Svensk rättspraxis

Internationell privat- och processrätt 1996–2000

Av professor LENNART PÅLSSON

1. Inledning
Den följande redogörelsen utgör en fortsättning på tidigare lämnade översikter i SvJT 1982 s. 214, 1987 s. 331, 1992 s. 475 och 1996 s. 593. Den omfattar rättsfall inom den internationella privat- och processrätten under femårsperioden 1996–2000. Under denna tid har den genom Sveriges tillträde till Luganokonventionen påbörjade europeiseringen av ämnet fullföljts genom tillträdet till Romkonventionen och Brysselkonventionen samt genom tillkomsten av Rådets förordningar (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden (EGT 2000 L 160/1), nr 1347/2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, den s.k. Bryssel II-förordningen (EGT 2000 L 160/19), nr 1348/2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT 2000 L 160/37) och nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, den s.k. Bryssel I-förordningen (EGT 2001 L 12/1). Sistnämnda förordning kommer, när den träder i kraft (1 mars 2002), att ersätta Brysselkonventionen. Ytterligare EG-rättsakter på området befinner sig “in the pipeline”. Svensk rättspraxis i anknytning till nämnda instrument, vilken hittills är begränsad till Bryssel- och Luganokonventionerna, behandlas dock inte här. Anledningen är att jag redan tidigare har kommenterat hithörande rättsfall i SvJT, jfr nedan avsnitt 5.1.2, 5.2.1 och 5.4.

Innehållsförteckning
1. Inledning770 2. Allmänna frågor772 2.1 Betydelsen av internationella konventioner772 2.2 Hemvistbegreppet772 2.3 Återförvisningsläran (renvoi)772 2.4 Ordre public773 3. Person- och familjerätt773 3.1 Omyndighet773 3.2 Äktenskapsmål774 3.2.1 Svensk domsrätt — litispendens774 3.2.2 Erkännande av utländska skillnadsdomar775

3.3 Makars förmögenhetsförhållanden775 3.4 Föräldrar och barn776 3.4.1 Faderskapsfrågor776 3.4.2 Adoption778 3.4.3 Vårdnad och umgängesrätt m.m.778 a) Svensk domsrätt778 b) Tillämplig lag782 3.4.4 Överflyttning av barn783 3.5 Underhållsfrågor785 3.5.1 Svensk domsrätt785 3.5.2 Verkställighet av utländska avgöranden 786

4. Förmögenhetsrätt787 4.1 Avtalsrättsliga och liknande förhållanden787 4.1.1 Köp av lös egendom787 4.1.2 Arbetsrätt787 4.1.3 Associationsrätt789 4.1.4 Sjörätt789 4.2 Utomobligatoriskt skadestånd 789 4.3 Sakrätt790 4.4 Verkan av utländsk konfiskation791 4.5 Marknadsrätt792 5. Civilprocess- och exekutionsrätt792 5.1 Svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål792 5.1.1 Immunitetsfrågor792 5.1.2 Rättsfall i anknytning till Bryssel- och Luganokonventionerna794 5.1.3 Förmögenhetsforum794 5.1.4 Forum delicti796 5.1.5 Tyst prorogation797

5.1.6 Överklagande av beslut i domsrättsfrågor797 5.2 Kostnadsfrågor i fall med utlandsanknytning798 5.2.1 Cautio judicatum solvi 798 5.2.2 Rättegångskostnader798 5.3 Handlingar i rättegång och delgivning798 5.4 Erkännande och verkställighet av utländska domar m.m.799 5.5 Skiljeförfarande801 5.5.1 Tillämplig lag på skiljeavtal801 5.5.2 Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar802 5.6 Konkurs803 5.6.1 Obeståndsfrågan: betydelsen av utländska tillgångar803 5.6.2 Lönegarantifrågor803 Citerade svenska rättsfall804

Följande litteratur citeras i förkortad form:
Bogdan, M., Svensk internationell privat- och processrätt. 5 uppl. Sthlm 1999 (cit. Bogdan 1999). Bogdan, M., Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt. Sthlm 1997 (cit. Bogdan 1997). Dennemark, S., Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål. Sthlm 1961. Jänterä-Jareborg, M., Olovliga bortföranden av barn och Haagkonventionerna: De lege 7 (1997) s. 239–266 (cit. Jänterä-Jareborg 1997). Pålsson, L., Bryssel- och Luganokonventionerna. Sthlm 1995 (cit. Pålsson 1995). Pålsson, L., Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt. Sthlm 1986 (cit. Pålsson 1986). Pålsson, L., Svensk rättspraxis i internationell processrätt. Sthlm 1989 (cit. Pålsson 1989).

I övrigt kan följande förkortningar behöva förklaras:

IÄLLag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap LAS 1982Lag (1982:80) om anställningsskydd LIMFLag (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden LUSKLag (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar MDMarknadsdomstolens avgöranden

MFLMarknadsföringslag (1995:450) NDNordiske domme i sjøfartsanliggender NEVLLag (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område TfRTidsskrift for Rettsvitenskap UndEVL 1976Lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet ÖverflyttningsLLag (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

2. Allmänna frågor
2.1 Betydelsen av internationella konventioner
Domstolarna, eller i vart fall de högsta instanserna, synes numera i allmänhet vara medvetna om att svenska lagregler på den internationella privat- och processrättens område som grundar sig på internationella konventioner bör tolkas på ett konventionstroget sätt. Ett illustrativt rättsfall från den aktuella perioden är RÅ 1996 ref. 52, som rörde tolkningen av hemvistbegreppet i ÖverflyttningsL och den bakomliggande Haagkonventionen (nedan avsnitt 3.4.4).
    Tyvärr förekommer det dock ibland att domstolarna förbiser tilllämpliga konventioner. Se beträffande Luganokonventionen RH 1996:84 (nedan avsnitt 3.5.1) och RH 1997:100 (kommenterat i SvJT 1998 s. 566–568).

2.2 Hemvistbegreppet
Liksom i tidigare redogörelser kan konstateras att frågor om en parts hemvist spelar en stor roll i rättspraxis och ofta vållar svårigheter. Det gäller i synnerhet inom den internationella familjerätten. För illustrativa rättsfall från den här aktuella perioden se NJA 1997 s. 196 och 1999 s. 166, RH 1996:84 samt RÅ 1996 ref. 52, samtliga angående barns hemvist. NJA 1996 C 48 rör frågan om makes hemvist vid tilllämpning av IÄL.
    Från förmögenhetsrättens område kan antecknas fallet AD 2000 nr 49. Där ansågs begreppet hemvist i 2 kap. 2 § 3 st. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister ha samma innebörd som i 10 kap. 1 § 1 st. RB. Vidare bekräftades den gamla sanningen att en person kan ha hemvist på en ort i Sverige, även om han inte är folkbokförd här och 10 kap. 1 § 2 st. RB därför inte kan tillämpas. I sådana fall blir det avgörande vilken faktisk anknytning som föreligger till orten i fråga.

2.3 Återförvisningsläran (renvoi)
I ND 1995 s. 12 (Göteborgs TR) och 1997 s. 1 (HovRVSv) avgjordes huvudsaken i det mål som tidigare har refererats på en kvarstadsfråga i ND 1994 s. 38 (och behandlats i SvJT 1996 s. 596). Liksom i 1994 års fall ansåg domstolarna, denna gång enhälligt, att hänvisningen i 259 §

2 st. sjölagen (1891:35 s. 1) — numera 3 kap. 51 § 2 st. sjölagen (1994:1009) — till registerlandets lag i fråga om sjöpanträtt innebär en hänvisning till registerlandets materiella rätt och inte till dess internationella privaträtt. Då fartyget var registrerat i Panama, skulle panamanska regler om sjöpanträtt därför komma till användning, oavsett att det i panamansk rätt fanns en kollisionsrättslig regel som under föreliggande omständigheter hänvisade till egyptisk lag. Vidareförvisning godtogs således inte.

2.4 Ordre public
Liksom tidigare har svenska domstolar regelmässigt vägrat godta framförda invändningar om att (tillämpningen av en utländsk lag eller) verkställigheten av ett utländskt avgörande skulle stå i strid med svensk ordre public. Ett fall från den här behandlade perioden som går mycket långt i denna riktning är NJA 1998 s. 817, se nedan avsnitt 5.4. För andra exempel se NJA 1998 s. 838 (HovR:s dom) och NJA 1999 s. 181 samt NJA 1996 C 10 och 21, 1998 C 45 och 69.

3. Person- och familjerätt
3.1 Omyndighet
I RH 1999:39 (Svea HovR) hade omyndiga barn som var brittiska medborgare med hemvist i England genom gåva förvärvat fast egendom i Sverige. Deras ansökan om lagfart avslogs av inskrivningsmyndigheten, som ansåg det vara uppenbart att fånget inte kunde göras gällande, jfr 20 kap. 6 § 10 jordabalken. Beslutet undanröjdes av HovR, som fann att den sökta lagfarten skulle beviljas. Det problem som förelåg var om barnen på grund av sin underårighet saknat behörighet att ta emot gåvan. Med hänsyn till barnens medborgarskap och hemvist befanns den frågan skola bedömas enligt engelsk rätt. Denna ståndpunkt ter sig naturlig och kan närmast stödjas på grunderna för 4 kap. i förening med 7 kap. 1 § IÄL (däremot var den av inskrivningsmyndigheten åberopade bestämmelsen i 4 kap. 5 § 1 st. IÄL inte direkt tillämplig i målet).
    Vad angår innehållet i engelsk rätt, hade inskrivningsmyndigheten funnit det framgå av utredningen att ”underåriga brittiska medborgare saknar möjlighet att äga fast egendom”. Däremot ansåg HovR, säkerligen med rätta, sig inte kunna dra någon sådan slutsats av utredningen, vilken varken var entydig eller uttömmande. HovR synes ha stannat i ovisshet om rättsläget enligt engelsk rätt. Härutöver fann HovR sig böra åberopa 4 kap. 5 § 2 st. IÄL (det stycket ansågs gälla även om tillämpningen av utländsk rätt inte följer direkt av IÄL:s kollisionsregler). Enligt denna bestämmelse kan en rättshandling som den underårige varit obehörig att företa enligt tillämplig utländsk lag under vissa omständigheter ändå bli bindande för honom, om han haft behörighet enligt svensk lag. Mot denna bakgrund framstod det inte som uppenbart att förvärvet var ogiltigt eller inte kunde göras

gällande. Någon grund för att avslå (eller vilandeförklara) lagfartsansökningen förelåg därför inte.

3.2 Äktenskapsmål
3.2.1 Svensk domsrätt — litispendens RH 1996:70 (Svea HovR) rörde två makar och deras dotter, som alla var svenska medborgare med hemvist i Florida, USA. Mannen yrkade äktenskapsskillnad vid Stockholms TR. Svensk domstol var i och för sig behörig att pröva denna talan, se 3 kap. 2 § 1 IÄL. Hustrun, som väckt talan om äktenskapsskillnad vid domstol i Florida, yrkade att mannens talan likväl skulle avvisas på grund av litispendens. Emellertid befanns det att målen vid de båda inblandade domstolarna var anhängiggjorda samma dag. Det förelåg därför inte någon litispendenssituation, och hustruns invändning underkändes. Även om litispendens hade förelegat, bör det påpekas att detta inte hade kunnat leda till avvisning av den i Sverige väckta talan utan på sin höjd till vilandeförklaring, se 3 kap. 11 § IÄL.
    I målet förelåg också en rad ”bifrågor”, se nedan avsnitt 3.4.3 a). RH 1999:48 (SkHovR): MP, som var svensk medborgare och synes ha haft hemvist i Sverige, väckte talan mot sin make EZ, som var spansk medborgare med hemvist i Spanien, med yrkande om äktenskapsskillnad m.m. Svensk domstol var i och för sig behörig att pröva MP:s talan enligt 3 kap. 2 § IÄL. Emellertid invände EZ att han, innan denna talan anhängiggjorts, hade väckt talan om hemskillnad m.m. vid spansk domstol. Hinder borde därför föreligga för prövning av MP:s talan.
    Målet gav väsentligen upphov till tre spörsmål: (1) Var det spanska hemskillnadsmålet ett äktenskapsmål i den mening som avses i 3 kap. 11 § (jfr 1 §) IÄL? (2) Kunde en blivande spansk dom på hemskillnad väntas bli erkänd i Sverige? (3) Var talan i det spanska målet den som väckts först? TR besvarade alla tre frågorna jakande och beslöt om vilandeförklaring enligt 3 kap. 11 § IÄL, men beslutet upphävdes av HovR. Utan att gå in på frågorna (1) och (2) fann HovR att spörsmålet vid vilken domstol talan skall anses väckt först måste avgöras med ledning av respektive lands processrätt, dvs. enligt spansk rätt såvitt avsåg målet vid den spanska domstolen. Medan ett mål enligt svensk rätt blir anhängigt redan då ansökan om stämning kommer in till rätten (13 kap. 4 § RB), fann HovR det framgå av utredningen att den avgörande tidpunkten enligt spansk rätt är den då delgivning av stämningsansökan sker. I det aktuella fallet hade delgivningen av EZ:s stämningsansökan ägt rum senare än den tidpunkt då MP:s stämningsansökan kommit in till svensk domstol. Det saknades därför förutsättningar för vilandeförklaring enligt 3 kap. 11 § IÄL.
    HovR:s ställningstagande till principfrågan, nämligen hur det skall avgöras vid vilken av de inblandade domstolarna talan har väckts först,

stämmer överens med vad som tidigare har antagits gälla såväl i svensk rätt (se SOU 1968:40 s. 124–125; Pålsson i TfR 1967 s. 575–576) som enligt Bryssel- och Luganokonventionerna (se Pålsson 1995 s. 176).
    I NJA 1996 C 48 befanns en utländsk kärande som saknade rätt att stadigvarande vistas i Sverige inte ha hemvist här vid tillämpning av IÄL (jfr NJA 1995 s. 238). Hans talan om äktenskapsskillnad avvisades därför, jfr 3 kap. 2 § 3 IÄL.

