BENGT LINDELL, Alternativ tvistlösning. Särskilt medling och skiljeförfarande. Iustus förlag, 2000, 279 s.

 

Även om olika sätt att vid sidan av rättegångsförfarandet lösa tvister sedan länge praktiserats här i landet har samlade framställningar om alternativ till rättegång varit sällsynta. På senare år har dock alternativ tvistlösning — eller som den engelska termen lyder Alternative Dispute Resolutions (ADR) — tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Bengt Lindells bok får ses som ett bevis på det intresse som dessa frågor väckt. Det kan i sammanhanget nämnas att Jan Norman häromåret publicerade boken Medling och andra typer av ADR, vilken tidigare anmälts i denna tidskrift (se SvJT 2000 s. 985 f.).
    Det råder i viss utsträckning olika uppfattningar om vad som bör innefattas i begreppet alternativ tvistlösning. Vissa författare vill exempelvis inte räkna skiljeförfarande dit. Lindell har emellertid utgått från en vid definition och räknar allt utom rättegång till alternativ tvistlösning.
    Lindells bok behandlar i olika kapitel Alternative Dispute Resolutions i USA, förhandling, medling och skiljeförfarande. I det sista kapitlet lämnar Lindell vissa sammanfattande synpunkter på alternativ tvistelösning.
    Lindell väljer att dela in de olika formerna av ADR i domstolsanknuten och icke domstolsanknuten ADR och beskriver i det inledande avsnittet de former av ADR som främst förekommer i USA. I kategorin domstolsanknuten ADR behandlas bl.a. Summary Jury Trial, vilket beskrivs som en reducerad form av en full rättegång med jury, vars syfte är att underlätta förlikningar. Ombuden ges möjlighet att kortfattat presentera målet och argumentera för sin sak inför juryn bestående av sex personer med en domare eller ”magistrate” som ordförande. Enligt Lindell är denna form av tvistlösning särskilt vanlig i skadeståndsmål och andra mål där inslag av skönsmässig bedömning förekommer. Eftersom syftet är att underlätta förlikningar måste parterna vara personligen närvarande. Parterna har att mot bakgrund av juryns utlåtande försöka träffa en uppgörelse. De kan också, om de är ense om det, låta ett enhälligt utlåtande avgöra målet, varefter domstolen meddelar dom i enlighet med juryns bedömning. I avsnittet beskrivs även andra former av domstolsanknuten ADR, däribland Early Neutral Evaluation som går ut på att en opartisk person, vanligtvis en erfaren advokat, utses av domstolen och ges i uppgift att värdera målet på ett tidigt stadium i syfte att underlätta en uppgörelse mellan parterna. Parterna föreläggs att inställa sig till ett sammanträde inför den domstolsutsedde personen och åläggs att viss tid dessförinnan ge in en kort beskrivning av bl.a. de frågor som är tvistiga. Vid sammanträdet presenterar parterna kortfattat målet för den domstolsutsedde personen. Viss bevisning kan därvid åberopas. Den domstolsutsedde personens uppgift är bl.a. att hjälpa parterna att identifiera de tvistiga frågorna och att bedöma den sannolika utgången av målet. Hur framgångsrik användningen av olika former av ADR blir hänger enligt Lindell i betydande grad samman med om domstolen lyckas välja rätt tvistlösningsform. En strävan är därvid att domstolarna skall vara av ”multi-door” karaktär, vilket enligt Lindell innebär att en part skall kunna välja den tvistlösningsform som passar just honom och hans tvist. Valet av tvistlösningsform avgörs efter vissa

