EG-fördragets direkta inverkan på medlemsstaternas internationella namnrätt: några funderingar kring EG-domstolens Avello-dom

Av professor MICHAEL BOGDAN

Mot bakgrund av EG-domstolens nya avgörande i Avello-saken (målnr C
148/02) diskuterar artikeln huruvida, och i så fall på vilka sätt, medlemsstaternas internationella namnrätt avseende personer med anknytning till annan medlemsstat kan stå i strid med EG-fördragets diskrimineringsförbud och principen om unionsmedborgarnas fria rörlighet. Analysen och slutsatserna torde till stor del vara av betydelse för medlemsstaternas internationella familjerätt i stort.

1. Inledning
Amsterdamfördragets ikraftträdande 1999 medförde en rad viktiga ändringar i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget). En sådan förändring är att det civilrättsliga samarbetet överflyttades från den s.k. tredje pelaren till den s.k. första pelaren, vilket gör att bl.a. medlemsstaternas internationella privat- och processrätt numera kan bli föremål för reglering genom EGförordningar och EG-direktiv. Detta framgår i första hand av de genom Amsterdamfördraget införda bestämmelserna i EG-fördragets art. 65, som föreskriver att för den inre marknaden behövliga åtgärder skall vidtas bl.a. för att förbättra och förenkla ”erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden i mål och ärenden av civil och kommersiell natur” och för att främja ”förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet”. Som man kan se begränsar sig art. 65 inte till den internationella förmögenhetsrätten (frågor inom avtalsrätt, skadeståndsrätt osv.), utan inbegriper även internationell familjerätt. Gemenskapens nya behörighet på den internationella familjerättens område har redan resulterat i en sekundärförfattning (den s.k. Bryssel II-förordningen)1 och andra liknande EGförfattningar håller på att utarbetas. En fråga som man kan ställa sig i förevarande sammanhang är dock huruvida EG-fördraget endast kan påverka medlemsstaternas internationella familjerätt indirekt, dvs. genom att utgöra rättslig grund för reglering i förordningar och direktiv, eller om fördragets bestämmel-

1Rådets förordning nr 1347/2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, EGT 2000 L 160/19.

ser även direkt ställer krav på utformningen av medlemsstaternas regler på detta område, först och främst avseende domsrätt och tillämplig lag. Bland de bestämmelser i EG-fördraget som kan tänkas ha direkt inverkan på medlemsstaternas kollisions- och domsrättsregler på familjerättens område märks i första hand fördragets art. 12 st. 1 och art. 18 st. 1.
    Första stycket i EG-fördragets art. 12 stadgar att ”[i]nom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden”. Frågan är huruvida, och i så fall på vilket sätt, detta stadgande begränsar medlemsstaternas rätt att i internationellt familjerättsliga sammanhang negativt särbehandla en unionsmedborgare på grund av hans eller hennes medborgarskap i den ena eller andra medlemsstaten. Kan exempelvis en medlemsstat, vars internationella familjerätt bygger på nationalitetsprincipen, vägra att viga en medborgare i en annan medlemsstat med hänvisning till att han enligt sitt medborgarskapslands lag är för ung, om samma ålder hade varit tillräcklig om det hade rört sig om en medborgare i vigsellandet?2 Första stycket i EG-fördragets art. 18 stadgar att ”[v]arje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget”. Stadgandet anses bl.a. innebära att medlemsstaterna, utom när det föreligger vissa speciella tungt vägande skäl, inte har rätt att försvåra unionsmedborgarnas fria rörlighet genom att uppställa olika slags indirekta hinder. Vissa bestämmelser i medlemsstaternas internationella familjerätt kan onekligen tänkas göra en flyttning över gränserna mera besvärlig och kan t.o.m. medföra att den berörda unionsmedborgaren anser sig vara tvungen att avstå från att utnyttja sin fria rörlighet, exempelvis om han vet eller befarar att hans familjerättsliga status inte skulle erkännas i det nya hemvistlandet eller att förmögenhetsordningen i hans äktenskap i det nya hemvistlandet skulle bedömas enligt för honom oacceptabla regler. Kan han värja sig mot det nya hemvistlandets internationella familjerätt genom att hävda att dess tillämpning i hans fall skulle utgöra ett med EG-rätten oförenligt hinder för hans fria rörlighet? I denna uppsats diskuteras motsvarande frågeställningar med fokus på den del av den internationella familjerätten som avser tillämplig lag i fråga om familjerättsliga namnförvärv och namnändringar, men mycket av det som kommer att sägas torde vara relevant för medlemsstaternas internationella familjerätt i stort. Anledningen och bak-

