Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under tredje kvartalet 2003 meddelat följande domar:1

1. Finucane mot Förenade Konungariket (dom 1.7.2003)
Fråga om rätten till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagande i målet var Geraldine Finucane, vars make, advokaten Patrick Finucane, hade skjutits ihjäl i februari 1989 av två maskerade män som trängt in i deras hem. Patrick Finucane hade varit verksam som advokat i viktiga mål som hade sin bakgrund i den politiska konflikten på Nordirland, och han hade, enligt vad hans hustru uppgav, hotats till livet av personer inom polisstyrkan Royal Ulster Constabulary. En illegal grupp kallad Ulster Freedom Fighters (UFF) tog på sig ansvar för dådet. Utredningar företogs både om mordet och om påstått samarbete mellan medlemmar av säkerhetsstyrkorna och paramilitära grupper som UFF. En ny utredning kom till stånd 1999, alltså ungefär tio år efter mordet. Ansvaret för brottet blev emellertid inte klarlagt.
    Vid Europadomstolen klagade Geraldine Finucane över att det i strid med artikel 2 i konventionen inte hade gjorts någon effektiv utredning om mordet på hennes make, vilket enligt hennes mening hade ägt rum under omständigheter som tydde på samverkan mellan säkerhetsstyrkorna och gärningsmännen.
    Europadomstolen konstaterade att det kort efter mordet hade igångsatts en utredning men att denna utförts av personal tillhörande den polisstyrka som Geraldine Finucane misstänkte för att ligga bakom hotelserna mot hennes make. Utredarna kunde därför inte anses

1I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I artikeln refereras inte avgöranden avseende frågan om kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid har respekterats. I syfte att begränsa artikelns omfång har också vissa avgöranden som följer en etablerad praxis eller som väsentligen avser bevisfrågor endast kort omnämnts under ”Övriga mål” i slutet av artikeln. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff., 1999 s. 67 ff., 581 ff., 762 ff. och 912 ff., 2000 s. 75 ff., 359 ff., 558 ff. och 825 ff., 2001 s. 43 ff., 397 ff., 595 ff. och 806 ff., 2002 s. 52 ff., 390 ff., 608 ff. och 824 ff. samt 2003 s. 48 ff., 587 ff. och 685 ff. — De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på Internet under adress http://www.echr.coe.int.

998 Hans Danelius SvJT 2003ha varit oavhängiga, och det kunde allvarligt betvivlas att misstankarna om kollusion mellan polisen och gärningsmännen hade utretts med tillräcklig grundlighet och effektivitet. När det gällde de därefter följande utredningarna var det inte klart om de hade gällt Patrick Finucanes död eller haft ett mera allmänt syfte, och i vart fall hade rapporterna inte offentliggjorts och Patrick Finucanes familj hade inte heller fått medverka i utredningarna. Den sista utredningen hade specifikt gällt mordet på Patrick Finucane, men den hade utförts först tio år efter mordet, och det var inte klart om rapporten från utredningen skulle offentliggöras. Beslutet att inte väcka åtal innehöll ingen motivering och kunde inte överklagas enligt den lag som gällde på Nordirland.
    Europadomstolen konkluderade att underlåtenheten att göra en snabb och effektiv utredning av om säkerhetsstyrkorna varit inblandade i mordet innebar ett brott mot artikel 2 i konventionen.

2. Suominen mot Finland (dom 1.7.2003)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Kersti Hannele Suominen (KHS) hade lånat pengar i en bank för att finansiera en affärsrörelse. Banken väckte talan mot henne för att få tillbaka de lånade medlen. KHS bestred bankens talan.
    Vid en förberedande förhandling inför Björneborgs tingsrätt ville KHS åberopa ett antal dokument som bevisning. Hon fick emellertid endast ge in två av dessa dokument och en lista över dokumenten. Domaren lämnade ingen förklaring till att han inte tog emot de övriga handlingarna. Vid den senare hållna huvudförhandlingen ville KHS ge in de återstående dokumenten, men domstolen vägrade att ta emot dem. Enligt KHS hade domstolen som skäl för denna vägran hänvisat till att handlingarna borde ha ingivits redan vid förberedelsen. I sin dom biföll domstolen bankens talan, varefter utmätning skedde hos KHS.
    Vid Europadomstolen klagade KHS över att rättegången inte hade varit rättvis och att artikel 6:1 i konventionen därför hade kränkts. Europadomstolen fann att det ankommit på tingsrätten att bedöma vilka dokument som var relevanta som bevis i målet men att den, om den avvisade viss bevisning, hade bort ange skälen för detta ställningstagande. Eftersom inga skäl anförts, hade KHS inte haft möjlighet att på ett effektivt sätt överklaga avvisningsbeslutet. Genom avsaknaden av motivering för att viss erbjuden bevisning inte godtagits hade artikel 6:1 i konventionen kränkts.

3. Buffalo Srl i likvidation mot Italien (dom 3.7.2003)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Bolaget Buffalo Srl gjorde under perioden 1985–1992 skatteinbetalningar till högre belopp än som svarade mot bolagets verkliga skatteskuld. Bolaget hade därför rätt att återfå för mycket erlagd skatt. Myn-

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 999digheterna påbörjade återbetalningar 1997 men hade, när Europadomstolen meddelade sin dom, ännu inte betalat tillbaka hela det överskjutande beloppet. Bolaget tvingades under tiden ta upp lån och måste därvid betala högre ränta än den som staten erlade vid sina återbetalningar av skatt.
    Vid Europadomstolen gjorde Buffalo Srl gällande att dess rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till respekt för sin egendom hade kränkts genom förseningarna med skattemyndigheternas återbetalningar.
    Europadomstolen konstaterade att Buffalo Srl hade haft en fordringsrätt gentemot myndigheterna som skyddades av artikel 1 i första tilläggsprotokollet. De stora förseningarna vid återbetalningarna av skatt hade negativt påverkat bolagets finansiella situation och hade inte kompenserats genom den ränta som utgått. Genom förseningarna hade dessutom bolaget under lång tid försatts i ett tillstånd av osäkerhet om sin ekonomi. Ingreppet i bolagets rätt till respekt för sin egendom i förening med avsaknaden av ett effektivt rättsmedel för att påskynda återbetalningarna hade inte grundats på en rimlig avvägning av allmänna och enskilda intressen. Europadomstolen fann därför att myndigheternas handlande innefattade ett oproportionerligt ingrepp i bolagets rätt som stred mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

4. Fontaine och Bertin mot Frankrike (dom 8.7.2003)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Fontaine och Bertin dömdes av polisdomstol för trafikbrott, och deras överklaganden avslogs av Kassationsdomstolen. De hävdade att de inte hade fått en rättvis rättegång vid denna domstol, eftersom de behandlats på annat sätt än sådana klagande som företräddes av en advokat.
    Fontaine och Bertin klagade först över att de fått kortare tid på sig än en klagande med advokat för att skriftligt utveckla sin talan. På denna punkt fann Europadomstolen det inte visat att den tid som de haft till sitt förfogande, fastän den varit kortare än den som gällde för andra klagande, hade varit så kort att de inte kunnat utveckla sin talan på ett tillfredsställande sätt. Det var därför i detta hänseende inte fråga om ett brott mot konventionen.
    Fontaine och Bertin klagade också över att de inte hade kallats till förhandlingen vid Kassationsdomstolen och att de därför inte kunnat närvara vid denna förhandling.
    Under hänvisning till målet Meftah m.fl. mot Frankrike (se SvJT 2002 s. 838) erinrade Europadomstolen om att en process vid Kassationsdomstolen är av mycket teknisk art och gäller enbart rättsliga frågor samt att det därför är försvarligt att rätten att uppträda inför denna domstol förbehålls specialiserade advokater. Med 5 röster mot 2 fann Europadomstolen att det förhållandet att Fontaine och Bertin

1000 Hans Danelius SvJT 2003inte hade fått tillfälle att muntligt utveckla sin talan vid Kassationsdomstolen inte stred mot artikel 6:1 i konventionen.
    Fontaine och Bertin klagade vidare över att de, till skillnad från klagande som företräddes av en specialiserad advokat, inte hade fått del av generaladvokatens yttrande före förhandlingen och att de inte hade fått tillfälle att bemöta detta yttrande. På denna punkt fann Europadomstolen deras klagomål välgrundat och konkluderade att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts. Ett annat element i förfarandet som åberopades av Fontaine och Bertin var att de, till skillnad från generaladvokaten, inte hade fått del av referentens rapport i målet. Under hänvisning till sitt avgörande i målet Reinhardt och Slimane-Kaïd mot Frankrike (se SvJT 1998 s. 375 f.) fann Europadomstolen, med 6 röster mot 1, att denna olikbehandling av klagandena och generaladvokaten stred mot artikel 6:1 i konventionen.
    Slutligen ansåg Europadomstolen under hänvisning till tidigare praxis (jfr bl.a. målet Kress mot Frankrike, SvJT 2001 s. 616 f.) att generaladvokatens närvaro vid Kassationsdomstolens överläggningar utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i konventionen. Europadomstolen noterade emellertid att den regel i fransk rätt som gav generaladvokaten rätt att närvara vid sådana överläggningar hade upphävts i oktober 2001.

