Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under tredje kvartalet 2001 meddelat följande domar:1

1. Phillips mot Storbritannien (dom 5.7.2001)
Frågor om rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen), rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet))
Phillips dömdes för narkotikabrott till ett fängelsestraff. I anslutning till brottsutredningen gjordes också en undersökning av hans ekonomiska förhållanden i syfte att fastställa om han fått ekonomisk vinning av sin narkotikahantering. Det konstaterades att han haft betydande inkomster, vilka kunde antas härröra från handel med narkotika. Vid domstol hölls därför en särskild förhandling (”confiscation hearing”) för att avgöra om det fanns förutsättningar för att förverka vinning av brott. Den lagbestämmelse som låg till grund för bedömningen innefattade en presumtion för att viss egendom tillhörande en person som dömts för narkotikabrott utgjort betalning för narkotika och att utbetalningar under viss tid hade gjorts med medel som härrörde från narkotikahandel. Presumtionen kunde brytas om den dömde styrkte att den inte svarade mot de verkliga förhållandena eller om tillämpning av presumtionen skulle medföra en allvarlig risk för orättvisa.
    I det aktuella fallet fann den brittiska domstolen med tillämpning av den nämnda presumtionsregeln att Phillips kunde anses ha tjänat 91 400 pund på narkotikahantering. Med beaktande av att värdet av hans samlade tillgångar översteg detta belopp ålade domstolen honom att utge 91 400 pund som förverkad vinning av brott.

1 I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europakommissionen = Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna I artikeln refereras inte avgöranden avseende frågan om kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid har respekterats. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff., 1999 s. 67 ff., 581 ff., 762 ff. och 912 ff., 2000 s. 75 ff., 359 ff., 558 ff. och 825 ff. samt 2001 s. 43 ff., 397 ff. och 595 ff. — De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på internet under adress http://www.echr.coe.int.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 807Europadomstolen prövade i målet dels om tillämpning av presumtionsregeln stred mot Phillips rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att betraktas som oskyldig, dels om hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts, dels också om hans rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till respekt för sin egendom hade kränkts. Eftersom Phillips redan före beslutet om förverkande av vinning hade befunnits skyldig till brott, fann Europadomstolen att han när detta beslut fattades inte längre kunnat presumeras vara oskyldig. Förverkandeprocessen var enligt Europadomstolens mening närmast att jämställa med andra förfaranden som gällde fastställande av påföljd. Under sådana förhållanden ansåg Europadomstolen, med 5 röster mot 2, att artikel 6:2 i konventionen inte var tillämplig i detta fall.
    Europadomstolen framhöll därefter att artikel 6:1 i konventionen till skillnad från artikel 6:2 var tillämplig även på den del av en rättegång som avsåg fastställande av påföljd. Det fanns enligt gällande lag en presumtion för att vissa tillgångar och utgifter hade samband med narkotikahantering, men presumtionen var förenad med rättssäkerhetsgarantier. Det hade således varit tillåtet för Phillips att söka visa att han förvärvat sin egendom på annat sätt än genom narkotikahandel, och presumtionen var inte heller tillämplig om det fanns en allvarlig risk för att dess tillämpning skulle leda till ett orättvist resultat. Europadomstolen konstaterade att Phillips, om hans uppgifter om hur han kommit över sina tillgångar varit riktiga, borde utan svårighet ha kunnat föra bevisning härom, och den brittiska domstolen hade också varit försiktig vid värderingen av det belopp som skulle förklaras förverkat genom att ställa detta i relation till Phillips kända tillgångar och inte endast till förmodade dolda tillgångar, vilket hade kunnat skapa problem i relation till artikel 6:1. Sammantaget fann Europadomstolen att den legala presumtionen i detta fall hade tillämpats på ett rimligt sätt och att Phillips haft alla möjligheter att försvara sig. Något brott mot artikel 6:1 förelåg alltså inte.
    När det gällde artikel 1 i första tilläggsprotokollet erinrade Europadomstolen om att andra stycket i denna bestämmelse innehåller ett särskilt undantag för betalning av böter och viten (”penalties”) och fann att förverkandepåföljden var att hänföra under detta begrepp. Det krävdes ändå att det fanns en rimlig proportionalitet mellan påföljden och det ändamål som den skulle tjäna. Ändamålet var i detta fall att bekämpa narkotikabrott, och påföljden motsvarade vad Phillips förmodades ha tjänat på sin narkotikahantering och var bestämd till ett belopp som han kunde betala ur sina tillgångar. Påföljden hade också utdömts efter ett rättssäkert förfarande. Under sådana förhållanden fick förverkandet anses proportionerligt och förenligt med artikel 1 i tilläggsprotokollet.

808 Hans Danelius SvJT 20012. Erdem mot Tyskland (dom 5.7.2001)
Frågor om längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen) och rätten till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Erdem arresterades den 7 april 1988 som misstänkt för att tillhöra en terroristorganisation. Han häktades påföljande dag, den 8 april 1988, och förblev häktad till den 7 mars 1994, då han dömdes till sex års fängelse. Under häktningstiden var Erdems korrespondens, inklusive hans korrespondens med sin advokat, underkastad myndigheternas kontroll.
    Vid Europadomstolen gjorde Erdem gällande att häktningstidens längd stred mot artikel 5:3 i konventionen och att kontrollen av hans korrespondens med sin advokat var oförenlig med artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att häktningstiden uppgått till fem år och elva månader. Det var i detta fall fråga om en stor process mot ett antal ledande personer inom PKK. Processen hade pågått under lång tid och gällt anklagelser för mord och andra grova brott. Som grund för att hålla Erdem häktad hade de tyska domstolarna åberopat brottens svårhetsgrad, de misstankar som förelåg mot Erdem och risken för att han skulle avvika. När det gällde brottens svårhetsgrad konstaterade Europadomstolen emellertid att Erdem anklagats enbart för medlemskap i en terroristorganisation och inte för mord och att han till sist dömts till fängelse i sex år, en tid som praktiskt taget sammanföll med häktningstiden. Det hade visserligen funnits skäl att anse det föreligga flyktfara, men denna fara kunde inte ensam utgöra skäl för en så lång häktningstid. Inte heller fann Europadomstolen att målets komplexitet, antalet inblandade personer eller det sätt på vilket de anklagade försvarat sig kunde motivera häktningstidens längd. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 5:3 inte hade respekterats i detta fall.
    När det gällde artikel 8 i konventionen fann Europadomstolen att brevkontrollen utgjorde ett ingrepp i rätten till respekt för korrespondens och att detta ingrepp hade stöd i tysk lag och tjänade legitima ändamål enligt artikel 8:2. Frågan var emellertid om kontrollen av korrespondensen med Erdems advokat varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen erinrade om sin dom i fallet Campbell mot Storbritannien (se SvJT 1994 s. 370 f.), i vilken domstolen förklarat att läsning av brev till eller från en intagen persons advokat kunde anses förenlig med artikel 8 endast i mycket speciella fall då det fanns starka skäl att tro att rätt till korrespondens missbrukades i brottsligt syfte. I förevarande fall hade en speciell bestämmelse i den tyska straffprocesslagen tillämpats som gav möjlighet att i terroristmål inskränka kontakterna mellan en tilltalad och dennes advokat. Europadomstolen konstaterade att denna bestämmelse hade en precis utformning och innefattade särskilda rättssäkerhetsgarantier, bl.a. på så sätt att

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 809kontrollen skulle utövas av en domare som inte hade någon befattning med brottsutredningen och som var underkastad tystnadsplikt. Konklusionen var att kontrollen av Erdems korrespondens med sin advokat på grundval av denna särskilda bestämmelse hade varit proportionerlig och att den därför kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att bekämpa terrorism. Något brott mot artikel 8 förelåg alltså inte.

3. Avsar mot Turkiet (dom 10.7.2001)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och förbudet mot diskriminering (artikel
14 i konventionen)
Målet gällde en person, Mehmet Serif Avsar, som den 22 april 1994 bortfördes av ”byvakter”, först till en gendarmeristation, och som den 7 maj 1994 påträffades död i en övergiven byggnad. Klagande vid Europadomstolen var Mehmet Serif Avsars bror Behcet Avsar. Denne gjorde gällande att turkiska säkerhetsstyrkor stod bakom bortförandet av brodern och att denne dödats medan han befunnit sig i deras förvar. Han hävdade vidare att hans bror hade utsatts för allvarliga övergrepp på grund av sitt kurdiska ursprung , att han inte haft tillgång till domstolsprövning eller något annat effektivt rättsmedel samt att brodern och dennes familj utsatts för diskriminering. Behcet Avsar åberopade som grund för sina klagomål artiklarna 2, 3, 13 och 14 i konventionen.
    Europakommissionen företog genom tre av sina ledamöter en bevisupptagning i målet, och resultatet av detta arbete låg till grund för Europadomstolens prövning.
    De frågor som skulle bedömas av Europadomstolen gällde följande bestämmelser i konventionen: artikel 2 om rätten till liv, artikel 3 om förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling, artikel 6 om rätten till domstolsprövning, artikel 13 om rätten till ett effektivt rättsmedel och artikel 14 om förbud mot diskriminering.
    När det gällde artikel 2 i konventionen prövade Europadomstolen först frågan om det gjorts en effektiv utredning av omständigheterna kring Mehmet Serif Avsars död. Domstolen fann stora brister i den utredning som företagits. Bl.a. hade utredningen anförtrotts åt en gendarmerienhet som misstänktes vara inblandad i de händelser som skulle utredas. De sex byvakterna hade inte genast gripits, och inga försök hade till en början gjorts att spåra en sjunde person som skulle jämte byvakterna ha varit närvarande när Mehmet Serif Avsar bortfördes. Det fanns enligt Europadomstolens mening skäl att ifrågasätta utredningens tillförlitlighet, grundlighet och opartiskhet. Bristerna hade inte korrigerats genom det fortsatta förfarandet hos åklagare och domstol. Europadomstolen fann därför, med 6 röster mot 1, att

810 Hans Danelius SvJT 2001det förelåg ett brott mot artikel 2 såvitt gällde utredningen av dödsfallet.
    Europadomstolen prövade därefter frågan om staten var direkt ansvarig för att Mehmet Serif Avsar mist livet. Domstolen fann det klarlagt att byvakterna hade handlat på myndigheternas vägnar och ansåg därför att staten var ansvarig för hans bortförande. Han hade dödats efter att ha hållits i förvar på en gendarmeristation, och även om det var byvakterna som närmast haft hand om honom, fick staten anses ansvarig för att han dödats. Domstolen fann därför, med 6 röster mot 1, att artikel 2 hade överträtts också i detta hänseende.
    I fråga om artikel 3 i konventionen hävdade Behcet Avsar att hans bror hade dödats på grund av att han var kurd, men Europadomstolen fann detta påstående obestyrkt liksom också påståendet att han i strid med artikel 14 i konventionen hade utsatts för diskriminering på grund av sitt etniska ursprung eller sina politiska åsikter.
    När det gällde artikel 13 i konventionen fann Europadomstolen, med 6 röster mot 1, att avsaknaden av en grundlig utredning om Mehmet Serif Avsars död medförde att Behcet Avsar inte haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande och därigenom också gått miste om möjligheten att föra skadeståndstalan med anledning av dödsfallet.

