellertid varken bekräfta eller förneka att det funnits en angivare som lämnat uppgifter till tullen, och några närmare upplysningar om Rudi Steiner framkom inte under rättegången. En ansvarig tulltjänsteman förnekade också att det — med undantag av visst material som här saknar intresse — fanns någon ytterligare relevant bevisning som inte bringats till försvarets kännedom. Juryn fann Armand och Thierry Atlan samt en av deras medtilltalade skyldiga, och de dömdes härefter till långa fängelsestraff.
    Medan Armand och Thierry Atlans ansökningar om tillstånd till överprövning av den fällande domen (”leave to appeal”) var anhängig vid Court of Appeal, framkom viss ytterligare information om Rudi Steiner. Åklagaren bekräftade då att det i målet fanns visst material som inte använts under rättegången, och han begärde att få framlägga detta material inför domstolen men endast i de tilltalades och deras försvarares frånvaro. Domstolen biföll denna begäran och fick alltså del av viss information i ett icke kontradiktoriskt förfarande. Armand och Thierry Atlan gjorde inför domstolen gällande att de fällande domarna inte var välgrundade, eftersom åklagaren inte hade lämnat ut all bevisning som hänförde sig till Rudi Steiner. Court of Appeal avslog emellertid ansökningarna om tillstånd att överklaga de fällande domarna.
    Vid Europadomstolen anförde Armand och Thierry Atlan att de i strid med artikel 6 punkterna 1 och 3 d) i konventionen inte haft en rättvis rättegång och inte fått försvara sig på ett ändamålsenligt sätt.
    Europadomstolen erinrade om sitt avgörande i fallet Rowe och Davis mot Storbritannien (se SvJT 2000 s. 375), i vilket det fastslagits att åklagarmyndigheten i princip måste ge försvaret tillgång till allt tillgängligt material som talar för eller mot anklagelsen men att det undantagsvis kan vara nödvändigt att undanhålla visst material för att skydda någon annan persons grundläggande rättigheter eller för att skydda ett viktigt allmänt intresse. Emellertid får detta ske endast när det är absolut nödvändigt, och försvarets intressen måste i sådana fall tillgodoses på annat sätt.
    I det aktuella fallet hade ett viktigt element i Armand och Thierry Atlans försvar varit att de hade blivit inblandade i narkotikaaffären genom falska beskyllningar av en man som var känd för dem under

namnet Rudi Steiner och som de antog vara en angivare. Inga uppgifter om Rudi Steiner eller om någon angivare hade emellertid under rättegången lämnats till försvaret eller till domstolen. De tulltjänstemän som hörts hade vägrat att lämna några sådana uppgifter, och åklagaren hade förnekat att det funnits någon ytterligare bevisning som inte var känd för försvaret. Långt efter den fällande domen hade emellertid framkommit att det funnits annat relevant material i målet, och detta material hade presenterats för Court of Appeal i ett icke kontradiktoriskt förfarande.
    Europadomstolen fann att åklagarens oriktiga förnekande under rättegången av att det fanns ytterligare bevisning i och för sig stred mot artikel 6:1 i konventionen. Frågan var nu om det förhållandet att detta material senare framlagts för Court of Appeal, låt vara i ett icke kontradiktoriskt förfarande, kunde anses ha botat det fel som begåtts i första instans. Så kunde emellertid inte anses vara fallet. Frågan hur materialet skulle hanteras utan att skada försvarets intressen borde ha underställts domaren i första instans, och hade så skett, skulle detta också ha påverkat den sammanfattning av rättsläget som domaren lämnat till juryn.
    Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen blivit kränkt i detta fall.

