Europadomstolens domar — första kvartalet 2003

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under första kvartalet 2003 meddelat följande domar:1

1. Kopecky mot Slovakien (dom 7.1.2003)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Kopeckys far dömdes 1959 till fängelse för olagligt innehav av guldoch silvermynt. I samband med domen konfiskerades mynten. I september 1995 ålades inrikesministeriet av distriktsdomstolen i Senica att återlämna mynten till Kopecky. Denna dom ändrades senare av regiondomstolen i Bratislava på grund av att Kopecky inte hade kunnat ange var mynten befann sig vid den tidpunkt då det genom en ny lag tillskapades en rätt till restitution.
    Europadomstolen fäste vikt vid att Kopecky hade presenterat en förteckning över mynten och ett dokument som visade att de en gång hade omhändertagits av inrikesministeriet. Dessutom hade detta ministerium inte lämnat någon trovärdig uppgift om att det inte längre hade mynten i sin besittning. Det kunde inte rimligen ankomma på Kopecky att visa vad som hade hänt med mynten efter det att dessa hade deponerats i inrikesministeriet. Att lägga bevisbördan för detta på honom skulle innebära att han ålades en orimlig börda. Slutsatsen, som antogs med 4 röster mot 3, blev att hans äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

1I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I artikeln refereras inte avgöranden avseende frågan om kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid har respekterats. I syfte att begränsa artikelns omfång har också vissa avgöranden som följer en etablerad praxis eller som väsentligen avser bevisfrågor endast kort omnämnts under ”Övriga mål” i slutet av artikeln. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff., 1999 s. 67 ff., 581 ff., 762 ff. och 912 ff., 2000 s. 75 ff., 359 ff., 558 ff. och 825 ff., 2001 s. 43 ff., 397 ff., 595 ff. och 806 ff., 2002 s. 52 ff., 390 ff., 608 ff. och 824 ff. samt 2003 s. 48 ff. — De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på internet under adress http://www.echr.coe.int.

2. L och V mot Österrike (dom 9.1.2003) 3. S.L. mot Österrike (dom 9.1.2003)
Frågor om diskriminering i fråga om rätten till respekt för privatlivet (artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen)
Klagandena i dessa mål dömdes för brott mot en bestämmelse i den österrikiska strafflagen som kriminaliserade vuxna mäns sexuella umgänge med ynglingar mellan 14 och 18 år.
    Europadomstolen fann att frågan i målet var om det fanns någon objektiv och rimlig grund för att unga män mellan 14 och 18 år skulle skyddas mot sexuella relationer med vuxna män, medan unga kvinnor i samma åldersgrupp inte var på motsvarande sätt skyddade mot sexuella relationer med vuxna män eller kvinnor. Det fanns enligt Europadomstolens mening en tendens i konventionsstaterna att i fråga om åldersgränser likställa heterosexuella och homosexuella relationer. Domstolen ansåg att det inte hade visats föreligga övertygande skäl för den distinktion som gjorts i österrikisk lag och konkluderade att klagandena därför hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.

4. K.A. mot Finland (dom 14.1.2003)
Frågor om rätten till respekt för familjelivet (artikel 8 i konventionen)
K.A. och hans hustru var föräldrar till tre barn, födda 1980, 1981 och 1986. Under januari 1992 fick den lokala socialmyndigheten upplysningar om att föräldrarna eventuellt hade utsatt barnen för sexuella övergrepp. Detta ledde till att barnen interimistiskt togs om hand av socialmyndigheten i juni 1992. Beslutet om omhändertagande fastställdes i juli 1992, varefter myndigheten i juni 1993 beslöt att placera barnen i fosterhem med mycket begränsad umgängesrätt för föräldrarna. De två äldsta barnen förblev omhändertagna tills de blivit myndiga i maj 1998 och maj 1999. I februari 2000 begärde föräldrarna utan framgång att omhändertagandet skulle hävas med avseende på det yngsta barnet.
    Europadomstolen fann att besluten i juni och juli 1992 att omhänderta barnen hade haft goda skäl för sig och att föräldrarna hade i tillräcklig grad fått medverka och framföra sina synpunkter under det förfarande som lett fram till dessa beslut. De hade också kunnat överklaga det andra beslutet till förvaltningsdomstol och där få beslutet omprövat. Deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet hade alltså inte kränkts i denna del.
    När det sedan gällde det sätt på vilket omhändertagandet hade verkställts konstaterade Europadomstolen att myndigheterna inte hade i tillräcklig grad övervägt möjligheterna att återföra barnen till föräldrarna. Deras ansträngningar hade varit inriktade på att stärka banden mellan barnen och fosterfamiljen snarare än på att söka främja en återförening med föräldrarna. Även den begränsade umgänges-

rätt som tillerkänts föräldrarna bidrog till att försvåra en återförening. Genom myndigheternas underlåtenhet att vidta åtgärder för att främja en återförening hade föräldrarna inte åtnjutit sin rätt till respekt för familjelivet. Europadomstolen konkluderade att det i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen.

5. Lagerblom mot Sverige (dom 14.1.2003)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Lagerblom, som var finsk medborgare men bosatt i Sverige, åtalades för brott vid Göteborgs tingsrätt. Advokaten H utsågs till hans offentlige försvarare. Före huvudförhandlingen begärde Lagerblom att i stället få advokaten S, som behärskade finska språket, utsedd till sin försvarare. Han vidhöll emellertid inte denna begäran, och vid huvudförhandlingen biträddes han av advokaten H. Inför tingsrätten försvarade sig Lagerblom på finska, och det fanns en tolk som ombesörjde översättning mellan finska och svenska. Lagerblom ingav också inlagor på finska, vilka översattes till svenska.
    Tingsrätten dömde Lagerblom till fängelse. Lagerblom överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige och begärde på nytt att advokaten S skulle utses till offentlig försvarare. Hovrätten avslog denna begäran. Vid huvudförhandlingen i hovrätten biträddes Lagerblom av advokaten H. Lagerblom talade själv finska inför hovrätten, och det fanns även här en tolk som översatte. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.
    Vid Europadomstolen klagade Lagerblom över att hans rätt enligt artikel 6 i konventionen till en rättvis rättegång och ett effektivt försvar hade kränkts, eftersom hans försvarare inte hade varit finsktalande.
    Europadomstolen erinrade om att Lagerblom, när han begärde att få advokaten S utsedd till offentlig försvarare, redan hade biträtts av advokaten H under avsevärd tid och att ett byte av försvarare skulle ha lett till ökade kostnader. Det var rimligt att av kostnadsskäl inta en restriktiv hållning till byte av försvarare. Ingenting tydde på att advokaten H hade utfört sitt uppdrag på ett försumligt sätt, och Lagerblom hade inte heller gjort gällande som skäl för sin begäran om byte att han saknade förtroende för advokaten H. Europadomstolen erinrade vidare om att Lagerblom, även om hans kunskaper i svenska var bristfälliga, inte talade språket så dåligt att han saknade möjlighet att kommunicera med advokaten H. Vid domstolarna fick han dessutom tala finska, och han kunde också inge inlagor till domstolarna på finska. I båda fallen ombesörjdes översättningar till svenska.
    Under de angivna omständigheterna fann Europadomstolen att Lagerblom haft en rättvis rättegång och att det inte förekommit brott mot artikel 6:1 eller artikel 6:3 i konventionen.

6. Karagiannis m.fl. mot Grekland (dom 16.1.2003)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
I augusti 1967 lade grekiska staten beslag på ett stort markområde och gav marinen rätt att disponera marken. Klagandena i förevarande mål var 45 grekiska medborgare som genom senare meddelade avgöranden av domstol befunnits vara ägare till en del av den mark som tagits i anspråk. Efter diverse förfaranden exproprierade grekiska staten i februari 1999 bl.a. klagandenas mark mot viss ekonomisk ersättning.
    Under hänvisning till det likartade målet Papamichalopoulos m.fl. mot Grekland (se SvJT 1994 s. 381) fann Europadomstolen att klagandena, genom att de berövats all möjlighet att förfoga över marken och genom att alla försök att få till stånd en uppgörelse med staten hade varit fruktlösa, hade utsatts för en expropriation de facto som stred mot deras rätt till respekt för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Dessutom hade klagandena, när marken slutligen exproprierades i februari 1999, tillerkänts en ersättning som bestämts utan att hänsyn tagits till att de och deras familjer alltsedan 1967 hade varit berövade marken. Inte heller genom det sätt varpå expropriationsersättningen fastställts hade det därför gjorts en rimlig avvägning mellan de allmänna och de enskilda intressena, varför ett brott mot artikel 1 förelåg även i detta hänseende.

7. Nastou mot Grekland (dom 16.1.2003)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
I mars 1973 exproprierade grekiska staten ett markområde för att bygga en skola. Expropriationsersättningen deponerades i en bank för att därifrån utbetalas till rättighetshavarna.
    Klagandena i målet var sju grekiska medborgare, som i senare domstolsavgöranden konstaterats ha varit ägare till delar av den exproprierade marken eller som var arvingar till sådana ägare. Någon expropriationsersättning utbetalades trots detta inte till dem.
    Europadomstolen konstaterade att det under en tid av nästan 30 år inte hade betalats ut någon ersättning för den exproprierade marken, vilket innebar att det inte gjorts en rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Klagandenas rätt enligt artikel 1 i första tillläggsprotokollet till konventionen hade härigenom kränkts.

