CAROLINE TAUBE, Constitutionalism in Estonia, Latvia and Lithuania, Iustus Förlag, Uppsala, 2001, 322 s.

 

Caroline Taube disputerade den 9 maj 2001 och undertecknad var fakultetsopponent. Detta är en anmälan och skall därför ägnas åt en relativt detaljerad genomgång av avhandlingen, men jag avser också försöka ta upp några av de mest intressanta eller kontroversiella frågor som en genomläsning av Taubes avhandling ger upphov till.
    En första reflektion är att ämnet för denna studie är mycket väl valt, något som beror på två faktorer. För det första torde det knappast finnas något mer dramatiskt skeende i vår samtid än de händelser som i slutet av 1980-talet ledde till de kommunistiska diktaturernas fall i Östeuropa. Det var oväntat, det var folkligt och det var i det närmaste oblodigt. Det var kort sagt revolutioner i ordets mest positiva bemärkelse. En studie av hur dessa förändringar kommit att gestalta sig under de tio år som sedan dess gått synes angelägen för att vidga vårt vetande om hur demokratiska processer påbörjas och genomförs, vilka faror och fällor som finns och, från juridiskt perspektiv, hur rättssystemet samverkar med andra faktorer i detta.
    För det andra är konstitutionalism ett modeord i dagens samhällsforskning, uppmärksammat inte bara av jurister, utan också av statsvetare och ekonomer. Begreppet kan sägas ha sina rötter i en annan omvälvande tid, nämligen slutet av 1700-talet, och av särskild vikt är dess amerikanska rötter. Den unga amerikanska staten utvecklade snabbt ett statsskick och en politisk miljö som var unik för sin tid och i denna ingick konstitutionen som ett mycket centralt rättsligt och politisk dokument. Den amerikanska konstitutionens ställning som ”supreme law of the land” befästes tidigt och kom att göra idén om maktdelning till en realitet i en helt annan utsträckning än vad fallet blev i Europa. Inte förrän efter det andra världskriget kom denna typ av konstitution att sprida sig över världen, inte minst då till de länder som upplevt diktaturer. Tyskland och Italien var självklart med från början, men senare har Spanien, Portugal, Grekland, Frankrike, Sverige och till och med Storbritannien följt med i denna utveckling, låt vara i varierande grad. De östeuropeiska staternas förändringar åt detta håll är dock kanske de mest dramatiska sedan efterkrigstidens inträde och därför också kanske intressantast. Caroline Taubes studie sker alltså mot denna bakgrund och har därför intresse inte bara teoretiskt, utan också praktiskt. Låt mig gå över till en presentation av innehållet i avhandlingen. Studien är totalt på 322 sidor, varav ca 270 kan sägas vara text. En indelning i tre delar gör boken lätt överskådlig. I del ett behandlas bakgrundsfrågor, i del två studeras utvecklingen i de baltiska länderna mer i detalj och i del tre görs en komparativ analys. Denna indelning gör det lätt för läsaren att orientera sig i texten och får sägas vara lyckad. I ett första avsnitt, före det att den egentliga kapitelindelningen börjar, behandlas frågor av den typ som vanligen dyker upp just där: presentation av ämnet, syfte, metod, källor etc. Jag skall senare återkomma till vissa av de frågor som där tas upp, men här kan räcka att peka på de syften som författaren för fram. Det gäller att undersöka och jämföra innehållet i konstitutionerna i Estland, Lettland och Litauen och den rättsliga

