Nyare rättspraxis om vårdnad om barn1

Av ämnesrådet ANITA WICKSTRÖM

Inledning
Den 1 oktober 1998 ändrades föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad m.m. (prop. 1997/98:7 och bet. 1997/98:LU12). Denna rättsfallsöversikt omfattar refererade avgöranden som meddelats av Högsta domstolen (HD) och hovrätterna från reformens ikraftträdande till den 1 maj 2001. Ett icke refererat överrättsavgörande av intresse har också tagits med.

Gemensam vårdnad mot en förälders vilja
NJA 1999 s. 451 NJA 2000 s. 345 RH 1998:85 RH 1999:13 RH 1999:100 Hovrättens för Övre Norrland dom 1998-12-08 i mål T 87/98

Vårdnad och umgängessabotage
NJA 1998 s. 675 RH 1999:74

Gemensam vårdnad mot en förälders vilja
Sedan den 1 oktober 1998 kan domstol döma till gemensam vårdnad eller vägra att lösa upp en gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsätter sig den vårdnadsformen. Domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet. Domstolen får dock inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det. (6 kap. 5 § FB)


NJA 1999 s. 451 (föräldrarna skilda; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en dotter född 1987 och två söner födda 1991 resp. 1993). Barnen hade sedan föräldrarnas skilsmässa år 1995 bott hos modern, bortsett från att dottern under ett halvår i slutet av år 1997 bott hos fadern. Fadern och barnen hade i övrigt umgåtts i stort sett varannan helg. Modern yrkade år 1997 att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Hon gjorde gällande att den gemensamma vårdnaden inte fungerade därför att fadern var dominant och inte respekterade henne. Den vårdnadsutredning som gjorts gav vid handen att föräldrarna representerade två oli-

1 Detta är den första artikeln i en serie som tidningen inleder med rättsfallsöversikter i begränsade ämnen (red. anm.).

SvJT 2001 Nyare rättspraxis om vårdnad om barn 667ka sätt att uppfostra barn på; modern var mera tillåtande och nära barnen medan fadern stod för ett mera uppfostrande och gränssättande förhållningssätt. Barnen uppvisade inte tecken på att ha några särskilda problem men det fanns hos utredaren en viss oro för att dottern var indragen i föräldrarnas konflikt. Tingsrätten2 anförtrodde modern vårdnaden om barnen. Fadern överklagade och yrkade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Hovrätten konstaterade att föräldrarnas samarbete försämrats alltmer efter skilsmässan; kontakter med de sociala myndigheterna hade inte lett till att samarbetet förbättrats och även inför hovrätten hade föräldrarna visat en tydlig motvilja mot samförståndslösningar. Föräldrarnas konflikt hade också sedan länge pågått helt öppet inför barnen. Vid dessa förhållanden och då inte heller någon omedelbar förbättring kunde förutses i fråga om föräldrarnas benägenhet att samarbeta fann hovrätten skäl att upplösa den gemensamma vårdnaden. Vårdnaden anförtroddes åt modern. Fadern överklagade domen. Enligt HD måste vad som förekommit vid 1998 års ändringar i 6 kap. FB anses innebära, att lagstiftningen numera förutsätter att gemensam vårdnad normalt är till barnets bästa; endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad eller om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, skall vårdnaden anförtros åt en förälder ensam. Enligt vårdnadsutredningen var båda föräldrarna engagerade och kompetenta föräldrar och fanns det enligt utredaren förutsättningar för gemensam vårdnad. Utredaren menade också att barnen hade en hel del att vinna på en mer praktiskt engagerad och delaktig far och att föräldrarna tillsammans kunde ge barnen mer än vad var och en av dem förmådde ge med den ordning som gällde interimistiskt och som innebar att modern hade ensam vårdnad och fadern umgänge. HD ansåg att båda föräldrarna fick anses lämpliga som vårdnadshavare. Visserligen förekom meningsskiljaktigheter mellan dem som gjorde att samarbetet inte löpte friktionsfritt. Meningsskiljaktigheterna var dock enligt HD långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skall medföra att domstolen inte bör förordna om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad om barnen. NJA 2000 s. 345 (vårdnad om barn i samband med äktenskapsskillnad; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en son född 1991 och en dotter född 1993). Fadern misshandlade i oktober 1998 modern. Han dömdes i april 1999 för misshandeln till villkorlig dom med samhällstjänst, samtidigt som han för tiden t.o.m. den 4 mars 2000 förbjöds att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter modern. I november 1998 dömde tingsrätten i deldom till äktenskapsskillnad. Båda föräldrarna yrkade i tingsrätten ensam vårdnad om barnen. Modern gjorde gällande att