8. Veeber mot Estland (nr 2) (dom 21.1.2003)
Fråga om retroaktiv tillämpning av strafflag (artikel 7:1 i konventionen)
Veeber åtalades för skattebrott under åren 1993–1995. Enligt åtalet hade han under 1993 och 1994 upprättat falska dokument för att styrka transaktioner med ett fiktivt bolag och under 1994 och 1995 använt sig av falska handlingar i samband med löneutbetalningar. Vidare skulle han i maj 1995 ha upprättat ett skenavtal för att undgå skatt. Stadsdomstolen i Tartu fann att de åtalade handlingarna ut-

gjorde ett enda sammanhängande brott mot en bestämmelse i den estniska strafflagen i dess ändrade lydelse från den 13 januari 1995. Veeber dömdes i enlighet med åtalet till fängelse.
    Europadomstolen konstaterade att åtskilliga av de handlingar som den fällande domen avsåg hade begåtts före lagändringen i januari 1995. Veeber hade därför ådömts ett straff som delvis grundat sig på en retroaktiv tillämpning av strafflag i strid med artikel 7:1 i konventionen.

9. Kienast mot Österrike (dom 23.1.2003)
Frågor om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Kienast ägde mark bestående av en registerenhet benämnd ”trädgård” och en annan registerenhet som utgjorde en enklav i den förra enheten och benämndes ”byggområde”. Dessa båda enheter sammanfördes i fastighetsregistret till en enda enhet. Kienast fann att han härigenom hindrades att förfoga över de båda enheterna separat och ansåg att detta stred mot hans äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Han förde talan vid österrikisk domstol men utan framgång. Vid Europadomstolen gjorde han gällande att han inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen och att han inte heller haft något effektivt rättsmedel till sitt förfogande på sätt som krävdes enligt artikel 13 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att den mark som utgjorde den ena registerenheten varit fullständigt inringad av mark tillhörande den andra enheten och att det fanns en byggnad som var belägen delvis inom den ena och delvis inom den andra enheten. Kienast var alltjämt ägare till marken och kunde fortsätta att använda den på samma sätt som förut. Det förhållandet att han inte kunde förfoga över de två enheterna separat berodde mindre på sammanslagningen än på deras belägenhet och den bebyggelse som fanns på marken. Något brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet förelåg alltså inte.
    Europadomstolen fann vidare att Kienast inte på rimliga grunder hade kunnat göra gällande en rätt till att ha marken uppdelad i två skilda enheter. Det hade därför inte förelegat en reell och seriös tvist om en rättighet, och som en följd härav var artikel 6:1 i konventionen inte tillämplig i detta fall. Eftersom Kienast inte hade på rimliga grunder kunnat påstå sig ha utsatts för ett konventionsbrott, hade han inte heller haft rätt till ett rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.

10. Richen och Gaucher mot Frankrike (dom 23.1.2003)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Richen och Gaucher dömdes för trafikförseelser och överklagade domarna till Kassationsdomstolen, Cour de cassation. De uppdrog åt advokater som företrätt dem i de lägre instanserna att representera

dem även i Kassationsdomstolen. Advokaterna begärde att få ta del av handlingarna i målen, särskilt generaladvokatens yttranden, som de ville bemöta. Kassationsdomstolen vägrade dem emellertid tillgång till dessa handlingar under hänvisning till att endast specialiserade advokater (avocats au Conseil d’Etat et à la Cour de cassation) var behöriga att uppträda i Kassationsdomstolen.
    Europadomstolen hade att ta ställning till om rättegången vid Kassationsdomstolen varit rättvis på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen och kom till följande slutsatser: a) Richen och Gaucher hade gett in sina inlagor till Kassationsdomstolen inom den tid om en månad som angavs i lagen och de hade inte begärt någon förlängning av denna tid, vilket de hade kunnat göra. Den tid de haft på sig för att utveckla sin talan hade visserligen varit kortare än den som brukade beviljas sådana klagande som företräddes av en specialiserad advokat, men den hade inte varit så kort att det påverkat deras rätt till en rättvis rättegång. b) Richen och Gaucher hade inte fått möjlighet att personligen yttra sig inför Kassationsdomstolen. Under hänvisning till målet Meftah m.fl. mot Frankrike (se SvJT 2002 s. 838) erinrade Europadomstolen om att proceduren vid Kassationsdomstolen är av mycket teknisk art och gäller enbart rättsliga frågor samt att det därför är försvarligt att rätten att uppträda inför denna domstol är förbehållen specialiserade advokater. c) Richen och Gaucher hade inte fått tillgång till generaladvokatens yttrande före huvudförhandlingen och hade inte kunnat skriftligt bemöta detta. Liksom i det nämnda målet Meftah m.fl. mot Frankrike fann Europadomstolen att detta stred mot principerna för ett kontradiktoriskt förfarande och utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

11. Peck mot Förenade Konungariket (dom 28.1.2003)
Frågor om rätten till respekt för privatlivet (artikel 8 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Peck, som led av psykisk depression, försökte beröva sig livet med en kniv på allmän plats. Han var omedveten om att hans handling till en del togs upp på film genom en av kommunen utplacerad övervakningskamera. Polisen kom till platsen, tog hand om kniven och såg till att Peck fick medicinsk hjälp.
    Kommunen publicerade senare två fotografier som härrörde från filmupptagningen med angivande av att man med hjälp av övervakningskameran hade lyckats avvärja en farlig situation. Det angavs i samband med publiceringen att en person hade påträffats med en kniv i handen samt att polisen hade kommit till platsen och avväpnat personen i fråga, som därefter hade förts till en polisstation och fått hjälp. Pecks ansikte var synligt på fotografierna. Fotografier, där Pecks ansikte inte heller var dolt, publicerades senare i tidningar. Även på

television förekom fotografier av händelsen, där Pecks ansikte visserligen var maskerat men han ändå kunde identifieras av vänner och anhöriga. Vid något tillfälle förekom också Pecks ansikte utan maskering i televisionen.
    Vid Europadomstolen klagade Peck över att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet och hans rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel hade kränkts. Europadomstolen fann att kommunen visserligen hade haft ett legitimt intresse av att sprida information om systemet med övervakningskameror och dess betydelse för bekämpningen av brott men att åtgärden att publicera fotografierna och tillhandahålla dem till massmedia utan att Peck samtyckt eller hans identitet maskerats hade innefattat ett allvarligt ingrepp i hans rätt till respekt för privatlivet. Ingreppet var oproportionerligt och utgjorde därför en kränkning av artikel 8 i konventionen.
    De rättsmedel som hade stått till förfogande enligt engelsk rätt — s.k. judicial review samt klagomål till Broadcasting Standards Commission, Independent Television Commission och Press Complaints Commission — kunde inte anses som effektiva rättsmedel i fråga om det konventionsbrott som Peck utsatts för. Även artikel 13 i konventionen hade därför kränkts.

12. Nikolov mot Bulgarien (dom 30.1.2003)
Frågor om rätten till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen), rätten att efter arrestering inställas inför en domare (artikel 5:3 i konventionen) och rätten till ett snabbt domstolsavgörande av lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Nikolov, som var född 1981, arresterades den 5 april 1997 som misstänkt för att ha sprängt en bil i luften. Han inställdes inför en utredningsman som beslöt att häkta honom med tillämpning av en bestämmelse om obligatorisk häktning av personer som anklagades för brott av viss svårhetsgrad. Häktningsbeslutet fastställdes senare av åklagare. I juli 1997 fann den regionala åklagarmyndigheten att bestämmelsen om obligatorisk häktning inte var tillämplig i detta fall men att det förelåg flyktfara, recidivfara och kollusionsfara, varför häktningsbeslutet ändå skulle fastställas. Den 5 augusti 1997 överklagade Nikolovs försvarare häktningen till distriktsdomstolen i Plovdiv. Den 15 och den 16 september 1997 begärde försvararen att få tillgång till akten i målet men fick vid båda tillfällena ett negativt svar. Den 16 september 1997 hölls förhandling i häktningsfrågan vid domstolen, som fann att Nikolovs häktning hade varit laglig men att det fanns skäl att på grund av Nikolovs hälsotillstånd frige honom och i stället anordna s.k. föräldraövervakning. Nikolov frigavs emellertid först den 23 september 1997.

Europadomstolen fann — att det inte förelåg brott mot artikel 5:1 i konventionen med avseende på frihetsberövandet från den 5 april till den 16 september 1997, trots att det under den första tiden hade åberopats fel lagrum till stöd för häktningen, — att det förelåg brott mot artikel 5:1 i konventionen med avseende på frihetsberövandet mellan den 16 september och den 23 september 1997, eftersom domstolens beslut den 16 september inte lett till att Nikolov frigivits förrän den 23 september, — att det förelåg brott mot artikel 5:3 i konventionen eftersom Nikolov inte inställts inför en domare efter arresteringen i april 1997, — att det förelåg brott mot artikel 5:3 i konventionen på grund av häktningstidens längd eftersom myndigheterna inte på ett tillfredsställande sätt preciserat på vilka grunder de funnit lagens villkor för häktning vara uppfyllda under hela häktningstiden, och — att det förelåg brott mot artikel 5:4 i konventionen eftersom Nikolovs överklagande inte prövats förrän efter 42 dagar, vilket inte motsvarade kravet på skyndsam prövning, och eftersom hans försvarare inte fått tillgång till akten i målet.

