Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under fjärde kvartalet 2002 meddelat följande domar:1

1. Böhmer mot Tyskland (dom 3.10.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Böhmer dömdes i juni 1991 för stöld och häleri till ett villkorligt fängelsestraff. Hans prövotid förlängdes senare med anledning av att han i mars 1993 dömdes för andra brott.
    I september 1995 åtalades Böhmer vid distriktsdomstolen, Amtsgericht, i Hamburg för flera fall av bedrägeri. Samma månad utfärdades också ett strafföreläggande mot honom avseende böter för ett enskilt fall av bedrägeri. Eftersom Böhmer inte accepterade föreläggandet, kom det brott som det avsåg att behandlas vid distriktsdomstolen i samma rättegång som bedrägeriåtalet.
    I april 1996 beslöt regiondomstolen, Landgericht, i Hamburg att förverka den villkorligt medgivna friheten enligt domen från 1991. Böhmer överklagade beslutet till appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, i Hamburg, som den 14 oktober 1996 avslog överklagandet med motiveringen att Böhmer hade begått nya brott under prövotiden. Bl.a. fann domstolen det klarlagt att Böhmer gjort sig skyldig till det bedrägeri som avsågs med det tidigare nämnda strafföreläggandet.
    Vid Europadomstolen hävdade Böhmer att beslutet att undanröja den villkorliga domen stred mot hans rätt enligt artikel 6:1 i konven-

1I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I artikeln refereras inte avgöranden avseende frågan om kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid har respekterats. I syfte att begränsa artikelns omfång har också vissa avgöranden som följer en etablerad praxis eller som väsentligen avser bevisfrågor endast kort omnämnts under ”Övriga mål” i slutet av artikeln. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff., 1999 s. 67 ff., 581 ff., 762 ff. och 912 ff., 2000 s. 75 ff., 359 ff., 558 ff. och 825 ff., 2001 s. 43 ff., 397 ff., 595 ff. och 806 ff. samt 2002 s. 52 ff., 390 ff., 608 ff. och 824 ff. — De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på Internet under adress http://www.echr.coe.int.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 49tionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott.
    Europadomstolen förklarade att oskuldspresumtionen kränks om en person som är åtalad men inte dömd för brott utpekas som skyldig i ett avgörande av domstol eller i ett uttalande av en offentlig tjänsteman. När det gällde avgöranden av domstol kunde en kränkning bestå i uttalanden i domskälen om att vederbörande person var skyldig till brott.
    I det aktuella fallet hade appellationsdomstolen inte nöjt sig med att hänvisa till att det fanns en misstanke mot Böhmer utan domstolen hade funnit det klarlagt att han begått ett brott som alltjämt var föremål för prövning vid distriktsdomstolen. Detta stred mot oskuldspresumtionen och därmed också mot rätten till en rättvis rättegång. Europadomstolen konkluderade att artikel 6:1 och artikel 6:2 i konventionen hade kränkts.

2. Kucera mot Österrike (dom 3.10.2002)
Fråga om rätten att närvara vid domstolsförhandling (artikel 6:3 c) i konventionen)
Kucera dömdes för två fall av grov våldtäkt till 14 års fängelse. Han överklagade straffet och anförde att domstolen inte hade fäst tillräcklig vikt vid hans svåra uppväxttid och hans berusningstillstånd när brotten begicks. Han begärde inte att få vara personligen närvarande vid förhandlingen inför appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, i Wien. Vid denna förhandling var Kuceras försvarare men inte Kucera själv närvarande. Appellationsdomstolen avslog överklagandet.
    Vid Europadomstolen klagade Kucera över att förhandlingen inför appellationsdomstolen hållits i hans frånvaro. Han gjorde gällande att hans rätt enligt artikel 6:3 c) i konventionen att försvara sig därför inte hade tillgodosetts. Europadomstolen fann att det för en rättvis bedömning av överklagandet inte hade varit nödvändigt att Kucera var personligen närvarande, eftersom de grunder han anfört för överklagandet hade kunnat på ett tillfredsställande sätt utvecklas av hans försvarare och värderas med ledning av akten i målet. Hans berusningstillstånd hade behandlats i ett sakkunnigutlåtande, och upplysningar om de förhållanden som rått under hans uppväxttid fanns att tillgå i aktmaterialet. Appellationsdomstolen hade inte haft till uppgift att bedöma Kuceras personlighet eller karaktär och inte heller hans brottsmotiv eller farlighet. Europadomstolens konklusion blev därför att artikel 6:3 c) i konventionen inte hade kränkts.

3. Beckles mot Förenade Konungariket (dom 8.10.2002)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Beckles arresterades som misstänkt bl.a. för att ha knuffat ut en person genom ett fönster, vilket hade resulterat i svår kroppsskada.

50 Hans Danelius SvJT 2003Omedelbart efter arresteringen var han beredd att uttala sig om misstanken mot honom, men han uppmanades att vänta tills han blev förhörd på polisstationen. Vid det första polisförhöret meddelade Beckles advokat att han hade haft ett samtal med sin klient och rått honom att inte svara på några frågor. Beckles följde detta råd och vägrade att besvara de frågor som polisen ställde till honom. Vid den följande rättegången bekräftade han att det var på advokatens inrådan som han vägrat besvara några frågor vid detta tillfälle, och han förklarade sig beredd att styrka detta genom att närmare redogöra för sina samtal med advokaten.
    I sin sammanfattning (summing up) till juryn framhöll domaren att det stod juryn fritt att dra för Beckles oförmånliga slutsatser av hans tystnad under det första polisförhöret och att det var juryns sak att själv avgöra om det fanns skäl för sådana slutsatser. Domaren uppmanade också juryn att ta ställning till om Beckles lämnat en trovärdig förklaring till sin tystnad under det första polisförhöret. Juryn fann Beckles skyldig till brott, varefter han dömdes till ett långt fängelsestraff.
    Europadomstolen ansåg att domaren i sin sammanfattning till juryn inte hade fäst tillräcklig vikt vid Beckles förklaring att han vägrat besvara frågor på inrådan av sin advokat. Han hade inte heller pekat på att Beckles omedelbart efter gripandet faktiskt hade varit villig att svara på frågor och att han senare hade erbjudit sig att närmare redogöra för de kontakter med advokaten som lett till att han iakttagit tystnad vid det första polisförhöret. Sammanfattningen till juryn hade därför enligt Europadomstolens mening inte gjorts på ett sätt som var förenligt med Beckles rätt till en rättvis rättegång, och domstolen konkluderade att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

4. D.P. och J.C. mot Förenade Konungariket (dom 10.10.2002)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till respekt för privat- och familjelivet (artikel 8 i konventionen), rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Under sin uppväxttid utsattes D.P. och J.C. av sin styvfar för sexuella övergrepp. De gjorde vid Europadomstolen gällande att de sociala myndigheterna inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda dem. De hävdade också att de inte haft någon möjlighet till domstolsprövning eller något annat rättsmedel till sitt förfogande. Enligt deras uppfattning hade artiklarna 3, 6, 8 och 13 i konventionen överträtts. Europadomstolen fann det inte visat att de sociala myndigheterna känt till eller bort känna till de sexuella övergreppen och ansåg därför att dessa myndigheter inte kunde anses ha brustit i sin positiva skyldighet enligt artikel 3 i konventionen att skydda dem mot omänsklig eller förnedrande behandling. När det gällde artikel 8 i konventionen framgick att de sociala myndigheterna hade gett praktiskt och finan-

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 51siellt stöd åt familjen samt att D.P. och J.C. under vissa perioder hade tagits om hand av myndigheterna. Dessa hade därför inte heller brustit i sin positiva skyldighet att skydda D.P:s och J.C:s personliga integritet på sätt som krävdes enligt artikel 8.
    Europadomstolen framhöll vidare att D.P. och J.C. hade haft möjlighet att vid domstol föra skadeståndstalan mot myndigheterna med beaktande av de materiella begränsningarna av dessas ansvarighet enligt inhemsk rätt och att J.C. faktiskt hade fört en sådan talan. Artikel 6 i konventionen hade alltså inte kränkts. Däremot hade D.P. och J.C. inte kunnat få inhemsk myndighet att generellt pröva om de sociala myndigheterna underlåtit att skydda dem mot allvarliga övergrepp eller erhålla gottgörelse för den skada de ansåg sig ha lidit genom myndigheternas försummelser. Europadomstolen fann att artikel 13 i konventionen i detta hänseende hade kränkts.

5. Czekalla mot Portugal (dom 10.10.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till rättsligt bistånd (artikel 6:3 c) i konventionen)
Czekalla, som var tysk medborgare, dömdes i Portugal av distriktsdomstolen i Sintra för narkotikabrott till 15 års fängelse. Domen överklagades dels av honom själv, dels av hans försvarare, dels också av åklagaren. Czekallas eget överklagande avvisades på grund av att det var avfattat på tyska och inte på portugisiska. Hans försvarares överklagande avvisades på grund av att grunderna för överklagandet inte var tydligt angivna. Åklagarens överklagande var framgångsrikt och ledde till att Högsta domstolen dömde Czekalla för ytterligare brott och skärpte straffet till 18 års fängelse.
    Vid Europadomstolen klagade Czekalla över att han erhållit bristfälligt juridiskt bistånd och över att han genom sin försvarares försumlighet hade berövats rätten till överprövning vid Högsta domstolen.
    Europadomstolen framhöll att en stat i princip inte är ansvarig för en offentlig försvarares försummelser men att myndigheterna är skyldiga att ingripa om bristerna i försvaret är uppenbara eller om de särskilt har bringats till myndigheternas kännedom. I det aktuella fallet var det fråga om ett åtal mot en utlänning som inte behärskade landets språk, och de åtalade brotten kunde leda till ett strängt straff. Czekalla hade inte åtnjutit ett effektivt försvar i samband med sitt överklagande, eftersom försvararen inte iakttagit de processuella villkoren för ett överklagande. Detta var en tydlig brist som hade krävt ett ingripande från domstol eller myndighet. Högsta domstolen kunde t.ex. ha förelagt försvararen att komplettera eller korrigera sin inlaga i stället för att direkt avvisa överklagandet. Eftersom inga sådana åtgärder vidtagits, blev konklusionen att artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen hade kränkts.