2Att inte få ingå äktenskap antas här utgöra en nackdel, trots att åldersgränsens syfte är att skydda den berörda personen snarare än att vara till nackdel för honom eller henne.

grunden till artikeln utgörs av EG-domstolens färska avgörande i målet Carlos Garcia Avello v. Belgiska staten, meddelat den 2 oktober 2003.3

2. Kortfattad presentation av Avello-domen
EG-domstolens dom i Avello-målet handlar om efternamn för barn födda i Belgien av i Belgien stadigvarande bosatta föräldrar, vilka var gifta med varandra. Fadern var spansk och modern (som hette Weber i efternamn) belgisk medborgare, vilket resulterade i att barnen hade dubbelt (såväl spanskt som belgiskt) medborgarskap. Fadern bar i enlighet med spansk namnrätt ett dubbelt efternamn, bestående av första ledet i hans fars (dvs. barnens farfars) efternamn (Garcia) följt av första ledet i hans mors (dvs. barnens farmors) efternamn (Avello). Såväl spansk som belgisk internationell namnrätt utgår från nationalitetsprincipen, varvid man i händelse av dubbelt medborgarskap ger företräde åt det egna landets nationalitet. På grund av spansk namnrätt, i huvudsak art. 108 och 109 i Spaniens Codigo Civil, förvärvade barnen i de spanska myndigheternas ögon således det dubbla efternamnet Garcia Weber och de blev på detta sätt vederbörligen registrerade av Spaniens ambassads konsulära avdelning i Bryssel.4 De belgiska myndigheterna följde å andra sidan belgisk namnrätt (närmare bestämt art. 335 i den belgiska varianten av Napoleonkoden, enligt vilken barn förvärvar sin faders efternamn) och registrerade barnen som bärare av faderns båda efternamn (Garcia Avello). Föräldrarna ansökte i egenskap av barnens legala ställföreträdare hos de belgiska myndigheterna om byte av barnens efternamn till Garcia Weber. De hänvisade till spansk namnrätt och menade att barnen borde bära samma namn i båda sina medborgarskapsländer; barnens belgiska efternamn kunde dessutom i en spanjors ögon ge en felaktig bild av familjeförhållandena, eftersom det fick barnen att framstå som sin faders syskon. Föräldrarnas ansökan avslogs dock av de belgiska myndigheterna med hänvisning till att belgisk namnrätt var tillämplig och att några särskilda skäl att utnyttja den befintliga undantagsmöjligheten att genom kungligt dekret5 bevilja den begärda namnändringen inte förelåg i detta fall. När överklagandet nådde Belgiens högsta förvaltningsdomstol (Conseil d’Etat) vände sig denna till EGdomstolen med frågan huruvida tillämpningen av belgisk namnrätt i detta fall inte var oförenlig med gemenskapsrättsliga principer.

3Målnr C-148/02. Domen har i skrivande stund ännu inte blivit publicerad i REG.4Spansk rätt ger i jämställdhetens tecken sedan 1999 föräldrarna rätt att, före det första barnets födelse, välja att ge samtliga barn ett dubbelt efternamn där moderns efternamn placeras först, vilket i de aktuella fallet skulle leda till efternamnet Weber Garcia. Detta var dock inte aktuellt i målet.5Kap. II, art. 3 i den belgiska lagen den 15 maj 1987 om efternamn och förnamn, som den citeras i domens punkt 11, stadgar att ”Kungen äger i undantagsfall bevilja byte av efternamn om han bedömer att det föreligger allvarliga skäl för ansökan och att det begärda efternamnet inte ger upphov till förvirring eller kan vara till skada för sökanden eller tredje man.”