13. Cordova mot Italien (nr 1) (dom 30.1.2003) 14. Cordova mot Italien (nr 2) (dom 30.1.2003)
Frågor om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Cordova, som var åklagare, klagade vid Europadomstolen över att han blivit utsatt för ärekränkning dels av Francesco Cossiga, som efter att ha varit Italiens president hade blivit senator på livstid (det första målet), dels av Vittorio Sgarbi, som var ledamot av deputeradekammaren (det andra målet). Han hade emellertid inte kunnat väcka talan mot någon av dem vid italiensk domstol, eftersom de båda var skyddade av parlamentarisk immunitet.
    Europadomstolen konstaterade att Cordova hade saknat möjligheter att få sina anspråk på skadestånd för ärekränkning prövade av domstol och att detta utgjorde ett ingrepp i hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen. Den parlamentariska immuniteten, som hindrat domstolsprövning, hade det legitima syftet att skydda yttrandefriheten i parlamentet och att upprätthålla maktfördelningen mellan den lagstiftande och den dömande makten. Emellertid hade de uttalanden som Cordova funnit ärekränkande inte något samband med verksamheten i parlamentet, utan de hänförde sig till rent personliga tvister. Till följd härav var utrymmet för undantag från rätten till domstolsprövning enligt konventionen mera begränsat. I de aktuella fallen hade en rimlig balans mellan allmänna intressen och Cordovas intresse av att få sina anspråk prövade av domstol inte upprätthållits, och Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts i båda målen.

15. Van der Ven mot Nederländerna (dom 4.2.2003) 16. Lorsé m.fl. mot Nederländerna (dom 4.2.2003)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till respekt för privat- och familjelivet (artikel 8 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Van der Ven och Lorsé var häktade under lång tid och dömdes därefter till stränga fängelsestraff. Eftersom det fanns stor risk för att de skulle avvika och begå nya allvarliga brott, var de under lång tid placerade i ett fängelse med särskilt stränga säkerhetsrutiner.
    Vid Europadomstolen klagade Van der Ven och Lorsé över att de genom den stränga regimen i anstalten hade utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen och för brott mot deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privat- och familjelivet. Även Lorsés hustru och barn klagade över brott mot artikel 3 i konventionen. Vidare gjorde Lorsé samt hans hustru och barn gällande att deras rätt enligt artikel 13 i konventionen kränkts genom att de inte haft något effektivt rättsmedel till sitt förfogande med avseende på de konventionsbrott som begåtts mot dem.
    Europadomstolen fann det kunna ifrågasättas om den stränga anstaltregimen allmänt sett var förenlig med konventionen, särskilt som Van der Ven och Lorsé varit underkastade de strikta reglerna under lång tid. Domstolen uppmärksammade särskilt att det i säkerhetsanordningarna vid anstalten ingick regelbundna och mycket ingående kroppsbesiktningar av de intagna och fann att det inte hade framförts övertygande skäl för att dessa åtgärder varit nödvändiga av säkerhetsskäl. Det förhållandet att Van der Ven och Lorsé måst undergå sådana kroppsbesiktningar varje vecka, Van der Ven under en tid av cirka tre och ett halvt år och Lorsé under mer än sex år, hade kränkt deras mänskliga värdighet och måste hos dem ha framkallat ångest och känslor av förödmjukelse. Kroppsbesiktningarna i förening med andra strikta säkerhetsåtgärder utgjorde enligt Europadomstolens mening omänsklig eller förnedrande behandling som stred mot artikel 3 i konventionen.
    När det gällde Lorsés hustru och barn fann Europadomstolen att de förhållanden under vilka deras besök i anstalten genomförts hade varit plågsamma för dem, men omständigheterna var ändå inte sådana att de hade utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling. Någon kränkning av artikel 3 i konventionen förelåg alltså inte med avseende på dem.
    Europadomstolen fann vidare att Van der Vens och Lorsés rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privat- och familjelivet inte hade kränkts, eftersom de inskränkningar i denna rätt som de varit underkastade i anstalten kunde anses ha varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att skydda samhället mot brott.

När det gällde artikel 13 i konventionen konstaterade Europadomstolen att placeringen av Lorsé i säkerhetsanstalt omprövats var sjätte månad och att Lorsé haft rätt att överklaga besluten om förlängning av placeringen till en besvärsnämnd, som hade haft att beakta alla föreliggande intressen, alltså även de anhörigas situation. Besvärsnämndens beslut var bindande. Dessutom hade Lorsé eller hans anhöriga kunnat begära prövning vid domstol om de ansåg att förhållandena i anstalten stred mot artikel 3 i konventionen. Det hade alltså funnits effektiva rättsmedel, och Europadomstolen konkluderade att artikel 13 i konventionen inte hade kränkts.

17. Mamatkulov och Abdurasulovic mot Turkiet (dom 6.2.2003)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten att effektivt utöva den enskilda klagorätten (artikel 34 i konventionen)
Mamatkulov och Abdurasulovic var båda uzbekiska medborgare som under vistelse i Turkiet begärts utlämnade av Uzbekistan på grund av misstanke om inblandning i ett attentat mot Uzbekistans president.
    Den 18 och den 23 mars 1999 beslöt Europadomstolen att ge turkiska regeringen en anvisning om att utlämning inte borde ske förrän de klagomål som väckts vid Europadomstolen hade prövats. Trots detta överlämnades Mamatkulov och Abdurasulovic den 27 mars 1999 till de uzbekiska myndigheterna.
    Europadomstolen hänvisade till rapporter om tortyr och annan misshandel av politiska motståndare till regimen i Uzbekistan men fann det inte möjligt att av dessa rapporter dra slutsatsen att det förelegat en påtaglig risk för sådan behandling i det nu aktuella fallet. Det fanns inte heller någon bevisning om att Mamatkulov och Abdurasulovic tidigare hade utsatts för behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Utlämningen av dem kunde under sådana förhållanden inte anses ha stått i strid med denna artikel.
    När det gällde rätten till en rättvis rättegång hänvisade Europadomstolen till tidigare avgöranden om att artikel 6:1 i konventionen inte är tillämplig på beslut om utlänningars inresa, vistelse eller utvisning, eftersom dessa beslut inte gäller prövning av civila rättigheter eller skyldigheter eller anklagelser för brott.
    Europadomstolen fann vidare att Turkiets verkställande av utlämningen i strid med det interimistiska förordnande som meddelats av domstolen innebar att Turkiet hade brutit mot sin förpliktelse enligt artikel 34 i konventionen att tillåta Mamatkulov och Abdurasulovic att på ett effektivt sätt utöva sin enskilda klagorätt.

18. Jakupovic mot Österrike (dom 6.2.2003)
Fråga om rätten till respekt för privat- och familjelivet (artikel 8 i konventionen)
Elvis Jakupovic var medborgare i Bosnien och Hercegovina. Han var född 1979 och kom 1991 till Österrike där hans mor bodde.
    I augusti 1995 dömdes Elvis Jakupovic för inbrottsstöld till ett villkorligt fängelsestraff och förbud mot bosättning i Österrike under tio år. I december 1995 dömdes han på nytt för inbrottsstöld till ett villkorligt fängelsestraff. Sedan han förgäves överklagat förbudet mot bosättning i Österrike, utvisades han till Sarajevo i april 1997.
    Vid Europadomstolen gjorde Elvis Jakupovic gällande att utvisningen stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privat- och familjelivet. Han hänvisade till att han i Österrike hade sin mor och styvfar samt en bror och två halvsystrar.
    Europadomstolen framhöll att Elvis Jakupovic endast var 16 år gammal vid utvisningen till Bosnien och Hercegovina, där det kort dessförinnan pågått ett krig och där han inte, såvitt bekant, hade några nära släktingar. En utvisning under sådana förhållanden måste enligt Europadomstolens mening, för att vara förenlig med konventionen, grundas på mycket tungt vägande skäl. Emellertid kunde de inbrottsstölder som Elvis Jakupovic dömts för, eftersom de genomförts utan våldsanvändning, inte anses speciellt allvarliga. Med hänsyn till omständigheterna i målet fann Europadomstolen, med 4 röster mot 3, att artikel 8 i konventionen hade kränkts genom utvisningen.

19. Zeynep Avci mot Turkiet (dom 6.2.2003)
Frågor om tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), rätten att inställas inför en domare (artikel 5:3 i konventionen) och rätten till ett snabbt domstolsavgörande rörande lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Zeynep Avci arresterades av polisen, enligt egen uppgift den 25 november 1996 och enligt turkiska regeringens uppgift den 27 november 1996. Hon förblev i polishäkte fram till den 18 december 1996, då hon häktades av en domare. Vid Europadomstolen gjorde hon gällande att artikel 5 i konventionen kränkts genom att frihetsberövandet i polishäkte varit olagligt och varat alltför länge och genom att hon inte hade kunnat få lagligheten av detta frihetsberövande prövad av domstol. Hon påstod vidare att hon i strid med artikel 3 i konventionen hade torterats och våldtagits under vistelsen i polishäktet och att hon inte, såsom krävdes enligt artikel 13 i konventionen, haft ett effektivt rättsmedel avseende våldtäkten.
    Europadomstolen konstaterade att Zeynep Avci varit i polishäkte i minst 21 dagar, trots att den längsta tillåtna tiden enligt då gällande turkisk lag varit 15 dagar. Hon hade därför varit berövad friheten i strid med artikel 5:1 i konventionen.

Europadomstolen fann vidare att hon hade berövats friheten på grund av misstanke om brott men inte inställts inför en domare förrän efter minst 21 dagar, vilket stred mot artikel 5:3 i konventionen. Hon hade inte heller haft möjlighet att snabbt få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av domstol, varför även artikel 5:4 i konventionen blivit kränkt.
    När det gällde den behandling som Zeynep Avci utsatts för under sin tid i polishäktet fanns det inte någon medicinsk eller annan bevisning till stöd för hennes anklagelser. Inte heller i övrigt hade det enligt Europadomstolens mening visats att hon utsatts för behandling som stod i strid med artikel 3 i konventionen.
    Vidare konstaterade Europadomstolen att de turkiska myndigheterna hade gjort en utredning med anledning av Zeynep Avcis påståenden om våldtäkt, varför hon fick anses ha haft tillgång till ett effektivt rättsmedel på sätt som krävdes enligt artikel 13 i konventionen.