52 Hans Danelius SvJT 20036. Ayse Öztürk mot Turkiet (dom 15.10.2002) 7. Karakoç m.fl. mot Turkiet (dom 15.10.2002) 8. Küçük mot Turkiet (dom 5.12.2002)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen) a) Ayse Öztürk var journalist och chefredaktör för en tidskrift, varav tre nummer beslagtagits på grund av att de innehöll artiklar med kritik av regeringens politik mot kurderna, påståenden om övergrepp mot dem och om den svåra situation i vilken den kurdiska befolkningen befann sig samt uppmaningar till motstånd. Ayse Öztürk dömdes till villkorliga frihetsstraff för två av artiklarna. Rättegången i målet om åtal för den tredje artikeln uppsköts på obestämd tid. Enligt gällande regler skulle de ådömda frihetsstraffen verkställas och den suspenderade rättegången återupptas om Ayse Öztürk i egenskap av chefredaktör inom tre år på nytt dömdes för liknande brott.
    Europadomstolen konstaterade att artiklarna inte hade innehållit någon uppmaning till våldsanvändning eller uppror och fann beslagtagandet av tidskriften ha varit oförenligt med artikel 10 i konventionen. Vidare innebar beslutet att villkorligt uppskjuta såväl verkställigheten av ådömda straff som rättegången rörande den tredje artikeln att Ayse Öztürk i realiteten hindrats att utöva sitt yrke, eftersom hon tvingats avstå från all publicering som kunde anses strida mot statens intressen. En sådan inskränkning i en journalists yttrandefrihet stred också mot artikel 10.

b) Klagandena Karakoç och Alpaslan var fackföreningsledare och den tredje klaganden, Akyol, var journalist. I maj 1993 hade de tillsammans med andra i ett offentligt uttalande i pressen kritiserat de turkiska myndigheternas politik i sydöstra Turkiet och anklagat myndigheterna för att genom passivitet ha medverkat till massakrer och utomrättsliga avrättningar. De häktades, åtalades och dömdes för separatistisk propaganda till 20 månaders fängelse och böter. Straffen nedsattes senare till villkorliga straff om 10 månaders fängelse och böter.
    Europadomstolen fann att den kritik som klagandena hade riktat mot regeringens politik genom att framföra påståenden om massakrer och utomrättsliga avrättningar inte kunde anses ha varit helt grundlös och konstaterade att de hade preciserat sina påståenden genom att namnge personer som skulle ha blivit offer för sådana övergrepp. Klagandena hade uttalat sig i egenskap av fackföreningsledare och företrädare för pressen och hade inte uppmanat till våld, väpnat motstånd eller uppror. De hade utfört en viktig uppgift genom att fästa den allmänna opinionens uppmärksamhet vid specifika händelser som kunde innefatta brott mot grundläggande rättigheter. De straff som hade ådömts dem hade varit stränga, och de hade berövats friheten under flera perioder.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 53Sammanfattningsvis var det fråga om en oproportionerlig inskränkning i yttrandefriheten, och Europadomstolen konkluderade att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

c) Küçük gav ut en bok i vilken han återgav en intervju med PKKledaren Abdullah Öcalan. Han åtalades och dömdes för separatistisk propaganda till fängelse och böter, varjämte boken konfiskerades. Domstolen anförde som motivering att Turkiska republiken i boken hade uppgivits bestå av två delar, nämligen Turkiet och Kurdistan, och att boken utgjort stöd för tanken på en kurdisk stat.
    Europadomstolen konstaterade att vissa delar av boken innehöll skarp kritik av de turkiska myndigheterna men att boken inte kunde anses uppmana till våld, väpnat motstånd eller uppror. Ingreppet i yttrandefriheten var därför inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, och artikel 10 i konventionen hade kränkts.

9. Canete de Goni mot Spanien (dom 15.10.2002)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Efter att ha genomgått vissa prov hade Carmen Canete de Goni i konkurrens med andra personer erhållit en lärarbefattning. Resultatet av proven överklagades emellertid av andra sökande, och på deras yrkande förklarade överdomstolen i Andalusien proven ogiltiga. Som en följd härav förlorade Carmen Canete de Goni sin tjänst. Hon anförde författningsbesvär (amparo) vid Författningsdomstolen under åberopande av att hon inte hade kallats till förhandlingen vid överdomstolen trots att hon hade ett stort intresse av utgången i målet. Författningsdomstolen ogillade besvären under hänvisning till att hon hade haft kännedom om förfarandet vid domstolen och att underlåtenheten att kalla henne därför inte hade kränkt hennes rätt till en rättvis rättegång.
    Europadomstolen konstaterade att underlåtenhet att kalla en intresserad part till en förhandling enligt Författningsdomstolens rättspraxis stred mot spansk rätt endast om parten reellt hindrats att försvara sina intressen i målet. Denna praxis hade publicerats och var allmänt känd, och det var på denna grund som Författningsdomstolen hade ogillat besvären. Eftersom Carmen Canete de Goni hade känt till det pågående domstolsförfarandet, hade hon kunnat begära att få delta i detta förfarande. Under sådana förhållanden hade underlåtenheten att kalla henne inte innefattat ett brott mot hennes rätt till domstolsprövning. Europadomstolens konklusion, som antogs med 5 röster mot 2, var att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

54 Hans Danelius SvJT 200310. Vostic mot Österrike (dom 17.10.2002) 11. Demir mot Österrike (dom 5.11.2002)
Frågor om rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Klagandena i dessa mål var personer som åtalats för brott men frikänts. De vägrades emellertid ersättning för den tid de varit häktade med motiveringen att det alltjämt kvarstod misstankar att de var skyldiga till de brott för vilka de frikänts på grund av brist på tillräcklig bevisning.
    Europadomstolen konstaterade att de domstolar som vägrat att utge ersättning hade gjort detta på grund av att de ifrågasatte klagandenas oskuld. Under hänvisning till tidigare rättspraxis (målen Rushiti mot Österrike, se SvJT 2000 s. 382 f., Lamanna mot Österrike, se SvJT 2001 s. 811 f., och Weixelbraun mot Österrike, se SvJT 2002 s. 81 f.) fann Europadomstolen att detta stred mot klagandenas rätt enligt artikel 6:2 att presumeras vara oskyldiga till brott.

12. Terazzi S.a.s. mot Italien (dom 17.10.2002)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Terazzi var ett bolag som ägde ett markområde i Rom. I december 1965 utfärdades ett byggnadsförbud för marken i avbidan på expropriation för att möjliggöra anläggande av en allmän park. Även sedan giltighetstiden för ett gällande expropriationstillstånd utlöpt, förblev byggnadsförbudet i kraft.
    Europadomstolen fann att det i detta fall inte var fråga om s.k. expropriation de facto, eftersom Terazzi inte förlorat kontrollen över marken och teoretiskt även hade kunnat sälja den. Men det var ändå fråga om ett ingrepp i äganderätten som varit i kraft i mer än 36 år. Under denna tid hade Terazzi inte kunnat få reda på vad som skulle hända med marken. Det rådande byggnadsförbudet hade begränsat bolagets möjligheter att utnyttja marken och väsentligt försvårat en försäljning av den. Det hade inte heller funnits något tillgängligt rättsmedel enligt italiensk rätt, och Terazzi hade inte varit berättigat till skadestånd. Bolaget hade under dessa omständigheter fått bära en oproportionerlig börda, varför artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen enligt Europadomstolens bedömning hade kränkts.

13. Agga mot Grekland (nr 2) (dom 17.10.2002)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Agga utsågs i augusti 1990 till mufti i Xanthi genom en valförrättning anordnad bland de muslimer som förrättade fredagsbön i moskéerna. I december samma år antog emellertid Republikens president nya bestämmelser om hur en mufti skulle utses. Med tillämpning av dessa bestämmelser förordnade grekiska staten en annan person som mufti i Xanthi. Eftersom Agga vägrade att frånträda sin befattning, åtalades han och dömdes till böter för att han usurperat en befattning som re-

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 55ligiös ledare. Han hävdade vid Europadomstolen att denna dom kränkte hans genom artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet.
    Europadomstolen, som hänvisade till det likartade målet Serif mot Grekland (se SvJT 2000 s. 89 f.), fann att Agga straffats för att han som mufti hade gjort uttalanden i religiösa frågor och att domen därför utgjorde ett ingrepp i religionsfriheten. Det fanns ingenting som visade att han försökt fullgöra de dömande och administrativa uppgifter som också ankom på en mufti. Grekiska staten hade uppgivit sig ha sökt genom sitt handlande förebygga spänningar inte bara bland muslimerna utan också mellan muslimer och kristna samt mellan Grekland och Turkiet. Men Europadomstolen fann det inte acceptabelt att staten i sådant syfte motverkade pluralism i stället för att uppmuntra till tolerans och vidsyn. Det hade inte heller visats att det förekommit oroligheter bland muslimerna eller att det förelegat sådana omständigheter att ingreppet i religionsfriheten varit påkallat för att eliminera spänningar mellan muslimer och kristna eller mellan Grekland och Turkiet.
    Det fanns med andra ord inte något angeläget samhälleligt behov av att åtala och straffa Agga, varför Europadomstolen konkluderade att artikel 9 i konventionen blivit kränkt.

14. Stambuk mot Tyskland (dom 17.10.2002)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Stambuk, som var ögonläkare, intervjuades av Schwäbische Zeitung om en ny form av laserbehandling som han utförde på patienter. I tidningen publicerades senare en artikel med Stambuks fotografi, i vilken det upplystes att dessa operationer var nästan riskfria och att Stambuk hade behandlat över 400 patienter, samtliga med gott resultat.
    Med anledning av artikeln dömde den lokala disciplinnämnden för läkare Stambuk till ett bötesstraff för att han hade brutit mot ett gällande förbud mot reklam. Nämnden framhöll att Stambuk genom sina uttalanden i artikeln hade gjort reklam för sig själv och förmedlat budskapet att han var en särskilt skicklig och erfaren läkare.
    Europadomstolen framhöll att artikeln i fråga hade gällt en fråga av stort allmänt intresse, eftersom den hade innehållit en beskrivning av en ny operationsteknik och en bedömning av de risker som var förenade med den och de resultat som uppnåtts. Fotografiet av Stambuk hade ett samband med artikelns innehåll. Artikeln kunde i och för sig anses ha innefattat reklam för Stambuk, men detta var inte dess primära syfte. Det ingrepp i Stambuks yttrandefrihet som bötesstraffet utgjorde kunde inte anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen fann därför att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

56 Hans Danelius SvJT 200315. Taylor-Sabori mot Förenade Konungariket (dom 22.10.2002)
Frågor om rätten till respekt för privatlivet (artikel 8 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Taylor-Sabori, som var misstänkt för narkotikabrott, var föremål för övervakning av polisen, som bl.a. använde en teknisk metod för att uppfånga meddelanden till honom via ett privat telesystem. Det hade vid den aktuella tidpunkten inte funnits laglig grund för sådana åtgärder, varför Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i rätten till respekt för privatlivet som inte hade stöd i lag och som därför stred mot artikel 8 i konventionen. Även artikel 13 i konventionen hade kränkts, eftersom det inte hade funnits något effektivt rättsmedel mot denna åtgärd.