5. Hatton m.fl. mot Förenade Konungariket (dom 8.7.2003)
Frågor om rätten till respekt för privat- och familjeliv och hem (artikel 8 i konventionen) samt rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Målet, som gällde bullerstörningar vid flygplatsen Heathrow, avgjordes av Europadomstolen i stor sammansättning (Grand Chamber) efter att först ha prövats av domstolen i en vanlig kammare. I den tidigare domen den 2 oktober 2001 fann Europadomstolen, med 5 röster 2, att artikel 8 i konventionen blivit kränkt. Med 12 röster mot 5 kom Europadomstolen nu till motsatt slutsats. När det gällde artikel 13 i konventionen fann Europadomstolen däremot, liksom i det tidigare avgörandet, att rätten till ett effektivt rättsmedel inte hade respekterats. Beträffande omständigheterna i målet hänvisas till SvJT 2002 s. 52 f.
    Som motivering för sin slutsats i fråga om artikel 8 i konventionen fann Europadomstolen vid en avvägning av olika relevanta intressen (de boendes intresse av att begränsa bullerstörningar, det ekonomiska intresset av att godta vissa nattflygningar, möjligheterna för fastighetsägare att sälja sina fastigheter utan ekonomisk förlust och flytta till annan ort samt det förhållandet att de närboende hade haft möjlighet att framföra sina synpunkter vid utformningen av gällande system) att de brittiska myndigheterna inte hade överskridit sitt handlingsutrymme (margin of appreciation) när de fastställt principerna för nattflygningar vid Heathrow.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 1001När det gällde artikel 13 i konventionen ansåg Europadomstolen att den överprövning som kunnat erhållas vid brittiska domstolar hade varit otillräcklig och att den inte hade innefattat en bedömning av om den påstådda ökningen av nattflygningar var en godtagbar inskränkning av de närboendes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och sina hem enligt artikel 8 i konventionen.

6. Sahin mot Tyskland (dom 8.7.2003) 7. Sommerfeld mot Tyskland (dom 8.7.2003)
Frågor om rätten till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Målen, som gällde en utomäktenskaplig fars rätt till umgänge med sitt barn, avgjordes av Europadomstolen i stor sammansättning (Grand
Chamber) efter att först ha prövats av domstolen i en vanlig kammare. I de tidigare domarna den 11 oktober 2001 fann Europadomstolen, med 5 röster 2, att artikel 8 i konventionen ensam och i förening med artikel 14 i konventionen blivit kränkt. Med 12 röster mot 5 kom Europadomstolen nu till motsatt slutsats såvitt avsåg artikel 8. Däremot instämde Europadomstolen i den mindre kammarens slutsats att det förelåg ett brott mot artikel 14 i förening med artikel 8. Beträffande omständigheterna i målen hänvisas till SvJT 2002 s. 57 ff.
    Europadomstolen konstaterade att myndigheterna enligt tysk rätt hade haft att i fråga om umgängesrätt göra en rimlig avvägning av barnens och föräldrarnas intressen. I de aktuella fallen hade de tyska domstolarna anfört relevanta skäl för att vägra umgängesrätt. De hade tagit hänsyn till existerande motsättningar mellan föräldrarna och risken för att umgänge med fadern skulle skada barnens utveckling. I fallet Sahin hade hänvisats till att umgängesrätt kunde ha en negativ inverkan på barnets utveckling i den miljö som moderns hem utgjorde, och i fallet Sommerfeld hade åberopats att dottern, som var 13 år gammal, inte ville träffa sin far och att hennes emotionella och psykologiska jämvikt kunde allvarligt skadas om hon tvingades träffa honom.
    Frågan var då om de åberopade relevanta skälen utgjorde en tillräckligt vägande grund för att vägra umgängesrätt. Europadomstolen fann att vissa av de skäl som anförts av domstolen i dess mindre sammansättning inte var hållbara. I den nya domen i fallet Sahin konstaterades sålunda att det inte generellt kunde krävas att de inhemska domstolarna direkt skulle höra barnet och att det i det aktuella fallet, där barnet bara var fem år gammalt, hade varit tillräckligt att bygga på vad som anförts av en psykolog vars kompetens det inte fanns skäl att ifrågasätta. I fallet Sommerfeld fann Europadomstolen att man inte generellt kunde kräva att de inhemska domstolarna skulle höra en psykolog i fråga om umgängesrätten och att den tyska domstolen i det aktuella fallet hade genom direkt kontakt med dottern kunnat själv värdera hennes utsaga och fastställa om hon utan påverkan av andra

1002 Hans Danelius SvJT 2003hade tagit ställning till frågan om umgänge med fadern. Europadomstolen ansåg att de tyska domstolarna i båda fallen hade hanterat umgängesfrågan på ett rimligt sätt och att de hade haft tillräckligt underlag för sina beslut.
    När det gällde artikel 14 i konventionen konstaterade Europadomstolen att det vid den aktuella tiden fanns en legal skillnad mellan frånskilda och utomäktenskapliga fäder på så sätt att frånskilda fäder principiellt hade en umgängesrätt, som dock kunde begränsas eller upphävas i barnets intresse, medan utomäktenskapliga fäder kunde få umgängesrätt endast om barnets mor accepterade detta eller om de fick domstols beslut på att umgänge var i barnets intresse. Genom att tillämpa reglerna om utomäktenskapliga fäder i de aktuella fallen hade de tyska domstolarna försatt Sahin och Sommerfeld i ett svårare bevisläge än det som gällde för frånskilda fäder, och det hade inte förebragts några omständigheter i dessa fall som gjorde en sådan distinktion berättigad.

8. Murphy mot Irland (dom 10.7.2003)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Murphy var pastor i ett religiöst samfund, Irish Faith Centre, som ville genom ett lokalt kommersiellt radioföretag sprida information om en förestående visning av en film med religiöst innehåll. Radiosändningen förhindrades av Independent Radio and Television Commission med stöd av en lag som förbjöd reklam i radio för religiösa ändamål.
    Frågan vid Europadomstolen var om förbudet, på sätt det tillämpats i det aktuella fallet, stred mot yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll att Murphys yttrandefrihet i religiösa angelägenheter inte hade inskränkts på annat sätt än genom att han förhindrats göra reklam i radio och television. Han hade däremot haft full frihet att i dessa media delta i andra program med religiöst innehåll och att få gudstjänster utsända i radio och television.
    Europadomstolen erinrade vidare om att reklam för religiösa ändamål på Irland ansågs problematisk, bl.a. därför att religion var en stridsfråga på Nordirland. Domstolen pekade också på en rad problem som skulle uppkomma om man tillät religiös reklam på Irland (obalans till förmån för den dominerande religionen eller för religioner med stora ekonomiska resurser m.m.) samt på att det inte fanns någon enhetlig uppfattning bland konventionsstaterna om hur frågan om spridning i media av religiösa budskap borde hanteras. Under hänvisning till att varje konventionsstat under sådana omständigheter fick anses ha en betydande frihet (”margin of appreciation”) att reglera dessa frågor konkluderade Europadomstolen att artikel 10 i konventionen inte hade kränkts.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 10039. Kastelic mot Kroatien (dom 10.7.2003) 10. Multiplex mot Kroatien (dom 10.7.2003)
Frågor om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
En restaurang och ett hus tillhörande Kastelic förstördes 1992 i en explosion. Genom dom i juni 1995 tillerkändes Kastelic ersättning av staten med ett visst penningbelopp. I januari 1996 antog parlamentet en lagregel om att rättegångar rörande ersättning för skador genom terroristhandlingar skulle vila i väntan på ny lagstiftning. Sedan staten överklagat domen från juni 1995 återförvisades målet, som därefter förklarades vilande med tillämpning av den nya lagen.
    I oktober 1993 väckte bolaget Multiplex skadeståndstalan mot staten på grund av att kroatisk militärpolis under de krigsförhållanden som rådde i augusti 1992 hade beslagtagit ett fordon som tillhörde Multiplex. I november 1999, då målet alltjämt var anhängigt vid domstol, antogs en lag om att alla skadeståndsprocesser som grundade sig på arméns eller polisens handlande under kriget i Kroatien skulle vila. Med tillämpning av denna lag vilandeförklarades målet i december 1999.
    I de två målen gjorde klagandena gällande att de inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning.
    Europadomstolen, som hänvisade till det likartade målet Kutic mot Kroatien (se SvJT 2002 s. 403 f.), konstaterade att klagandena under avsevärd tid hade hindrats att få sin talan prövad av kroatisk domstol. På grund härav hade de inte på ett effektivt sätt åtnjutit sin rätt till domstolsprövning, varför artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