EG-domstolen konstaterade att namnrätten visserligen faller inom medlemsstaternas kompetensområde (några EG-rättsliga författningsregler därom finns ej), men också att medlemsstaterna vid utövande av denna sin behörighet måste agera i enlighet med EG-rätten när situationen har en EG-rättslig dimension. En sådan dimension ansåg domstolen föreligga redan på den grunden att barnen förutom att vara medborgare i sitt hemvistland (Belgien) även ägde medborgarskap i ett annat medlemsland (Spanien). Med hänsyn till detta omfattades barnen av diskrimineringsförbudet i EG-fördragets art. 12. Detta förbud mot diskriminering på grund av nationalitet kräver enligt EGdomstolens praxis såväl att lika situationer inte får behandlas olika som att olika situationer inte får behandlas lika. En sådan behandling kan endast vara motiverad om den är grundad ”på objektiva hänsyn som är oberoende av de berörda personernas nationalitet och som står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas”.6 Beträffande det aktuella fallet noterade EG-domstolen att de belgiska myndigheterna behandlade personer med såväl belgiskt som spanskt medborgarskap på samma sätt som personer med endast belgisk nationalitet. Enligt domstolens mening befann sig dessa två personkategorier inte i samma situation, bl.a. med hänsyn till de dubbla medborgarnas besvär med olika efternamn i de två medborgarskapsländerna. Domstolens slutsats (domslutet) blev därför följande:

Artiklarna 12 EG och 17 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats förvaltningsmyndigheter att, under sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, avslå en ansökan om byte av efternamn för minderåriga barn som är bosatta i denna stat och som är medborgare både i denna stat och i en annan medlemsstat, när ansökan syftar till att ge barnen rätt att bära det namn som de skulle ha givits enligt lagstiftningen och traditionen i den andra medlemsstaten.

Tillämpat på den i målet aktuella familjen betyder avgörandet att belgiska myndigheter under de i målet aktuella omständigheterna inte fick vägra att medge den begärda namnändringen avseende i Belgien bosatta barn med såväl belgiskt som spanskt medborgarskap, när ansökans syfte var att göra det möjligt för barnen att bära det efternamn som de var berättigade till enligt spansk lag.
    EG-domstolens hänvisning till EG-fördragets art. 17 torde sakna självständig betydelse för den här diskuterade problematiken. Artikeln introducerar ett unionsmedborgarskap som innehas av varje person som är medborgare i en medlemsstat. Unionsmedborgarskapet skall komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet. Art. 17 beskriver inte det nya unionsmedborgarskapets rättsliga innehåll, utan nöjer sig med att förklara att unionsmedborgarna skall ha de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i EG-fördraget, vilket

6Se domens punkt 31.

får anses inbegripa bl.a. diskrimineringsförbudet i fördragets art. 12 och den fria rörligheten enligt art. 18.
    Domens räckvidd som prejudikat är inte helt klar. Redan det faktum att domstolen uttryckligen begränsar domslutet till att endast gälla under de i målet aktuella omständigheterna, utan att exakt ange vilka omständigheter som åsyftas, tyder på att domstolen inte avsåg ge domslutet en vidsträckt tolkning. Vid bokstavlig läsning handlar domslutet för övrigt inte nödvändigtvis om tillämplig lag i internationellt privaträttslig mening. Domslutet kräver inte att de belgiska myndigheterna tillämpar spansk namnrätt, utan endast att de beviljar föräldrarnas ansökan om att barnens efternamn även i Belgien skall motsvara det efternamn som barnen i enlighet med spanska regler bär i Spanien. Att tillämpa spansk namnrätt vore visserligen ett sätt att uppfylla detta krav, men samma resultat skulle kunna uppnås även vid tillämpning av belgisk namnrätt om denna varit tillräckligt flexibel för att tillgodose föräldrarnas önskemål, exempelvis om den innehållit generösa dispensmöjligheter att göra avsteg från de vanliga belgiska namnreglerna när dessa regler med hänsyn till omständigheterna (exempelvis barnens anknytning till Spanien) är mindre lämpliga. Skillnaden mellan att tillämpa spansk namnrätt och att vid tillämpning av belgisk namnrätt anpassa namnet till spanska namnregler vore dock i detta fall till övervägande del formell; det skulle i båda fallen röra sig om att i enlighet med en EG-rättslig förpliktelse och på grund av de berörda personernas anknytning till Spanien ge effekt åt den spanska namnrätten. Enligt min mening kan frågeställningen behandlas som huvudsakligen kollisionsrättslig, men jag kommer i avsnitt 5 nedan att även diskutera i vilken omfattning den materiella svenska namnrätten gör det möjligt att anpassa namn till ett annat medlemslands namnregler.
    Det är viktigt att uppmärksamma att Avello-domens betydelse inte begränsar sig till fall av dubbelt medborgarskap, där de berörda samtidigt är medborgare i två medlemsstater. Även om antalet personer med medborgarskap i mer än ett medlemsland är ökande, rör det sig alltjämt om undantagsfall. Det är därför naturligt att i första hand intressera sig för domens betydelse i den vanligaste, typiska situationen, där medborgare i ett medlemsland är stadigvarande bosatta i ett annat sådant land utan att samtidigt vara medborgare där, exempelvis en rent spansk familj med hemvist i Belgien. Trots att domslutet uteslutande talar om personer med dubbelt medborgarskap har det enligt min mening betydelse även i den sistnämnda situationen: anser EG-domstolen att ett barn med både spanskt och belgiskt medborgarskap har rätt att få sitt efternamn bestämt i enlighet med spanska regler så måste samma rätt vid i övrigt oförändrade omständigheter rimligtvis åtnjutas även av ett sådant barn som uteslutande är spansk medborgare.

