Myter och dygder inom juridiken
— tio noveller om rättslig kommunikation i anledning av en avhandling
Av hovrättsrådet MIKAEL MELLQVIST
Hur överför man effektivt ett juridiskt budskap? Varför tar en domare till sig ett visst juridiskt argument och låter ett annat passera okommenterat förbi? Hur fungerar vi jurister som ”sändare” respektive ”mottagare” när juridiken skall förklaras, förtydligas och försvaras? Vilka sanningar anser vi oss känna till och hur hanterar vi våra fördomar (jodå, sådana har vi alla)? Vad är juridik och vem är jurist? Och varför? Vilka myter är det vi särskilt värnar och omhuldar? Och vilka dygder håller vi för heliga?
Många — och viktiga — frågor. I den här följande novellsamlingen ges inte ett enda svar.1
I.Om budskap och budbärare
Efter att flitigt2 ha läst Ánde Sombys avhandling är jag nu övertygad om att jag har reducerat retoriken alltför mycket. Jag har i och för sig uppfattat retoriken som ett sätt att överbringa övertygande argumentation respektive att analysera mottagandet av sådan argumentation och jag har noterat retoriken som en antik vetenskap, men jag har reducerat den — applicerat på juridiken — som enbart ett verktyg eller som en, i och för sig effektiv, juridisk teknik. Ánde Somby går längre och hävdar tesen att den gällande juridiska metodläran lider av så pass grundläggande och betydelsefulla fel att det kan ifrågasättas om den fortsättningsvis, i ett (post)modernistiskt samhälle, kan skänka juridisk teori och praktik nödvändig legitimitet.3 Han föreslår därför att rättsteorin (och därmed, som jag förstår det, även praktisk juridisk verksamhet) måste utvidgas på vissa sätt.
1Jag vill inte kalla detta en recension eller en anmälan. För det är det inte. Det är inte heller någon kommentar eller replik. Utan i stället ett antal fria och osammanhängande reflexioner i anledning av joikern, juristen, samen och retorikern Ánde Sombys avhandling, Juss som retorikk, Tromsö 1999. ”Nakna” sidhänvisningar avser fortsättningsvis detta verk. Juss som retorikk har anmälts av Hanne Petersen (docent i rättsvetenskap i Köpenhamn och opponent vid Ánde Sombys disputation den 27 februari 1999 i Tromsö) i Retfaerd, nr 2 1999, s. 31 f. Jag skall givetvis inte recensera hennes recension men noterar att hon å ena sidan finner avhandlingen förförande, trivsam och fascinerande, men å andra sidan förvirrande, oroande och frustrerande. Kan man tänka sig bättre reklam? Se också Per Henrik Lindblom, Progressiv process, Uppsala 2000, s. 275.2Om flit se s. 98 f.3Se s. 19.