2 Målet avgjordes före den 1 oktober 1998 och tingsrätten kunde alltså inte vägra att lösa upp den gemensamma vårdnaden.

668 Anita Wickström SvJT 2001fadern var olämplig som vårdnadshavare och att det förelåg en djup konflikt mellan henne och fadern, vilket innefattade att fadern misshandlat henne, och att de saknade all förmåga att kommunicera med varandra. Tingsrätten, som ansåg att båda föräldrarna vara lämpliga som vårdnadshavare, noterade att föräldrarna under stora påfrestningar kunnat genomföra ett tämligen omfattande umgänge. Detta ansågs tala för gemensam vårdnad. Tingsrätten konstaterade emellertid att fadern dömts för misshandel. Detta tillsammans med de uppgifter modern lämnat om hans våldsamheter och hårdhet talade, enligt tingsrätten, med styrka för att konflikten mellan föräldrarna var så djup att de inte kunde samarbeta i frågor rörande barnen. Den gemensamma vårdnaden upplöstes därför och modern tillerkändes ensam vårdnad om barnen. Fadern överklagade domen och yrkade i första hand att vårdnaden skulle vara gemensam. Hovrätten, som ansåg att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare, menade att det visserligen hade rått och nog fortfarande i viss mån rådde ett spänt förhållande mellan föräldrarna men att båda föräldrarna i hög grad var angelägna om barnens välbefinnande. Hovrätten antecknade vidare att faderns umgänge med barnen under det senaste halvåret fungerat bra. De meningsskiljaktigheter som alltjämt kunde finnas mellan föräldrarna var enligt hovrättens bedömning inte av sådant slag att de borde medföra att det inte förordnades om gemensam vårdnad. Visserligen ansågs den omständigheten att fadern var ålagd besöksförbud innebära vissa praktiska svårigheter för honom att tills vidare utöva sin funktion som vårdnadshavare. Detta förhållande antogs emellertid vara av övergående natur och borde enligt hovrätten inte i sig hindra ett beslut om gemensam vårdnad. Vid en helhetsbedömning fann hovrätten att det var bäst för barnen att föräldrarna hade gemensam vårdnad om dem. Modern överklagade domen. Med hänvisning till NJA 1999 s. 451 slog HD fast att lagstiftningen efter 1998 års vårdnadsreform innebär att vårdnaden skall, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, anförtros åt en av föräldrarna ensam endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot den vårdnadsformen. En sådan särskild omständighet är enligt HD att en förälder är olämplig som vårdnadshavare, t.ex. därför att föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern. En annan särskild omständighet som enligt HD kan tala mot gemensam vårdnad är att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Det misshandelsbrott som fadern dömts för hade begåtts i en upprörd situation ett och ett halvt år tidigare när fadern skulle hämta barnen i skolan inför ett umgängestillfälle. Misshandeln kunde ansåg HD inte anses innebära att fadern vid prövningstillfället var olämplig som vårdnadshavare. Inte heller i övrigt gav utredningen enligt HD stöd för en sådan slutsats. Misshandeln fick emellertid ses som ett exempel på de svårigheter föräldrarna haft att lösa och samta-