20. O mot Norge (dom 11.2.2003) 21. Hammern mot Norge (dom 11.2.2003) 22. Ringvold mot Norge (dom 11.2.2003) 23. Y mot Norge (dom 11.2.2003)
Frågor om rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen) a) O och Hammern hade båda åtalats för sexuella övergrepp men frikänts. De begärde efter frikännandet ersättning av staten för den skada de lidit genom åtalen. Deras framställningar avslogs. I fråga om O anförde Eidsivating lagmannsrett som skäl för avslagsbeslutet att det inte hade gjorts sannolikt att O inte haft sexuellt umgänge med sin dotter. I fråga om Hammern motiverade Frostating lagmannsrett sitt beslut med att det inte hade gjorts sannolikt att Hammern inte utfört de handlingar som han åtalats för. Motiveringarna anknöt till ordalagen i § 444 straffeprosessloven.
    O och Hammern gjorde vid Europadomstolen gällande att deras rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldiga till brott hade kränkts genom de nämnda besluten.
    Europadomstolen framhöll att det enligt artikel 6:2 i konventionen gäller som allmän regel att, efter det att en tilltalad frikänts, det inte längre är tillåtligt att ifrågasätta hans oskuld. De beslutsmotiveringar som förekommit i fråga om O:s och Hammerns yrkanden om ersättning var sådana att de innefattade kvarstående misstankar om att de gjort sig skyldiga till de brott för vilka de frikänts. Detta var oförenligt med oskuldspresumtionen, varför Europadomstolen konkluderade att artikel 6:2 blivit kränkt i båda fallen.

b) Ringvold åtalades för sexuella övergrepp mot en minderårig men frikändes av Eidsivating lagmannsrett som också ogillade målsägandens skadeståndsyrkande. Målsäganden överklagade domen i skadestånds-

delen till Høyesterett som utdömde skadestånd med motiveringen att målsäganden kunde antas ha varit utsatt för sexuella övergrepp från Ringvolds sida.
    Y åtalades för sexuella övergrepp och misshandel som lett till döden. Karmsund herredsrett fann honom skyldig och dömde honom till ett fängelsestraff och till att betala skadestånd till offrets föräldrar. Efter överklagande frikändes Y av Gulating lagmannsrett, som emellertid fastställde den överklagade domen i skadeståndsdelen.
    Ringvold och Y gjorde vid Europadomstolen gällande att deras rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldiga till brott hade kränkts genom att de trots frikännandena förpliktats att utge skadestånd.
    Europadomstolen erinrade om skillnaden mellan straffansvar och skadeståndsansvar och framhöll att en frikännande dom inte hindrade att det kunde med avseende på samma gärning föreligga skadeståndsskyldighet, eftersom kravet på bevisningens styrka inte var detsamma. Emellertid uppkom konflikt med artikel 6:2 om beslutet i skadeståndsfrågan också innefattade ett ställningstagande till det straffrättsliga ansvaret.
    Såvitt gällde Ringvold hade det i skadeståndsbeslutet inte angivits att villkoren för straffansvar var uppfyllda. Europadomstolen framhöll vidare att skadeståndet hade en reparativ funktion och att skadeståndsansvaret var fristående från straffansvaret. Artikel 6:2 var därför enligt Europadomstolens mening inte tillämplig i detta fall och hade alltså inte heller blivit kränkt.
    I fråga om Y hade däremot lagmannsretten i sitt avgörande uttalat att det var mycket sannolikt att Y hade begått de brott han åtalats för, och majoriteten i Høyesterett hade fastställt domen, låt vara med användande av ett försiktigare uttryckssätt. Genom sådana motiveringar kunde domstolarna anses ha ifrågasatt att frikännandet av Y varit riktigt, och detta var enligt Europadomstolens mening ett ställningstagande till det straffrättsliga ansvaret som stred mot artikel 6:2 i konventionen.

24. Cetin m.fl. mot Turkiet (dom 13.2.2003)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandena i detta mål arbetade för den dagliga tidningen Ülkede Gündem. De gjorde gällande att säkerhetsstyrkor under september, oktober och november 1997 hade hindrat spridning av tidningen i sydöstra Turkiet där det vid denna tid rådde undantagstillstånd. Den 1 december 1997 hade förbud utfärdats mot införsel av tidningen till regionen och mot dess spridning inom regionen. Liknande förbud utfärdades i maj 1999, juni 2000 och juni 2001 i fråga om andra tidningar som då hade ersatt Ülkede Gündem.
    Klagandena gjorde gällande att de åtgärder som vidtagits med avseende på tidningen stred mot artikel 10 i konventionen.

Europadomstolen fann att det var fråga om ingrepp i den genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefriheten. Ingreppen hade stöd i turkisk lag och syftet var att skydda allmän ordning och nationell säkerhet.
    Enligt de undantagsregler som gällt i sydöstra Turkiet vid den aktuella tidpunkten hade guvernören i regionen haft rätt att förbjuda spridning av skrivna texter som var ägnade att äventyra allmän ordning eller att uppvigla befolkningen. Ingen motivering hade lämnats till de beslut som fattats i det aktuella fallet, och det hade inte funnits någon möjlighet att få guvernörens beslut överprövade av domstol. Klagandena hade därför inte haft något remedium mot ett eventuellt missbruk av guvernörens befogenheter. Ingreppen kunde under sådana förhållanden inte anses ha varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen konkluderade att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

25. Bertuzzi mot Frankrike (dom 13.2.2003)
Fråga om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Bertuzzi ville väcka talan mot en advokat som enligt hans uppfattning hade gett honom dåliga råd. För detta ändamål sökte han och beviljades rättshjälp av en domstol i Metz. Tre advokater, vilka i tur och ordning utsetts av ordföranden i den lokala advokatsektionen att biträda honom, avsade sig uppdraget på grund av personlig bekantskap med den advokat mot vilken talan skulle väckas. När Bertuzzi begärde att en fjärde advokat skulle utses, förklarade advokatsektionens ordförande att hans rätt till rättshjälp hade förfallit men att det stod Bertuzzi fritt att på nytt begära sådan hjälp.
    Vid Europadomstolen klagade Bertuzzi över brott mot artikel 6:1 i konventionen på grund av att han inte kunnat få en advokat som var beredd att biträda honom vid väckande av talan.
    Europadomstolen konstaterade att Bertuzzi hade beviljats rättshjälp, vilket innebar att det hade bedömts som angeläget att han fick professionell hjälp i det mål han ville anhängiggöra. Med hänsyn härtill borde han, när tre advokater avsagt sig uppdraget, ha försetts med en annan advokat som var villig att biträda honom. Det kunde inte förväntas att han själv skulle vara i stånd att utföra sin talan. Eftersom talan skulle väckas mot en advokat, skulle det strida mot principen om parternas likställdhet om Bertuzzi tvingades föra sin egen talan. Europadomstolen konkluderade att Bertuzzi inte haft en effektiv rätt till domstolsprövning och att artikel 6:1 i konventionen därför hade kränkts.

26. Chevrol mot Frankrike (dom 13.2.2003)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Yamina Chevrol, som hade utbildats till läkare i Algeriet, ansökte om att bli registrerad som medlem av det lokala läkarsamfundet (ordre des

médecins) i Bouches-du-Rhône. Hon gjorde gällande att hon hade rätt att bli erkänd som läkare i Frankrike enligt 1962 års s.k. Evian-avtal mellan Frankrike och Algeriet. Hon fick avslag på sina ansökningar och överklagade ett av besluten till Conseil d’Etat som begärde ett uttalande från utrikesministeriet rörande tillämpligheten av Evianavtalen. Ministeriet svarade att dessa avtal inte kunde anses ha rättslig verkan, eftersom ett reciprocitetsvillkor i den franska författningen inte var uppfyllt. Härefter avslog Conseil d’Etat Yamina Chevrols överklagande med hänvisning till utrikesministeriets yttrande och under erinran om att det inte ankom på förvaltningsdomstol att göra en egen bedömning av hur en internationell överenskommelse skulle tolkas och tillämpas. Yamina Chevrol gjorde vid Europadomstolen gällande att hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning inte hade respekterats eftersom det var utrikesministeriets yttrande och inte domstolens egen prövning som varit avgörande för utgången i målet.
    Europadomstolen framhöll att det enligt den praxis som utvecklats av Conseil d’Etat ankom på en förvaltningsdomstol som hade att tilllämpa en internationell överenskommelse att inhämta yttrande från utrikesministeriet, varefter domstolen var bunden av den tolkning av överenskommelsen som ministeriet angav. Det innebar i det aktuella fallet att Yamina Chevrol inte haft någon möjlighet att vid domstol ifrågasätta innehållet i utrikesministeriets yttrande om Evian-avtalen. Eftersom Conseil d’Etat således inte gjort en självständig prövning av alla frågor av betydelse för utgången i målet, hade Yamina Chevrol enligt Europadomstolens mening inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till prövning av en domstol med full jurisdiktion. Artikel 6:1 hade alltså kränkts i detta fall.

27. Odièvre mot Frankrike (dom 13.2.2003)
Frågor om rätten till respekt för privatlivet (artikel 8 i konventikonen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Pascale Odièvre föddes den 23 mars 1965 i Paris. Hennes mor önskade hemlighålla födseln och fyllde i ett formulär vari hon avsade sig alla rättigheter till barnet. Pascale Odièvre registrerades som ett barn i statlig vård och adopterades senare av makarna Odièvre.
    När Pascale Odièvre vid vuxen ålder tog del av barnavårdsmyndighetens handlingar om henne, erhöll hon vissa upplysningar om sina biologiska familjeband, men hon fick inte reda på vilka hennes föräldrar var. I januari 1998 vände hon sig till en domstol i Paris med en begäran att få ta del av förtrolig information om hennes födelse och att få ta kopior av handlingar rörande hennes personliga förhållanden. Hon förklarade för domstolen bl.a. att hon hade erfarit att hon hade en äldre bror och två yngre bröder men att barnavårdsmyndigheten hade vägrat att upplysa henne om brödernas identitet. Hon erhöll dock inte de upplysningar hon önskade.

