Litteratur

ANNA-LENA DAHLQVIST, Sekretess inom rättsväsendet, Norstedts Juridik AB Stockholm, 2003, 352 s.

Författaren har som verksam inom åklagarväsendet tidigare utarbetat en promemoria om sekretess inom detta myndighetsområde. Promemorian har nu arbetats om och utvidgats till rättsväsendets sekretessfrågor ur ett vidare perspektiv. Boken är förutom en lagkommentar också något av en handbok för den praktiska tillämpningen av sekretessreglerna.
    I ett första kapitel redovisas mera allmänt hur sekretesslagen är uppbyggd och hur den skall tilllämpas. I det följande kapitlet behandlas de många gånger svårtilllämpade reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om allmänna handlingar. Därpå följer ett kapitel om utlämnandefrågorna. Till de mera generella delarna hör också nästa kapitel om sekretessbrytande bestämmelser och om det som kallas kvalificerad tystnadsplikt, dvs. de inskränkningar i möjligheterna att lämna information som gäller för vårdpersonal, advokater m.fl. Sekretess i den brottsbekämpande verksamheten och annan verksamhet hos polis och åklagare, t.ex. den personadministrativa, samt hos domstolarna i anslutande fall behandlas därefter. Det sista egentliga ”sekretesskapitlet” rör brottsbekämpande myndigheters samverkan med andra myndigheter, t.ex. skatte- och kronofogdemyndigheter, samt med enskilda som banker och advokater. I två avslutande kapitel går författaren in på meddelarskyddet och tryckfrihetsbrotten m.m.
    Av denna rapsodiska redogörelse för bokens innehåll framgår att den i mycket handlar om de aktuella frågorna utifrån polisens och åklagarnas verksamhet. Bokens titel är därför något missvisande genom att förvaltningsrättskipningen, specialdomstolarna och — mestadels — de allmänna domstolarnas mål och ärenden utan polisoch åklagaranknytning lämnats utanför. Samtidigt gör de kapitel som avser allmänna handlingar, meddelarskydd och tryckfrihetsbrott m.m. att boken är till gagn också för den som har andra problem att studera än de rena sekretessfrågorna. De ämnen som författaren behandlar är svårhanterliga. Inte bara är reglerna många och ofta besvärliga att tillämpa i det enskilda fallet. Det är också ett pedagogiskt problem att skriva om dem på ett begripligt sätt. Det kan lätt konstateras att författaren mycket väl behärskar hela den aktuella materian och skriver på ett lättfattligt sätt. Hon har välunderbyggda resonemang om hur reglerna skall tillämpas i olika situationer och belyser dem med ett stort antal fall från domstolspraxis samt JO:s och JK:s beslut. I bokens karaktär av handbok ligger att en del saker återkommer på flera ställen, men detta är ingen nackdel. Dels är väl boken inte tänkt för sträckläsning utan mera som uppslagsverk. Dels skadar det inte att upprepa åtskilligt som är svårförståeligt. Sammanfattningsvis kan sägas att boken är en utmärkt handledning för den som har anledning att syssla med sekretessfrågor med anknytning till brottmål och annat

som hör till polisens och åklagarväsendets områden. Den är också en värdefull översikt över de mera allmänna regler som har beröring med dessa frågor.

Göran Regner

KIM ØSTERGAARD, Elektronisk handel og international proces- og privatret. En komparativ analyse af retten i USA og EU, Jurist- og Økonomforbundets Forlag, København, 2003, 416 s.

Den rubricerade boken är en akademisk avhandling för en dansk ph.d.-grad. Enligt bestämmelserna förväntas en sådan avhandling motsvara tre års heltidsforskning, vilket innebär att graden ligger mellan en svensk jur.lic.- och jur.dr-examen.
    Avhandlingen ägnas åt vissa jurisdiktions- och lagvalsproblem vilka kan uppstå i samband med gränsöverskridande elektronisk handel, huvudsakligen frågor om kontraktsforum (varmed i avhandlingen i första hand menas behörighet för domstolarna på uppfyllelseorten), frågor om tillämplig rättsordning i fråga om elektroniskt ingångna avtal samt frågor om avtalsparternas rätt att själva överenskomma om behörig domstol och tillämplig lag. Boken behandlar icke blott sådana avtal där naturaprestationen sker online i form av leverans av digitala produkter (musik, spel, datorprogram osv.), utan även avtal där naturaprestationen sker på traditionellt sätt men övriga aktiviteter (avtalsslut, betalning osv.) sker elektroniskt (”indirekt elektronisk handel”). Avhandlingen begränsar sig å andra sidan till kommersiella avtal, dvs. konsumenttransaktioner lämnas utanför. En geografisk begränsning är att boken endast behandlar den internationella privatoch processrätten i EU och i USA och att den dessutom medvetet inriktar sig på intraregional handel, dvs. handel mellan parter hemmahörande i två EU-länder eller två av USA:s delstater. Beklagligtvis betyder detta att bl.a. den betydande elektroniska handeln mellan USA och Europa faller utanför framställningen, låt vara att mycket av det som sägs äger relevans även för den handeln. Bokens text indelas i fem delar, varav den första, namnlösa delen inbegriper en inledning (kap. 1) och en presentation av avhandlingens syfte och metod (kap. 2). Del II har rubriken ”International procesret” och innehåller såväl en allmän beskrivning i kap. 3 av amerikanska domsrättsprinciper, grundade på ett samspel mellan delstatlig rätt och den federala konstitutionen, som en diskussion i kap. 4 av möjligheterna enligt amerikansk rättspraxis och Bryssel I-förordningens art. 5(1) att vid elektroniska avtal använda uppfyllelseorten som domsrättsgrund. Del III ägnas åt internationell privaträtt och diskuterar bestämmande av tillämplig lag i fråga om elektroniska avtal (kap. 5–7). Prorogations- och lagvalsklausuler i elektroniska avtal behandlas i del IV (kap. 8–10), varpå följer den avslutande delen V, bestående av kap. 11 under rubriken ”Afhandlingens resultater”. Boken är också försedd med en engelsk sammanfattning, ett rättsfallsregister (tyvärr utan hänvisningar till de sidor där rättsfallen tas upp) och en bibliografi. Beträffande kontraktsforum konstaterar författaren att uppfyllelseorten i sig inte är en tillräcklig domsrättsgrund i USA, medan den räcker enligt Bryssel I-förordningens art. 5(1). Det amerikanska rättsläget är långtifrån klart, men domsrätten synes uppfylla grund-

