Aktuella frågor

 

 

 

 

En fråga om mellannamn för adoptivbarn
I min tryckta kommentar till namnlagen (1982:670) har jag behandlat bl.a. frågan om mellannamn för adoptivbarn (Olle Höglund, Namnlagen — En kommentar, 2 uppl. 1998 s. 171 ff.). I 27 § namnlagen regleras det fallet att en person ensam, till skillnad från makar, är adoptant. Paragrafen innebär att adoptivbarnet får, om det förvärvat adoptivförälderns efternamn, bära sitt namn från tiden före adoptionen som mellannamn eller att adoptivbarnet, om det behållit sitt tidigare efternamn, får bära adoptivförälderns efternamn som mellannamn. I anslutning till dessa bestämmelser har jag i kommentaren anfört, att i det fallet då någon adopterar sin makes barn det av 4 kap. 8 § första stycket föräldrabalken (FB) torde följa att 25 § namnlagen och inte den nu berörda 27 § blir tillämplig på barnets rätt att bära mellannamn (s. 173). Enligt nämnda lagrum i FB skall nämligen i det angivna fallet barnet anses som makarnas gemensamma och för makars gemensamma barn regleras rätten till mellannamn i 25 § namnlagen.
    Uttalandet i kommentaren är gjort med tanke på det vanliga fallet att det är ett litet barn som adopterats. Helt nyligen har jag emellertid konfronterats med ett fall där en vuxen och därtill gift kvinna adopterats av sin mors make. Den adopterade (det är svårt att här tala om ”adoptivbarnet”) hade genom äktenskapet förvärvat sin makes efternamn och bar sin biologiska faders efternamn som mellannamn. Adoptionsbeslutet innebar tydligen att hon fick behålla sitt efternamn från tiden före adoptionen (jfr 4 § namnlagen). Nu ville hon som mellannamn bära sin styvfaders efternamn i stället för sin biologiske faders. Namnmyndigheten avslog hennes anmälan om byte av mellannamn. Myndigheten har sedermera i yttrande till länsrätten, dit ärendet överklagats, vidhållit sin mening bl.a. med hänvisning till mitt uttalande i kommentaren. När jag tagit del av det nu föreliggande ärendet har jag blivit tveksam om riktigheten av mitt uttalande i kommentaren till den del det utesluter tillämpning av 27 § namnlagen. Det förefaller mig nu vara en alltför långtgående slutsats av den nämnda bestämmelsen i 4 kap. 8 § första stycket FB. Den omständigheten att den adopterade genom adoptionen anses som makarnas gemensamma barn behöver inte nödvändigtvis medföra att den adopterade i namnhänseende förlorar sin egenskap av adoptivbarn. Att 25 § namnlagen blir tillämplig enligt den nämnda bestämmelsen i FB behöver med andra ord inte utesluta tillämpning av 27 § namnlagen. Den närmast till hands liggande tolkningen synes därför vara att både 25 och 27 §§ är tillämpliga, oavsett om det är fråga om ett litet barn eller en vuxen person.
Olle Höglund

 

 

 

 