4. Price mot Storbritannien (dom 10.7.2001)
Fråga om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Adele Price var svårt handikappad till följd av neurosedynskador och hade också andra hälsoproblem. När hon under en domstolsförhandling i ett tvistemål vägrade att besvara vissa frågor, beslöt domstolen att hon på grund av contempt of court skulle intas i fängelse under sju dagar. Hon fick tillbringa den första natten efter detta beslut i en poliscell och fördes nästa dag till ett kvinnofängelse där hon kvarblev i två dagar.
    Vid Europadomstolen klagade Adele Price över att de förhållanden under vilka hon varit berövad friheten varit sådana att hon på grund av sitt fysiska handikapp och sitt allmänt dåliga hälsotillstånd hade utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen fann att polisen och fängelsemyndigheterna inte hade under frihetsberövandet tillgodosett de speciella behov som Adele Price hade på grund av sitt svåra handikapp. På polisstationen hade hon inte kunnat använda den säng som fanns i cellen, och cellen hade varit så kall att hon utsatts för hälsorisk. I fängelset hade hon behandlats på ett kränkande sätt i samband med toalettbesök. Sammantaget fann Europadomstolen att behandlingen hade varit förnedrande och att den därmed stått i strid med artikel 3 i konventionen.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 8115. Lamanna mot Österrike (dom 10.7.2001)
Frågor om rätten till en offentligt avkunnad dom (artikel 6:1 i konventionen) och rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Lamanna åtalades inför jurydomstolen, Geschwornengericht, i Salzburg för mordförsök, grovt rån och olaga vapeninnehav. Han förnekade brott, och juryn fann att de omständigheter han åberopat till sitt försvar inte var motbevisade och frikände honom under hänvisning till principen in dubio pro reo. Lamanna begärde ersättning för den skada han lidit genom att vara häktad. Detta avslogs av domstolen, som anförde att en förutsättning enligt österrikisk lag för att ersättning skulle utgå var att alla misstankar mot den häktade hade undanröjts. Denna förutsättning förelåg inte i det aktuella fallet, eftersom juryn hade åberopat principen in dubio pro reo som skäl för att frikänna Lamanna. Beslutet att vägra ersättning avkunnades inte muntligt men delgavs Lamanna i skriftlig form.
    Lamanna överklagade beslutet till appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, i Linz, som avslog överklagandet. Sedan beslutet överklagats även till Högsta domstolen, Oberster Gerichtshof, fann denna domstol att det förekommit ett rättegångsfel såtillvida som de tidigare besluten inte hade avkunnats vid offentlig förhandling. Högsta domstolen ålade därför appellationsdomstolen att avkunna sitt beslut offentligt, och appellationsdomstolen efterkom detta beslut.
    Vid Europadomstolen gjorde Lamanna gällande dels att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts genom att jurydomstolens beslut att vägra honom ersättning för frihetsberövandet inte hade avkunnats offentligt, dels att artikel 6:2 i konventionen hade kränkts genom att han, trots att han frikänts, hade vägrats ersättning under hänvisning till att misstankarna mot honom kvarstod.
    När det gällde artikel 6:1 i konventionen fann Europadomstolen till en början, under hänvisning till tidigare avgöranden (fallen Szücs och Werner, båda mot Österrike, se SvJT 1998 s. 27 ff.), att artikel 6:1 var tillämplig på förfaranden rörande rätten enligt österrikisk lag till ersättning för frihetsberövanden. Europadomstolen framhöll emellertid att kravet i artikel 6:1 på offentligt avkunnande av domstolsbeslut borde tillämpas med viss flexibilitet. Sålunda kunde även andra sätt att göra en dom offentlig anses förenliga med artikel 6:1, och det kunde inte heller förväntas att domar skulle avkunnas offentligt i alla instanser. I det aktuella fallet måste hänsyn tas till förfarandets karaktär och till att appellationsdomstolens beslut hade avkunnats offentligt. Härigenom fick intresset av offentlighet anses ha tillräckligt tillgodosetts, varför Europadomstolen konkluderade att artikel 6:1 inte hade överträtts genom att jurydomstolens dom endast delgivits Lamanna skriftligt.
    I fråga om artikel 6:2 anförde Europadomstolen att det inte var förenligt med denna bestämmelse att efter en frikännande dom vidhålla misstankar om att den frikände trots den frikännande domen

812 Hans Danelius SvJT 2001varit skyldig till brottet i fråga. I detta fall hade de österrikiska domstolarna som skäl för att vägra Lamanna ersättning just åberopat att det kvarstod en misstanke mot honom. Härigenom hade hans rätt enligt artikel 6:2 att betraktas som oskyldig kränkts.

6. Tricard mot Frankrike (dom 10.7.2001)
Fråga om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Tricard, som var bosatt i Franska Polynesien, var åtalad för ekonomisk brottslighet. I brottmålet mot honom hade ett beslut meddelats den 29 januari 1996 av appellationsdomstolen, cour d’appel, i Paris. Beslutet hade sänts den 30 januari 1996 med brev till Tricards adress i Tahiti. Brevet hade ankommit dit den 5 februari 1996 och överlämnats till Tricard påföljande dag, den 6 februari 1996. I det brev varmed beslutet översändes angavs att överklagandetiden var fem dagar, vilka skulle räknas från dagen för avsändande av brevet.
    Tricard överklagade appellationsdomstolens beslut den 12 februari 1996, men överklagandet avvisades av Kassationsdomstolen, Cour de cassation, såsom för sent inkommet.
    Vid Europadomstolen klagade Tricard över att han till följd av det sätt på vilket överklagandefristen beräknats hade förvägrats tillträde till Kassationsdomstolen.
    Europadomstolen godtog att det i och för sig kunde finnas skäl för att en överklagandefrist var kort men framhöll att fristen inte fick hindra tillträde till domstol. I förevarande fall, där beslutet hade sänts till Polynesien, hade tidsfristen utlöpt när brevet nådde Tricard, och denne hade därför berövats möjligheten till överklaga till Kassationsdomstolen. Härigenom hade hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning kränkts.

7. Fursten Hans-Adam II av Liechtenstein mot Tyskland (dom 12.7.2001)
Frågor om rätten till domstolsprövning och en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och förbudet mot diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Hans-Adam II:s far var ägare till målningen ”Szene an einem römischen Kalkofen” av Pieter van Laer. Målningen befann sig på ett av familjens slott i den nuvarande Tjeckiska Republiken. Målningen konfiskerades 1946 enligt en tjeckoslovakisk lag om konfiskation av bl.a. tysk egendom.
    År 1991 erhöll staden Köln målningen som lån från myndigheten för historiska minnesmärken i Brno. Medan målningen befann sig i Tyskland, väckte Hans-Adam talan vid tysk domstol med krav på att han skulle återfå tavlan. Regiondomstolen, Landgericht, i Köln hänvisade till det fördrag om reglering av frågor i samband med kriget och ockupationen av Tyskland som slutits 1954 mellan USA, Förenade Konungariket, Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland och som

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 813innebar bl.a. att Tyskland saknade behörighet att befatta sig med krav som grundade sig på åtgärder mot tysk egendom i utlandet. I det aktuella fallet hade egendom konfiskerats därför att Hans-Adams far i det tjeckoslovakiska beslutet betraktats som tysk, och den av HansAdam väckta frågan föll därför utanför tysk domstols behörighet. Regiondomstolen avvisade alltså hans talan. Detta avvisningsbeslut fastställdes av appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, i Köln, och Författningsdomstolen, Bundesverfassungsgericht, avslog Hans-Adams författningsbesvär.
    Vid Europadomstolen gjorde Hans-Adam gällande att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning hade kränkts genom att de tyska domstolarna förklarat sig obehöriga att pröva hans talan.
    Europadomstolen konstaterade att Hans-Adams talan vid de tyska domstolarna hade gällt hans civila rättigheter och att artikel 6:1 i konventionen därför var tillämplig. Enligt denna bestämmelse fanns det en rätt till domstolsprövning, men denna rätt var inte absolut utan kunde bli föremål för begränsningar, vilka dock inte fick bli så långtgående att rätten urholkades på ett oproportionerligt sätt.
    I det aktuella fallet var det inte Tyskland som självt beslutat om en inskränkning av prövningsrätten, utan denna grundade sig på villkor som segrarmakterna i andra världskriget hade uppställt som förutsättningar för att Tyskland skulle återfå sin suveränitet efter att ha varit ockuperat av segrarmakterna. Inskränkningen fick därmed anses tjäna ett legitimt ändamål.
    När det gällde tillämpningen av 1954 års fördrag konstaterade Europadomstolen att konfiskationen i Tjeckoslovakien hade skett på grund av att Hans-Adams far hade ansetts vara av tysk nationalitet. Det ankom inte på tysk domstol att pröva om detta var ett riktigt antagande eller inte, och det var över huvud taget inte naturligt att tysk domstol prövade lagligheten och giltigheten av expropriationsåtgärder som vidtagits i Tjeckoslovakien. Hans-Adams intresse av att inleda ett sådant förfarande i Tyskland kunde inte anses tillräckligt starkt för att det skulle kunna uppväga de vitala allmänna intressen som låg bakom begränsningen av den tyska jurisdiktionen i detta hänseende.
    Europadomstolen konkluderade att det av dessa skäl inte förelåg något brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    Hans-Adam gjorde också gällande att förfarandet inför Författningsdomstolen inte var rättvist och därför stred mot artikel 6:1 i konventionen, att hans rätt till skydd för äganderätten i artikel 1 i första tilläggsprotokollet blivit kränkt samt att han också utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen. På ingen av dessa punkter fann Europadomstolen något konventionsbrott föreligga.
    När det gällde förfarandet vid Författningsdomstolen framhöll Europadomstolen att det varit fråga om ett kontradiktoriskt förfarande under vilket Hans-Adam haft möjlighet att framföra alla de synpunk-

814 Hans Danelius SvJT 2001ter som han ansåg relevanta i målet och att Författningsdomstolen grundat sitt avgörande på omständigheter som var väl kända för Hans-Adam. Dennes äganderättsskydd hade inte heller kränkts genom det tyska domstolsförfarandet, eftersom Hans-Adam inte kunde vid denna tidpunkt anses som ägare till tavlan och inte ens hade legitima förväntningar om att återfå den. Om någon diskriminering med avseende på en genom konventionen skyddad rättighet var det inte heller fråga. Det fanns visserligen en tysk lag, enligt vilken endast personer av tysk nationalitet hade rätt till ersättning för krigsskador m.m., men eftersom konventionen inte gav en rätt till ersättning för skador av den art som det här var fråga om, uppkom inte heller någon fråga om diskriminering i strid med konventionen.

8. Malhous mot Tjeckiska Republiken (dom 12.7.2001)
Fråga om rätten till en offentlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
I juni 1949 exproprierades vissa jordområden tillhörande klaganden Malhous far utan att någon ersättning utgick. Fadern dog 1977, och Malhous var hans arvinge.
    Efter den kommunistiska regimens fall antogs i Tjeckoslovakien en lag, enligt vilken egendom som konfiskerats under den gamla regimen kunde under vissa förutsättningar restitueras till tidigare ägare eller deras arvingar. En förutsättning var att egendomen fortfarande innehades av staten eller av någon juridisk person. Om egendomen däremot hade överlåtits till fysiska personer, kunde de tidigare ägarna eller deras arvingar i stället begära ekonomisk ersättning.
    På grundval av denna lag ingick Malhous överenskommelser om restitution av jordegendomen med två juridiska personer, men fastighetsmyndigheten vägrade efter en muntlig förhandling i ärendet att godkänna dessa överenskommelser, eftersom den ansåg att delar av jordegendomen hade överlåtits till andra ägare. Malhous överklagade beslutet till distriktsdomstolen i Prag. Denna domstol fann till en början att det inte var nödvändigt att hålla en muntlig förhandling, eftersom de faktiska omständigheterna hade på ett korrekt sätt fastställts av fastighetsmyndigheten och endast rättsliga frågor förelåg till bedömning vid distriktsdomstolen. I sak fann domstolen att fastighetsmyndigheten hade förfarit riktigt när den vägrat att godkänna överenskommelserna, eftersom dessa inbegrep egendom som överlåtits till andra personer och därför inte kunde restitueras. Ärendet återförvisades till fastighetsmyndigheten som i ett nytt beslut fastställde Malhous äganderätt till de områden som inte överlåtits till andra fysiska personer och underrättade Malhous om att han beträffande återstående mark hade möjlighet att begära ekonomisk ersättning.
    Malhous vände sig därefter till Författningsdomstolen, som avslog överklagandet som uppenbart ogrundat.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 815Vid Europadomstolen klagade Malhous över att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade haft någon offentlig förhandling inför en oavhängig och opartisk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att den enda muntliga förhandling som hållits var inför fastighetsmyndigheten som inte var en oavhängig domstol. Vidare påpekade Europadomstolen att Malhous inte uttryckligen hade begärt en offentlig förhandling inför distriktsdomstolen men att denna domstol ändå hade prövat frågan om en sådan förhandling skulle hållas och kommit till slutsatsen att det inte fanns skäl att hålla en förhandling. Europadomstolen framhöll att distriktsdomstolen inte enbart hade till uppgift att pröva rättsfrågor utan också kunde ta ställning till om den administrativa myndigheten hade fastställt de faktiska omständigheterna på ett riktigt sätt. Distriktsdomstolen hade även rätt att ta upp bevisning, och Malhous hade i sitt överklagande berört frågor som gällde faktiska förhållanden. Under sådana omständigheter och med beaktande av den betydelse som målet hade för Malhous fann Europadomstolen att distriktsdomstolen enligt artikel 6:1 i konventionen hade bort hålla en muntlig förhandling.
    Europadomstolen tillade att Malhous visserligen hade haft möjlighet att också överklaga fastighetsmyndighetens andra beslut men fann det osannolikt att distriktsdomstolen i så fall skulle ha hållit en muntlig förhandling.
    Europadomstolens slutsats blev således att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