lagskravet på due process endast när svaranden medvetet aktivt — och helst systematiskt — har kommunicerat med den i domstolslandet hemmahörande parten.
    Författarens tolkning av Bryssel I-förordningens art. 5(1) är inte invändningsfri. Till att börja med förmodar han att de två avtalstyper som omtalas i art. 5(1)(b), dvs. försäljning av varor och utförande av tjänster, inbegriper samtliga kontrakt inom den elektroniska handeln (t.ex. s. 133 och 140). Detta är tveksamt: jag kan exempelvis inte ansluta mig till författarens åsikt (s. 170) att bl.a. licensavtal vid tillämpningen av förordningen skall kvalificeras som avseende en tjänsteprestation. Att licensavtal enligt min mening avser varken försäljning av varor eller utförande av tjänster betyder naturligtvis inte att sådana avtal faller utanför art. 5(1), utan endast att uppfyllelseorten bestäms av art. 5(1)(a) och inte av art. 5(1)(b).
    Författaren anser vidare att art. 5(1)(b) endast kan användas när kontrahenterna i själva avtalet har överenskommit om var uppfyllelse skall ske (t.ex. s. 134). Det är visserligen sant att bestämmelsen hänvisar till uppfyllelseort ”enligt avtalet”, men det kan tänkas att denna ort i avsaknad av parternas överenskommelse därom fastställs med hjälp av tillämplig nationell lag. Den ”rätta” tolkningen av art. 5(1)(b) kan naturligtvis definitivt fastslås endast av EG-domstolen och det är därför svårt att idag med bestämdhet hävda hur denna nya bestämmelse skall förstås. Det torde dock råda enighet om att fastställelse av uppfyllelseort kan vara besvärlig när det gäller naturaprestationer vid ”direkt” elektronisk handel, där författaren synes kunna tänka sig att beakta vem av parterna som har initierat den digitala leveransen (s. 141 och 152). Det är dock tveksamt huruvida sådana teknikaliteter, såsom huruvida den digitala naturaprestionen anses ha ”skickats” eller ”hämtats” (nerladdats), verkligen bör tillåtas vara avgörande. Författaren har naturligtvis rätt i att det inte finns något som hindrar att parterna bestämmer uppfyllelseorten i sitt avtal, exempelvis genom att föreskriva uppfyllelse i ”realdebitors” hemvist (s. 142), men det bör påpekas att en sådan överenskommelse, om den huvudsakligen är avsedd att grunda domsrätt, måste likställas med ett prorogationsavtal och därför lyder under art. 23 snarare än art. 5(1) (jfr EGdomstolens dom i saken MSG v. Gravières rhénanes, målnr C106/95). Beträffande tillämplig lag tvingas författaren att behandla det amerikanska rättsläget något översiktligt, eftersom olika delstaters domstolar använder sig av olika lagvalsprinciper. Framställningen koncentreras med fog på 1971 års andra upplaga av Restatement of the Law of Conflict of Laws, som flertalet delstater har valt att följa, men han behandlar klokt nog även 2000 års Uniform Computer Information Transactions Act (UCITA), trots att det sistnämnda instrumentet hittills endast antagits av några få delstater. Jag kan ansluta mig till hans uppfattning att vissa av de anknytningsmoment, som enligt Restatement bör beaktas vid bestämmande av tillämplig lag (t.ex. förhandlings- och avtalsorten), inte lämpar sig för avtal inom den elektroniska handeln. Motsvarande problem aktualiseras också i samband med art. 4 i EG-konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen av 1980), vilket leder författaren till slutsatsen (s. 289) att konventionens presumtionsregel i art. 4(2) endast i vissa specialfall kan rubbas genom användning av den indivi-

dualiserade metoden enligt art. 4(1).
    I såväl USA som Europa godtas i princip lagvals- och prorogationsklausuler, i varje fall såvitt gäller kommersiella avtal med internationell karaktär. Elektroniskt ingångna klausuler föranleder dock vissa säregna problem, exempelvis att de ingås genom att ena parten klickar på en hänvisning på datorskärmen, ofta utan att vara medveten om klausulens text och innebörd (s.k. clickwrap-, shrinkwrapoch browsewrap-avtal). I samband med lagvalsklausuler behandlar författaren också betydelsen av ehandelsdirektivets ursprungslandsprincip, vilket är något märkligt eftersom parternas frihet att välja vilken lagstiftning som skall tillämpas på deras avtal uttryckligen har undantagits från denna princip (se direktivets art. 3(3) och den där omnämnda bilagan). Det hade varit naturligare att behandla direktivets (eventuella) internationelltprivaträttsliga relevans i samband med de avtal där parterna inte har valt tillämplig rättsordning. Intressantare än denna fråga avseende systematiken är att författaren lutar åt den kontroversiella åsikten att direktivets ursprungslandsprincip omfattar såväl offentligrättsliga som privaträttsliga rättsregler (s. 304), varvid han hänvisar till att direktivet i bl.a. Sverige har implementerats på detta sätt (s. 303). På denna punkt synes författaren emellertid ha missförstått den svenska inställningen, eftersom den svenska propositionen medvetet har valt att lämna frågan obesvarad (se prop. 2001/02:150 s. 62). I avhandlingens avslutande del diskuteras hur rättsläget förhåller sig till de rättspolitiska hänsyn som de internationellt privat- och processrättsliga reglerna förmodas att vilja främja, såsom förutsebarhet, respekt för parternas förväntningar, enhetlig bedömning, beaktande av den närmaste anknytningen samt klar- och enkelhet. Av särskilt intresse är författarens slutsats att e-handelsdirektivet har en negativ effekt i vissa av dessa avseenden (s. 378 och 385). På avhandlingstextens sista sida (s. 385) förklarar författaren att ”[e]n enkel og klar anvendelse af de internationale proces- og privatretlige regler er i forbindelse med elektronisk handel ikke mulig”. Han har säkert rätt. Slutsatsen bör inte tolkas som en kapitulation inför en alltför svår forskningsuppgift utan som ett välgrundat och genomtänkt resultat av ett förtjänstfullt forskningsarbete.
Michael Bogdan

LARS BJÖRNE, Den konstruktiva riktningen. Den nordiska rättsvetenskapens historia del III, 1871–1910, Rättshistoriskt bibliotek, band 60, Lund 2002, 552 s.

I. Mina farhågor håller på att besannas — Lars Björnes projekt kommer att svälla över alla bräddar. Ju närmare vi seglar upp i samtidens kölvatten, desto omfångsrikare är de farvatten han måste kartlägga. Denna tredje del i Björnes nordiska rättsvetenskapens historia övertrumfar det föregående bandet med ett trettiotal sidor

och var det avslutande bandet landar skall bli intressant att utröna inom en snar framtid, om Björne nu lyckas hålla samma tempo som tidigare.1 Men omfånget bär mig

1Lars Björne Patrioter och institutionalister, den nordiska rättsvetenskapens historia del I, tiden före år 1815, 443 sidor (Lund 1995) samt Brytningstiden, den nordiska rättsvetenskapens historia del II, 1815–
1870, 522 sidor (Lund 1998).

inte emot. Tvärtom, ty Björne lyckas med sin flyhänta lätta stil och sitt noggranna kunniga vetande, med fast hand på rodret manövrera läsaren genom en intresseväckande arkipelag. Många nya vyer öppnas, men omgivningarna börjar också bära ett igenkännandets prägel, ty vi närmar oss ju, som undertiteln anger, 1900-talet.
    I detta tredje band har, kanske med nödvändighet, det avsnitt som betitlas ’tidens rättsvetenskap i huvuddrag’ blivit mer omfattande i sidantal än det deskriptiva föregående rättshistoriska avsnittet, ’den juridiska litteraturen.’ Förhållandet var annars det omvända i de båda föregående banden, för att nu nämna något om den disposition som är densamma genom samtliga band. Det betyder att förhållandet är ca 300 mot 200 sidor (här ej medräknat de innehållsrika biografiska noterna på ett femtiotal sidor) och jag misstänker att slagsidan kommer att bli än mer kännbar i det fjärde bandet — Realism och skandinavisk realism — som skall omfatta tiden 1911–1950. I en anmälan av förra bandet — Brytningstiden — föreslog jag möjligheten att läsa böckerna i en annan ordning än det av Björne valda framställningssättet,2 alltså att bortse från det litteraturhistoriska avsnittet och börja med den därpå följande övergripande vetenskapshistoriska delen. Så har föreliggande volym blivit läst. Som jag också tidigare framhållit påvisar de hitintills utkomna delarna i Björnes historia — och föreliggande del är inget undantag — tydligt den rättsvetenskapliga relevansen och varför rättshistoria, därmed, är ett viktigt ämne som väl försvarar