3. Avello-domen och det EG-rättsliga förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet
Den enda relevanta anknytningen i Avello-målet till ett annat land än Belgien var faderns spanska och barnens spansk-belgiska medborgarskap och det var med hänvisning till den spanska medborgarskapsanknytningen som föräldrarna krävde att barnens efternamn skulle utformas i enlighet med spanska namnregler. De belgiska myndigheternas ställningstagande synes också ha grundat sig på medborgarskapet, i deras fall dock på barnens belgiska medborgarskap. Detta ger upphov till frågan huruvida medborgarskap överhuvudtaget lämpar sig för och får användas som anknytningsfaktum i EG-ländernas internationella familjerätt såvitt gäller unionsmedborgarnas förhållanden. Att behandla unionsmedborgare olika beroende på i vilket EG-land de äger medborgarskap kan synas vara oförenligt med EGfördragets art. 12, som ju förbjuder all diskriminering på grund av nationalitet.
    De flesta EG-länders internationella familjerätt tillmäter emellertid fortfarande medborgarskapet en icke obetydlig betydelse i fråga om såväl tillämplig lag som domsrätt. Detta gäller också den svenska internationella familjerätten.7 Fram till Amsterdamfördragets ikraftträdande kunde användningen av medborgarskapslandets lag försvaras med att EG-fördragets nyssnämnda diskrimineringsförbud endast gäller ”inom detta fördrags tillämpningsområde”, samtidigt som nationella bestämmelser om internationell familjerätt då inte ingick i detta tillämpningsområde. Detta torde också vara huvudkontentan av EG-domstolens inte helt lättolkade dom den 10 juni 1999 i saken Jutta Johannes v. Hartmut Johannes,8 som visserligen meddelades några få veckor efter Amsterdamfördragets ikraftträdande men avsåg en äldre äktenskapsrättslig tvist som de genom Amsterdamfördraget genomförda ändringarna ännu inte var tillämpliga på. Som redan har påpekats stadgar EG-fördragets nya art. 65 däremot numera klart att det där stadfästa civilrättsliga samarbetet även skall omfatta ”främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet”. I Avello-målet har det för övrigt överhuvudtaget inte ifrågasatts eller bestridits att internationell namnrätt faller inom EG-fördragets tillämpningsområde och därför även omfattas av bl.a. diskrimineringsförbudet i fördragets art. 12.
    Huruvida det sagda också innebär att diskrimineringsförbudet i EG-fördragets art. 12 numera förbjuder eller i varje fall i hög grad begränsar användning av medborgarskap som anknytningsmoment för lagvalet och domsrätten på familjerättens område är emellertid inga-

7Se t.ex. Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 5 uppl., 1999, s. 139–142 med vidare hänvisningar.8Målnr C-430/97; REG 1999 s. I-3475.