implementeringen av desamma. Vidare åsyftas att undersöka fördelar och nackdelar med valet av olika konstitutioner i dessa länder och se om sådana val påverkar utvecklingen av konstitutionalism.
    I kapitel ett och två behandlas övergången till självständighet i de tre baltiska staterna och valet av konstitution. Flera konstitutionellt sett intressanta frågor, som var praktiska problem vid denna transiton, behandlas — t.ex. frågan om övergången skulle ske i enlighet med den sovjetiska konstitutionen eller enligt en ny konstitution? Valet här tycks ha varit självklart i vart fall i den mening att den sovjetiska konstitutionen inte spelade någon roll för denna process.1 En grundfråga för de olika länderna var också om de skulle återgå till de konstitutioner som historiskt sett gällt under den korta tid av självständighet som rådde under mellankrigstiden. I Estland valde man att snabbt skapa en ny konstitution, i Lettland valde man att återgå till den gamla och i Litauen infördes en provisorisk konstitution som efter några år ersattes med en nyskriven. Alla tre länderna gjorde således olika vägväl i denna fråga. Däremot valde alla länderna att införa en parlamentarisk demokrati, så här föreligger avsevärda likheter i politiska system. Författaren synes mena att det på det hela taget är att föredra att börja om från början, istället för att återuppväcka en äldre konstitution som visserligen kan ha stort symbolvärde, men vars kvaliteter i det moderna samhället är mera ovissa.

 

1 Från ett konstitutionellt perspektiv är detta intressant, det gör att frågan om förändringens legalitet uppkommer. Kan en dramatisk samhällsförändring ske med bibehållande av konstitutionell kontinuitet? Den omfattande omvälvning som de brittiska koloniernas självständighet inneburit har skett med iakttagande av det brittiska statsskickets konstitutionella regler — primärt ”the rule of law”. Det brittiska parlamentet har genom lagstiftning gett självständighet till den forna kolonin (även om detta i realiteten varit ett accepterande av fakta). Parallellen är intressant. Man kan säga att de legala kraven i de baltiska staternas frigörande inte baserades på en konstitution som accepterats, varför den sovjetiska konstitutionen aldrig var aktuell, men samma argument kan säkerligen användas gentemot den brittiska i många av de fall det där gällde (Indien, Kanada). Smith har, nog så riktigt, framhållit att dylika förändringars legitimitet är viktigare är deras legalitet, i samband med en diskussion om det konstitutionellt tvivelaktiga upplösandet av unionen mellan Sverige och Norge 1905, se Smith, Var det noe å slåss om? i Eliæson/Björk, Union och Seccion (2000) s. 176–188, s. 187. Så var nog fallet också i Baltikum.

    Kapitel tre är centralt för studien, för där presenteras undersökningens nyckelbegrepp — konstitutionalism. Författaren drar ihop tre konstitutionella teoritraditioner, den österrikiska, den franska och den amerikanska, och kan av dessa destillera fram tre centrala beståndsdelar av konstitutionalismen. Dessa är uppställandet av en normhierarki där konstitutionens regler är överordnade de övriga rättsreglerna, skyddet av mänskliga rättigheter och etablerandet av konstitutionella kontrollmekanismer. Denna indelning är central för avhandlingen eftersom den utgör grunden för den analys som görs i senare delar. Författaren skapar alltså här en analysmodell med tre beståndsdelar som kan tjäna som verktyg i den komparativa delen. Konstitutionalismens koppling till demokratin tas kortfattat upp och författaren konstaterar att demokratin inte hotas av en sådan normativ uppfattning av konstitutionen eftersom det fortfarande är folket som är den makt som kan ändra konstitutionen. I kapitel fyra till sex, som samtidigt är avhandlingens andra del, följer en genomgång av de tre ländernas utveckling av politiska insti-