9. Feldek mot Slovakien (dom 12.7.2001)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
År 1991 publicerade Dusan Slobodnik en självbiografisk bok, i vilken han redogjorde för hur han hade dömts av en sovjetisk domstol för att han i andra världskrigets slutskede fått tyskarnas uppdrag att spionera på den sovjetiska armén. I boken beskrev han vidare hur han därefter hade varit intagen i sovjetiska fångläger. I juni 1992 blev Slobodnik minister för kultur och utbildning i Slovakien.
    I en tidningsintervju i juli 1992 uttalade sig Feldek om Slobodniks fascistiska förflutna. Han gav uttryck för uppfattningen att det var skadligt för Slovakiens internationella rykte att en person som Slobodnik ingick i regeringen och uppmanade honom att avgå från sin post.
    Slobodnik stämde Feldek för ärekränkning. Rättegången mot honom slutade med att den slovakiska högsta domstolen förklarade Slobodnik berättigad att offentligt proklamera att Feldeks uttalanden i tidningsintervjun utgjorde grovt förtal och ett oberättigat ingrepp i Slobodniks rätt till respekt för sin person.
    Vid Europadomstolen klagade Feldek över att hans yttrandefrihet hade kränkts i strid med artikel 10 i konventionen.

816 Hans Danelius SvJT 2001Europadomstolen fann att Högsta domstolens dom utgjorde ett ingrepp i Feldeks yttrandefrihet samt att detta ingrepp hade stöd i slovakisk lag och tjänade det legitima ändamålet att skydda annans rykte och rättigheter. Frågan var då om ingreppet också kunde anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen konstaterade att Feldeks uttalanden om Slobodnik kunde ses som bidrag till en politisk debatt om Slovakiens uppgörelse med sitt förflutna och att uttalandena gällde en person som var medlem av den slovakiska regeringen. Slobodnik hade varit medlem av en ungdomsorganisation som ansågs vara fascistisk, och Feldeks uttalanden hade alltså viss saklig grund. Under sådana förhållanden ansåg Europadomstolen, med 5 röster mot 2, att det inte funnits tillräckliga skäl att begränsa Feldeks yttrandefrihet på sätt som skett och att hans yttrandefrihet kränkts i strid med artikel 10 i konventionen.

10. Ferrazzini mot Italien (dom 12.7.2001)
Fråga om en skatteprocess gäller civila rättigheter och skyldigheter (artikel 6:1 i konventionen)
Ferrazzini och en annan person överlät en fastighet till ett bolag, som huvudsakligen ägdes av Ferrazzini själv. Bolaget ansökte om nedsättning av vissa skatter som skulle utgå på förvärvet. Efter långvariga förfaranden fann skattemyndigheterna, att bolaget inte var berättigat till skattenedsättning. Ferrazzini överklagade beslutet till en särskild besvärsnämnd, där målet alltjämt var anhängigt när Europadomstolen meddelade sin dom.
    Ferrazzini klagade vid Europadomstolen över att förfarandet i skattemålet pågått under så lång tid att kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid inte var uppfyllt.
    En preliminär principfråga i målet var emellertid om artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på skatteprocesser. Det hade vid Europakommissionen funnits en klar rättspraxis av innebörd att sådana processer inte avsåg civila rättigheter eller skyldigheter och att de därför föll utanför artikel 6:1. Europadomstolen bekräftade nu denna praxis under framhållande att skattefrågor, trots att de gäller ekonomiska förpliktelser, hör till det centrala offentligrättsliga område som inte omfattas av denna artikel. Med 11 röster mot 6 konkluderade domstolen att artikel 6:1 inte var tillämplig i det aktuella fallet.

11. K och T mot Finland (dom 12.7.2001)
Fråga om rätten till respekt för familjelivet (artikel 8 i konventionen)
I detta mål meddelade en kammare av Europadomstolen dom den 27 april 2000. Den finska regeringen begärde därefter omprövning av domen i en större kammare, och denna begäran bifölls. Den dom som nu refereras är den första som meddelats av Europadomstolen efter omprövning av en tidigare meddelad dom.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 817Beträffande omständigheterna i målet och Europadomstolens avgörande den 27 april 2000 hänvisas till SvJT 2000 s. 569 f.
    Huvudfrågan i målet var om K:s och T:s rätt enligt artikel 8 till respekt för familjelivet hade kränkts genom omhändertagandet av barnen M och J.
    Liksom i det tidigare avgörandet fann Europadomstolen att det var fråga om ingrepp i K:s och T:s rätt enligt artikel 8, att ingreppen skett i överensstämmelse med finsk lag samt att de haft de enligt artikel 8:2 legitima syftena att skydda barnens hälsa, moral samt fri- och rättigheter. När det gällde frågan om ingreppen varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle behandlade domstolen först de beslut som fattats om omedelbart, interimistiskt omhändertagande och därefter de senare meddelade besluten om definitivt omhändertagande.
    Europadomstolen fann att det interimistiska beslutet att omhänderta J redan när hon var nyfödd och att på så sätt omedelbart efter födseln skilja modern K från sitt barn var en mycket drastisk åtgärd för vilken tillräckliga skäl inte hade visats föreligga. Med 14 röster mot 3 konkluderade domstolen att artikel 8 hade kränkts genom det interimistiska omhändertagandet av J. Domstolen nådde, med röstsiffrorna 11 mot 6, motsatt slutsats i fråga om det interimistiska beslutet att omhänderta M, eftersom denne var äldre och hade visat tecken på beteendestörningar. M hade dessutom, redan innan beslutet om omhändertagande fattades, med K:s och T:s samtycke skilts från familjen och placerats på annat håll.
    När det sedan gällde de definitiva besluten om omhändertagande av barnen konstaterade Europadomstolen att K vid tidpunkten för omhändertagandet var psykiskt sjuk, att det uppstått sociala problem i familjen och att det fanns anledning tro att barnen skulle må mycket bättre av att tas om hand i fosterhem. K och T hade också fått medverka i beslutsprocessen och hade kunnat få besluten om omhändertagande överprövade av domstol. Dessa beslut kunde därför inte anses strida mot artikel 8.
    Nästa fråga var om myndigheterna hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att möjliggöra en återförening av familjen. I detta hänseende framhöll Europadomstolen att tvångsomhändertagande av ett barn måste betraktas som en temporär åtgärd och att myndigheterna har en positiv skyldighet att verka för att barnet skall kunna återföras till sina föräldrar. I detta fall hade emellertid myndigheterna utgått från att omhändertagandena skulle bli långvariga och inte vidtagit sådana åtgärder som hade kunnat underlätta en återförening. Europadomstolen fann därför att artikel 8 på denna punkt inte hade respekterats. Europadomstolen prövade också om de aktuella begränsningarna av K:s och T:s rätt till umgänge med barnen var förenliga med artikel 8 men fann därvidlag inte något brott mot denna artikel.
    K och T hade slutligen gjort gällande att de i strid med artikel 13 i konventionen inte haft något effektivt rättsmedel för att skydda sin

818 Hans Danelius SvJT 2001rätt till respekt för familjelivet. Europadomstolen fann inte något brott föreligga mot artikel 13 och hänvisade till den motivering som anförts i den tidigare domen av den 27 april 2000.

12. Association Ekin mot Frankrike (dom 17.7.2001)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Den franska föreningen Ekin utgav 1987 en bok med titeln ”Euskadi i krig”, som behandlade problemen i Baskien och i vilken det också ingick en artikel som härrörde från den baskiska befrielserörelsen. Genom beslut den 29 april 1988 av den franske inrikesministern förbjöds spridning av boken i Frankrike med motiveringen att den kunde utgöra en fara för allmän ordning. Förbudet grundade sig på en lagbestämmelse, som tillät ministern att förbjuda tidningar och andra skrifter av utländskt ursprung. Föreningen överklagade beslutet till domstol. Efter långvariga domstolsförfaranden hävdes förbudet slutligen den 9 juli 1997 av den högsta förvaltningsdomstolen, Conseil d’Etat, på grund av att boken inte kunde anses utgöra ett hot mot allmän ordning.
    Föreningen klagade vid Europadomstolen över brott mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen under hänvisning särskilt till att den tillämpade lagbestämmelsen hade ett alltför obestämt innehåll och att ingreppet i yttrandefriheten inte hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen fann att ministerns beslut innefattat ett ingrepp i föreningens yttrandefrihet. Domstolen lämnade öppet om kravet enligt artikel 10:2 i konventionen på att ingreppet måste grundas på lag var uppfyllt trots den tillämpade bestämmelsens allmänna innehåll. Däremot hade ingreppet främjat syften som var legitima enligt artikel 10:2 i konventionen, nämligen skydd av ordning och förebyggande av brott.
    När det sedan gällde frågan om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle konstaterade Europadomstolen att den lagbestämmelse som tillämpats och som bemyndigat inrikesministern att förbjuda spridning av skrifter av utländskt ursprung inte närmare angav villkoren för att ett sådant beslut skulle meddelas. Inte heller framgick av lagen vad som skulle förstås med utländskt ursprung. De franska domstolarna hade också ända fram till avgörandet av Conseil d’Etat i det nu aktuella målet utövat en mycket begränsad kontroll över hur inrikesministern tillämpade lagbestämmelsen i fråga, och dessutom hade föreningen i detta fall måst vänta i nio år innan ett slutligt avgörande hade meddelats. Förfarandet var vidare sådant att utgivaren inte hade möjlighet att, innan förbud utfärdades, framföra sina synpunkter i frågan. Sammantaget fanns alltså inte tillräckliga garantier mot missbruk. Dessutom var det svårt att hävda att bestämmelser som på detta sätt diskriminerade publikationer av utländskt ursprung kunde godtas under nu rådande förhållanden.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 819Med hänsyn till dessa omständigheter och eftersom boken inte kunde anses utgöra ett hot mot allmän ordning fann Europadomstolen att ingreppet inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och att artikel 10 i konventionen därför blivit kränkt.