lunda självklart.9 En sådan konsekvens förefaller varken ha åsyftats eller ens uppmärksammats vid Amsterdamfördragets utarbetande och det bör noteras att art. 2 i den internationellt familjerättsliga Bryssel II-förordningen (nr 1347/2000), som utfärdats efter Amsterdamfördragets ikraftträdande, uttryckligen tillmäter medborgarskapet i ett visst medlemsland betydelse för det landets domsrätt rörande äktenskapsmål. Enligt min mening har Amsterdamfördraget inte medfört ett totalförbud mot att medborgare i olika medlemsstater i internationellt familjerättsligt avseende behandlas olika.10 Avello-domen synes bekräfta att detta är en korrekt slutsats, eftersom domen ålägger de belgiska myndigheterna att behandla spansk-belgiska medborgare annorlunda än personer med endast belgiskt medborgarskap. EGdomstolens argumentation, att särbehandling i detta fall var motiverad eftersom dessa två personkategorier objektivt sett inte befann sig i samma situation, är dock inte helt övertygande, eftersom denna objektiva skillnad berodde just på att de hade olika medborgarskap. EGdomstolen har faktiskt själv i domens punkt 31 förklarat att särbehandling kan vara motiverad endast om den grundar sig på objektiva hänsyn som är oberoende av de berörda personernas nationalitet. Anser man att medborgare i olika medlemsstater på grund av sina olika medborgarskap inte befinner sig i samma situation och därför inte behöver behandlas lika, så faller ju mycket av det skydd mot diskriminering på grund av nationalitet som art. 12 är avsedd att ge.
    Anmärkningsvärt är också att EG-domstolen tydligen anser icke blott att diskrimineringsförbudet i EG-fördragets art. 12 inte hindrar en dylik särbehandling utan också att det t.o.m. kräver den: Belgien ansågs ju i domen att ha inte bara rätt utan också förpliktelse att tillåta spanska medborgare att följa spanska namnregler. Denna tolkning av diskrimineringsförbudet torde vara oförenlig med hur förbudet normalt uppfattas. Det flesta skulle förmodligen tolka art. 12 så att medborgare i olika medlemsstater under i övrigt lika omständigheter måste behandlas på samma sätt, inte att de måste behandlas olika.
    I Avello-målet begärde barnens föräldrar inte en likabehandling utan yrkade tvärtom att barnen skulle särbehandlas just på grund av sin nationalitet. Föräldrarna krävde att barnen, på grund av att de var (också) spanska medborgare, skulle behandlas annorlunda än de (övriga) belgiska barnen. En av de berörda själva begärd särbehandling får naturligtvis antas vara till deras fördel och en sådan positiv diskriminering av medborgare i annat medlemsland i jämförelse med de egna medborgarna (dvs. i detta fall i jämförelse med barn med endast belgiskt medborgarskap) kan under vissa förhållanden vara tillåten enligt EG-rätten, även om saken inte är helt oomtvistad. Men därifrån

9Art. 12 synes i varje fall inte kunna ha en sådan effekt i förhållande till Danmark, som på grund av ett särskilt protokoll undantas från det civilrättsliga samarbetet.10Se närmare Michael Bogdan, ”Amsterdamfördraget och medborgarskapets roll inom den svenska internationella privaträtten”, i Festskrift till Gösta Walin, 2002, s. 61–74, på s. 67–72.

är det ett stort steg till att som EG-domstolen anse att EG-fördragets diskrimineringsförbud direkt kräver positiv diskriminering av andra medlemsländers medborgare.
    Det bör understrykas att Avello-domen inte kan tolkas att kräva tilllämpning av medborgarskapslandets namnregler mot de berördas vilja. Det är tvärtom mycket möjligt att om föräldrarna i syfte att underlätta barnens assimilering i det belgiska samhället hade krävt tillämpning av hemvistlandets (Belgiens) namnregler, medan de belgiska myndigheterna med hänvisning till den belgiska internationella privaträttens nationalitetsprincip hade insisterat på tillämpning av spansk lag (vilket kunde ha skett om barnen endast varit spanska medborgare), så skulle de belgiska myndigheternas vägran att tillmötesgå föräldrarnas önskemål kunna anses utgöra en negativ diskriminering på grund av nationalitet och som sådan vara oförenlig med diskrimineringsförbudet i EG-fördragets art. 12. Huruvida diskrimineringsförbudet i så fall skulle ge familjen rätt att dessutom kräva att barnens ”belgiska” namn även skulle erkännas och tillämpas av myndigheterna i deras medborgarskapsland (Spanien) synes dock vara tveksamt.
    Resultatet av det sagda torde vara att EG-fördragets diskrimineringsförbud ger de berörda viss rätt att i de vanligaste situationerna själva få välja mellan medborgarskapslandets och hemvistlandets namnregler. Dylik valmöjlighet kan fungera hyggligt i fråga om namn, men utgör knappast en lämplig lösning för den internationella familjerätten i stort. Uppstår det exempelvis en familjerättslig tvist om pengar, så kan man inte räkna med att parterna kan enas om att kräva tillämpning av medborgarskaps- eller hemvistlandets lag. Bestämmer domstolslandets internationella familjerätt i ett sådant fall att medborgarskapslandets lag skall tillämpas, så kan det inte undvikas att den part, som uppfattar tillämpning av sitt medborgarskapslands lag som en nackdel, kan komma att känna sig diskriminerad på grund av sin nationalitet.