tutioner, förekomst av konstitutionella rättigheter och rättsliga kontrollmekanismer land för land. Framställningen är tämligen rakt på sak och full av information. Av lätt insedda skäl betonas hur de olika ländernas system ser ut i konstitutionen, men det förekommer också beskrivningar av såväl politiska som rättsliga tvister som ger mer ”kött på benen” åt framställningen.
    Den tredje delen är den egentliga kärnan i studien, det är där den modell som presenterades i kapitel tre kommer till användning för komparativ analys av de i del två beskrivna systemen. Del tre är indelad efter analysmodellen i tre kapitel: ett om normhierarki, ett om rättigheter och ett om konstitutionell kontroll. Författaren visar att alla tre länderna i stort sett lyckats att införa system som tillgodoser dessa kriterier på konstitutionalism, om än detta skett i något olika grad och takt.
    I kapitel sju avhandlas konstitutionens ställning som gällande rätt, överordnad annan lagstiftning. Författaren finner att konstitutionen har denna position i de tre systemen. Likaså finns en hierarki mellan andra föreskrifter som i stort sett synes iakttas. Den praktiska problematiken med normgivningskompetens på olika nivåer är väl känd i Sverige (t.ex. vad får regeringen föreskriva om med stöd av restkompetens och tillämpningsföreskrifter?) och det förvånar inte att detta ibland leder till svårigheter i de nya demokratierna på Baltikum. Frågor om hur konstitutionen ändras, vilken roll folkomröstningar har vid grundlagsreglering och vanlig lagstiftning tas upp, liksom regeringarnas normgivningskompetens. För svenskt vidkommande (och jag tar mig nu friheten att göra några egna komparativa reflektioner) kanske det mest intressanta är de regler som gäller grundlagsändringar, där det tydligt kommer fram att de baltiska länderna valt en rigidare reglering än den svenska. En möjlighet till folkinitiativ till grundlagsändringar finns dessutom i Lettland och Litauen. Som indikation på synen på direkt demokrati är detta klargörande — i de nya demokratierna verkar det uppfattas som värdefullt att medge denna möjlighet, medan den svenska demokratin länge förhållit sig skeptisk till dylika institutioner. Krav på folkomröstningar för ändringar i grundlag är också mer framträdande i de baltiska länderna än i Sverige. Likaså krävs i två av de baltiska staterna att en kvalificerad majoritet i parlamentet antar en grundlagsändring. Sådana institut, som gör grundlagar svårare att ändra än vanliga lagar, framhålls av författaren som nödvändiga för att markera konstitutionens överordnade ställning i rättssystemet. Från svensk synpunkt kan sägas att vårt system, med två vanliga omröstningar i riksdagen med mellanliggande val, ter sig svagare (men också mer flexibelt) på denna punkt. Det åttonde kapitlet behandlar de konstitutionella rättigheternas ställning. Författaren går igenom de konstitutionella dokumenten strukturellt och innehållsmässigt. Inriktningen är att jämföra vissa rättigheter och frågor om rättigheter — huvudsakligen om de är rättsligt genomdrivbara eller bara deklamatoriska. Författaren konstaterar att de klassiska civila och politiska rättigheterna (rätt till domstolsprövning, till liv, till egendom, till yttrandefrihet, etc.) har skydd i de baltiska staternas grundlagar. Ur svenskt perspektiv kan särskilt pekas på den intressanta diskussion som förs gällande sociala rättigheter och deras konstitutionella ställning. Det är vanligt att vara tveksam till att jämställa dylika rättigheter med politiska och per-