2Se min anmälan av Brytningstiden, som även innehåller en återblickande jämförelse med Patrioter och institutionalister, i SvJT 2000 s. 984.

sin plats inom (de nordiska) juristutbildningarna.3

II. I förra bandet behandlade Björne den period som tack vare de omfattande juridiska landvin-

3Jag vill här ta tillfället i akt att, som en mindre anmälan, fästa uppmärksamheten på och rekommendera en skrift som tematiserar dessa frågeställningar, nämligen Kjell Åke Modéer (red.) Rättshistoria i förändring: Olinska stiftelsen
50 år. Ett internationellt symposium i Stockholm den 19–21 november 1997 (Rättshistoriska studier, band 22, Lund 2002, 331 s.). Skriften tar upp ett antal teman, bland vilka märks sektioner om rättshistoria som argument i europeisk rättsenhet (del VI) och dess roll i de post-sovjetiska och baltiska staterna (del VII) därjämte några artiklar om den svenska rättshistorien i en internationell kontext (del V). Skriften inleds och avrundas med mindre anföranden om domstolshistorik och den olinska stiftelsen (del I och VII). Det som är av intresse i förevarande sammanhang är emellertid de tre mellanliggande avsnitten, av vilket det första tar upp rättshistorieämnet i den svenska juristutbildningen (del II) med artiklar av ämnesföreträdarna Kjell Åke Modéer, Claes Peterson och Rolf Nygren vilka sammantagna ger en god bild av de mot- och medgångar rättshistorieämnet rönt i juristutbildningen och hur en nyvunnen rättshistorieidentitet trots allt formerats på senare tid. Rättshistoria i teori och praxis (del III) har inlägg av bl.a. Per Ole Träskman om rättshistorians relevans för kriminalvetenskap och ett provokativt inlägg av Peter Westberg om rättshistorieämnets marginalisering — de båda förespråkar, tror jag, någon form av ’kritisk förståelse’ som kan lanseras med hjälp av rättshistoriska moment, en ståndpunkt vilken torde omfattas även av ämnets ovan nämnda företrädare i Sverige. Men intressant är också rättshistoria och nordisk rättsgemenskap (del IV) där Ditlev Tamm, Lars Björne, Sigurdur Lindal och Dag Michalsen ger goda översikter av den danska, finska, isländska respektive norska rättshistoriska forskningen igår, men kanske framförallt om de problemområden som fortfarande står öppna för dagens forskning. Kanske är det också dags för rättshistorikerna att i större utsträckning gripa sig an det just avslutade 1900-talet?

ningarna benämndes Brytningstiden. Tiden omkring 1870 markerar slutpunkten för denna era som idémässigt stabiliserats så pass att den därpå följande epoken kommit att kallas den konstruktiva riktningen. Den utgjorde alltså på sätt och vis en naturlig fortsättning — framförallt inom privaträtten, men också inom statsrätten — på den historiska skolans banbrytande insatser. Initialt innebar den en utvecklad systematisk metodik med en genomarbetad grundsyn bestående av konstruktion, logisk (nåja) analys och teoribildning, men blev med tiden en från samhället fjärmad steril vetenskap där man kom att ’räkna med begrepp.’ Björne väljer att inte använda den nedsättande termen ’begreppsjurisprudens’ vid framställningen av detta rättsliga tänkande, utan anser att ’konstruktiv riktning’ på ett bättre sätt fångar tidsandan. Jag finner visst fog för denna ståndpunkt när det gäller att frammana rättshistorisk hermeneutisk förståelse av en avgränsad epoks särskilda ’episteme,’ framför att använda en senare tids pejorativa karakteristik.
Andra benämningar som också beskriver denna den nordiska rättsvetenskaps förståelseram är, menar Björne, ’juridisk skandinavism,’ ’tysk dominans,’ ’rättspositivism’ och ’tidig realism.’ Utöver den tyska dominansen i den nordiska rättsvetenskapen, som Björne hävdar mer handlar om en förändring än om ett förstärkt inflytande (från Savigny till Jhering, Gerber och Windscheid), så förmärks också en tydlig konsolidering av den nordiska rättsvetenskapens ställning. Under perioden blev det nordiska samarbetet alltmer intensivt, vilket särskilt märktes i att de nordiska juristmötena kom till stånd år 1872, med det uttalade syftet att samla jurister för att utveckla nordiskt samarbete på rättens område och att fram-

mana en känsla av rättskulturell gemenskap, även om klyftan mellan dansk-norsk respektive svenskfinsk rättsvetenskap var märkbar. Den nordiska gemenskapen fick ytterligare näring av en mer allmäneuropeisk kommersiell rättsgemenskap som stegvis ersatte den tidigare kristna kulturella ius gentium med rötter i naturrättslig mylla.4 Juristerna blev en avgränsad yrkeskår och dessutom skedde en väsentlig utökning av antalet professorer liksom av antalet juriststudenter som tidvis kom att bli starkt överrepresenterade. Kvinnor gavs också rätten under 1800-talets sista kvartssekel att studera juridik — även om statliga tjänster och professurat var stängda en bit in på 1900-talet. Under perioden reformerades också de äldre kraven för avläggande av juridisk examen — kuriöst nog har den svenska utbildningen på nio terminer stått sig sedan 1904. Ett särtecken för perioden var det aktiva inslaget av juristprofessorer i de nordiska riksdagarna — betydligt vanligare dock i Danmark, Norge och Finland än i Sverige. ’Professorspolitikerna’ befann sig samtliga inom det konservativt-liberala lägret, och ”trots att den konstruktiva riktningens anhängare skydde politiska ställningstaganden, gällde detta

4En parallell blir tydlig vid Björnes skildring härvidlag, att liknande tankemönster inom EG-rätten gett sig tillkänna sedan en tid tillbaka i sökandet efter gemensamma europeiska rötter, främst genom att (återigen) söka sig bakåt till den hopplöst vittförgrenade romerska rätten som ett ius commune. Om denna fråga se särskilt Reinhard Zimmerman The Law of Obligations. Roman Foundations of the Civilian Tradition (Clarendon: Oxford 1996) och A Hartkamp (red.) Towards a European Civil
Code (Kluwer: The Hague 1992). För en kritisk hållning till ’romanismen’ se Marie Sandström ”Romersk rätt — en rättsvetenskapens europaväg?” JT 1993–94 och ”Rättshistoriker” — räddare i den europeiska nöden? JT 1994–95.

inte kritik av socialismen, som uppenbarligen ansågs ligga utanför juristvärldens konsensus” (s. 19).
    Den konstruktiva riktningen kom att präglas av de samhälleliga omvälvningarna inom politiken (parlamentarism, socialism och rösträtt), av industrialismens hastiga tekniska utveckling (bl.a. snabbare tryckmetoder) och av de förbättrade kommunikationerna såväl inom som, viktigare, mellan länderna. Bandet slutar med perioden runt 1910 och anger en rad omständigheter som pekar på en uppgörelse med begreppsjurisprudensen (dvs. konstruktivismens uppenbara avigsidor) i ett antal förrealistiska tendenser, vilka slutligen befästes i Axel Hägerströms beryktade installationsföreläsning 1911. Björne anser att dessa — ’post-konstruktiva’ eller ’pre-realistiska’ — övergångsrörelser är mer adekvata som tidsdelare, än att begagna första världskriget som en tröskel.