13. Sadak m.fl. mot Turkiet (dom 17.7.2001)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen), rätten att bli underrättad om anklagelse för brott (artikel 6:3 a) i konventionen), rätten att förbereda sitt försvar (artikel 6:3 b) i konventionen) och rätten att förhöra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Klagandena i detta mål var fyra tidigare ledamöter av det turkiska parlamentet, tillhörande demokratipartiet (DEP), som hade upplösts av Författningsdomstolen den 16 juni 1994. De åtalades vid statssäkerhetsdomstolen i Ankara för brott mot artikel 125 i den turkiska strafflagen, som kriminaliserade handlingar riktade mot landets suveränitet eller syftande till att avskilja någon del av landets territorium. Under rättegångens sista dag, den 8 december 1994, fick klagandena kännedom om att åtalet ändrats på så sätt att de i stället anklagades för brott mot artikel 168 i strafflagen. Enligt denna artikel var det straffbart att i syfte att begå en sådan handling som avsågs i artikel 125 bilda en väpnad organisation eller verka i ledningen för en sådan organisation. Klagandena uppmanades vid förhandlingen att ta ställning till denna ändring av åtalet men ansåg sig inte kunna göra detta, eftersom deras advokater inte var närvarande. Samma dag dömde domstolen dem till långvariga fängelsestraff för brott mot artikel 168 i strafflagen. Domarna fastställdes sedermera av Kassationsdomstolen.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att artikel 6 i konventionen hade kränkts i flera hänseenden. För det första kunde statssäkerhetsdomstolen inte anses ha varit en oavhängig och opartisk domstol. För det andra hade de på grund av ändringen av åtalet vid rättegångens slut inte fått en rättvis rättegång. För det tredje hade tre av dem dömts på grundval av uttalanden av personer som de inte hade haft möjlighet att förhöra eller låta förhöra.
    I anslutning till tidigare avgöranden (fallen Incal mot Turkiet, se SvJT 1998 s. 593 f., och Çiraklar mot Turkiet, se SvJT 1999 s. 69 f.) fann Europadomstolen att statssäkerhetsdomstolen, på grund av att en militär ingått bland domarna, inte hade varit en oavhängig och opartisk domstol.
    När det gällde ändringen av åtalet erinrade Europadomstolen om artikel 6:3 a) i konventionen, som ålägger myndigheterna att underrätta en misstänkt person om anklagelsen mot honom. Domstolen framhöll att denna underrättelse skall omfatta såväl de faktiska omständigheterna som den juridiska kvalificeringen av dessa. Domstolen pekade också på det nära sambandet mellan denna underrättelseskyl-

820 Hans Danelius SvJT 2001dighet och den i artikel 6:3 b) i konventionen behandlade rätten att förbereda sitt försvar.
    I det aktuella fallet hade anklagelsen mot klagandena grundats på artikel 125 i strafflagen ända fram till den sista rättegångsdagen, då åklagaren i stället åberopat artikel 168 som grund för åtalet. Europadomstolen framhöll att statssäkerhetsdomstolen borde ha gett klagandena tid och möjlighet att försvara sig mot den ändrade anklagelsen. Så hade emellertid inte skett, eftersom dom meddelats samma dag som åtalet ändrats och klagandenas advokater dessutom inte hade varit närvarande vid domstolen under denna dag. På denna punkt fann Europadomstolen att klagandenas rätt enligt artikel 6:3 a) och artikel 6:3 b) i förening med artikel 6:1 i konventionen hade kränkts. När det sedan gällde rätten att förhöra vittnen framhöll Europadomstolen att tre av klagandena hade dömts på grundval av uttalanden som gjorts inför åklagare av vissa lokala personer som klagandena inte haft tillfälle att förhöra vare sig då uttalandena gjordes eller senare. Statssäkerhetsdomstolen hade av säkerhetsskäl inte velat höra dessa personer under rättegången, men Europadomstolen fann det inte styrkt att de verkligen skulle ha utsatt sig för personliga risker genom att inställa sig inför statssäkerhetsdomstolen. De tre klagandenas rätt enligt artikel 6:3 d) i förening med artikel 6:1 i konventionen hade därför kränkts.

14. Irfan Bilgin mot Turkiet (dom 17.7.2001)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), rätten till personlig frihet (artikel 5 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagande i målet var Irfan Bilgin, som gjorde gällande att hans bror Kenan Bilgin, efter att ha arresterats i september 1994, hade försvunnit och förmodligen dödats av säkerhetsstyrkorna. Irfan Bilgin framhöll vidare att han inte hade förfogat över något effektivt rättsmedel mot de kränkningar av konventionen som hans bror utsatts för. Turkiska regeringen bestred att Kenan Bilgin hade arresterats. Europakommissionen gjorde genom vissa av sina medlemmar en bevisupptagning för att fastställa vad som inträffat. Europadomstolen grundade sin dom på vad som framkommit genom denna utredning.
    Europadomstolen fann det styrkt att Kenan Bilgin hade berövats friheten av myndigheterna och att han hade hållits i förvar i Ankara. Med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan frihetsberövandet ägt rum utan att det framkommit någon ny information om Kenan Bilgin fann Europadomstolen att han måste antas vara död. Eftersom dödsfallet inträffat efter det att han gripits av säkerhetsstyrkorna, ankom det på myndigheterna att lämna en förklaring till vad som hänt. Ingen sådan förklaring hade lämnats, och myndigheterna fick därför anses ansvariga för hans död. Artikel 2 i konventionen, som skyddar

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 821rätten till liv, hade således kränkts. Dessutom fann Europadomstolen att den utredning om försvinnandet som företagits av de turkiska myndigheterna hade varit bristfällig och att det även i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 2.
    Eftersom myndigheterna inte erkänt att Kenan Bilgin befann sig i deras förvar, hade han under frihetsberövandet saknat alla de rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 5 i konventionen. Europadomstolen konkluderade därför att det förelåg ett brott även mot denna artikel.
    Slutligen fann Europadomstolen att Irfan Bilgin till följd av den bristfälliga utredningen om broderns försvinnande inte hade förfogat över ett effektivt rättsmedel på sätt som krävs enligt artikel 13 i konventionen.

15. Pellegrini mot Italien (dom 20.7.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Maria Grazia Pellegrinis make inledde ett förfarande inför en kyrklig domstol för att få äktenskapet med henne annullerat. Som skäl åberopade han att det förelegat äktenskapshinder på grund av makarnas släktskap med varandra. Den kyrkliga domstolen biföll hans talan och annullerade äktenskapet. Maria Grazia Pellegrini överklagade domen, som emellertid fastställdes av den kyrkliga överinstansen, Romana
Rota.
    Mannen begärde därefter att domen skulle stadfästas av appellationsdomstolen i Florens. Maria Grazia Pellegrini motsatte sig detta och begärde i stället att domen skulle upphävas på grund av att hennes rätt att försvara sig inte hade respekterats inför de kyrkliga instanserna. Appellationsdomstolen biföll inte detta yrkande utan stadfäste domen. Kassationsdomstolen gjorde ingen ändring i detta beslut.
    Vid Europadomstolen klagade Maria Grazia Pellegrini över att de italienska domstolarna hade stadfäst den kyrkliga domen trots att denna meddelats efter en procedur i vilken hennes rätt att försvara sig inte hade respekterats. Europadomstolen framhöll att den inte var behörig att överpröva avgöranden av de kyrkliga domstolarna, eftersom dessa löd under Vatikanen som inte hade ratificerat konventionen. Frågan var emellertid om de italienska domstolarna, innan de stadfäste domen, hade i tillräcklig grad förvissat sig om att det förfarande som hade lett fram till annullering av äktenskapet hade motsvarat kraven i artikel 6. En sådan kontroll var enligt Europadomstolens mening påkallad när det rörde sig om stadfästelse av en dom från ett land där konventionen inte gällde och särskilt i ett fall som detta, då utgången i målet var av stor betydelse för parterna.
    I det aktuella fallet fann Europadomstolen att Maria Grazia Pellegrini vid de kyrkliga domstolarna inte hade haft möjlighet att få kännedom om alla de omständigheter som åberopats av hennes motpart

822 Hans Danelius SvJT 2001och av de vittnen som hörts i målet. Förfarandet hade därför inte varit kontradiktoriskt. Inte heller hade hon underrättats om sina möjligheter att anlita advokat innan hon yttrade sig i målet. De italienska domstolarna hade inte, innan de stadfäste domen, förvissat sig om att hon haft en rättvis rättegång, och dessa domstolar hade därför brutit mot artikel 6:1 i konventionen.

16. Valasinas mot Litauen (dom 24.7.2001)
Frågor om förbudet mot förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och om rätten till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Under tiden från april 1998 till april 2000 avtjänade Valasinas ett fängelsestraff i Pavieniskes-fängelset. Huvudfrågan i målet vid Europadomstolen var om förhållandena i detta fängelse varit sådana att Valasinas härigenom hade utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Till ledning för sin prövning av denna fråga företog Europadomstolen genom några av sina ledamöter en bevisupptagning i Litauen. Ledamöterna besökte också fängelset i fråga. På grundval av denna utredning fann domstolen att förhållandena i fängelset inte varit så graverande att Valasinas rätt enligt artikel 3 därigenom hade kränkts. Något brott mot artikel 3 hade inte heller förelegat med avseende på de disciplinära bestraffningar som ådömts Valasinas. Däremot hade Valasinas vid ett tillfälle blivit föremål för kroppsbesiktning i syfte att undersöka om han från en besökare i fängelset hade mottagit något otillåtet föremål. Kroppsbesiktningen hade utförts i närvaro av en kvinnlig fängelsetjänsteman och innefattat sådan kroppslig beröring att den varit kränkande för hans mänskliga värdighet. I detta hänseende hade han därför utsatts för förnedrande behandling som stred mot artikel 3 i konventionen.
    Vidare hade Valasinas korrespondens med Europadomstolen och Europakommissionen — både de brev han skickade till dessa organ och de brev han mottog från dem — varit föremål för kontroll av fängelsemyndigheterna. Breven hade öppnats och Valasinas hade inte fått behålla de brev som han mottagit från domstolen och kommissionen. Europadomstolen fann att detta varit en inskränkning i hans rätt till respekt för sin korrespondens som inte kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle och att det därför förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen.

17. Rutten mot Nederländerna (dom 24.7.2001)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och om rätten att få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Rutten dömdes för mordförsök till fängelse och i anslutning därtill förvaring i en anstalt för psykiskt störda brottslingar. Tiden för det senare frihetsberövandet utlöpte den 4 september 1994 men förlängdes

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 823med ett år fram till den 4 september 1995. Den 18 juli 1995 ingav åklagaren till arrondissementsdomstolen i Arnhem en begäran om ytterligare förlängning på grund av att Rutten alltjämt fick anses utgöra en fara för andra personer. Arrondissementsdomstolen behandlade ansökningen vid förhandling den 22 september 1995. Den 6 oktober 1995 beslöt domstolen att förlänga tiden för frihetsberövande i anstalt med ytterligare ett år. Rutten överklagade beslutet till appellationsdomstolen i Arnhem, som höll en förhandling i ärendet den 15 januari 1996 och som den 29 januari 1996 fattade ett nytt beslut om förlängning av frihetsberövandet med ett år.
    Vid Europadomstolen gjorde Rutten gällande att det förelåg brott mot artikel 5:1 i konventionen. Han pekade på att förlängningsbeslutet den 6 oktober 1995 inte fattats i överensstämmelse med lag eftersom det under tiden från den 4 september till den 6 oktober 1995 inte hade funnits något domstolsbeslut som grund för frihetsberövandet. Han gjorde också gällande att artikel 5:4 i konventionen hade kränkts genom att förlängningsbeslutet inte meddelats skyndsamt.
    När det gällde artikel 5:1 i konventionen konstaterade Europadomstolen att åklagaren i detta fall — till skillnad från fallet Erkalo mot Nederländerna (se SvJT 1998 s. 781) — hade ingivit sin begäran om förlängning i föreskriven tid, dvs. senast en månad före utgången av den löpande perioden för frihetsberövandet. Däremot hade arrondissementsdomstolen inte fattat sitt beslut inom den föreskrivna tiden om två månader från det att ansökningen inkommit. Detta medförde emellertid inte att frihetsberövandet under mellantiden hade varit olagligt enligt nederländsk rätt. Dessutom hade Rutten den 28 juli 1995 underrättats om att arrondissementsdomstolen avsåg att behandla ansökningen vid en förhandling den 22 september 1995, och han hade inte förrän vid själva förhandlingen gjort någon invändning mot denna försening av handläggningen. Under dessa omständigheter fann Europadomstolen att frihetsberövandet inte kunde anses ha varit olagligt eller godtyckligt och att artikel 5:1 därför inte hade kränkts. När det sedan gällde artikel 5:4 i konventionen framhöll Europadomstolen att arrondissementsdomstolen fattat sitt beslut mer än två månader och sjutton dagar efter det att ansökningen om förlängning inkommit och mer än en månad efter det att tiden för frihetsberövandet enligt det tidigare beslutet om förvaring i anstalt hade utlöpt. Det hade sedan tagit appellationsdomstolen mer än tre månader att fatta sitt beslut med anledning av överklagandet av arrondissementsdomstolens beslut. Under sådana omständigheter var kravet på skyndsamhet i artikel 5:4 inte uppfyllt.