SvJT 2001 Nyare rättspraxis om vårdnad om barn 669la om problem som rörde barnen. Dessa svårigheter hade såvitt utredningen visade fortsatt. Det fanns inte heller något som tydde på att relationen mellan föräldrarna kunde komma att förbättras inom den närmast överblickbara tiden. Vad som framkommit visade enligt HD:s mening att det rådde en så svår och djup konflikt mellan föräldrarna att det var omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rörde barnen. Vårdnaden anförtroddes åt modern ensam. RH 1998:85 (vårdnad om barn i samband med äktenskapsskillnad; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en son född 1988 och en dotter född 1990). Var och en av föräldrarna yrkade i tingsrätten ensam vårdnad om barnen. Tingsrätten3 förordnade att vårdnaden om barnen skulle tillkomma modern. Fadern överklagade domen och yrkade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och att sonen skulle bo hos honom. Modern bestred ändringsyrkandena och yrkade, för det fall att den gemensamma vårdnaden skulle bestå, att barnen skulle bo hos henne. Hovrätten förordnade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och att barnen skulle bo hos modern. I domen noterades att barnen hade haft ett omfattande umgänge med fadern (varannan vecka från onsdag kväll till måndag morgon) och att umgänget, såvitt framkommit, fungerat bra. Moderns motstånd mot gemensam vårdnad grundade sig huvudsakligen på att hon och fadern haft vissa problem att kommunicera med varandra och att detta skulle kunna innebära konflikter när de gemensamt skall fatta beslut. Enligt hovrätten hade några större konflikter emellertid inte förekommit mellan parterna. Det hade inte heller framkommit något som gav anledning att befara att sådana skulle uppkomma i framtiden. Hovrätten ansåg att de motsättningar som kunde finnas mellan föräldrarna inte var av sådan karaktär att de utgjorde tillräckliga skäl att göra ändring i vårdnaden om barnen. Den gemensamma vårdnaden skulle alltså bestå. RH 1999:13 (vårdnad om barn i samband med upplösning av samboförhållande; samarbetssvårigheter): Föräldrarna, som hade sammanbott, hade gemensam vårdnad om barnen (en son och en dotter, båda födda 1992). Modern yrkade att få ensam vårdnad om barnen. Tingsrätten4 tillerkände modern vårdnaden om barnen, närmast för att hon syntes ha tagit ett något större ansvar för dem. Fadern överklagade domen och yrkade att vårdnaden om barnen skulle vara gemensam. Var och en av föräldrarna ansåg att den andra föräldern var lämplig att ta hand om barnen. Barnen vistades nio av fjorton dagar hos modern och resterande fem av fjorton dagar hos fadern. Den omständigheten ansågs av hovrätten tala för att gemensam vårdnad skulle vara en för barnen lämplig ordning. Modern hade som skäl

3 Målet avgjordes före den 1 oktober 1998 och tingsrätten kunde alltså inte vägra att lösa upp den gemensamma vårdnaden.4 Målet avgjordes före den 1 oktober 1998 och tingsrätten kunde alltså inte vägra att lösa upp den gemensamma vårdnaden.

670 Anita Wickström SvJT 2001mot gemensam vårdnad anfört att hon inte kunde samarbeta med fadern om barnen. Hovrätten fann att föräldrarna hade en obearbetad konflikt från den tid då de bodde tillsammans och att de därför hade betydande svårigheter att över huvud taget kommunicera med varandra. Detta skulle enligt hovrätten kunna tala emot gemensam vårdnad. Samtidigt ansåg hovrätten att den obefintliga kommunikationen mellan föräldrarna var mycket destruktiv för barnen och därmed ägnad att skada dem. Om modern även fortsättningsvis fick ensam vårdnad bedömde hovrätten att det fanns en påtaglig risk för att föräldrarna inte skulle inse vikten av att de för barnens skull måste börja samarbeta. Ett påtvingat gemensamt rättsligt ansvar skulle, menade hovrätten, förhoppningsvis kunna leda till att föräldrarna växte in i föräldrarollen och, eventuellt med hjälp av familjerådgivning eller motsvarande, började samarbeta på ett sätt som gagnade barnen. Hovrätten ansåg därför att moderns skäl mot gemensam vårdnad inte var godtagbart med utgångspunkt i barnens intresse. Den gemensamma vårdnad skulle alltså bestå. RH 1999:100 (vårdnad om barn i samband med upplösning av samboförhållande; samarbetssvårigheter): Föräldrarna, som hade sammanbott, hade gemensam vårdnad om barnen (två söner, födda 1990 resp. 1993). Modern yrkade ensam vårdnad om barnen. Fadern bestred yrkandet och yrkade för egen del i första hand att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och i andra hand att han skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Tingsrätten ansåg det klarlagt att parterna hade en mycket allvarlig konflikt. De hade bråkat i stor omfattning och modern påstod att fadern hade hotat henne. De påstådda hoten hade lett till att fadern ålagts besöksförbud. Tingsrätten ansåg inte att det var möjligt att uttala sig om vem som bar skulden till konflikten. När det gällde föräldrarnas möjlighet att samarbeta noterade tingsrätten att de gått hos BUP för medling och att båda ansett att det blivit bättre mellan dem. Tingsrätten gjorde bedömningen att föräldrarna närmat sig varandra och att de praktiska problemen förmodligen skulle gå att lösa inom en snar framtid. Båda föräldrarna ansågs lika lämpliga som vårdnadshavare. Barnen ansågs ha behov av såväl sin mor som sin far. Barnen hade under en längre tid bott växelvis hos föräldrarna, vilket fungerat bra. Tingsrätten ansåg att det bästa var om de fick fortsätta att bo hos var och en av föräldrarna. Detta blev också utgångspunkten vid bedömningen av vårdnadsfrågan. Tingsrätten vägrade upplösa den gemensamma vårdnaden. Modern överklagade domen och yrkade att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Fadern bestred ändring och yrkade i andra hand att han skulle tillerkännas ensam vårdnad om dem. Hovrätten delade uppfattningen att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare och framhöll att utredningen visade att barnen höll mycket av sina föräldrar och hade stort behov av att vara tillsammans med dem. Det stod dock enligt hovrätten klart att barnen utsattes för ett stort psy-