III. Vad var då det innovativa i den konstruktiva riktningen? Som tidigare framhållits var riktningen ett barn av den historiska skolans idéer om en organiskt framväxande nationell rätt. Med tiden kom det historiska inslaget (koncentrerat runt romersk rättskonception) att helt försummas till förmån för den systematiska sidan i rättsvetenskapen, varvid rätthistorieämnet tillskapades som självständig disciplin.5 Den konstruktiva riktningen var starkt influerad av tidens positivistiska vetenskapsideal, vilket ledde till en rättsvetenskaplig posi-

5Något Björne tar upp avslutningsvis (s. 414–454), men som jag lämnar utanför denna framställning. I detta avsnitt redogörs för de olika tendenser som perioden 1810–1910 uppvisar, från en romantisk-nationalistisk rättshistorieforskning till en källkritisk-realistisk sådan. Det rättshistoriska läget finns också angivet under avsnitten som redovisar de enskilda länderna.

tivism (rättspositivism) som härledde och tolkade rättsreglerna enbart med hjälp av system, begrepp och lärosatser. Själva begreppen behandlades som reella existenser vilka blev underkastade exakta bestämningar. Man menade att detta var en naturvetenskaplig metod, men enligt Björne var det i själva verket ”en i empirins täckmantel höljd rättsmetafysik” (s. 212). Den konstruktiva metoden innebar metodologiskt, att ett rättsförhållande återfördes på de begrepp som utgjorde dess grund; man gjorde en konstruktion. Kunskap om begreppen — de juridiska konstruktionerna och satserna — skapade en systematik som gynnade juridikens autonomi. Juristerna fick med andra ord monopol på uttolkningen av rätten och begreppskonstruktionen gjorde yttre hänsynstaganden överflödiga. Det fanns en stark tro på att begreppsanalysen skulle kunna ge praktiska lösningar, nämligen att skapa förutsebarhet och, därigenom, öka rättssäkerheten. Jag tror man kan förstå den konstruktiva riktningens upptagenhet vid begreppen som en konsekvens av de, låt oss säga, allmänna läror och paradigmatiska neologismer inom rättsvetenskapen som uppstod under första hälften av 1800-talet — det var ett sätt att skapa konkreta rättsregler utifrån de allmänna lärornas principer och grundantaganden. Eller, med vetenskapsteoretisk jargong: den revolution och det paradigmskifte som ’Brytningstiden’ bar vittne om utvecklades under den ’konstruktiva perioden’ till en, med Kuhns terminologi, normalvetenskap som befäste matrisens struktur. Eller, uttryckt med modernare termer, de sociala rättskonstruktionerna, vilka när de konstruerades förseddes med en rad förbehåll rörande deras karaktär av ’fiktioner’ (av Savigny m.fl.),

kom inom loppet av ett par decennier att betraktas som reellt existerande rättsförhållanden och självständiga entiteter. Man ansåg alltså att rättsliga problem kunde lösas via redan förefintliga (ja, eviga och oberoende) begrepp, varvid man deducerade fram svaren. Några ’rättstomma rum’ godtogs inte, utan rätten betraktades som ett slutet komplett system. Men häri låg också metodens konstruktiva anomali, ty metoden resulterade nämligen också i konstruktioner där man visserligen kunde producera logiskt nödvändiga men samtidigt praktiskt helt onyttiga rättssatser; alltså lösningar med blott fiktiv anknytning till gällande rätt. Detta var den ’begreppsjurisprudentliga’ avarten. Med fortsatt vetenskapsteori, uppträder en rad anomalier som svårligen kan lösas utifrån normalvetenskapens premisser — något nytt måste födas. Björne påpekar att man inte beaktade sociala realiteter, något som stämde väl överens med den ekonomiska liberalismen under tidsperioden — ett nog så intressant påpekande (s. 215). Riktningen avvisade alla religiösa, politiska, etiska eller sociala argument såsom irrelevanta. Juridiken blev därmed en vetenskap som betonade oberoendet av lagstiftaren vilken inte kunde påverka begreppens innehåll, något som ytterligare fjärmade juridiken från dess sociala bas. En annan brist var att man inte redogjorde för de värderingar som styrde valet av en viss rättslig konstruktion — något som känns igen även idag, tyvärr. Inom den tyska rättsvetenskapen förekom naturligtvis kritik och den mest famösa är tveklöst den självkritik riktningens främste företrädare, sedermera avfällingen, Jhering riktade mot ’die Begriffsjurisprudenz.’ Jhering utvecklade därefter, som bekant, den s.k. intressejurisprudensen. Som ett resultat av denna sociala

distansering blev rättsvetenskapsmannens hållning mer tillbakadragen, särskilt i relation till den föregående banbrytande rollen — han intog en ’iakttagande’ eller ’teknisk’ position, till skillnad från tidigare sekler.6 Hur var då det nordiska mottagandet av den konstruktiva riktningen? Björne menar att riktningen fick sina anhängare i Norden samtidigt som den häftigaste kritiken rasade i Tyskland, varför den extrema formalismens begreppsjurisprudens inte fick fullt fotfäste här. Den främsta företrädaren var norrmannen Francis Hagerup, i Sverige var receptionen något blandad med namn som Ernst Nordling och möjligen Carl Axel Reuterskiöld, medan Robert Montgomery och Robert Hermanson var tongivande i Finland. I Danmark däremot synes den konstruktiva riktningen inte ha fått samma inflytande som i övriga

6Björne utvecklar, något tydligare, de olika förhållningssätt rättsvetenskapen intagit genom seklerna i artikeln ”Banbrytare, tekniker, iakttagare — den nordiske rättsvetenskapsmannens roller,” SvJT 2002 s. 235. I korta ordalag kan sägas att rättsvetenskapsmannens position under 1700-talet främst kan liknas vid ’iakttagarens’ tillbakadragenhet att skildra och klassificera rätten, oaktat den radikala naturrättens blomstring. Under 1800-talets första hälft är rollen den av en ’banbrytare’ som aktivt strävar efter att utveckla rätten genom kritik, medan under seklets senare konstruktiva hälft banbryteriet har förbytts i en roll som ’tekniker’ med den ’teknokratiska inställningen’ att lappa igen brister i systemet. Under 1900-talet pendlar rollen mellan ’teknikern’ (nu under parlamentarism och demokrati) och den deskriptiva realistiska ’iakttagarpositionen,’ menar Björne. Var vi nu befinner oss är kanske för tidigt att sia om, men globalisering, informationsteknologi och elektronisk handel m.m. karakteriseras av många som tecken på ett paradigmskifte, för att nu nyttja en alltför sliten term, där juristen tvingas bryta ny mark — en post- eller senmodern ’banbrytare’ måhända?

Norden, även om påverkan inte saknades, främst genom Carl Goos och Andreas Aagesen — intressant nog florerade olika ’realistiska’ varianter (’konstruktivistisk,’ ’begreppsfientlig’ samt ’empirisk’ realism) vid denna tid liksom en teleologisk riktning representerad av Carl Ussing.

