Svensk rättspraxis

 

Associationsrätt 1981–2000

 

 


Av professor emeritus CARL HEMSTRÖM

Denna rättsfallsgenomgång tillägnas minnet av professor Håkan Nial (1899–1994), som genom sin verksamhet som forskare, lagstiftare och läroboksförfattare på i synnerhet bolagsrättens område mer än någon annan har kommit att bidra till utvecklandet av denna del av rättsvetenskapen. Hans doktorsavhandling, publicerad redan 1929, gällde aktiebrevens ställning, och under 1930-talet publicerade han ett par mindre skrifter, av vilka här särskilt bör nämnas hans alltjämt aktuella framställningar Om klanderbara och ogiltiga bolagsstämmobeslut och Aktiebolagsrättsliga studier. Under 1930- och 40-talen deltog han som ledamot i lagberedningens arbete på den aktiebolagslag, som antogs 1944, och han var den som i början av 1960-talet fick uppdraget att tillsammans med utredningar i de andra nordiska länderna försöka åstadkomma i möjligaste mån samnordiska lösningar på aktiebolagsrättens problem. Resultatet vad gäller den svenska aktiebolagsrätten publicerades i form av en offentlig utredning 1971 och ledde i sinom tid till antagandet av 1975 års aktiebolagslag. 1955 publicerade han sin stora och centrala monografi Om handelsbolag och enkla bolag, utkommen i en ny upplaga så sent som 1993. Och 1975 kom hans bok Svensk associationsrätt i huvuddrag ut i sin första upplaga — han hann före sin död att ge ut ytterligare fyra upplagor, den sista av hans hand publicerad 1991.
    Håkan Nial var verksam också inom andra delar av rättsvetenskapen såsom exempelvis den internationella privaträtten.
    Vid sidan av sin roll som rättsvetenskapsman var Håkan Nial även verksam på universitetsadministrationens område. Han var bland annat rektor för Stockholms högskola och vid Stockholms universitet.
    Att Håkan Nial var en framstående företrädare för svensk rättsvetenskap är mot bakgrund av det nu sagda uppenbart. Skälet härtill är bland annat hans enastående förmåga att identifiera de problem, som han ställdes inför, och att därefter på ett närmast självklart sätt analysera dem för att därefter komma till förnuftig lösning på dem. Han var en verkligt stor rättsvetenskapsman.
    Inför min redovisning här nedan av rättspraxis på associationsrättens område skall slutligen blott nämnas att Håkan Nial lät utarbeta rättsfallsöversikter på associationsrättens område från 1931 (publicerad i Svensk Juristtidning 1937) till och med 1980 (publicerad i Svensk Juristtidning 1983).

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 19 Förkortningar
ABL alt aktiebolagslagen = 1944 respektive 1975 års aktiebolagslag med diverse ändringar under framför allt 1990-talet
AD = Arbetsdomstolen respektive Arbetsdomstolens domar
BL alternativt bolagslagen = 1895 respektive 1980 års lag om handelsbolag och enkla bolag
BRL = 1971 respektive 1991 års bostadsrättslag
FL alternativt föreningslagen = 1951 respektive 1987 års lag om ekonomiska föreningar
HD = Högsta domstolen HovR = Hovrätt
NJA = Nytt juridiskt arkiv avd. I
PRV alternativt patentverket = Patent- och registreringsverket
RH = Rättsfall från hovrätterna
RÅ = Regeringsrättens årsbok Hänvisningarna till namn på vissa rättsfall kommer från Hemström Lagerstedt, Associationsrättslig rättspraxis med hänvisningar, 2001 års upplaga, Uppsala 2001

 

Översikt av innehållet1:
1. AKTIEBOLAG. 1.1 Bildande s. 20, 1.2 Jäv s. 21, 1.3. Rätten att företräda ett aktiebolag s. 22, 1.4 Låneförbudet s. 26, 1.5 Sanktionsfall s. 26, 1.5.1 Straff s. 26, 1.5.2 Skadestånd s. 28, 1.5.2.1 Skadestånd till bolaget enligt ABL:s regler s. 28, 1.5.2.1.1 Formella förutsättningar för skadeståndstalan från bolagets sida s. 28, 1.5.2.1.2 Sakliga förutsättningar för skadestånd till bolaget s. 30, 1.5.2.2 Skadestånd till aktieägare eller annan tredje man s. 32, 1.5.2.3 Skadestånd enligt grunderna för ABL 15 kap. 1 § s. 35, 1.5.2.4 Skadestånd enligt skadeståndsrättens regler s. 36, 1.5.3 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust s. 36, 1.5.4 Andra fall av personligt betalningsansvar s. 39, 1.5.5 Ansvarsgenombrott s. 40, 1.5.6 Återbärings- och ersättningsskyldighet enligt ABL 12 kap. 5 § s. 40, 1.5.7 Låneförbudet enligt ABL 12 kap. 7 § — Ogiltighet eller inte ogiltighet s. 49, 1.6 Tvångsinlösen s. 51, 1.7 Likvidation och konkurs s. 53, 1.8 Upplöst bolags partshabilitet s. 56, 1.9 Frågor med koppling till reglerna om ökning av minimikapitalet till 50 000 kr respektive 100 000 kr s. 56.
    2. HANDELSBOLAG. 2.1 Bildande s. 57, 2.2 Skadestånd s. 57, 2.3 Ansvar gentemot tredje man s. 57, 2.4 Handelsbolags upphörande och liknande s. 60.
    3. ENKLA BOLAG. s. 61.