SvJT 2001 Nyare rättspraxis om vårdnad om barn 671kiskt lidande av de djupa motsättningar som rådde mellan föräldrarna. Det stod också enligt hovrätten klart att domstolsbeslut bara i mycket marginellt hänseende kunde påverka och förbättra detta. Tingsrättens förhoppning att föräldrarna i framtiden skulle kunna samarbeta bättre hade inte infriats. Tvärtom hade konflikten enligt hovrätten drabbat en kärnfråga i förhållandet mellan parterna; en son och i någon mån även den andre sonen hade börjat motsätta sig att vistas hos modern. Utredningen gav hovrätten underlag för slutsatsen att detta berodde på att de påverkats av fadern och hans negativa uppfattning om moderns nye partner. Den långvariga och bestående konflikten mellan föräldrarna gjorde det enligt hovrättens mening olämpligt med gemensam vårdnad. Modern tillerkändes ensam vårdnad om barnen. Här inverkade bl.a. att hon var den som bäst kunde se till att umgänget med den andra föräldern fungerade. Hovrättens för Övre Norrland dom 1998-12-08 i mål T 87/98 (föräldrarna hade haft ett förhållande före barnets födelse men inte bott tillsammans; samarbetssvårigheter): Modern hade (ex lege) ensam vårdnad om dottern (född 1995). Modern sammanbodde med en man och hade nyligen fått en dotter tillsammans med honom. I familjen fanns också en dotter (född 1993) från ett av moderns tidigare förhållanden. Fadern till dottern född 1995 yrkade ensam vårdnad om henne. Av den vårdnadsutredning som gjorts framgick att modern hade en instabil och konfliktfylld bakgrund, med dåliga relationer till sin ursprungsfamilj och med återkommande uppbrott från olika förhållanden och boenden. Hon hade två gånger varit föremål för utredning från socialtjänstens sida angående sitt föräldraskap. I utredningarna hade konstaterats att hon hade god omsorgsförmåga. Hon hade dock under långa perioder varit i behov av stödjande insatser i sitt föräldraskap. Utredarna förordade i första hand gemensam vårdnad och växelvis boende. På så sätt skulle barnet ha kvar tryggheten med sin invanda familj samtidigt som hon skulle få ta del av faderns trygga och stabila tillvaro där hon skulle ges större utrymme utan konkurrens. Utredarna påpekade också att tre barn i de åldrar som moderns barn var i ställde stora krav på vårdnadshavaren och att moderns familj dessutom var utsatt för särskilda påfrestningar eftersom de tre barnen hade olika fäder. Tingsrätten5 ogillade faderns yrkande om ensam vårdnad. Modern fick alltså behålla vårdnaden om dottern. Fadern överklagade och yrkade i första hand att vårdnaden skulle vara gemensam och att dottern skulle bo hos honom varannan vecka samt i andra hand att han skulle anförtros ensam vårdnad. Modern motsatte sig gemensam vårdnad. Hovrätten antecknade att umgänget mellan far och dotter efter tingsrättens dom fortgått i enlighet med vad föräldrarna kommit överens om — barnet vistades hos fadern varannan

