PER HENRIK LINDBLOM, Progressiv process — Spridda uppsatser om domstolsprocessen och samhällsutvecklingen, Iustus förlag 2000, 552 s.

 

”Vad vi demokrater vill ha är en dynamisk, progressiv process i samklang med samhällsutvecklingen, inte en statisk, passiv process som verkar som en broms på utvecklingens hjul.”
P H Lindblom, Progressiv process, s. 256

När jag åtog mig att anmäla rubricerade utgåva i SvJT tänkte jag att det inte skulle bli någon särskilt betungande uppgift. Det skulle väl räcka med att bläddra lite i innehållsförteckningen, skriva av den i valda delar, dyka ned lite djupare på ett par, tre ställen, kort kommentera dessa djupdykningar och garnera med lite allmänt berömmande ord här och där. Helst också hitta något sakfel som jag på Bror Duktig-manér hade kunnat korrigera eller något lagom tvivelaktigt ställningstagande som hade kunnat lagom angripas. Och jag fick rätt! Uppgiften blev inte alls särskilt betungande. Men i övrigt kom mina fördomsfulla antaganden på skam. Och det rejält. Först efter sträckläsning av fem artiklar och 193 sidor kom jag mig för att se efter om det fanns en innehållsförteckning och vad som i så fall där upptogs. Och att leta efter fel gav jag, för att citera Lindbloms citat av Sandemose, ”fullständigt fa´n i” (s. 189).
    För den som likt mig själv i den dagliga gärningen slåss i och med den juridiska markvegetationen erbjuder läsningen av boken många angenäma stunder i toppen på de juridiska trädkronorna, med utsikt bort mot horisonten varinom det ryms så mycken skönhet och klokskap, när inget skymmer sikten. Boken är spännande, full av insikter, åsikter och avsikter. Allt framfört med lingvistekvilibristisk elegans. Rekommendationen är given och kan kläs (sic) i ett naket (sic) imperativ. Läs denna bok!

Boken är en antologi; en samling Lindblomska ”greatest hits”. I stort sett allt är utgivet tidigare. Men här får man 15 uppsatser i ett paket. Och det är det värt. De olika uppsatserna kompletterar varandra och bidrar till att profilera och förstärka det rättspolitiska budskapet. För det handlar om rättspolitik; ett tyvärr tabubelagt ämne för många jurister verksamma utanför universiteten. Det som möjligen kan störa den som sträckläser boken är att vissa upprepningar eller överlappningar då kan märkas. Men jag förmodar att det är oundvikligt när fristående artiklar förs samman på detta sätt. Men störningarna är inte värre än att de bör kunna hanteras eller — genom att inte sträckläsa boken — undvikas. Jag kan här inte ge annat än några ynka axplock på läsvärdheter man kan finna i detta samlingsverk. Och därtill hoppas på att mitt plockande skall vara lockande. 1. Processens funktion diskuteras (självklart) i flera uppsatser. Vid sådana diskussioner kommer man förr eller senare in på frågor som rör förhållandet mellan s.k. ”materiell” rätt och s.k. ”formell” rätt. Åberopandet av Doris Days uttömmande och finala rättsvetenskapliga konklusion av förhållandet mellan dessa två juridiska sfärer (s. 22) kan nog bidra till att omvända den som till äventyrs tror att de inte ”har något ihop” (Finprocesser, barfotaprocesser och grupptalan, s. 19 f.). Samma tema återfinns i betraktelserna av det intellektuellt fruktbara gränslandet (Processens funktioner — en resa i gränslandet, s. 41 f.). Och i dessa uppsatser (och andra) vidgas också perspektivet. Processens funktion sätts in i det större samhällsperspektivet. Processrätt är något an-