IV. Även om såväl svagheterna som avarterna av den konstruktiva metoden alltså var uppenbara, både inom tysk och nordisk doktrin, blev det allmänna inflytandet dock avsevärt, framförallt inom rättssystematiken, rättskälleläran och lagtolkningen. Vad gäller rättssystematiken så bortföll de ’metafysiska’ grunderna för rättssystemet, såsom Savignys organisk-historiska uppfattning, och istället inriktades systembehovet på dess byggstenar. Man uppfattade att själva systemet redan fanns nedlagt i rättsordningen, såsom en inneboende egenskap, som det gällde att systematisera så att luckor kunde tillslutas. Rättssystemet betraktades som en sluten enhet vilket i sig innehöll alla byggstenar och det tenderade stundtals att uppfattas som till tid och rum oberoende (Gerber), men även som nationellt bestämt (Jhering). I denna tankesmedja uppstod idén om rättens enhet, som varit en utomordentligt stark ideologi sedan dess.7 Systematiken hade naturligtvis en praktisk betydelse i att skapa sammanhang i den positiva rätten. Rätten uppfattades som ett system av rättsförhållanden, vilka ibland kunde förstås som rättigheter och plikter, men som bara delvis behövde återföras på verkliga levnadsförhållanden. Huvudindelningen i privaträtt och offentlig rätt som lanserades under

7För en genomgång av denna ’enhetsideologi’ hänvisar jag till min Rättens polyvalens. En rättsvetenskaplig studie av sociala rättigheter och rättssäkerhet (Lund 2002), s. 106–119.

    1800-talets förra hälft, blev den odiskutabla systematiken framledes även om diskussioner fördes om vad som skulle hänföras till endera sidan. Intressanta är Björnes iakttagelser över den politiska ursprungsbetydelse som lade grunden för denna uppdelning, nämligen den konservativ-liberala distinktionen mellan borgerligt och politiskt samhälle à la Kant och Hegel, där privaträtten kunde uppfattas som en ’förstatlig’ rätt. Också i rättskälleläran övergavs den historiska skolans starkt normativa uppfattning om folkets rättsmedvetande och i stället utvecklades en antimetafysisk inriktning som koncentrerades på rättskällornas faktiska användning. Denna deskriptiva rättskällelära medförde att sedvanerätten (”ett övergående modefenomen,” s. 307) fick en jämförelsevis mindre framträdande position. Under en period hade rättsvetenskapen en tämligen framskjuten roll som rättskälla, men den nya rättskälla som nu lanserades var rättspraxis. Det kan för oss synas egendomligt att rättpraxis, som nu har en central position, helt frånkändes rättskällestatus, men en delförklaring är att domstolarna med tiden fick en alltmer autonom ställning, som tidigare saknades. Domarrätten kom därmed att träda i förgrunden och därmed fanns fröet till en realistisk fokusering på rättstillämpningen. Det är avgjort intressant att ta del av Björnes exposé över den nordiska diskussion som rörde dels rättskällornas antal, dels rangordningen dem emellan. Själva termen och begreppet ’rättskälla’ vann insteg i nordisk doktrin tidigast i slutet av 1870talet — dessförinnan existerade ingen enhetlig uppfattning om ’rättskällorna.’ Tydligt är att man sökte finna en någorlunda enhetlig grund för rättskälleläran eller en konsens runt att staten var hörnpelaren i en sådan konstruk-

tion, vilket gör att läran tidvis brottas med dualistiska inslag i form av den faktiskt föreliggande staten å ena sidan, men å andra sidan ’övernationella’ inslag (romersk rätt). Den tidigare normativa rättskälleläran ersattes stegvis med en deskriptiv lära som koncentrerades på användaren (domaren) och dansken Viggo Bentzon framstår som pionjären för en realistiskdeskriptiv rättskällelära, formulerad i ’Retskilderne’ anno 1905–07. Den lagtolkningsmetod som initierades i samband med den historiska skolan och den diskussion som intensifierades mot slutet av 1800talet kom att avse frågan om subjektiv kontra objektiv lagtolkning. Den tidigare subjektiva lagtolkningen avsåg aldrig en verklig lagstiftare utan en fiktiv förnuftig sådan, vars vilja det i förekommande fall gällde att konstruera. De flesta var medvetna om både det hypotetiska i konstruktionen och det vanmäktiga företag i att ens hitta en någorlunda enhetlig vilja, bland annat på grund av ett ”allt mera pluralistiskt samhälle med folkvalda organ” (s. 334). Lagtolkningsläran kom därför mot 1800-talets slut att gå på den objektiva varianten, då åtminstone själva lagtexten ägde en något fastare beständighet. Björne understryker det föga meningsfulla i att använda subjektiv respektive objektiv lagtolkning som en absolut skiljelinje i debatten, snarast lutade redan tidigare den subjektiva varianten åt det objektivas favör — och det var närmast en smaksak huruvida man karakteriserade sin pragmatiskt valda lösning som kommen ur ’lagstiftarens’ eller ’lagens’ vilja. I Norden högg, menar Björne, slutligen ovan nämnde Viggo Bentzon av den gordiska knuten och lanserade en lagtolkningslära som skilde på en deskriptiv och normativ sida — en idé som visade sig bärkraftig och vars teleologiskt-deskriptiva anslag förebådade det realistiska intåget. Inom särskilt några områden fick den konstruktiva riktningen genomslag, men också här skönjdes övergångstendenser till realistiska inslag. Det synes mig som om den konstruktiva riktningen till stora delar var ett delvis säkerställande av brytningstidens idéer, medan dess begreppsjurisprudentliga avart genererade ett sådant omedelbart avståndstagande att den samtidigt framstår som en övergångsperiod, med olika motstridande riktningar, vilket märks inom några områden Björne exemplifierar med. Inom privaträtten kom striden att stå mellan den traditionella viljeteorin och den nyare tidens tillitsmodell, där det gällde att skydda mottagaren av en långt driven viljeförklaring. Viljeteorin kännetecknades av den obillighet som kunde drabba adressaten, samtidigt som svårigheter uppstod att entydigt fastställa viljeförklaringens innehåll och omfång, medan tillitsmodellen hade en rad praktiska fördelar, såsom ’omsättningens’ eller ’marknadens’ behov. I Norden segrade den senare teorin vilket särskilt starkt märktes i det nordiska samarbetets gemensamma avtalslag. Inom avtalsrätten i övrigt utkämpades också en strid om avtalsteorin kontra löftesteorin, där den senare avgick med segern. Även de straffrättsliga diskussionerna kännetecknades av en diskussion mellan den äldre klassiska straffrättsskolan (Feuerbach) kontra den sociologiska skolan (Binding, von Liszt och Ferri). Frågan var huruvida viljefriheten kunde fortsätta att vara en begreppslig utgångspunkt eller om samhällsaspekten skulle ges företräde inom straffrätten, en diskussion som gick tillbaka på bl.a. Kants vedergällningsteori (och härmed tesen om juridikens autonomi) respektive den ökande

tyngden de individualpreventiva teorierna gavs. Den sociologiska skolan vann successivt inträde i nordisk rättsvetenskap, men någon ’fanatism’ för endera ståndpunkten saknades vilket gör det svårt att i denna fråga hävda ett fullgånget paradigmskifte (s. 389). Inom den statsrättsliga teorin skedde under 1800-talet en övergång från en idealistiskt inspirerad organisk statsrätt till en av den konstruktiva riktningen framförd statsrättslig positivism. Laband och Gerber byggde i konstruktiv anda upp statsrätten med hjälp av begreppsliga konstruktioner där den juridiska deduktionen kunde klarlägga statens olika funktioner. Markant är att privaträttsliga begrepp och metoder överfördes till statsrätten. Bland annat är ett innovativt drag att använda det privaträttsliga begreppet juridisk person för att beskriva statens natur som ett rättssubjekt, varmed staten uppfattad som en ’rättslig personlighet’ utgjorde grundförutsättningen för konstruktion av statsrätten. Ett annat drag var att överflytta privaträttens rättssäkerhetskrav till statsrätten. Metoden var dock påtagligt konservativ och bevarande, vilket innebar att medborgerliga fri- och rättigheter blev systematiskt sekundära, medan det principiella var medborgerlig underkastelse. Man bör observera att den tyska statsrätten i konstruktiv tappning buteljerades under en epok då den tyska staten bildades, varför denna extrema konstruktivism inte fick något större direkt inflytande i det jämförelsevis demokratiska Norden.