 

1 Anmärkning: Mål rörande värdering av aktier och andelar samt föreningars skattemässiga status har inte som sådana medtagits i denna översikt, ej heller stämpelskattemål.

20 Carl Hemström SvJT 2005 4. EKONOMISKA FÖRENINGAR (inklusive bostadsrättsföreningar vad gäller organisationsrättsliga frågor). 4.1 Ekonomisk förenings status s. 65, 4.2 Innebörden av skiljeklausul s. 65, 4.3 Skyddet för medlemmarna s. 66, 4.4 Rätt att lämna en ekonomisk förening s. 67, 4.5 Uteslutning ur ekonomisk förening s. 69, 4.6 Klander av föreningsstämmobeslut s. 70, 4.7 Registreringsfrågor s. 71, 4.8 Övrigt s. 72.
    5. IDEELLA FÖRENINGAR. 5.1 Begreppet ideell förening s. 73, 5.2 Klander av föreningsbeslut s. 74, 5.3 Rätt att lämna ideell förening s. 76, 5.4 Uteslutning ur ideell förening s. 77, 5.5 Diverse om ideella föreningar s. 79, 5.6 Gränsdragningen förening — stiftelse s. 80, 5.7 Domstols behörighet i övrigt s. 80.
    6. DIVERSE. s. 81.

 

1. Aktiebolag
1.1 Bildande
NJA 1998 s. 343 gäller ett fall där en person undertecknade ett överlåtelseavtal för ett aktiebolag under bildande, vilket emellertid inte kom att registreras. Han gjorde gällande att han endast handlat som ställföreträdare eller ombud för ett annat bolag som stiftare. Då detta förhållande inte framgick av avtalet eller på annat sätt blev han personligen ansvarig för förpliktelser på grund av avtalet. Jfr ABL 2 kap. 13 § och 16 kap. 3 §. NJA 1984 s. 595 gällde frågan om medel som fanns på ett postgirokonto som var öppnat för ett aktiebolag under bildande kunde tas i anspråk genom betalningssäkring för fordran mot en person som utgjorde bolagets styrelse. HD konstaterade i målet att medlen på postgirokontot hade varit skyddade mot utmätning och betalningssäkring för aktieägares och bolagsföreträdares personliga skulder om bolaget vid förrättningstillfället hade varit registrerat. Hur däremot situationen var att bedöma då fråga var om ett aktiebolag som ännu inte var registrerat var en fråga, som inte behandlats i 1900-talets lagstiftning på aktiebolagsrättens område. Så mycket stod dock klart som att egendom, som av ett bolag i vederbörlig ordning förvärvats genom aktieteckning, redan före bolagets registrering var fredad mot anspråk från de olika bolagsintressenternas egna borgenärer. Och detsamma måste antas gälla vad som direkt har trätt i stället för sådan egendom, och under vissa förhållanden också pengar som har sammanblandats med aktiekapitalsmedel. ”Huruvida egendom som i annat fall har förvärvats för ett bolag kan före registreringen utmätas och betalningssäkras för fordringar mot aktieägare eller bolagsrepresentanter” fann HD kunna lämnas öppet i det aktuella målet.
    I 1974 års handelsregisterlag föreskrivs i 19 § att registrering eller avförande ur registret som kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om ej av omständigheterna framgår att denne varken haft eller bort ha vetskap därom.

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 21 En motsvarande föreskrift fanns fram till och med utgången av 1994 i ABL 18 kap. 3 §. I NJA 1987 s. 592 (Holma Stallinredningar) uppkom frågan om ett aktiebolag, som under flera års tid levererat varor till en enskild näringsidkare, kunde göra denne personligen betalningsansvarig för leveranser som skett sedan han ombildat den enskilda firman till ett aktiebolag, varom kungörelser skett enligt de nyssnämnda bestämmelserna i handelsregister- och aktiebolagslagarna. Skälet till att det levererande aktiebolaget gjorde sådant ansvar gällande var det, att man från dess sida inte observerat att ombildning till aktiebolag hade skett vartill även kom, att ägaren av firman respektive aktiebolaget även efter det att ombildningen ägt rum gjort flera inbetalningar till det levererande aktiebolaget avseende andra fakturor, och att han vid dessa betalningar hade använt bankgiroblanketter som var försedda med uppgiften att de avsåg den enskilda firman. Högsta domstolen (fyra av fem ledamöter) hänvisade i sina domskäl till de motivuttalanden som låg till grund för de redan 1887 utfärdade firmabestämmelserna, att tredje man till stöd för att han varken ägt eller bort äga kännedom om en registrerad uppgift endast fick åberopa faktiska förhållanden, som gjort det omöjligt för honom att få del av kungörelsen. De omständigheter som säljarbolaget anfört innebar inte att det förelegat något faktiskt förhållande som gjort det omöjligt för detta att få del av de registrerade uppgifterna. Säljarbolaget hade inte heller gjort gällande att de registrerade uppgifterna varit sådana att de inte kunnat hänföras till den verksamhet som den enskilde näringsidkaren bedrivit. Registerinnehållet skulle därmed anses vara känt av tredje man, varför säljarbolagets talan ogillades. Jfr här NJA 1991 s. 412 beträffande frågan om en leverantör, som träffat avtal med en enskild näringsidkare om leverans av varor, skulle anses ha fått kännedom om ett av näringsidkaren ägt aktiebolag varit leverantörens rätta motpart genom att uppgifter om bolaget tagits in i aktiebolagsregistret och kungörelse hade ägt rum. Se härom vidare nedan under Andra fall av personligt betalningsansvar.
    Sedan dessa mål avgjordes har ABL 18 kap. 3 § undergått viss förändring — den tidigare gällande bestämmelsen om publicitetsverkan stod inte helt i överensstämmelse med föreskrifterna i EG:s publicitetsdirektiv. Däremot står 19 § handelsregisterlagen — och för övrigt även en motsvarande bestämmelse i föreningslagen — oberörd av lagstiftningen på aktiebolagsrättens område.