Vid Europadomstolen hävdade Pascale Odièvre att myndigheternas vägran att tillhandahålla upplysningar om hennes biologiska familj stred mot hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privat- och familjelivet och att de franska regler som möjliggjorde att förhållanden om ett barns ursprung hölls hemliga för barnet utgjorde diskriminering på grund av börd i strid med artikel 14 i konventionen.
    Europakonventionen fann att målet gällde rätten till respekt för privatlivet och att artikel 8 i konventionen innefattade en rätt för en person att ta del av viktig information om sina personliga förhållanden. I målet kolliderade två konkurrerande intressen, nämligen ett barns intresse av att få kännedom om sitt ursprung och en kvinnas intresse av att under särskilda förhållanden förbli anonym i samband med att hon födde ett barn. Det fanns också andra personer som kunde ha skyddsvärda intressen, nämligen adoptivföräldrar, barnets far och andra medlemmar av den biologiska familjen. Den franska lagen syftade till att tillgodose vissa allmänna intressen, nämligen moderns och barnets hälsa och intresset av att undvika aborter och av att barn inte skulle bli övergivna och lida skada.
    Europadomstolen konstaterade att flertalet konventionsstater inte hade en lagstiftning som den franska, enligt vilken inga band med modern uppkom i de fall då hon inte ville röja sin identitet. I andra länder fanns det en skyldighet för föräldrar att ange sin identitet när deras barn föddes, men det hade i sådana länder förekommit fall med övergivna barn som gett anledning till en debatt om huruvida det borde vara tillåtet att föda barn anonymt.
    Europadomstolen erinrade vidare om att Pascale Odièvre hade fått vissa upplysningar om sin bakgrund och att det kunde bli möjligt för henne enligt vissa nya bestämmelser som skulle införas att få kännedom om sin mors identitet, under förutsättning att modern numera samtyckte till att en sådan uppgift lämnades ut. Genom den franska lagen hade man sökt åstadkomma en balans mellan motstridiga intressen, och Frankrike kunde enligt Europadomstolens mening anses ha hållit sig inom ramen för vad som var tillåtet när det gällde att reglera dessa frågor. Med 10 röster mot 7 konkluderade Europadomstolen därför att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts. När det gällde diskriminering hade Pascale Odièvre också pekat på att hon inte haft möjlighet att ärva eller motta gåvor från sin mor. Europadomstolen konstaterade emellertid att det i målet var fråga om rätten att få kännedom om sitt ursprung och inte om rätten att ärva. Dessutom hade Pascale Odièvre inte diskriminerats när det gällde rätten till egendom, eftersom hon fått en familjerelation med sina adoptivföräldrar och vissa rättigheter till deras egendom. Inte heller kunde hon när det gällde förhållandet till sin biologiska mor jämföras med barn som hade en normal familjerelation med sin mor. Med samma

röstetal fann Europadomstolen därför att det inte heller förelåg ett brott mot artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen.

28. Refah Partisi (Välfärdspartiet) m.fl. mot Turkiet (dom 13.2.2003)
Fråga om rätten till föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Beträffande omständigheterna i målet kan hänvisas till SvJT 2001 s. 829 f. Efter den dom som refereras där hänsköts målet till en stor kammare för ny prövning. Europadomstolen kom även i sin utvidgade sammansättning till slutsatsen att upplösningen av Refah-partiet kunde anses ha varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle och att artikel 11 i konventionen inte hade kränkts.

29. Schaal mot Luxemburg (dom 18.2.2003)
Fråga om rätten till respekt för familjelivet (artikel 8 i konventionen)
Schaal var gift med R, och makarna hade en dotter, C. Efter anmälan av R åtalades Schaal i februari 1994 för sexuella övergrepp mot C. I juli 1994 dömdes till äktenskapsskillnad mellan Schaal och R, varvid den senare fick vårdnaden om C och avgörandet av frågan om Schaals eventuella umgängesrätt uppsköts. I april 2000 frikändes Schaal av distriktsdomstolen i Luxemburg. I november 2000 begärde han rätt till umgänge med C, vilket beviljades av distriktsdomstolen i Diekirch i januari 2001. R vägrade emellertid att medverka till att umgängesrätten kunde utövas. Vid Europadomstolen klagade Schaal över att frågan om hans umgängesrätt behandlats på ett sätt som kränkt hans rättigheter enligt artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen fann att man måste skilja mellan två perioder, nämligen å ena sidan tiden mellan beslutet att uppskjuta avgörandet i umgängesrättsfrågan och den frikännande domen och å andra sidan tiden efter den frikännande domen. När det gällde den första perioden fann Europadomstolen att det varit i C:s intresse att beslut i fråga om umgängesrätten inte fattades förrän domstol prövat åtalet mot Schaal. Men det var också i C:s intresse att brottmålet avgjordes så snart som möjligt, och de oskäliga dröjsmål som förekommit i brottmålet hade haft en klar inverkan på Schaals familjeliv. Med hänsyn till det sätt på vilket brottmålet handlagts kunde man inte anse att de luxemburgiska myndigheterna hade vidtagit de åtgärder man kunde förvänta sig av dem för att återställa familjerelationerna mellan Schaal och C. I detta hänseende hade alltså artikel 8 i konventionen kränkts. När det gällde tiden efter frikännandet i april 2000 kunde man däremot konstatera att umgängesfrågan hade behandlats på ett korrekt sätt och utan onödiga dröjsmål, varför det inte förelåg något brott mot artikel 8 under denna period.

30. Prado Bugallo mot Spanien (dom 18.2.2003)
Fråga om rätten till respekt för privatlivet (artikel 8 i konventionen)
I samband med en rättslig förundersökning beslöt en domare om telefonavlyssning avseende bl.a. en grupp som ansågs inblandad i narkotikahandel och som leddes av Prado Bugallo. I januari 1991 arresterades denne och ett antal med honom lierade personer, och i juni 1993 dömdes han för bl.a. narkotikahandel till ett långt fängelsestraff. Bevisningen mot honom bestod till stor del av avlyssnade telefonsamtal.
    Vid Europadomstolen gjorde Prado Bugallo gällande att hans rätt till respekt för privatlivet kränkts i strid med artikel 8 i konventionen genom avlyssningen av hans telefonsamtal.
    Europadomstolen konstaterade att den spanska straffprocesslagen efter ändringar i maj 1988 innehöll bestämmelser om telefonavlyssning men att dessa bestämmelser inte uppfyllde de garantier mot missbruk som krävdes enligt Europadomstolens praxis. Dessa garantier innebar att det krävdes en precisering av vilka brott som kunde föranleda avlyssning, hur länge avlyssning skulle få pågå och hur rapporter över de avlyssnade samtalen skulle utformas. Det fanns också brister när det gällde metoderna för att överlämna inspelningarna till domare och till försvaret.
    De brister som förelåg hade man visserligen till stor del kommit till rätta med i spansk domstolspraxis, men denna praxis hade utvecklats efter besluten om avlyssning av Prado Bugallos telefon. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 8 i konventionen hade kränkts i detta fall.

31. Djavit An mot Turkiet (dom 20.2.2003)
Fråga om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen)
Djavit An, som var turkcypriot, var kritisk till de turkcypriotiska myndigheterna och den turkiska militära närvaron på norra Cypern. Han var verksam inom en organisation för utveckling av förbindelserna mellan grekcyprioter och turkcyprioter men vägrades vid åtskilliga tillfällen tillstånd att bege sig till södra Cypern för att delta i möten med grekcyprioter. Vid ett tillfälle fick Djavit An av den turkcypriotiska administrationen beskedet att tillstånd vägrats av säkerhetsskäl och i allmänt intresse samt att han ansågs göra propaganda mot staten.
    Vid Europadomstolen klagade Djavit An över att hans rätt enligt artikel 11 i konventionen till mötesfrihet hade kränkts. En invändning av Turkiet om att turkiska regeringen inte var ansvarig för åtgärder som vidtagits av den turkcypriotiska administrationen förkastades av Europadomstolen, som därefter prövade om artikel 11 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen fann att de möten som Djavit An hade velat delta i hade varit avsedda att bidra till dialog och tankeutbyte mellan turkcyprioter och grekcyprioter och att de syftat till att främja en fredlig utveckling på Cypern. Vägran att ge

Djavit An tillstånd att resa till mötena utgjorde därför en inskränkning av hans rätt enligt artikel 11 att delta i fredliga sammankomster. Någon laglig grund för att vägra honom tillstånd fanns inte, varför inskränkningen i hans mötesfrihet inte uppfyllde kravet enligt artikel 11 på att sådana inskränkningar skall ha stöd i lag. Artikel 11 hade således kränkts.