V. Läser man nu efter denna redogörelse bandets ’litteraturhistoriska’ del, kan de nordiska länderna lättare inplaceras i de idéhistoriska mönstren. Som torde ha framgått av min ovan anförda sammanfattande redovisning var den konstruktiva riktningens genomslag ingalunda enhetlig vad gäller den nordiska receptionen, utan uppvisar en påtaglig heterogenitet. De nordiska länderna skiljer sig med andra ord åt i olika rättsområden och jag vill hänvisa läsaren till egna iakttagelser i Björnes text. Några sammanbindande länkar i det nordiska samarbetets tecken är dock samproduktionen ’Nordisk Retsencyklopædi’ som gavs ut under 1800-talets två sista decennier, det är vidare de tidigare nämnda ’Nordiska Juristmötena’ med begynnelseåret 1872, men det är framförallt grundandet av ’Tidsskrift for Rettsvitenskap’ 1888 som stått sig över åren trots att huvuddelen av utbudet varit nationellt begränsat även om det periodvis förekommit nordiska överskridande grepp. Vad avser Danmark under ifrågavarande period har det ovan nämnts att realistiska schatteringar förekom, med Carl Goos och Viggo Bentzon som framträdande namn vilka båda författade omfattande rättsfilosofier samt skrev i de flesta rättsområden. Brytningen mellan den äldre och nyare straffrättssynen, representerade av Goos respektive Carl Torp, är central. Under perioden trädde Ørsted tillbaka i det land som framstår som det mest självständiga i nordisk kontext, med omfattande publikationsverksamhet. I Norge hade den konstruktiva riktningen starkare fäste, än i Danmark, där Francis Hagerup synes ha haft en dominerande vetenskaplig ställning också i avvisandet av den äldre historiska skolan varvid publicerandet av ’Forelæsninger over Retsencyklopædi’ (1906) kom att få nordisk berömmelse och betydelse (särskilt i Finland). Björne menar att den norska litteraturen var högtstående, men jämförelsevis kvantitativt tämligen obetydlig, samtidigt som den uppvisade ett starkt inslag av praktiker. Oscar

Platou och Fredrik Stang dominerade privaträtten och Hagerup obligationsrätten — överhuvud synes Hagerups imponerande produktion ha omspänt de flesta rättsområden. Sveriges position i den nordiska terrängen ger, som under ’brytningstiden,’ ett beklämmande intryck och de teoretiska arbetena lyser alltför starkt med sin frånvaro. Det eländiga tillståndet till trots innebar det ingalunda att juridiskt omfattande arbeten saknades och det vore fel att tala om en rättsvetenskaplig kris. Och man skall heller inte, tror jag, frånkänna värdet av den juridiska litteraturen, även om det saknades teoretiskt konstruktiva reflektioner. Sverige var framträdande i den rättshistoriska forskningen, varvid en ’historisk-dogmatisk metod’ blev iögonfallande. Annars bestod en stor del av den juridiska litteraturen av lagkommentarer och populärt hållna arbeten med praktiska föresatser, eftersom advokattvång saknades i Sverige. Den enda person som tycks ha varit teoretiskt medveten och använt den konstruktiva metoden var den enda kvinnan i sällskapet, nämligen Elsa Eschelsson vars rättsstudier huvudsakligen omfattade sakrätten. Hon flankerades av konstruktivisten Ivar Afzelius inom obligationsrätten och inom straffrätten vann den sociologiska skolan stegvis mark, främst genom anhängaren Johan Thyrén. Finland tycks i övrigt vara det land som allra starkast, jämte Norge, anammade den konstruktiva riktningens teser. Förklaringen Björne anför är intressant, nämligen att den snabba samhällsutvecklingen i Finland, med början ca 1860, ledde till ett starkt behov av ny lagstiftning, och eftersom den egna rättsvetenskapen var både svag och föråldrad lutade man sig mot den högt utvecklade tyska rättsvetenskapens konstruktiva riktning. ’Avtalsfrihet’ och rättsligt jämlika ’rättssubjekt’ passade förträffligt för ett land som just klivit ur merkantilismen och in i industrialismen. Samtidigt fungerade en strikt ’legalism’ som ett spjärn mot grannen Ryssland och paradoxalt för nutida ögon ”framstod den ’värderingsfria,’ ’objektiva’ och ’strikt vetenskapliga’ konstruktiva riktningens metod som den enda motvikten till politiskt godtycke och överväganden om ändamålsenlighet” (s. 170). Den konstruktiva riktningen fungerande alltså, om än tidsbegränsat och liberalt, som ett någorlunda progressivt redskap. Huvudrollen i den finska konstruktivismen innehades tveklöst av Robert Montgomery med starka biroller i Rabbe Wrede, Wilhelm Chydenius och Allan Serlachius alla med hemvist i privaträtten. Nämnas bör att Finland var ett föregångsland i utvecklingen av arbetsrätten och var tämligen radikal för sin tid.

VI. Vad saknar jag då i detta band? Ja, min åsikt här blir ett eko av den anmärkning jag framförde i anmälan av ’Brytningstiden,’ nämligen att Björne i alltför ringa grad uppmärksammar de samhälleliga omvälvningarnas inverkan på rätten. De sociala band som nämns blir mer en passant, vilka förvisso återges kärnfullt — men jag tror dilemmat är att den historiska förförståelsen jag nämnde inledningsvis, dvs. att i väsentlig del ställa sig i det historiska skede som avhandlas, tenderar att förbise de sociala samband som först senare generationer förmår belysa. Men denna sociologiska ansats var, måste jag tillstå, heller inte Björnes intention. Icke desto mindre är Björnes arbeten värdefulla genom att de lägger en grund på vilken mer sociologiskt inriktade byggen kan resas. Avslutningsvis vill jag ånyo understryka — också efter den om-

vända läsningen och mitt eko — att Björne enligt min mening väl lyckas förmedla de bredare rättsvetenskapliga dragen i sin rättshistoriska genomgång och särskilt värdefulla i detta hänseende framstår alltså de avsnitt i de hitintills tre utkomna banden som bär rubriken ’tidens rättsvetenskap i huvuddrag.’ Liksom tidigare förmår

Björne visa på hur de allmänna rättsvetenskapliga strömmarna på kontinenten ger vågsvall såväl i nordiskt rättsvetenskapligt tänkande och konkret juridisk metod som i själva lagstiftningsarbetet. Dessvärre måste vi nu vänta en tre–fyra år innan det avslutande verket ros i land… Håkan Gustafsson

ANNAMARIA J. WESTREGÅRD, Integritetsfrågor i arbetslivet, Ak. avh. Skrifter utgivna vid Juridiska Fakulteten i Lund Nr 144 Acta Societatis Juridicae Lundensis. Juristförlaget i Lund, Lund, 2002, 437 s. samt PETER BLUME & JENS KRISTIANSEN, Databeskyttelse på arbejdsmarkedet, Jurist- & Økonomforbundets Forlag, København, 2002, 203 s.