 


1.2. Jäv
NJA 1982 s. 1 (Hunneboverken) gäller ett fall där en av två delägare i ett aktiebolag som tillika var styrelseledamot och firmatecknare i bolaget, för bolagets räkning hade utfärdat ett skuldebrev om 75 000 kronor till sin hustru i anledning av tjänster som hon utfört. Skuldebrevet hade han utfärdat vid en tidpunkt då bolaget hade en ansträngd ekonomisk ställning och han själv avsåg att sälja sina aktier i

22 Carl Hemström SvJT 2005 bolaget och lämna detta. HD konstaterar att styrelseledamoten därmed enligt jäv varit förhindrad att för bolagets räkning utfärda det aktuella skuldebrevet, 1944 års aktiebolag (som var aktuell i målet) stadgade nämligen i likhet med gällande aktiebolagslag att en styrelseledamot saknade befogenhet att ingå avtal om han i frågan hade ett väsentligt intresse som kunde vara stridande mot bolagets. Men ogiltigheten kunde, så som är fallet också enligt gällande rätt, botas om motparten var i god tro. HD fann dock att kvinnan som mottagit skuldebrevet haft god kunskap om bolagets förhållanden och att hon också känt till de motsättningar som rådde mellan hennes man och den andre bolagsmannen liksom om sin makes planer på att sälja sina aktier och lämna sin befattning i bolaget. Hon bedömdes av dessa skäl inte ha varit i god tro varför hon inte på skuldebrevet kunde grunda någon rätt mot bolaget. — Det kan tilläggas att det förhållandet att den bolagsman som utfärdat skuldebrevet därefter beviljats ansvarsfrihet för sin förvaltning under den tid som var aktuell i målet, inte påverkade utgången eftersom det inte framkommit någon omständighet som visade att beslutet om ansvarsfrihet innefattat ett ställningstagande från bolagets sida till det i målet aktuella rättsförhållandet. — Som bekant har ABL numera ändrats på så sätt, att befogenhetsöverskridanden i vissa fall inte medför ogiltighet även om tredje man är i ond tro. Eftersom jävsregeln är intagen i aktiebolagslagen gäller dock alltjämt att tredje mans onda tro medför ogiltighet.
    Av NJA 1981 s. 1117 framgår att styrelsekapitlets jävsregel i 1944 års ABL inte — och inte heller i 1975 års ABL — var tillämplig på styrelseledamot som var ensam ägare av alla aktier i det i målet aktuella bolaget. Jävsregeln var med andra ord en regel till skydd för aktieägarna och inte för tredje man. Att så är fallet framgår numera — efter lagändring 1998 — explicit av ABL 8 kap. 20 § vad avser styrelseledamot och 8 kap. 28 § vad avser verkställande direktör.

 

1.3 Rätten att företräda ett aktiebolag
NJA 1995 s. 437 (Merchant) uppkom frågan om en verkställande direktör, som också var ensam firmatecknare, innehade sådan ställning eller i varje fall hade fått sådant uppdrag av styrelsen, att han haft befogenhet att sluta visst avtal. Bakgrunden till målet var att diskussioner förts mellan huvudägaren Gunnar Grundström i Merchant Grundström & Partners Holding AB (nedan Merchant), vilket var moderbolag i en koncern som huvudsakligen bedrev fondkommissionsverksamhet, och Hans S, som själv och via ett helägt bolag ägde en större post aktier i Utvecklings AB Optimum, i vilket även Merchant ägde aktier, nämligen 19 procent av kapitalet med 49 procent av aktiernas röstvärde, om förvärv av aktier m.m. i Optimum. Hans S gjorde gällande att Grundström bundit Merchant genom ett muntligt avtal som innebar, att Merchant förvärvat aktier, konvertibla skuldebrev och optionsrätter i Optimum. Merchant å sin sida gjorde gällan-