824 Hans Danelius SvJT 200118. Hirst mot Storbritannien (dom 24.7.2001)
Fråga om rätten att få lagligheten av ett frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Hirst dömdes 1980 för dråp till livstids fängelse. Domstolen fann att han led av en allvarlig personlighetsstörning och att detta borde leda till försiktighet när fråga uppkom om hans frigivning. Den minimiperiod han var ålagd att avtjäna i fängelse (”the tariff”) utlöpte den 25 juni 1994.
    Det ankom på en särskild nämnd, Discretionary Lifer Panel (DLP), att därefter periodiskt pröva frågan om Hirsts eventuella frigivning. Efter en första prövning i december 1994 tog DLP på nytt upp frågan vid ett möte den 9 oktober 1996. DLP fann att Hirsts mentala tillstånd väsentligt förbättrats men att tiden ännu inte var mogen för frigivning. Härefter behandlades frågan åter den 15 juli 1998, då DLP än en gång beslöt att inte rekommendera frigivning. En ny prövning skulle ske i juli 2000.
    Hirst klagade vid Europadomstolen över att frågan om hans frigivning inte hade omprövats med skäliga mellanrum, vilket krävdes enligt artikel 5:4 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll att det inte var möjligt att vid tillämpningen av artikel 5:4 i konventionen fastställa en bestämd längsta tid som fick förflyta mellan de tillfällen då en fråga om frigivning skulle prövas. I det aktuella fallet måste beaktas att möjligheterna till frigivning berodde på hur man bedömde Hirsts psykiska instabilitet och den fara han kunde utgöra för andra människor, och detta var omständigheter som kunde växla med tiden. De tidsperioder om 21 månader respektive två år som förflutit mellan prövningstillfällena var under sådana omständigheter alltför långa, och Hirst hade inte haft lagliga möjligheter att få till stånd en prövning vid tidigare tidpunkter. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 5:4 i konventionen inte hade respekterats.

19. Perna mot Italien (dom 25.7.2001)
Frågor om rätten att försvara sig (artikel 6:1 och artikel 6:3 d) i konventionen) och om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Perna, som var journalist, publicerade i tidningen Il Giornale en artikel om en åklagare Caselli i Palermo. Caselli hade varit åklagare i målet mot politikern Giulio Andreotti, som anklagats för att ha lämnat stöd åt maffian men som hade frikänts i första instans. I artikeln redogjorde Perna för Casellis anknytning till kommunistpartiet, och han gjorde gällande att Caselli, samtidigt med att han börjat arbeta inom rättsväsendet, hade svurit en trohetsed till kommunistpartiet. Perna påstod vidare att kommunistpartiet systematiskt sökt i politiskt syfte nå kontroll över åklagarmyndigheterna i ett antal större städer. Caselli hade enligt Perna missbrukat sin ställning som åklagare, bl.a. genom åtalet mot Andreotti. Hans syfte hade varit att krossa denne som poli-

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 825tiker, och han hade mot pekuniär ersättning förmått en tidigare medlem av maffian att medverka med belastande information om Andreotti.
    Perna åtalades för ärekränkning vid distriktsdomstolen i Monza. Han begärde att få höra Caselli i målet, och han åberopade som bevisning två tidningsartiklar om förhållandet mellan Caselli och den tidigare maffiamedlem som hjälpt honom. Denna bevisning avvisades av distriktsdomstolen, som därefter dömde Perna för ärekränkning till böter och skadestånd. I appellationsdomstolen i Milano, dit Perna överklagade domen, begärde han att Caselli och två politiska meningsfränder till denne skulle höras, och han åberopade också viss skriftlig bevisning. Efter att ha avvisat denna bevisning fann appellationsdomstolen, liksom distriktsdomstolen, att Perna gjort sig skyldig till ärekränkning. Domen fastställdes senare av Kassationsdomstolen.
    Vid Europadomstolen klagade Perna över dels att hans genom artikel 6 punkterna 1 och 3 d) i konventionen skyddade rätt att försvara sig hade kränkts genom att domstolarna avvisat den bevisning han önskat framlägga, dels att hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts. När det gällde artikel 6 i konventionen fann Europadomstolen att Perna inte visat att den erbjudna bevisningen varit av betydelse för bedömningen av målet. Något brott mot artikel 6 punkterna 1 och 3 d) förelåg därför inte.
    I fråga om artikel 10 i konventionen behandlade Europadomstolen först påståendet i tidningsartikeln att Caselli hade, när han började arbeta inom rättsväsendet, svurit en trohetsed till kommunistpartiet. Europadomstolen menade att uttalandet om trohetseden inte borde läsas bokstavligt utan fick anses ge uttryck för uppfattningen att Caselli var en övertygad kommunist som var beredd att ta instruktioner från kommunistpartiet. Europadomstolen framhöll att Caselli faktiskt hade varit en militant kommunist och att detta förhållande kunde vara av betydelse vid bedömningen av honom som åklagare. Europadomstolen ansåg att Perna i sin artikel hade använt ett starkt språk men att man i tidningsartiklar måste acceptera vissa överdrifter. Sammantaget fann Europadomstolen att de uttalanden som gjorts var skyddade av yttrandefriheten och att Pernas rätt enligt artikel 10 därför hade kränkts i detta hänseende.
    Europadomstolen gick därefter in på de delar av tidningsartikeln i vilka Perna gjort gällande att det förekommit en plan av kommunisterna att vinna kontroll över åklagarmyndigheterna i ett antal städer och att den tidigare medlemmen av maffian utnyttjats av Caselli på ett ohederligt sätt för att skapa underlag för åtalet mot Andreotti. Europadomstolen fann att något stöd för dessa påståenden inte visats föreligga och att yttrandefrihetens gränser därför hade överskridits när det gällde dessa anklagelser mot Caselli. I detta hänseende hade alltså artikel 10 i konventionen inte kränkts.

826 Hans Danelius SvJT 200120. Ilijkov mot Bulgarien (dom 26.7.2001)
Frågor om längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen) och rätten till domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen)
Ilijkov arresterades den 4 oktober 1993 som misstänkt för förfalskning och bedrägeri. Han häktades och förblev häktad fram till den 31 januari 1997, då han dömdes till 13 års fängelse.
    Under häktningstiden begärde Ilijkov flera gånger att bli frigiven. En sådan begäran, som gjordes muntligt den 27 mars 1996 inför regiondomstolen i Plovdiv, avslogs samma dag av domstolen. Ilijkov överklagade detta beslut till Högsta domstolen, som avslog överklagandet den 28 maj 1996. En ansökan om frigivning mot borgen ingavs den 15 oktober 1996 till regiondomstolen, som avslog ansökningen den 30 oktober 1996. Ilijkovs överklagande av detta beslut avslogs av Högsta domstolen den 4 december 1996.
    Vid Europadomstolen klagade Ilijkov över att hans häktningstid varit alltför lång och därför stått i strid med artikel 5:3 i konventionen. Han gjorde också gällande att förfarandet vid prövningen av hans ansökningar om frigivning inte hade överensstämt med artikel 5:4 i konventionen, eftersom förfarandet inte varit kontradiktoriskt och eftersom domstolarna vid sin prövning inte hade behandlat alla aspekter av frihetsberövandets laglighet och inte hade skyndsamt fattat beslut med anledning av ansökningarna.
    Europadomstolen konstaterade att Ilijkov varit häktad i tre år, tre månader och 27 dagar. Domstolen fann ingen anledning betvivla att han hade varit skäligen misstänkt för brott. Häktningen hade grundats på en presumtion i bulgarisk rätt av innebörd att den misstänkte skall vara häktad när det straff som kan följa på brottet uppgår till tio års fängelse (efter juni 1995 fem års fängelse). Enbart brottets svårhetsgrad kunde emellertid enligt Europadomstolens mening inte utgöra skäl för långvarig häktning, och de bulgariska domstolarna hade inte prövat om det fanns en verklig flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara utan förlängt häktningstiden enbart på grund av denna rättsliga presumtion. Till följd härav kunde häktningstidens längd inte anses skälig, varför Ilijkovs rätt enligt artikel 5:3 i konventionen hade kränkts. När det gällde artikel 5:4 i konventionen konstaterade Europadomstolen att de bulgariska domstolar som prövat Ilijkovs framställningar om frigivning, liksom i fallet Nikolova mot Bulgarien (se SvJT 1999 s. 592), inte hade prövat om det fanns en skälig misstanke mot Ilijkov, eftersom de menat att de genom en sådan prövning skulle nödgas i förväg ta ställning till skuldfrågan. På grund av den rättsliga presumtion som förelåg till förmån för häktning hade Ilijkov inte heller fått sina argument rörande avsaknad av flyktfara, kollusionsfara och recidivfara beaktade. Genom dessa begränsningar av domstolarnas pröv-

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 827ning hade Ilijkov inte åtnjutit den rätt till kontroll av ett frihetsberövandes laglighet som krävdes enligt artikel 5:4 i konventionen.
    När det gällde Högsta domstolens prövning av häktningsfrågan hade yttrande avgivits av åklagaren, men Ilijkov hade inte fått del av detta yttrande och inte fått tillfälle att bemöta det. Förfarandet hade således inte varit kontradiktoriskt, och principen om parternas likställdhet hade inte respekterats. Även i detta hänseende förelåg alltså ett brott mot artikel 5:4 i konventionen.

21. Kreps mot Polen (dom 26.7.2001)
Fråga om längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen)
Kreps arresterades den 13 januari 1993 som misstänkt för väpnat rån och andra brott. Rättegången mot honom och sex andra personer började i september 1994 men uppsköts vid flera tillfällen, bl.a. på grund av att psykiatriska utlåtanden skulle inhämtas beträffande Kreps och vissa andra tilltalade. Först den 18 april 1997 meddelades dom i målet. Kreps dömdes då till elva års fängelse och böter.
    Vid Europadomstolen klagade Kreps över att hans häktningstid varit alltför lång för att vara förenlig med artikel 5:3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Kreps varit häktad i fyra år och tre månader och att de polska domstolarna som skäl för häktningen anfört dels att brotten var grova, dels att häktning krävdes för att rättegången skulle kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.
    Enligt Europadomstolens mening kunde brottens svårhetsgrad inte utgöra skäl för en så lång häktningstid. De polska domstolarna hade inte anfört någon omständighet som tydde på att Kreps, om han frigavs, skulle avvika eller försvåra utredningen. Inte heller hade dessa domstolar övervägt om häktningen kunde ersättas med andra åtgärder som ställande av borgen eller polisövervakning efter frigivning. De häktningsskäl som anförts var därför enligt Europadomstolens mening inte tillräckliga. Dessutom hade rättegången genomförts med betydande förseningar för vilka myndigheterna var ansvariga. Det förelåg därför ett brott mot artikel 5:3 i konventionen.