4. Utgör hemvistlandets lag ett ur EG-rättslig synvinkel oantastligt alternativ?
Det sist sagda skulle kunna locka till slutsatsen att den optimala lösningen vore en allmän övergång, såvitt gäller familjerättsliga frågeställningar avseende unionsmedborgare,11 från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen, eftersom tillämpning av hemvistlandets regler i princip inte kan sägas utgöra en diskriminering ”på grund av nationalitet”. Den i Avello-fallet aktuella familjen skulle dock inte ha blivit

11Här kan det påminnas om att dylik regionalisering inte är någon nyhet inom den svenska internationella privaträtten, som redan innehåller många specialregler avseende nordiska medborgare. Se t.ex. förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap och lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.

hjälpt av hemvistprincipen som sådan: för föräldrarna skulle det med all sannolikhet inte ha gjort någon skillnad om de belgiska myndigheterna hade tillämpat belgiska namnregler på grund av barnens belgiska hemvist i stället för på grund av barnens belgiska medborgarskap. Tillämpningen av belgisk namnrätt i egenskap av barnens lex domicilii skulle i och för sig inte utgöra diskriminering på grund av nationalitet, men den skulle i stället kunna kollidera med den i EG-fördragets art. 18 stadfästa principen om unionsmedborgarnas fria rörlighet.
    Att en sådan kollision kan tänkas uppstå framgår redan av EGdomstolens dom den 30 mars 1993 i saken Christos Konstantinidis,12 där domstolen kom fram till att det var oförenligt med den fria etableringsrätten (EG-fördragets dåvarande art. 52, numera art. 43) att tvinga en grekisk medborgare att i samband med sin yrkesutövning i Tyskland följa tyska bestämmelser om hur grekiska namn skall skrivas med latinskt alfabet, när dessa bestämmelser ledde till att namnets uttal blev förvrängt på ett för namnbäraren alltför besvärande sätt. De flesta människor betraktar sitt namn som viktigt och upplever det som mycket negativt om de förvägras det namn som de anser sig ha rätt att bära. Risken att så sker kan tänkas avskräcka den berörda unionsmedborgaren från att utnyttja sin rätt till fri rörlighet eller i varje fall kan göra utövandet av denna frihet mindre tilltalande. Med detta i åtanke framstår det som rimligt att även på namnrättens område implementera den ursprungslandsprincip som alltsedan EG-domstolens Cassis de Dijon-dom13 präglar stora delar av EG-rätten i övrigt. I den typiska situationen, exempelvis när en helspansk familj flyttar till ett annat medlemsland där hemvistprincipen är allenarådande, skulle ursprungslandsprincipen garantera de berördas rätt att om de så önskar även i fortsättningen få lov att följa spanska namnregler, dvs. det nya hemvistlandets namnrätt skulle inte få tvingas på dem, i varje fall inte så länge de behåller sitt ursprungliga medborgarskap. Som redan har påpekats löser dylik valmöjlighet emellertid inte problemet för den internationella familjerätten i stort när olika inblandade personer på grund av inbördes oförenliga intressen föredrar olika rättssystem (vissa kräver att medborgarskapslandets lag skall tillämpas medan andra kräver att hemvistlandets lag skall följas).

5. Avello-domens betydelse för den svenska internationella namnrätten
Den första reflektion som inställer sig när man analyserar Avellodomen ur den svenska internationella namnrättens synvinkel är att lagvalsproblematiken avseende de aktuella barnens namnförhållanden förmodligen skulle ha varit densamma även om deras anknytningar till Belgien hade ersatts med motsvarande anknytningar till

12Målnr C-168/91; REG 1993 s. I-1191.13Rewe-Zentral AG v. Bundesmonopolverwaltung für Branntwein, målnr 120/78; REG 1979 s. 649.