sonliga rättigheter, men i de baltiska staterna har sociala rättigheter en tydligare ställning än vad de har i Sverige. De sociala rättigheternas rättsliga status synes trots detta fortfarande vara något oklar. Därefter behandlas villkor för att få begränsa rättigheterna och särskild uppmärksamhet ägnas åt vad som kan anses godtagbart i ett demokratiskt samhälle och kravet på proportionalitet. Kopplingen till Europakonventionen och dess ti lämpning i Europadomstolen är uppenbar. Sammantaget visar författaren att det finns ett etablerat rättighetsskydd i alla de tre länderna, även om det förekommer variationer mellan staterna i enskildheter.
    I det nionde kapitlet behandlas den konstitutionella kontrollens rättsliga mekanismer. Fokus ligger på domstolarnas roll och på möjligheterna att utöva så kallad lagprövning (judicial review) för att upprätthålla konstitutionens ställning som överordnad andra föreskrifter. I Litauen och Lettland har författningsdomstolar tillskapats, medan konstitutionella frågor i Estland avgörs av en särskild avdelning av Högsta domstolen. Frågan om hur domare utses tas upp, liksom domarnas bakgrund, meriter och anställningsvillkor. Vidare behandlas frågan om lagprövningen sker före eller efter en regels ikraftträdande. Endast i Estland finns ett system med förhandsgranskning av lagstiftning (jfr det svenska Lagrådet) och författaren synes på det hela taget anse att ett system med kontroll i efterhand är att föredra. Väl värt att notera är att det inte i något av de studerade länderna finns möjlighet för enskilda att vända sig till en lagprövande instans, såsom t.ex. i Tyskland. Det är istället parlamentsledamöter, regeringsmedlemmar, presidenten, etc. som har möjlighet att påkalla en lagprövning. Här kan man nog säga att detta är en brist och författaren pekar också på att en utveckling mot att ge enskilda en mer aktiv roll tycks vara på gång. Ett eget intermezzo: På ett övergripande konstitutionellt plan kan frågas om inte en sådan avgränsning av rätten att föra talan kan riskera att politisera den juridiska prövningen i onödan. Att all lagprövning som sker i samband med den politiska processen också får politiska övertoner är knappast ägnat att förvåna.2 Man kan misstänka att en möjlighet för parlamentets minoritet att få en juridisk prövning i direkt anslutning till parlamentsbeslutet medför en risk för missbruk i syfte att försena och försvåra snarare än att få seriösa juridiska invändningar prövade. En system där det är enskilda som för talan i saker som angår dem själva kan tänkas vara mindre öppet för sådant missbruk och därmed inte involvera de rättsliga instanserna i den politiska maktkampen i samma utsträckning. I ett avslutande kapitel drar författaren sina slutsatser. Här skall bara några dras fram i ljuset. Författaren pekar på att valet av konstitution inte är så fritt som man kan tro i en rent teoretisk diskussion — något som de val som gjorts i Baltikum visar. Historia, tradition och symbolism har stor betydelse och det är något som är väl värt att beakta också när man diskuterar konstitutionella förändringar i vårt land.3 Den stora bety-

 

2 Se Holmström, Domstolar och demokrati (1998) som visat på sådana tendenser i det franska systemet. 3 Se t.ex. Berggren, Karlsson och Nergelius, Den konstitutionella revolutionen (2001) som presenterar förslag till förändringar som i vissa delar ligger mycket långt ifrån den svenska traditionen: majoritetsval, stark maktdelning, direktvald statschef, författningsdomstol, etc. och därför kan framstå som orealistiska. Det bör dock noteras att

 

delsen av folkets medverkan genom folkomröstningar vid de genomgripande konstitutionella förändringarna framhålls likaledes och det är något som jag uppfattar som en viktig poäng. Vill man uppnå en konstitutionell (och inte nationell) patriotism som står för demokrati, mänskliga rättigheter, mångfald, etc., så måste de konstitutionella frågorna också bli folkliga i bredast möjliga mening.4 Så länge grundlagen är i det närmaste okänd och odebatterad kan så inte ske. Här kan vi kanske lära något också i Sverige.
    Nu har jag ägnat rätt mycket plats åt att ge en bild av avhandlingen och tiden har kommit för att ge ett sammanfattande omdöme. Caroline Taubes avhandling är enligt min uppfattning en lyckad studie, den är välskriven, materialet används på ett omdömesgillt sätt och den visar prov på förmåga till kreativitet, syntes och självständigt tänkande. Särskilt vill jag framhålla utvecklandet av den analysmodell som görs i kapitel tre och som sedan används i studiens avslutande del som värdefull. Det är något som andra kan ha nytta av och bygga vidare på och det visar, enligt min mening, på god forskarbegåvning att skapa sitt eget analysverktyg och konsekvent använda detta på ett övertygande sätt. På det hela taget har alltså den konstitutionella doktrinen berikats högst väsentligt genom detta tillskott.
    Detta hindrar nu inte att det finns kritiska anmärkningar att göra och jag skall i det följande ta upp några sådana som jag tror kan vara av mer allmänt intresse.

 

andra, mer jordnära förslag också presenteras. 4 För möjligheterna till en sådan mer hälsosam patriotism, se t.ex. Habermas, Diskurs, rätt och demokrati (1995) s. 175 f. och Delanty, Europa — idé, identitet, verklighet (1996) s. 209 ff.