3.2.2 Erkännande av utländska skillnadsdomar I NJA 1997 C 91 vägrades erkännande av en utländsk dom på äktenskapsskillnad på den grunden att det inte var visat att domen vunnit laga kraft. Att laga kraft är en förutsättning för erkännande framgår visserligen inte av lagtexten, men kravet betecknas i förarbetena som ”självfallet”, se prop. 1973:158 s. 112.

3.3 Makars förmögenhetsförhållanden
I NJA 1997 s. 37 hade två makar genom en som äktenskapsförord betecknad handling avtalat dels att tidigare äktenskapsförord mellan dem inte längre skulle gälla, dels att tysk lag skulle vara tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Makarna ansökte nu om registrering av handlingen som äktenskapsförord.
    I likhet med TR och HovR fann HD att ett lagvalsavtal i fråga om makars förmögenhetsförhållanden inte kan registreras som äktenskapsförord. I HovR:s motivering, till vilken HD anslöt sig, framhölls att bestämmelserna i 7 kap. 3 § ÄktB, som de är avfattade, inte lämnar något utrymme för att kunna behandla ett lagvalsavtal som ett äktenskapsförord samt att tidigare gällande bestämmelser om registrering av sådana avtal utmönstrats genom 1990 års LIMF, bl.a. av det skälet att borgenärernas intresse av dylik registrering får antas vara begränsat (prop. 1989/90:87 s. 26–27). Till skillnad från äktenskapsförord blir lagvalsavtal ju även utan registrering gällande inte bara mellan makarna utan också mot tredje man, givetvis under förutsättning att de i 3 § LIMF stadgade villkoren är uppfyllda. I det sammanhanget kan påpekas att referatet inte innehåller några uppgifter om makarnas hemvist eller medborgarskap.
    Däremot fann HD att handlingen i fråga utgjorde ett äktenskapsförord till den del den innebar att makarna upphävde sina tidigare äktenskapsförord. Hinder förelåg därför inte mot den sökta registreringen. Det förhållandet att handlingen även innehöll ett lagvalsavtal inverkade inte på denna bedömning.
    HD:s beslut innebär tydligen att ett lagvalsavtal kan registreras endast om det ingår som en del av innehållet i ett ”riktigt” äktenskapsförord. Vad föredragande statsrådet uttalat i förarbetena till LIMF om att många makar sannolikt kommer att använda sig av ett äktenskapsförord för sina lagvalsavtal (prop. 1989/90:87 s. 41) synes såtillvida vara överspelat.

3.4 Föräldrar och barn
3.4.1 Faderskapsfrågor
I RH 2000:55 (Svea HovR) fördes en faderskapstalan som inte synes ha gett upphov till några internationellt privaträttsliga problem i striktare mening. Av allt att döma hade barnet nämligen hemvist i Sverige, varför svensk domstol var behörig och svensk lag tillämplig enligt 4 och 5 §§ IFL. Problemet var i stället huruvida den som far uppgivne mannen var identifierad med tillräcklig säkerhet för att kunna förklaras vara far till barnet. Härom lämnade barnets mor under sanningsförsäkran vissa uppgifter, bl.a. att mannen sagt att han hette Mohammed H och var född och uppvuxen i Somalia samt hade bott i London i flera år, uppgifter som i någon mån vann stöd av skriftlig bevisning. HovR fann sig därför kunna besvara den ställda frågan jakande och förklarade mannen vara far till barnet. — Om problem av det slag som förelåg här se från tidigare rättspraxis SvJT 1979 rf s. 49 och NJA 1983 s. 639, jfr Pålsson 1986 s. 85–86.
    I JO:s ämbetsberättelse 2000/01 s. 40 behandlas ett fall där ett barn som hade hemvist i Sverige förde talan om fastställelse av faderskap mot en indonesisk medborgare (AP), vars adress uppgavs vara okänd. TR konstaterade att AP fick antas sakna känt hemvist och att det inte kunde klarläggas var han uppehöll sig samt beslöt med stöd av 20 kap. 2 § FB att utse en god man för att bevaka AP:s rätt i målet (sedermera meddelade TR också en dom genom vilken AP förklarades vara far till barnet). Mot beslutet riktade JO viss kritik, vilken grundade sig på att TR inte vidtagit några åtgärder för att delge svaranden eller eftersöka hans adress och att underlaget för beslutet därför varit bristfälligt.
    Ett komplicerat fall som rör erkännande av en utländsk faderskapsdom är NJA 1999 s. 181: En domstol i Madagaskar hade fastställt att en i Sverige bosatt svensk medborgare (Lennart), som vid tiden för rättegången var avliden, var far till ett barn (Steve). Domen hade meddelats i ett mål mellan barnets mor (Christiane) och Lennarts far (Ragnar). På ansökan av en dotter (Charlotte) till Lennart som företrädare för dennes dödsbo förklarade Svea HovR att domen inte gällde i Sverige. Som ställföreträdare för Steve överklagade Christiane beslutet och yrkade att domen skulle förklaras gälla här.
    HD fann till en början att Charlottes ansökan i HovR borde anses gjord, inte av dödsboet efter Lennart (ty faderskapsfrågan rörde inte dödsboet som sådant) utan av Charlotte personligen i hennes egenskap av arvinge till Lennart. Ett spörsmål som då uppkom var om Charlotte i denna egenskap haft behörighet att begära prövning av domens giltighet i Sverige. Enligt 9 § IFL får en sådan ansökan göras av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Trots att Charlotte inte varit part i rättegången i Madagaskar, ansåg HD, under dissens, att hon enligt grunderna för nämnda bestämmelse varit behörig sökande. Härvid beaktades bl.a. att frågan om domens giltighet i Sverige rörde Charlottes rätt som arvinge till

Lennart och att hon skulle ha varit svarande om faderskapsmålet hade handlagts i Sverige (3 kap. 6 § 1 st. FB). Däremot rörde frågan inte Ragnars rätt, och Ragnar skulle därför, oavsett att han varit part i den madagaskiska rättegången, inte ha varit behörig att begära prövning av domens giltighet i Sverige.
    Nästa fråga var om Christianes i HD framställda yrkande — vilket enligt HD fick anses ha framförts redan i HovR — kunde tas upp till prövning. Den frågan hängde samman med spörsmålet huruvida 9 § IFL skall förstås så att Svea HovR, när en part ansöker om att ett utländskt faderskapsavgörande skall förklaras ej vara gällande i Sverige och HovR finner sig inte kunna bifalla yrkandet, har att i stället, självmant eller på yrkande av motparten, förklara att avgörandet gäller här eller om HovR, med den angivna ståndpunkten i sak, skall begränsa sig till att lämna ansökningen utan bifall med verkan att avgörandets giltighet i Sverige alltjämt lämnas öppen. HD stannade — i denna del enhälligt och av skäl som förefaller övertygande (jfr från förarbetena till IFL prop. 1984/85:124 s. 63 och SOU 1983:25 s. 205) — för det förstnämnda tolkningsalternativet. Härav följde att det inte fanns något hinder för prövning av Christianes yrkande.
    I själva saken konstaterades att Steve och Christiane vid tiden för domen hade hemvist i Madagaskar. Det fanns således skälig anledning att talan prövades där (7 § 1 st. IFL).
    Ett problem var dock att svaranden (Ragnar), som inte gått i svaromål i den madagaskiska rättegången, inte hade kallats till eller fått tillfälle att yttra sig i rättegången samt att det ej heller framgick att han på annat sätt haft kännedom om rättegången medan den pågick. Det kunde därför komma i fråga att vägra erkännande av domen enligt 7 § 2 st. 1 IFL på den grunden att Ragnar inte fått rimliga möjligheter att föra sin talan. Till den slutsatsen kom också två av HD:s ledamöter. Majoriteten fäste sig däremot dels vid att Ragnar i yttrande till HD gett uttryck för övertygelsen att Lennart verkligen var barnets far, dels vid olika omständigheter som tydde på att den madagaskiska domstolen haft tillgång till handlingar som belyste Ragnars inställning i faderskapsfrågan och att Ragnar haft kännedom om att en rättegång i saken skulle äga rum i Madagaskar. Även om Ragnar inte kallats till eller beretts tillfälle att yttra sig i själva rättegången, fick det därför anses att denna brist inte på Charlottes talan borde leda till att domen förklarades inte skola gälla här i landet.
    Med den utgångspunkten fick HD:s majoritet också ta ställning till frågan om erkännande borde vägras av hänsyn till svensk ordre public (12 § IFL). Härvid beaktades särskilt den betydelse ett faderskapsavgörande enligt svensk rätt har för arvsrätten efter fadern. Det var därför inte förenligt med svensk rättsuppfattning att en avliden man förklaras vara far till ett barn utan att arvingarna beretts tillfälle att yttra sig i målet. Med hänsyn till den rådande restriktiva synen på ordre public befanns den omständigheten att Charlotte inte fått tillfälle att

yttra sig dock inte vara tillräcklig för att domen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen.
    Slutet blev följaktligen att den madagaskiska domen förklarades gälla i Sverige.
    I NJA 1996 C 82 förklarades en polsk faderskapsdom med stöd av bestämmelserna i IFL vara gällande i Sverige.

3.4.2 Adoption
Enligt 2 § lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption prövas en ansökan om adoption enligt svensk lag. Det gäller även i internationella fall, se bl.a. RH 1997:102 och 1998:59 (båda från Svea HovR). Om ansökningen avser barn under 18 år, skall sökandens eller barnets utlandsanknytning dock beaktas vid prövningen på det sätt som anges i samma paragraf. Den bestämmelsen har inte kommit till användning i något fall från den aktuella perioden.

3.4.3 Vårdnad och umgängesrätt m.m.
a) Svensk domsrätt
NJA 1997 s. 154: Svensk domstol hade dömt till äktenskapsskillnad mellan makar som båda var svenska medborgare men som sedan flera år hade hemvist i Belgien. Makarna hade en dotter (M), som likaledes var svensk medborgare med hemvist i Belgien. I äktenskapsmålet yrkade mannen — som i HD uppgav sig ha flyttat tillbaka till Sverige — att få vårdnaden om M och underhållsbidrag till henne.
    Enligt 3 kap. 6 § IÄL får frågor rörande vårdnaden om och underhåll till barn tas upp i äktenskapsmål. Svensk domstol var därför behörig att pröva dessa frågor, oavsett att M varken hade hemvist eller vistades här i landet. HD tog emellertid fasta på vissa uttalanden i förarbetena till nämnda bestämmelse (se NJA II 1973 s. 593). Av dessa uttalanden framgår bl.a. att ett syfte med bestämmelsen är att ge utrymme för prövning av frågor om vårdnaden om och underhåll till barn i äktenskapsmål även om barnet inte vistas här, (dock bara) när ett praktiskt behov av sådan prövning kan antas föreligga. Härav drog HD slutsatsen att domstolen inte är skyldig att alltid ta upp yrkanden i sådana frågor till prövning. Huruvida det skall ske får bero på omständigheterna i det enskilda fallet.
    In casu var det nödvändigt, för att vårdnadstvisten skulle kunna prövas på ett tillfredsställande sätt, att förebringa utredning om M:s förhållanden och om föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare. Då M och hennes mor hade hemvist i Belgien, borde tvisten lämpligen prövas där. Mannens yrkanden skulle därför avvisas. Ett liknande fall från tidigare praxis är RH 1993:105, där utgången blev densamma men motiverades med att svensk domsrätt inte förelåg. Den motiveringen är inte hållbar, jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 600–601.