30. S.B.C. mot Storbritannien (dom 19.6.2001)
Frågor om rätten till frigivning mot borgen (artikel 5:3 i konventionen), rätten till skadestånd vid konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen) samt rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
S.B.C. var häktad som misstänkt för bl.a. våldtäkt. Han begärde att bli frigiven mot borgen men vägrades detta under hänvisning till att den som är misstänkt för våldtäkt enligt engelsk lag inte får friges mot borgen.
    Vid Europadomstolen klagade S.B.C. över det generella förbudet mot frigivning av den som är misstänkt för våldtäkt, vilket han ansåg strida mot artikel 5:3 i konventionen. Han gjorde också gällande att han inte åtnjutit den i artikel 5:5 i konventionen föreskrivna rätten till ersättning vid konventionsstridiga frihetsberövanden samt att även hans rätt enligt artikel 13 till ett effektivt rättsmedel hade kränkts. Liksom i det tidigare avgjorda fallet Caballero mot Storbritannien (se SvJT 2000 s. 372 f.) medgav brittiska regeringen att artikel 5:3 och artikel 5:5 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen framhöll att den domare inför vilken den som berövats friheten skall inställas enligt artikel 5:3 måste vara behörig att pröva de omständigheter som talar för och mot frihetsberövandet och att besluta om frigivning när skälen för frihetsberövandet inte är tillräckligt starka. Det generella förbud mot frigivning mot borgen som tillämpats i fråga om S.B.C. var därför inte förenligt med artikel 5:3. Någon rätt till skadestånd i

ett sådant fall fanns inte enligt engelsk rätt, varför även artikel 5:5 blivit kränkt.
    Däremot förelåg enligt Europadomstolens uppfattning inte något brott mot artikel 13 i konventionen, eftersom artikel 5:4 i konventionen utgör lex specialis när det gäller rättsmedel mot frihetsberövanden och artikel 13 dessutom inte innefattar en rätt att föra talan mot lagstiftning.

31. Kreuz mot Polen (dom 19.6.2001)
Fråga om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Kreuz väckte vid regiondomstolen i Plock talan mot kommunen Plock. Han yrkade skadestånd för att myndigheterna inte på ett korrekt sätt hade handlagt en ansökan om byggnadstillstånd. Som villkor för att hans talan skulle prövas ålade domstolen honom att betala en domstolsavgift om 100 milj. zloty. Kreuz begärde befrielse från skyldigheten att betala denna avgift under hänvisning till sin ekonomiska situation men fick avslag på denna begäran. Eftersom han inte betalade avgiften, återsände regiondomstolen hans stämningsansökan till honom utan prövning.
    Frågan i målet var om Kreuz berövats sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning till följd av att han ålagts betala en domstolsavgift som översteg hans ekonomiska förmåga.
    Europadomstolen framhöll att det är tillåtet för en stat att uppställa villkor, även finansiella sådana, för domstolsprövning men att villkoren inte får vara oproportionerliga. En skyldighet att betala en avgift till domstolen kunde således inte i och för sig anses strida mot artikel 6:1 i konventionen. I detta fall rörde det sig emellertid om en avgift av samma storleksordning som den genomsnittliga årslönen i Polen vid den aktuella tidpunkten. Inte heller hade de polska domstolarna tagit tillräcklig hänsyn till Kreuz faktiska ekonomiska situation. Kravet på betalning av avgiften var därför i detta fall oproportionerligt, och resultatet hade blivit att Kreuz inte kunnat få sitt krav prövat. Europadomstolen konkluderade att artikel 6:1 under sådana förhållanden hade kränkts.

32. Zwierzynski mot Polen (dom 19.6.2001)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Zwierzynskis far var ägare till en fastighet som exproprierades 1952. Expropriationen annullerades genom administrativt beslut 1991, och 1994 antecknades Zwierzynski och hans syster i fastighetsregistret som ägare till fastigheten. Denna restituerades emellertid inte till dem. I byggnaden på fastigheten fanns ett poliskontor, och myndigheterna igångsatte under de följande åren skilda förfaranden för att hindra att fastigheten behövde återlämnas. De gjorde bl.a. gällande att myndigheterna förvärvat fastigheten genom långvarig besittning. Myndigheterna betalade inte någon hyra till Zwierzynski och hans syster, men