    Den första gäller materialet. Författaren säger sig inte ha kunnat ta del av annat material än det på engelska, vilket gjort att det finns vissa tveksamheter om allt relevant källmaterial kunnat användas (det finns t.ex. en del på tyska som inte kunnat beaktas). Inom ramen för komparativa studier är det naturligtvis viktigt att försäkra sig om att ge en så rättvisande bild av undersökningsobjektet som möjligt och denna brist ter sig, i vart fall vid första anblicken, som rätt allvarlig. En hel del material har helt enkelt inte kunnat beaktas och slutsatsernas giltighet kan därvidlag ifrågasättas. Nu har författaren kompletterat sitt material med intervjuer för att försäkra sig om att få en korrekt bild av de undersökta rättsområdena och detta synes ha lyckats väl. Tyvärr diskuteras inte de kriterier efter vilka de intervjuade valts ut: några av de redovisade intervjupersonerna är från de högsta domstolarna, några från människorättsorganisationer, någon akademiker och någon politiker. Ett mer systematisk förhållningssätt till detta urval (något som förvisso utgör en metodsynpunkt, varom mer nedan) hade varit bra. Vidare måste man konstatera att det material som funnits tillgängligt med nödvändighet styrt studien till att i vart fall stundtals vila på lagtexter och vissa doktrinuttalanden. En viss brist på rättsfall och andra konkreta, levande rättskällor är tydlig och det gör att det ibland blir omöjligt att dra några riktiga slutsatser om en viss fråga (se t.ex. s. 238). Det är visserligen så att man kan tycka att det bör vara möjligt att göra studier av sådana outforskade områden där rättspraxis inte (ännu) finns, men det kan bli en svaghet om analysen blir hängande i luften på grund av osäkerhet och brist på material. I grund och botten är detta en fråga om

ämnesval och något som alltså bör finnas med från allra första början när ett forskningsprojekt sätts i sjön. Viss brist på dylika ”hårda fakta” kan skönjas i denna studie, men de fall som finns används flitigt och förnuftigt.
    Den andra synpunkten gäller användandet av teori i mer övergripande mening. Avhandlingen är i princip tyst på denna punkt, både vad gäller vetenskapsteori och teoretisk orientering i samhällsvetenskaperna. Nu är detta inte något ovanligt för juridiska avhandlingar och många anser nog att avsaknaden av dylika avsnitt inte är någon egentlig brist. Därom kan man ha delade meningar och någon generellt giltig uppfattning är svår att hävda. I och med att avhandlingens ämne nära ansluter till stora samhällsfrågor hade en redogörelse för författarens teoretiska grundsyn och hur författaren ser sina frågor hänga samman med demokrati, individsyn etc. varit värdefull. Detta blir t.ex. tydligt när författaren går in på konstitutionalismen som begrepp. Det sägs att konstitutionalism nära sammanhänger med demokrati (s. 63), men detta är ett påstående som kunde ha problematiserats ytterligare — vilken typ av demokratiteori tänker författaren på, hur ser hon på fungerande demokratier som Sverige och Storbritannien, där konstitutionalism i författarens mening knappast kan sägas ha varit framträdande, etc.? Inom ramen för hur författaren bygger upp sin syn på konstitutionalism kunde dylika teoretiska kopplingar ha varit värdefulla och gett möjligheter till fler intressanta slutsatser, en fråga jag återkommer till nedan.
    Vidare menar jag att det är värdefullt att ett vetenskapligt arbete också innehåller vissa fingervisningar om författarens vetenskapliga grundhållning.5 Det är olyckligt att så lite intresse ägnas dylika frågor i juridisk doktrin, det är en tradition som gör att den juridiska forskningen framstår som rätt säregen jämfört med andra samhällsvetenskaper. Naturligtvis krävs det att det för den enskilde författaren framstår som meningsfullt att skriva ett avsnitt eller två om dylikt och här kan det skilja sig mellan olika ämnesområden. Men jag menar att det är något märkligt i att det i många (i övrigt) bra rättsvetenskapliga studier inte finns en reflektion över vad det innebär att forska i juridik och vad resultaten av denna verksamhet egentligen är (sanningar, prognoser, rekommendationer?) — något som är legio i annan samhällsforskning. En medveten hållning i sådana frågor har dessutom direkta konsekvenser för hur material behandlas och hur argumentation förs — vilket material som är rättsligt relevant och vilka argument som är ”tillåtna”. En tredje synpunkt gäller metodfrågorna. Avhandlingen är en relativt utpräglad komparativ studie, men man måste konstatera att avsnittet om komparativ metod är mycket kort och inte särskilt problematiserande. Det finns väl kända problem med jämförande studier som kunde (och nog borde) ha diskuterats mer ingående — kännedom om rättskulturen, språket, historisk/politisk bakgrund, etc.6 Att bedriva komparativ forskning kan ibland framstå som ett val mellan att under flera år bosätta sig i varje studerat land och på så