I NJA 1997 s. 196 hade två makar — hustrun svensk medborgare, mannen brittisk och australisk medborgare — gemensamt vårdnaden om sina två barn, vilka hade samtliga de tre nämnda medborgarskapen. Familjen var bosatt i Singapore fram till juli 1996, då modern mot faderns vilja förde bort barnen till Sverige. Sedan dess vistades modern och barnen här i landet.
    Modern väckte talan om äktenskapsskillnad vid Stockholms TR och yrkade i det målet att ensam få vårdnaden om barnen. Svensk domstol var enligt 3 kap. 2 § 2 IÄL behörig att pröva det förra yrkandet. Vad angår vårdnadsyrkandet, framhöll HD till en början betydelsen av barnets hemvist samt erinrade om sitt tidigare uttalande i NJA 1995 s. 241 att — när det gäller barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad — ett nytt hemvist, generellt sett, inte etableras om en ändring av förhållandena sker i strid med den ena vårdnadshavarens vilja. Den som under sådana omständigheter fört ett barn till Sverige kan därför inte utan vidare påräkna att svensk domstol prövar en talan om överförande av vårdnaden.
    Härefter gick HD över till att diskutera 3 kap. 6 § IÄL. Som redan framgått, ger denna bestämmelse inom sitt tillämpningsområde svensk domstol generell behörighet att pröva vårdnadsfrågor som uppkommer i äktenskapsmål, dock utan att ålägga domstolarna någon skyldighet att alltid ta upp sådana frågor till prövning. Vid bedömningen av det praktiska behovet av ett svenskt vårdnadsavgörande har barnets vistelse i det ena eller andra landet ansetts vara av särskild vikt. Det framgår av förarbetena, där det uttalas att det som regel torde vara uppenbart att det föreligger behov att vårdnadsfrågan prövas i äktenskapsmålet om barnet vistas i Sverige (NJA II 1973 s. 593).
    I det aktuella fallet förelåg dock den speciella omständigheten att modern egenmäktigt fört barnen till Sverige, något som tydligen medförde att barnen inte kunde anses ha förvärvat hemvist här. HD ställde sig därför frågan om detta borde få till följd att svensk domstol, trots att barnen vistades här, skulle avvisa moderns vårdnadsyrkande eller om hennes handlande skulle tillmätas betydelse enbart vid den materiella bedömningen av vårdnadsfrågan. Vid bedömningen härav beaktade HD särskilt att Singapore, till skillnad från Sverige, inte är part vare sig i 1980 års Europarådskonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn eller i 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn samt att det beträffande Singapore ej heller fanns något sådant förordnande som avses i 1 § 3 st. ÖverflyttningsL. I följd härav skulle ett i Singapore meddelat vårdnadsavgörande tydligen inte kunna erkännas i Sverige, jfr NJA 1974 s. 629. Med hänsyn bl.a. härtill ansåg HD att moderns egenmäktiga bortförande av barnen inte utgjorde tillräcklig grund för att avvisa hennes talan i vårdnadsfrågan. — Jfr Jänterä-Jareborg 1997 s. 244–246.

Sammantagna synes de båda fallen NJA 1997 s. 154 och 1997 s. 196 ge stöd för följande teser beträffande utövningen av den diskretionära prövningsrätt som domstolarna har enligt 3 kap. 6 § IÄL i fall där barnet saknar hemvist i Sverige: (1) Om barnet vistas i Sverige, skall ett i äktenskapsmålet framställt vårdnadsyrkande som regel tas upp till prövning. Det gäller även om vistelsen har kommit till stånd efter ett olovligt bortförande från barnets hemvistland. Möjligen förhåller det sig dock annorlunda i detta fall om en i barnets hemvistland meddelad vårdnadsdom skulle erkännas i Sverige. (2) Om barnet inte vistas i Sverige, bör vårdnadsyrkandet normalt inte prövas av svensk domstol, i vart fall om en i barnets hemvistland meddelad vårdnadsdom kan väntas bli erkänd här. Såväl i fall (1) som i fall (2) synes barnets och föräldrarnas medborgarskap vara utan betydelse. — De lege ferenda kan man ifrågasätta den stora vikt som lagstiftaren har lagt vid barnets vistelse i Sverige. Så länge denna anknytning inte har ”förtätats” till hemvist borde den anses vara alltför tunn för att motivera svensk domsrätt, åtminstone om en i barnets hemvistland meddelad vårdnadsdom skulle kunna erkännas här. I övrigt bör observeras att här berörda frågor numera har kommit i ett annat läge till följd av ikraftträdandet (1 mars 2001) av den förut nämnda Bryssel II-förordningen, jfr prop. 2000/01:98.
    Delvis liknande problem uppkom i det tidigare (avsnitt 3.2.1) berörda äktenskapsmålet RH 1996:70 (Svea HovR). Där yrkade mannen och hustrun var för sig att få vårdnaden om makarnas dotter samt rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad. Hustrun yrkade dessutom underhåll såväl för egen del som för dottern.
    Dessa yrkanden avvisades, såvitt avsåg vårdnad, kvarsittanderätt och underhåll för dottern. I fråga om vårdnads- och underhållsyrkandena angavs som motivering att alla inblandade var bosatta i Florida och att amerikansk rätt därför var tillämplig på dessa spörsmål samt att det var nödvändigt att förebringa utredning om dotterns aktuella förhållanden och om de båda föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare. Oavsett att svensk domstol var behörig enligt 3 kap. 6 § IÄL, ansågs det således finnas utrymme för en på lämplighet grundad bedömning huruvida behörigheten borde tas i anspråk. Denna ståndpunkt stämmer överens med förarbetena till bestämmelsen liksom med det sedermera avgjorda rättsfallet NJA 1997 s. 154. Såvitt angår yrkandet om kvarboende, anfördes att det var osäkert om ett svenskt avgörande, även om det baserades på amerikanska rättsregler, skulle bli verkställbart i Florida.
    Däremot fann HovR, till skillnad från TR, att yrkandet om underhåll till hustrun skulle tas upp till prövning. Härvid fäste HovR avgörande vikt vid ett uttalande i förarbetena till 1973 års ändringar i IÄL av innebörd att det utan särskilt stadgande torde vara klart att svensk domstol i mål om äktenskapsskillnad även skall kunna ta upp frågor beträffande äktenskapets rättsverkningar, t.ex. om makarnas inbördes

underhållsskyldighet (prop. 1973:158 s. 109). Då svensk domstol i det aktuella fallet var behörig i skillnadsdelen, var den också behörig att pröva yrkandet om bidrag för hustruns underhåll.
    HovR:s tankegång är i denna del svår att följa. Det finns visserligen ingenting att invända mot att HovR, med stöd av nämnda motivuttalande, fann svensk domstol vara behörig att pröva yrkandet om underhåll till hustrun. Men härav följde väl inte utan vidare att svensk domstol också var skyldig att ta denna kompetens i anspråk. Någon sådan skyldighet befanns ju inte föreligga i fråga om vårdnaden om och underhåll till dottern. Man frågar sig varför det skulle förhålla sig annorlunda när det gällde underhållet till hustrun, särskilt som behörigheten i den delen inte var grundad på lagtexten utan enbart på ett uttalande i förarbetena.
    I fall där vårdnadsfrågan uppkommer i ett självständigt mål saknas skrivna regler om behörigheten. Ett sådant fall är NJA 1999 s. 166, som gällde vårdnaden om ett barn (D), fött 1993, till föräldrar som inte var eller varit gifta med varandra. Genom en svensk dom hade föräldrarna fått gemensam vårdnad om D. Familjen bosatte sig sedan i Belgien. Efter en tid flyttade modern tillbaka till Sverige. Fadern och D stannade kvar i Belgien men flyttade sedermera till Schweiz. Under den tid de var bosatta i Belgien förordnade en belgisk domstol att fadern ensam skulle ha vårdnaden om D och att modern skulle ha viss umgängesrätt. Det fanns inget hinder för erkännande av denna dom i Sverige, jfr 5–10 §§ ÖverflyttningsL.
    Modern yrkade nu att vårdnaden om D skulle flyttas över till henne. Svensk domsrätt i mål angående vårdnad om barn vars föräldrar inte är eller har varit gifta med varandra kan enligt fast rättspraxis grundas främst på barnets hemvist i Sverige (se t.ex. NJA 1974 s. 629, 1987 s. 600 och 1995 s. 241).
    I förevarande fall befanns fadern ha haft hemvist i Belgien intill dess att han flyttade till Schweiz. Då han enligt den även i Sverige gällande belgiska domen var vårdnadshavare för D, fick det antas att D:s hemvist sammanföll med faderns, om det inte förelåg speciella omständigheter. Visserligen hade D vid många tillfällen under den aktuella tiden vistats i Sverige, bl.a. i samband med att modern utövade sin umgängesrätt, men inte under sådana förhållanden att detta kunde ha medfört någon förändring av hans till vårdnadshavaren knutna hemvist i Belgien. Svensk domsrätt kunde därför inte grundas på D:s hemvist.
    Under vissa förutsättningar kan även vårdnadshavarens hemvist i Sverige utgöra grund för svensk domsrätt, se NJA 1988 s. 538. Däremot är det inte tillräckligt att den av föräldrarna som inte har vårdnaden om barnet, i det aktuella fallet modern, har hemvist här, se NJA 1993 s. 65. Därmed stod det klart att svensk domsrätt inte förelåg, varför moderns talan avvisades. HD:s avgörande i detta fall är helt i linje med tidigare rättspraxis.

Från det ”ortodoxa” mönstret skiljer sig däremot RH 1998:81 (Svea HovR): En flykting från Eritrea, som hade förvärvat hemvist i Sverige och som även blivit svensk medborgare, var far till ett barn (E) som stod under moderns vårdnad. E vistades i Eritrea och modern i SaudiArabien. Fadern väckte talan mot modern med yrkande att vårdnaden om E skulle flyttas över till honom.
    Den enda anknytningen till Sverige var således att den förälder som var kärande och som inte var vårdnadshavare hade hemvist här. Enligt den regel som framgår av NJA 1993 s. 65 skulle svensk domsrätt därmed inte föreligga. Till den slutsatsen kom också TR.
    HovR (majoriteten) ansåg emellertid att det fanns särskilda omständigheter som motiverade ett avsteg från regeln. En sådan omständighet var att föräldrarna syntes vara eniga om att E, som befann sig på ett barnhem i Eritrea utan kontakt med någon av sina föräldrar, borde få återförenas med fadern. En rättslig prövning av vårdnadsfrågan skulle öka möjligheterna att förverkliga föräldrarnas överenskommelse. Vidare hade fadern ett starkt intresse av att få sin sak prövad vid svensk domstol. I annat fall skulle han nämligen bli hänvisad till att väcka sin talan i Saudi-Arabien. Och även om ett vårdnadsavgörande skulle kunna utverkas där — något som var osäkert — skulle det inte erkännas i Sverige. Fadern skulle därmed riskera att hamna i ett juridiskt vakuum. Slutligen beaktades att det inte fanns några bärande skäl som talade emot att saken avgjordes i Sverige. Svensk domsrätt fick därför anses föreligga. — En ledamot var skiljaktig och ville fastställa TR:s avvisningsbeslut.
    Även om HovR:s avgörande måste betecknas som ”avvikande”, är det svårt att se några vägande invändningar mot det under de speciella omständigheter som förelåg i fallet. Som påpekas i HovR:s motivering finns det i tidigare rättspraxis ett i viss mån parallellt fall, NJA 1995 s. 770 (jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 602–603). Gemensamt för de båda fallen är främst att parterna var ense i själva saken (vårdnadsfrågan) och att ett vårdnadsavgörande meddelat i den främmande stat som kunde komma i fråga inte skulle erkännas här samt att det under föreliggande omständigheter inte fanns några bärande skäl mot svensk jurisdiktionsutövning. Man kan i fall av denna typ, vars närmare avgränsning ter sig vansklig, tala om en ”nödkompetens” för svenska domstolar i vårdnadsmål.

b) Tillämplig lag
RH 1996:155 (HovRÖN) rörde två makar, av vilka mannen var turkisk och hustrun rysk medborgare, och deras dotter (A), som var turkisk medborgare. Alla inblandade var från början bosatta i Sverige, men sedan hustrun interimistiskt fått vårdnaden om A återvände hon tillsammans med A till Ryssland, där de båda förvärvade hemvist. TR dömde först till äktenskapsskillnad mellan makarna och förordnade därefter — uppenbarligen med tillämpning av svensk lag — att hust-

run skulle ha vårdnaden om A samt att mannen skulle ha rätt till visst umgänge med A. Sistnämnda dom överklagades av hustrun (ensam) i fråga om umgängesrätten.
    HovR konstaterade kort och gott att A hade hemvist i Ryssland och att rysk lag därför var tillämplig i umgängesfrågan. Med stöd av rysk lag (om vars innehåll dokumentation inhämtats från UD) tillerkände HovR mannen en viss umgängesrätt.
    Att umgängesfrågan sålunda ansågs skola bedömas enligt rysk lag implicerar rimligtvis att samma lag hade bort tillämpas beträffande vårdnaden. I den delen kom TR:s dom emellertid inte under HovR:s prövning.
    HovR:s dom är ovanligt klart och koncist avfattad. Det framgår inte bara att företräde skall ges åt hemvistet framför medborgarskapet som anknytningsfaktor för lagvalet i (vårdnads- och) umgängesfrågor utan också att det är barnets (och inte någon av föräldrarnas) hemvist som är avgörande samt att anknytningstidpunkten för lagvalet är den då målet avgörs (och således inte den då talan väcks; vid den tidpunkten synes A fortfarande ha haft hemvist i Sverige).
    Avgörandet är i linje med nutida tendenser inte bara i mål om vårdnad och umgängesrätt (jfr från tidigare rättspraxis särskilt NJA 1992 s. 93 och ett obiter dictum i NJA 1995 s. 770, 773 samt RH 1993:52) utan också i andra typer av familjerättsliga mål. Se Bogdan 1999 s. 204; Pålsson i Festskrift till Lars Hjerner (1990) s. 485, 500.