11. Benhebba mot Frankrike (dom 10.7.2003)
Fråga om rätten till respekt för privat- och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Benhebba var en algerisk medborgare, född 1968, som kommit till Frankrike i sin tidiga barndom och som sedan dess bott där tillsammans med föräldrar och syskon. Under åren 1988–1994 dömdes han för ett antal brott, bl.a. rån och inbrott, till villkorliga straff. År 1994 arresterades han på grund av narkotikabrott, för vilka han 1996 dömdes till två års fängelse och utvisning ur Frankrike för en tid av tio år.
    Vid Europadomstolen gjorde Benhebba gällande att utvisningen stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privat- och familjeliv.
    Europadomstolen fann att utvisningen grundats på lag och hade det legitima ändamålet att förebygga oordning eller brott. Frågan var emellertid om åtgärden var proportionerlig och därmed nödvändig i ett demokratiskt samhälle. I detta hänseende konstaterade Europadomstolen å ena sidan att Benhebba hade en mycket stark anknytning till Frankrike och att han, utöver medborgarskapet, inte hade några band med Algeriet. Han hade å andra sidan i Frankrike begått allvarliga brott som under en tidsperiod av åtta år hade renderat honom fängelsestraff om sammanlagt över sex år. Med 5 röster mot 2

1004 Hans Danelius SvJT 2003fann Europadomstolen, som särskilt beaktade att utvisningen var tidsbegränsad och brotten allvarliga, att ingreppet i Benhebbas rätt till respekt för privat- och familjelivet var proportionerligt och att artikel 8 i konventionen därför inte hade kränkts.

12. Efstathiou och Michailidis & Co. Motel Amerika mot Grekland (dom 10.7.2003) 13. Interoliva ABEE mot Grekland (dom 10.7.2003) 14. Konstantopoulos AE m.fl. mot Grekland (dom 10.7.2003)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande i dessa tre mål var ägare till mark som exproprierats i samband med ett vägbygge. De fick ingen ersättning, eftersom grekisk lag innehöll en presumtion för att en fastighetsägare vid expropriation av mark för vägbygge hade nytta av vägen motsvarande den förlust han lidit genom förlusten av sin egendom. Motbevisning för att omkullkasta denna presumtion hade tidigare inte varit tillåten enligt grekisk rätt, men sedan Europadomstolen i flera mål (jfr t.ex. Katikaridis m.fl. mot Grekland, SvJT 1997 s. 46 f.) funnit en presumtion, som inte tillät ett hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet, vara alltför oflexibel för att vara förenlig med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen, hade motbevisning mot presumtionen tilllåtits. Sådan motbevisning fick emellertid inte föras i själva expropriationsmålet utan i en separat civilprocess som fastighetsägaren själv måste anhängiggöra om han ville visa att den skada han lidit genom förlust av mark var större än den nytta han hade av den nya vägen.
    Europadomstolen framhöll att systemet innebar att ytterligare en etapp lades till det redan långvariga och komplicerade expropriationsförfarandet. Genom att bibehålla presumtionen och framtvinga en ytterligare särskild process för den som ville erhålla ersättning hade grekiska staten brutit mot den balans som borde upprätthållas mellan allmänna och enskilda intressen. Härigenom hade artikel 1 i första tilläggsprotokollet kränkts.

15. The Fortum Corporation mot Finland (dom 15.7.2003)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Efter anmälan av ett bolag väckte Konkurrensverket talan vid Konkurrensrådet mot bolaget Neste — som senare uppgick i Fortum — med yrkande att Neste skulle åläggas att i sin prissättning för motorolja inte missbruka sin dominerande ställning på marknaden för sådana produkter. Konkurrensrådet fann att Neste hade missbrukat sin dominerande ställning men avstod från att utdöma böter. Neste, det anmälande bolaget och Konkurrensverket överklagade alla beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen. Denna domstol fastställde i huvudsak Konkurrensrådets beslut men fann att Neste borde ha dömts till böter. Med anledning av domstolens avgörande dömde Konkurrensrådet därefter Neste att betala böter.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 1005Vid Europadomstolen klagade Fortum över att Neste inte hade fått en rättvis rättegång vid Högsta förvaltningsdomstolen eftersom vissa promemorior som ingetts i målet inte hade delgetts Neste för eventuella kommentarer.
    Europadomstolen konstaterade att två promemorior som Konkurrensverket ingett till Högsta förvaltningsdomstolen inte hade delgetts Neste. Det rörde sig om promemorior innehållande synpunkter på Nestes överklagande, och de var uppenbarligen avsedda att påverka Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. I vart fall den första promemorian hade kunnat få betydelse för utgången i målet. När det gällde den andra promemorian var detta mera osäkert, eftersom den hade ingetts efter domstolens överläggningar i målet, men det kunde inte uteslutas att även denna promemoria hade påverkat utformningen av avgörandet. Under alla förhållanden ansåg Europadomstolen att Högsta förvaltningsdomstolen hade bort bereda Neste tillfälle att yttra sig över promemoriorna innan målet avgjordes. Europadomstolen konkluderade att Neste inte hade fått möjlighet att delta fullt ut i förfarandet vid Högsta förvaltningsdomstolen och att bolagets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång därigenom hade kränkts.

16. Mokrani mot Frankrike (dom 15.7.2003)
Fråga om rätten till respekt för privat- och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Mokrani, som var algerisk medborgare, bodde alltsedan födseln i Frankrike. Hans föräldrar och syskon, av vilka flera var franska medborgare, bodde också i Frankrike. Han gifte sig 2001 med en fransk kvinna med vilken han redan hade ett barn, fött 1999.
    Mokrani dömdes 1992 för heroinhandel till fyra års fängelse, och i mars 1995 beslöt inrikesministern att han skulle utvisas ur Frankrike. Mokrani överklagade beslutet utan framgång. Utvisningsbeslutet hade emellertid inte verkställts när Europadomstolen avgjorde målet, som gällde frågan huruvida verkställighet av beslutet skulle strida mot rätten till respekt för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Mokrani 1992 hade dömts för allvarliga brott av ett slag som kunde motivera en kraftig reaktion. Samtidigt måste beaktas att Mokrani hade mycket starka band med Frankrike. Hans förhållande med en fransk kvinna hade inletts efter det att beslut meddelats om hans utvisning, men när det slutgiltiga beslutet fattades efter överklagande av utvisningen, hade detta förhållande varat under mer än fyra år. Det var osannolikt att Mokrani och hans hustru skulle kunna etablera ett familjeliv i ett annat land än Frankrike. Dessa faktorer medförde sammantaget att verkställighet av utvisningsbeslutet enligt Europadomstolens mening skulle vara en oproportionerlig åtgärd som skulle strida mot Mokranis rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privat- och familjeliv.

1006 Hans Danelius SvJT 200317. Sigurthór Arnarsson mot Island (dom 15.7.2003)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Sigurthór Arnarsson åtalades för att ha misshandlat en annan person så svårt att det lett till dennes död. Efter en rättegång vid domstol i Reykjavik, under vilken ett stort antal personer hördes som vittnen, frikändes Sigurthór Arnarsson. Åklagaren överklagade den frikännande domen till Högsta domstolen, som vid förhandling hörde åklagaren och Sigurthór Arnarssons försvarare men inte Sigurthór Arnarsson själv och inte heller några vittnen. Högsta domstolen fann Sigurthór Arnarsson skyldig enligt åtalet och dömde honom till ett fängelsestraff.
    Vid Europadomstolen klagade Sigurthór Arnarsson över att Högsta domstolen hade omvärderat bevisningen i målet utan att höra vare sig honom själv eller några vittnen. Detta stred enligt hans mening mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att de frågor som Högsta domstolen haft att ta ställning till i huvudsak var bevisfrågor och att bevisläget inte kunde anses ha varit klart, eftersom det fanns motsägelser och inkonsekvenser i de många vittnesutsagorna. Vid fällande dom gällde det dessutom för Högsta domstolen att bestämma straffet, vilket hade skett utan att domstolen kunnat grunda sitt avgörande på direkta intryck av Sigurthór Arnarsson själv. Med hänsyn till vad som stod på spel för Sigurthór Arnarsson kunde Högsta domstolen enligt Europadomstolens mening inte anses ha varit berättigad enligt artikel 6:1 i konventionen att upphäva den frikännande domen och döma Sigurthór Arnarsson till ett fängelsestraff utan att först ha hört honom och vissa av vittnena. Slutsatsen blev alltså att artikel 6:1 hade kränkts.

