Korta fängelsestraff och alternativa påföljder

— en seminarieserie om påföljdssystemets grunder och struktur

I ett internationellt perspektiv brukar det svenska påföljdssystemet anses tillhöra de mindre repressiva systemen. Andelen och omfattningen av långa fängelsestraff ligger också, även om en skärpning skett under senare år, på en lägre nivå än i de flesta andra motsvarande länder. Däremot använder vi i Sverige kortare fängelsestraff i en förhållandevis stor omfattning. När man i den kriminalpolitiska debatten efterlyst alternativ till fängelse är det också genomgående användningen av korta fängelsestraff som stått i fokus. Temat för den seminarieserie vars resultat redovisas i detta nummer av Svensk Juristtidning har varit de korta fängelsestraffen och alternativen till dessa. Seminarieserien anordnades i samarbete mellan SvJT och företrädare för Justitiedepartementet och Juridiska fakulteten i Uppsala som ett led i tidningens ambition att främja en dialog om utvecklingen av rätten mellan rättsvetenskapen, det praktiska rättslivet och regeringskansliet. Avsikten med serien har varit att belysa teoretiska och systematiska problem med påföljdssystemets nuvarande uppbyggnad och att diskutera förutsättningarna för ett mer enhetligt, konsekvent och överskådligt system (jfr prop. 1997/98:96 s. 75–83).
    Det finns många olika infallsvinklar på problemen kring de korta fängelsestraffen och alternativa påföljder. För att täcka in de viktigaste frågeställningarna valde seminarieledningen vid projektets inledning ut ett antal olika problemkomplex som vardera två deltagare ombads behandla, en från praktisk och en från teoretisk utgångspunkt. Bland de utvalda problemkomplexen ingick bland annat ”artbrotten” och de korta fängelsestraffen, straffmätning och alternativa påföljder samt böter som alternativ och komplement till andra påföljder. Varje deltagarna gavs emellertid stor frihet att utveckla sitt inlägg efter egna preferenser. Denna frihet har som framgår utnyttjats i betydande utsträckning. I sin slutliga form utgör inläggen snarare en provkarta på olika infallsvinklar på temat än en samlad översikt över problemområdet.
    De olika här publicerade inläggen utgör inte heller delar av någon gemensam reformplan. Som läsaren snart finner går uppslagen och synpunkterna ofta i olika riktningar. Detta utesluter dock inte att det under seminarieserien utvecklades en betydande samsyn när det gäll-

er de grundläggande perspektiven. Enigheten var således stor om att inriktningen av en reform borde vara att minska användningen av korta fängelsestraff och istället öka användningen av alternativa påföljder. Ett led i en sådan strävan borde vara att helt avskaffa eller i vart fall minska möjligheten att döma till korta fängelsestraff med hänvisning till brottslighetens art. Ett annat, som betonades från många håll, skulle vara att avskaffa eller reducera alla de tröskeleffekter som finns i nuvarande system. För att åstadkomma detta borde utrymmet för ”straffmätning” inom ramen för de alternativa påföljderna öka. Genom detta skulle också kraven på proportionalitet tillgodoses bättre.
    De nya bestämmelser om straffmätning och påföljdsval som trädde i kraft år 1989 innebar både en uppstramning av regelsystemet och en nyorientering av dess inriktning. Den tidigare preventionsorienteringen ersattes av en straffvärdeorientering. I vissa hänseenden levde och lever dock äldre tiders synsätt kvar. Det gäller framförallt de till fängelse alternativa påföljderna. De traditionella alternativen till kortare fängelsestraff är villkorlig dom och skyddstillsyn. I sina grundformer har dessa påföljder fortfarande en utformning som är starkt präglad av ett individualpreventivt perspektiv. Även efter 1989 års reform har utvecklingen av de alternativa påföljderna och dess olika varianter varit oenhetlig och delvis motsägelsefylld. Förändringarna har inte styrts av något enhetligt teoretiskt perspektiv utan pragmatiska skäl synes ha varit av avgörande betydelse. Det har bidragit till att påföljdssystemet kommit att uppfattas som oklart och svårtillämpat och blivit föremål för en omfattande diskussion.
    Vårt påföljdssystem kommer alltid att vara i behov av debatt och reformer. Även angelägna reformer har dock, som påpekades i den inledningsvis nämnda propositionen, ofta ett pris i form av att systemets tydlighet och överskådlighet minskar. Det kan då finnas anledning att stanna upp och pröva behovet av ändringar även i systemets grundläggande struktur. När det gäller de korta fängelsestraffen och alternativen till dessa finns helt klart ett behov av en sådan översyn. Det är vår förhoppning att den seminarieserie vars resultat nu redovisas skall kunna bidra i arbetet för ett bättre påföljdssystem.

Andrew von Hirsch, Fredrik Wersäll och Dag Victor