16. Perkins och R mot Förenade Konungariket (dom 22.10.2002) 17. Beck, Copp och Bazeley mot Förenade Konungariket (dom 22.10.2002)
Frågor om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till respekt för privatlivet (artikel 8 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena i dessa mål hade alla tjänstgjort i militära enheter inom marinen, flyget eller armén. De hade avskedats från sina befattningar på grund av sin homosexuella läggning och klagade över att deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet härigenom hade kränkts. Klagandena i det under 17 angivna målet gjorde dessutom gällande att de utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen och att de inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel på sätt som krävdes enligt artikel 13 i konventionen.
    Europadomstolen hänvisade till sina avgöranden i målen LustigPrean och Beckett samt Smith och Grady, båda mot Förenade Konungariket (se SvJT 1999 s. 921 ff.), och fann, i enlighet med sina överväganden i dessa mål, att artiklarna 8 och 13 blivit kränkta men inte artikel 3.

18. Mastromatteo mot Italien (dom 24.10.2002)
Fråga om rätten till liv (artikel 2 i konventionen)
Mastromatteos son sköts ihjäl av tre brottslingar i samband med att dessa försökte undkomma efter att ha rånat en bank. Två av gärningsmännen hade tidigare dömts för våldsbrott, och när de dödade Mastromatteos son, befann sig den ene på permission från fängelset, medan den andre avtjänade sitt straff i halvöppen anstalt. De domare som var ansvariga för straffverkställigheten hade beviljat permissionen och gett tillstånd till placering i halvöppen anstalt på grund av fängelsemyndigheternas uppgifter om att de två männen inte längre utgjorde en fara för samhället.
    Vid Europadomstolen gjorde Mastromatteo gällande att de beslut som fattats om permission och lindrig fängelseregim hade lett till

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 57hans sons död och kränkt den genom artikel 2 i konventionen skyddade rätten till liv.
    Europadomstolen konstaterade att ett av syftena med ett fängelsestraff var att skydda samhället men att det också var legitimt att vidta åtgärder för att främja den dömdes återanpassning. De principer som tillämpades i Italien med avseende på permissioner och vistelse i halvöppna anstalter tog hänsyn till samhällets skyddsbehov, och i detta fall, där avgörandena grundats på fängelsemyndigheternas bedömningar, hade det inte funnits skäl att tro att de två männen utgjorde ett hot mot annans liv. De lättnader i straffverkställigheten som beviljats de två männen innebar därför inte att myndigheterna försummat att skydda Mastromatteos sons rätt till liv. Även de utredningar som gjorts efter mordet och de nya fängelsestraff som ådömts gärningsmännen hade varit tillräckliga för att uppfylla kraven i artikel 2 i konventionen. Något brott mot denna artikel förelåg alltså inte.

19. Yildiz mot Österrike (dom 31.10.2002)
Fråga om rätten till respekt för privat- och familjelivet (artikel 8 i konventionen)
Mehmet Yildiz var turkisk medborgare och född 1975. Han kom till Österrike 1989 för att leva där tillsammans med sina föräldrar och syskon. Från 1994 sammanbodde han med en kvinna, Güler, som också var turkisk medborgare men född i Österrike och som hade bott i Österrike i hela sitt liv. De gifte sig enligt islamisk rätt 1994 och enligt österrikisk rätt 1997. Deras dotter Yesim föddes i augusti 1995.
    År 1993 dömdes Mehmet för butikssnatteri och stöld, och under åren 1992–1994 dömdes han sju gånger för trafikbrott. Med anledning av dessa brott förbjöds han 1994 att under en femårsperiod vara bosatt i Österrike. Vid Europadomstolen gjorde Mehmet, Güler och Yesim gällande att detta förbud stred mot deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privat- och familjeliv.
    Europadomstolen konstaterade att Mehmet hade kommit till Österrike vid 14 års ålder och att han hade kvar vissa band med sitt medborgarskapsland Turkiet och talade turkiska. Men hans familj bodde i Österrike, och han själv hade, när han förbjöds att stanna kvar i Österrike, bott sju år i landet. Han hade arbetat där och under nästan tre år sammanlevt med Güler, som i hela sitt liv hade bott i Österrike. Deras dotter Yesim hade, när förbudet utfärdades, varit ett år och fyra månader gammal. De brott som Mehmet begått hade varit relativt lindriga. Sammanfattningsvis ansåg Europadomstolen att det ingrepp i Mehmets, Gülers och Yesims rätt till respekt för privat- och familjelivet som bosättningsförbudet för Mehmet innebar var oproportionerligt och att artikel 8 i konventionen därför hade kränkts.

58 Hans Danelius SvJT 200320. Wynen mot Belgien (dom 5.11.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande i målet var läkaren André Wynen och det sjukhus vid vilket han var anställd.
    Hälsovårdsministrarna för Brysselområdet gjorde en anmälan till åklagare mot Wynen för att han vid sjukhuset hade installerat viss medicinsk utrustning utan tillstånd av vederbörande minister. Wynen och sjukhuset som civilrättsligt ansvarigt instämdes till brottmålsdomstolen i Bryssel, som frikände Wynen och ogillade anspråken mot sjukhuset. Sedan domen överklagats, dömde appellationsdomstolen i Bryssel Wynen till böter och ålade honom att ersätta vissa kostnader. Sjukhuset förklarades solidariskt ansvarigt för dessa belopp. Wynen och sjukhuset överklagade domen till Kassationsdomstolen. Sedan staten som motpart lämnat sitt svar på överklagandet, ingav Wynen och sjukhuset en kompletterande inlaga till Kassationsdomstolen. Efter en förhandling, vid vilken generaladvokaten och statens ombud yttrade sig, avvisade Kassationsdomstolen den kompletterande inlagan på grund av att en klagande enligt lagen inte hade rätt att inge en inlaga senare än två månader efter det att målet registrerats vid domstolen. Vidare avslog domstolen överklagandet.
    Vid Europadomstolen gjorde Wynen och sjukhuset gällande att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts dels genom att deras kompletterande inlaga hade avvisats av Kassationsdomstolen, dels genom att de inte underrättats om tiden för förhandlingen i denna domstol, dels också genom att de inte i förväg fått del av generaladvokatens anförande och inte fått tillfälle att bemöta hans synpunkter efter det att dessa framlagts inför domstolen.
    Europadomstolen konstaterade att den som överklagat en dom till Kassationsdomstolen enligt belgisk lag inte får inge någon inlaga senare än två månader efter det att målet registrerats vid domstolen men att någon motsvarande begränsning inte gäller för motparten. På grund härav hade Wynen och sjukhuset i detta fall inte haft möjlighet att svara på statens inlaga. Det kunde visserligen vara rimligt att ha regler som hindrade att förfarandet förlängdes på ett oskäligt sätt, men sådana regler fick inte vara oförmånliga för den ena parten, vilket var fallet här. Europadomstolen fann därför, med 4 röster mot 3, att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts i detta hänseende.
    När det gällde frågan om Wynen och sjukhuset borde ha underrättats om tiden för förhandlingen inför Kassationsdomstolen konstaterade Europadomstolen att det fanns tydliga regler om hur sådana förhandlingar skulle tillkännages på en anslagstavla viss tid i förväg och att Wynens och sjukhusets advokater måste ha känt till dessa regler och därför vetat hur de skulle få reda på dagen för förhandlingen i detta fall. Något brott mot artikel 6:1 i konventionen förelåg således inte på denna punkt.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 59Inte heller hade artikel 6:1 i konventionen kränkts när det gällde generaladvokatens yttrande, eftersom Wynen och sjukhuset, om de hade begagnat sig av sin rätt att närvara vid förhandlingen, hade haft möjlighet att replikera på detta yttrande.

21. Yousef mot Nederländerna (dom 5.11.2002)
Fråga om rätten till respekt för familjelivet (artikel 8 i konventionen)
Yousef, som var egyptisk medborgare, kom till Nederländerna under 1985. Han fick där en dotter med en nederländsk kvinna. Han erkände till en början inte faderskapet, men när han efter en längre tids vistelse i annat land återkom till Nederländerna i början av 1991, ville han erkänna faderskapet vilket barnets mor då motsatte sig. Sedan barnets mor avlidit i februari 1994, omhändertogs barnet av en av hennes bröder. Yousef fick möjlighet att periodiskt träffa sin dotter, men de nederländska domstolarna vägrade att officiellt registrera hans faderskap.
    Vid Europadomstolen klagade Yousef över att han i strid med artikel 8 i konventionen inte hade tillåtits erkänna faderskapet till sitt barn.
    Europadomstolen framhöll att vid konflikt mellan föräldrars och barns rättigheter enligt artikel 8 i konventionen det är barnets rättigheter som skall ges företräde. De nederländska domstolarna hade funnit att Yousef sökt genom att erkänna sitt faderskap få rätt att själv ta hand om dottern. Appellationsdomstolen i Arnhem hade i januari 1995 funnit att en sådan förändring i dotterns levnadsförhållanden inte skulle vara bra för dottern, som i stället borde få fortsätta att växa upp i den familj som tagit hand om henne efter moderns död, och att det inte heller skulle vara i hennes intresse att byta efternamn, vilket skulle bli en följd av att faderskapet registrerades. Europadomstolen fann inte något som tydde på att de nederländska domstolarna underlåtit att tillräckligt beakta Yousefs rättigheter eller att de fattat ett beslut präglat av godtycke. Konklusionen blev därför att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts.

22. Pincová och Pinc mot Tjeckiska republiken (dom 5.11.2002)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande i målet var Blazena Pincová och hennes son Jiri, som trätt in som part sedan Blazena Pincovás make avlidit.
    I december 1967 köpte Blazena Pincová och hennes man ett hus som de hade hyrt sedan 1953. Säljare var ett statligt företag, som i sin tur förvärvat huset 1948 efter det att det hade konfiskerats utan ersättning inom ramen för en jordreform.
    Sedan en ny marklag utfärdats 1991, begärde sonen till de tidigare ägarna att återfå egendomen. En domstol biföll detta yrkande, varefter jordbruksministeriet till klagandena återbetalade det belopp som Blazena Pincová och hennes man hade betalat vid köpet 1967 jämte

60 Hans Danelius SvJT 2003ett belopp som de hade erlagt för rätten att bruka omkringliggande mark.
    Eftersom klagandena inte erbjudits någon annan bostad, bodde de kvar i huset, och för detta begärde den nye ägaren en hög hyra.
    Europadomstolen konstaterade att Blazena Pincová och hennes man hade förvärvat huset i god tro utan att känna till den bakomliggande konfiskationen och utan att kunna påverka köpeskillingen. Domstolen fann vidare att det belopp de betalat 1967 inte rimligen återspeglade husets värde 30 år senare. När huset restituerades till de tidigare ägarnas son, hade de bott i huset i 42 år och varit dess ägare i 28 år. Det belopp som återbetalats till dem var inte tillräckligt för att de skulle kunna köpa en annan bostad, och när de bodde kvar i huset, utnyttjade den nye ägaren situationen genom att begära en hög hyra. Den ersättning de erhållit kompenserade inte den ideella skada de lidit och inte heller de kostnader de lagt ner på huset. Europadomstolen fann att klagandena under sådana förhållandena fått bära en oproportionerlig börda och att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till respekt för sin egendom hade kränkts.