22. Di Giovine mot Italien (dom 26.7.2001)
Fråga om rätten till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Di Giovine var under frihetsberövande underkastad särskilda restriktioner, bl.a. med avseende på sin korrespondens. Vid Europadomstolen klagade han över att hans korrespondens med Europakommissionen hade kontrollerats i strid med artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att två brev som Di Giovine hade skickat till Europakommissionen hade ankommit dit försedda med fängelsets censurstämpel. Censuren hade utgjort ett ingrepp i hans rätt enligt artikel 8 till respekt för sin korrespondens. Europadomstolen utgick från att den lagbestämmelse som i detta fall legat till grund för censuren var den som i tidigare mål befunnits inte uppfylla kraven

828 Hans Danelius SvJT 2001på tydlig lag, eftersom den inte angav under vilka omständigheter, i vilken omfattning eller på vilket sätt korrespondens fick censureras (bl.a. fallet Labita mot Italien, se SvJT 2000 s. 563 ff.). Liksom i dessa tidigare mål fann Europadomstolen därför att kravet på lagstöd inte var uppfyllt och att artikel 8 blivit kränkt.

23. Horvat mot Kroatien (dom 26.7.2001)
Fråga om rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Detta mål gällde främst frågan om en civil rättegång slutförts inom skälig tid. Europadomstolen fann att så inte varit fallet och att artikel 6:1 i konventionen därför kränkts. I anslutning till sin nya rättspraxis i fallet Kudla mot Polen (se SvJT 2001 s. 63 f.) prövade Europadomstolen om Horvat till sitt förfogande haft ett effektivt rättsmedel på sätt som krävdes enligt artikel 13 i konventionen. I detta hänseende fann Europadomstolen att en hänvändelse till presidenten för den domstol där målet var anhängigt eller till vederbörande justitieministerium inte kunde anses som ett effektivt rättsmedel. En framställning till Författningsdomstolen kunde visserligen göras men kunde prövas i sak först om prövningstillstånd först beviljades. Framställningen kunde dessutom leda till framgång för klaganden endast i speciella fall då den långsamma handläggningen lett till allvarliga och irreparabla skador för klaganden. Inte heller detta rättsmedel var därför effektivt. Europadomstolen konkluderade att även artikel 13 i konventionen blivit kränkt.

24. Mortier mot Frankrike (dom 31.7.2001)
Fråga om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Mortier, som varit anställd som direktör för en sparkassa, förlorade sin anställning i samband med en fusion av flera sparkassor. Han väckte talan mot sin arbetsgivare vid arbetsdomstolen, conseil de prud’hommes, i Limoges med yrkande om lön och skadestånd. Domstolen biföll hans begäran och förpliktade arbetsgivaren att till honom betala ett sammanlagt belopp om 623 748 francs. Detta belopp utbetalades till Mortier.
    Efter överklagande upphävdes arbetsdomstolens dom av appellationsdomstolen, cour d’appel, i Limoges, som ogillade Mortiers talan. Som en följd av denna dom skulle Mortier återbetala det belopp han uppburit på grundval av arbetsdomstolens dom.
    Mortier överklagade appellationsdomstolens dom till Kassationsdomstolen, Cour de cassation. Arbetsgivaren yrkade att Mortiers överklagande skulle avvisas på grund av att han inte återbetalat beloppet om 623 748 francs. Mortier gjorde med anledning härav en delbetalning om 100 000 francs. Genom beslut av presidenten i Kassationsdomstolen avvisades Mortiers överklagande på grund av att han endast delvis återbetalat det belopp som han uppburit med anledning av arbetsdomstolens dom. Mortier, som åberopade sin oförmåga att be-

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 829tala ett högre belopp, sökte förgäves få målet återupptaget av Kassationsdomstolen.
    Vid Europadomstolen klagade Mortier över att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte kunnat få sin sak prövad av Kassationsdomstolen.
    Europadomstolen erinrade om sitt avgörande i målet Annoni di Gussola och Desbordes-Omer mot Frankrike (se SvJT 2001 s. 66 f.), där domstolen tagit ställning till om den franska lagens föreskrift om att Kassationsdomstolen kan vägra pröva ett överklagande på grund av att den överklagade domen inte har verkställts är förenlig med artikel 6:1 i konventionen. I detta tidigare avgörande hade Europadomstolen framhållit att den franska bestämmelsen hade flera legitima syften men att den inte fick tillämpas på ett oproportionerligt sätt. Europadomstolen gick härefter igenom Mortiers ekonomiska situation och fann att denna varit sådan att Mortier saknat möjlighet att återbetala hela det aktuella beloppet. Det framgick inte av Kassationsdomstolens beslut om hans ekonomiska svårigheter faktiskt hade beaktats när hans överklagande avvisades. Under alla förhållanden fann Europadomstolen att avvisandet av överklagandet i detta fall var en oproportionerlig åtgärd, som stred mot artikel 6:1 i konventionen.

25. Zannouti mot Frankrike (dom 31.7.2001)
Fråga om längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen)
Zannouti greps den 23 december 1992 i Nederländerna och utlämnades den 4 maj 1993 till Frankrike, där han häktades såsom misstänkt för mordbrand vid vilken tre personer omkommit och flera andra skadats. Han var häktad ända till den 28 oktober 1998, då han dömdes till fängelse i 15 år. Vid Europadomstolen gjorde han gällande att häktningstidens längd stred mot artikel 5:3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Zannouti hållits häktad på grund av flyktfara men fann det inte visat att denna häktningsgrund bestått ännu efter fem års häktning. Inte heller framgick det av omständigheterna att risken för obehörig påverkan av vittnen kunnat motivera häktning under så lång tid. Slutligen pekade Europadomstolen på en rad förhållanden som visade att brottsutredningen inte bedrivits med den skyndsamhet som varit påkallad. Den långa häktningstiden stod under dessa omständigheter i strid med artikel 5:3 i konventionen.

26. Refah Partisi, Erbakan, Kazan och Tekdal mot Turkiet (dom 31.7.2001)
Fråga om rätten till föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagandena i detta mål var det turkiska politiska partiet Refah (välfärdspartiet) och tre av partiets ledare, varibland den tidigare turkiske premiärministern Necmettin Erbakan. Refah var ett islamiskt parti som i parlamentsvalet 1995 hade erhållit 22 % av rösterna och i kom-

830 Hans Danelius SvJT 2001munalvalet påföljande år 35 % av rösterna. Företrädare för partiet ingick i den koalitionsregering som bildades efter valet 1995.
    I maj 1997 begärde generaladvokaten vid Kassationsdomstolen att Författningsdomstolen skulle upplösa partiet, som han ansåg motverka den princip om åtskillnad mellan stat och religion som låg till grund för det turkiska statsskicket. I januari 1998 upplöste Författningsdomstolen partiet och förordnade att dess egendom skulle tillfalla staten. Domstolen förklarade vidare parlamentsmandaten för sex av partiets ledande personligheter förfallna och förbjöd dem att under en tid av fem år bedriva politisk verksamhet inom något annat parti.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att upplösningen av Refah och förbudet för dess ledare att verka inom andra politiska partier stred mot den genom artikel 11 i konventionen skyddade rätten till föreningsfrihet.
    Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i föreningsfriheten som hade stöd i turkisk lag och som tjänade legitima ändamål enligt artikel 11:2 i konventionen. Det återstod att bedöma om ingreppet kunde anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen konstaterade att ett politiskt parti, för att åtnjuta skydd enligt artikel 11 i konventionen, inte får verka för olagliga eller odemokratiska förändringar i samhället och inte heller får främja våldsanvändning. Det var enligt Europadomstolens mening inte tillräckligt att bedöma ett parti enbart på grundval av dess partiprogram, utan man måste också beakta partiets handlande i praktiken och de uttalanden som gjorts av dess ansvariga företrädare.
    Europadomstolen erinrade vidare om konfessionslösheten som grundval för det turkiska statsskicket och konstaterade att denna princip var av stor betydelse för att vidmakthålla och skydda demokratin i landet. Det var denna princip som hade ifrågasatts av företrädare för Refah. Uttalanden hade gjorts om att partiet borde verka för en stat med flera parallella rättssystem på grundval av medborgarnas religiösa tillhörighet. Företrädare för partiet hade också sagt sig vilja verka för införandet av islamisk shariarätt som den lag som skulle tilllämpas på muslimska trosbekännare. Vissa medlemmar av Refah hade också förklarat sig stödja tanken på jihad, ett heligt krig för att åstadkomma en fullständig seger för islam i Turkiet, och de hade i detta sammanhang inte uteslutit våldsanvändning.
    Europadomstolen fann under sådana förhållanden att upplösningen av Refah och de andra åtgärder som vidtagits i samband därmed kunde anses ha varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och konkluderade, med 4 röster mot 3, att artikel 11 i konventionen inte hade kränkts.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 83127. Vittorio och Luigi Mancini mot Italien (dom 2.8.2001)
Fråga om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen)
Vittorio och Luigi Mancini häktades i december 1997 som misstänkta för häleri. Efter överklagande inställdes de den 7 januari 1998 inför en domstol i Rom, som beslöt att häktningen skulle ersättas med husarrest. Beslutet delgavs Vittorio och Luigi Mancini den 10 januari 1998. På grund av brist på tillgängliga poliser kvarblev de emellertid i häkte ända till den 13 januari 1998, då de överfördes till sitt hem.
    Vid Europadomstolen klagade Vittorio och Luigi Mancini över att de under tiden från den 7 till den 13 januari 1998 varit olagligt berövade friheten i strid med artikel 5:1 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll att även husarrest är ett frihetsberövande och att det därför i detta fall inte varit fråga om att verkställa ett beslut om frigivning utan om att ersätta en frihetsberövande åtgärd med en lindrigare sådan åtgärd. Europadomstolen fann emellertid skillnaden mellan dessa båda former av frihetsberövande vara så betydande att det aktuella fallet väsentligt skilde sig från fallet Ashingdane mot Storbritannien (se SvJT 1991 s. 268 f.), där det var fråga om fördröjningar vid överförandet av en person från ett psykiatriskt sjukhus till ett annat sådant sjukhus med en friare regim. När det gällde utbyte av häktning mot husarrest ansåg Europadomstolen att förändringen var så stor att frågan föll inom ramen för artikel 5:1 c) i konventionen.
    Europadomstolen erinrade om sin tidigare praxis, enligt vilken ett beslut om frigivning måste verkställas med stor skyndsamhet, låt vara att en kort fördröjning kan vara oundviklig av praktiska skäl (fallen Giulia Manzoni, se SvJT 1997 s. 759, och Quinn mot Frankrike, se SvJT 1995 s. 536 f.). I det aktuella fallet hade överförandet av Vittorio och Luigi Mancini till deras hem försenats i minst tre dagar, vilket inte var förenligt med artikel 5:1 i konventionen. Med 4 röster mot 3 konkluderade Europadomstolen att artikel 5:1 i konventionen blivit kränkt i detta fall.

28. Elia S.r.l. mot Italien (dom 2.8.2001)
Fråga om skydd för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Bolaget Elia ägde sedan 1967 ett markområde i kommunen Pomezia. Några år tidigare hade kommunen förklarat sig välvilligt inställd till ett byggnadsprojekt avseende denna mark. Efter Elias förvärv ändrade emellertid kommunen sin inställning till hur marken skulle användas och stödde i stället tanken på att där anlägga en offentlig park. I november 1974 godkände provinsen Lazio en generalplan, enligt vilken marken skulle få en sådan användning. Enligt generalplanen skulle marken exproprieras, och tills det skedde fick den inte bebyggas. Det byggnadsförbud som gällde enligt generalplanen förföll 1979, eftersom det ännu inte hade antagits någon detaljplan. Trots detta fick Elia inte bebygga marken intill dess ett nytt beslut fattats om dess

832 Hans Danelius SvJT 2001användningsområde. I oktober 1995 diskuterade kommunen Pomezia en ny detaljplan, enligt vilken marken skulle användas för offentliga ändamål. Ett nytt byggnadsförbud utfärdades i avbidan på en framtida expropriation av marken. En detaljplan som innefattade byggnadsförbud avseende Elias mark antogs i mars 1999.
    Vid Europadomstolen gjorde Elia gällande att de inskränkningar i fråga om användningen av marken som varit i kraft under lång tid utan att någon ersättning utgått stred mot bolagets rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till respekt för sin egendom.
    Europadomstolen konstaterade att det i detta mål var fråga om ett ingrepp i skyddet för äganderätten och att det gällde att avgöra om ingreppet var proportionerligt och därmed förenligt med artikel 1 i tilläggsprotokollet.
    I detta hänseende fäste Europadomstolen vikt vid att byggnadsförbudet varit i kraft i mer än 26 år från antagandet av generalplanen 1974 och i mer än 33 år sedan kommunen börjat planera ett nytt användningsområde för marken. Under hela denna period hade Elia hållits i ovisshet om vad som skulle hända med marken, och hot om expropriation hade framförts vid skilda tillfällen. Inte heller hade Elia kunnat erhålla rättelse genom att vända sig till domstol. Situationen hade varit bekymmersam för Elia och avsevärt försvårat för bolaget att sälja marken. Inte heller hade bolaget enligt inhemsk lag haft rätt till ersättning. Genom dessa omständigheter hade Elia fått bära en alltför stor börda, och en rimlig balans mellan de allmänna och privata intressena hade inte vidmakthållits. Europadomstolen konkluderade därför, med 6 röster mot 1, att artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.