3.4.4 Överflyttning av barn
RÅ 1996 ref. 52: Två makar — mannen amerikansk och hustrun svensk medborgare — hade tillsammans en dotter (A), född 1987. En domstol i USA, där makarna var bosatta, dömde år 1992 till äktenskapsskillnad mellan makarna och fastställde en mellan dem träffad överenskommelse, enligt vilken A skulle stå under föräldrarnas gemensamma vårdnad. År 1993 ingick makarna en ny överenskommelse, vilken likaledes fastställdes av amerikansk domstol, av innebörd bl.a. att vårdnaden om A fortfarande skulle vara gemensam samt att A skulle bo växelvis hos vardera föräldern enligt ett rullande schema som omfattade åren 1993–2005. I enlighet med denna överenskommelse flyttade A i juli 1993 tillsammans med modern till Sverige och vistades där till den 20 augusti 1995. Under den därpå följande tvåårsperioden skulle A enligt överenskommelsen bo hos fadern i USA. Vid den överenskomna tidpunkten vägrade emellertid modern, som under tiden väckt talan vid svensk domstol med yrkande att ensam få vårdnaden om A, att överlämna A till fadern. Med hänvisning till 1993 års amerikanska domstolsbeslut och under åberopande att modern olovligen kvarhållit A i Sverige ansökte fadern enligt ÖverflyttningsL om överflyttning av A till honom i USA.
    Målet kom huvudsakligen att kretsa kring frågan om A:s hemvist vid den kritiska tidpunkten, den 20 augusti 1995. Härom fördes en

vidlyftig diskussion i målet, som det inte är möjligt att här redogöra för. RegR beaktade att A hade vistats hos sin mor i Sverige i drygt två år när frågan om överflyttning blev aktuell och att hon hade anpassat sig till förhållandena på bostadsorten samt att A enligt 1993 års överenskommelse mellan parterna fram till sin 18-årsdag skulle vistas totalt åtta år i Sverige mot fyra år i USA. Mot bakgrund härav fann RegR, till skillnad från LänsR och KamR, att A vid nämnda tidpunkt hade hemvist i Sverige. Härav följde att kvarhållandet av A i augusti 1995 inte var olovligt i den mening som avses i 11 § 2 st. ÖverflyttningsL och att förutsättningar alltså saknades för bifall till faderns ansökan.
    RegR:s bedömning av hemvistfrågan synes välgrundad. Ty A:s vistelse i Sverige hade kommit till stånd i enlighet med parternas överenskommelse och hade varat betydligt längre tid än det minimum som kan krävas för att grunda hemvist i ÖverflyttningsL:s mening (”habitual residence” i den bakomliggande Haagkonventionen). Begreppet ”habitual residence” tar sikte på rent faktiska förhållanden och är i princip — och väl i viss mån till skillnad från hemvistbegreppet i autonom svensk lagstiftning inom den internationella privat- och processrätten — fritt från subjektiva rekvisit (animus manendi); det borde kanske snarare översättas med ord som ”bosatt” och ”bosättning”, såsom har skett i Finlands svenskspråkiga lagtext. Att vistelsen i Sverige enligt överenskommelsen var avsedd för en begränsad tid med en i förväg bestämd slutdag var därför utan betydelse.
    I själva verket synes skälen för RegR:s ställningstagande i detta fall ha varit betydligt starkare än i RÅ 1995 ref. 99, där barnet vistades i Sverige efter att olovligen ha förts hit (jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 606). — Rättsfallet kommenteras utförligt av Jänterä-Jareborg 1997 s. 253–259; se också Jänterä-Jareborg i SvJT 2000 s. 879–880. RÅ 1997 ref. 58 rörde en i Sverige bosatt familj, föräldrar och deras två barn, vilka alla synes ha haft såväl svenskt som tunisiskt medborgarskap. Modern var ensam vårdnadshavare för barnen. Fadern förde olovligen barnen med sig till Tunisien och stannade kvar där. Han tillerkändes sedermera av tunisisk domstol vårdnaden om barnen. Modern yrkade att fadern, som uppbar pension från Sverige, vid vite skulle åläggas att lämna ut barnen till henne enligt 21 kap. 7 § FB (ÖverflyttningsL var inte aktuell för tillämpning i detta fall, då Tunisien inte var part i de konventioner som ligger till grund för den lagen).
    RegR, som avgjorde målet i plenum, frågade sig först om redan det förhållandet att fadern bodde utomlands med barnen utgjorde hinder för prövning av moderns ansökan. I ett tidigare fall, RÅ 1968 ref. 74, hade RegR på i hög grad diskutabla skäl besvarat den frågan jakande. Dessbättre kom RegR denna gång på andra tankar. Medan svenska domstolar av folkrättsliga skäl inte kan förordna om någon åtgärd som innebär utövning av direkt svenskt tvång, t.ex. hämtning

av barn, i utlandet, kan det enligt RegR:s mening — i motsats till den uppfattning som kom till uttryck i 1968 års fall — inte anses föreligga något hinder från folkrättslig synpunkt mot att i fall av förevarande slag tillåta att man genom vitesföreläggande söker förmå en felande part att fullgöra sina skyldigheter. Denna ståndpunkt stämmer överens med vad som brukar hävdas i litteraturen, där 1968 års avgörande genomgående har blivit föremål för kritik. Se bl.a. Bogdan i SvJT 1981 s. 409–410; Pålsson 1986 s. 130–131; Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt (5 uppl. 1996) s. 518 not 11.
    Dessutom ansåg sig RegR behöva pröva om det förelåg sådan anknytning till Sverige att svensk domstol kunde anses behörig att ta upp frågan om verkställighet. I den delen anförde RegR bl.a. att modern och barnen vid den tidpunkt då barnen fördes till Tunisien sedan åtskilliga år hade hemvist i Sverige och att de, liksom fadern, var svenska medborgare. Med hänsyn härtill fick svensk domstol anses behörig att ta upp frågan. — RegR tycks således ha menat att det för behörighet att förordna om verkställighet eller handräckning enligt 21 kap. FB krävs en anknytning till Sverige liknande den som krävs för domsrätt i vårdnadsmål. Denna ståndpunkt är inte övertygande. Det är inte givet att några krav på svensk anknytning över huvud bör gälla i detta sammanhang, men om några sådana krav anses böra uppställas bör de väl inriktas på anknytningar av ett slag som påverkar utsikterna att ett vitesföreläggande kan fungera som ett verksamt påtryckningsmedel. I det aktuella fallet förelåg det en sådan omständighet, vilken RegR inte synes ha tillmätt den betydelse den förtjänade, nämligen att fadern uppbar pension från Sverige, vilken förmodligen kunde tas i anspråk för betalning av eventuellt utdömda viten. Det förhållandet borde rimligen ha vägt tyngre än t.ex. parternas medborgarskap, vilket knappast längre har någon betydelse ens när det gäller svensk domsrätt i vårdnadsmål. — Se vidare Bogdan i JT 1997–98 s. 485–488.

3.5 Underhållsfrågor
3.5.1 Svensk domsrätt Angående frågor om (vårdnad och) underhåll i samband med äktenskapsskillnad se NJA 1997 s. 154 och RH 1996:70, vilka behandlas i avsnitt 3.4.3 a).
    Ett fall där frågan kom upp i ett självständigt mål är RH 1996:84 (Svea HovR): Ett 17 år gammalt barn (M), som var polsk medborgare, väckte talan om underhåll mot sin far, en polsk medborgare som var bosatt (och hade hemvist?) i Tyskland. M:s mor var svensk medborgare med hemvist i Sverige.
    Avgörande för svensk domstols behörighet att pröva M:s talan var enligt domstolarna, som hänvisade till tidigare svensk rättspraxis, huruvida M hade hemvist här i landet. M, som under rättegångens lopp fyllde 18 år, hade dessförinnan stått under moderns vårdnad och var folkbokförd hos henne i Sverige. Emellertid bodde M sedan avsevärd

tid stadigvarande under större delen av året hos sina morföräldrar i Polen, och det var inte visat att förhållandena skulle komma att ändras inom överskådlig tid. M ansågs därför ha hemvist i Polen, vilket medförde att svensk domstol inte var behörig att ta upp målet.
    I målet förbisågs av allt att döma betydelsen av Luganokonventionen. Den konventionen omfattar frågor om underhållsskyldighet och var tillämplig i målet, i vart fall om fadern/svaranden hade hemvist i Tyskland, som liksom Sverige var bundet av konventionen när talan väcktes. Troligen skulle utgången i målet dock ha blivit densamma om konventionen hade kommit till användning; se art. 5.2, enligt vilken talan om underhållsbidrag, såvitt här kommer i fråga, kan väckas vid domstol i den ort där den underhållsberättigade har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort. Det kan tilläggas att en sak som denna numera skulle avgöras enligt Brysselkonventionen i stället för Luganokonventionen — och framdeles enligt den förut nämnda Bryssel Iförordningen — något som dock inte skulle göra någon skillnad i sak.

3.5.2 Verkställighet av utländska avgöranden
Det finns en rad notisfall där utländska avgöranden om underhåll till barn har förklarats verkställbara i Sverige med stöd av UndEVL 1976. Se NJA 1996 C 80 och 89, 1997 C 35, 1998 C 19, 28, 37, 39, 45, 68 och 69 samt 2000 C 17, 23, 34, 42, 43, 53, 54 och 68.
    Också i NJA 1997 C 50, som avsåg en i Turkiet meddelad dom, bifölls ansökan, dock med undantag för vad som i domen förordnats om betalning av ett engångsbelopp. Om anledningen till detta undantag se 2 § 2 st. UndEVL 1976 och 3 § förordningen 1977:743.
    Till skillnad från övriga fall avser NJA 1996 C 10 och 1999 C 74 underhåll till maka. I förstnämnda fall hade en engelsk domstol, där ett skilsmässomål var anhängigt, genom ett interimistiskt beslut förpliktat mannen att betala underhåll till hustrun med ett avsevärt belopp, 3500 brittiska pund per månad, under den tid rättegången pågick. Beslutet förklarades verkställbart här i landet med stöd av UndEVL 1976 oavsett mannens invändningar, bl.a. av innebörd att verkställigheten skulle strida mot ordre public.
    Detta avgörande ser rätt ”misstänkt” ut. Anledningen är att engelska domstolar har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid beslut om de ekonomiska förhållandena (”financial relief”) mellan makarna under och efter ett skilsmässoförfarande. De dömer ofta ut en klumpsumma som är avsedd att reglera såväl makarnas förmögenhetsförhållanden som underhållsskyldigheten makarna emellan och detta utan att skillnad görs mellan det ena och det andra. Såvitt kan bedömas på grundval av notisen, är det därför inte givet att det höga belopp som utdömdes i det aktuella fallet i sin helhet gällde underhållsskyldighet i den mening som avses i UndEVL 1976 och i den bakomliggande Haagkonventionen. Det är möjligt att en del av beloppet i själva verket var avsett att utjämna makarnas förmögenhets-

förhållanden, jfr från EG-domstolens praxis rörande Brysselkonventionen fallet C-220/95 van den Boogaard, REG 1997 s. I-1147. I så fall synes det i den delen inte ha funnits någon grund för beviljande av verkställighet i Sverige. Detta problem tycks dock inte ha uppmärksammats vare sig av parterna eller av domstolarna i målet.

4. Förmögenhetsrätt
4.1 Avtalsrättsliga och liknande förhållanden
4.1.1 Köp av lös egendom
I ND 1995 s. 12 (Göteborgs TR) och ND 1997 s. 1 (HovRVSv) yrkade käranden (N), ett på Isle of Man registrerat bolag som bl.a. levererade bunkerolja till fartyg, betalning för en fordran mot svaranden (C), ett panamanskt bolag. Fordringen, som i målet befanns vara förenad med sjöpanträtt (nedan avsnitt 4.3), grundade sig på att N genom en lokal leverantör hade levererat drivmedel till ett C tillhörigt fartyg i Port Said, Egypten. En fråga som uppkom i målet var huruvida ränta skulle utgå på N:s fordran och i så fall efter vilka grunder. Domstolarna beaktade i denna del att leveransavtalet hade ingåtts i Egypten och därför ansågs ha störst anknytning till den egyptiska rättsordningen. Med tillämpning härav skulle ränta utgå efter vissa i domen angivna grunder.
    Att avtalsstatutet sålunda ansågs avgörande för förpliktelsen att erlägga ränta ter sig naturligt. Däremot är det svårare att förstå varför domstolarna vid bestämningen av avtalsstatutet förbigick reglerna i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, vilken synes ha varit tillämplig i målet. Det är dock möjligt att egyptisk rätt skulle ha befunnits vara tillämplig även enligt dessa regler, såvida den lokale leverantören av oljan var att anse som ett fast driftställe för N i den mening som avses i 4 § 1 st. nämnda lag.