 

5 För dylika redogörelser, se t.ex. Andersson, Rättsskyddsprincipen (1997) s. 33–39, Asp, EG:s sanktionsrätt (1998) s. 31–40, Alhager, Dispens från inkomstskatt (1999) s. 36–41. 6 Se Riles, Wigmore’s Treasure Box: Comparative Law in the Era of Information, 40 Harv. Int. L.J. 221 (1999) och Schønberg, Legitimate Expectations in Administrative Law (2000) s. 4 f.

sätt få djup insyn i kultur, historia, språk och politik eller helt avstå från jämförande inslag. För en studie som är rent komparativ måste alltså en mängd svårigheter övervinnas eller på annat sätt ”neutraliseras”. Särskilt mot bakgrund av att komparativ rättsvetenskap synes vara på frammarsch, något som sammanhänger med rättens allmänna internationalisering, finns det ett behov av att förtydliga hur sådan forskning bör bedrivas. Min uppfattning är att jämförelsen i Caroline Taubes studie är övertygande och att de problem av ovannämnd natur som dykt upp verkar ha bemästrats, trots att det inte diskuteras hur detta skett. Jag menar att man kan motivera sådana ”grundare” komparativa studier genom att peka på det orimliga i de krav som ibland ställs upp vad gäller fullständighet och insikt m.m. och de vinster som redan lite kunskap om främmande rätt medför för våra egna möjligheter till utveckling. Steg för steg kan vi då förbättra våra kunskaper om innehållet i utländsk rätt istället för att forskare skräms från att använda dylikt material av krav på kunskaper om språk, rättskultur, historia, etc. På ett generellt plan tror jag det är viktigt att snarare peka på de möjligheter som komparationer ger, än de svårigheter de medför. Som jag ser det är det bättre att ta med utländskt material i en studie och medvetet använda detta försiktigt, än att i rädsla för att inte helt korrekt ha förstått rättsläget i all dess komplexitet helt avstå. Kontakter med utländska forskare eller praktiker bör kunna ta bort grova fel och missuppfattningar. Sett på detta sätt kan sägas att avhandlingen är ett lyckat exempel på hur en komparation kan genomföras i modern rättsvetenskap.
    Avhandlingen har som nämnts ovan fyra uttalade syften och det är dessa som min fjärde synpunkt gäller. De två första — att undersöka och jämföra de baltiska staternas konstitutionella utveckling på ett antal punkter — genomförs mycket väl. Ett tredje syfte anges vara att diskutera fördelar och nackdelar med valda lösningar och här är författaren mer sparsam. Visserligen kan man säga att sådana fördelar och nackdelar till viss del framgår redan av texten. Egna kommentarer eller analyser förekommer dock ibland inte alls när intressanta konstitutionella institutioner diskuteras (t.ex. sätt att ändra konstitutionen s. 190 ff. och presidentens roll s. 199 f.) och detta måste betraktas som en brist. En mer noggrann genomgång av de olika frågorna med en värderande analys i varje delfråga hade varit önskvärd för att detta syfte skulle kunna sägas ha uppfyllts helt. Här tror jag att författaren hade haft nytta av en mer utvecklad teorianknytning i tidigare delar av studien. Med utgångspunkt i maktdelningstanken, olika demokratiteorier eller olika kopplingar mellan demokrati och konstitutionalism hade utvecklingen i de tre länderna lättare kunnat analyseras på ett sådant sätt. Det fjärde syftet är att säga något om utvecklingen av konstitutionalism i Baltikum. I och för sig kan man mena att själva studien i sin helhet gör detta och att syftet därmed uppfylls, men författaren drar inte själv några mer konkreta slutsatser som knyter an till detta syfte utom på den allra sista sidan (s. 298). Där konstateras att konstitutionalismen gått stadigt framåt i Estland, fått en svag start i Lettland och växt sig starkast i Litauen. Som avslutande utvärdering av konstitutionalismens utveckling i de undersökta länderna kan detta tyckas väl kortfattat. Också här hade ett mer övergripande teoretiskt perspektiv kunnat möjliggöra mer givande slutsatser.