kriterier i en procedur som kallas ”scanning”.
    När det gäller de icke domstolsanknutna förfarandena skall här endast något nämnas om Mini Trial. Denna form innehåller — som Lindell pekar på — ingredienser av ordinär rättegång, skiljeförfarande, medling och vanlig förhandling. Eftersom det inte rör sig om en domstolsanknuten form krävs att parterna enas om procedurreglerna. Den närmare utformningen varierar från fall till fall. Inför en panel som består av en neutral expert (som brukar vara domare eller advokat) och personer med högre chefsställning i de tvistande bolagen presenterar ombuden tvisten. Viss informell bevisupptagning kan förekomma. Sedan sammanträdet avslutats är den fortsatta handläggningen beroende av vad parterna kommit överens om. Ett alternativ är att den neutrale experten avger ett utlåtande om hur tvisten bör lösas. Ett annat alternativ är att denne ges i uppdrag att välja mellan de förlikningsbud som parterna avger.
    Sammantaget är genomgången av de olika formerna av ADR inspirerande läsning och ger dessutom genom hänvisningar till litteratur på området möjlighet till ytterligare fördjupning.
    I det följande avsnittet om förhandling redogör Lindell i anslutning till i första hand amerikansk forskning på området för förhandlingsprocessens olika faser. De faser som därvid berörs är orientering och positionering, argumentation, det fortsatta förloppet — kriser samt överenskommelse eller avslutande av förhandlingarna. Lindell behandlar vidare de strategier som en part kan använda sig av i förhandlingssituationer och tvister. Dessa kan enligt redogörelsen sägas vara fem, nämligen konkurrens eller tävlan, undvikande, anpassning, framförhandlad kompromiss och intressebaserad förhandling. Lindell framhåller även att indelningen ibland begränsas till endast två strategier vid förhandling; konkurrensinriktad respektive samarbetsinriktad. En relativt utförlig redogörelse lämnas därefter om de olika strategierna. Framställningen är intressant och även om mycket av det som sägs kan tyckas vara självklarheter är det värdefullt att frågorna belyses samlat och grundligt på det sätt som här görs. Avsnittet bör vara givande läsning inte bara för medlare, advokater och andra som direkt deltar vid alternativ tvistlösning utan även för domare med tanke på att förhandlingar numera utgör ett naturligt inslag i den förlikningsverksamhet som oftast under domarens ledning förs under förberedelsen i tvistemål. Avsnittet om medling är centralt i boken. Där behandlas medlarens roll, medlingens olika faser och vissa etiska frågor. Mycket av det som sägs tar även här sin utgångspunkt i amerikansk litteratur och forskning på området. De frågor som tas upp är dock allmängiltiga till sin karaktär, vilket gör att tyngdpunkten på amerikanska förhållanden ändå inte upplevs som besvärande. I avsnittet om medlarens roll diskuterar Lindell bl.a. de olika förhållningssätt till medlaruppgiften som en medlare kan inta. Den därpå följande beskrivningen av medlingens olika faser kan möjligen kritiseras för att pendla mellan att vara väl praktisk och konkret — bl.a. avhandlas frågor om val av lokal och liknande — till att på ett relativt teoretiskt sätt beskriva medlingens gång. Sammantaget ger avsnittet dock en mycket god bild av de faser som torde kunna urskiljas i medlingsarbetet och det ligger självfallet ett värde i att betona de praktiska arrangemangens

betydelse för en framgångsrik medling.
    I kapitlet om domstolsanknuten medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken diskuteras bl.a. förhållandet mellan den förlikningsverksamhet som domare har att bedriva inom ramen för förberedelsen och särskild medling. När det gäller frågan om vilka mål som bör anses lämpliga för medling ställer sig Lindell till viss del kritisk till den ofta framförda uppfattningen att medling främst bör komma i fråga i mycket tidsödande och kostsamma tvister. Såsom Lindell framhåller bör medling anses lämplig även i andra typer av mål, exempelvis sådana där parterna är intresserade av att ha en fungerande relation till varandra i framtiden. I kapitlet behandlas vidare frågan när under ett måls handläggning som ett förordnande om medlare bör meddelas. Av särskilt intresse i kapitlet är också Lindells presentation och kommentar av Göteborgsklausulerna om medling samt av de medlingsregler som fastställts av Stockholms handelskammares medlingsinstitut.
    Kapitlet om skiljeförfarande är utformat som en relativt kortfattad kommentar till skiljemannalagen och framstår delvis som en bok i boken, vars koppling till övriga delar av framställningen kan förefalla något löslig. Som kommentar till skiljemannalagen blir framställningen väl summarisk, vilket dock inte hindrar att det blir mer givande när Lindell på några punkter lägger ut texten. Det gäller exempelvis den intressanta diskussionen om skiljemännens förhållande till den materiella processledningen. Lindells uppfattning på denna punkt är att skiljemän bör vara mer återhållsamma med materiell processledning än vid domstolsprövning och han gör en värdefull genomgång av de argument som aktualiseras i sammanhanget. I ett avslutande kapitel analyserar Lindell kritiskt de argument som kan anföras för och emot ökad användning av alternativ tvistlösning och menar därvid att vissa former av ADR, exempelvis den ovan berörda formen Early Neutral Evaluation, i framtiden bör kunna komma till användning även här. Lindells innehållsrika bok utgör sammantaget en utmärkt framställning när det gäller alternativa sätt att lösa tvister. Den bör därmed vara av stort värde för alla som kommer i kontakt med dessa frågor.
Anders Eka