23. Demuth mot Schweiz (dom 5.11.2002)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Vid Europadomstolen klagade Demuth över att ett bilföretag som han företrädde inte hade fått tillstånd till utsändning av ett televisionsprogram innehållande nyheter om bilar och trafikfrågor. Han gjorde gällande att detta stred mot skyddet för yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att de schweiziska myndigheternas vägran att ge bilföretaget en licens för televisionssändningar endast gällt viss föreslagen programverksamhet och att det inte var omöjligt att en licens skulle utfärdas om programmen ändrades i vissa hänseenden. Det hade i målet bl.a. upplysts att tillstånd skulle ges om programmen innefattade kulturella element. Myndigheterna, som hade att främja allmänna intressen och som hade en viss rörelsefrihet (”margin of appreciation”) vid licensgivningen, hade inte genom sin vägran att ge tillstånd brutit mot artikel 10 i konventionen.

24. Serghides och Christoforou mot Cypern (dom 5.11.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6 i konventionen) och rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande i detta mål var Loukia Serghides och hennes dotter Amaryllis Christoforou.
    Loukia Serghides var ägare till ett markområde i Nicosia. I mars 1973 publicerades ett meddelande om att viss mark skulle exproprieras i samband med en vägomläggning, men den mark som tillhörde Loukia Serghides nämndes inte i meddelandet. Någon gång under 1978 eller 1979 bestämdes emellertid att en mindre del av hennes

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 61mark skulle exproprieras för detta ändamål. Enligt vad Loukia Serghides uppgivit fick hon först i september 1989 kännedom om detta. I december 1992 överlät hon den del av marken som inte omfattades av expropriationsbeslutet till sina två barn.
    I november 1989 och i mars 1993 angrep Loukia Serghides inför Cyperns högsta domstol beslutet att en del av hennes mark skulle exproprieras. Båda framställningarna avvisades av Högsta domstolen, den första på grund av att Loukia Serghides inte hade väckt talan inom viss kortare tid efter meddelandet i mars 1973 och den senare på grund av att hon efter överlåtelsen till barnen i december 1992 inte längre var behörig att föra talan om marken.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att artikel 6:1 i konventionen om rätten till en rättvis rättegång och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen om skydd för äganderätten hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att överlåtelsen till barnen inte hade omfattat den exproprierade delen av marken och att denna överlåtelse därför inte kunde ha berövat Loukia Serghides rätten att föra talan rörande expropriationen. Högsta domstolens sista avvisningsbeslut var därför felaktigt, och Loukia Serghides hade till följd härav utan ersättning berövats egendom, vilket stred mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet.
    Europadomstolen fann vidare att Loukia Serghides inte hade åtnjutit sin rätt till domstolsprövning eftersom hennes första framställning hade avvisats som försenad trots att hon inte hade underrättats om det meddelande från mars 1973 som enligt Högsta domstolen skulle ha utgjort utgångspunkt för ett överklagande och hennes andra framställning hade avvisats på grund av att hon inte hade rätt att föra talan trots att hennes överlåtelse till barnen inte hade omfattat den exproprierade marken. Även artikel 6:1 i konventionen hade därför kränkts.

25. Allan mot Förenade Konungariket (dom 5.11.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätten till respekt för privatlivet (artikel 8 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
På grund av ett anonymt tips till polisen arresterades Allan som misstänkt för mord. Han valde att begagna sig av sin rätt att inte svara på några frågor. För att få information gjorde polisen video- och ljudupptagningar av Allans samtal med en flickvän när hon besökte honom i fängelset och ljudupptagningar av hans samtal med en cellkamrat. Polisen placerade också en informatör i cellen med uppdrag att skaffa fram upplysningar från Allan. Denne informatör berättade att Allan för honom hade medgivit att han befunnit sig på platsen för mordet, och på grundval bl.a. av detta medgivande befanns Allan skyldig till mord och dömdes till livstids fängelse.

62 Hans Danelius SvJT 2003Europadomstolen fann till en början att de inspelningar av samtal som gjorts i fängelsets besöksutrymme och i Allans cell saknat stöd i lag och att Allans rätt enligt artikel 8 till respekt för privatlivet på grund härav hade kränkts. Han hade i detta hänseende inte heller haft något rättsmedel enligt inhemsk lag, varför även artikel 13 i konventionen hade kränkts. När det sedan gällde artikel 6 i konventionen konstaterade Europadomstolen att polisen hade anlitat en informatör för att få fram upplysningar från Allan och att informatörens utfrågning av Allan kunde liknas vid förhör men utan sådana rättssäkerhetsgarantier som skall iakttas vid ett normalt polisförhör, bl.a. rätten att bistås av advokat och rätten att bli informerad om förhörets betydelse. Genom informatörens medverkan hade Allan förmåtts lämna upplysningar som han inte ville lämna till polisen och användningen av dessa upplysningar som bevisning i rättegången stred mot hans rätt att inte uttala sig och att inte behöva lämna för honom själv belastande information. Europadomstolen konkluderade att artikel 6:1 hade kränkts.

26. Veeber mot Estland (No. 1) (dom 7.11.2002)
Fråga om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Veeber var ägare till bolaget AS Giga. I samband med en brottsutredning gjorde polisen i Tartu husrannsakan i bolagets lokaler, där de tog stora mängder dokument i beslag. Veeber sökte överklaga denna åtgärd till förvaltningsdomstolen i Tartu som emellertid avvisade hans överklagande på grund av att domstolen saknade behörighet att överpröva åtgärder som vidtagits inom ramen för en brottmålsutredning. Veeber gjorde gällande att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning hade kränkts. Europadomstolen fann att överklagandet till förvaltningsdomstolen hade grundats på påståendet att polisen missbrukat sina befogenheter vid husrannsakan och beslagtagande av dokument hos AS Giga. Överklagandet gällde civila rättigheter, och det fanns alltså enligt artikel 6:1 i konventionen rätt till domstolsprövning.
    Europadomstolen konstaterade att förvaltningsdomstolen inte ansett sig behörig och fann det inte visat att en skadeståndstalan vid civil domstol hade varit ett effektivt rättsmedel. Konklusionen blev därför att Veebers rätt enligt artikel 6:1 till domstolsprövning hade kränkts.

27. Zvolskz och Zvolská mot Tjeckiska republiken (dom 12.11.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena hade 1967 förvärvat viss jordbruksmark från M.R. Denne vände sig i juli 1993 till domstol med en begäran om att marken skulle restitueras till honom. Hans begäran bifölls av distriktsdomstolen, vars avgörande fastställdes av appellationsdomstolen. Klagandena överklagade den senare domstolens avgörande till Högsta domstolen,

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 63som avvisade överklagandet på grund av att den överklagade domen inte var av stor juridisk betydelse. Klagandena vände sig då till Författningsdomstolen, som avvisade deras författningsbesvär på grund av att besvären inte anförts i tid. Eftersom Högsta domstolen avvisat överklagandet, borde enligt Författningsdomstolens mening överklagandefristen ha räknats från dagen för appellationsdomstolens dom.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att de i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade åtnjutit sin rätt till domstolsprövning och att de också hade berövats sin egendom i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    När det gällde artikel 6:1 i konventionen fann Europadomstolen att klagandena inte kunde i förväg veta om Högsta domstolen skulle anse appellationsdomstolens dom vara ett tillräckligt viktigt avgörande för att det skulle kunna överprövas i Högsta domstolen. Det var inte rimligt att det skulle bero på Högsta domstolens bedömning av denna fråga om fristen för överklagande till Författningsdomstolen skulle räknas från appellationsdomstolens eller Högsta domstolens avgörande. Genom Författningsdomstolens avvisande av klagandenas besvär hade därför deras rätt till prövning av denna domstol beskurits i strid med artikel 6:1.
    Europadomstolen fann vidare att beslutet att restituera egendomen till M.R. utan att ta hänsyn till den summa som klagandena en gång betalat för egendomen och utan att verifiera om den tidigare ägaren hade frivilligt överlåtit egendomen bröt den jämvikt som skulle råda mellan enskilda och allmänna intressen. Klagandenas rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade därför också kränkts.

28. Ploski mot Polen (dom 12.11.2002)
Fråga om rätten till respekt för familjelivet (artikel 8 i konventionen)
Medan Ploski var häktad på grund av misstanke om förmögenhetsbrott, avled först hans mor och någon månad senare också hans far. Ploski ansökte om permission för att få närvara vid begravningarna och åberopade i båda fallen intyg av en fångvaktare som stödde hans ansökan. Hans ansökningar avslogs trots detta av en domare, som hänvisade till rymningsrisken.
    Vid Europadomstolen klagade Ploski över att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet inte hade respekterats. Europadomstolen fann att rymningsrisken hade kunnat elimineras genom att Ploski fått under eskort närvara vid begravningarna och att domaren inte tycktes ha övervägt denna möjlighet. Dessutom hade beslutet att vägra tillstånd för Ploski att närvara vid faderns begravning meddelats först efter det att begravningen hade ägt rum.
    Europadomstolen fäste också vikt vid att Ploski inte var misstänkt för våldsbrott. Eftersom det var fråga om att få närvara vid föräldrarnas begravningar borde tillstånd inte ha vägrats annat än om det fanns mycket starka skäl och det saknades möjlighet att lösa säker-

64 Hans Danelius SvJT 2003hetsproblemen. Besluten att avslå Ploskis ansökningar var därför inte proportionerliga, och artikel 8 i konventionen hade kränkts.

29. Döry mot Sverige (dom 12.11.2002) 30. Lundevall mot Sverige (dom 12.11.2002) 31. Salomonsson mot Sverige (dom 12.11.2002)
Frågor om rätten till en muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Dessa tre mål gällde rätten till en muntlig förhandling i domstolsförfaranden om sociala förmåner (handikappersättning resp. arbetsskadeersättning). Klagandena hade inte begärt någon muntlig förhandling vid länsrätten och ingen sådan förhandling hade hållits där. I kammarrätten begärde de däremot en förhandling, men deras yrkanden härom avslogs. Europadomstolen uttalade att artikel 6:1 i konventionen skulle förstås så att det utom i undantagsfall fanns en rätt till muntlig förhandling åtminstone i en instans och att det normalt var lämpligare att denna förhandling hölls i första än i andra instans. Det kunde, beroende på omständigheterna, vara förenligt med artikel 6:1 att avslå en begäran om muntlig förhandling i högre rätt även om ingen sådan förhandling hållits i första instans. Europadomstolen framhöll vidare att tvister om sjukförmåner eller liknande förmåner i många fall är ganska tekniska och att utgången ofta beror på innehållet i läkarintyg. Många sådana tvister kunde därför bäst avgöras efter ett skriftligt förfarande, och det var enligt Europadomstolens mening inte alltid effektivt och processekonomiskt att hålla en muntlig förhandling.
    I fallet Döry var det enligt Europadomstolens mening den medicinska bevisningen som var väsentlig, och kammarrätten kunde lämpligen göra sin bedömning på grundval av läkarintyg och klagandens inlagor. Klaganden hade inte åberopat någon muntlig bevisning och inte angivit några skäl för att en muntlig förhandling skulle hållas. Europadomstolen fann att det därför rörde sig om sådana exceptionella omständigheter som gjorde det försvarligt att avgöra målet utan muntlig förhandling. Något brott mot artikel 6:1 i konventionen förelåg alltså inte.
    Motsatt slutsats nåddes i fallen Lundevall och Salomonsson. I fallet Lundevall gällde det att värdera en handikappad persons behov och de kostnader som föranleddes av hans handikapp, och i fallet Salomonsson var frågan om vissa extra kostnader som föranleddes av ett handikapp var tillräckligt stora för att ge rätt till handikappersättning. I båda dessa fall hade dessutom länsrätten dömt till förmån för den handikappade personen men kammarrätten ändrat domen till den handikappades nackdel. Europadomstolen fann att de frågor som kammarrätten hade att bedöma var sådana att en muntlig förhandling kunde ha gett domstolen ett bättre underlag för sin dom och att det därför inte förelåg några exceptionella omständigheter som moti-

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 65verade ett undantag från principen att en muntlig förhandling skall hållas om part önskar det. Artikel 6:1 i konventionen hade alltså inte respekterats i dessa fall.