nat, något vidare och något viktigare än enbart ”the lawyers law” (jfr s. 21). Samtidigt är processrätten totalt ointressant om den inte sätts in i ett större sammanhang.
    2. I en annan artikel får man följa Josef K:s irrande vandringar mellan tingsrätterna i Uppsala och Norrtälje (s. 507). Lindblom transponerar här Josef K:s Golgatavandring till den uppländska myllan och reflekterar över bl.a. behovet av att reformera forumreglerna. Ett sådant behov finns onekligen alltjämt, trots genomförda reformer. Om nu inte Bryssel- och Luganokonventionerna satt stopp för en utveckling i moderniserande riktning (Den farliga formalismen — En mardröm om forum, preskription och litispendens, s. 507 f.).
    3. Så sent som i början av 1980talet fick jag som fiskalsaspirant i hovrätten lära mig att målsäganden i ett brottmål fick offras för egentligen vilket rättsskipningsintresse som helst. Målsäganden var en upplysningskälla; punkt, slut. Saker och ting förändras. På senare år förefaller det i vissa fall som om pendeln svängt över helt; målsäganden är straffprocessens huvudperson! Det ämnet — om det nu är modernt, omodernt eller postmodernt (jfr s. 192 f.) — finns givetvis med i volymen. I anslutning till en norsk avhandling (Anne Robbestad, Mellom tvekamp og inkvisisjon, Straffeprosessens grunnstruktur belyst ved fornaeermedes stilling, Oslo, 1999) analyseras och kommenteras bl.a. sanningssökande och rättsskipning. Med lättnad kan jag konstatera att Lindblom håller med om att brottmålsprocessen inte, i vart fall inte främst, handlar om att söka sanningen (s. 217x). Men även det (jfr s. 55) hade väl redan Hägerström berättat för oss för snart etthundra år sedan? (Tvekamp eller inkvisition — Reflexioner om straffprocessens samhällsfunktion och grundstruktur, s. 189 f.). 4. Frågor om hur processen bäst skall organiseras och hur processordningen skall struktureras på ett hållfast sätt står naturligtvis i fokus för flera av uppsatserna. Svaret finns naturligtvis i koncentrat i boken. Den framtida processen kan enligt Lindblom uttryckas i fem sanningar och är ”en 1) postmodernistiskt och poststrukturalistiskt dekonstruktivistisk, 2) pluralistiskt polycentrisk, superflexibel och pragmatisk organisationsrationaliserad, 3) maktexpansionistiskt polyfunktionalistisk, 4) partssocialt rättsskyddsmaximalistisk eller minimalistisk, brottsofferintresserad, partialprivatiserad, domstolsfundamentalistisk och 5) euroserad, internationaliserad, ja kanske till och med totalglobaliserat integrerad och harmoniserad process.” (s. 170 f.). För koncentrerat? Lämplig utspädning är att läsa hela artikeln (Rättegångsbalken 50 år — en saga och sex sanningar, s. 167 f.). Då får man också svaret på vad som är den sjätte sanningen.
5. En central och, som jag ser det, på något sätt sammanfattande artikel är ”Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda” (s. 237 f.). Man är kvar i trädkronorna såtillvida att det här ges ett fågelperspektiv. Men det som studeras ur detta perspektiv är inte markförhållandena i form av rättegångsbalkens paragrafmyller. Blicken borrar sig ned under markytan och tar upp den mylla som får markvegetationen att blomstra och — ibland — vissna. Artikelns drygt sextio sidor är egentligen en exposé över de principer som, i större eller mindre utsträckning, bär upp regelverket, dvs. rättegångsbalken. Det är i mångt och mycket frågan om principer som också bar upp dess föregångare och som, oundvikligen, kommer att figurera vid

uppbyggnaden av dess efterträdare (nu eller om etthundra år). Principerna är eviga, även om det skiftar vilka som lyfts fram på andras bekostnad. Ledstjärnan (se bl.a. s. 261 f.) ”snabbt, billigt och effektivt” kommer väl knappast att ersättas av ”långsamt, dyrt och verkningslöst”. Men, vem vet, med tanke på rådande samhällsförfall känns tyvärr ett sådant skifte inte helt otänkbart. Hur som helst; artikeln uppfyller lätt läsaren med en viktig ”aha-känsla”, dvs. här får man i koncentrerad form klart för sig varför reglerna man dagligen tillämpar är formulerade som de är. Om detta sedan gör läsaren till en bättre tillämpare må väl vara osagt, men det kan väl knappast skada att man som rollinnehavare i det processuella spelet vart tredje eller vart fjärde år tar fram artikeln och skummar igenom den? I sammanfattningen citerar Lindblom någon för honom okänd som lär ha sagt att ”lag är frusen politik” (s. 299). Lindblom tycker att det är en vacker bild. Marika Cobbold Hjörne har skrivit en roman vars engelska titel är ”Frozen music” (på svenska ”En smula dröm, en smula kärlek”). Titeln, den engelska, anspelar på ett citat i boken där det sägs att ”arkitektur är frusen musik”. Det är ännu vackrare!
6. En antologi innehållande ett urval av Lindbloms artiklar kan väl knappast gå förbi frågor om grupptalan? Nejdå, boken rymmer ungefär 5,5 artiklar som handlar om detta (artikeln om Access to Justice, s. 305 f. är den halva). Här finns också den enda helt nyskrivna artikeln, nämligen ”Grupptalan — ”världsläget” år 2000” (s. 427 f.).
7. Visst ja! Innehållsförteckningen? Jo, en sådan finns och där finner man att boken består av tre avdelningar. Den första med rubriken ”Processfunktioner och processprinciper” där förutom ovan nämnda artiklar också en artikel om ”The Role of the Supreme Courts in Scandinavia” ingår liksom artikeln ”Självmål. Är organisationstalan om lönediskriminering något att hoppas på?” Den senare hade nog, som jag förstår det, även kunnat fösas in under rubriken på den andra avdelningen som är ”Access to Justice och grupptalan”. Förutom tidigare nämnda artiklar ingår här utdrag ur Lindbloms magnifika mastodontbok ”Grupptalan”, 1989 (tydligen slut på förlaget) samt ett par artiklar i kölvattnet av hans egen utredning i samma ämne presenterad i SOU 1994:151. Den tredje och sista avdelningen bär titeln ”I tid och rum”. Här återfinns, förutom Josef K (se ovan), två artiklar med ett EU-anslag. Som sagt: Läs boken! Och skaffa den — innan den delar andra Lindblomska titlars öde att bli slutsåld!
Mikael Mellqvist