Näringslivet och den europeiska rättsbildningen

Av chefjuristen JAN PERSSON

1. Inledning
Den stora betydelse som den europeiska rättsbildningen har kommit att få har naturligtvis också satt sin prägel på hur näringslivet, både i Sverige och i Europa, arbetar för att i lagstiftningssammanhang delta i utredningar och få fram sina synpunkter före besluten. Så också för den organisation, Svenskt Näringsliv, som jag arbetar för.
    Det europeiska näringslivet har sedan länge organiserat sig i en central huvudorganisation, UNICE. Dessutom finns ett stort antal branschorganisationer samlade på europeisk nivå. Svenskt Näringsliv har ett eget kontor i Bryssel, som arbetar med att knyta kontakter och på europanivå bevaka frågor och föra vidare information om den europeiska lagstiftningsprocessen.

2. Kommissionen
Min egen erfarenhet av olika rättsområden som bereds och beslutas i EU har med tiden blivit ganska bred. Det har rört frågor om produktansvar, marknadspatent, software, röstvärden på aktier, konkurrensregler, upphandlingsfrågor, statsstöd, handelspolitiska frågor m.m.
    Jag koncentrerar här min framställning till att i stort sett avse arbetet inom kommissionen.
    Min alldeles entydiga slutsats är att aktiva insatser för att skaffa sig information och påverka kommissionen lönar sig. Systemet är dock ofta oerhört tungrott. Det är sålunda i mångt och mycket en resursfråga hur man lyckas. Med resurser menar jag då inte i första hand ekonomiska medel utan istället tid och kraft att sätta sig in i frågor och ta olika kontakter.
    Kommissionen är i jämförelse med andra EU-organ en organisation som är välstrukturerad och relativt lätt att komma i kontakt med och få information ifrån, när man väl har lärt sig systemet.
    Ju längre fram i beslutsprocessen man kommer — med involvering av bland andra ministerrådet och parlamentet — kompliceras dock berednings- och beslutsprocessen påtagligt och möjligheten att få information, påverka och bidra till ökad kvalitet i lagstiftningen minskar. De faktorer som är avgörande för det beslut som fattas blir allt svårare att iaktta ju längre ut i beslutskedjan man kommer. Ibland kan helt irrationella omständigheter vara avgörande för utfallet.
    Det är på sin plats att göra den anmärkningen att det många gånger är fascinerande hur EU-processen kan gå framåt. Det har jag slagits

464 Jan Persson SvJT 2003av flera gånger när jag själv har deltagit i eller lyssnat till diskussioner om olika lagstiftningsprojekt. Inte särskilt sällan kommer det fram en rad olika nationella intressen och synpunkter, som används i argumentationen mot olika initiativ från kommissionen. Med sådana utgångspunkter måste med nödvändighet processen bli mycket komplicerad för dem som inte sitter närmast beslutsfattandet.
    Inom den europeiska näringslivsorganisationen UNICE förekommer naturligtvis också ett meningsutbyte med skilda åsikter från olika medlemsförbund i ett antal olika frågor. Det är dock häpnadsväckande ofta som dessa diskussioner leder fram till konsensus.

3. Alliansbyggande
För att en svensk synpunkt skall kunna få gehör måste vi naturligtvis skapa allianser med andra nationer. Detta gäller såväl på näringslivssidan som för regeringen. Vi står oss slätt om vi är isolerade eller nästan ensamma i vår synpunkt. Alliansbyggande med andra aktörer är sålunda avgörande för vilket inflytande man kan få både i problemformulerings- och utredningsprocessen. De allianser som byggs varierar från fråga till fråga men är av naturliga skäl ofta relaterade till oss nära kulturellt liggande länder.
    Om allianser med likasinnade länder eller federationer är viktiga för att påverka utredningar inom kommissionen är också kontakter med flera kommissionärer nödvändiga i en sakfråga. Det räcker inte att enbart ha kontakt med den kommissionär som är förstahandsansvarig för ett ärende, utan synpunkter och idéer måste också planteras på andra ställen inom kommissionen.
    Här tror jag att vi i Sverige har mycket att lära av hur andra länder arbetar på ett mer förfinat sätt än vad vi lyckas uppnå hittills.