18. Berlin mot Luxemburg (dom 15.7.2003)
Fråga om rätten till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
En fråga i målet var om ett långvarigt skilsmässoförfarande (tidslängden var över 17 år) kränkte inte bara artikel 6:1 (rätten till ett avgörande inom skälig tid) utan också rätten enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjeliv. Europadomstolen besvarade frågan nekande under hänvisning till att Berlin inte hade visat att han hade något familjeliv på vilket artikel 8 kunde tillämpas och att han i vart fall inte hade preciserat på vilket sätt det förekommit ett ingrepp i hans rätt till respekt för familjeliv.

19. De Biagi mot San Marino (dom 15.7.2003) 20. Forcellini mot San Marino (dom 15.7.2003)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
De Biagi och Forcellini dömdes båda för brott till fängelse.
    I fallet De Biagi hade muntlig förhandling med bevisupptagning ägt rum enbart inför undersökningsdomaren. De domare som avgjorde skuld- och påföljdsfrågorna — både i första instans (Giudice

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 1007Penale di Primo Grado) och i andra instans (Giudice Penale delle Appellazioni Penali) — gjorde däremot detta på grundval av materialet i undersökningsdomarens utredning och utan att ha hållit någon muntlig förhandling. Europadomstolen fann förfarandet strida mot artikel 6:1 i konventionen.
    I fallet Forcellini var det enbart fråga om förfarandet i andra instans inför Giudice Penale delle Appellazioni Penali. Denne hade ändrat det straff som ådömts Forcellini från tre till fyra års fängelse utan att ha hållit en förhandling och således utan att ha hört Forcellini. Europadomstolen fann förfarandet strida mot artikel 6:1 i konventionen.

21. Ernst m.fl. mot Belgien (dom 15.7.2003)
Frågor om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätten till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen), yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klagande i målet var fyra journalister. En av dem, Martine Ernst, arbetade hos Radio Télévision de la Communauté Française de Belgique (R.T.B.F.). Av de övriga arbetade två på dagstidningen Le Soir och den tredje på veckotidningen Le Soir Illustré.
    I juni 1995 gjordes på en undersökningsdomares uppdrag husrannsakningar på tidningarnas redaktioner, hos R.T.B.F. och i de fyra journalisternas hem. Åtgärderna vidtogs inom ramen för en brottsutredning rörande högre ämbetsmän som misstänktes för att ha brutit mot sin tystnadsplikt genom att läcka information i vissa känsliga brottmål.
    De fyra journalisterna gjorde brottsanmälan och begärde att få föra talan som målsägande i brottmålet. Kassationsdomstolen ansåg att deras anmälan var riktad mot en domare som åtnjöt rättslig immunitet och att den därför inte kunde leda till åtal. Som en följd härav kunde inte heller deras begäran att få uppträda som målsägande tas upp till prövning.
    Europadomstolen fann att husrannsakningarna utgjorde ingrepp i de fyra klagandenas yttrandefrihet. Domstolen konstaterade vidare att åtgärderna hade syftat till att hindra röjande av konfidentiell information, att skydda andras rykte och att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet, vilket allt var legitima ändamål enligt artikel 10:2 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll att det inte påståtts att klagandena hade skrivit artiklar innehållande hemlig information. Domstolen hänvisade också till att husrannsakningarna hade berört skyddet för journalisters källor och framhöll att detta krävde en särskilt noggrann prövning av om åtgärderna varit välgrundade. Det hade dessutom rört sig om husrannsakningar av påfallande stor omfattning, utförda av omkring 160 poliser i åtta nästan samtidiga operationer både på

1008 Hans Danelius SvJT 2003journalisternas arbetsplatser och i deras hem, och utredningsmännen hade haft vittgående befogenheter.
    Det hade inte upplysts, framhöll Europadomstolen, om eller på vilket sätt de fyra journalisterna misstänktes för att ha varit inblandade i brott och inte heller vilka åtgärder som vidtagits mot de ämbetsmän som misstänktes för att ha gjort sig skyldiga till läckor. Europadomstolen ifrågasatte om inte andra mindre drastiska medel hade kunnat användas för att identifiera dem som var skyldiga till läckor och fann inte tillräckliga skäl ha förebragts för husrannsakningar av denna omfattning. Åtgärderna hade alltså inte varit proportionerliga, och artikel 10 i konventionen hade till följd härav kränkts. Europadomstolen fann vidare att husrannsakningarna hade inneburit ingrepp i de fyra journalisternas rätt till respekt för sina hem. Tvångsåtgärderna hade visserligen varit förenade med vissa rättssäkerhetsgarantier, men journalisterna hade inte anklagats för något brott, och besluten om husrannsakan hade varit av mycket stor räckvidd. Vidare hade journalisterna inte informerats om skälen för åtgärderna. Europadomstolen fann under sådana omständigheter att dessa hade varit oproportionerliga och att även artikel 8 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen prövade också de fyra journalisternas påståenden att deras rättigheter enligt artiklarna 6:1, 13 och 14 i konventionen hade kränkts men fann inget brott mot dessa artiklar. När det gällde artikel 6:1 hade visserligen de fyra journalisterna av Kassationsdomstolen fått beskedet att de inte kunde få sina civila anspråk prövade inom ramen för ett brottmålsförfarande, men de hade haft möjlighet att föra en separat skadeståndstalan mot staten, och detta tillgodosåg deras rätt till domstolsprövning.

22. Perry mot Förenade Konungariket (dom 17.7.2003)
Fråga om rätten till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Perry, som var misstänkt för grova rån, fördes till en polisstation för att konfronteras med vittnen, men han vägrade att medverka i denna konfrontation. Emellertid gjordes, utan att han var medveten om det, en videoupptagning av hans ankomst till polisstationen, och bilder av honom togs sedan in i ett fotomontage som visades för vittnen. Två vittnen till rånen förklarade att de kände igen honom på bilderna. Varken Perry eller hans försvarare hade kännedom om att bilder av Perry användes för detta ändamål. Perry dömdes därefter för rån till ett fängelsestraff.
    Europadomstolen fann att polisens förfarande innefattade ett ingrepp i Perrys rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv. Ingreppet hade inte haft stöd i lag, eftersom man inte inhämtat Perrys samtycke eller informerat honom om att det gjordes en videofilm av honom. Inte heller fick Perry någon underrättelse om

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 1009sina rättigheter i fråga om videoupptagningen. Konklusionen blev att artikel 8 i konventionen hade kränkts.

23. Luordo mot Italien (dom 17.7.2003) 24. Bottaro mot Italien (dom 17.7.2003)
Frågor om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen), rätten till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen), rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätten till rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll nr 4)
Luordo försattes i konkurs 1984. Hans hus såldes exekutivt i april 1996. I juli 1999 fann en domare, som var satt att övervaka Luordos affärer, att Luordo hade tillräckliga medel för att betala sina borgenärer och upphävde därför konkursen.
    Bottaro försattes i konkurs i november 1990. I november 1996 gav den domare som satts att övervaka hans affärer tillstånd till att hans fastigheter såldes exekutivt. Konkursen var ännu inte avslutad när Europadomstolen dömde i målet.
    Europadomstolen hade att bedöma om konkursförfarandena lett till kränkningar av Luordos och Bottaros rättigheter enligt konventionen.
    Europadomstolen konstaterade till en början att Luordo och Bottaro genom konkursbesluten hade berövats möjligheten att förvalta och förfoga över sin egendom men att detta hade det legitima ändamålet att skydda borgenärernas rättigheter. Genom konkursförfarandenas längd (14 år 8 månader respektive 12 år 6 månader) hade emellertid balansen rubbats mellan det allmänna intresset att skydda borgenärerna och Luordos och Bottaros personliga intresse av att ha hand om sin egendom. Ingreppet i deras äganderättsskydd hade härigenom blivit oproportionerligt och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. En effekt av konkursbesluten var att korrespondens till Luordo och Bottaro i enlighet med konkurslagen hade överlämnats till konkursförvaltarna. Syftet med lagbestämmelsen var att hindra att en konkursgäldenär undandrog borgenärerna förmögenhetstillgångar, vilket Europadomstolen fann vara ett legitimt syfte. Emellertid minskade behovet av sådan kontroll efter hand som konkursförfarandet framskred, och kontrollen av korrespondens kunde inte anses ha varit proportionerlig under hela den långa tid som konkursförfarandena varat i dessa fall. I detta hänseende förelåg därför enligt Europadomstolens mening en kränkning av rätten till respekt för korrespondens enligt artikel 8 i konventionen.
    Luordo och Bottaro var vidare i egenskap av konkursgäldenärer enligt konkurslagen förbjudna att lämna sina bosättningsorter. Syftet med denna bestämmelse i konkurslagen var att en konkursgäldenär skulle vara åtkomlig för att bistå vid avvecklingen av konkursboet. Europadomstolen konstaterade att detta syfte i och för sig var legitimt

1010 Hans Danelius SvJT 2003men att intresset av att upprätthålla en sådan inskränkning i rörelsefriheten minskade med tiden och att det hade varit oproportionerligt att upprätthålla inskränkningen under hela den långa tid som konkursförfarandena varat i de nu aktuella fallen. Europadomstolen konkluderade därför att även artikel 2 i protokoll nr 4 till konventionen hade kränkts. I fallet Luordo fann Europadomstolen också att förbudet för en konkursgäldenär att väcka talan vid domstol under den långa tid det varit fråga om hade på ett oproportionerligt sätt begränsat Luordos rätt till domstolsprövning, varför även artikel 6:1 i konventionen i hans fall blivit kränkt. I fallet Bottaro drog Europadomstolen slutsatsen att rätten enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel blivit kränkt på grund av att Bottaro inte hade haft något sådant rättsmedel i fråga om den långvariga kontrollen av hans korrespondens.