32. Baková mot Slovakien (dom 12.11.2002)
Fråga om rätten till en muntlig förhandling inför en oavhängig domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Mária Baková begärde restitution av en fastighet som exproprierats 1967. Hennes begäran avslogs av fastighetsmyndigheten på grund av att fastigheten användes för det ändamål för vilket expropriation hade skett och att Mária Baková hade fått ersättning för fastigheten. Hon överklagade beslutet till regiondomstolen och framhöll särskilt att fastighetsmyndigheten inte hade hållit någon muntlig förhandling i målet. Regiondomstolen avslog hennes överklagande utan att själv ha hållit en muntlig förhandling.
    Europadomstolen fann att Mária Baková hade varit berättigad till en muntlig förhandling inför domstol. Fastighetsmyndigheten var inte en domstol, och regiondomstolen hade avgjort målet utan att hålla en muntlig förhandling. Domstolen hade därvid grundat sig på en bestämmelse om att det var tillåtet att avstå från en muntlig förhandling i klara fall och inte på att Mária Baková hade underlåtit att begära en sådan förhandling. Regiondomstolens prövning omfattade de faktiska omständigheterna i målet, och Mária Baková hade i sitt överklagande tagit upp frågor som rörde dessa omständigheter. Under sådana förhållanden hade regiondomstolen bort hålla en muntlig förhandling. Europadomstolen fann således att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

33. Mouisel mot Frankrike (dom 14.11.2002)
Fråga om omänsklig och förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Mouisel avtjänade ett långt fängelsestraff för bl.a. väpnat rån när det i januari 1999 upptäcktes att han led av leukemi. För denna sjukdom fick han strålbehandling på ett sjukhus. Under resorna till och från sjukhuset belades han med handfängsel. Han gjorde gällande att han också varit på olika sätt fastkedjad under själva behandlingen på sjukhuset, men att så varit fallet bestreds i målet av franska regeringen. Han uppgav att det var dessa förhållanden i förening med fångvaktarnas aggressiva uppträdande som föranlett honom att i juni 2000 avsluta den medicinska behandlingen. I mars 2001 frigavs han på villkor bl.a. att han underkastade sig medicinsk behandling.
    Vid Europadomstolen hävdade Mouisel att han utsatts för brott mot artikel 3 i konventionen (omänsklig eller förnedrande behandling).
    Europadomstolen fann att ett fortsatt frihetsberövande hade blivit alltmera betänkligt med hänsyn till Mouisels hälsotillstånd och att fängelsemyndigheterna inte hade vidtagit sådana speciella åtgärder

66 Hans Danelius SvJT 2003som hans försämrade hälsa borde ha föranlett. Även om det inte hade styrkts att Mouisel varit fastkedjad under vistelsen på sjukhuset, var det i vart fall klart att han varit belagd med handfängsel under färder till och från sjukhuset. Denna åtgärd var under omständigheterna oproportionerlig, eftersom ingenting tydde på att det funnits någon verklig risk för att han skulle avvika eller använda våld.
    Europadomstolen fann sammanfattningsvis att myndigheterna inte hade tagit tillräcklig hänsyn till Mouisels hälsotillstånd och att de kränkt hans värdighet och åsamkat honom onödigt lidande. Konklusionen var att behandlingen av Mouisel varit omänsklig och förnedrande och därför stått i strid med artikel 3 i konventionen.

34. E m.fl. mot Förenade Konungariket (dom 26.11.2002)
Frågor om omänsklig och förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
E, L och T var systrar, födda 1960, 1963 och 1965, och H var deras bror, född 1961. Efter sin fars död 1965 bodde de tillsammans med sin mor och hennes sambo W.H. I januari 1977 erkände sig W.H. skyldig till sedlighetssårande beteende mot E och L, för vilket han dömdes till villkorlig dom.
    Omkring november 1988 anmälde E, L och T att W.H. hade utsatt dem för sexuella övergrepp. W.H. åtalades och dömdes i juli 1989 för handlingar som begåtts mellan 1967 och 1976 till en ny villkorlig dom, varvid domstolen beaktade att W.H. hade flyttat till annan ort och att de flesta gärningarna hade begåtts före den dom som meddelats 1977.
    E, L, T och H gjorde gällande att de utsatts för övergrepp av olika slag från W.H:s sida och begärde ersättning från Criminal Injuries Compensation Board. Denna nämnd beviljade ersättning till E, L och T men inte till H.
    Vid Europadomstolen gjorde E, L, T och H gällande att myndigheterna brutit mot artikel 3 i konventionen genom att inte skydda dem mot övergrepp från W.H:s sida.
    Europadomstolen konstaterade att de handlingar som E, L, T och H påstått sig ha utsatts för utgjorde omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Vidare hade Criminal Injuries Compensation Board tillerkänt E, L och T ersättning, vilket innebar att nämnden hade godtagit påståendena om övergrepp. När det gällde H hade nämnden inte beviljat ersättning. W.H. hade inte heller åtalats för övergrepp mot H och denne hade först på ett sent stadium lämnat uppgifter om att W.H. använt våld mot honom. Emellertid hade systrarna E, L och T stött H:s påståenden. Europadomstolen ansåg sig böra utgå från att övergrepp förekommit mot samtliga fyra barnen men framhöll att detta inte skulle tolkas som ett konstaterande av att W.H. gjort sig skyldig till brott. Straffansvar var, framhöll Europadomstolen, något annat än ansvar enligt konventionen.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 67Frågan var sedan om myndigheterna hade känt till eller om de borde ha känt till att E, L, T och H utsatts för övergrepp eller att de riskerade att utsättas för övergrepp och om de i så fall hade vidtagit rimliga åtgärder till deras skydd. Europadomstolen fann att det hade förelegat omständigheter som borde ha gjort myndigheterna medvetna om att E, L, T och H var utsatta för risker från W.H:s sida och att de inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att utreda förhållandena och för att skydda E, L, T och H mot övergrepp. Europadomstolens konklusion var att myndigheterna genom sina försummelser hade brutit mot förbudet i artikel 3 i konventionen mot omänsklig och förnedrande behandling.
    Europadomstolen fann vidare att E, L, T och H inte heller haft något effektivt rättsmedel mot myndigheternas försummelser, varför även artikel 13 i konventionen hade kränkts.

35. Buchen mot Tjeckiska republiken (dom 26.11.2002)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på äganderättsskyddet (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Buchen var militärdomare. Genom den nya tjeckiska konstitutionen, som trädde i kraft den 1 januari 1993, avskaffades militärdomstolarna. Som en följd härav entledigades Buchen från sin befattning med verkan från den 1 januari 1994. Enligt gällande lag hade han vid entledigandet rätt till militär pension.
    I december 1993 accepterade Buchen att bli civil domare vid regiondomstolen i Ostrava från och med den 1 januari 1994. Enligt en ny lag, som trädde i kraft den 1 januari 1994, skulle pensioner till militärdomare som dessförinnan gått med på att överföras till domartjänst vid allmän domstol dras in för tiden intill dess deras tjänstgöring vid sådan domstol avslutats. Med tillämpning av denna lag suspenderades Buchens pension. Buchen gjorde vid Europadomstolen gällande att han därvid behandlats sämre än andra befattningshavare vid militärdomstolarna, vilka fått behålla sina pensioner.
    Europadomstolen konstaterade att det fanns andra jämförbara befattningshavare som inte hade drabbats av en motsvarande indragning av pensionsförmåner. De militärdomare, vilkas mandat utlöpt den 1 januari 1994 och som först därefter accepterat att bli domare vid allmän domstol, hade sålunda inte drabbats av en motsvarande indragning och inte heller tidigare militäråklagare som övergått till domarbefattningar vid allmän domstol. Det fanns enligt Europadomstolens mening inte någon objektiv och godtagbar grund för den distinktion som gjorts mellan dessa olika grupper, och Buchen hade därför utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till skydd för sin egendom.

68 Hans Danelius SvJT 200336. Marziano mot Italien (dom 28.11.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Marziano var misstänkt för att ha förgripit sig sexuellt på sin minderåriga dotter. Efter utredning av åklagare beslöt en undersökningsdomare att lägga ner målet på grund av otillräcklig bevisning. I sitt beslut anförde denne domare att dottern visserligen hade talat sanning när hon anklagade sin far men att det på grund av vissa motsägelser i hennes uttalanden ändå inte skulle vara möjligt att nå fram till en fällande dom.
    Marziano vände sig mot undersökningsdomarens motivering och hävdade vid Europadomstolen att han genom denna hade förklarats skyldig till brott utan att ha haft en rättvis rättegång och i strid med rätten att presumeras vara oskyldig till brott.
    Europadomstolen konstaterade att undersökningsdomaren på grundval av en värdering av de faktiska omständigheterna och efter ett förfarande under vilket Marziano haft tillfälle att försvara sig hade kommit fram till att det inte fanns skäl att fullfölja brottmålsförfarandet. Trots ordalydelsen kunde undersökningsdomarens beslut inte anses innebära mera än ett konstaterande av att det fanns misstankar mot Marziano. Det var alltså inte fråga om ett fastställande av att Marziano var skyldig till brott. Europadomstolen konkluderade att det inte förelåg något brott mot artikel 6:1 eller artikel 6:2 i konventionen.