32. Forrer-Niedenthal mot Tyskland (dom 20.2.2003)
Frågor om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Evamarie Forrer-Niedenthal ärvde en andel i ett dödsbo, som hade ägt ett markområde i DDR. På marken hade ett bolag haft sina lokaler. Bolaget hade sålts 1959, varvid ersättning utgått till dödsboet. Följande år, 1960, hade marken registrerats som ”folkägd egendom” (”Volkseigentum”) enligt DDR-rättslig terminologi.
    Evamarie Forrer-Niedenthal hävdade att det inte skett någon giltig överlåtelse av marken, eftersom hennes farmor, som var en av de dåvarande dödsbodelägarna, inte hade varit representerad på ett riktigt sätt vid överlåtelsen. Hon begärde därför vid tysk domstol att hennes rätt till marken skulle erkännas. Målet gick upp till den tyska Högsta domstolen, Bundesgerichtshof, som i oktober 1997 fann att överlåtelsen hade varit behäftad med formella brister. Domstolen tillämpade emellertid en under 1997 införd lagbestämmelse som begränsade rättsverkningarna av formella fel som förekommit vid omvandling av fastigheter till ”folkägd egendom” i DDR och ogillade på denna grund Evamarie Forrer-Niedenthals talan. Författningsdomstolen, Bundesverfassungsgericht, dit målet överklagades, fann att avgörandet inte stred mot grundlagen.
    Vid Europadomstolen hävdade Evamarie Forrer-Niedenthal att hennes rätt till skydd för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen och hennes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen ansåg det vara fråga om ett ingrepp i Evamarie Forrer-Niedenthals rätt till egendom. Den lagbestämmelse som tilllämpats hade emellertid antagits för att på ett väl avvägt sätt reglera vissa av de egendomsproblem som uppkommit i samband med Tysklands återförening. Det var en exceptionell situation som då rått, och detta borde medföra att staten tillerkändes en viss rörelsefrihet (”marge d’appréciation”) för att lösa problemen. I förevarande fall hade dessutom vid överlåtelsen 1959 ersättning utbetalats till dödsboet, som därför inte kunde anses ha fått bära en oproportionerlig börda. Europadomstolen konkluderade att artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte hade kränkts. När det gällde artikel 6:1 i konventionen var frågan om lagstiftarens ingripande med retroaktiv lagstiftning stred mot rätten till en rättvis rättegång. Europadomstolen konstaterade att den nya lagbe-

stämmelsen varit avsedd att reglera tvister härrörande från DDRperioden och att den hade till syfte att åstadkomma stabilitet genom en varaktig rättslig reglering på detta område. Evamarie ForrerNiedenthal hade haft möjlighet att få ingreppet i äganderätten grundligt överprövat vid flera domstolar. Vid en samlad bedömning fann Europadomstolen att rättegången i hennes mål hade varit rättvis och att artikel 6:1 inte hade kränkts.

33. Hutchison Reid mot Förenade Konungariket (dom 20.2.2003)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och rätten till ett domstolsavgörande rörande lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Hutchison Reid dömdes 1967 i Skottland för mord. Han var endast 17 år gammal, och eftersom han befanns lida av psykisk insufficiens, beslöt domstolen att han skulle tas in på mentalsjukhus. Han överfördes 1985 till ett öppet sjukhus. I augusti 1986 gjorde han sig skyldig till övergrepp mot ett barn. Han häktades och dömdes av en domare (”sheriff”) till ett kortare fängelsestraff. Sedan han avtjänat detta straff, togs han åter in på sjukhus, eftersom han ansågs utgöra en fara för andras säkerhet.
    Hutchison Reid yrkade vid åtskilliga tillfällen att bli frigiven, men flertalet av de psykiatrer som hördes fann att han led av en psykisk avvikelse som motiverade att han var berövad friheten.
    I juli 1994 vägrade en domare att frige Hutchison Reid på grund av risken för att han skulle begå nya brott. Domaren konstaterade att hans störning var allvarlig och att han var i behov av medicinsk behandling på sjukhus. I februari 1996 begärde Hutchison Reid hos domstol, Outer House of the Court of Session, omprövning av domarens beslut om frihetsberövande, men hans begäran avslogs. I juni 1996 förnyade han sin begäran hos Inner House of the Court of Session, som biföll hans begäran och undanröjde domarens beslut. Domstolen ansåg att domaren hade varit skyldig att frige Hutchison Reid, eftersom det inte fanns skäl att tro att hans tillstånd skulle förbättras genom behandling på sjukhus, vilket var en förutsättning för att ett frihetsberövande skulle få ske. Beslutet överklagades av vederbörande minister, Secretary of State, till House of Lords, som gav prövningstillstånd och som i sin dom underkände det resonemang som förts av Inner House.
    Hutchison Reid hävdade att han var på felaktiga grunder berövad friheten på ett mentalsjukhus och att han inte fått en snabb och adekvat överprövning av lagligheten av frihetsberövandet.
    Europadomstolen ansåg till en början att inte fanns något att invända mot beslutet 1994 att inte frige Hutchison Reid, eftersom domaren då ansett det finnas stor risk för nya brott om han frigavs. Inte heller mötte hans fortsatta frihetsberövande några invändningar.

Konklusionen på denna punkt blev att artikel 5:1 i konventionen inte hade kränkts. Slutsatsen blev en annan när det gällde artikel 5:4 i konventionen. Domaren hade nämligen i sin bedömning förlagt bevisbördan så att det var Hutchison Reid som skulle visa att hans fortsatta frihetsberövande inte var lagligt. En sådan placering av bevisbördan var inte förenlig med artikel 5:4. Vidare hade förfarandet rörande frigivning varat så länge att kravet i artikel 5:4 på ett snabbt avgörande inte heller var uppfyllt.

34. Roemen och Schmit mot Luxemburg (dom 25.2.2003)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen) och rätten till respekt för privatlivet (artikel 8 i konventionen)
Roemen var journalist och Anne-Marie Schmit hans advokat. Roemen publicerade en tidningsartikel om en minister som hade dömts för skattebrott. I artikeln framhöll Roemen att gärningen var särskilt förkastlig eftersom den hade utförts av en person som borde vara ett föredöme för allmänheten. Ministern anmälde Roemen till åtal och gjorde gällande att denne grundat sin artikel på information som han erhållit genom att någon annan hade brutit mot sin tystnadsplikt.
    Under den följande förundersökningen, som syftade till att identifiera Roemens uppgiftslämnare, gjordes husrannsakningar både i Roemens hem och på hans arbetsplats samt på Anne-Marie Schmits advokatkontor.
    Vid Europadomstolen gjorde Roemen gällande att hans rätt enligt artikel 10 i konventionen att som journalist skydda sina källor hade kränkts genom de husrannsakningar som genomförts. Anne-Marie Schmit klagade över brott mot artikel 8 i konventionen genom att hennes rätt till respekt för privatlivet hade kränkts till följd av husrannsakan på hennes kontor.
    När det gällde Roemen fann Europadomstolen att det var fråga om ett ingrepp i hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet och att ingreppet hade haft det legitima syftet att upprätthålla allmän ordning och att förebygga brott. Det var av betydelse att avsikten med husrannsakningarna varit att få fram uppgifter om en journalists källor. De brottsutredare som berett sig tillträde till Roemens arbetsplats hade genom sina vidsträckta befogenheter kunnat få tillgång till alla där befintliga handlingar. Åtgärderna var enligt Europadomstolens mening oproportionerliga och kränkte Roemens yttrandefrihet i strid med artikel 10 i konventionen.
    När det gällde Anne-Marie Schmit var det fråga om ett ingrepp i den genom artikel 8 i konventionen skyddade rätten till respekt för privatlivet. Ingreppet hade haft det legitima syftet att upprätthålla allmän ordning och att förebygga brott. Brottsutredarna hade emellertid haft vidsträckta befogenheter och syftet hade varit att få kännedom om en journalists källor genom åtgärder mot journalistens advo-

kat. Husrannsakningen hos henne hade alltså haft återverkningar på Roemens rätt enligt artikel 10 i konventionen. Europadomstolen fann att åtgärden hade varit oproportionerlig och stått i strid med artikel 8 i konventionen.

35. C.S.Y. mot Turkiet (dom 4.3.2003) 36. Yasar Kemal Gökceli mot Turkiet (dom 4.3.2003)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen), rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen) och förbudet mot bestraffning utan stöd i lag (artikel 7 i konventionen)
C.S.Y. var ett förlag och Gökceli en turkisk författare. I en bok publicerad av förlaget fanns en artikel av Gökceli, i vilken denne riktade skarp kritik mot Turkiets politik i fråga om kurderna. En domare vid statssäkerhetsdomstolen beslöt att boken skulle tas i beslag, varefter åtal väcktes mot förlaget och Gökceli. Den senare befanns skyldig till att ha sökt utså hat och fientlighet mellan turkisk och kurdisk befolkning och dömdes till ett strängt straff.
    Vid Europadomstolen klagade förlaget och Gökceli över brott mot deras yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.
    Europadomstolen fann att den publicerade artikeln hade haft en aggressiv och fientlig utformning och att den hade förmedlat en mycket negativ bild av turkiska myndigheter. Den hade emellertid inte innehållit någon uppmaning till våld, väpnat motstånd eller uppror. Beslagtagandet av boken och domen mot Gökceli var därför åtgärder som inte varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Slutsatsen var att såväl förlagets som Gökcelis rätt enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts. Däremot fann Europadomstolen att beslagtagandet av boken inte stred mot Gökcelis rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott eller hans rätt enligt artikel 7 i konventionen att inte bli straffad utan att det fanns stöd i lag. Som skäl anförde domstolen att beslagtagandet var en interimistisk åtgärd som inte utgjorde bestraffning utan enbart grundade sig på en misstanke om brott.