Sverige. I likhet med sin belgiska motsvarighet bygger även den svenska internationella namnrätten, såvitt gäller egna medborgare, än så länge i huvudsak på nationalitetsprincipen,14 varvid personer med såväl svenskt som utländskt medborgarskap normalt behandlas som svenska medborgare15. EG-domstolens argumentation och slutsatser i Avello-domen är såtillvida av direkt betydelse också för svenskt vidkommande.
    Sverige kan i fortsättningen i fråga om personer vilka är medborgare i såväl Sverige som en annan medlemsstat, oavsett om de har hemvist inom eller utom riket, inte insistera på tillämpning av svensk namnrätt när denna inte kan tillmötesgå deras önskan att bära det namn som de enligt det andra medborgarskapslandets namnregler har rätt till. Svenska myndigheter måste i dylika fall respektera dessa personers önskan att i stället följa det andra medborgarskapslandets lag. Huruvida svenska myndigheter på grund av EG-fördragets art. 12 är skyldiga att på begäran av en person, som är svensk medborgare men har hemvist i ett annat medlemsland, följa hemvistlandets namnregler är däremot oklart. Oavsett hur det förhåller sig med detta bör det noteras att den nuvarande svenska materiella namnrätten, som den är kodifierad i namnlagen (1982:670), är relativt flexibel och ofta gör det möjligt att, om den berörda svenska medborgaren så önskar, uppnå ett resultat liknande det som tillämpning av utländsk namnrätt skulle leda till. Det mest iögonfallande exemplet därpå utgörs av namnlagens 15 §, som tillåter ändringar av utländskt efternamns genusform. En svensk medborgare med exempelvis ett grekiskt eller tjeckiskt efternamn kan således på denna punkt följa grekiska respektive tjeckiska namnregler även inom ramen för tillämpning av den svenska namnrätten. Ett annat exempel på den svenska namnlagens flexibilitet utgörs av Regeringsrättens avgörande RÅ 1985 2:8, där Regeringsrätten visserligen tillämpade den svenska namnlagens 34 § 1 st., enligt vilken man som förnamn inte får godkänna namn som uppenbarligen inte är lämpligt, men kom samtidigt vid denna lämplighetsprövning fram till att den omständigheten, att föräldrarna önskade ge sin dotter två i svenska öron manligt klingande förnamn, inte utgjorde ett hinder i ett namnärende ”med stark internationell prägel”, där flickans starka anknytning till Tunisien och det allmänna intresset av att hon får samma namnkombination i båda länderna fick vara utslagsgivande. Det bör slutligen påpekas att också den svenska namnlagens regler om administrativa namnbyten efter ansökan hos Patent- och registreringsverket (namnlagens 11–14 §§) kan användas

14Detta anses e contrario framgå av namnlagens 50 §, enligt vilken lagen inte tilllämpas på sådana svenska medborgare som har hemvist i Danmark, Finland eller Norge. Se Bogdan a.a. (not 7) s. 162–163 med vidare hänvisningar.15Se RÅ 1985 2:8, där Regeringsrätten, efter att ha konstaterat att barnet vid födelsen förvärvat såväl tunisiskt som svenskt medborgarskap, förklarade att ”[p]å grund av det svenska medborgarskapet gäller svensk lag vid prövning här av frågan om hennes förvärv av förnamn”. Se vidare Bogdan a.a. (not 7) s. 147.