4. Bra kan bli bättre
Jag är i huvudsak positiv till möjligheterna att skaffa sig inflytande och påverka arbetet inom kommissionen även om det är en mycket mödosam process. I några hänseenden känns det dock angeläget att peka på brister i det sätt som kommissionen arbetar.
    Jag tycker för det första att kommissionen alltför många gånger brister i kunskap om näringslivsförhållanden. Detta har naturligtvis samband med den rekrytering som sker till kommissionen, där det ur min synvinkel sett skulle tjäna saken om kommissionen lyckades bredda sin rekryteringsbas till att också omfatta personer som har gedigen erfarenhet av näringslivets sätt att arbeta och fungera. Detta skulle i hög grad öka kvalitén i de produkter som kommissionen presenterar.
    En annan punkt där det inte sällan, kanske något överraskande, visar sig finnas brister är de länderstudier som görs relaterade till olika lagstiftningsprojekt. Dessa länderstudier kan syfta till olika fördjupningar i ämnet men kan till exempel omfatta genomgång av det re-

SvJT 2003 Näringslivet och den europeiska rättsbildningen 465gelverk som finns i respektive medlemsland. Sådana länderstudier görs inte sällan av konsultfirmor och det är påfallande ofta som dessa studier lider av avsevärda brister i att referera rena sakförhållanden. Detta borde kunna åtgärdas genom att kommissionen skaffar sig en second opinion eller ålägger konsultfirman att mycket bättre kontrollera de uppgifter som sätts på pränt.
    Innan jag drar några slutsatser för den svenska lagstiftningsprocessen av vad som händer i Bryssel finns det anledning att, från kvalitetssynpunkt, kommentera det sista ledet i genomförandet av en lagstiftningsprodukt inom EU, nämligen den faktiska tillämpningen av en lag i de olika medlemsländerna. EU-kommissionen, ministerrådet och parlamentet kan besluta om en lag med ett innehåll som står sig mycket bra i kvalitetshänseende, men om tillämpningen på nationell nivå inte lever upp till de krav som bör ställas är lagen av föga värde.
    Vi ser allt för ofta fall då tillämpningen på nationell nivå fallerar och antingen inte tillämpas alls eller tillämpas på ett felaktigt sätt.
    Respekten för inflytande och kvalitet beträffande den europeiska lagstiftningen har högt samband med hur medlemsstaterna i praktiken genomför och hanterar de olika regler som kommer. Här är den bestämda känslan att vi ligger långt framme för svensk del men att respekten i dessa frågor är sämre på andra håll i Europa. Detta är naturligtvis en starkt negativ faktor för tilltron till den europeiska lagstiftningsprocessen.

5. Lagar är medel men inte mål
Jag tror att det var bättre kvalitet och bättre möjligheter till inflytande i den lagstiftningsprocess som vi hade innan vi blev medlemmar i EU. Den svenska lagstiftningen hade internationellt sett en mycket hög kvalitet.
    Detta betyder dock inte att jag på något sätt dömer ut den nuvarande processen inom EU. Lagstiftningsproceduren inom EU måste med nödvändighet bli komplicerad och mångfacetterad med så många länder och aktörer inblandade. Strävan att komma framåt leder till kompromisser och luddighet.
    Vi måste också inse att lagstiftningsprodukter i sig inte är målet för samhället utan lagstiftning och reglering är medel för att uppnå de politiska mål som sätts. Vi kan inte som jurister sätta lagstiftningstekniken i främsta rummet utan måste se juridikens roll i ett betydligt vidare perspektiv. Detta innebär dock inte annat än att vi ska göra allt för att förbättra den lagstiftningsprocess som nu finns.

466 Jan Persson SvJT 20036. Paneler
För svensk del finns det åtminstone en åtgärd som jag anser angelägen att genomföra.
    Det är allom bekant att snabbheten i hanteringen av olika rättsfrågor har ökat markant med åren. Strömmen av olika lagstiftningsärenden från EU och andra internationella organ är omfattande.
    Vi måste därför i Sverige skaffa oss en annan berednings- och bevakningsstruktur på hemmaplan för att kunna hinna med, få information och ge synpunkter i syfte att öka kvalitén i lagstiftningsprocessen. Det går inte längre att tillsätta utredningar som arbetar i åratal.
    Som ett komplement till det svenska utredningsförfarandet anser jag därför att det bör skapas paneler för olika rättsområden, till exempel inom immaterialrätten och bolagsrätten. Embryon till sådana plattformar finns. Panelerna skulle kunna ha en ”stående” sammansättning med bred representation från olika intressenter i Sverige. Inom ramen för sådana paneler kan löpande diskuteras de frågor som hanteras i EU och genom den sakkunskap som finns eller upparbetas går det snabbt att få ett svar på frågor som regeringen får sig tillställda. Inom ramen för panelens arbete kan också diskuteras idéer till lagstiftning eller avskaffande av regler. Sådana förslag kan sedan föras vidare in i EUprocessen.
    Panelerna skulle kunna bidra till ökad kompetens och bättre kontinuitet i frågebehandlingen. Därmed kan man bättre möta de problem som den svenska beslutsfattaren har med korta svarstider och en mycket hög ärendemängd.
    Svenskt lagstiftningsarbete har mycket kunskap att erbjuda i ett europaperspektiv. Vi kan tillvarata denna kunskap och föra den vidare på ett ännu bättre sätt än vad vi har gjort hittills.