En sista kritisk synpunkt gäller hur författaren bygger upp det för studien centrala begreppet konstitutionalism. Detta sker i kapitel tre, som är tolv sidor långt och alltså tämligen komprimerat. Själva begreppsanalysen begränsar sig till några få sidor, vilket i och för sig kan tyckas välgörande, det finns ju en fara med att helt förlora en framställning i ett begrepp som alstrat så mycket litteratur. Jag har dock två kritiska påpekanden. Jag skulle för det första vilja efterlysa lite mer nyanserad diskussion om begreppet som sådant — om dess ursprung i klassiskt liberalt tänkande. Går det att använda detta begrepp i dag? Har förändringarna i samhället vad gäller t.ex. kultur, teknik och politik på något sätt påverkat innehållet i begreppet och dess användning? Hur? Dessa är frågor där jag tycker att en del kritisk reflektion kunde vara nyttig, ja till och med nödvändig. Om vi använder kartor ritade på 1800-talet, kan vi då ange vår position på ett riktigt sätt i dag? Måste inte vår uppfattning om konstitutionalism ändras mot bakgrund av de samhällsförändringar som skett de senaste hundra åren?7 Här kunde författaren ha förhållit sig till dessa frågor och tagit ställning om, och i vilken utsträckning, ett klassiskt begrepp måste förändras och relaterat detta till sitt val av aspekter att fokusera på. En sådan teoretisk orientering hade också, som nämnts ovan, kunnat bidra till att göra det lättare att dra generella slutsatser om konstitutionalismens utveckling i Baltikum.
    Låt mig säga att jag i princip godtar de tre kriterier som författaren valt ut som huvudbeståndsdelar i begreppet. Valet av kriterium borde — och detta är mitt andra kritiska påpekande — ha föregåtts av en diskussion om vilka andra konstitutionella faktorer som var värda att ta i beaktande. En sådan faktor kunde t.ex. ha varit exekutivens ställning (parlamentariskt bunden, självständig, etc.?) — i grund och botten frågan om horisontell maktdelning förekommer (och i vilken form) eller ej. I de beskrivande avsnitten finns det underlag för en analys också av denna fråga, men det är inte ett kriterium som författaren valt att ta med i sin analys, även om det faktiskt är så att frågeställningen berörs i kapitel sju om normhierarkin. En tydligare diskussion om varför just de tre kriterierna valdes och inte några andra hade tillfört avhandlingen en viktig del.

 

7 För diskussion om konstitutionell rätts behov av nya teoretiska fundament, se Balkin, What is a Postmodern Constitutionalism?, 90 Mich. L.R. 1966 (1992) och Laduer, Post-Modern Constitutional Theory: A Prospect for the Self-Organising Society, 60 Modern L.R. (1997).

    Låt mig avslutningsvis upprepa det jag framfört tidigare: Caroline Taube har presenterat en välskriven, angelägen och intressant avhandling. Trots de brister jag försökt peka på är jag övertygad att avhandlingen kan bli till stor nytta för forskningen i konstitutionell rätt, inte bara i Sverige, utan också internationellt.

Thomas Bull