4.1.2 Arbetsrätt
I AD 1996 nr 92 uppkom frågor huruvida det svenska charterflygföretaget Scanairs rörelse hade övergått, i den mening som avses i LAS 1982, till det danska flygbolaget Premiair A/S samt, vid jakande svar på den frågan, huruvida vissa förutvarande anställda hos Scanair som inte erhållit anställning hos Premiair haft företrädesrätt till återanställning i det bolaget. Svensk domsrätt för prövning av nämnda spörsmål hade tidigare befunnits föreligga, se AD 1995 nr 120. Jag har kommenterat det fallet i SvJT 1996 s. 622–623 och får hänvisa till den där lämnade redogörelsen för omständigheterna i målet. I förevarande fall var det omstritt huruvida svensk eller dansk rätt skulle tillämpas på de aktuella tvistefrågorna.
    Arbetsdomstolen ansåg svensk rätt vara tillämplig. Den slutsatsen var väl ofrånkomlig utifrån det synsätt som domstolen anlagt redan vid avgörandet av domsrättsfrågan, nämligen att de i målet framställda anspråken hade sin grund i anställningsavtal mellan Scanair och

dess tidigare anställda, avtal som otvivelaktigt var underkastade svensk rätt. AD 2000 nr 45: En tysk ingenjör (D) var anställd hos ett tyskt företag (H) och sedan flera år placerad vid ett svenskt dotterbolag till H. Sedan H förklarat D:s utlandsuppdrag avslutat, uppkom tvist huruvida H härigenom hade sagt upp eller omplacerat D under sådana omständigheter att H ådragit sig skadeståndsskyldighet. Frågan var bl.a. om tvisten skulle bedömas enligt svensk eller tysk rätt.
    Anställningsavtalet, vari ingick en klausul av innebörd att tvister rörande anställningen skulle avgöras enligt tysk rätt, hade ingåtts före den 1 juli 1998. Det omfattades därför inte av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. I stället skulle tydligen de oskrivna regler som gällde före ikraftträdandet av den lagen komma till användning.
    Även om avtalet i enlighet med lagvalsklausulen i princip var underkastat tysk rätt, fann Arbetsdomstolen med stöd av förarbetena till lagen (1974:12) om anställningsskydd (se prop. 1973:129 s. 229) att de tvingande bestämmelserna i den lagen, som sedermera ersatts av LAS 1982, utgör en miniminivå för arbetstagarens rättigheter i tvister som rör arbete utfört här i landet. Tysk rätt skulle därför inte tillämpas i den mån den var mindre förmånlig för D än LAS 1982.
    I målet fanns det inte någon utredning om innehållet i tysk rätt. Det kunde därför inte konstateras huruvida tysk rätt var mer eller mindre förmånlig för D än svensk rätt. Detta var dock enligt Arbetsdomstolen utan betydelse, eftersom D begärt att LAS 1982 skulle tilllämpas och han i alla händelser var tillförsäkrad de rättigheter som följer av den lagen. Tvisten skulle därför avgöras (enbart) enligt LAS 1982. I sak befanns det sedan att H inte hade handlat i strid med den lagen och att skadeståndsskyldighet därför inte förelåg.
    Rättsfallet ger närmast intrycket att Arbetsdomstolen till varje pris ville undvika att behöva befatta sig med tysk lag. Domstolen lyckades också med konststycket att helt bortse från den lagen, trots att tysk lag skulle tillämpas enligt parternas avtal. Avgörandet utgör såtillvida en bekräftelse på den lex fori-tendens i arbetsrättsliga mål som kan iakttas i flera tidigare fall från svensk rättspraxis liksom f.ö. i utländsk rättspraxis (jfr Lando i TfR 1979 s. 1–46).
    Om en tvist som denna hade gällt ett anställningsavtal som ingåtts efter utgången av juni 1998, skulle art. 3 och 6 i Romkonventionen ha blivit tillämpliga, jfr Pålsson, Romkonventionen — Tillämplig lag för avtalsförpliktelser (1998) s. 82–88. Även om dessa regler inte var tilllämpliga i målet, hade Arbetsdomstolen givetvis kunnat, och kanske bort, låta sig inspireras av dem, jfr HD:s avgörande i NJA 1999 s. 673, 689.
    Till den kollektiva arbetsrätten hänför sig AD 1999 nr 65: Med anledning av en konflikt på den danska arbetsmarknaden vidtog medlemmar i en svensk arbetstagarorganisation stridsåtgärder i form av en

blockad mot vissa arbetsuppgifter bl.a. vid Arlanda flygplats. Blockaden befanns utgöra en tillåten sympatiåtgärd, eftersom det i målet inte ens var påstått att den konflikt som pågick i Danmark skulle vara olovlig. I detta läge hade Arbetsdomstolen ingen anledning att gå in på frågan efter vilket lands lag eller efter vilken måttstock primärkonfliktens lovlighet skulle bedömas. Jfr från tidigare rättspraxis angående sådana frågor AD 1961 nr 30 och 1978 nr 160.
    I AD 1999 nr 89 och 99 uppkom frågor om tillämpligheten av svenska kollektivavtal på arbete som utförts utomlands. Som en allmän utgångspunkt gäller att sådana avtal normalt är anpassade till förhållandena här i landet och därför inte utan vidare kan anses tilllämpliga på arbete som utförs utomlands (jfr Bogdan i SvJT 1979 s. 106–107). De i målen aktuella kollektivavtalen innehöll inte någon uttrycklig reglering av frågan. Ej heller fann Arbetsdomstolen någon gemensam partsavsikt eller några andra förhållanden föreligga som kunde motivera att den allmänna regeln frångicks. Kollektivavtalen var därför inte tillämpliga i förevarande fall.

4.1.3 Associationsrätt
I ND 1996 s. 1 (HovRVSv) avgjordes frågor om ett aktiebolags rättskapacitet och om behörig ställföreträdare för bolaget enligt bolagets personalstatut. Se nedan avsnitt 5.5.2. MD 1999:27 rörde frågan vilken utredning som krävs för att styrka behörigheten att företräda ett utländskt bolag i fall där bolaget är hemmahörande i en stat (här Sydafrika) som saknar officiella bolagsregister.

4.1.4 Sjörätt
I RH 1999:141 (HovRVSv) hade ett svenskt bolag (N) anlitat en speditör, som i sin tur hade anlitat ett rederi som undertransportör, för transport av varor från Hong Kong till Göteborg. Frågan var om speditören haft rätt att i det för transporten utfärdade konossementet upplåta säkerhetsrätt i varorna även för fordringar som rederiet hade gentemot speditören men som inte var hänförliga till den aktuella transporten och om rederiet därför — sedan speditören gått i konkurs — kunde åberopa sådan säkerhetsrätt gentemot N, som var ägare till varorna. Det hade inte gjorts gällande att något annat lands lag än Sveriges, dvs. lagen i den stat där bestämmelseorten var enligt konossementet, skulle tillämpas. Spörsmålet avgjordes därför enligt svensk lag.

4.2 Utomobligatoriskt skadestånd
I det s.k. Klippanmålet, NJA 1996 s. 509, fälldes den tilltalade till ansvar för mord begånget i Sverige. I brottmålet framställdes skadeståndsanspråk av ett antal anhöriga till den mördade, vilka var bosatta i Elfenbenskusten. Anspråken avsåg ersättning för sveda och värk med

anledning av de besvär som tillfogats de anhöriga genom underrättelsen om mordet.
    HD uttalade att ersättning för sådan ideell skada skall utgå enligt svenska normer, oaktat de skadelidande är bosatta utomlands och skadan inträffat där. Skadeståndets belopp bestämdes med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag, nämligen Trafikskadenämndens hjälptabell för bestämmande av ersättning för sveda och värk.
    Att skadeståndsfrågan skulle avgöras enligt svensk rätt ifrågasattes inte i målet och ger ej heller anledning till invändningar. Som allmän regel gäller enligt NJA 1969 s. 163 att utomobligatorisk skadeståndsskyldighet skall bedömas enligt lagen i det land där den skadegörande handlingen, här mordet, har företagits. Det är visserligen diskutabelt om denna regel bör upprätthållas även vid distansdelikt, dvs. när skadan har uppkommit i ett annat land än handlingslandet. Någon ”äkta” sådan situation förelåg dock knappast i detta fall. Ty den direkta skadan var, liksom den skadegörande handlingen, lokaliserad till Sverige. Den skada som målet gällde och som uppkommit i Elfenbenskusten (de där bosatta anhörigas lidande) var av indirekt natur. Sådana skador synes böra anses irrelevanta för lagvalet (detsamma gäller f.ö. i domsrättshänseende, jfr Pålsson 1995 s. 93–94).
    Däremot kan det hävdas att det, inom ramen för svensk rätt, bort beaktas vid beräkningen av skadeståndet att de skadelidande var bosatta i Elfenbenskusten. Att mekaniskt utgå från Trafikskadenämndens hjälptabell förefaller vara en onödigt ”fyrkantig” lösning, eftersom denna tabell torde bygga på löne- och kostnadsnivån i Sverige. Se vidare Bogdans kommentar till rättsfallet i JT 1996–97 s. 782–787.

4.3 Sakrätt
I ND 1995 s. 12 (Göteborgs TR) och 1997 s. 1 (HovRVSv) krävde ett bolag (N) betalning för drivmedel som levererats till ett panamaregistrerat fartyg i en egyptisk hamn. N:s fordran på grund av denna leverans ansågs vara förenad med sjöpanträtt i fartyget. Den ståndpunkten grundades på panamansk lag, som var tillämplig enligt 259 § 2 st. sjölagen (1891:35 s. 1), se numera 3 kap. 51 § 2 st. sjölagen (1994:1009). Utan betydelse var att panamansk internationell privaträtt under de omständigheter som förelåg hänvisade till egyptisk rätt, se ovan avsnitt 2.3.
    I ND 1998 s. 13 (Svea HovR, vars dom har överklagats; jfr TR:s dom i ND 1997 s. 24) uppkom, i ett mål angående statens skadeståndsansvar för en felaktig utmätning, en fråga om godtrosförvärv av ett skepp som var registrerat i det svenska skeppsregistret. TR, vars uppfattning i denna del inte ifrågasattes av HovR, ansåg frågan skola bedömas enligt svensk rätt, oavsett att saken hade mycket stark utländsk anknytning (bl.a. hade det påstådda godtrosförvärvet ägt rum utomlands genom en transaktion mellan utländska rättssubjekt).

Denna ståndpunkt är i överensstämmelse med den rådande huvudprincipen i svensk rätt att sakrättsliga konflikter i fråga om fartyg skall avgöras enligt registreringslandets lag. Jfr från tidigare rättspraxis ND 1991 s. 52 samt ur litteraturen Christer Rune, Rätt till skepp (2 uppl. 1991) s. 90.

4.4 Verkan av utländsk konfiskation
I brottmålet NJA 1998 s. 838 hade en svensk bokförläggare år 1992 gett ut en svensk översättning av Adolf Hitlers verk ”Mein Kampf”. Han åtalades för brott mot lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, eftersom utgivningen hade skett utan medgivande av innehavaren av upphovsrätten till verket. Denne innehavare var enligt åtalet Fristaten Bayern, som genom en efter andra världskriget genomförd konfiskation och en sedermera verkställd överlåtelse hade förvärvat Adolf Hitlers i Bayern befintliga kvarlåtenskap i dess helhet, inklusive upphovs- och förlagsrätten till ”Mein Kampf”. Fristaten, som biträdde åtalet, framställde yrkanden om förstörande av exemplar av boken samt om vitesförbud för bokförläggaren att fortsätta utgivningen.
    I TR och HovR kretsade diskussionen huvudsakligen kring frågan om konfiskationens förenlighet med folkrätten och med svensk ordre public. HD fann sig däremot inte behöva gå in på den problematiken. I stället tog HD fasta på att den svenska upphovsrättslagstiftningens tillämpningsområde enligt 2 och 6 §§ internationella upphovsrättsförordningen (1994:193) är utsträckt till att omfatta bl.a. verk med tysk anknytning som ”Mein Kampf”. Svensk upphovsrätt blev därmed i princip tillämplig på sådana verk och var avgörande bl.a. för frågan i vad mån en upphovsrätt är överlåtbar och kan övergå genom familjerättsligt fång eller tas i anspråk av upphovsmannens borgenärer. Det framstod då som följdriktigt att även frågan om övergång av upphovsrätt genom konfiskation avgörs enligt lagen i det land där upphovsrättsligt skydd påkallas, dvs. här enligt svensk rätt. På anförda skäl fann HD sedan att den tyska konfiskationen inte var förenlig med svensk upphovsrättslagstiftning. Upphovsrätten i Sverige till ”Mein Kampf” hade enligt svensk lag vid Adolf Hitlers död övergått till hans arv- eller testamentstagare. Det var visserligen inte klarlagt vem som vid den aktuella tidpunkten var innehavare av upphovsrätten till verket här i landet, men det var i vart fall inte visat att Fristaten gjort ett giltigt förvärv av denna rätt. Ej heller befanns det vara visat att Fristaten innehade förlagsrätten i Sverige till boken.
    Att HD sålunda underkände Fristatens ställning som rättsinnehavare i Sverige fick betydelse på så sätt att de av Fristaten framställda yrkandena inte kunde bifallas, eftersom sådana yrkanden får framställas enbart av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare. Däremot ledde den av HD intagna ståndpunkten inte till ogillande av åtalet. Brott mot upphovsrättslagen förelåg nämligen redan i och med att upp-

hovsrätten till boken med säkerhet tillkom någon annan än den svenske bokförläggaren och att denne inte hade någon egen rätt att ge ut boken. Det behövde inte stå klart vem ”någon annan” var. Slutligen underkände HD på anförda skäl en invändning som gick ut på att tryckfrihetsintresset borde ges försteg framför intresset av skydd för upphovsrätten. Åtalet skulle därför bifallas. För en utförligare redogörelse för och kommentar till rättsfallet se Bogdan i JT 1998–99 s. 640–644.