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 23 de att om över huvud något avtal hade träffats detta hade varit beroende av villkor som inte infriats, främst av att den muntliga överenskommelsen godkändes av Merchants styrelse. Ett förvärv av de aktuella aktierna hade inte kunnat beslutas av Grundström — frågan var nämligen av sådan vikt att endast styrelsen kunnat besluta om förvärvet i fråga. HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida Gunnar Grundström haft befogenhet att ingå det ifrågavarande avtalet samt huruvida, för det fall att han saknat sådan befogenhet, Hans S insett eller bort inse detta. — ABL 8 kap. 6 § innehöll i början av 1990-talet föreskriften att styrelsen svarade för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Fanns verkställande direktör, skulle han handha den löpande förvaltningen enligt riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelade. Gränsen mellan vad som var styrelsens och verkställande direktörens åligganden följde av föreskriften i 8 kap. 6 § första stycket tredje meningen som — läst positivt — föreskrev att den löpande förvaltningen omfattade sådana åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet varken var av osedvanlig beskaffenhet eller stor betydelse. Av 8 kap. 11 § följde så, att styrelsen företrädde bolaget och tecknade dess firma och av 8 kap. 12 § att verkställande direktör alltid ägde företräda bolaget och teckna dess firma beträffande åtgärder som föll inom den löpande förvaltningen. Till detta kom emellertid att styrelsen enligt 8 kap. 11 § kunde ge olika personer s.k. särskild firmateckningsrätt, vilket gav dem som erhållit sådant bemyndigande rätten att företräda och binda det berörda bolaget förutsatt att de kunde återföra företrädandet på ett uppdrag av styrelsen eller den verkställande direktören. 8 kap. 14 § innehöll slutligen föreskrifter om vad som hände då den som företrätt bolaget överskridit sin behörighet som VD respektive sin befogenhet som ställföreträdare. Tredje man var i båda dessa avseenden skyddad i händelse av god tro. — Merchants styrelse hade inte fattat något beslut om inköp av Hans S’ aktier i Optimum. Men frågan var om Grundström endera till följd av sin ställning som VD eller till följd av den firmateckningsrätt som han erhållit hade bundit Merchant att köpa de aktuella aktierna. — HD (tre av fem ledamöter) börjar med frågan om Grundström i sin egenskap av verkställande direktör kunnat träffa det aktuella avtalet. HD konstaterar här att ett köp av de berörda aktierna, konvertiblerna och optionerna skulle avse ett värde av nära 22,5 miljoner kronor och att det efter full konvertering och fullt utnyttjande av optionerna skulle leda till såväl att Merchant i princip skulle komma att omfattas av vissa i fondkommissionslagen föreskrivna restriktioner i sin verksamhet som att Optimum skulle komma att förändra ställning från att vara ett intressebolag till att bli ett koncernföretag med bl.a. krav på koncernredovisning — vilket Merchant vid ett annat förvärv genom vissa särskilda åtgärder för övrigt hade undvikit. Detta sammantaget fann HD medföra att frågan om köp av de aktuella aktierna inte hörde till om-

24 Carl Hemström SvJT 2005 rådet för den löpande förvaltningen. HD har här uppenbarligen byggt på rekvisitet i 8 kap. 6 § att den löpande förvaltningen inte omfattade åtgärder som med hänsyn till omfattningen av bolagets verksamhet var av stor betydelse. Men frågan var då om bundenhet ändock skulle uppkomma till följd av att Hans S varit i god tro, dvs. varken insett eller bort inse att Grundström inkräktade på styrelsens kompetensområde. Här säger HD helt kortfattat att Hans S måste ha insett att frågan inte föll inom området för den löpande förvaltningen. — Återstod så frågan om Grundström bundit Merchant till följd av den firmateckningsrätt som han ju också hade. Här säger HD att ”en ensam firmatecknare kan sägas ha samma behörighet som styrelsen att företräda bolaget utåt. Behörigheten följer dock inte automatiskt av någon motsvarande befogenhet. Först om firmatecknaren innehar en befattning som medför rätt att i vissa hänseenden handla med utomstående, t.ex. som inköpschef, eller av styrelsen får uppdrag att företa en viss rättshandling eller vissa rättshandlingar får han företräda bolaget.” För att utröna om Grundström fått uppdraget att ingå det omtvistade avtalet eller att förvärva aktier och andra värdepapper i Optimum fördes förhör under sanningsförsäkran med Grundström och Merchants styrelseordförande, vilka båda förnekade att så skett. HD kom sammanfattningsvis till resultatet att något uppdrag inte lämnats. Återstod så frågan om Grundström trots detta i sin egenskap av firmatecknare bundit Merchant till följd av att Hans S varit i god tro. Här påpekar HD att bevisbördan för att medkontrahenten inte var i god tro åvilade bolaget. HD kom inte desto mindre till resultatet att Hans S inte var i god tro rörande Grundströms uppdrag — man konstaterar nämligen att Hans S visste att frågan om förvärvet av hans aktier, konvertibler och optioner var kopplat till att Merchant och Optimum sammansmältes genom en fusion och att Hans S var medveten om att något beslut om ett sådant samgående inte hade fattats vid den tidpunkt då det påstådda köpet skulle ha ägt rum utan uppskjutits till ett styrelsesammanträde vid en senare tidpunkt. Det anförda leder, säger HD avslutningsvis, till att Hans S borde ha insett att Gunnar Grundström saknade styrelsens uppdrag att ingå det omtvistade avtalet med Hans S och att Hans S bort inse detta. — Två justitieråd var emellertid skiljaktiga. De var av uppfattningen att det inte var visat att Hans S insett eller bort inse att Grundström saknade uppdrag från Merchants styrelse att med Hans S och dennes bolag träffa det omstridda avtalet.
    I AD 1990 Nr 58 aktualiseras fråga om god tro med avseende på befogenhetsöverskridande genom avtal som innefattat åtagande för aktiebolag att utge lön och tantiem till verkställande direktör i dotterbolag under en tid av tre år i händelse av dennes avgång p.g.a. ägarförändringar. AD 1994 Nr 132 gäller bl.a. frågan om av ett aktiebolag utfärdade garantier till en verkställande direktör inte blivit bindande för bola-