29. Cooperativa La Laurentina mot Italien (dom 2.8.2001)
Fråga om skydd för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
La Laurentina var ett kooperativt bolag med uppgift att bygga bostäder. Bolaget köpte 1960 ett markområde i Rom, vilket enligt då gällande stadsplan fick bebyggas. La Laurentina ingav vid flera tillfällen under de följande åren ansökningar om byggnadstillstånd men erhöll inte ett sådant tillstånd. En ny stadsplan, som var mera restriktiv i fråga om ny bebyggelse, godkändes i december 1965. Enligt denna stadsplan fick La Laurentinas mark alltjämt bebyggas, men för att byggnadstillstånd skulle beviljas krävdes antingen att myndigheterna antog en verkställighetsplan eller att markägarna nådde en överenskommelse med myndigheterna om exploateringen av ett visst område. La Laurentina fortsatte sina försök att få byggnadstillstånd men utan framgång. År 1974 antog staden Rom en ändrad stadsplan, enligt vilken det inte längre skulle få byggas bostäder utan endast kontor eller hotell på La Laurentinas mark. Slutligen bestämdes 1997 att marken skulle användas till grönområden.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 833Vid Europadomstolen klagade La Laurentina över att det under en tid av mer än 35 år varit omöjligt för bolaget att få tillstånd att bygga bostäder på marken i fråga.
    Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i La Laurentinas rätt till respekt för sin egendom. Frågan var om detta ingrepp kunde anses proportionerligt.
    I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att La Laurentina under tiden fram till 1974 i princip haft rätt att bebygga marken men att byggnadstillstånd hade förutsatt att det fanns antingen en detaljplan eller en överenskommelse mellan myndigheter och markägare. Eftersom inget av dessa villkor var uppfyllt, hade byggnadstillstånd inte beviljats. La Laurentina hade emellertid kunnat tillsammans med andra markägare föreslå myndigheterna att ingå ett avtal om byggande av bostäder. Att La Laurentina inte fått byggnadstillstånd berodde alltså till en del på bolaget självt.
    Europadomstolen påpekade däremot att La Laurentina efter 1974 inte haft möjlighet enligt stadsplanen att bygga bostäder på marken i fråga. Men marken hade fortfarande haft ett ekonomiskt värde, och La Laurentina hade kunnat sälja den till någon som var intresserad av att bebygga den med det slags bebyggelse som var tillåten enligt den då gällande stadsplanen.
    Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att myndigheterna inte hade inskränkt La Laurentinas befogenheter som markägare i sådan grad att det kunde anses föreligga ett brott mot principen om en rimlig balans mellan allmänna och enskilda intressen. Något brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet förelåg därför inte.

30. Grande Oriente d’Italia di Palazzo Giustiniani mot Italien (dom 2.8.2001)
Fråga om rätten till föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Grande Oriente d’Italia di Palazzo Giustiniani var en till frimurarorden anknuten förening, i vilken flera frimurarloger ingick som medlemmar. En lag som gällde i provinsen Marche innehöll regler för de regionala myndigheternas tillsättande av vissa offentliga och icke offentliga befattningar. Den procedur som enligt dessa regler skulle tilllämpas innebar att ansökningar skulle inges till myndigheterna och åtföljas bl.a. av en försäkran att kandidaten inte tillhörde någon frimurarloge. Grande Oriente gjorde gällande att denna bestämmelse kränkte dess rätt enligt artikel 11 i konventionen till föreningsfrihet.
    Europadomstolen fann att det rörde sig om ett ingrepp i rätten till föreningsfrihet. När det gällde ingreppets syfte hänvisade Europadomstolen till regeringens förklaring att man velat lugna den allmänna opinionen i ett läge då det pågick en livlig diskussion om vilken roll som frimurarna hade spelat i det offentliga livet. Europadomstolen godtog därför att syftet varit att skydda nationell säkerhet och allmän ordning. Emellertid kunde ingreppet, eftersom själva medlem-

834 Hans Danelius SvJT 2001skapet i en frimurarloge inte kunde anses klandervärt, inte anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen gick härefter in på frågan om den särskilda bestämmelsen i artikel 11:2 i konventionen, som medger inskränkningar av föreningsfriheten för medlemmar av den statliga förvaltningen, kunde vara tillämplig i detta fall. Europadomstolen framhöll att begreppet medlemmar av den statliga förvaltningen i detta sammanhang måste tolkas restriktivt och att åtskilliga av de befattningar som det gällde inte kunde hänföras till detta begrepp.
    Europadomstolen konkluderade således att artikel 11 i konventionen blivit kränkt.

31. N.F. mot Italien (dom 2.8.2001)
Frågor om rätten till föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen) och rätten till respekt för privatlivet (artikel 8 i konventionen)
N.F. var domare. Han blev 1991 medlem av en frimurarloge, som var ansluten till Grande Oriente d’Italia di Palazzo Giustiniani (jfr målet under 30). Sedan en undersökning inletts om vissa frimurarloger och deras verksamhet, blev N.F. föremål för ett disciplinärt förfarande, i vilket han anklagades för att ha skadat domarkårens anseende genom sin anslutning till frimurarlogen. N.F. tilldelades en varning av disciplinnämnden, som grundade sitt avgörande på en bestämmelse om att disciplinstraff kunde ådömas en domare som brustit i sina skyldigheter eller vars uppförande inte förtjänade det förtroende och den aktning som en domare borde åtnjuta. Den disciplinära bestraffningen medförde också att N.F. inte befordrades till en annan tjänst.
    Vid Europadomstolen klagade N.F. över brott mot föreningsfriheten enligt artikel 11 i konventionen samt mot rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen på grund av att uppgifter om hans anslutning till frimurarorden vidarebefordrats av myndigheterna och publicerats i pressen.
    När det gällde artikel 11 i konventionen fann Europadomstolen att den disciplinära bestraffningen av N.F. utgjorde ett ingrepp i dennes föreningsfrihet. Europadomstolen behandlade därefter frågan om kravet i artikel 11:2 på att ett ingrepp skall vara föreskrivet i lag var uppfyllt.
    Europadomstolen konstaterade att det inte räckte med att ingreppet grundade sig på en lagregel utan att det också krävdes att tillämpningen av lagen hade varit i rimlig mån förutsebar. Den allmänt avfattade disciplinregel som tillämpats måste läsas tillsammans med ett direktiv som utfärdats rörande domares anslutning till vissa organisationer, men inte heller detta direktiv var enligt Europadomstolens mening så tydligt att det kunde anses förutsebart att anslutning till en frimurarloge skulle föranleda disciplinär bestraffning.
    Europadomstolen fann därför att kravet på förutsebarhet inte var uppfyllt och att ingreppet i föreningsfriheten i detta fall inte kunde

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 835anses föreskrivet i lag. Domstolen konkluderade, med 4 röster mot 3, att artikel 11 i konventionen inte hade respekterats. När det gällde artikel 8 i konventionen fann Europadomstolen det inte framgå av omständigheterna i målet att publiceringen i pressen av uppgifter om N.F.:s medlemskap i frimurarlogen hade skadat hans rätt till respekt för privatlivet, varför denna artikel inte hade kränkts.

32. Boultif mot Schweiz (dom 2.8.2001)
Fråga om rätten till respekt för familjelivet (artikel 8 i konventionen)
Boultif var en algerisk medborgare som kom till Schweiz 1992 och som där påföljande år gifte sig med en schweizisk kvinna. Han fick därefter uppehållstillstånd i Schweiz men dömdes 1997 av schweizisk domstol för bl.a. rån till två års fängelse, varefter han förvägrades fortsatt uppehållstillstånd. Han tvingades lämna Schweiz 2000 och skildes härigenom från sin hustru.
    Vid Europadomstolen klagade Boultif över att han genom beslutet att inte bevilja honom tillstånd att kvarstanna i Schweiz hade tvingats leva åtskild från sin hustru, som var schweizisk medborgare och inte kunde förväntas följa med honom till Algeriet. Han gjorde gällande att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv hade kränkts. Europadomstolen fann att det förelåg ett ingrepp i rätten till respekt för familjelivet och att detta ingrepp var grundat på schweizisk lag och syftade till att förebygga oordning och brott, vilket var ett legitimt skäl enligt artikel 8:2 i konventionen. Frågan var emellertid om ingreppet var proportionerligt och därmed kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen konstaterade att Boultif hade begått ett allvarligt brott, men brottet hade begåtts redan 1994 och Boultif hade inte återfallit i brott under de följande sex åren. Han hade skött sig väl i fängelset och hade frigivits i förtid. Det fanns därför omständigheter som tydde på att han trots det allvarliga brott han en gång begått inte längre utgjorde ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet. Europadomstolen fann vidare situationen vara sådan att hans schweiziska hustru inte kunde förväntas följa honom till Algeriet. Inte heller hade det visats att de hade möjligheter att bosätta sig i ett tredje land.
    Europadomstolen konkluderade att ingreppet i familjelivet under sådana förhållanden var oproportionerligt och att det förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen.

33. P.G. och J.H. mot Storbritannien (dom 25.9.2001)
Frågor om rätten till skydd för privatlivet (artikel 8 i konventionen), rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Med anledning av uppgifter om att P.G. och en annan person, B, planerade att utföra ett väpnat rån fick polisinspektören Mann tillstånd