En återgång till avtalsprincipen? Replik på Dag Mattssons artikel i Svensk Juristtidning nr 3/05
Dag Mattssons artikel innehåller en mycket intressant beskrivning av hur traditionsprincipen etablerades i Sverige på 1800- och början av 1900-talet. Dock bör det kanske påpekas att det inte var förrän 1925 som Högsta domstolen slutligt fastställde att traditionsprincipen skulle gälla även vid normala omsättningsköp och inte endast vid säkerhetsöverlåtelser. Dag Mattsson beskriver också ganska väl de argument vi från industrins sida framfört för en övergång till avtalsprincipen vid köp mellan näringsidkare. När han hävdar att detta skulle ”röra om i grundvalarna för rättssystemet” skjuter han dock ganska långt över målet.
    Det vi från industrins sida har argumenterat för är att köparen vid omsättningsköp redan genom köpeavtalet ska erhålla företräde framför säljarens fordringsägare vid utmätning och konkurs. Eller med andra ord att avtalsprincipen ska omfatta alla köp och inte endast konsumentköp. En sådan förändring behöver inte påverka regleringen av andra situationer där traditionen tillmäts särskild betydelse.
    Även om köpare ges företräde framför säljarens borgenärer genom avtalet kan man således vid dubbelöverlåtelse mycket väl låta traditionen vara avgörande för vilken av två köpare som ska ha bättre rätt till egendomen. Någon konflikt mellan dessa regler kan inte uppstå utan de bör värderas var för sig. Detsamma gäller kravet på tradition vid pantsättning av lösöre. Här kan det dock, som Dag Mattsson påpekar, uppstå gränsdragningsproblem. Det bör ju inte vara möjligt att kringgå kravet på tradition vid pantsättning genom att maskera transaktionen som ett köp. Vid säkerhetsöverlåtelser bör med andra ord köparen inte ges företräde framför säljarens borgenärer om tradition inte har skett. Dessa gränsdragningsproblem är dock inte värre än att man kan hantera dem i andra rättssystem. Torgny Håstad har vid något tillfälle påpekat att svensk rätt i detta sammanhang är den udda fågeln som drar säkerhetsöverlåtelser och omsättningsköp över en kam. En del av problemet när dessa frågor diskuteras är själva begreppet ”traditionsprincipen”. Det ger intryck av att det är en princip som måste tillämpas genomgående, och om den överges måste den ersättas av en lika genomgående avtalsprincip. Dag Mattsson framhåller traditionsprincipen som ”den kanske viktigaste svenska rättsprincipen”. I själva verket rör det sig inte om en genomgående princip utan om ett antal sinsemellan oberoende regler som ger särskild betydelse åt den fysiska besittningen av lös egendom. Att dogmatiskt framhålla traditionsprincipen som en överordnad princip synes egentligen något främmande för svensk rättstradition där vi annars brukar berömma oss om att vara pragmatiska och se till rättsreglernas faktiska effekt.

 

Argumenten för och emot en ändring
Dag Mattsson redovisar som sagt argumenten för en ändring såvitt avser köp mellan näringsidkare relativt väl. Men han förbiser ett par väsentliga punkter. I sina resonemang synes Dag Mattsson utgå från att det rör sig om ett nollsummespel där köparens förlust motsvaras av en lika stor vinst för säljarens fordringsägare. Detta är emellertid sällan fallet. Som regel är köparens förlust större än den vinst säljarens fordringsägare gör. Detta redan på grund av att det när separations-

rätt kan göras gällande ofta handlar om kundanpassade varor. Men när det gäller köp mellan näringsidkare gäller dessutom att köparen ofta drabbas av omfattande avbrottsförluster om leveransen uteblir. Dessa förluster ger naturligtvis inte några motsvarande vinster för säljarens fordringsägare.
    Dag Mattsson hävdar vidare att förutsättningarna för företagsinteckningen skulle ändras i grunden om avtalsprincipen infördes vid köp mellan näringsidkare. Det är sant att förutsättningarna förändras, men det innebär inte att inteckningsunderlaget totalt minskar i omfattning. När köparen ges separationsrätt kommer ju den köpta egendomen att omfattas av dennes företagsinteckning. Vid tillverkningsköp av kundanpassad utrustning utgör varan dessutom ett bättre säkerhetsunderlag hos köparen än hos säljaren som ju redan från början avsett att avhända sig egendomen.
    Övergången avseende konsumentköp motiverades enligt Dag Mattsson framför allt med rättviseaspekter och hänsynen till det allmänna rättsmedvetandet. Med detta avses att människor i gemen förutsätter att en köpare som betalt sin vara även ska ha rätt att få ut den vid konkurs, eller med andra ord att avtalsprincipen gäller. I annat fall får ju konkursboet både behålla pengarna och varan. Denna uppfattning gäller dock inte endast bland konsumenter utan i lika hög grad bland näringsidkare. Ett skäl till att traditionsprincipen inte orsakar mera krångel än den gör är helt enkelt att de flesta företagare inte känner till den och därför agerar som om avtalsprincipen gällde. Hänsynen till det allmänna rättsmedvetandet borde således inte vara begränsad till konsumentköp.

