JOHAN ALLING m.fl., Beslut, dokumentation och öppenhet i EU, Norstedts Juridik 2001, 300 s.
Den som försökt sig på att finna rätt i den gemenskapsrättsliga normgivningen vet att det inte är helt lätt. Redan att söka utreda vad som för dagen — eller vid en viss annan relevant tidpunkt — är gällande lydelse av en viss föreskrift på EG-nivå är förbundet med vissa svårigheter. Än mer komplicerat kan det bli om man dessutom har ambitionen att tolka bestämmelsen sedan man väl har funnit den. Behovet av vägledning är således stort och författarna av föreliggande arbete synes ha haft för avsikt att hjälpa oss med både kompass och karta. De har i stort lyckats med sin föresats. Det är således fråga om en handbok som först och främst beskriver var och med vilka medel man kan finna den dokumentation man söker, men som också — om än mera översiktligt — redovisar det institutionella och rättsliga sammanhang inom vilket dokumentationen produceras. För den i EG-rättens mysterier mera insatte är det förstås den förstnämnda aspekten som ger boken dess värde, samtidigt som det självfallet är en stor fördel att även den relativt oinvigde med dess hjälp kan skaffa sig information om såväl juridik som politik i unionen.
I det inledande kapitlet beskrivs kortfattat och korrekt unionens institutioner och andra organ. En randanmärkning är att beträffande Europaparlamentet sägs att genom Amsterdamfördraget maximerades antalet ledamöter till 700 och att det gäller oberoende av EU:s utvidgning. Jo, visst var det tanken i Amsterdam — men i Nice bestämdes ett nytt tak om 732 ledamöter, beräknat för en union med 27 medlemsstater. Nicefördraget är visserligen ännu inte gällande rätt men måste rimligen komma att bli det innan någon utvidgning alls kan komma till stånd. En oklarhet har också smugit sig in när EGdomstolens arbete beskrivs. Det sägs först att domstolen i normalfallet sammanträder i plenum medan det i nästa mening konstateras att det dock är snarare regel än undantag att man sammanträder på avdelningar. Det är nog det senare konstaterandet som har mest fog för sig. I ett par senare kapitel redovisas de beslutsförfaranden som tillämpas i unionen samt de olika slag av rättsakter och politiska instrument som kommer till användning. I ett avsnitt som behandlar strävandena att förenkla i första hand fördragen, och även i övrigt genomgående i boken, har författarna valt att använda beteckningen Maastrichtfördraget för det avtal genom vilket bl.a. europeiska unionen upprättas. Frågan är om det inte kan vara lite förvirrande. Maastrichtfördraget innehåller dels ett antal artiklar genom vilka unionen upprättas, dels bestämmelser som föreskriver ändringar i de tidigare existerande grundläggande gemenskapsfördragen. Jag tror för min del att det därför är enklare och tydligare att numera tala om fyra grundläggande fördrag, nämligen Unionsfördraget (som beslutades i Maastricht och därefter ändrats genom Amsterdamfördraget) och EG-, EKSG- (eller Kol- och stål-) samt Euratomfördragen (vilkas aktuella lydelse bestämts genom ändringar beslutade i såväl Maastricht som Amsterdam). I kapitel 2 redovisas regler och praxis såvitt gäller öppenhet och sekretess inom unionen och hos dess olika institutioner. Ett problem här, som författarna är väl medvetna om, är att boken gick i tryck strax efter det att den nya