Vin och vatten — erkännande av ”religiös” rätt
Mitt rike hör inte till denna världen. — Joh. 18:36
Av advokat DAN HANQVIST1
Efter det att reformationen gjort slut på den kanoniska rättens jurisdiktion i
Sverige har frågan om den kanoniska rättens — och kanske annan religiös rätts — giltighet inför statliga myndigheter och domstolar, liksom den rättsliga kontinuiteten mellan den medeltida kyrkan och samtida trossamfund, åter igen aktualiserats i kölvattnet på stat-kyrkareformen 2000. Artikeln diskuterar vissa principiella problem förknippade med att inom den statliga rättsordningen erkänna religiös rätt, bl.a. med hänsyn till religionsfriheten.
Artikeln diskuterar en rad konfliktzoner mellan svensk och kanonisk rätt (t.ex. äktenskapsrätten, upprättandet av juridiska personer och egendomsrätten) och kanoniskrättsliga domars och besluts ställning i svensk rätt.
1. Inledning
Kampen mellan inhemsk, nordisk rätt och kanonisk rätt rasade under hela medeltiden.2 Den katolska mässan vann snabbt erkännande bland den svenska befolkningen och reformatorerna var tvungna att gå försiktig fram för att förändra denna del av folkets liv; den kanoniska rätten förblev däremot hela tiden en främmande kropp som aldrig riktigt vann acceptans och som aldrig kom att assimileras (vilket torde ha underlättat reformatorernas arbete).3 Mot den kanoniska rättens orealistiska ambitioner stod den inhemska nordiska rättens pragmatism och brist på ideologiska visioner.4 De svenska bönderna kunde heller inte foga sig att vara utan inflytande i den kyrka de betalade för5 och kanoniska principer kunde inte tränga undan tingens krav på konsensus för beslut.6 Under landskapslagarnas tid lär enligt en uppfattning den kanoniska rätten inte ha erkänts aktivt av de
1Jur.kand., fil.kand., LL.M. (Edin.). Jag vill tacka professor Michael Bogdan, Lunds universitet, min före detta kollega Elisabet Fura-Sandström, domare vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Strasbourg, docent Johanna Schiratzki, Stockholms universitet, min kollega Sten Losman och min före detta kollega advokat Viktor Magnell, Mannheimer Swartling Advokatbyrå, Stockholm, som läst och kommit med kommentarer till tidigare utkast till denna artikel. De kvarvarande bristerna liksom de uppfattningar som här uttrycks är helt mina egna.2G. Smedberg, ”Nordisches kontra kanonisches Recht” i G. Svahnström (red.), St. Olav, seine Zeit und sein Kult (1981), s. 239.3Smedberg, s. 235.4Smedberg, s. 236.5Smedberg, s. 237 f.; G. J. V. Ericsson, Den kanoniska rätten och Äldre Västgötalagens kyrkobalk (1967), s. 85 f.6Smedberg, s. 236.