för att på de berördas begäran åstadkomma en anpassning till ett främmande lands namnrätt. Ett administrativt namnbyte förutsätter visserligen att vissa villkor är uppfyllda, men undantag från dessa villkor kan beviljas vid synnerliga (i vissa fall särskilda) skäl, till vilka man även torde kunna räkna de berördas anknytning till utlandet, exempelvis i fall av dubbelt medborgarskap. Vid en generös tillämpning av dessa regler kan det således hävdas att Sverige oftast förmår att uppfylla Avello-domens krav utan att behöva göra avsteg från principen att en svensk medborgares namn regleras av den svenska namnlagen.
    I de fall där den svenska namnlagen inte är tillräckligt flexibel kan Sverige dock vara skyldigt att på de berördas begäran tillämpa utländsk namnrätt. Det är möjligt att just Avello-målet illustrerar en sådan situation. Betraktar man de i målet aktuella omständigheterna men gör den modifikationen att Belgien ersätts med Sverige, så kan man till en början få intrycket att tillämpningen av den svenska namnlagen i detta fall skulle göra det möjligt att ge i Sverige bosatta spansksvenska eller t.o.m. helsvenska barn det av föräldrarna önskade namnet Garcia Weber, dvs. ett namn som ser ut som det namn som de skulle bära enligt spansk namnrätt. Namnlagens 1 och 5 §§ gör det nämligen normalt möjligt för barn att redan vid födelsen eller senare genom anmälan till skattemyndigheten förvärva moderns efternamn (Weber), för att sedan i enlighet med lagens 25 och 29 §§ framför detta namn bära faderns efternamn (Garcia) som mellannamn. Det så konstruerade ”svenska” namnet Garcia Weber vore dock endast skenbart identiskt med det ”spanska” namnet Garcia Weber. Enligt spansk namnrätt är det nämligen det första ledet (Garcia) som i egenskap av det egentliga efternamnet (”släktnamnet”) kan föras vidare till följande generationer, medan det enligt den svenska namnlagen endast utgör ett mellannamn som inte kan föras vidare. Att vända sig till Patent- och registreringsverket med ansökan om ett administrativt namnbyte vore inte heller ett fullgott alternativ. Att namnlagens 12 § 3 mom. förbjuder godkännande av nybildade dubbelnamn kan visserligen övervinnas om det föreligger synnerliga skäl (se lagens 14 § 2 st.), men det av Patent- och registreringsverket beviljade namnet Garcia Weber skulle utgöra ett efternamn med två likvärdiga delar, vilket inte heller skulle överensstämma med barnens spanska efternamn. Huruvida EG-domstolen skulle nöja sig med att barnen i Sverige har fått lov att bära ett efternamn som vid ytligt påseende liknar det spanska efternamnet låter jag vara osagt.
    Såvitt gäller medborgare i andra medlemsländer vilka tagit hemvist här i riket, torde svenska myndigheter numera ha en EG-rättslig förpliktelse att respektera de berördas val mellan å ena sidan medborgarskapslandets namnregler och, å andra sidan, den svenska namnlagen. Denna valmöjlighet synes faktiskt redan föreligga.16 Beträffande i

16Ett undantag utgörs av här i riket stadigvarande bosatta finländska och danska medborgare, vilka enligt namnlagens 51 § 1 st. alltid är underkastade svensk

Sverige stadigvarande bosatta utomnordiska medborgare, inklusive utomnordiska unionsmedborgare, framgår det således motsatsvis av namnlagens 51 § 1 st. att deras namnförhållanden i princip skall prövas enligt lagen i deras medborgarskapsland. Samma paragrafs andra stycke klargör dock att detta endast gäller automatiska namnförvärv, eftersom utomnordiska medborgare, som har hemvist i Sverige, här tillerkänns rätt att genom anmälan till skattemyndigheten eller efter ansökan hos Patent- och registreringsverket förvärva, ändra eller behålla namn i enlighet med svensk lag. Detta gäller också rätten att efter anmälan hos skattemyndigheten bära mellannamn enligt svensk lag. Utomnordiska invandrare har således rätt, men ingen skyldighet, att anpassa sina namn till den svenska namnrätten, vilket torde uppfylla EG-rättens ovan beskrivna krav.

6. Avslutande anmärkningar
Av det sagda framgår att förbudet i EG-fördragets art. 12 mot diskriminering på grund av nationalitet och regeln i samma fördrags art. 18 om unionsmedborgarnas fria rörlighet i princip synes kräva att de unionsmedborgare, vilka utnyttjat sin rätt att bosätta sig i ett annat medlemsland, i görligaste mån ges möjlighet att själva avgöra om de vill följa medborgarskapslandets eller hemvistlandets namnregler. Är denna slutsats riktig och kan den utsträckas till andra delar av den internationella familjerätten, så kan den medföra stora förändringar i vissa medlemsstaters internationella privaträtt, där väletablerade grundsatser plötsligt får vidkännas betydande modifikationer. En ny, regional internationell familjerätt håller på att växa fram, icke blott genom sekundära EG-författningar utan även genom EG-domstolens spännande tolkningar av själva EG-fördraget.

namnrätt. Det kan inte uteslutas att detta undantag i vissa sällsynta situationer kan strida mot EG-fördraget, exempelvis genom att indirekt hindra en sådan person från att flytta till Sverige.