5 Målet avgjordes före den 1 oktober 1998 och tingsrätten kunde alltså inte vägra att lösa upp den gemensamma vårdnaden.

672 Anita Wickström SvJT 2001vecka från fredag till söndag och ibland från torsdag till söndag — samt att hämtning och lämning av barnet vid umgängestillfällena fungerat tämligen problemfritt trots de motsättningar som fanns mellan föräldrarna. Den omständigheten att föräldrarna kunnat enas om ett tämligen omfattande och till synes väl fungerande umgänge talade enligt hovrätten för att föräldrarnas motsättningar trots allt inte var så djupa att de inte skulle kunna samsas även i andra frågor av betydelse för barnet. Hovrätten bedömde således att föräldrarnas inbördes konflikt inte var av den dignitet att den utgjorde hinder för gemensam vårdnad. Hovrätten pekade också på att det umgänge som förekommit av allt att döma medfört att det förelåg en god och nära relation mellan fadern och barnet. Ett förordnande om gemensam vårdnad skulle därför i det aktuella fallet stärka denna relation och understryka vikten av föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet. Fadern skulle därigenom också, framhöll hovrätten, få ett större ansvar för och en större delaktighet i vården och i den dagliga omsorgen om barnet. Enligt hovrättens bedömning framstod ett växelvis boende som det mest naturliga och bästa för dottern. Hovrätten förordnade om gemensam vårdnad och växelvis boende.

Kommentar
I NJA 1999 s. 451 har HD tolkat 1998 års vårdnadsreform på så sätt att, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, vårdnaden skall anförtros åt en av föräldrarna ensam endast om det finns särskilda skäl som talar mot gemensam vårdnad. De meningsskiljaktigheter som förelåg mellan föräldrarna i målet ansågs långtifrån vara av sådant slag att de utgjorde hinder mot gemensam vårdnad. Också i RH 1998:85, RH 1999:13 och i det angivna målet från Hovrätten för Övre Norrland förordnades om (fortsatt) gemensam vårdnad trots de konflikter som fanns mellan föräldrarna och som i RH 1999:13 innebar att föräldrarna hade svårigheter att över huvud taget kommunicera med varandra. I samtliga fall hade barnet haft ett tämligen omfattande umgänge med den särlevande föräldern och hade umgänget fungerat väl.
    En särskild omständighet som talar mot gemensam vårdnad är enligt NJA 2000 s. 3456 att en förälder är olämplig som vårdnadshavare, t.ex. därför att han eller hon har gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern. En annan särskild omständighet som kan tala mot gemensam vårdnad är enligt avgörandet att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. I det aktuella målet ansåg HD att så var fallet och tillerkände modern ensam vårdnad. Det misshandelsbrott fadern tidigare dömts för ansågs inte innebära att han var olämplig som vårdnadshavare men betraktades som ett exempel på föräldrarnas svårigheter att samarbeta. I RH 1999:100 ansågs gemen-

6 Rättsfallet kommenteras av Eva Ryrstedt i JT 2000–01 s. 423 f.

SvJT 2001 Nyare rättspraxis om vårdnad om barn 673sam vårdnad olämplig med hänvisning till den långvariga och alltjämt bestående konflikten mellan föräldrarna; viljan att uppnå och stå för gemensamma beslut i frågor som rörde barnen fanns inte.