Zwierzynski erlade skatt för fastigheten. Processer rörande äganderätten till fastigheten pågick alltjämt, när Europadomstolen dömde i målet.
    Vid Europadomstolen hävdade Zwierzynski att hans rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till skydd för äganderätten hade kränkts. Europadomstolen framhöll att begreppet ”egendom” i artikel 1 i första tilläggsprotokollet är ett autonomt konventionsbegrepp och att det därför gällde att avgöra om Zwierzynski hade ett materiellt intresse som åtnjöt skydd enligt artikel 1. Europadomstolen hänvisade till att hans far varit ägare till fastigheten, att expropriationen hade annullerats, att Zwierzynski antecknats som ägare i fastighetsregistret och att han erlagt skatt för fastigheten. Under sådana förhållanden fick han anses vara innehavare av egendom i den mening som denna term har i artikel 1.
    Europadomstolen fann det klart att myndigheternas underlåtenhet att återlämna fastigheten utgjorde ett ingrepp i äganderättsskyddet, att det inte fanns något väsentligt allmänt intresse som motiverade ingreppet och att det i vart fall inte förelåg någon rimlig balans mellan de allmänna intressena och den skada som Zwierzynski lidit. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.

33. VGT Verein gegen Tierfabriken mot Schweiz (dom 28.6.2001)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klaganden i målet var en förening för djurskydd. Som en reaktion mot köttindustrins annonsering i televisionen spelade föreningen in en kort film som innehöll avskräckande scener om industriell uppfödning av grisar och slutade med en uppmaning till åskådarna att äta mindre kött. Föreningen begärde att filmen skulle visas i televisionen, men televisionsbolaget vägrade detta under hänvisning till att det fanns ett lagligt förbud mot politisk annonsering i televisionen.
    Föreningen klagade över detta beslut, och det slutliga avgörandet fattades av den schweiziska högsta domstolen, Bundesgericht, som ogillade föreningens talan. Domstolen uttalade att det inte fanns någon rätt till annonsering på grund av behovet av balans i televisionsprogrammen eller på grund av att en konkurrent hade fått sända en annons. Domstolen hänvisade vidare till förbudet mot politisk annonsering och framhöll att föreningen hade haft möjlighet att sprida sina åsikter på andra sätt.
    Föreningen klagade vid Europadomstolen över brott mot dels artikel 10 i konventionen (yttrandefrihet), dels artikel 13 i konventionen (rätt till effektivt rättsmedel), dels också artikel 14 i konventionen (förbud mot diskriminering). Föreningen grundade dessa klagomål

på att dess film inte hade fått sändas i televisionen, medan köttindustrin hade fått annonsera, samt att något effektivt rättsmedel inte hade stått till föreningens förfogande.
    Europadomstolen tog först upp frågan om schweiziska staten kunde hållas ansvarig för televisionsbolagets handlande. I detta hänseende konstaterade domstolen emellertid att det var det lagfästa förbudet mot politisk annonsering som låg bakom televisionsbolagets vägran och att staten var ansvarig för eventuella brott mot konventionen som grundade sig på detta förbud.
    Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i föreningens yttrandefrihet, att televisionsbolagets vägran kunde anses grundad på inhemsk lag och att förbudet mot politisk annonsering var avsett att främja det enligt artikel 10:2 i konventionen legitima ändamålet att skydda andras rättigheter. Det återstod att ta ställning till om televisionsbolagets vägran att sända filmen var en proportionerlig åtgärd som kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
    I detta hänseende framhöll Europadomstolen att det varit fråga om att framföra åsikter i en fråga av allmänt intresse. Förbudet mot politisk annonsering gällde enbart radio och television och inte andra media och framstod därför inte som särskilt angeläget. Föreningen hade inte heller så stor makt att den hade kunnat på ett oskäligt sätt påverka den allmänna opinionen eller rubba balansen mellan motstående intressen. Vad föreningen hade velat göra var endast att delta i en pågående allmän debatt om djurskydd och uppfödning av djur. Inte heller hade föreningen haft möjlighet att på annat sätt sprida sitt budskap i en televisionskanal som täckte hela Schweiz.
    Europadomstolen konkluderade att ingreppet i föreningens yttrandefrihet inte kunde anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, varför artikel 10 i konventionen hade kränkts. Däremot fann Europadomstolen att föreningen haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande, eftersom Högsta domstolen hade i sak prövat dess klagomål. Något brott mot artikel 13 i konventionen förelåg alltså inte.
    Vidare framhöll Europadomstolen att köttindustrin, som hade ekonomiska intressen av att öka sin omsättning, och föreningen, som verkade för djurskydd, inte befann sig i en jämförbar situation, varför det inte var fråga om diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.