4.5 Marknadsrätt
I MD 2000:19 fördes talan om vitesförbud för ett portugisiskt bolag att (i Sverige) marknadsföra en produkt som enligt lag inte fick tillverkas, överlåtas, hyras ut, installeras eller underhållas här i landet. Bolaget hade bedrivit marknadsföring — riktad mot konsumenter på den svenska marknaden — av produkten i fråga men bestred att MFL var tillämplig, då marknadsföringen hade skett via Internet. Denna invändning underkändes av Marknadsdomstolen, som slog fast att MFL är tillämplig också på marknadsföring som förekommer på Internet. Vad bolaget anfört om att Internet inte sänder information utan kräver att användaren är aktiv i sitt sökande föranledde inte någon annan bedömning. Slutet blev att det yrkade vitesförbudet meddelades. Avgörandet innebär också en bekräftelse på den sedan länge fast etablerade grundsatsen att MFL är tillämplig, och Marknadsdomstolen därmed behörig, så snart marknadsföringen är inriktad på den svenska marknaden, även om den för åtgärderna ansvarige näringsidkaren är ett utländskt rättssubjekt med hemvist eller säte utomlands. Rättsfallet kommenteras mer utförligt av Bogdan i JT 2000–01 s. 621–625.

5. Civilprocess- och exekutionsrätt
5.1 Svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål
5.1.1 Immunitetsfrågor
I NJA 1999 s. 821 yrkade Västerås kommun att republiken Island skulle förpliktas utge ett belopp. Grunden för yrkandet var att kommunen enligt ett avtal mellan parterna hade utbildat isländska flygmekaniker vid ett gymnasium för vilket kommunen var huvudman samt att ersättning för utbildningen skulle utgå till kommunen. Avtalet, som hade sin bakgrund i en mellan de nordiska ländernas regeringar träffad överenskommelse om nordisk utbildningsgemenskap på gymnasial nivå (SÖ 1993:8), innebar bl.a. att Islands undervisnings- och kulturministerium skulle ansvara för utbildningskostnaderna, i den mån kostnaderna inte bestreds av den svenska regeringen enligt nämnda överenskommelse. Tvister om tillämpningen av avtalet skulle enligt en klausul i avtalet avgöras enligt svensk lag. Republiken Island åberopade bl.a. att rättegångshinder förelåg på grund av immunitet.

Bedömningen av denna fråga berodde i första hand på om tvisten rörde ett offentligrättsligt eller ett privaträttsligt handlande från republiken Islands sida. En utgångspunkt är nämligen enligt HD att immunitet kan åberopas “bara i tvister som rör statsakter i egentlig mening men däremot inte när en tvist angår åtgärder av kommersiell eller eljest privaträttslig karaktär som en stat har företagit”.
    Denna distinktion har sedan länge varit godtagen i det stora flertalet västerländska rättssystem. Också i Sverige har samma tendens varit rådande i rättspraxis och, i synnerhet, i litteraturen. Det har dock funnits en hel del oklarheter, och det är i alla händelser första gången som HD otvetydigt tar ställning till förmån för nämnda distinktion (se Pålsson 1989 s. 19–29, 40–41). Avgörandet måste i den delen hälsas med tillfredsställelse.
    När det sedan gällde frågan efter vilka kriterier man skall bedöma om en stats handlande tillhör den ena eller den andra av de båda kategorierna, tog HD inte någon principiell ställning utan nöjde sig med att konstatera att frågan är omstridd i den folkrättsliga doktrinen samt att någon allmänt antagen statspraxis på området inte föreligger. I praktiken är man enligt HD ofta hänvisad att “göra en helhetsbedömning av de omständigheter som, med hänsyn till immunitetsrättens syften, i den föreliggande situationen talar för och emot rätten att åberopa immunitet”.
    Det i målet aktuella avtalet angick ett ämne som typiskt sett är av offentligrättslig natur och som varit föremål för en mellanstatlig överenskommelse, vilken innefattade en reglering av de nordiska ländernas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Under dessa omständigheter fann HD att republiken Islands åtgärd att ingå avtalet med Västerås kommun utgjorde en sådan statsakt som gav republiken rätt att åtnjuta immunitet.
    Slutligen hävdades det från kommunens sida att republiken Island hade avstått från rätten att åberopa immunitet. I den delen uttalade HD till en början — väl i anledning av tidigare meningsskiljaktigheter i doktrinen — att anledning saknas till annat synsätt än att ett avstående med bindande verkan kan ske på förhand, innan en konflikt har uppkommit. Ett sådant avstående kan enligt HD tänkas ske på olika sätt, t.ex. om ett avtal i vilket en stat är part innehåller en klausul om att tvister på grund av avtalet skall avgöras av domstol i en annan stat. Den i det aktuella avtalet ingående bestämmelsen att tvister skulle avgöras enligt svensk lag kunde dock inte anses innefatta en otvetydig förklaring från republiken Islands sida att republiken underkastade sig svensk domsrätt. Då republiken ej heller eljest avstått från sin rätt till immunitet, kunde kommunens talan inte tas upp till prövning.
    I sistnämnda del innebär HD:s avgörande viktiga preciseringar på punkter där det tidigare inte har rått full klarhet. Det framgår inte bara att en främmande stat genom ett avtal kan med bindande verkan avstå från sin immunitet redan innan någon tvist har uppkommit utan

också att ett sådant avstående inte nödvändigtvis behöver ske genom en uttrycklig förklaring utan också kan ske konkludent, förutsatt att avtalet otvetydigt ger vid handen att den främmande staten har velat avstå från rätten att åberopa immunitet (jfr Pålsson 1989 s. 31–40).

5.1.2 Rättsfall i anknytning till Bryssel- och Luganokonventionerna
Till Bryssel- och Luganokonventionernas behörighetsregler hänför sig följande rättsfall, vilka redan tidigare har behandlats i SvJT: ND 2000 s. 1, se SvJT 2001 s. 589; NJA 1997 s. 415, se SvJT 1998 s. 558; NJA 1998 s. 747, se SvJT 1999 s. 991, jfr nedan avsnitt 5.1.6; NJA 1999 s. 660, se SvJT 2000 s. 710; NJA 1999 s. 673, se SvJT 2000 s. 709 och 715; NJA 2000 s. 3, se SvJT 2001 s. 583; NJA 2000 s. 273, se SvJT 2001 s. 579; RH 1996:86, se SvJT 1998 s. 556; RH 1997:96, se SvJT 1998 s. 559; RH 1997:100, se SvJT 1998 s. 566; RH 1999:53, se SvJT 2000 s. 717; RH 2000:89, se SvJT 2001 s. 582.

5.1.3 Förmögenhetsforum
I NJA 1998 s. 361 väckte ett svenskt konkursbo vid Göteborgs TR återvinningstalan mot ett engelskt bolag (P). Som grund för TR:s behörighet åberopades att P hade en i konkursen bevakad fordran mot konkursgäldenären, en fordran som enligt 10 kap. 3 § 2 st. RB ”fanns” i Göteborg. P invände att någon utdelning för denna fordran, som var oprioriterad, inte kunde påräknas och att fordringen därför inte hade något förmögenhetsvärde.
    HD framhöll att det ankommer på käranden att styrka existensen av en fordran som åberopas till stöd för svensk domsrätt men på svaranden att styrka en invändning om att fordringen saknar värde. För svensk domsrätt grundad på P:s fordran krävdes det inte att utdelning kunde förväntas ske med fordringens hela belopp eller ens med någon större del av beloppet. För att fordringen skulle anses ha ett förmögenhetsvärde måste det dock förutsättas att en utdelning, som inte var enbart symbolisk, kunde förväntas (jfr Dennemark s. 158–160). Av utredningen framgick att oprioriterade fordringar kunde få utdelning endast om konkursboet fick framgång med sin i målet förda återvinningstalan. Värdet av fordringen i fråga var således beroende av utgången i den aktuella tvisten. Det förhållandet fann HD dock inte böra påverka bedömningen. Då P inte visat att den bevakade fordringen var uppenbart värdelös, var 10 kap. 3 § RB tillämplig och därmed förelåg även svensk domsrätt.
    Det brukar i allmänhet antas att existensen av den fordran som åberopas till stöd för behörigheten inte får vara beroende av utgången i

målet, se t.ex. ND 1991 s. 48 och Dennemark s. 168. Det här behandlade avgörandet kan knappast antas innebära att HD har tagit avstånd från den uppfattningen. Ty det var i detta fall ostridigt att P hade den åberopade fordringen mot konkursgäldenären. Däremot var fordringens värde beroende av målets utgång. Att HD fann det förhållandet vara irrelevant betyder inte, i vart fall inte nödvändigtvis, att samma bedömning skulle anläggas i fråga om fordringens existens. Å andra sidan är det inte omedelbart övertygande att göra en distinktion mellan dessa båda frågor.
    I NJA 1999 s. 16 väckte ett tyskt försäkringsbolag talan vid Göteborgs TR mot ett i Liberia registrerat rederi med yrkande om betalning av en fordran. Som grund för TR:s behörighet åberopades att rederiet hade en fordran på försäkringsersättning hos Sveriges Ångfartygs Assuransförening med säte i Göteborg, en fordran som enligt 10 kap. 3 § 2 st. RB skulle anses finnas där. Saken komplicerades av att rederiet giltigt (och med verkan även gentemot assuransföreningen) hade överlåtit sina rättigheter under försäkringen till en tysk bank som säkerhet för ett lån som rederiet upptagit i banken. Bankens fordran mot rederiet uppgick till ett belopp som översteg rederiets fordran på försäkringsersättning. Frågan blev då huruvida sistnämnda fordran likväl kunde anses tillhöra rederiet. Denna fråga skulle, oavsett att engelsk rätt hade avtalats som tillämplig på säkerhetsöverlåtelsen, bedömas enligt svensk rätt (väl i dess egenskap av lex rei sitae; fordringen ”fanns” ju här i landet).
    HD hänvisade till sitt avgörande i NJA 1970 s. 487. Där befanns den omständigheten att svarandens fordran var pantsatt och kunde komma att tas i anspråk för pantgälden inte hindra att fordringen, vid prövning av frågan om svensk domsrätt, var att anse som svarandens egendom. I anknytning härtill framhöll HD att säkerhetsöverlåtelse av en fordringsrätt i obligationsrättsligt hänseende i princip medför samma rättsverkningar som en pantförskrivning samt att panträttsliga principer i vart fall i åtskilliga hänseenden får anses gälla även sakrättsligt, t.ex. så att en säkerhetsöverlåten fordran kan utmätas för annan överlåtarens gäld. Mot bakgrund härav kunde den omständigheten att rederiet säkerhetsöverlåtit sin rätt till försäkringsersättning och att denna därför kunde komma att tas i anspråk för bankens fordran mot rederiet inte anses medföra att rätten till ersättning, vid prövningen av frågan om svensk domsrätt, inte tillhörde rederiet. TR var således behörig.
    Att en säkerhetsöverlåtelse sålunda i domsrättshänseende jämställdes med en pantsättning ger efter min mening inte anledning till invändningar. Däremot vill jag vidhålla den kritik som jag tidigare har riktat mot 1970 års rättsfall (se Pålsson 1989 s. 72). Liksom det fallet innebär det nu aktuella avgörandet att svensk domsrätt kom att grundas på en fordran som visserligen kunde anses tillhöra svaranden men som under föreliggande omständigheter inte representerade något

värde som kunde tas i anspråk för verkställighet av en mot svaranden meddelad dom i målet. Avgörandet får sägas bygga på en extensiv tolkning av regeln om förmögenhetsforum som inte synes vara förenlig med regelns ändamål. Härtill kommer att förmögenhetsforum som bekant är ett av de exorbitanta fora som är ”brännmärkta” i Bryssel- och Luganokonventionerna. Visserligen var ingen av dessa konventioner tillämplig i det aktuella fallet, men HD har tidigare, i rättsfallet NJA 1994 s. 81, uttalat sig på ett sätt som innebär att Luganokonventionen ger uttryck för internationellt vedertagna domsrättsprinciper och bör ges en viss ”smittoeffekt” på domsrättsreglerna i autonom svensk rätt. Man hade kunnat vänta sig att det uttalandet skulle tas på allvar inte bara när det är fråga om att utvidga den svenska domsrätten utan också när det är fråga om att inskränka den och därmed att tolkningen av regeln om förmögenhetsforum skulle präglas av restriktivitet. I det aktuella rättsfallet hade HD ett utmärkt tillfälle, som tyvärr inte utnyttjades, att sanktionera en sådan tolkning.