 

Internationella aspekter
Dag Mattsson konstaterar att skilda regler i olika länder ställer till problem för internationell handel. Han framhåller därvid att rättsläget i Europa är splittrat och hävdar att det, om man skulle enas om en princip, står öppet huruvida det skulle bli avtals- eller traditionsprincipen. Intrycket blir att vi är i gott sällskap och inte behöver ändra våra regler eftersom många andra länder tillämpar samma princip. Härvid bör man dock betänka att inget land tillämpar traditionsprincipen på det fundamentalistiska sätt som Sverige gör. Dag Mattson nämner att tysk rätt ”i princip” kräver tradition. Men tysk rätt tillåter köparen att säkra sin separationsrätt genom att överenskomma med säljaren att denne fortsättningsvis ska inneha egendomen för köparens räkning. Till yttermera visso räcker det om denna överenskommelse kan anses underförstådd, vilket väl som regel är fallet. Detta innebär i praktiken att avtalsprincipen gäller i allt utom namnet. Sådana regler om constitutum possessorium gäller i flera andra länder där traditionsprincipen gäller. En traditionsprincip tillämpad på detta sätt skulle i och för sig lösa problemen även för svensk del, men en sådan teoretisk konstruktion framstår som främmande för svensk rättstradition. Går vi till våra nordiska grannar kan vi konstatera att Finland aldrig övergivit den avtalsprincip som gällde enligt äldre svensk-finsk lag. I dansk rätt har reglerna utvecklats genom praxis och innebär att avtalsprincipen gäller vid omsättningsköp. Norsk rätt har en något annorlunda konstruktion som också utvecklats i praxis. Där låter man konflikten mellan köparen och säljarens borgenärer avgöras av i vems intresse egendomen är kvar

hos säljaren. Om egendomen är kvar hos säljaren i köparens intresse så ges köparen separationsrätt, men om det är i säljarens intresse får säljarens borgenärer företräde. Regeln innebär att avtalsprincipen gäller för de flesta normala omsättningsköp. Detta är för övrigt närmast en förutsättning för de stora anläggningskontrakt som tecknas inom olje- och gasindustrin. Säljaren är helt beroende av förskott från köparen och denne är inte beredd att betala förskott utan att få säkerhet i anläggningen under tillverkning. En ekonomisk garanti är här av flera skäl inget realistiskt alternativ. Dels är köparen vid säljarens obestånd inte i första hand intresserad av ekonomisk kompensation utan av att kunna få ut egendomen så att anläggningen kan färdigställas, dels har säljaren normalt inte möjlighet att skaffa en garanti till tillräckligt belopp.
    I detta sammanhang kan nämnas att det i internationella anläggningskontrakt av samma skäl ofta föreskrivs att köparen ska bli ägare till sådant som tillverkats eller särskilt köpts in för den aktuella anläggningen. När svenska företag levererar på dessa villkor undgår de problem kring denna fråga endast tack vare att utländska köpare i ännu mindre grad än svenska företag känner till de svenska rättsreglerna. För att sammanfatta så skulle en övergång till avtalsprincipen vid köp mellan näringsidkare inte innebära att man ändrar grundvalarna för det svenska rättssystemet. Däremot skulle det för näringslivet, och då främst tillverkningsindustrin, bland annat innebära en förenkling av både inhemska och internationella affärer och reducera risken för onödiga avbrottsförluster. Dessutom skulle rättsreglerna stå i bättre samklang med vad både konsumenter och näringsidkare förutsätter redan gäller. 

Bengt Kriström