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 25 get därför att de stred mot såväl bolagets syfte som generalklausulen i ABL:s styrelsekapitel.
    Enligt ABL 15 kap. 5 § — efter lagändring 15 kap. 9 § — äger en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier föra talan om skadestånd för bolagets räkning mot bland andra styrelsens ledamöter. Av NJA 1993 s. 31 framgår att behörigheten för minoriteten innefattar inte endast rätt att väcka och föra talan vid domstol utan också rätt att föranstalta om exekution och liknande åtgärder. Såväl majoriteten som olika minoritetsgrupper kan föra den talan som varje grupp anser befogad.
    Då ett aktiebolag har försatts i konkurs förlorar bolagsstämman rätten att befatta sig med bolagets tillgångar eller att bevilja ansvarsfrihet. I stället har konkursboet kunnat använda sig av en i ABL 15 kap. 6 § andra stycket given regel — numera intagen i 15 kap. 14 § — enligt vilken konkursbo äger föra talan mot bland annat styrelseledamot i fråga om förvaltningen under ett räkenskapsår utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats eller att en i ABL 15 kap. 5 § — numera 15 kap. 10 § — stadgad ettårig preskriptionstid förflutit. För att konkursboet skall få väcka sådan talan gäller inte såsom processförutsättning att beslutet härom har träffats i särskild ordning. Anledning förekommer inte heller, säger Högsta domstolen i NJA 1985 s. 376, att frånkänna den till vilken konkursboet påstås ha överlåtit sin skadeståndsfordran möjlighet att få sitt härpå grundade anspråk prövat i rättegång.
    I mål om avhysning har Svea hovrätt godtagit rättegångsfullmakt undertecknad av verkställande direktören för ett fastighetsbolag såsom en löpande förvaltningsåtgärd, se RH 1995:87.
    Aktiebolagslagen tillåter att styrelsen i vissa fall består av en ledamot förutsatt att det även finns en suppleant. När den ende styrelseledamoten i ett aktiebolag blivit obehörig är suppleant behörig att såsom styrelse företräda bolaget, se NJA 1994 s. 664 I och II. Då suppleant saknats har Svea hovrätt accepterat att ett aktiebolag företrätts av dess styrelseledamot, se RH 1997:88.
    I AD 1984 Nr 3 var frågan om en ägare till ett aktiebolag som förhandlade om samgående med andra bolag till ett nytt aktiebolag, genom att underteckna ett utkast till anställningsavtal mellan det tilltänkta nya bolaget och en företagsledare i hans gamla bolag, ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt bl.a. grunderna för ABL 2 kap. 13 § när samgåendet inte blev av och arbetsgivaren inte tillämpade villkoren i avtalsutkastet på den gamla anställningen. AD förklarade att företagsledaren varit väl insatt i förhandlingarna om samgåendet och att han uppenbarligen haft klart för sig att avtalsutkastet inte skulle bli definitivt bindande förrän hela affären om samgåendet blivit klar och de tilltänkta kompanjonerna godkänt utkastet. Det fanns därmed inte utrymme för att ålägga aktiebolagets ägare och verkställande direktör skadeståndsskyldighet.

 

26 Carl Hemström SvJT 2005 1.4 Låneförbudet
Överträdelse av låneförbudet har i ett fall — NJA 1986 s. 56 — lett till straffansvar — se om detta nedan under rubriken Straff — medan i ett annat fall — NJA 1992 s. 717 (Parlamentet) — otillåtna lån medfört en ogiltighetssanktion — se om detta nedan under rubriken Låneförbudet i ABL 12 kap. 7 § — ogiltighet eller inte ogiltighet. I åter ett annat fall, RH 1987:89, har ett lån setts som förskott på lön.

 

1.5 Sanktionsfall
1.5.1 Straff
Aktiebolagslagen innehåller endast ett straffstadgande, nämligen 19 kap. 1 § i vilket blott ett fåtal överträdelser av aktiebolagslagen straffbelagts. Om skälen till denna begränsning se min uppsats i Festskrift till Anders Agell, 1994. Endast ett par fall av överträdelser av sådana föreskrifter finns redovisade under den tjugoårsperiod som denna genomgång avser. Ett fall gäller överträdelse av det låneförbud som stadgas i ABL 12 kap. 7 §, nämligen NJA 1986 s. 56. En person som var ensam styrelseledamot och verkställande direktör i ett aktiebolag och som dessutom ägde 260 av de 1 000 aktierna i bolaget hade dels vid ett par tillfällen underlåtit att omgående tillföra bolaget betalningar om sammanlagt ca 520 000 som gjorts av ett par utomstående personer och dels vid ett par tillfällen av bolaget lånat sammanlagt 240 000 kronor. Högsta domstolen uttalade i sin dom att de viktiga intressen, som från både allmän och enskild synpunkt uppbar låneförbudet, genom dessa förfaranden hade så allvarligt åsidosatts att endast böter inte kunde komma i fråga som påföljd utan att det av allmänpreventiva skäl var påkallat med fängelsepåföljd. Straffet bestämdes till fängelse en månad.
    Ett annat fall som också gällde tillämpning av ABL 19 kap. 1 § är hovrättsfallet RH 129:81 i vilket frågan var om styrelseordföranden för ett aktiebolag hade åsidosatt föreskriften i ABL 8 kap. 9 § första stycket andra och tredje meningarna (numera 8 kap. 17 § första stycket och 18 § andra stycket) att beslut inte får fattas i ett ärende, om inte såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter dels har fått tillfälle att delta i ärendets behandling dels har fått ett tillfredsställande underlag för att avgöra ärendet dels slutligen aktuella suppleanter inkallats att tjänstgöra. Det speciella i fallet var att fråga var om ett landstingsägt aktiebolag, i vilket styrelsens ordförande och styrelsens ledamöter hade utsetts med utgångspunkt från maktförhållandena i landstinget, och styrelsens socialdemokratiske ordförande hade nöjt sig med att på sätt brukat ske i kommunala nämnder lämna information till gruppledaren på den borgerliga sidan angående ett förestående beslut att utse ny verkställande direktör i bolaget. Styrelseordföranden, Erik N, åtalades men friades av såväl tingsrätt som hovrätt. Hovrätten påpekade i sina domskäl att Erik N i god tid sammanträffat med och underrättat gruppledaren för de borgerliga styrelseledamöterna,