37. Lavents mot Lettland (dom 28.11.2002)
Frågor om häktningstids längd (artikel 5:3 i konventionen), rätten till domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen), rätten till en rättvis rättegång inför en opartisk domstol upprättad enligt lag (artikel 6:1 i konventionen), rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen) och rätten till respekt för familjeliv och korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Lavents häktades i juli 1995 som misstänkt för ekonomisk brottslighet. Under häktningstiden togs han vid ett par tillfällen in på sjukhus på grund av hjärtbesvär. I juli 1997 inleddes rättegången vid regiondomstolen i Riga. Sedan Lavents fått en hjärtattack vid en förhandling inför domstolen, placerades han i husarrest och förbjöds att lämna sin bostad. Premiärministern och justitieministern uttalade sitt missnöje med att häktningen utbytts mot husarrest. I september 1998 häktades Lavents på nytt.
    Under rättegången anförde Lavents jäv mot regiondomstolens ordförande fru S och de andra två domarna i målet. Ett beslut att fru S skulle frånträda målet på grund av jäv upphävdes av Högsta domstolen, varefter jävsinvändningen hänsköts till regiondomstolen som i oförändrad sammansättning ogillade jävsinvändningen. I november och december 1999 gjorde fru S uttalanden till pressen i vilka hon

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 69bl.a. uttalade sin förvåning över att Lavents bestred åtalet och uppmanade honom att bevisa sin oskuld. I december 2001 dömdes Lavents av regiondomstolen, alltjämt i samma sammansättning, till ett långt fängelsestraff.
    I målet uppkom frågor om brott mot följande bestämmelser i konventionen: artikel 5:3 (häktningstids längd), artikel 5:4 (rätten till domstolsprövning av frihetsberövandets laglighet), artikel 6:1 (rätten till en rättvis rättegång inför en opartisk domstol upprättad enligt lag), artikel 6:2 (rätten att presumeras vara oskyldig till brott) och artikel 8 (rätten till respekt för familjeliv och korrespondens).
    När det gällde artikel 5:3 i konventionen konstaterade Europadomstolen att häktningstiden uppgick till drygt sex år och fem månader, varav fyra år och sex månader infallit efter det att konventionen blivit bindande för Lettland. Regiondomstolen hade vid flera tillfällen avslagit ansökningar om frigivning med stereotypa formuleringar som inte visade att det funnits övertygande skäl för det långvariga frihetsberövandet. Artikel 5:3 hade därför blivit kränkt.
    Vid den prövning som hänförde sig till artikel 5:4 och artikel 6:1 i konventionen konstaterade Europadomstolen att regiondomstolen i sitt beslut om jävsfrågan och vid sitt avgörande av målet mot Lavents hade varit olagligt sammansatt, eftersom det enligt lettisk lag inte varit tillåtet för regiondomstolen att fortsätta handläggningen i oförändrad sammansättning efter det att Högsta domstolen upphävt regiondomstolens beslut att förklara fru S jävig. Inte heller kunde regiondomstolen under ordförandeskap av fru S anses opartisk med hänsyn till de uttalanden som hon gjort i pressen och som visade att hon hade en förutfattad mening i skuldfrågan. Det förelåg alltså brott mot artikel 5:4 och artikel 6:1. Eftersom fru S:s uttalanden till pressen gav vid handen att hon ansåg Lavents skyldig till brott, hade inte heller artikel 6:2 i konventionen respekterats. Såvitt gällde artikel 8 i konventionen fann Europadomstolen att de lettiska lagreglerna om kontroll av fångars korrespondens var av alltför allmän art för att ingreppen mot Lavents korrespondens under häktningstiden kunde anses ha stöd i lag. Artikel 8 hade alltså kränkts. Det var också osäkert om inskränkningarna i hans rätt att motta besök av hustru och dotter hade haft stöd i lag. I vart fall hade dessa inskränkningar under långa perioder varit så omfattande att de innefattade en oproportionerlig begränsning av rätten enligt artikel 8 till respekt för familjelivet.

38. Nowicka mot Polen (dom 3.12.2002)
Frågor om rätten till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och rätten till respekt för privat- och familjelivet (artikel 8 i konventionen)
En person väckte enskilt åtal mot Dobrochna Nowicka för ärekränkning. Under rättegången uppkom tvivel om hennes själsliga hälsa, varför domstolen beslöt att hon skulle genomgå en psykiatrisk under-

70 Hans Danelius SvJT 2003sökning. Sedan hon underlåtit att inställa sig till denna undersökning, beslöt domstolen att häkta henne för att säkerställa att hon fullgjorde skyldigheten att genomgå en undersökning. Hon arresterades den 25 oktober 1994 och placerades i ett fängelse. Den 2 november 1994 ägde en psykiatrisk undersökning rum. Hon frigavs den 3 november 1994.
    Sedan domstolen förordnat om ännu en psykiatrisk undersökning och Dobrochna Nowicka på nytt uteblivit från undersökningen, arresterades hon den 23 mars 1995 och placerades följande dag i ett fängelse, där hon tilläts motta endast ett besök i månaden. Mellan den 19 april och den 26 maj 1995 undergick hon en ny psykiatrisk undersökning. Hon frigavs den 3 juni 1995.
    Vid Europadomstolen gjorde Dobrochna Nowicka gällande att hon berövats friheten i strid med artikel 5:1 i konventionen och att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts till följd av begränsningarna i hennes rätt att motta besök under fängelsevistelsen.
    Europadomstolen konstaterade att Dobrochna Nowicka vid det första tillfället varit berövad friheten i åtta dagar innan hon undersöktes av läkare. Vid det andra tillfället hade hon före läkarundersökningen varit berövad friheten i 27 dagar. Dessa frihetsberövanden var alltså inte begränsade till vad som krävdes för att hon skulle fullgöra sin skyldighet att genomgå en läkarundersökning. Dessutom hade hon inte omedelbart frigivits efter det att undersökningarna utförts. Vid det första tillfället, då undersökningen ägt rum den 2 november 1994, hade hon inte frigivits förrän påföljande dag, den 3 november 1994. Vid det andra tillfället hade hon efter undersökningen hållits kvar i fängelse under åtta dagar fram till den 3 juni 1995.
    Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att Dobrochna Nowickas frihetsberövanden under en sammanlagd tid av 83 dagar inte var förenliga med artikel 5:1 b) i konventionen (frihetsberövande till fullgörande av en i lag föreskriven skyldighet) och att det därför förelåg ett brott mot rätten till personlig frihet enligt artikel 5:1 i konventionen.
    När det gällde rätten till respekt för privat- och familjelivet fann Europadomstolen att det inte visats ha funnits skäl för att under den relativt långa fängelsevistelsen begränsa Dobrochna Nowickas rätt att ta emot besök av familjemedlemmar till endast ett besök i månaden. Denna inskränkning i hennes rätt till respekt för privat- och familjelivet var alltså inte proportionerlig och stred därmed mot artikel 8 i konventionen.

39. Berger mot Frankrike (dom 3.12.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Marie-Thérèse Berger gjorde brottsanmälan mot ett bolag som enligt hennes mening hade förfarit bedrägligt mot henne. Undersökningsdomaren avvisade hennes anmälan med hänvisning till att det var frå-

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 71ga om en civilrättslig tvist och inte om misstänkt brottslighet. Detta beslut fastställdes senare av åtalskammaren vid appellationsdomstolen i Colmar.
    Appellationsdomstolens avgörande överklagades av Marie-Thérèse Berger till Kassationsdomstolen. Den domare som var referent i målet sammanfattade sina synpunkter i en rapport som före förhandlingen inför domstolen delgavs generaladvokaten men inte Marie-Thérèse Berger. I sitt avgörande avvisade Kassationsdomstolen hennes överklagande under hänvisning till att en målsägande enligt lagen inte har rätt att överklaga en appellationsdomstols beslut i ett sådant mål annat än om även åklagaren överklagar beslutet eller detta tillhör någon av de särskilda kategorier som anges i lagen.
    Vid Europadomstolen klagade Marie-Thérèse Berger över att hon i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade fått en rättvis rättegång.
    Europadomstolen konstaterade att reglerna för målsägandens rätt att överklaga ett beslut av aktuellt slag var tydligt angivna i lagen och att det fanns godtagbara skäl för begränsningarna i överklaganderätten. Marie-Thérèse Berger hade fått sin brottsanmälan prövad av undersökningsdomaren och åtalskammaren vid appellationsdomstolen, och hon kunde dessutom föra civilrättslig talan mot bolaget i fråga. Inte heller hade principen om parternas likställdhet (”égalité des armes”) kränkts, eftersom åklagaren, som hade en mera vidsträckt rätt att överklaga, inte var att anse som målsägandens motpart eller medpart i processen. Något brott mot artikel 6:1 i konventionen förelåg alltså inte i detta hänseende.
    Däremot fann Europadomstolen det strida mot artikel 6:1 i konventionen att referentens rapport i Kassationsdomstolen hade delgivits generaladvokaten men inte Marie-Thérèse Bergers ombud, eftersom principerna för ett kontradiktoriskt förfarande och parternas likställdhet i processen i detta hänseende inte hade respekterats.

40. Craxi mot Italien (nr 2) (dom 5.12.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och den tilltalades rätt att försvara sig (artikel 6:3 b) och d) i konventionen)
Den italienske politikern Bettino Craxi åtalades för korruption m.fl. brott i samband med flera olika bolagsaffärer i Italien. Rättegången rörande en av dessa affärer pågick under lång tid. Under den första förhandlingsdagen uteblev Craxi på grund av ohälsa och risken för hans personliga säkerhet. Sedan han i maj 1994 flyttat till Tunisien, inställde han sig inte vid domstolen under de följande 55 förhandlingsdagarna mellan april och december 1994. Flera av hans medtilltalade, som hade yttrat sig före rättegången, valde att iaktta tystnad under rättegången, men deras tidigare uttalanden åberopades som bevisning. I december 1994 dömdes Craxi i sin frånvaro till ett långt fängelsestraff.

72 Hans Danelius SvJT 2003Europadomstolen prövade om rättegången hade uppfyllt kraven i artikel 6:1 och artikel 6:3 i konventionen på ett rättvist förfarande med respekt för försvarets rättigheter.
    Europadomstolen tog först ställning till om rättegången hade genomförts i ett så uppdrivet tempo att det menligt påverkat Craxis möjligheter att effektivt försvara sig. I den delen erinrade Europadomstolen om att den senare delen av rättegången hade följt ett schema som godkänts av Craxis försvarare. Under tiden dessförinnan hade det hållits förhandlingar samtidigt med eller i nära anslutning till förhandlingar rörande andra delar av åtalet mot Craxi, men hans försvarare hade inte klagat över detta. Craxi själv hade genom att flytta till Tunisien undandragit sig att medverka i rättegången. Han hade företrätts av sina försvarare, och ingenting tydde på att deras försvar hade varit ineffektivt eller bristfälligt. Det förelåg därför inte något brott mot artikel 6 när det gällde den allmänna uppläggningen av rättegången.
    Däremot hade Craxi befunnits skyldig på grund av uttalanden före rättegången av medtilltalade som vägrat uttala sig vid rättegången och i ett fall av en person som senare hade avlidit. Craxi och hans försvarare hade inte haft tillfälle att korsförhöra dessa personer och hade därför saknat möjlighet att angripa de uttalanden som legat till grund för den fällande domen. Europadomstolen fann att det i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 6:1 och artikel 6:3 d) i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade slutligen att det i pressen hade förekommit artiklar med omdömen om rättegången, vilket var naturligt när det gällde en känd politiker som Craxi. De domstolar inför vilka rättegången ägt rum hade emellertid varit sammansatta enbart av yrkesdomare och förfarandet hade varit kontradiktoriskt. Det fanns ingenting som tydde på att domarna hade påverkats av uttalanden i pressen, varför det i detta hänseende inte var fråga om ett brott mot artikel 6 i konventionen.