836 Hans Danelius SvJT 2001av sin chef inom polisen att installera en avlyssningsanordning i B:s våning. Sedan installationen skett, avlyssnades och inspelades samtal som fördes i våningen under tiden från den 4 till den 15 mars 1995.
    Den 14 mars 1995 begärde polisen dessutom hos vederbörande telefonbolag att få uppgifter om de telefonnummer med vilka B:s telefon hade varit i kontakt under tiden från den 1 januari till den 14 mars 1995. Polisen uppgav att dessa uppgifter behövdes för att identifiera personer som ingick i en grupp av misstänkta rånare. De begärda uppgifterna överlämnades av telefonbolaget.
    P.G. och J.H., som var klagande vid Europadomstolen, arresterades den 16 mars 1995 i en stulen bil i vilken också utrustning som kunde användas vid rån påträffades. De vägrade att svara på polisens frågor och ville inte heller medverka till att låta polisen spela in prov på deras röster. I stället installerade polisen i hemlighet inspelningsapparatur i deras celler, och de polismän som skulle ha kontakt med dem försågs med utrustning för inspelning. Genom dessa åtgärder kunde deras röster spelas in utan att de var medvetna om att detta skedde. Röstproven skickades därefter till en sakkunnig som jämförde dem med rösterna i de samtal som spelats in i B:s bostad mellan den 4 och den 15 mars 1995 och drog slutsatsen beträffande P.G. att det var sannolikt att hans röst fanns med på dessa inspelningar och beträffande J.H. att det var mycket sannolikt att även hans röst fanns på inspelningarna.
    P.G. och J.H. åtalades för stämpling till rån. De bestred att den bevisning som härrörde från den hemliga avlyssningen i B:s hem skulle få åberopas mot dem.
    Innan rättegången ägde rum inför juryn, tog domaren ställning till vissa frågor rörande bevisningen. För att förhindra att polisens spaningsmetoder blev kända beslöt domaren att delar av en rapport av polisinspektören Mann inte skulle få utlämnas till P.G. och J.H. eller deras försvarare. Polisinspektören Mann behövde inte heller omedelbart besvara vissa frågor som ställdes till honom av försvararna, men dessa fick möjlighet att få frågorna ställda och senare besvarade inför domaren i försvararnas frånvaro. Efter det att denna procedur tillämpats, beslöt domaren att de svar som Mann lämnat inte fick röjas för försvararna, eftersom den nytta dessa kunde ha av svaren var obetydlig i jämförelse med den skada för allmänna intressen som skulle uppkomma om svaren blev tillgängliga.
    Domaren beslöt härefter att tillåta den bevisning som grundade sig på hemlig avlyssning och på de röstprov som tagits utan att P.G. och J.H. varit medvetna om upptagningen. P.G. och J.H. befanns skyldiga till stämpling till rån och dömdes till långa fängelsestraff.
    Vid Europadomstolen förelåg till bedömning flera frågor som gällde den i artikel 8 i konventionen skyddade rätten till respekt för privatlivet och rätten enligt artikel 6 i konventionen till en rättvis rättegång.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 837Europadomstolen fann först att avlyssningen i B:s våning utgjorde ett ingrepp i klagandenas rätt enligt artikel 8 i konventionen och att det inte funnits något lagstöd för avlyssningen, som därför redan av detta skäl var oförenlig med artikel 8. Europadomstolen hänvisade i detta sammanhang till det liknande fallet Khan mot Storbritannien (se SvJT 2000 s. 579 f.).
    När det sedan gällde polisens inhämtande av upplysningar från telefonbolaget om samtal som förts på B:s telefon fann Europadomstolen att det även här rörde sig om ett ingrepp i P.G.:s och J.H.:s genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt. Det var emellertid bara fråga om utlämnande av telefonnummer, och för detta kunde det anses finnas tillräckligt stöd i de lagar som gällde brottsspaning. Åtgärden syftade till att skydda allmän säkerhet, att förebygga brott och att skydda andras rättigheter, vilket var legitima ändamål enligt artikel 8:2. Det hade inte gjorts gällande att åtgärden var oproportionerlig. Europadomstolen fann därför att artikel 8 på denna punkt inte hade kränkts. Den tredje frågan avseende artikel 8 gällde användningen av en inspelningsanordning för att ta röstprov på P.G. och J.H. utan att dessa var medvetna om att deras röster inspelades. Europadomstolen övervägde om en inspelning av detta slag över huvud taget utgjorde ett ingrepp i rätten till skydd för privatlivet men fann detta vara fallet, eftersom avsikten var att analysera den inspelade rösten och med hjälp därav och av andra persondata identifiera vissa personer. Europadomstolen ansåg vidare att det inte hade funnits något lagligt stöd för att polisen skulle få i sina egna lokaler använda dolda avlyssningsanordningar. Ingreppet hade alltså skett utan stöd i lag och stred därför mot artikel 8 i konventionen.
    När det sedan gällde artikel 6 i konventionen behandlade Europadomstolen först frågan om det var förenligt med denna artikel att viss bevisning inte gjorts tillgänglig för P.G. och J.H. och att förfarandet alltså inte varit helt kontradiktoriskt. Europadomstolen uttalade att det undantagsvis kunde vara nödvändigt att med hänsyn till starka allmänna intressen göra avsteg från principerna för ett kontradiktoriskt förfarande men att det i sådana fall måste finnas andra vägar för att tillgodose försvarets behov. I det aktuella fallet hade delar av polisinspektören Manns rapport inte utlämnats till försvaret, och Mann hade vägrat att svara på vissa av försvarets frågor. Emellertid hade försvaret tillåtits medverka så mycket som möjligt i förfarandet, och de frågor som försvaret velat få Mann att svara på hade ställts till honom av domaren enskilt. Vidare hade det material som försvaret inte fått del av inte legat till grund för åtalet och inte heller presenterats för juryn. Domaren hade också varit väl medveten om betydelsen av att försvarets intressen tillgodosågs och gjort vad som rimligen kunnat göras i detta hänseende. Europadomstolen fann av dessa skäl att artikel 6:1 inte hade kränkts.

838 Hans Danelius SvJT 2001En annan fråga var om P.G. och J.H. hade vägrats en rättvis rättegång genom att bevisningen mot dem delvis hade åstadkommits genom olaglig avlyssning. Europadomstolen framhöll att den olaglighet som konstaterats i detta fall inte hade bestått i brott mot inhemsk rätt utan i avsaknaden av inhemskt lagstöd för åtgärden. Vidare hade inspelningarna inte varit den enda bevisningen mot P.G. och J.H., och dessa hade haft all möjlighet att angripa äktheten och användningen av inspelningarna. När det gällde röstproven fann Europadomstolen att dessa närmast kunde liknas vid blodprov, hårprov eller andra prov från människokroppen som kunde vetenskapligt analyseras. Sådana prov kunde tas från misstänkta personer utan att detta stred mot deras rätt att inte själva behöva bidra med belastande material (”the privilege against self-incrimination”). Något brott mot artikel 6:1 i konventionen förelåg alltså inte heller i detta hänseende.
    Slutligen prövade Europadomstolen om P.G. och J.H. hade haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande med avseende på brotten mot deras rätt till skydd för privatlivet. På denna punkt fann Europadomstolen att de inhemska domstolarna inte hade kunnat pröva frågan om ingreppen i deras privatliv haft stöd i lag och tillerkänna dem lämplig gottgörelse om så inte var fallet. Andra vägar att klaga över polisens beteende, t.ex. genom en hänvändelse till polisen själv, kunde inte heller väntas ha lett till en opartisk och självständig undersökning och utgjorde därför inte effektiva rättsmedel. Konklusionen blev att artikel 13 i konventionen hade kränkts.

34. Sahiner mot Turkiet (dom 25.9.2001)2 Fråga om rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Sahiner dömdes av militärdomstolen i Ankara för medlemskap i den olagliga väpnade organisationen Dev-Yol och för andra brott till livstids fängelse. Militärdomstolen, som under tid då undantagstillstånd rådde hade till uppgift att handlägga mål rörande brott mot statens säkerhet, var sammansatt av två civila domare, två militärdomare och en arméofficer. Vid Europadomstolen uppkom frågan om militärdomstolen kunde godtas som en oavhängig och opartisk domstol.
    Europadomstolen framhöll att de två militärdomarna tillhörde armén som hade att ta order från regeringsmakten. De var även under tjänstgöringen som domare underkastade militär disciplin, och deras tjänstgöring bedömdes av deras överordnade. De omdömen som där-

2 Samma dag meddelade Europadomstolen domar i målen Ari, Mehmet Ali Yilmaz, Gülsen och Halil Yasin Ketenoglu, Selçuk Yildirim, Tamkoç, Yalgin, Günes, Kizilöz, Fikret Dogan, Yakis och Arap Yalgin m.fl., samtliga mot Turkiet. I samtliga dessa mål uppkom frågan om militärdomstolens oavhängighet och opartiskhet, och Europadomstolen fann i flertalet av dessa fall, med samma motivering som i fallet Sahiner, att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts. Motsatt utgång blev det beträffande en av klagandena i fallet Arap Yalgin m.fl. och beträffande båda klagandena i fallet Gülsen och Halil Yasin Ketenoglu, eftersom militärdomstolens domar i dessa fall senare hade undanröjts av den militära kassationsdomstolen.

SvJT 2001 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2001 839vid avgavs var av betydelse för eventuell framtida befordran. Det var också förvaltningsmyndigheterna och armén som medverkade till deras utnämningar till domare. Även den arméofficer som ingick i militärdomstolen var underordnad militära chefer och var inte oavhängig i förhållande till de militära myndigheterna. Enligt Europadomstolens mening kunde en civil person som lagfördes inför en på sådant sätt sammansatt militärdomstol ha grundad anledning att betvivla domstolens oavhängighet och opartiskhet. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att kraven i artikel 6:1 i konventionen på en rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol inte var uppfyllda.

35. Günay m.fl. mot Turkiet (dom 27.9.2001)
Fråga om rätten för den som berövats friheten på grund av misstanke om brott att ofördröjligen ställas inför en domare (artikel 5:3 i konventionen)
Klagandena i detta mål var tio personer som arresterades vid olika tidpunkter mellan den 2 december och den 8 december 1995 som misstänkta för samarbete med PKK. De inställdes den 13 december 1995 inför en domare vid statssäkerhetsdomstolen i Izmir, som beslöt att häkta nio av dem och att sätta den tionde på fri fot.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att deras rätt enligt artikel 5:3 i konventionen att ofördröjligen ställas inför en domare hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att det efter arresteringen hade förflutit mellan fem och elva dagar till dess klagandena hade ställts inför en domare. Under hänvisning till sin tidigare praxis (bl.a. fallen Brogan m.fl. mot Storbritannien, se SvJT 1991 s. 272, och Dikme mot Turkiet, se SvJT 2000 s. 827 ff.) konstaterade Europadomstolen att tider om fem till elva dagar var alltför långa för att uppfylla kravet på ofördröjlig inställelse och att artikel 5:3 i konventionen blivit kränkt.

36. Hirvisaari mot Finland (dom 27.9.2001)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Hirvisaari tillerkändes 1992 av sin arbetsgivares pensionsfond full invalidpension. Beslutet ändrades 1997, då pensionsfonden beslöt att han endast skulle uppbära halv pension. Som motivering angavs att hans arbetsförmåga inte kunde anses nedsatt i så hög grad att han hade rätt till full pension.
    Hirvisaari överklagade beslutet till Pensionsnämnden, som avslog överklagandet. I beslutet angavs, å ena sidan, att Hirvisaaris tillstånd hade försämrats under hösten 1997 och, å andra sidan, att han kunde anses ha partiell arbetsförmåga. Hirvisaari överklagade beslutet till Försäkringsdomstolen, som under hänvisning till de skäl som angivits av Pensionsnämnden avslog överklagandet.
    Vid Europadomstolen klagade Hirvisaari över att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte haft en rättvis rättegång, eftersom Pen-

840 Hans Danelius SvJT 2001sionsnämnden och Försäkringsdomstolen inte på ett tillfredsställande sätt motiverat sina beslut.
    Europadomstolen konstaterade att Pensionsnämndens beslut innebar att Hirvisaari, som under lång tid uppburit full pension, hädanefter skulle få endast halv pension och att detta motiverats med att hans tillstånd under 1997 hade försämrats men att hans sjukdom ändå framstod som lindrig. Denna motivering framstod som förvirrande och motsägelsefull och var inte tillräcklig som förklaring till beslutet att väsentligt skära ner Hirvisaaris pensionsförmåner. Försäkringsdomstolen hade nöjt sig med att hänvisa till vad Pensionsnämnden anfört och hade således inte bidragit till att klarlägga skälen för nedskärningen. Med hänsyn härtill och med beaktande av den stora betydelse som beslutet hade för Hirvisaari fann Europadomstolen att denne inte haft en rättvis rättegång och att artikel 6:1 i konventionen alltså blivit kränkt.

37. Övriga fall
I tidigare fall har Europadomstolen funnit brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet föreligga på grund av att dröjsmålsräntan i Turkiet vid försenad betalning av expropriationsersättning varit väsentligt lägre än penningvärdets fall genom inflation under samma tid (bl.a. målen Akkus mot Turkiet, se SvJT 1997 s. 760 f., Aka mot Turkiet, se SvJT 1998 s. 784, samt de mål som nämns i SvJT 2001 s. 626). Genom domar den 3, den 10 och den 17 juli samt den 18 september 2001 fann Europadomstolen i ytterligare sammanlagt 58 fall att Turkiet av samma skäl hade brutit mot artikel 1 i tilläggsprotokollet.