34. Agoudimos och Cefallonian Sky Shipping Co. mot Grekland (dom 28.6.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Agoudimos köpte 1983 på exekutiv auktion ett fartyg som han därefter sålde till rederiet Cefallonian Sky Shipping. Rederiet sålde i sin tur fartyget till ett utländskt bolag. Agoudimos och rederiet ålades senare att till sjömännens socialförsäkringsfond betala ett stort belopp mot-

svarande tidigare ägares skulder för sociala avgifter m.m. De överklagade detta beslut till domstol och hade framgång vid appellationsdomstolen i Piraeus, som i dom den 30 juli 1986 fann att de lagbestämmelser som gjorde successiva ägare till ett fartyg solidariskt ansvariga för skulder till socialförsäkringsfonden inte gällde ägare som hade förvärvat ett fartyg på exekutiv auktion.
    Den 30 juni 1987 antog grekiska parlamentet en ny lag, i vilken det dekreterades att bestämmelserna om ägares ansvar för skulder till socialförsäkringsfonden skulle tolkas så, att de också gällde ägare som förvärvat ett fartyg på exekutiv auktion. Under hänvisning till denna nya lag fann Kassationsdomstolen i dom den 16 april 1997 att även den som förvärvat ett fartyg på exekutiv auktion var ansvarig för tidigare ägares skulder till fonden.
    Vid Europadomstolen klagade Agoudimos och rederiet över att de inte fått en rättvis rättegång på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Under hänvisning till sitt avgörande i fallet Zielinski och Pradal samt Gonzalez m.fl. mot Frankrike (se SvJT 2000 s. 77 f.) uttalade Europadomstolen att det, såvida det inte föreligger ett mycket starkt allmänt intresse, inte är förenligt med artikel 6:1 i konventionen att lagstiftaren ingriper med åtgärder som är avsedda att påverka avgörandet i en pågående rättegång. I det aktuella fallet hade den av parlamentet antagna nya lagen i realiteten till statens förmån bestämt utgången i en process i vilken staten genom socialförsäkringsfonden var part. Till följd härav hade Agoudimos och rederiet inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 till en rättvis rättegång.

35. Truhli mot Kroatien (dom 28.6.2001)
Fråga om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Truhli hade tjänstgjort i den tidigare jugoslaviska armén och var på grund av denna tjänstgöring berättigad till pension. Fr.o.m. den 1 oktober 1992 minskades emellertid pensionen till 63,22 % av det belopp som tidigare utgått. Truhli överklagade beslutet att reducera pensionen, först till vederbörande pensionsfond och därefter till Förvaltningsdomstolen och Författningsdomstolen. Den senare avslog överklagandet den 7 april 1999 under hänvisning till att minskningen av pensionen beslutats i enlighet med gällande lagar.
    Truhli sökte också genom författningsbesvär angripa det dekret som låg till grund för minskningen av pensionen. Sedan en ny lag tillkommit som bekräftade denna minskning avskrevs emellertid målet utan avgörande i sak genom beslut i februari 1998 av Författningsdomstolen. Truhli angrep även den nya lagen, men sedan ännu en lag tillkommit, som innehöll en allmän reglering av kroatiska medborgares pensionsrättigheter, avskrevs även detta mål utan avgörande i sak genom beslut i januari 1999 av Författningsdomstolen.

Vid Europadomstolen gjorde Truhli gällande att han i strid med artikel 6:1 i konventionen berövats sin rätt till domstolsprövning genom att Författningsdomstolen inte i sak prövat om de lagbestämmelser enligt vilka hans pension minskats var författningsenliga.
    Europadomstolen konstaterade att Truhli haft möjlighet att hos Förvaltningsdomstolen och Författningsdomstolen angripa beslutet om minskning av hans pension och att han också utnyttjat denna rätt. Hans rätt till domstolsprövning av detta beslut var därmed tillgodosedd. Det förhållandet att hans överklagande av själva den bakomliggande lagstiftningen till följd av successiva lagändringar inte blivit prövat i sak innebar inte att hans rätt till domstolsprövning inskränkts på sådant sätt att det stred mot artikel 6:1 i konventionen. Något brott mot denna bestämmelse förelåg alltså inte.