41. Hoppe mot Tyskland (dom 5.12.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätten till respekt för familjelivet (artikel 8 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Hoppe och hans hustru hade dottern Svenja, född i april 1990. Sedan makarna Hoppe separerat, bodde dottern kvar hos sin mor, medan Hoppe av domstol tillerkändes viss umgängesrätt. I samband med skilsmässa mellan Hoppe och hans hustru i oktober 1994 tillerkände distriktsdomstolen, Amtsgericht, i Wuppertal modern vårdnaden om Svenja. Hoppe överklagade detta beslut till appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, i Düsseldorf som, utan att hålla en muntlig förhandling, avslog överklagandet.
    Vid Europadomstolen gjorde Hoppe gällande att domstolarnas beslut om vårdnad och umgängesrätt stred mot hans rätt enligt artikel 8

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 73i konventionen till respekt för familjelivet. Han ansåg vidare att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 14 i konventionen till skydd mot diskriminering hade kränkts. När det gällde artikel 8 i konventionen fann Europadomstolen att de tyska domstolarna hade fattat sina beslut om vårdnad och umgängesrätt med omsorg. Distriktsdomstolen hade bl.a. grundat sin bedömning på sakkunnigutlåtanden och på den bevisning som förebragts vid förhandlingarna inför domstolen, och distriktsdomstolens avgörande hade fastställts av appellationsdomstolen. Vid distriktsdomstolen hade Hoppe, biträdd av advokat, haft tillfälle att utföra sin talan både skriftligt och muntligt, och han hade i överklagandet inte hänvisat till några frågor rörande de faktiska förhållandena eller den rättsliga bedömningen som motiverat en muntlig handläggning. Europadomstolen fann att det under dessa omständigheter inte hade varit nödvändigt att hålla en muntlig förhandling även vid appellationsdomstolen. Domstolarna hade också fattat sina beslut med tillbörlig skyndsamhet. Något brott mot artikel 8 förelåg därför inte.
    Det förhållandet att gemensam vårdnad enligt tysk rätt förutsatte en gemensam begäran från föräldrarna kunde enligt Europadomstolens mening inte anses diskriminerande mot den av föräldrarna som inte fick vårdnaden. Något brott mot artikel 14 i konventionen förelåg därför inte.

42. Waite mot Förenade Konungariket (dom 10.12.2002)
Frågor om rätten till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen), rätten till domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen), rätten till skadestånd för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Waite dömdes 1981, då han var endast 16 år gammal, för mord till ett tidsobestämt frihetsstraff (detention at Her Majesty’s pleasure) med en minimitid av tio år. Han frigavs villkorligt 1994.
    På rekommendation av Parole Board beslöt vederbörande minister (Secretary of State) i juli 1997 att återkalla beslutet om villkorlig frigivning på grund av bl.a. att Waite hade missbrukat narkotika och haft en sexuell förbindelse med en minderårig pojke samt att han dessutom hade försummat att hålla kontakt med sin övervakare. Waite framförde invändningar mot detta beslut. Detta ledde till omprövning i Parole Board, som emellertid, utan att ha hållit en muntlig förhandling, i oktober 1997 beslöt att fastställa beslutet om att den villkorligt medgivna friheten skulle förverkas. Waite frigavs på nytt villkorligt i november 1998, men beslutet om hans frigivning återkallades i december 1999, sedan han befunnits ha haft narkotika i sin besittning.
    Vid Europadomstolen klagade Waite över att han återintagits i fängelse utan att det först hållits en muntlig förhandling (artikel 5:1

74 Hans Danelius SvJT 2003och artikel 5:4 i konventionen), att han berövats friheten på diskriminerande grunder (artikel 14 i konventionen) och att han inte åtnjutit sin rätt till skadestånd för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen).
    När det gällde lagligheten av frihetsberövandet efter återintagning i fängelse konstaterade Europadomstolen att det fanns ett tillräckligt samband mellan den ursprungliga domen och de skäl som föranlett återintagning i fängelse, eftersom missbruk av narkotika eller andra farliga substanser hade legat bakom brottet och också varit en anledning till att den villkorligt medgivna friheten förverkats. Ett annat skäl hade varit att Waite misskött kontakterna med sin övervakare. Det var under sådana förhållanden även efter återintagningen i fängelse fråga om ett frihetsberövande efter fällande dom av domstol, varför artikel 5:1 i konventionen inte blivit kränkt.
    Beslutet i oktober 1997, enligt vilket Waite skulle på nytt berövas friheten, hade emellertid fattats utan att det hållits en muntlig förhandling och Waite hade inte haft tillfälle att förhöra eller motförhöra vittnen i fråga om påståendet att han utgjorde en fara för allmänheten. Eftersom hans personlighet, mognad och pålitlighet var omständigheter av betydelse för bedömningen av hans farlighet borde beslutet om det förnyade frihetsberövandet ha fattats först efter en muntlig förhandling och ett kontradiktoriskt förfarande med rättsligt bistånd och möjlighet att inkalla och förhöra vittnen. I detta hänseende förelåg det därför ett brott mot artikel 5:4 i konventionen. Eftersom Waite inte haft någon möjlighet att få skadestånd för kränkningen av artikel 5:4, hade även artikel 5:5 i konventionen överträtts. I fråga om diskriminering hävdade Waite att det var hans homosexuella relation med en minderårig som medfört att han på nytt berövats friheten. Europadomstolen ansåg emellertid att denna relation inte hade spelat en avgörande roll för förverkandet av den villkorligt medgivna friheten och fann det inte visat att han utsatts för särbehandling på grund av sin sexuella läggning. Något brott mot artikel 14 i konventionen förelåg alltså inte.

43. Dicle som företrädare för DEP (Demokratiska partiet) (dom 10.12.2002)
Frågor om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen) och rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Den turkiska författningsdomstolen beslöt att upplösa det politiska partiet DEP på grund av att partiets verksamhet var ägnad att hota statens territoriella integritet och nationens enhet. Tretton partimedlemmar, varibland Dicle, förbjöds att fullgöra sina uppdrag som parlamentsledamöter. Som skäl för sitt beslut konstaterade Författningsdomstolen att företrädare för partiet hade talat om ett separat kurdiskt folk i Turkiet som kämpade för sitt oberoende och hävdat att en kurdisk identitet borde erkännas och accepteras. Sådana uttalanden

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 75var enligt Författningsdomstolen ett hot mot den existerande staten och ett stöd för separatistiska strävanden.
    Europadomstolen fann att partiet, även om det förde en politik som syftade till erkännande av en kurdisk identitet och kritiserade regeringens hållning till den kurdiska befolkningen, inte hade gjort uttalanden som stred mot grundläggande demokratiska principer och inte heller hade stött terroristhandlingar eller användning av våld för politiska syften. En tidigare partiordförande hade visserligen i ett tal i Irak uttalat sig på ett sätt som kunde anses ge visst stöd åt våldsanvändning, men detta tal som hållits utanför Turkiet och på ett annat språk än turkiska kunde inte anses ha haft betydelse för Turkiets nationella säkerhet och kunde inte motivera att partiet upplöstes. Ingreppet i föreningsfriheten var därför oproportionerligt och stred mot artikel 11 i konventionen.
    Europadomstolen fann vidare att förfarandet vid Författningsdomstolen inte hade gällt vare sig civila rättigheter eller skyldigheter eller en anklagelse för brott och att artikel 6:1 i konventionen därför inte var tillämplig på detta förfarande.

44. Wittek mot Tyskland (dom 12.12.2002)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Makarna Wittek köpte 1986 ett hus i Leipzig, DDR, för 56 000 östmark. Huset låg på mark som tillhörde staten, och makarna Wittek fick vid förvärvet livstids nyttjanderätt till marken. De hade, enligt vad de uppgivit, av myndigheterna fått veta att de, om de lämnade DDR, inte fick behålla huset och marken utan var tvungna att överlåta egendomen genom köp eller gåva. Den 8 december 1989, vilket var nästan en månad efter det att gränsen öppnats mot väst, överlät de egendomen, formellt i form av en gåva men i verkligheten mot ett vederlag av 55 000 västmark, som betalades till ett schweiziskt bankkonto.
    Efter Tysklands återförening sökte makarna Wittek återfå egendomen, som enligt deras uppfattning hade ett mångdubbelt högre värde än det belopp de erhållit vid överlåtelsen i december 1989. De tyska domstolarna fann att makarna Wittigs överlåtelse av egendomen visserligen inte varit rättsligt giltig men att makarna enligt tysk lag inte hade rätt till restitution annat än om de hade tvingats överlåta egendomen för att få tillstånd att lämna DDR legalt. Domstolarna fann att detta villkor inte var uppfyllt och avslog deras begäran om restitution.
    Vid Europadomstolen klagade makarna Wittek över att deras rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att den tyska lag som tillämpats varit avsedd att reglera egendomsförhållandena efter Tysklands återförening genom att upprätthålla en socialt acceptabel balans mellan motstående intressen. Eftersom överlåtelsen inte hade varit rättsligt

76 Hans Danelius SvJT 2003giltig, innefattade domstolarnas vägran att trots detta restituera egendomen ett ingrepp i makarna Wittigs egendomsskydd. Vid bedömningen av om detta ingrepp varit proportionerligt fäste Europadomstolen vikt vid att överlåtelsen hade skett nästan en månad efter det att gränsen mot väst öppnats och att makarna Wittig vid den tidpunkten hade kunnat lämna sitt land utan att överlåta egendomen. När det gällde marken hade de dessutom haft en nyttjanderätt som de inte kunnat behålla ens om de flyttade till annan ort inom DDR. Det belopp om 55 000 västmark som de fått vid överlåtelsen var också väsentligt högre än det belopp i östmark som de hade betalat vid sitt förvärv. Under dessa omständigheter och med beaktande av de exceptionella förhållandena vid Tysklands återförening ansåg Europadomstolen att makarna Wittig inte hade fått bära en oproportionerlig börda och att artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen därför inte hade kränkts.