25. Craxi (nr 2) mot Italien (dom 17.7.2003)
Frågor om rätten till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Craxi, som var f.d. premiärminister i Italien, åtalades 1994 för korruption och andra brott. Han uppehöll sig i Tunisien men dömdes i sin frånvaro till fängelsestraff. Han avled i januari 2000.
    Under vissa perioder var Craxi föremål för telefonavlyssning. Vissa uppteckningar av telefonsamtal åberopades av åklagaren som bevisning i ett av målen mot Craxi, och delar av uppteckningarna lästes upp vid en domstolsförhandling. Innehållet i vissa telefonsamtal och namnen på dem som deltagit i samtalen publicerades i pressen.
    Europadomstolen konstaterade att vissa av de telefonsamtal som publicerats i pressen hade varit av privat natur och haft inget eller ringa samband med åtalet mot Craxi. Det hade därför i dessa delar inte funnits något allmänt intresse av publicering. Staten var emellertid inte ansvarig för de tidningar som svarat för publiceringen. Troligen hade tidningarna kommit över information om telefonsamtalen genom en läcka inom domstolen eller genom någon part eller något partsombud. Europadomstolen ansåg att det ankom på regeringen att lämna en trovärdig förklaring till hur innehållet i telefonsamtalen nått massmedia och fann att en sådan förklaring inte hade lämnats. Någon utredning om hur pressen kommit över informationen hade inte gjorts och inte heller något försök att straffa dem som eventuellt var skyldiga till en läcka. Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att regeringen fick hållas ansvarig för att Craxis rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv hade åsidosatts. När det sedan gällde uppläsningen vid en domstolsförhandling av utskrifter av telefonsamtal fann Europadomstolen att gällande regler för förfarandet inte hade respekterats. Bl.a. hade det inte hållits någon förberedande förhandling i syfte att parterna och domaren skulle ena sig om att utesluta sådana avsnitt som saknade betydelse i målet.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 1011Eftersom ingreppet i rätten till respekt för privatlivet i denna del hade saknat lagstöd, hade artikel 8 i konventionen kränkts också i detta hänseende.

26. SA Cabinet Diot och SA Gras Savoye mot Frankrike (dom 22.7.2003)
Fråga om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande var två försäkringsmäklarbolag, som betalade mervärdesskatt för år 1978. Den 1 januari 1978 trädde EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv i kraft, och enligt detta direktiv befriades bolag inom försäkringsbranschen från sådan skatt. Genom ett nytt EG-direktiv den 30 juni 1978 fick Frankrike anstånd med att genomföra det sjätte direktivet, men eftersom det nya direktivet inte hade retroaktiv verkan, ansågs det sjätte direktivet ha gällt för Frankrike under det första halvåret 1978. Klagandena begärde under hänvisning härtill återbetalning av den mervärdesskatt som hänförde sig till denna tid. Deras ansökningar avslogs med motiveringen att EG-direktivet inte hade företräde framför uttryckliga bestämmelser i inhemsk fransk rätt.
    Under hänvisning till tidigare praxis (jfr målet SA Dangeville mot Frankrike, SvJT 2002 s. 612 f.) fann Europadomstolen att klagandena hade haft ett anspråk mot staten på att återfå för mycket erlagd mervärdesskatt eller i vart fall en legitim förväntan på sådan återbetalning. De franska domstolarnas vägran att bifalla deras yrkanden innefattade ett ingrepp i deras äganderättsskydd som inte kunde anses ha varit nödvändigt i det allmännas intresse och som inte innefattade en rimlig avvägning av allmänna och enskilda intressen. Europadomstolens konklusion var därför att artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

27. Gabarri Moreno mot Spanien (dom 22.7.2003)
Fråga om straffdom utan stöd i lag (artikel 7:1 i konventionen)
Gabarri Moreno dömdes för narkotikahandel till fängelse i åtta år och en dag samt böter. I domen konstaterades att han hade lidit av en akut depression och att detta utgjorde en förmildrande omständighet.
    Vid Europadomstolen gjorde Gabarri Moreno gällande att han enligt spansk lag på grund av denna förmildrande omständighet skulle ha dömts till ett lindrigare straff.
    Europadomstolen konstaterade att det straff som enligt lag varit tillämpligt med beaktande av den förmildrande omständigheten hade varit fängelse i minst sex år och en dag samt högst åtta år. Gabarri Moreno hade dömts till fängelse i åtta år och en dag, alltså en dag mer än det tillämpliga maximistraffet. Det framgick vidare att domstolarna i sina överväganden om hur straffet skulle bestämmas inte hade utgått från den tillämpliga straffskalan. Europadomstolen konkluderade att artikel 7:1 i konventionen hade kränkts.

1012 Hans Danelius SvJT 200328. Y.F. mot Turkiet (dom 22.7.2003)
Fråga om rätten till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Y.F. och hans hustru arresterades som misstänkta för att ha gett bistånd åt PKK. Fru F var anhållen i fyra dagar. Under frihetsberövandet tvingades hon undergå en gynekologisk undersökning. Turkiska regeringen anförde att syftet med sådana undersökningar av arresterade kvinnor var att undvika ogrundade anklagelser mot säkerhetsstyrkorna för sexuella övergrepp.
    Europadomstolen, som konstaterade att läkarundersökningar av detta slag i och för sig kunde ge visst skydd mot övergrepp, fann att det vid den aktuella tiden inte hade funnits stöd i turkisk lag för en åtgärd av detta slag. Ett sådant integritetskränkande ingrepp måste enligt Europadomstolens mening både ha stöd i lag och ske med vederbörande kvinnas samtycke. Eftersom dessa villkor inte var uppfyllda, hade artikel 8 i konventionen kränkts.

29. Edwards och Lewis mot Förenade Konungariket (dom 22.7.2003)
Fråga om rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Edwards greps och dömdes för innehav av en stor kvantitet heroin. Lewis greps och dömdes för innehav av förfalskade pengar med uppsåt att överlåta dem till annan. Gripandena skedde genom medverkan av polismän som hade tagit kontakt med Edwards och Lewis utan att avslöja sin anknytning till polisen.
    Innan Edwards och Lewis ställdes inför rätta, begärde åklagare beslut om att visst bevismaterial inte skulle delges dem och åberopade som skäl dels att materialet saknade betydelse för försvaret, dels att allmänna intressen talade mot att materialet röjdes. Framställningarna bifölls av domare.
    Edwards och Lewis klagade över att de inte hade haft en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen, eftersom polisen hade anstiftat brotten genom s.k. agents provocateurs och eftersom de dessutom inte fått del av vissa handlingar som kunde vara av betydelse i målen.
    Europadomstolen fann sig inte kunna fastställa om polisen faktiskt hade anstiftat brotten men ansåg det vara av vikt att pröva om försvarets rättigheter hade respekterats när det gällde att avgöra om det förekommit sådan anstiftan. Domstolen ansåg att det material som undanhållits Edwards och Lewis hade kunnat få betydelse för bedömningen av denna fråga. Om försvaret hade lyckats övertyga domaren om att polisen hade handlat på ett felaktigt sätt, skulle nämligen förfarandet mot dem ha nedlagts. Genom att Edwards och Lewis inte hade fått tillgång till visst bevismaterial, hade försvarets möjligheter att visa att det förekommit anstiftan genom polisen varit beskurna. De domare som hade haft att ta ställning till påståendena om anstiftan hade dessutom haft tillgång till det bevismaterial som undanhållits försvaret och kunnat påverkas av detta.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 1013Europadomstolen fann att förfarandet under sådana omständigheter inte hade varit kontradiktoriskt och inte heller hade respekterat principen om parternas likställdhet. Det hade inte innefattat ett tillräckligt skydd för de tilltalades intressen och hade därmed kränkt artikel 6:1 i konventionen.