Inledning
Ett högaktuellt ämne i Norden och övriga Västeuropa är skydd för arbetstagares och arbetssökandes personliga integritet, särskilt skyddet för deras personuppgifter. Det är ett område där det i dag inte finns mycket specialanpassad lagstiftning. Inom EU är det bara Finland som sedan hösten 2001 har en någorlunda heltäckande, specialanpassad lagstiftning, lagen (477/2001) om integritetsskydd i arbetslivet. Men på flera håll förbereds det normgivning. Till och med i Finland överväger man redan ändringar av den nya lagen.
    Våren 2002 kom den svenska Integritetsutredningen med ett förslag till en ny lag om skydd för personlig integritet i arbetslivet (SOU 2002:18). Ungefär samtidigt började den brittiske informationsombudsmannen (Information Commissioner, som också är dataskyddsombudsman) presentera en s.k. Code of Practice i flera delar om behandling av personuppgifter i arbetslivet. Sommaren 2002 kom ett underutskott till det norska Arbeidslivslovutvalget med en rapport med skisser till lagstiftning om kontroll och övervakning i arbetslivet. Och hösten 2002 inledde EG-kommissionen det andra steget

för att införa regler på EG-nivå om skydd för arbetstagares personuppgifter. I avsaknad av specialanpassad lagstiftning får man försöka tilllämpa de spridda stadganden som ändå finns i t.ex. generell integritetsskyddslagstiftning och strafflagstiftning samt de principer som kan utvinnas ur rättspraxis, som inte är rikhaltig och dessutom i hög grad kasuistisk. Det gör området ganska svåröverskådligt och svårbemästrat. Därför — och till hjälp för de normgivningssträvanden som nu försiggår — behövs det samlade framställningar av området utförda av rättsvetenskapare. Sådana framställningar har hittills inte funnits i Norden. Det närmaste man kunnat komma är en utgiven samling nordiska rapporter om arbetstagares integritet till ett arbetsrättsligt möte 2000 (Arbetslivsinstitutets tidskrift Arbetsliv i omvandling 2000:2). Ämnet togs också upp på det nordiska juristmötet i Helsingfors i augusti 2002. Det är därför glädjande att det hösten 2002 utkommit två gedigna verk på området, ett svenskt och ett danskt. Den svenska boken utgör en akademisk avhandling vid Lunds universitet av Annamaria

Westregård, medan den danska boken är skriven av två professorer vid Københavns universitet, en professor i rättsinformatik med dataskydd som specialitet, Peter Blume, och en professor i arbetsrätt, Jens Kristiansen.

Annamaria Westregårds avhandling
Annamaria Westregårds avhandling om integritetsfrågor i arbetslivet inleds på sedvanligt sätt med en beskrivning av ämnet, syftet med avhandlingen och de metoder och det material som använts. Annamaria Westregård vill dels ge begreppet god sed på arbetsmarknaden ett innehåll när det gäller integritetsfrågor, dels redogöra för rättsläget i fråga om integriteten i arbetslivet. Annamaria Westregård har tyvärr begränsat sig till i huvudsak svenskt material och rättspraxis från Europadomstolen och EG-domstolen.
    Det inledande avsnittet innehåller också en redogörelse för den rättsliga grunden för arbetsgivarens rätt att vidta integritetskänsliga åtgärder. Arbetsgivaren kan vidta integritetskänsliga åtgärder, såsom drogtester och utpasseringskontroll av väskor, med stöd av den allmänna arbetsledningsrätten eller avtal, kollektivavtal eller enskilt anställningsavtal, eller i förekommande fall lagstiftning. Arbetsledningsrätten och möjligheterna att genomdriva avtal begränsas dock av att åtgärden inte får stå i strid med god sed på arbetsmarknaden eller vara lagstridig. Vid avgörandet av vad som står i strid med god sed på arbetsmarknaden har Arbetsdomstolen i fråga om drogtester och utpasseringskontroller använt sig av en i vissa fall ganska finstämd intresseavvägning. Arbetsdomstolen har i ett (1) enda fall funnit en integritetskänslig åtgärd otillåten efter en intresseavvägning. I det fallet, som hade kollektivavtalsbakgrund, fann Arbetsdomstolen att alkoholtestning på visst sätt av en städerska på ett kärnkraftverk var otillåten, medan testning av henne avseende hasch ansågs tillåten (AD 1998 nr 97). Efter det inledande avsnittet innehåller avhandlingen två huvuddelar. I den första delen, som omfattar mer än 150 sidor, försöker Annamaria Westregård ge begreppet god sed på arbetsmarknaden ett innehåll när det gäller integritetsfrågor genom att utforma en teoretisk s.k. intressentmodell för att på ett systematiskt och genomtänkt sätt hantera den intresseavvägning som enligt henne måste till för att avgöra vad som utgör god sed i detta avseende. Syftet med modellbyggandet är huvudsakligen teoretiskt. Annamaria Westregård förväntar sig inte att en rättstillämpare skall använda sig av alla steg i modellen i en beslutssituation (s. 22), och det är säkert en riktig bedömning. Behållningen för den praktiker som orkar ta sig igenom denna del av avhandlingen är i stället den mycket detaljerade genomgången av de intressen som olika intressenter kan ha i skilda situationer. Efter den genomgången av de motstridiga intressena inser man varför det är så svårt att lagstifta på området och vilka subtila avvägningar en rättstillämpare kan ha att göra. Jag har inte kvalifikationer att bedöma det vetenskapliga värdet av modellbyggandet, men såvitt jag kunde uppfatta framkom det inga allvarliga invändningar vid disputationsakten. Den andra delen av avhandlingen, där Annamaria Westregård redogör för rättsläget enligt gällande lagstiftning, är av desto större intresse för en praktiker. Annamaria Westregård går noga igenom relevanta grundlagsbestämmelser i regeringsformen och viss anknytande lagstiftning såsom straffstadganden. Därefter följer en

genomgång av Europakonventionen, främst dess artikel 8 om skyddet för privatliv, hem och korrespondens, och dess betydelse enligt svensk rätt. Eftersom Europakonventionen i flera avseenden ger arbetstagare ett bättre och mer heltäckande skydd än regeringsformen och då åtminstone offentliga arbetsgivare har att direkt tilllämpa konventionen, är särskilt den gedigna genomgången av rättsläget i fråga om konventionen välkommen. I övrigt granskas hur en intresseavvägning utfallit i ett antal stadganden av betydelse för integritetsskyddet. Regler i bl.a. personuppgiftslagen, lagen om offentlig anställning, fullmaktsanställningslagen och lagen om allmän kameraövervakning gås igenom. Genomgången av rättsläget i dessa delar är inte lika inträngande och utförlig som i fråga om grundlagarna och Europakonventionen, men ger en god insikt i de stadganden som har särskild betydelse för integritetsskyddet.
    Sammanfattningsvis kan sägas att Annamaria Westregårds avhandling är välskriven och innehåller en gedigen och tillförlitlig redogörelse för gällande rätt, särskilt i fråga om grundlagsbestämmelserna och Europakonventionen. Avhandlingen beskriver alltså gällande rätt på ett skickligt sätt utgående från befintlig lagstiftning, vilket i och för sig är nyttigt för en praktiker. Lagstiftningsstrukturen på området — om man över huvud taget kan kalla det för struktur — är emellertid inte särskilt väl anpassad till de problem som uppkommer på arbetsmarknaden. Därför skulle en komplettering med ett mer problemorienterat framställningssätt (vilka regler kan få betydelse vid drogtestning, utpasseringskontroll, övervakning, insamlande av information osv.) ha varit värdefull.