5.1.4 Forum delicti
RH 2000:95 (Göta HovR) rör egentligen en intern forumfråga men är av intresse också i domsrättshänseende. Ett bolag med säte i Jönköping väckte vid Jönköpings TR talan mot Skurups kommun med yrkande att kommunen skulle förpliktas utge skadestånd. Grunden för yrkandet var att kommunen hade brutit mot reglerna i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling och därigenom orsakat bolaget skada. Som grund för domstolens behörighet angavs att skadan hade uppkommit där bolaget hade sitt säte, dvs. i Jönköping. 10 kap. 8 § RB skulle därmed vara tillämplig.
    Till skillnad från TR fann HovR (majoriteten) sig inte kunna godta denna ståndpunkt. I första hand menade HovR att det här inte var fråga om ett utomobligatoriskt utan om ett kontraktsrättsligt förhållande som föll utanför 10 kap. 8 § RB. Men även om denna bestämmelse skulle anses tillämplig, kunde den enligt HovR inte tolkas på det sätt som käranden hävdat. Intressant är att HovR härvid lät sig inspireras av tolkningen av motsvarande bestämmelse, art. 5.3, i Brysseloch Luganokonventionerna. Särskilt hänvisade HovR till EG-domstolens avgörande i målet C-51/97, Réunion européenne, REG 1998 s. I6511. Liksom i flera tidigare domar uttalade EG-domstolen där bl.a. att det i art. 5.3 använda uttrycket “den ort där skadan inträffade” visserligen skall förstås på så vis att det omfattar både orten där skadan uppkom och orten där den skadevållande händelsen inträffade men att det inte kan tolkas extensivt “i sådan utsträckning att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en händelse som redan har förorsakat en skada som faktiskt uppkom på en annan ort”. I annat fall skulle bestämmelsen i praktiken leda till behörighet för domstol i kärandens hemvistort, ett forum som EG-domstolen i fast rättspraxis har förklarat sig inte kunna godta i vidare utsträckning än

Brysselkonventionen uttryckligen föreskriver. HovR synes, efter min mening med rätta, ha ansett dessa överväganden vara av avgörande betydelse också för tolkningen av 10 kap. 8 § RB.
    Slutet blev därför att bolagets talan avvisades. I stället hänvisade HovR målet till Ystads TR, som var svarandens hemvistforum och därmed behörig enligt 10 kap. 1 § RB. Två ledamöter av HovR var dock skiljaktiga och ansåg Jönköpings TR vara behörig domstol.

5.1.5 Tyst prorogation
I AD 1997 nr 27 hade käranden (L) avskedats från sin anställning i Etiopien hos ett etiopiskt bolag. L yrkade skadestånd av bolaget på grund av avskedandet. TR fann på anförda skäl och utan att utfärda stämning på bolaget att svensk domstol inte var behörig att pröva tvisten och avvisade L:s talan. Arbetsdomstolen tog däremot fasta på att behörighet i vissa fall kan grundas på att svaranden inställer sig och inte i rätt tid gör invändning om rättegångshinder. Med hänsyn härtill — och då omständigheterna inte var sådana att tvisten över huvud inte skulle kunna prövas av svensk domstol — var det inte möjligt att ta ställning till frågan om svensk domsrätt förrän stämning utfärdats på bolaget. Genom att meddela beslut i frågan utan att så skett hade TR begått ett rättegångsfel, vilket föranledde att beslutet undanröjdes och att målet visades åter till TR.
    Arbetsdomstolens ståndpunkt förtjänar otvivelaktigt anslutning. Det kan dock tyckas en smula egendomligt att bestämmelsen i 42 kap. 4 § 2 st. RB inte alls berördes i beslutet. Den bestämmelsen innebär att en talan får avvisas utan att stämning utfärdas på svaranden endast om det är uppenbart att målet på grund av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning. Denna förutsättning kan aldrig vara uppfylld när det, som i förevarande fall, är fråga om ett domsrättshinder som inte skall beaktas ex officio annat än om svaranden uteblir eller underlåter att gå i svaromål, jfr 10 kap. 18 § RB. Se vidare Pålsson 1989 s. 105–107 och 118–122.
    Det kan tilläggas att tyst prorogation godtas som domsrättsgrund i autonom svensk rätt väsentligen i samma utsträckning som enligt art. 18 i Bryssel- och Luganokonventionerna, jfr Pålsson 1995 s. 165–168.

5.1.6 Överklagande av beslut i domsrättsfrågor
I NJA 1998 s. 747 fördes talan bl.a. mot en svarande med hemvist i Finland, en talan som till viss del hörde under Luganokonventionen. Till skillnad från TR fann HovR att TR i denna del var behörig att pröva käromålet. HovR angav att detta beslut inte fick överklagas. Sedan svaranden likväl överklagat beslutet, fann HD — såvitt i detta sammanhang är av intresse — att det i 54 kap. 7 § RB stadgade fullföljdsförbudet inte är tillämpligt när beslutet, såsom i förevarande fall, avser frågan om svensk domstol över huvud är behörig att ta upp käromålet till prövning. Beslutet kunde således överklagas till HD.

Avgörandet är i linje med sedan länge etablerad rättspraxis, se t.ex. NJA 1969 s. 179 och Pålsson 1989 s. 127–128 med hänvisningar.

5.2 Kostnadsfrågor i fall med utlandsanknytning
5.2.1 Cautio judicatum solvi
Se NJA 1996 s. 668, som behandlas i SvJT 1997 s. 112–114, samt de ändringar i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader som sedermera har gjorts genom lag 1997:1188.
    Enligt 2 § 1 st. 6 1980 års lag behöver säkerhet inte ställas i mål vid Marknadsdomstolen. Av MD 1999:27 framgår att det undantaget inte omfattar fall där talan i första instans skall väckas vid tingsrätt, även om målet är av sådan beskaffenhet att det i andra instans skall prövas av Marknadsdomstolen.

5.2.2 Rättegångskostnader
NJA 1997 s. 854 gällde en fråga huruvida rättegångskostnad varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt, se 18 kap. 8 § RB. Vid bedömningen härav beaktade HD (som inte kom att pröva själva saken) bl.a. att tvisten aktualiserat frågor om svensk eller spansk lag skulle tillämpas i olika delar av målet samt att oenighet mellan parterna i dessa frågor föranlett en omfattande utredning om innehållet i svensk internationell privaträtt och om innehållet i spansk rätt.
    Angående tillämpning av rättshjälpslagen (1996:1619) i mål om äktenskapsskillnad som innehåller internationella inslag se NJA 1999 C
20.

5.3 Handlingar i rättegång och delgivning
I NJA 1996 s. 342 hade Svea HovR på ansökan förklarat att en i Madagaskar meddelad faderskapsdom inte gällde i Sverige. Beslutet expedierades på svenska utan översättning till sökandens motpart (S), som inte var svensktalande och som var bosatt i Madagaskar. HD ansåg att HovR hade bort låta översätta handlingen till franska (jfr 33 kap. 9 § 1 st. RB), som var det språk på vilket HovR:s korrespondens med S hade skett vid handläggningen av målet, och biföll en av S gjord ansökan om återställande av försutten tid för överklagande av HovR:s beslut. Se vidare NJA 1999 s. 181, ovan avsnitt 3.4.1.
    I NJA 1997 s. 270 hade en utomlands bosatt svarande delgivits stämningsansökan genom kungörelse enligt 15 § delgivningslagen (1970:428). HD fann förutsättningarna för sådan delgivning inte ha varit uppfyllda och undanröjde en mot svaranden meddelad tredskodom på grund av domvilla. Se också RH 1999:70 (Svea HovR) angående kungörelsedelgivning av en tredskodom enligt 17 § samma lag. För ett fall av bristfällig delgivning utomlands av en ansökan om handräckning se NJA 1996 C 26.

5.4 Erkännande och verkställighet av utländska domar m.m.
I ND 1996 s. 1 (HovRVSv) hade en australisk domstol i en år 1978 meddelad dom förklarat ett finskt rederi vara ersättningsskyldigt för en lastskada. Sedan rederiet utgett ersättning till lastägaren enligt domen, väckte rederiet regresstalan mot tidsbefraktaren (T) av fartyget i fråga och, sedan T gått i konkurs, mot T:s försäkringsgivare (S). I målet uppkom bl.a. spörsmål om betydelsen av den australiska domen, vilken i olika hänseenden ifrågasattes av S.
    Det var visserligen klart att den australiska domen inte kunde erkännas i Sverige. Emellertid uttalade HovR att, allmänt sett, en dom beträffande en lastskada måste ha ett mycket betydande bevisvärde, även om det som i detta fall var fråga om ett från tidigare led överflyttat ansvar. För att en sådan dom skall frångås krävs det betydande motbevisning, åtminstone när domen som i detta fall ifrågasätts lång tid efter inträffad skada. HovR fann att den av S åberopade bevisningen inte var sådan att den förtog bevisverkan av den australiska domen, vilken följaktligen skulle tas till utgångspunkt för bedömningen av det mot S riktade kravet. RH 1997:37 (HovRVSv) gällde en ansökan om verkställighet av norska exigibla skuldebrev, dvs. skuldebrev som enligt norsk lag kan utgöra grund för verkställighet utan rättegång. Sådana exekutionstitlar omfattas inte av Luganokonventionen, eftersom de inte har karaktär av officiella handlingar i den mening som avses i art. 50 i konventionen. Däremot går de in under bestämmelserna i NEVL och kan verkställas i Sverige under vissa förutsättningar, se 5 § 4 och 10 § 2 st. NEVL (jfr prop. 1991/92:128 s. 157–161).
    I det aktuella fallet var det dock inte visat att vissa i norsk och svensk lag föreskrivna villkor för verkställighet var uppfyllda, bl.a. att delgivning av betalningsuppmaning skett och att gäldenären haft hemvist i Norge vid tidpunkten för undertecknandet av skuldebreven. Ansökningen avslogs därför. NJA 1998 s. 817: Genom en år 1990 meddelad dom, vilken vann laga kraft, ålade en norsk domstol en norsk medborgare (O) att utge skadestånd till ett antal norska säljägare. Skadeståndet avsåg ersättning för ideell skada förorsakad av olika uttalanden av O, vilka ansågs ärekränkande, bl.a. i en TV-film om norsk säljakt. Filmen hade visats vid presskonferenser i Stockholm och Oslo, i vilka O deltog, och samma dag i engelsk television samt två dagar senare i svensk television. Sedan O flyttat till Sverige, begärdes verkställighet av domen här. Då domen meddelats före ikraftträdandet av Luganokonventionen, skulle denna fråga bedömas enligt NEVL. Målet gav upphov till två spörsmål av principiellt intresse: (1) Enligt art. 10 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter har var och en rätt till yttrandefrihet, en rätt som dock får underkastas vissa villkor eller inskränkningar. HD fann sig i första hand böra pröva om den norska domen, och därmed dess verkställighet i Sverige, stod

i strid med den bestämmelsen. Att en sådan prövning ansågs nödvändig skall ses mot bakgrund av att Europadomstolen i sin praxis har varit benägen att se verkställighetsförfarandet som en andra etapp i processen; den domstol där verkställighet begärs har därmed ett ansvar för att domen är förenlig med Europakonventionen (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 116, 133–134 och 193–194). Av olika skäl ansåg HD sig dock inte behöva göra någon fullständig prövning av denna fråga. När det som här rör sig om förhållandet mellan stater som båda är parter i Europakonventionen, bör det enligt HD normalt räcka med en mera översiktlig granskning och kontroll av domens förenlighet med konventionen.
    Vid denna granskning fann HD på anförda skäl, som det skulle föra för långt att här närmare redogöra för, att den norska domen inte innefattade någon kränkning av O:s rätt till yttrandefrihet enligt konventionen och att något hinder för verkställighet således inte förelåg på denna grund. Se emellertid det sedermera, genom dom den 20 maj 1999, av Europadomstolen avgjorda fallet Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge, European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions 1999-III s. 289. Klagande var där en norsk tidning och dess utgivare, som av norsk domstol hade dömts för ärekränkning och bl.a. förpliktats utge skadestånd för att ha publicerat en av O upprättad rapport om den norska säljakten. Denna dom ansågs innefatta en kränkning av klagandenas rätt enligt art. 10 i konventionen, jfr Hans Danelius i SvJT 1999 s. 764–765. Om Europadomstolens dom hade förelegat vid tiden för HD:s avgörande av det här aktuella målet, hade verkställighet säkerligen inte kunnat beviljas. (2) Den andra frågan var om hinder för verkställighet föranleddes av hänsyn till svensk ordre public. I denna del tog HD sin utgångspunkt i den vedertagna uppfattningen att det bara i undantagsfall kan komma i fråga att vägra domsverkställighet på sådan grund samt framhöll att detta särskilt gäller när domen är meddelad i ett annat nordiskt land.
    Problemet var likväl i hög grad akut mot bakgrund av att den norska domen stred mot den grundläggande principen om meddelarfrihet i svensk konstitutionell rätt. Den principen innebär bl.a. att den som medverkar i ett TV-program är fri från straff- och skadeståndsrättsligt ansvar; det ansvaret ligger i stället på utgivaren av programmet och, beträffande skadeståndsansvar, på programföretaget. Härav följde enligt HD att hänsyn till ordre public hindrar verkställighet i Sverige av en i ett annat land meddelad dom på (straff eller) skadestånd, ”när ansvarsutkrävandet i det landet framstår som ett kringgående av det svenska grundlagsskyddet för den som medverkar vid tillkomsten av en framställning i något av de särskilt grundlagsskyddade medierna”. Uttalandet synes innebära att verkställighet av den norska domen skulle ha vägrats om O:s medverkan i det svenska TV-