30. Ryabykh mot Ryssland (dom 24.7.2003)
Frågor om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Anna Ivanovna Ryabykh väckte talan mot en sparbank och ryska staten med begäran om ersättning för att hennes besparingar förlorat i värde som en följd av de ekonomiska reformer som genomförts 1991. Genom dom i juni 1998, som vann laga kraft, biföll en distriktsdomstol hennes talan och tillerkände henne skadestånd. I samband med verkställighet av domen begärde presidenten i Belgorods regiondomstol, som handlade inom ramen för sina övervakande befogenheter, omprövning av målet eftersom domen enligt hans mening stred mot lag. Hans begäran bifölls av regiondomstolens presidium, som därefter upphävde domen och ogillade Anna Ryabykhs yrkanden i målet. Anna Ryabykh hade emellertid varken informerats om presidentens ansökan eller kallats att inställa sig vid en förhandling.
    Regiondomstolens presidiums dom upphävdes senare av Högsta domstolen som återförvisade målet till distriktsdomstolen. Under det fortsatta förfarandet meddelade distriktsdomstolen flera domar som senare upphävdes av regiondomstolen. En dom i juni 2002, varigenom Anna Ryabykh tillerkändes en summa pengar, vann emellertid laga kraft. Förhandlingar med myndigheterna ledde så småningom till en uppgörelse innebärande att myndigheterna försåg henne med en våning och att hon avstod från ytterligare krav. Hon ändrade emellertid uppfattning och hävdade att våningens värde inte motsvarade den fordran hon hade på myndigheterna.
    Europadomstolen konstaterade att regiondomstolens presidium under utövning av sina övervakande uppgifter hade upphävt en lagakraftvunnen dom. Härigenom hade presidiet handlat i strid med rättssäkerhetens krav och kränkt Anna Ryabykhs rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Anna Ryabykh hade fått en våning som hade ett värde överstigande vad hon först tillerkänts i skadestånd av distriktsdomstolen. Europadomstolen ansåg vidare att staten inte haft någon skyldighet enligt konventionen att se till att hennes banktillgodohavanden hade oförändrad köpkraft eller att kompensera henne för inflation. Något brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen förelåg därför inte.

1014 Hans Danelius SvJT 200331. Smirnova mot Ryssland (dom 24.7.2003)
Frågor om rätten till personlig frihet (artikel 5:1 och artikel 5:3 i konventionen) och rätten till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Yelena Pavlovna Smirnova och Irina Pavlovna Smirnova var tvillingsystrar. I februari 1993 blev de föremål för en brottsutredning rörande misstanke om bedrägeri. I januari 2002 dömdes de för bedrägeri till långa fängelsestraff, men i april 2002 undanröjdes domen på grund av att brotten hade preskriberats. Under tiden mellan februari 1993 och januari 2002 var de häktade under fyra perioder. I samband med arrestering i augusti 1995 togs Yelenas nationella identitetskort om hand av myndigheterna, och hon återfick det inte förrän i oktober 1999. Genom att hon saknade detta dokument fick hon många problem. Vid två tillfällen vägrades hon anställning därför att hon inte hade ett identitetskort, och hon kunde av samma skäl inte få fri läkarvård. Hon kunde inte heller få en telefon installerad i sitt hem och inte få notariatshandlingar utfärdade. Hennes äktenskap kunde inte registreras, och när hon vid ett tillfälle hejdades av polisen för identitetskontroll, tvingades hon följa med till en polisstation och ålades administrativa böter på grund av att hon inte hade ett identitetskort.
    Europadomstolen prövade först om häktningen av systrarna hade varit förenlig med artikel 5 i konventionen. Den sammanlagda häktningstiden hade varit lång (över fyra år för Yelena och över ett och ett halvt år för Irina), men en del av häktningstiden hade infallit innan konventionen blivit bindande för Ryssland och föll därför utanför Europadomstolens prövning. Men domstolen hade att bedöma inte bara den totala häktningstiden utan också det förhållandet att systrarna hade häktats vid upprepade tillfällen. De skäl för frihetsberövandena som anförts av de ryska domstolarna var synnerligen knapphändiga. De upprepade frihetsberövandena inom ramen för en och samma brottsutredning stred under sådana förhållanden mot artikel 5:1 och artikel 5:3 i konventionen.
    Europadomstolen fann det också klarlagt att ryska medborgare i sitt dagliga liv ofta måste styrka sin identitet och att ett nationellt identitetskort krävs för sådana viktiga angelägenheter som att ta anställning och få medicinsk vård. Genom att vara berövad sitt identitetskort var Yelena därför utsatt för ett fortlöpande ingrepp i sin rätt till respekt för privatlivet. Enligt rysk lag skulle ett identitetskort återlämnas när en person frigavs från häkte. Regeringen hade inte visat att myndigheterna haft något stöd i lag för att inte återlämna Yelenas identitetskort. Under sådana förhållanden hade hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet kränkts.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 101532. Karner mot Österrike (dom 24.7.2003)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätten till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Karner levde i en våning tillsammans med en man som dog i AIDS. Det var den avlidne som hade hyrt våningen, och efter hans död sade hyresvärden upp hyresavtalet. Karner motsatte sig detta under hänvisning till att familjemedlemmar hade rätt att överta hyresavtal, varvid han hävdade att denna rätt också gällde i homosexuella parförhållanden. Den österrikiska högsta domstolen ogillade Karners talan och hänvisade till att den österrikiska lagen, som hade tillkommit 1974, inte varit avsedd att omfatta parförhållanden mellan personer av samma kön.
    Europadomstolen fann att det borde krävas starka skäl för att rättfärdiga distinktioner grundade på sexuell läggning. Det skäl som österrikiska regeringen åberopat i detta fall var att man genom lagen velat skydda den traditionella heterosexuella familjen som institution. Detta var enligt Europadomstolens mening i och för sig ett vägande legitimt skäl, som emellertid samtidigt var tämligen abstrakt till sin natur. Enligt konventionen krävdes det också att de medel som användes för att tillgodose ett legitimt ändamål var proportionerliga. I det aktuella fallet innebar detta att det måste visas att det för att skydda traditionella familjeförhållanden var nödvändigt att undanta homosexuella parförhållanden från lagens tillämpningsområde. Regeringen hade emellertid inte anfört något som visade att detta var nödvändigt. Europadomstolen ansåg därför att Karner utsatts för diskriminering på grund av sin sexuella läggning i strid med artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen.

33. Kepenerov mot Bulgarien (dom 31.7.2003)
Fråga om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen)
Inom ramen för en brottsutredning beslöt en åklagare den 13 februari 1996 att Kepenerov skulle tvångsvis undersökas till sin mentala hälsa och beordrade polisen att arrestera honom och föra honom till en psykiatrisk institution. Kepenerov underrättades inte om detta beslut. Den 22 februari 1996 greps han och fördes till ett hälsocenter varifrån han efter en kort undersökning överfördes till en psykiatrisk klinik. Han utskrevs därifrån den 22 mars 1996.
    Europadomstolen fann att Kepenerov hade berövats friheten enligt beslut av en åklagare som inte varit behörig att besluta om detta frihetsberövande och som inte heller begärt något läkarutlåtande om behovet av ett frihetsberövande. Inte heller hade Kepenerov kunnat få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av ett oberoende organ. Frihetsberövandet hade således inte skett i överensstämmelse med inhemsk rätt och stred mot artikel 5:1 i konventionen.

1016 Hans Danelius SvJT 200334. Eugenia Michaelidou Developments Ltd och Michael Tymvios mot Turkiet (dom 31.7.2003) 35. Demades mot Turkiet (dom 31.7.2003)
Frågor om rätten till respekt för hem (artikel 8 i konventionen) och rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Eugenia Michaelidou Developments Ltd var ett cypriotiskt bolag. Tymvios var bolagets direktör och innehade aktiemajoriteten i bolaget. I april 1988 förvärvade bolaget äganderätten till ett stort landområde i norra Nicosia, som låg inom Turkiska Republiken Norra Cypern (TRNC). I april 1996 blev Tymvios, som var grekcypriot, ägare till fastigheterna.
    Demades, som också var grekcypriot, var ägare till mark och en byggnad inom TRNC. Huset var helt möblerat och utrustat och hade tidigare regelbundet använts av honom och hans familj, inte endast som semesterbostad utan också som reguljärt hem.
    Europadomstolen konstaterade att den turkiska regimen på norra Cypern hade vägrat klagandena tillträde till deras egendom och berövat dem varje möjlighet att utnyttja och kontrollera egendomen. De hade inte fått någon ersättning för detta ingrepp i deras rättigheter. Liksom i målen Loizidou mot Turkiet (se SvJT 1997 s. 59 f.) och Cypern mot Turkiet (se SvJT 2001 s. 606 ff.) fann Europadomstolen att deras rätt till skydd för äganderätten enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen härigenom hade kränkts. Europadomstolen ansåg vidare att det hus som tillhörde Demades — med den extensiva tolkning av begreppet ”hem” som domstolen tillämpat — kunde anses falla in under detta begrepp. Eftersom Demades hade berövats varje möjlighet att utnyttja huset, fann Europadomstolen — under hänvisning till sitt resonemang i målet Cypern mot Turkiet — att det rörde sig om en fortlöpande kränkning av artikel 8 i konventionen.

36. Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige (dom 16.9.2003)
Frågor om rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet), rätten till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB (klagandebolaget) väckte skadeståndstalan mot en person som senare försattes i konkurs. Konkursboet inträdde inte i rättegången som slutade med att konkursgäldenären genom tredskodom ålades att betala ett visst belopp till klagandebolaget. Därefter ingick klagandebolaget och konkursboet ett avtal, varigenom konkursboet till klagandebolaget överlät sin rätt till ersättning från ett försäkringsbolag. Med stöd av detta avtal väckte klagandebolaget talan mot försäkringsbolaget vid Stockholms tingsrätt med yrkande om ersättning för den skada som tillfogats klagandebolaget samt för de rättegångskostnader som kon-

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 1017kursgäldenären genom tredskodomen ålagts att betala till klagandebolaget.
    Den 7 juli 1995 ogillade tingsrätten klagandebolagets talan och ålade klagandebolaget att betala försäkringsbolagets rättegångskostnader. Klagandebolaget överklagade avgörandet till Svea hovrätt.
    Försäkringsbolaget begärde hos kronofogdemyndigheten verkställighet av tingsrättens avgörande rörande rättegångskostnaderna. Kronofogdemyndigheten fann att klagandebolaget saknade utmätningsbara tillgångar. På försäkringsbolagets begäran försatte tingsrätten klagandebolaget i konkurs den 19 oktober 1995. Konkursbeslutet fastställdes den 27 november 1995 av Svea hovrätt men upphävdes den 12 september 1996 av Högsta domstolen.
    Den 4 december 1996 bestämde tingsrätten konkursförvaltarens arvode och konstaterade, med hänvisning till 2 kap. 25 § konkurslagen, att detta arvode skulle betalas av klagandebolagets konkursbo. Klagandebolaget överklagade utan framgång detta beslut. Konkursboets tillgångar togs därefter om hand för betalning av en del av detta arvode.
    Den 22 september 1997 upphävde hovrätten domen av den 7 juli 1995 och återförvisade målet till tingsrätten på grund av rättegångsfel, varefter försäkringsbolaget medgav klagandebolagets talan och tingsrätten den 22 januari 1999 ålade försäkringsbolaget att betala begärd ersättning samt klagandebolagets rättegångskostnader.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandebolaget gällande att dess rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till respekt för egendom hade kränkts genom att bolaget ålagts betala förvaltararvode trots att konkursen hävts. Klagandebolaget hävdade vidare att dess rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen och dess rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen hade kränkts. När det gällde artikel 1 i första tilläggsprotokollet fann Europadomstolen att klagandebolaget, genom att dess tillgångar använts för att betala en del av förvaltararvodet, hade berövats egendom samt att detta hade skett i det allmännas intresse och i enlighet med svensk lag.
    Emellertid hade det, med hänsyn till att konkursbeslutet hade upphävts på grund av att det ansetts felaktigt, inte varit en proportionerlig åtgärd att ålägga klagandebolaget att betala förvaltararvode. Artikel 1 i tilläggsprotokollet hade därför kränkts. När det sedan gällde artikel 6:1 i konventionen konstaterade Europadomstolen att åläggandet för klagandebolaget att betala förvaltararvodet var en följd av en klar bestämmelse i konkurslagen och att klagandebolaget därför inte haft en rimlig rättslig grund (”an arguable right”) för att undgå betalningsskyldighet. Under sådana förhållanden var artikel 6:1 inte tillämplig, och denna bestämmelse hade således inte kränkts.

1018 Hans Danelius SvJT 2003Däremot framgick av omständigheterna att klagandebolaget inte haft rätt att få svensk domstol att pröva om bestämmelserna i 2 kap. 25 § konkurslagen stred mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Till följd härav hade också artikel 13 i konventionen kränkts.

37. Hansen mot Turkiet (dom 23.9.2003)
Fråga om rätten till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Sophia Gudrun Hansen (SGH) var en isländsk kvinna som fick två döttrar, födda 1981 och 1982, med Halil Al (HA), som var turkisk medborgare. SGH och HA gifte sig 1984. Makarna bodde med döttrarna på Island men separerade 1989. I juni 1990 begav sig HA med de två barnen på semester till Turkiet, och i augusti samma år fick SGH besked om att HA avsåg att inte låta barnen återvända till Island.
    På Island fattades beslut om äktenskapsskillnad mellan makarna, varvid SGH tillerkändes vårdnaden om barnen på grund av att de hade bott hos henne efter separationen och att Island alltid hade varit deras hemland.
    I oktober 1991 begärde SGH att också i Turkiet tillerkännas vårdnaden om barnen. De turkiska domstolarna beslöt emellertid att ge HA vårdnaden på grund av att de hade uttryckt en önskan att bo hos honom och att de hade vant sig vid ett liv tillsammans med honom i Istanbul. SGH tillerkändes umgängesrätt, men under tiden från mars 1992 till augusti 1998 fick hon inte möjlighet att träffa sina döttrar mer än fyra gånger. HA dömdes vid tre tillfällen till böter för att han inte hade rättat sig efter domen i fråga om umgängesrätten.
    Vid Europadomstolen klagade SGH över brott mot hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjeliv.
    Europadomstolen konstaterade att domstolsförfarandet i Turkiet hade pågått under lång tid och att barnen under denna tid hade varit utsatta för stark press och stor uppmärksamhet i media. Medan förfarandet pågick hade de ansvariga myndigheterna inte vidtagit några åtgärder för att SGH skulle få träffa barnen. De hade inte begärt medverkan av sociala myndigheter, psykologer eller psykiatrer för att underlätta hennes kontakter med barnen eller skapa ett bättre samarbetsklimat mellan henne och HA. Inte heller hade myndigheterna ingripit med effektiva åtgärder mot HA när denne vid olika tillfällen undanhållit barnen och sökt försvåra för SGH att utöva umgängesrätten. Utdömandet av böter mot HA kunde inte ses som en effektiv och adekvat åtgärd därvidlag. Europadomstolen konkluderade att de turkiska myndigheterna, genom att inte vidta effektiva åtgärder för att möjliggöra för SGH att utöva umgängesrätten, hade kränkt hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt familjeliv.

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 101938. Karkin mot Turkiet (dom 23.9.2003)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Vid en politisk demonstration i Ankara höll Karkin i egenskap av fackföreningsman ett tal i vilket han bl.a. talade om ”dem som vill förinta det kurdiska folket med sitt smutsiga krig och sina massakrer” och uppmanade folket att motverka kapitalismen och kämpa för arbetarnas och de förtycktas befrielse. För detta dömdes han av domstol till ett års fängelse och böter.
    Vid Europadomstolen gjorde Karkin gällande att hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att det var fråga om ett politiskt tal som hållits under en fredlig demonstration långt borta från konfliktområdet i sydöstra Turkiet. Europadomstolen fann vidare att det straff som ådömts Karkin var oproportionerligt. Slutsatsen blev därför att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

39. Vasileva mot Danmark (dom 25.9.2003)
Fråga om ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:1 i konventionen)
Sofiika Vasileva var en bulgarisk medborgare, bosatt i Århus. Den 11 augusti 1995 blev hon i en buss i Århus invecklad i en dispyt med en konduktör som anklagade henne för att färdas med bussen utan att inneha giltig biljett. Polis tillkallades, och hon arresterades med stöd av dansk lag för att hon vägrat att på begäran av polisen upplysa om sitt namn, sin adress och sitt födelsedatum. Hon medfördes till en polisstation där hon kvarhölls från klockan 21.30 till klockan 11 påföljande dag.
    Vid Europadomstolen gjorde Sofiika Vasileva gällande att frihetsberövandet varit olagligt och stått i strid med artikel 5:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att transportföretag skulle vara maktlösa om de inte kunde få effektiv hjälp av polisen när de påträffade passagerare som färdades utan giltig biljett och som vägrade att legitimera sig. Domstolen fann att frihetsberövandet i detta fall haft laglig grund men att myndigheterna genom att hålla Sofiika Vasileva i arrest under så lång tid som tretton och en halv timme inte hade gjort en rimlig avvägning av intresset av att fastställa hennes identitet och hennes rätt till personlig frihet. Till följd av frihetsberövandets längd förelåg det således ett brott mot artikel 5:1 i konventionen.