Vårdnad och umgängessabotage
Har en av föräldrarna eller båda vårdnaden om barnet och vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet far illa skall beaktas. (6 kap. 2 a och 5 §§ FB)


NJA 1998 s. 675 (modern fick behålla vårdnaden trots att hon hindrat umgänge mellan barnet och fadern utan att ange något annat skäl för sitt handlande än sin principiella övertygelse att barn i hennes sons situation endast bör få umgås med den förälder som det bor hos): Föräldrarna hade tillsammans en son, född 1995, som modern ensam hade vårdnaden om (ex lege). Fadern hade umgänge med sonen fram till dess att sonen var drygt ett halvt år gammal. Därefter hade modern konsekvent vägrat honom att träffa sonen. Som skäl härför angav hon att ett ”flängande” mellan två föräldrar är skadligt för ett barn. Faderns vårdnadsyrkande ogillades av tingsrätten men bifölls av hovrätten. HD konstaterade inledningsvis att vårdnaden borde flyttas över på fadern eftersom modern aktivt motverkade alla möjligheter till umgänge mellan far och son, om inte andra omständigheter talade för en annan lösning. Sonen var bara tre och ett halvt år gammal. Han hade bott hela sitt liv hos modern och inte träffat fadern sedan han var spädbarn. HD ansåg att det måste förutsättas att sonen hade ett stort behov av stabilitet och kontinuitet i sin tillvaro. En överflyttning av vårdnaden till fadern skulle innebära en fullständig omvälvning i sonens liv. Vid en sammanvägning av de olika omständigheterna i målet fann HD, trots det umgängessabotage som modern utövade, att det då inte var förenligt med sonens bästa att vårdnaden överfördes till fadern. HD förordnade dock om umgänge och betonade att ansträngningarna att få till stånd ett fungerande umgänge mellan far och son måste fortsätta. Två ledamöter var skiljaktiga och ville fastställa hovrättens domslut. Justitierådet Munck, som inledningsvis redogjorde för innehållet i 6 kap. 2 a § första stycket och andra stycket första meningen och 6 kap. 7 § FB, pekade på att sonen kommit upp i förskoleåldern och att det fortlöpande skulle aktualiseras olika ställningstaganden med anknytning till vårdnaden, som för vårdnadshavaren ställer krav på mogenhet och omdöme samt på en förmåga att sätta barnets intresse före eventuella personliga åsikter. Den extrema och närmast obegripliga inställningen i umgängesfrågan innebar i sig enligt Munck en fara för sonens utveckling och väckte allvarliga betänkligheter i fråga om modern i andra avseenden var skickad att

674 Anita Wickström SvJT 2001under de närmaste åren sörja för sonen på ett sätt som måste krävas av en vårdnadshavare. Det fick därmed enligt Munck anses att modern inte var lämpad att handha vårdnaden om sonen och att det var förenat med risker att låta vårdnaden ankomma på henne i fortsättningen. Samtidigt skulle en överflyttning enligt Munck innebära en omvälvande förändring för barnet, och även en sådan lösning var alltså förenad med risker. Fadern hade dock förklarat sig vara medveten om de svårigheter en flyttning skulle föra med sig och hade planerat hur en sådan skulle ske. Justitierådet Håstad ansåg att det med hänsyn till moderns oförmåga att inse att sonen behövde ha fortlöpande kontakt med fadern (eller en fadersgestalt i lämplig ålder) och till hennes bristande kompromissvilja kunde ifrågasättas om hon var lämplig som vårdnadshavare (jfr 6 kap. 7 § FB). Fastän en överflyttning av vårdnaden måste innebära en omvälvande förändring för sonen, ansåg Håstad att det förmodligen var bäst för sonen att vårdnaden gavs till fadern. I vart fall rådde ovisshet om vad som utgjorde sonens bästa och då borde vårdnaden ges till den förälder som i enlighet med 6 kap. 2 a § FB strävar efter att ge barnet en nära och god kontakt med båda föräldrarna.7 RH 1999:74 (vårdnaden om en 10-årig dotter, som de senaste fyra åren bott hos modern, överflyttades från modern till fadern): Föräldrarna, som sammanbott under åren 1985–1992, hade tillsammans en dotter, född 1989, som de hade gemensam vårdnad om. Efter separationen bodde dottern växelvis hos var och en av föräldrarna. Vid två tillfällen under åren 1992 och 1993 anmälde modern till polisen att fadern kunde misstänkas ha förgripit sig på dottern sexuellt. År 1995 väcktes åtal mot fadern för sexuellt utnyttjande av underårig. Åtalet ogillades. Efter mars 1995 hade dottern endast sporadisk kontakt med fadern. Modern yrkade vid tingsrätten att hon skulle anförtros ensam vårdnad om dottern. Fadern bestred yrkandet och yrkade för egen del ensam vårdnad. I tingsrätten förklarade modern att hon inte motsatte sig att fadern fick träffa dottern under förutsättning att dottern själv ville det. Enligt tingsrätten gav modern intryck av att, på grund av sina kvarstående misstankar mot fadern, sakna engagemang för att umgänge skulle komma till stånd. Detta kunde dock enligt tingsrättens uppfattning inte i sig medföra att hon ansågs mindre lämplig som vårdnadshavare. I ett utlåtande från PBU från 1997 gjordes bedömningen att dottern hade en stark och övervägande bindning till och en djup känslomässig förankring hos modern. Vidare framgick att dottern uttryckte övervägande negativa känslor i förhållande till fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Fadern överklagade domen. Hovrätten noterade att moderns påstående om sexuella