45. Venema mot Nederländerna (dom 17.12.2002)
Fråga om rätten till respekt för familjelivet (artikel 8 i konventionen)
Makarna Venema hade dottern Kimberly som var född i februari 1994. I juli och augusti 1994 fördes Kimberly till sjukhus på grund av att hon, enligt vad föräldrarna uppgav, ibland slutade andas och hade alltför snabb puls. Läkarna upptäckte emellertid inget fysiskt fel och misstänkte att modern led av en psykologisk rubbning. Sedan Kimberly ännu en gång förts till sjukhus i december 1994, tog läkarna kontakt med barnavårdsmyndigheten, vilket ledde till att en ungdomsdomare i januari 1995 beslöt att tills vidare omhänderta Kimberly och placera henne i ett fosterhem. Beslutet fattades utan att makarna Venema hörts, och de fick inte heller veta var fosterhemmet låg eller vilka fosterföräldrarna var.
    Emellertid befanns i senare utfärdade psykiatriska utlåtanden att makarna Venema inte utsatte dottern för fara. På grundval av dessa utlåtanden beslöt ungdomsdomaren i maj 1995 att upphäva omhändertagandet av Kimberly, som därefter återlämnades till sina föräldrar.
    Europadomstolen framhöll att det ibland kunde vara motiverat, för att skydda ett barn, att fatta beslut om dess omhändertagande utan att involvera vårdnadshavaren i beslutsprocessen. I förevarande fall saknades emellertid grund för att tro att det hade varit olämpligt att diskutera situationen med makarna Venema och på så sätt ge dem möjlighet att uttala sig om sin förmåga att ta hand om dottern. Resultatet hade blivit att makarna Venema, utan att kunna påverka förfarandet, under en tid av flera månader hade skilts från sin dotter. Deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet hade härigenom kränkts.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 7746. A mot Förenade Konungariket (dom 17.12.2002)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
A var en svart kvinna med två barn. Under en debatt i parlamentet om bostadspolitik namngavs hon av en parlamentsledamot som upplyste att hennes bror satt i fängelse och som gjorde nedsättande uttalanden om hennes och hennes barns uppförande. Han anklagade dem för vandalism, narkotikahantering och andra förkastliga handlingar och betecknade familjen som ”grannar från helvetet”.
    Parlamentsledamöters uttalanden i parlamentet skyddades i England av parlamentarisk immunitet. Däremot fanns det möjlighet att ingripa mot ett pressmeddelande som publicerats inför en parlamentsdebatt, även om vad som anfördes i meddelandet överensstämde med vad som därefter anfördes under parlamentsdebatten.
    Vid Europadomstolen gjorde A gällande att hennes rättigheter enligt flera bestämmelser i konventionen hade kränkts till följd av den parlamentariska immuniteten.
    Europadomstolen konstaterade att den parlamentariska immuniteten hade det legitima syftet att skydda rätten att uttala sig fritt i parlamentet och att upprätthålla maktfördelningen mellan den lagstiftande och den dömande makten. Det fanns trots immuniteten vissa, om än snävt kringskurna, möjligheter för parlamentet att ingripa mot olämpliga uttalanden. De uttalanden som gjorts om A och hennes barn var enligt Europadomstolens mening olyckliga och kunde skada familjen, men det fick ändå anses legitimt och förenligt med artikel 6:1 i konventionen att uttalandena var underkastade parlamentarisk immunitet. Något brott mot denna bestämmelse förelåg därför inte på grund av immuniteten.
    En annan fråga rörande artikel 6:1 i konventionen gällde avsaknaden av en rätt till rättshjälp i ärekränkningsmål. Europadomstolen framhöll emellertid att A hade haft rätt till två timmars kostnadsfri juridisk rådgivning, vilket skulle ha gjort det möjligt för henne att bedöma om hon skulle vidta rättsliga åtgärder med anledning av vad som publicerats i pressen. Inte heller avsaknaden av rättshjälp stred under dessa förhållanden mot artikel 6:1.
    Eftersom artikel 13 i konventionen inte innefattade en rätt att få inhemsk domstol att pröva om en lag överensstämde med konventionen, fann Europadomstolen att det inte heller var fråga om ett brott mot denna artikel.

47. N.C. mot Italien (dom 18.12.2002)
Fråga om rätten till ersättning för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
N.C. häktades som misstänkt för missbruk av tjänsteställning och korruption. Häktningen ändrades efter en tid till husarrest. N.C. frikän-

78 Hans Danelius SvJT 2003des senare med motiveringen att den åtalade gärningen inte hade ägt rum. Domen vann laga kraft.
    Vid Europadomstolen gjorde N.C. gällande att han inte kunnat få skadestånd för ett frihetsberövande som stått i strid med artikel 5:1 c) och artikel 5:3 i konventionen samt att artikel 5:5 i konventionen därför blivit kränkt.
    Europadomstolen konstaterade att den som frikänns på grund av att den åtalade gärningen inte ägt rum enligt italiensk lag kan göra anspråk på skadestånd. N.C. hade således, när den frikännande domen vunnit laga kraft, kunnat framställa ett sådant krav, och han hade därvid inte behövt visa att frihetsberövandet varit olagligt eller att det hade varat alltför länge. Detta var tillräckligt för att tillfredsställa kravet i artikel 5:5 i konventionen, som alltså enligt Europadomstolens mening inte hade kränkts.

48. Övriga mål
a) Baragan mot Rumänien (dom 1.10.2002), Curutiu och Mateescu m.fl., båda mot Rumänien (domar 22.10.2002), Nagy, Dragnescu, Gavrus, Canciovici m.fl. och Mosteanu m.fl., samtliga mot Rumänien (domar 26.11.2002),
Smoleanu samt Lindner och Hammermayer, båda mot Rumänien (domar
3.12.2002), Golea, Gheorghiu, Segal, Boc och Savulescu, samtliga mot Rumänien (domar 17.12.2002)
Avsaknad av rätt till domstolsprövning med avseende på anspråk på restitution av nationaliserad eller konfiskerad fast egendom ansågs strida mot artikel 6:1 i konventionen. Upphävande av lagakraftvunnen dom varigenom nationaliserad eller konfiskerad fastighet restituerats stred också mot artikel 6:1 (jfr bl.a. Brumarescu mot Rumänien, SvJT 2000 s. 78 f.). — Upphävande av lagakraftvunnen dom som tillerkänt klaganden äganderätt till tidigare nationaliserad eller konfiskerad fastighet ansågs utgöra brott även mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Om klaganden inte genom en lagakraftvunnen dom fått sin äganderätt fastställd och inte heller haft några välgrundade förväntningar om att återfå fastigheten i fråga, ansågs artikel 1 i första tilläggsprotokollet däremot inte ha kränkts.

b) Mehmet Çelebi och Ince, båda mot Turkiet (domar 10.10.2002)
Försening vid utbetalning av fastställd expropriationsersättning i förening med avsaknaden av kompensation för inflation utgjorde brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (jfr bl.a. Akkus mot Turkiet, SvJT 1997 s. 760 f.).

c) Gündogan mot Turkiet (dom 10.10.2002), Satik, Camli, Satik och Marasli mot Turkiet (dom 22.10.2002), Dalkilic mot Turkiet (dom 5.12.2002)
Inställelse av en arresterad person inför en domare först 9, 13 resp. 15 dagar efter arresteringen, avsaknaden av en rätt att få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av domstol samt avsaknaden av en rätt

SvJT 2003 Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2002 79till skadestånd i dessa hänseenden utgjorde brott mot artikel 5 punkterna 3, 4 och 5 i konventionen.

d) Theraube mot Frankrike (dom 10.10.2002)
Att Commissaire du Gouvernement, efter att ha tillkännagivit sin mening i ett mål vid Conseil d’Etat, deltar i domstolens överläggningar till dom ansågs inte förenligt med artikel 6:1 i konventionen (jfr Kress mot Frankrike, SvJT 2001 s. 616 f.).

e) Karakoç m.fl. mot Turkiet (dom 15.10.2002), Algür mot Turkiet (dom
22.10.2002), Özel mot Turkiet (dom 7.11.2002)
Statssäkerhetsdomstol ansågs, på grund av att en militär domare ingick i domstolen, inte vara en oavhängig och opartisk domstol (jfr bl.a. Incal mot Turkiet, SvJT 1998 s. 593 f.).

f) Algür mot Turkiet (dom 22.10.2002)
Fysiska skador som klaganden ådragit sig medan hon befann sig i polisarrest hade inte blivit föremål för tillfredsställande medicinsk undersökning, och skadornas uppkomst hade inte på ett plausibelt sätt förklarats av regeringen. Konklusionen blev att klaganden ansågs ha utsatts för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen (jfr bl.a. Aksoy mot Turkiet, SvJT 1997 s. 61 f.).

g) Messina mot Italien (nr 3) (dom 24.10.2002), Radaj m.fl. mot Polen (dom 28.11.2002)
Kontroll av fånges korrespondens var grundad på en lag som inte innehöll tillräckligt precisa regler för att uppfylla kravet på laglighet i artikel 8:2 i konventionen (jfr bl.a. Domenichini mot Italien, SvJT 1997 s. 51 f.).

h) Laidin mot Frankrike (dom 5.11.2002)
Kravet i artikel 5:4 i konventionen på snabb domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet var inte uppfyllt när en person som begärde utskrivning från psykiatrisk anstalt utskrevs på prov mer än fem veckor efter denna begäran och förhandlingen om slutlig utskrivning hölls först en och en halv månad efter försöksutskrivningen.

i) Rados m.fl. mot Kroatien (dom 7.11.2002)
Ett rättsmedel mot långsam rättskipning, bestående i överklagande till Författningsdomstolen, som i ett pågående mål kunde dels utsätta en tidsfrist inom vilken målet skulle avgöras av behörig domstol, dels bestämma skäligt skadestånd för ett föreliggande dröjsmål, ansågs utgöra ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.

j) Beles m.fl. mot Tjeckiska republiken (dom 8.11.2002)
Domstols avslag på en begäran om upphävande av ett beslut av en läkarsammanslutning på grund av att tillämpligt rättsmedel inte korrekt

80 Hans Danelius SvJT 2003angivits ansågs under omständigheterna ha varit överdrivet formalistiskt och ha lett till att klagandena vägrats domstolsprövning i strid med artikel 6:1 i konventionen.

k) Rossi mot Italien m.fl. mål (domar 15.11.2002), A.M.M. mot Italien m.fl. mål (domar 26.11.2002), Paola Esposito mot Italien m.fl. mål (domar 19.12.2002)
Avsaknaden under lång tid av polishjälp med att få hyresgäster vräkta ansågs strida mot klagandenas rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (jfr bl.a. Immobiliare Saffi mot Italien, SvJT 1999 s. 917 ff.).

l) Salapa mot Polen (dom 19.12.2002)
Brott mot konventionen ansågs föreligga på grund av att arresterad person inställts inför åklagare och inte inför domare (artikel 5:3), att överprövningen vid domstol inte skett i ett kontradiktoriskt förfarande (artikel 5:4) samt att bestämmelserna om kontroll av fångars korrespondens inte var tillräckligt klara och detaljerade för att kontrollen skulle anses grundad på lag (artikel 8) (jfr bl.a. Niedbala mot Polen, SvJT 2000 s. 825 ff.).