36. F.R. mot Schweiz (dom 28.6.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
I samband med att ett bolag gick i konkurs väckte en offentlig försäkringskassa talan mot F.R. vid förvaltningsdomstolen, Verwaltungsgericht, i kantonen Schwyz. Förvaltningsdomstolen förpliktade F.R. att betala viss ersättning till försäkringskassan. F.R. överklagade denna dom till den federala försäkringsdomstolen, Eidgenössisches Versicherungsgericht. Under förfarandet inför denna domstol ingavs ett yttrande av den kantonala domstolen, som föreslog att överklagandet skulle avslås. Detta yttrande delgavs F.R. för information. F.R. ingav emellertid till den federala domstolen en inlaga, i vilken han gjorde gällande att den kantonala domstolen i sitt yttrande hade åberopat nya omständigheter som inte behandlats i domstolens dom och som han därför borde få tillfälle att kommentera. Den federala förvaltningsdomstolen avslog överklagandet och angav i sin dom att den var lagligen förhindrad att beakta den inlaga som F.R. utan anmodan ingivit.
    F.R. klagade vid Europadomstolen över att han inte haft en rättvis rättegång på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll att det enligt artikel 6:1 i konventionen krävs att en part får kännedom om och möjlighet att kommentera all bevisning och alla yttranden i målet. I det aktuella fallet kunde den kantonala domstolens yttrande inte anses ha saknat betydelse, och det var för bedömningen inte avgörande om yttrandet faktiskt hade påverkat den federala domstolens ställningstagande till överklagandet. Visserligen hade F.R. ingivit ett svar på yttrandet, men den federala domstolen hade i sin dom uttryckligen förklarat att den inte kunde ta hänsyn till detta svar. Respekten för rätten till en rättvis rättegång hade enligt Europadomstolens mening krävt att F.R. fått tillfälle att kommentera den kantonala domstolens yttrande, och eftersom så inte skett, förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

37. Övriga fall
I tidigare avgöranden har Europadomstolen funnit brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet föreligga på grund av att dröjsmålsräntan i Turkiet vid försenad betalning av expropriationsersättning varit väsentligt lägre än penningvärdets fall genom inflation under samma tid (bl.a. målen Akkus mot Turkiet, se SvJT 1997 s. 760 f., och Aka mot Turkiet, se SvJT 1998 s. 784). I ytterligare 46 fall av samma slag har Europadomstolen funnit Turkiet ha brutit mot artikel 1.2 I tidigare fall (bl.a. målen Findlay mot Storbritannien, se SvJT 1997 s. 386 f., Coyne mot Storbritannien, se SvJT 1997 s. 770, och Cable m.fl. mot Storbritannien, se SvJT 1999 s. 589) har Europadomstolen funnit att brittiska militärdomstolar inte kunde anses som oavhängiga och opartiska domstolar, särskilt på grund av den roll som en s.k. convening officer spelade i förfarandet. Denna ståndpunkt vidhölls av domstolen i fallet Mills mot Storbritannien (dom 5.6.2001).

2 Domar den 10 april 2001 i fallen Günal, Ali Öztürk, Hasan Öztürk, Kamil Öztürk, Mehmet Öztürk, Muhsin Öztürk, Mustafa Öztürk, Sabri Öztürk, Yunus Öztürk, Sancar, Sari, Sezer, Sülün, Sahin m.fl., Aziz Sen m.fl., Celal och Keziban Sen, Ibrahim Tasdemir, Mahir Tasdemir m.fl., Mehmet Tasdemir, Zekeriya Tasdemir, Zekeriya Yilmaz, Zekiye Yilmaz, Hamit Yilmaz, Yüksel och Zengin m.fl., alla mot Turkiet, samt den 5 juni 2001 i fallen Gülnahar Çalkan, Rabia Çalkan, Ekrem Çapar, Hamdi Çelebi, Seyfettin Çalkan, Nuri Çapar, Hayrettin Dalgiç, Necati Dalgiç, Dursun Disçi, Hasan Disçi, Osman Disçi, Davut Güneysu, Ali Kartal, Hasan Koç, Ayse Koçer, Ali Öztürk, Gülfiye Öztürk, Kamil Öztürk, Muhsin Öztürk, Mustafa Öztürk och Gaganus m.fl., alla mot Turkiet.