40. Bayle mot Frankrike (dom 25.10.2003) 41. Pages mot Frankrike (dom 25.10.2003)
Frågor om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Båda dessa mål gällde tillämpningen av en huvudregel i fransk lag om att den som till Kassationsdomstolen överklagar en dom varigenom han eller hon ålagts att utge ett visst penningbelopp skall, som villkor för att Kassationsdomstolen skall pröva överklagandet, först fullgöra den betalningsskyldighet som fastställts i den överklagade domen.

1020 Hans Danelius SvJT 2003I de två nu aktuella målen hade klagandena Fabienne Bayle och Jean-Baptiste Pages av appellationsdomstol ålagts att utge stora penningbelopp, Bayle mer än 500 000 euro och Pages mer än 200 000 euro. Var och en av dem hade betalat en del av det utdömda beloppet. Kassationsdomstolen beslöt emellertid att inte pröva deras överklaganden eftersom inte hela de utdömda beloppen hade erlagts. Båda klagandena hävdade vid Europadomstolen att de i strid med artikel 6:1 i konventionen hade förvägrats sin rätt till prövning i Kassationsdomstolen av sina civila rättigheter och skyldigheter.
    När det gällde Fabienne Bayle konstaterade Europadomstolen att hon hade saknat förmåga att betala hela det av appellationsdomstolen utdömda beloppet men att hon hade visat god vilja genom att göra en delbetalning. Dessutom var omständigheterna sådana att hon fick anses i sak ha haft viss utsikt till framgång med sitt överklagande. Under sådana förhållanden var Kassationsdomstolens beslut att inte pröva överklagandet oproportionerligt, och Fabienne Bayle hade således berövats sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning.
    När det gällde Pages anmärkte Europadomstolen att denne inte hade gett Kassationsdomstolen sådana upplysningar om sina ekonomiska förhållanden som gjort det möjligt för Kassationsdomstolen att bedöma hans betalningsförmåga. På grund härav fann Europadomstolen att Kassationsdomstolen i detta fall inte hade förfarit i strid med artikel 6:1 i konventionen genom att vägra att pröva hans överklagande.

42. Koua Poirrez mot Frankrike (dom 30.9.2003)
Frågor om diskriminering (artikel 14 i konventionen) och rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Koua Poirrez var medborgare i Elfenbenskusten, född 1966 och sedan sin barndom bosatt i Frankrike. Han hade adopterats av en fransk medborgare. Han var fysiskt handikappad men förvägrades 1990 handikappspension på grund av att han inte var fransk medborgare och det inte fanns någon ömsesidig överenskommelse mellan Frankrike och Elfenbenskusten med avseende på sociala förmåner av detta slag. Efter en lagändring 1998, varigenom kravet på franskt medborgarskap som förutsättning för handikappspension avskaffats, fick Koua Poirrez bifall till en ny ansökan om sådan pension.
    Koua Poirrez klagade vid Europadomstolen över diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på rätten enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till skydd för egendom.
    Europadomstolen framhöll att en sådan social förmån som en handikappspension, även om den inte är beroende av inbetalda premier, kan anses utgöra en förmögenhetstillgång som skyddas av artikel 1 i tilläggsprotokollet. Det förhållandet att det inte fanns en överenskommelse mellan Frankrike och Elfenbenskusten kunde inte —

SvJT 2003 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2003 1021med hänsyn till att Koua Poirrez bodde och arbetade i Frankrike, att han hade adopterats av en fransk medborgare och att han hade fått socialhjälp i Frankrike — anses tillräckligt för att vägra honom en handikappspension. Domstolen beaktade också att nationalitetsvillkoret hade upphävts 1998 och att Koua Poirrez kort därefter hade beviljats en sådan pension. Enligt domstolens mening hade Koua Poirrez redan före lagändringen haft en rätt som skyddades av artikel 1 i tilläggsprotokollet, och artikel 14 i konventionen var därför också tilllämplig.
    Europadomstolen fann vidare att det inte fanns några godtagbara objektiva skäl för den distinktion som gjorts mellan franska medborgare och medborgare i länder med vilka Frankrike ingått reciproka avtal, å ena sidan, och andra utlänningar, å andra sidan. Domstolens konklusion blev därför att artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i tilläggsprotokollet hade kränkts.

43. Övriga mål
a) Conti mot Italien (dom 10.7.2003), Del Sole m.fl. domar mot Italien (domar 17.7.2003), Battistoni m.fl. domar mot Italien (domar 31.7.2003)
Avsaknad under lång tid av polishjälp med att få hyresgäster vräkta ansågs strida mot klagandenas rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen och till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (jfr bl.a. målet Immobiliare Saffi mot Italien, SvJT 1999 s. 917 ff.).

b) Hartman mot Tjeckiska Republiken (dom 10.7.2003), Granata (nr 2) mot
Frankrike (dom 15.7.2003), Doran mot Irland (dom 31.7.2003)
Avsaknad av rättsmedel mot långsam rättskipning ansågs utgöra ett brott mot artikel 13 i konventionen (jfr målet Kudla mot Polen, SvJT 2001 s. 63 f.). c) Erdei och Wolf mot Rumänien (dom 15.7.2003), Dickmann mot Rumänien (dom 22.7.2003), Glod mot Rumänien (dom 16.9.2003), Todorescu mot
Rumänien (dom 30.9.2003)
Avsaknad av rätt till domstolsprövning med avseende på anspråk på restitution av nationaliserad eller konfiskerad fast egendom ansågs strida mot artikel 6:1 i konventionen. Upphävande av lagakraftvunnen dom varigenom nationaliserad eller konfiskerad fastighet restituerats stred också mot artikel 6:1 (jfr bl.a. målet Brumarescu mot Rumänien, SvJT 2000 s. 78 f.) (fallen Erdei och Wolf, Dickmann och Todorescu). — Upphävande av lagakraftvunnen dom som tillerkänt en person äganderätt till tidigare nationaliserad eller konfiskerad fastighet ansågs utgöra brott även mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (fallen Erdei och Wolf, Dickmann och Todorescu). — Påstående om att domstol saknat opartiskhet på grund av att Rumäniens president uttalat sig kritiskt om domstolar ansågs obestyrkt (fallet Dickmann).

1022 Hans Danelius SvJT 2003d) Yurtdas och Inci mot Turkiet (dom 10.7.2003), Karkin mot Turkiet (dom
23.9.2003)
Statssäkerhetsdomstol ansågs, på grund av att en militär domare ingick i domstolen, inte vara en oavhängig och opartisk domstol (jfr bl.a. målet Incal mot Turkiet, SvJT 1998 s. 593 f.).

e) Grava mot Italien (dom 10.7.2003)
Grava frigavs för sent för att komma i åtnjutande av den straffnedsättning som beviljats honom. Härigenom hade artikel 5:1 i konventionen kränkts. Däremot förelåg inget brott mot artikel 7:1 i konventionen, eftersom det straff som utdömts och avtjänats hade stöd i lag och straffnedsättningen endast gällde verkställigheten av straffet.

f) Ayse Tepe mot Turkiet, Esen mot Turkiet, Yaz mot Turkiet (domar
22.7.2003)
När arresterade personer åsamkats fysiska skador under frihetsberövandet och regeringen inte lämnat någon godtagbar förklaring till hur skadorna uppkommit, har i enlighet med tidigare praxis (jfr bl.a. målet Tomasi mot Frankrike, SvJT 1994 s. 338) vederbörande persons uppgifter om misshandel godtagits och staten ansetts skyldig till brott mot artikel 3 i konventionen. — Frihetsberövande i 15 dagar utan inställelse inför en domare ansågs strida mot artikel 5:3 i konventionen (fallet Ayse Tepe).

g) Yöyler mot Turkiet (dom 24.7.2003)
I målet ansågs styrkt att säkerhetsstyrkor hade bränt ner Yöylers hus och förstört hans egendom inför medlemmar av hans familj, vilka härigenom berövats sina hem och tvingats flytta till annan ort. Detta befanns utgöra omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen) samt kränkning av rätten till respekt för privat- och familjeliv och hem (artikel 8 i konventionen) samt rätten till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen). Eftersom myndigheterna inte hade gjort någon grundlig och effektiv undersökning av händelserna, hade även Yöylers rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) åsidosatts.

h) Al Akidi mot Bulgarien, Hristov mot Bulgarien, Mihov mot Bulgarien (domar 31.7.2003)
Långa häktningstider (över tre år) ansågs strida mot artikel 5:3 i konventionen. — Rätten enligt artikel 5:4 i konventionen till domstolsprövning avseende ett frihetsberövandes laglighet ansågs inte tillgodosedd när principen om parternas likställdhet inte respekterats (fallen Hristov och Mihov) och när domstolarna vägrat att pröva om det alltjämt fanns en skälig misstanke och inte beaktat andra argument avseende frihetsberövandets laglighet (fallet Hristov).