    Man kan möjligen sätta i fråga den stora betydelse för integritetsskyddet som Annamaria Westregård i sitt modellbyggande verkar ge begreppet god sed på arbetsmarknaden. Begreppet god sed på arbetsmarknaden har använts för att begränsa befogenheter som arbetsgivaren annars skulle ha enligt avtal; befogenheten kan ha stöd i en uttrycklig avtalsbestämmelse eller i den allmänna arbetsledningsrätt för arbetsgivaren som anses ingå (tyst) i varje anställningsavtal. Men kan i sådant fall begreppet ge något integritetsskydd för arbetssökande som ännu inte har någon avtalsrelation? En skiljedom som Annamaria Westregård refererar (s. 38) verkar antyda att så kan vara fallet om det finns ett kollektivavtal som omfattar antagningsförfarandet. Men finns det inget avtal, kan väl inte heller praxisutbildade begränsningar av (annars) avtalsgrundade befogenheter gälla. De integritetskänsliga åtgärder som Arbetsdomstolen hittills haft att bedöma har vidare samtliga gällt fall där det krävts någon form av medverkan av arbetstagaren (alkohol- och drogtestning samt utpasseringskontroll). Arbetsgivaren har beordrat arbetstagaren att göra något och arbetstagaren har inte velat åtlyda ordern. Att man i sådana typiska fall av utövande av arbetsledningsrätt kan tillämpa också de begränsningar i form av begreppet god sed som omgärdar den rätten är naturligt. Men hur är det med integritetskänsliga åtgärder som inte kräver någon ”order” från arbetsgivaren eller någon aktivitet från arbetstagarens sida, t.ex. arbetsgivarens övervakning av arbetstagare eller inhämtande av information om dem? Nu antydda möjliga begränsningar för det avtalsanknutna begreppet god sed på arbetsmarknaden utgör ett gott argument för att för framtiden på både den privata

och offentliga arbetsmarknaden betrakta arbetssökandes och arbetstagares rätt till integritetsskydd såsom en grundläggande mänsklig rättighet som det krävs uttryckligt lagstöd för att inskränka.

Peter Blumes och Jens Kristiansens bok
Peter Blumes och Jens Kristiansens bok om dataskydd på arbetsmarknaden har en mera praktiskt inriktad uppläggning än Annnamaria Westregårds avhandling. Den är avsedd att vara ett redskap för de olika aktörerna på den danska arbetsmarknaden och redovisar gällande dansk rätt. I princip bara danskt material redovisas. Boken inleds med ett kapitel om rättskällorna och institutionerna på arbetsmarknaden och i fråga om dataskyddet. Kapitlet utgör en introduktion till arbetsrätten och dataskyddsrätten. Därefter följer ett kapitel om samspelet mellan de båda rättsområdena. I det kapitlet tas det också upp vissa generella frågor om saklighet vid behandling av personuppgifter, samtycke, informationsskyldighet och säkerhet vid behandling av personuppgifter.
    I den danska personoplysningsloven (lov nr. 429 af 31.5.2000 om behandling af personoplysninger) har det införts ett krav på att personuppgifter bara får samlas in för ”sakliga” ändamål, medan den s v e n s k a personuppgiftslagen (1998:204) i likhet med det bakomliggande EG-direktivet (95/46/ EG) talar om ”berättigade” ändamål. Enligt författarna utgör det lagfästa kravet på saklighet en reservation som gör det möjligt att underkänna förfaringssätt som annars skulle ha varit tillåtna enligt lagen. Författarna redogör också för det saklighetskrav på arbetsgivarens utövande av arbets- och företagsledningsrätten som har utbildats i dansk arbetsrättslig praxis. Denna betoning av ett generellt saklighetskrav inom båda rättsområdena, som återkommer även i följande kapitel i boken, känns något främmande för en svensk läsare. Resten av boken är uppbyggd på ett tematiskt sätt där olika situationer tas upp i skilda kapitel. Det finns kapitel om vad som gäller vid anställning av arbetstagare, under anställningstiden och efter anställningen samt vad som gäller om arbetsmarknadsorganisationernas behandling av personuppgifter. Kapitlet om förhållandena under anställningstiden innehåller t.ex. avsnitt om behandling i allmänhet av personuppgifter om arbetstagare, om testning av arbetstagare, om olika former av övervakning av anställda, såsom kamera- och telefonövervakning samt övervakning av användning av e-post och Internet, om hemarbetsplatser och om förhållandena när verksamheten övergår till en ny arbetsgivare. I det avslutande kapitlet konstaterar författarna att det råder en betydande osäkerhet om hur de allmänna dataskyddsreglerna konkret skall användas på arbetsmarknaden och att detta bl.a. beror på att det finns en markant kollision mellan de två skilda rättsliga traditionerna. De dataskyddsrättsliga reglerna finns i lag och är allmänt utformade och individorienterade, medan de arbetsrättsliga reglerna till stor del är avtalsbaserade eller oskrivna och avser särskilt förhållandena i arbetslivet, bl.a. med dess betoning på den kollektiva bevakningen av olika intressen. Det är en styrka att boken är skriven av experter inom de båda relevanta rättsområdena. Det gör att sambanden mellan områdena framträder på ett tydligt sätt. Den som har att behandla personuppgifter på arbetsmarknaden måste naturligtvis samtidigt uppfylla både dataskyddsrättsliga och arbetsrättsliga tvingande regler, men författarna visar hur de generella data-

skyddsrättsliga reglerna i olika situationer kan hämta sitt närmare innehåll från de arbetsrättsliga reglerna och principerna. En annan fördel med boken är dess tematiska uppläggning som gör det enkelt att hitta i den.
    Boken är av intresse även för en svensk läsare. Det beror bl.a. på att bestämmelserna om skydd för personuppgifter grundar sig på ett EG-direktiv och därför på det stora hela är ganska lika i Sverige och Danmark. Från boken kan man därför hämta inspiration för tolkningen av den svenska personuppgiftslagen. Men man får vara försiktig när det gäller detaljer. Skillnaden mellan svensk och dansk rätt i fråga om krav på saklighet har redan berörts. Ett annat exempel är att uppgifter om en arbetstagares sjukfrånvaro inte verkar räknas som en s.k. känslig per-

sonuppgift i Danmark (t.ex. s. 87), medan detta nog är fallet i Sverige (se t.ex. SOU 1997:39 s. 372 och Datainspektionens rapport 2002:3 s. 10).

Avslutning
EG-kommissionen har tagit initiativ till reglering av ett område — skydd för arbetstagares personuppgifter — som med något undantag inte tidigare varit föremål för särskild lagreglering i medlemsstaterna. Därför är det särskilt aktuellt och viktigt med framställningar som sammanställer och klargör gällande nationell rätt på området. Härtill kommer det stora behovet i dag av vägledning för rättstillämpningen på ett snårigt område. Det är därför glädjande att vi nu för svensk och dansk del har två gedigna framställningar.
Sören Öman