37. Posokhov mot Ryssland (dom 4.3.2003)
Fråga om en domstol var upprättad enligt lag (artikel 6:1 i konventionen)
Posokhov dömdes för smuggling och tjänstemissbruk av en distriktsdomstol bestående av en yrkesdomare och två lekmannadomare. Han klagade över att domstolen inte hade varit lagligt sammansatt.
    Europadomstolen fann det inte visat att de två lekmannadomarna haft ett giltigt förordnande vid den tid då de dömde i målet mot Posokhov. Distriktsdomstolen kunde under sådana förhållanden inte anses ha varit en domstol som upprättats enligt lag, varför artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

38. Jantner mot Slovakien (dom 4.3.2003)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Jantner, som var slovakisk och tysk medborgare, lämnade Tjeckoslovakien 1968 och bosatte sig i Tyskland. Sedan 1990 bodde han emellertid åter delvis i Tjeckoslovakien. I september 1992 begärde han på grundval av en 1991 antagen lag restitution av egendom som hade tillhört hans far och hans farbror. Denna begäran avslogs av regiondomstolen i Kosice på grund av att Jantner inte uppfyllde lagens krav på bosättning i Tjeckoslovakien, vilket var en förutsättning för rätten till restitution. Han gjorde vid Europadomstolen gällande att hans rätt till skydd för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen fann sig inte kunna överpröva regiondomstolens avgörande i frågan om Jantner uppfyllde bosättningskravet. Eftersom han ansågs inte ha varit bosatt i Tjeckoslovakien vid relevant tidpunkt, var han enligt lagen inte berättigad till restitution av egendom. Artikel 1 i första tilläggsprotokollet innefattade inte en rätt att förvärva egendom och kunde inte anses ha begränsat Slovakiens möjligheter att uppställa villkor för restitution. Det förelåg därför inte något ingrepp i Jantners rätt till skydd för sin egendom och inte något brott mot artikel 1 i tilläggsprotokollet.

39. A.B. mot Slovakien (dom 4.3.2003)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6 :1 i konventionen)
A.B. ansökte om en höjning av sin invalidpension enligt en lag om gottgörelse för rättighetskränkningar under tiden 1948–1990. Hennes ansökan avslogs på grund av att hon inte hade företett ett intyg om att hon hade avskedats från sitt arbete av politiska skäl. Sedan hon upprepat sin ansökan och ingivit ett sådant intyg, fick hon ett nytt avslagsbeslut som grundades på att hennes invalidpension hade börjat utgå omedelbart efter det att hon skilts från sin anställning och att hon därför inte hade lidit någon skada av avskedandet.
    A.B. överklagade avslagsbeslutet till domstol och begärde att ett juridiskt biträde skulle utses att företräda henne, eftersom hennes hälsotillstånd inte tillät henne att själv föra sin talan och det kunde uppkomma svåra juridiska frågor i målet. Hon kallades till förhandling inför domstolen och fick i samband därmed informellt besked om att juridiskt biträde inte var obligatoriskt i målet och inte kunde påräknas. Hon upprepade sin ansökan och begärde ett formellt beslut över ansökningen men fick inget svar på denna begäran. Hon inställde sig inte till domstolsförhandlingen. Domstolen avslog hennes överklagande, och detta beslut fastställdes i högre instans. Vid Europadomstolen klagade A.B. över att hon inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann att den slovakiska domstolen borde ha meddelat ett formellt beslut med anledning av A.B:s begäran om

rättsligt biträde. Om detta beslut hade blivit ett avslag, skulle A.B. nämligen ha haft vissa möjligheter enligt gällande lag att få fri rättshjälp. Genom att avgöra målet utan att formellt ta ställning till hennes begäran hade domstolen berövat henne rätten att på ett effektivt sätt föra sin talan i målet. Artikel 6:1 i konventionen hade därför inte respekterats.

40. Jasiuniene mot Litauen (dom 6.3.2003)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Stase Jasiunienes mor hade ägt en fastighet som nationaliserats av de sovjetiska myndigheterna. I september 1992 hade beslut fattats om restitution av egendomen till Stase Jasiuniene och hennes syster, men beslutet hade inte verkställts. I januari 1995 vände sig Stase Jasiuniene till distriktsdomstolen i Palanga med yrkande att den lokala myndigheten skulle förpliktas restituera fastigheten till henne. Hon fick avslag på sin begäran av denna domstol, men sedan hon överklagat domen, beslöt regiondomstolen i Klaipeda att upphäva denna och att ålägga vederbörande regionala myndighet att inom viss tid besluta om gottgörelse till Stase Jasiuniene i form av antingen mark eller pengar. Något sådant beslut fattades emellertid inte av den regionala myndigheten. I stället fick Stase Jasiuniene beskedet att hon inte hade styrkt att hennes mor faktiskt varit ägare till fastigheten och att ersättning inte kunde utgå förrän hon presenterat erforderlig dokumentation som klargjorde moderns äganderätt.
    Stase Jasiuniene gjorde vid Europadomstolen gällande att hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hennes rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen framhöll att rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen var illusorisk om en slutlig dom inte kunde verkställas. Regiondomstolen hade godtagit Stase Jasiunienes anspråk och endast överlämnat till den regionala myndigheten att bestämma formen av gottgörelse. Genom att inte verkställa denna dom hade myndigheten kränkt artikel 6:1.
    När det sedan gällde artikel 1 i första tilläggsprotokollet kunde Europadomstolen inte ta ställning till själva nationaliseringen, eftersom denna ägt rum innan konventionen blivit gällande för Litauen. Stase Jasiunienes krav på restitution av fastigheten föll också utanför artikel 1, eftersom denna artikel inte gav rätt till sådan restitution. Däremot hade regiondomstolen genom sin dom gett Stase Jasiuniene en fordran som hade karaktär av egendom enligt artikel 1. Hon hade inte erhållit den gottgörelse som hon var berättigad till enligt domen, och ingen förklaring till detta hade lämnats av litauiska regeringen. Till följd härav hade artikel 1 kränkts.

41. Lesnik mot Slovakien (dom 11.3.2003)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Lesnik riktade häftiga anklagelser mot en åklagare för att denne vägrat att åtala en person mot vilken Lesnik gjort en brottsanmälan. Med anledning härav dömdes han till ett villkorligt fängelsestraff och till indragning av hans näringstillstånd.
    Vid Europadomstolen gjorde han gällande att hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts. Europadomstolen fann att domen mot Lesnik utgjorde ett ingrepp i hans yttrandefrihet, att detta ingrepp hade stöd i lag och att det dessutom skett i det legitima syftet att skydda åklagarens anseende och rättigheter. Gränserna för acceptabel kritik var visserligen vidare när det gällde offentliga tjänstemän än i fråga om vanliga privatpersoner, men tjänstemän skulle ändå inte behöva utsättas för en lika närgången granskning som politiker. Åklagare medverkade i rättskipningen och det var ett allmänt intresse att de skulle åtnjuta allmänhetens förtroende. Det fanns därför anledning att skydda dem mot ogrundade anklagelser. Enskilda individer hade rätt att kritisera rättskipningen och de tjänstemän som medverkade i denna, men kritiken borde inte få överskrida vissa gränser.
    Lesniks anklagelser mot åklagaren hade innefattat både värdeomdömen som inte kunde bevisas och påståenden om olagliga handlingar. Han hade uppmanats att styrka dessa senare anklagelser men hade inte gjort detta. Han hade dessutom varit angelägen om att ge spridning åt anklagelserna och bl.a. sökt få dem publicerade i en tidning. Han hade inte visat att han lidit någon skada till följd av att hans näringstillstånd hade dragits in, och i vart fall hade han haft möjlighet att yrka ersättning för sådan skada om den uppkommit. Det straff han dömts till var inte obetydligt men låg i nedre delen av straffskalan. Under dessa omständigheter kunde ingreppet i yttrandefriheten inte anses ha varit oproportionerligt, och Europadomstolen konkluderade, med 5 röster mot 2, att artikel 10 inte hade kränkts.

42. Öcalan mot Turkiet (dom 12.3.2003)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), rätten att efter arrestering inställas inför en domare (artikel 5:3 i konventionen), rätten till ett snabbt domstolsavgörande rörande lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen), rätten till en rättvis rättegång vid en oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen), rätten till liv (artikel
2 i konventionen), förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och förbudet mot diskriminering (artikel 14 i konventionen)
PKK-ledaren Abdullah Öcalan togs under oklara omständigheter ombord på ett flygplan i Kenya den 15 februari 1999 och fördes därifrån till Turkiet. På grundval av tidigare utfärdade häktningsbeslut hölls han i polisarrest i ett fängelse från den 16 till den 23 februari 1999.

Under denna tid, då han förhördes av säkerhetspersonal, tilläts han inte att ha kontakt med en advokat. Den 23 februari 1999 inställdes han inför en domare som beslöt att häkta honom.
    Under den följande tiden medgavs han viss kontakt med advokater, men för denna kontakt gällde olika restriktioner. Det första samtalet med advokater var begränsat till 20 minuter och ägde rum med medlemmar av säkerhetsstyrkorna och en domare närvarande i samma rum. Även följande möten med Öcalans advokater kunde avlyssnas av säkerhetspersonal och var underkastade tidsbegränsningar. Advokaterna var förhindrade att förse Öcalan med andra handlingar rörande målet än själva åtalet. Inte förrän den 2 juni 1999 fick han av domstol tillstånd att ta del av akten i målet, och advokaterna fick då också ge honom kopior av vissa handlingar.
    Öcalan åtalades den 24 april 1999 vid statssäkerhetsdomstolen i Ankara för att ha utfört handlingar som syftade till att avskilja en del av det turkiska territoriet och för att ha bildat och lett en beväpnad organisation för detta ändamål. Åklagaren yrkade på dödsstraff. Den 29 juni 1999 befanns Öcalan skyldig i enlighet med åtalet och dömdes till döden. Domen fastställdes av Kassationsdomstolen.
    I augusti 2002 beslöt turkiska parlamentet att avskaffa dödsstraffet i fredstid. Den 3 oktober 2002 omvandlade statssäkerhetsdomstolen i Ankara dödsstraffet för Öcalan till livstids fängelse.
    Vid Europadomstolen gjorde Öcalan gällande att han utsatts för kränkningar av sina rättigheter enligt konventionen på flera punkter.
    När det gällde Öcalans gripande och överförande till Turkiet var omständigheterna oklara. Europadomstolen fann det inte visat bortom rimligt tvivel att de åtgärder som vidtagits delvis av turkiska och delvis av kenyanska tjänstemän hade innefattat en kränkning från Turkiets sida av kenyansk suveränitet och att åtgärderna härigenom varit folkrättsstridiga. Följaktligen fick frihetsberövandet anses ha skett enligt ett i lag föreskrivet förfarande, varför det enligt Europadomstolens mening inte förelåg något brott mot artikel 5:1 i konventionen.
    Efter gripandet hade Öcalan varit berövad friheten under minst sju dagar innan han ställts inför en domare. Detta var inte förenligt med kravet i artikel 5:3 i konventionen på att den som berövats friheten som misstänkt för brott skall utan dröjsmål ställas inför en domare.
    Eftersom det i statssäkerhetsdomstolen, som dömt Öcalan, ingått en militär domare, fann Europadomstolen i enlighet med sin tidigare praxis (jfr bl.a. Incal mot Turkiet, SvJT 1998 s. 593 f.) att domstolen inte hade varit oavhängig och opartisk på sätt som krävs enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Öcalan inte hade biträtts av sina advokater när han förhördes i polishäkte, att han inte hade haft möjlighet att samtala med dem utan att någon utomstående var närvarande och att han inte hade fått tillgång till akten i målet förrän