7 Tilläggas kan att Kalmar tingsrätt i dom den 21 juni 2000 beslutat att fadern skall ha vårdnaden om sonen. Av domen framgår att något umgänge mellan far och son inte kommit till stånd trots HD:s förordnande härom. Tingsrättens dom fastställdes den 16 februari 2001 av Göta hovrätt.

SvJT 2001 Nyare rättspraxis om vårdnad om barn 675övergrepp inte vunnit något stöd av utredningen i målet och lämnade påståendena utan avseende. När det gällde kontakten mellan dottern och fadern anmärkte hovrätten att modern inte endast varit passiv utan att hon också på olika sätt aktivt försvårat för fadern att få kontakt med dottern och motarbetat hans försök att få umgås med dottern. Utlåtandet från PBU fick ses i belysning av att dottern vid det aktuella tillfället inte träffat fadern på drygt två år och att moderns påståenden om sexuella övergrepp då stod i fokus. Vad som framkommit i målet tydde, menade hovrätten, på att dottern i moderns närvaro kunde ge uttryck för ovilja att träffa fadern men också att dottern när modern inte var närvarande, t.ex. i skolan, gett uttryck för motsatt uppfattning. Hovrätten fann inte grund för att anta annat än att dottern ville ha en nära och god kontakt även med fadern. Modern hade genom att motarbeta en sådan kontakt utan godtagbara skäl brustit i sitt föräldraansvar. Hovrätten ansåg också att det fick anses framgå att modern även i framtiden skulle agera på samma sätt som dittills. Någon nära och god kontakt mellan dottern och fadern kunde därför inte förutses så länge modern var vårdnadshavare. Inget som framkommit visade att fadern var olämplig som vårdnadshavare. Föräldrarna bodde nära varandra och någon förändring i fråga om t.ex. skola och kamratumgänge torde inte behöva uppstå vid en överflyttning av vårdnaden. Grund saknades enligt hovrätten för att anta annat än att de problem som kunde uppstå var av övergående natur och de fick anses vara ett pris väl värt att betala för att i ett längre perspektiv skapa förutsättningar för dottern att kunna ha en god och nära relation med båda föräldrarna. Vårdnaden om dottern överflyttades från modern till fadern. Det antogs att fadern skulle låta överflyttningen ta den tid som behövdes.

Kommentar
Vid umgängessabotage är utgångspunkten, om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, att vårdnaden flyttas över till den andra föräldern. I NJA 1998 s. 6758 gavs kontinuitetsaspekten företräde och modern fick behålla vårdnaden trots att hon aktivt motverkat alla möjligheter till umgänge mellan fadern och barnet. Förhållandena i målet var dock mycket speciella och avgörandets prejudikatvärde torde därför vara begränsat. I RH 1999:74 ledde moderns umgängessabotage till att hovrätten flyttade över vårdnaden om en 10-årig flicka, som bott hos modern de senaste fyra åren och under den tiden endast haft sporadisk kontakt med fadern, från modern till fadern.

8 Rättsfallet kommenteras av Johanna Schiratzki i JT 1998–99 s. 973 f. och av Mats Sjösten i JT 1999–2000 s. 337 f.