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 27 Lennart S, och att omständigheterna med styrka talade för att han haft fog för sin uppfattning, att Lennart S omedelbart efter sammanträffandet skulle höra efter hur de borgerliga styrelseledamöterna ställde sig till det aktuella VD-förslaget. Till detta kom att Lennart S omkring en vecka före styrelsesammanträdet fick en dagordning varav framgick att VD-frågan skulle behandlas. Erik N hade kunnat räkna med att Lennart S åtminstone då i egenskap av gruppledare skulle informera styrelsens borgerliga ledamöter. Särskilt med hänsyn till att Erik N förfarit helt enligt gängse praxis för styrelsearbetet och till att Erik N med fog kunnat förvänta sig att Lennart S skulle agera fann hovrätten sammanfattningsvis att Erik N:s underlåtenhet inte var sådan att den skulle medföra ansvar för honom.
    Vid sidan av de nu nämnda fallen finns ett antal fall i vilka olika personer åtalats för olika brott med aktiebolagsrättslig anknytning. Ett sådant är NJA 1988 s. 383. I detta fall var fråga om ansvar för en revisor för medhjälp till bokföringsbrott. Revisorn hade enligt åtalet, trots att de för bokföringen ansvariga personerna i åtskilliga hänseenden brustit i fråga om sin bokföringsskyldighet vilket medfört oriktiga uppgifter i balans- och resultaträkningar, avgivit s.k. rena revisionsberättelser avseende ett par räkenskapsår. Härigenom hade han enligt åtalet medverkat till att felaktiga ingångsvärden kommit att användas för de följande räkenskapsåren, vilket lett till att rörelsens ställning, förlopp och resultat inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Högsta domstolen fann att då revisorn, trots att han var väl medveten om att såväl huvudbokföringen som de aktuella boksluten förorsakat hans medarbetare betydande svårigheter och osedvanligt omfattande arbetsinsatser, inte hade företagit eller föranstaltat om någon ytterligare granskning eller på annat sätt övertygat sig om att medarbetarna verkligen lyckats bemästra svårigheterna, hade åsidosatt sina skyldigheter som revisor. En närmare kontroll skulle nämligen ha visat att boksluten var felaktiga. Genom att likväl ange rena revisionsberättelser hade han medverkat till att felaktiga ingångsvärden kommit att användas de följande räkenskapsåren och han hade därigenom av oaktsamhet främjat de begångna bokföringsbrotten. NJA 1992 s. 691 gällde åter fråga om ansvar för svindleri i samband med att ett aktiebolags registrerade aktiekapital hade ökats genom en apportemission. Åtal väcktes på grund av att emissionsanmälan till PRV, vilken upptagit riktiga uppgifter om värdet på apportegendomen, ej åtföljts av en redogörelse för vissa finansiella transaktioner som föregått emissionen. Högsta domstolen konstaterade att vissa av reglerna om nyemission i ABL 4 kap. syftar till att tillförsäkra aktieägarna erforderligt informationsmaterial men att ingivandet av detta material till PRV inte utgör någon förutsättning för att registrering av kapitalökningen skall kunna ske. Enligt ABL 4 kap. 12 § gäller sålunda som förutsättning för registrering av en apportemission bl.a. att all apportegendom har tillförts bolaget, att egendomen inte har åsatts

28 Carl Hemström SvJT 2005 ett högre värde än det verkliga värdet för bolaget och att egendomen är eller kan antas bli till nytta för bolaget. Att dessa förutsättningar är uppfyllda kontrolleras genom att ett yttrande av en kvalificerad revisor inges i registreringsärendet. Regelsystemet avser alltså bland annat att skydda borgenärsintresset av att verkliga värden motsvarande kapitalökningen tillförts bolaget. Hur stort det totala egna kapitalet i bolaget blir efter nyemissionen ger registreringsuppgiften däremot inte något besked om. Den som vill få en överblick över bolagets ekonomiska situation måste skaffa sig ytterligare information genom exempelvis årsredovisningen, delårsrapporter osv. I det aktuella fallet hade det inte förelegat något registreringshinder — bolaget hade tillförts egendom motsvarande kapitalökningen. Frågan blir då, säger HD, om, trots att registreringshinder inte förelegat, emissionsanmälan likväl innefattat ett vilseledande genom att de finansiella transaktioner som föregått emissionen ej redovisats i registreringsärendet. HD framhåller att man har att utgå från att åtalet avser ett vilseledande genom information i en registreringsanmälan för vilken bestämda lagregler gäller. Det är alltså inte fråga om ett uppgiftslämnande i allmänhet, där utelämnande av viss information kan generellt sett vara i lika mån vilseledande som en positivt oriktig uppgift. Den lagreglerade uppgiftsskyldigheten enligt ABL 4 kap. 12 § får anses sätta ramen för vad som kan anses vara vilseledande. Har uppgiften till PRV varit korrekt enligt ABL 4 kap. 12 § kan något vilseledande inte föreligga. RH 1990:102 gäller fråga om ansvar för svindleri m.m. genom offentliggörande av oriktiga och vilseledande uppgifter om resultat och omsättning i ett aktiebolag och en koncern för att påverka priset på aktierna i bolaget.