på ett sent stadium. Vidare hade restriktioner gällt när det gällde antalet besök av advokater och längden av dessa besök, och inte heller advokaterna hade förrän sent fått full tillgång till handlingarna i målet. Försvarets rättigheter hade genom dessa åtgärder inskränkts i sådan mån att rättegången mot Öcalan inte varit rättvis och artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 b) och c) i konventionen hade kränkts. Eftersom det inte längre förelåg någon risk för att Öcalan skulle avrättas, hade enligt Europadomstolens mening hans rätt till liv enligt artikel 2 i konventionen inte kränkts. Frågan var emellertid om han genom dödsdomen hade utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Fastän artikel 2:1 i konventionen medger användning av dödsstraff, ansåg Europadomstolen det inte kunna uteslutas att staterna genom sin praxis hade modifierat innebörden av detta undantag så att användningen av dödsstraff i fredstid kan anses utgöra behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Men det var inte nödvändigt att ta ställning till denna fråga, eftersom det i det aktuella fallet tillkom en särskild omständighet, nämligen att dödsdomen mot Öcalan meddelats efter en rättegång som inte varit rättvis. Dessutom hade Öcalan haft anledning frukta att dödsdomen mot honom skulle verkställas, vilket måste ha skapat allvarlig ångest hos honom. Europadomstolen konkluderade att Öcalan under sådana förhållanden hade utsatts för omänsklig behandling i strid med artikel 3.
    När det sedan gällde de förhållanden under vilka Öcalan förts från Kenya till Turkiet (med handfängsel och förbundna ögon) och de förhållanden under vilka han var berövad friheten i Turkiet (som ende fånge i ett fängelse med stränga säkerhetsanordningar) ansåg Europadomstolen att åtgärderna inte var så ingripande att de utgjorde omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.

43. Satka m.fl. mot Grekland (dom 27.3.2003)
Frågor om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
De 88 klagandena var ägare eller arvingar till ägare av mark som redan 1914 hade tagits i anspråk för militära ändamål. Marken exproprierades 1928, men eftersom någon expropriationsersättning inte utbetalades, beslöt en grekisk domstol 1953 att upphäva expropriationen. Armén behöll ändå marken fram till 1991. När ägarna då försökte återta besittningen till marken, hindrades de att göra detta av de lokala myndigheterna. Ändringar som gjordes 1993 i en regional utvecklingsplan bedömdes 1996 av en domstol som en ny expropriation av klagandenas mark. Domstolen bestämde en expropriationsersättning som emellertid inte utbetalades av myndigheterna, varför en annan domstol i april 2000 förklarade expropriationen förfallen.

Klagandena gjorde gällande att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts genom att de och deras företrädare som ägare alltsedan 1914 hade berövats alla möjligheter att utnyttja marken och att de i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade haft rätt till en effektiv domstolsprövning.
    Europadomstolen konstaterade att klagandena vid olika tillfällen hade erkänts som ägare till marken men ändå inte fått utnyttja den. Myndigheterna hade genom sitt handlande visat att de på sikt avsåg att tillägna sig marken, men de hade inte inlett ett expropriationsförfarande och inte heller betalat någon ersättning. Klagandena hade fått bära en oproportionerlig börda, och en rimlig balans hade inte upprätthållits mellan allmänna och enskilda intressen. Artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade därför kränkts. Europadomstolen fann vidare att de domstolsavgöranden som meddelats till förmån för klagandena inte hade verkställts och att klagandena därför inte hade på ett effektivt sätt åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning.

44. Övriga mål
a) Popescu Nasta mot Rumänien (dom 7.1.2003), Oprescu mot Rumänien (dom 14.1.2003), State m.fl. mot Rumänien (dom 11.2.2003), Grigore mot
Rumänien (dom 11.2.2003), Tarbasanu mot Rumänien (dom 11.2.2003),
Popovat mot Rumänien (dom 25.2.2003), Popovici m.fl. mot Rumänien (dom 4.3.2003), Stoicescu mot Rumänien (dom 4.3.2003), Chiriacescu mot
Rumänien (dom 4.3.2003)
Avsaknad av rätt till domstolsprövning med avseende på anspråk på restitution av nationaliserad eller konfiskerad fast egendom ansågs strida mot artikel 6:1 i konventionen. Upphävande av lagakraftvunnen dom varigenom nationaliserad eller konfiskerad fastighet restituerats stred också mot artikel 6:1 (jfr bl.a. Brumarescu mot Rumänien, SvJT 2000 s. 78 f.). — Upphävande av lagakraftvunnen dom som tillerkänt en person äganderätt till tidigare nationaliserad eller konfiskerad fastighet ansågs utgöra brott även mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Om däremot äganderätt inte fastställts genom en lagakraftvunnen dom och vederbörande person inte heller haft välgrundade förväntningar att återfå fastigheten, ansågs artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte ha kränkts.

b) Laidin mot Frankrike (dom 7.1.2003)
Avsaknad av effektivt rättsmedel mot långsam rättskipning ansågs strida mot artikel 13 i konventionen (jfr bl.a. Kudla mot Polen, SvJT 2001 s. 63 f.).

c) Mac Gee mot Frankrike (dom 7.1.2003)
Under brottmålsprocess i Kassationsdomstolen överlämnade referenten i målet en rapport till generaladvokaten men inte till den tilltala-

de. Detta stred mot rätten till ett kontradiktoriskt förfarande och mot parternas likställdhet i processen, varför artikel 6:1 i konventionen hade kränkts (jfr Reinhardt och Slimane-Kaïd mot Frankrike, SvJT 1998 s. 375 f.).

d) Korellis mot Cypern (dom 7.1.2003)
Under en brottmålsprocess hade vissa procedurbeslut fattats av domstol i en sammansättning som kunde skapa tvivel om dess opartiskhet enligt artikel 6:1 i konventionen. Emellertid befanns procedurbesluten inte ha haft avgörande betydelse för utgången i målet, varför artikel 6:1 ändå inte hade kränkts.

e) Shishkov mot Bulgarien (dom 9.1.2003)
Brott mot konventionen ansågs föreligga på grund av att en arresterad person inte inställts inför en domare och häktningstiden varit alltför lång (artikel 5:3 i konventionen) samt att åklagaren men inte den häktades försvarare vid överklagande av häktningen haft tillgång till akten i målet och reglerna om rätten till överklagande i vissa hänseenden varit otydliga (artikel 5:4 i konventionen).

f) E.P. mot Italien m.fl. mål (domar 9.1.2003), G och M mot Italien (dom
27.2.2003)
Avsaknaden under lång tid av polisens hjälp med att få hyresgäster vräkta ansågs strida mot klagandenas rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet (jfr bl.a. Immobiliare Saffi mot Italien, SvJT 1999 s. 917 ff.).

g) Kadem mot Malta (dom 9.1.2003)
Brott mot rätten enligt artikel 5:4 i konventionen till ett snabbt avgörande av domstol rörande lagligheten av ett frihetsberövande ansågs föreligga, när beslut rörande överklagande av häktning i utlämningsärende fattades av domstol först efter 17 dagar och den häktade inte hade något annat effektivt rättsmedel till sitt förfogande.

h) Demirel mot Turkiet (dom 28.1.2003), N.K. mot Turkiet (dom
30.1.2003), Atca m.fl. mot Turkiet (dom 6.2.2003), Özdemir mot Turkiet (dom 6.2.2003)
Häktningstid om sju år ansågs alltför lång för att vara förenlig med artikel 5:3 i konventionen (fallet Demirel). — Statssäkerhetsdomstol ansågs, på grund av att en militär domare ingick i domstolen, inte vara en oavhängig och opartisk domstol (jfr bl.a. Incal mot Turkiet, SvJT 1998 s. 593 f., samt det under 42 ovan refererade målet Öcalan mot Turkiet).

i) Ahmet Acar mot Turkiet (dom 30.1.2003)
Försening vid utbetalning av fastställd expropriationsersättning i förening med avsaknaden av kompensation för inflation utgjorde

brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (jfr bl.a. Akkus mot Turkiet, SvJT 1997 s. 760 f.).

j) Dactylidi mot Grekland (dom 27.3.2003)
Avsaknad av rättsmedel mot myndigheternas passivitet vid verkställighet av beslut om rivning av byggnader ansågs strida mot artikel 13 i konventionen.