programmet hade varit den enda grunden för att skadestånd utdömdes. I det aktuella fallet framgick det visserligen inte klart vilka filmvisningar som låg till grund för den norska domen. Det saknades dock anledning anta att ansvarsutkrävandet inte avsåg även de visningar av filmen som inte skett i Sverige. Även om filmen kunnat ses av en större norsk publik först vid sändningen i svensk TV, fann HD därför till sist att det inte stred mot svensk ordre public att verkställa domen (också) i denna del.
    Vid läsningen av avgörandet får man intrycket att HD nästan till varje pris ville undvika att behöva stämpla verkställigheten av en i ett nordiskt grannland meddelad dom som ordre public-stridig. Denna ambition är förvisso lovvärd, även om HD den här gången väl kom så nära gränsen för det tolerabla som det över huvud är möjligt. Jfr Bogdan i JT 1998–99 s. 644–649, vars analys mynnar ut i att verkställighet borde ha vägrats med hänvisning till svensk ordre public i den mån den norska domen avsåg skadestånd på grund av den svenska TVvisningen. NJA 1996 s. 143 och NJA 1996 C 22 gällde verkställighet av österrikiska avgöranden. Frågan var om svaranden ”uttryckligen underkastat sig österrikisk domstols behörighet” i den mening som avses i 7 § 6 lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område. Rättsfallen behöver här inte behandlas närmare. Anledningen är att den till grund för nämnda lag liggande bilaterala domskonventionen med Österrike har upphört att gälla sedan först Luganokonventionen och därefter Brysselkonventionen trätt i kraft mellan Sverige och Österrike. Tillämpningen av dessa konventioner ger inte upphov till något motsvarande problem. NJA 2000 C 63 är ett fall som knyter sig till Brysselkonventionen och behandlas i SvJT 2001 s. 593.

5.5 Skiljeförfarande
5.5.1 Tillämplig lag på skiljeavtal
NJA 1997 s. 866 är ett mycket viktigt rättsfall, som dock i huvudsak faller utanför ämnet för denna framställning. I största korthet var situationen den att en nederländsk part till en tysk part hade överlåtit sina rättigheter enligt ett leveranskontrakt med en svensk part. Frågan var om förvärvaren, den tyska parten, var bunden av skiljeklausuler som ingick i leveranskontraktet. HD kom på anförda skäl — inom ramen för svensk rätt, till vilken skiljeklausulerna hänvisade (tydligen även såvitt avsåg skiljeavtalets giltighet) — till ett jakande svar på den frågan: en singularsuccessor är bunden av en mellan de ursprungliga avtalsparterna gällande skiljeklausul. Det tillades att även den kvarstående parten, här den svenske leverantören, förblir bunden av klausulen, om inte särskilda omständigheter föreligger.

En fråga som inte ställdes i målet var vilken betydelse det kunde ha att såväl överlåtaren som förvärvaren av rättigheterna enligt leveranskontraktet var utländska rättssubjekt utan anknytning till Sverige. Svensk rätt kunde rimligtvis inte vara tillämplig på avtalet dem emellan. Oavsett detta ansåg HD tydligen att överlåtelsens verkan i fråga om skiljeklausulerna skulle bedömas enligt svensk rätt, förmodligen på grund av den hänvisning till svensk rätt som klausulerna innehöll. — För kommentarer till rättsfallet se Heuman i JT 1997–98 s. 533–559 och Jarvin i Arbitration Yearbook 1997 s. 65–72. NJA 2000 s. 538 rörde ett låneavtal mellan en österrikisk och en bulgarisk bank. I avtalet ingick en klausul av innebörd att tvister med anledning av avtalet skulle avgöras av en skiljenämnd enligt Arbitration Rules of the United Nations Economic Commission for Europe (ECE) och att skiljeförfarandet skulle äga rum i Stockholm. En med stöd av denna bestämmelse meddelad svensk skiljedom klandrades av den bulgariska parten på den grunden att det inte förelegat något giltigt skiljeavtal. I låneavtalet föreskrevs visserligen att avtalet skulle regleras enligt lagen i Österrike, men det fanns inte någon särskild bestämmelse om tillämplig lag för själva skiljeavtalet. Under sådana förhållanden fann HD att frågan om skiljeavtalets giltighet skulle bedömas enligt lagen i det land där skiljeförfarandet ägt rum, dvs. svensk rätt. — Jfr 1 och 2 §§ LUSK, som visserligen har upphört att gälla men som fortfarande var tillämplig i målet. Se numera 48 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande. — Den sakliga tvistefrågan i målet ligger utanför ramen för denna framställning.

5.5.2 Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar
I ND 1996 s. 1 (HovRVSv) hade ett svenskt aktiebolag (T) försatts i konkurs. T var då svarande i ett skiljeförfarande i England. Konkursboet beslöt att inte inträda i processen, som därefter fortsatte och utmynnade i en skiljedom, genom vilken T förpliktades utge ett belopp till käranden (E). När skiljedomen meddelades var T:s konkurs redan avslutad utan överskott och T i följd därav enligt svensk rätt att anse som upplöst, se 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385). I det aktuella målet var skiljedomens giltighet av betydelse prejudiciellt för prövningen av en av E mot T:s försäkringsgivare (S) förd talan. S hävdade att skiljedomen var ogiltig enligt engelsk rätt och därför ej heller gällde i Sverige dels på den grunden att T saknat rättskapacitet när skiljedomen meddelades, dels därför att kommunikation i skiljetvisten inte hade skett med rätt ställföreträdare för T. Båda dessa frågor befanns enligt engelsk liksom enligt svensk internationell privaträtt vara att bedöma enligt bolagets personalstatut, dvs. för T:s del svensk rätt.
    Vid prövningen enligt svensk rätt fann HovR att T i och med upplösningen förlorat sin rättskapacitet och därför inte kunnat uppträda som part i skiljeförfarandet, jfr NJA 1987 s. 552. Omständigheterna var enligt HovR:s mening inte sådana att något avsteg från denna re-

gel kunde göras. Vidare hade konkursförvaltaren, sedan hon avstått från att inträda i skiljeförfarandet, inte varit behörig att ta emot delgivning rörande frågor som uppkom i skiljetvisten. Av båda dessa skäl var skiljedomen ogiltig enligt engelsk rätt och kunde följaktligen inte läggas till grund för bedömningen av den förevarande tvisten.
    HovR:s avgörande skiljer sig från TR:s dom, vilken finns refererad i ND 1991 s. 20 och har kommenterats i SvJT 1996 s. 617 och 631, endast såvitt avser innehållet i svensk materiell rätt, inte i internationellt privaträttsligt hänseende.
    För notisfall där utländska skiljedomar har förklarats verkställbara med stöd av bestämmelserna i LUSK se NJA 1996 C 21 och 1998 C 14. Som redan nämnts har LUSK numera upphört att gälla och ersatts av bestämmelser i lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

5.6 Konkurs
5.6.1 Obeståndsfrågan: betydelsen av utländska tillgångar
I brottmålet NJA 1998 s. 767 stod en konkursgäldenär (P) åtalad för oredlighet mot borgenärer. Brottet påstods bestå i att P, då konkurs var förestående, ur Sverige bortfört tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, se 11 kap. 1 § 3 st. brottsbalken.
    P hade hemvist utomlands. Hans konkurs handlades därför som en särkonkurs vilken inte omfattade hans tillgångar utomlands. Trots detta fick förekomsten av sådana tillgångar betydelse i målet. HD:s majoritet fann sig nämligen böra godta P:s uppgift att han, vid den tidpunkt då han agerat för att föra bort en tillgång ur Sverige, disponerat över likvida tillgångar i Schweiz som mer än väl förslog till betalning av de skulder som förföll till betalning under den närmaste framtiden och att han därför inte varit på obestånd vid den tiden. Mot bakgrund härav kunde konkurs inte anses ha varit förestående vid nämnda tidpunkt. Åtalet kunde därför inte bifallas på här berörd grund. HD:s minoritet ville däremot bifalla åtalet då P, enligt vad som ansågs utrett, inte varit villig att utnyttja sina tillgångar i Schweiz för att betala sina skulder.
    Om betydelsen av utländska tillgångar vid insolvensprövningen se Bogdan 1997 s. 45–47 med vidare hänvisningar.

5.6.2 Lönegarantifrågor
NJA 1996 C 49 och RH 1997:84 (SkHovR) gällde betalning enligt lönegarantilagen (1992:497) av en arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som försatts i konkurs här i landet. Frågan var om anställningen kunde anses ha övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Det problemet är inte längre aktuellt såvitt avser svenska konkurser, se den ändring av 2 § lönegarantilagen som har gjorts genom lag 1997:204.

Citerade svenska rättsfall

AD

1961 nr 30 4.1.2 1978 nr 160 4.1.2 1995 nr 120 4.1.2 1996 nr 92 4.1.2 1997 nr 27 5.1.5 1999 nr 65 4.1.2 1999 nr 89 4.1.2 1999 nr 99 4.1.2 2000 nr 45 4.1.2 2000 nr 49 2.2

MD

1999:27 4.1.3, 5.2.1 2000:19 4.5

JO:s ämbetsberättelse

2000/01 s. 40 3.4.1

ND

1991 s. 20 5.5.2 1991 s. 48 5.1.3 1991 s. 52 4.3 1994 s. 38 2.3 1995 s. 12 2.3, 4.1.1, 4.3 1996 s. 1 4.1.3, 5.4, 5.5.2 1997 s. 1 2.3, 4.1.1, 4.3 1997 s. 24 4.3 1998 s. 13 4.3 2000 s. 1 5.1.2

NJA

1969 s. 163 4.2 1969 s. 179 5.1.6 1970 s. 487 5.1.3 1974 s. 629 3.4.3 a) 1983 s. 639 3.4.1 1987 s. 552 5.5.2 1987 s. 600 3.4.3 a) 1988 s. 538 3.4.3 a) 1992 s. 93 3.4.3 b) 1993 s. 65 3.4.3 a) 1994 s. 81 5.1.3 1995 s. 238 3.2.1 1995 s. 241 3.4.3 a) 1995 s. 770 3.4.3 a) och b) 1996 s. 143 5.4 1996 s. 342 5.3

1996 s. 509 4.2 1996 s. 668 5.2.1 1996 C 10 2.4, 3.5.2 1996 C 21 2.4, 5.5.2 1996 C 22 5.4 1996 C 26 5.3 1996 C 48 2.2, 3.2.1 1996 C 49 5.6.2 1996 C 80 3.5.2 1996 C 82 3.4.1 1996 C 89 3.5.2 1997 s. 37 3.3 1997 s. 154 3.4.3 a), 3.5.1 1997 s. 196 2.2, 3.4.3 a) 1997 s. 270 5.3 1997 s. 415 5.1.2 1997 s. 854 5.2.2 1997 s. 866 5.5.1 1997 C 35 3.5.2 1997 C 50 3.5.2 1997 C 91 3.2.2 1998 s. 361 5.1.3 1998 s. 747 5.1.2, 5.1.6 1998 s. 767 5.6.1 1998 s. 817 2.4, 5.4 1998 s. 838 2.4, 4.4 1998 C 14 5.5.2 1998 C 19 3.5.2 1998 C 28 3.5.2 1998 C 37 3.5.2 1998 C 39 3.5.2 1998 C 45 2.4, 3.5.2 1998 C 68 3.5.2 1998 C 69 2.4, 3.5.2 1999 s. 16 5.1.3 1999 s. 166 2.2, 3.4.3 a) 1999 s. 181 2.4, 3.4.1, 5.3 1999 s. 660 5.1.2 1999 s. 673 4.1.2, 5.1.2 1999 s. 821 5.1.1 1999 C 20 5.2.2 1999 C 74 3.5.2 2000 s. 3 5.1.2 2000 s. 273 5.1.2 2000 s. 538 5.5.1 2000 C 17 3.5.2 2000 C 23 3.5.2 2000 C 34 3.5.2 2000 C 42 3.5.2 2000 C 43 3.5.2 2000 C 53 3.5.2

2000 C 54 3.5.2 2000 C 63 5.4 2000 C 68 3.5.2

RH

1993:52 3.4.3 b) 1993:105 3.4.3 a) 1996:70 3.2.1, 3.4.3 a), 3.5.1 1996:84 2.1, 2.2, 3.5.1 1996:86 5.1.2 1996:155 3.4.3 b) 1997:37 5.4 1997:84 5.6.2 1997:96 5.1.2 1997:100 2.1, 5.1.2 1997:102 3.4.2 1998:59 3.4.2 1998:81 3.4.3 a) 1999:39 3.1 1999:48 3.2.1 1999:53 5.1.2 1999:70 5.3 1999:141 4.1.4 2000:55 3.4.1 2000:89 5.1.2 2000:95 5.1.4

RÅ

1968 ref. 74 3.4.4 1995 ref. 99 3.4.4 1996 ref. 52 2.1, 2.2, 3.4.4 1997 ref. 58 3.4.4

SvJT

1979 rf s. 49 3.4.1