 

1.5.2 Skadestånd 1.5.2.1 Skadestånd till bolaget enligt ABL:s regler 1.5.2.1.1 Formella förutsättningar för skadeståndstalan från bolagets sida I ABL 15 kap. 5 § första stycket angavs tidigare hur beslut inom aktiebolag skulle fattas om att väcka talan bland annat mot revisor i bolaget om ersättningsskyldighet för skada som han/hon vållat vid fullgörande av sitt uppdrag. Paragrafen har vid lagändring 1998 fått beteckningen 15 kap. 7 § — utan att den undergått någon ändring i sak i nu aktuellt avseende. Paragrafen anger att talan om skadestånd får väckas om majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier vid bolagsstämma har biträtt ett förslag att väcka skadeståndstalan mot revisor. I NJA 1990 s. 286 (Lidingöbro Värdshus/Hagström & Sillén) uppkom frågan om de beslut som fattats vid tre ordinarie bolagsstämmor i ett aktiebolag var sådana, att de formella förutsättningarna enligt den aktuella paragrafen var uppfyllda. I protokoll som förts vid bolagsstämmorna i bolaget hade vad

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 29 gäller ansvar antecknats följande under rubriken ”Årsredovisning och revisionsberättelse”: ”Styrelsens förslag till åtgärder, innefattande bl.a. fullföljd av två processer inför domstol mot f.d. kamreren i bolaget respektive hans familj, krav på ersättning från f.d. kamreren, polisanmälan rörande brottsliga åtgärder från f.d. kamrerens sida, samt skadeståndskrav mot revisorerna för bolaget biträddes av bolagsstämman.” Sedan bolaget väckt talan om skadestånd mot den revisionsbyrå där bolagets revisorer var verksamma invände revisionsbyrån, att formuleringen av stämmobesluten inte visade att beslut fattats om väckande av skadeståndstalan. Sedan tingsrätten avvisat bolagets talan begärde detta att få förebringa bevisning till styrkande av att bolagsstämmornas beslut innefattat även att talan skulle väckas mot revisorerna/revisionsbyrån. Hovrätten avslog detta yrkande och fastställde tingsrättens beslut att avvisa käromålet. Då målet härefter prövades av HD konstaterade domstolen först att det av ABL 15 kap. 5 § jämfört med 15:1 och 2 följde, att en förutsättning för att en talan om skadestånd mot en revisor om ersättningsskyldighet för skada som han vållat vid fullgörande av sitt uppdrag var, att vid bolagsstämma majoriteten eller en på visst sätt bestämd minoritet biträtt förslag om anställande av skadeståndstalan. HD kom härefter till resultatet att motsvarande processförutsättning måste gälla om talan väcks inte mot de enskilda revisorerna utan mot det revisionsbolag där dessa varit anställda. Något krav att bolagsstämmoprotokollet skulle ange att talan skulle väckas mot revisionsbolaget kunde dock inte ställas. HD går härefter in på frågan om bolaget skulle tillåtas åberopa muntlig bevisning till styrkande av att de i protokollen upptagna besluten innefattat även att talan skulle få väckas vid domstol. När det gäller bolagsstämmobeslut av nu aktuellt slag måste, säger HD, utgångspunkten vara, att ett i behörig ordning justerat protokoll från bolagsstämma äger vitsord i fråga om beslutets innehåll, såvida det inte i särskild rättegång visats att beslutet haft annat innehåll än det protokollförda. I det nu aktuella fallet var det emellertid snarast fråga om tolkningen av beslut som kommit att bli oklart eller ofullständigt formulerade. Mot bakgrund av att en precisering av i vilka former ett skadeståndskrav skulle framställas inte hade varit nödvändigt om det i stället hade gällt skadeståndskrav mot styrelseledamot eller verkställande direktör — ett beslut om att ansvarsfrihet vägrats inrymmer nämligen en möjlighet att framställa skadeståndsanspråk både utom rätta och i rättegång — och det därtill låg nära till hands att anta att de i målet aktuella besluten avsetts inbegripa möjligheten att de skadeståndskrav som stämman ställt sig bakom vid behov skulle kunna framställas även i rättegång, kom HD sammanfattningsvis till resultatet, att bolaget skulle ges rätt att åberopa den erbjudna muntliga bevisningen.
    Enligt ABL 15 kap. 9 § — före lagändring 15 kap. 5 § — äger en minoritet bestående av ägarna till minst en tiondel av samtliga aktier föra talan om skadestånd för bolagets räkning mot bland andra styrel-

30 Carl Hemström SvJT 2005 sens ledamöter. Som anmärkts redan ovan under rubriken Rätten att företräda ett aktiebolag uttalas i NJA 1993 s. 31 att såväl majoriteten som olika minoritetsgrupper kan föra den talan som varje grupp anser befogad.
    Då ett aktiebolag har försatts i konkurs förlorar bolagsstämman rätten att befatta sig med bolagets tillgångar eller att bevilja ansvarsfrihet. I stället har konkursboet kunnat använda sig av en i ABL 15 kap. 6 § andra stycket given regel (numera intagen i 15 kap. 14 §) enligt vilken konkursbo äger föra talan mot bland annat styrelseledamot i fråga om förvaltningen under ett räkenskapsår utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats eller att en i ABL 15 kap. 5 § (numera 15 kap. 10 §) stadgad ettårig preskriptionstid förflutit. För att konkursboet skall få väcka sådan talan gäller inte såsom processförutsättning att beslutet härom har träffats i särskild ordning. Som anmärkts ovan under rubriken Rätten att företräda ett aktiebolag säger Högsta domstolen i NJA 1985 s. 376, att anledning inte heller förekommer att frånkänna den till vilken konkursboet påstås ha överlåtit sin skadeståndsfordran möjlighet att få sitt härpå grundade anspråk prövat i rättegång. AD 1998 Nr 101 gällde bl.a. frågan om betydelsen av en klausul i ett mellan ett bolag och dess verkställande direktör träffat avtal att skadeståndstalan mot den verkställande direktören förutsatte att bolagets revisor inte tillstyrkte ansvarsfrihet eller att VD:n övertygas om brott, begånget i tjänsten. Revisorn beslutade emellertid att varken tillstyrka eller avstyrka ansvarsfrihet. AD kom till resultatet att klausulen i sig inte utgjorde hinder mot skadeståndstalan. Jfr även AD 1999
Nr 72 angående frågan om ansvarsfrihet för visst år beviljats eller inte beviljats.

 

1.5.2.1.2 Sakliga förutsättningar för skadestånd till bolaget
ABL 15 kap. 1 och 2 § anger att bl.a. ett aktiebolags styrelseledamöter, verkställande direktör och revisorer bär ansvar mot bolaget om de vid fullgörande av sina uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadat bolaget.
    Detta var aktuellt i NJA 1994 s. 236, som emellertid främst gäller den besvärliga frågan om den verksamhet som bedrevs i ett aktiebolag som utförde olika uppdrag var bolagets, eller om uppdragen tillkom en viss bolagsman. Bakgrunden till tvisten var följande. Ett patentombud hade bildat ett aktiebolag i vilket aktierna till en början ägdes till hälften av honom och till hälften av hans son och därefter i anledning av gåva till en fjärdedel vardera av hans två döttrar och till hälften av hans son. Bolagets styrelse bestod av patentombudet, hans son, en av hans döttrar och den andra dotterns make. På grund av motsättningar mellan patentombudet — Bernt — och hans son — Christian — lät Bernt bilda ett nytt aktiebolag i vilket aktierna ägdes av honom, den ena dottern och den andra dotterns make. Omkring årsskiftet 1986/

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 31 87 meddelade Bernt att ”hans” patentombudsuppdrag inte längre skulle handläggas av patentbolaget varefter han under nyårshelgen flyttade flertalet akter, bokföring och vissa kontorsmöbler från patentbolagets lokaler, vilka var inrymda i hans bostadsfastighet. Akterna fördes till lokaler som hyrts av det nya bolaget. Vid ett styrelsemöte i patentbolaget ställde sig en majoritet av patentbolagets styrelse — nämligen de som ägde aktier i det nybildade bolaget — bakom Bernts åtgärd. Bernt fortsatte härefter att i det nya bolaget bedriva den verksamhet som han tidigare bedrivit i patentbolaget. — I anledning av den uppkomna situationen stämde Christian de styrelseledamöter i patentbolagets styrelse som fattat det aktuella beslutet och yrkade under åberopade ABL 15 kap. 1 §, att de skulle förpliktas att solidariskt utge skadestånd till patentbolaget. Underinstanserna kom båda till resultatet att patentuppdragen tillhörde patentbolaget, men inte desto mindre utdömde tingsrätten inte något skadestånd eftersom styrelsens beslut att överföra uppdragen till det nybildade bolaget inte ansågs ha varit vårdslöst. Högsta domstolen (tre av fem ledamöter) kom emellertid till resultatet att det genom utredningen i målet framträdde bilden av ett bolag som bildats för att betjäna Bernt vid utförandet av dennes personliga uppdrag och med syftet att fördela inkomsterna av verksamheten mellan olika familjemedlemmar. Detta talar, säger HD, för att bolaget inte varit avsett att i mera väsentlig mån begränsa Bernts handlingsutrymme och att han i vart fall inte kan anses ha genom bolagsbildningen avstått från rätten att förfoga över de till honom personligen lämnade uppdragen. ”Men hänsyn till det anförda kan Bernt …. och medparter inte anses skadeståndsskyldiga enligt 15 kap. 1 § aktiebolagslagen.” Två av HD:s ledamöter kom emellertid till resultatet att uppdragen i förhållandet mellan Bernt och patentbolaget fick anses ha ingått i patentbolagets rörelse. De aktuella styrelseledamöterna hade varit skyldiga att i sitt handlande för bolaget främja bolagets intresse — detta följer, säger de båda ledamöterna, av den sysslomannaställning som styrelseledamöterna såsom organ för bolaget får anses inta i förhållande till bolaget. De hade därmed åtminstone oaktsamt förfarit på ett sätt som kunde medföra skadeståndsskyldighet enligt ABL 15 kap. 1 § om det visas att åtgärden skadat bolaget. — Den gränsdragningsfråga som HD här ställdes inför är inte särskilt lättlöst, men avgörandet ligger i linje med domstolens tidigare avgörande NJA 1973 s. 42 i vilket framhålls att ett uppdrags utpräglat personliga karaktär är av betydelse. Men vad särskilt gäller skadeståndsfrågan är av intresse att påpeka att inte någon, vare sig part eller domare, nämner de formella krav som aktiebolagslagen ställer för att en skadeståndstalan för bolagets räkning skall få föras. Fråga om skyldighet för tidigare verkställande direktör att utge skadestånd till bolaget besvarad nekande i AD 1997 Nr 3, 1998 Nr 101 och 1999 Nr 72.

32 Carl Hemström SvJT 2005 1.5.2.2 Skadestånd till aktieägare eller annan tredje man
Endast sällan förekommer mål i vilka skadeståndstalan har förts under åberopande av föreskriften i ABL 15 kap. 1 § att bland andra styrelseledamöter och verkställande direktör skall ersätta skada som de uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar aktieägare eller annan genom överträdelse av bland annat aktiebolagslagen. Däremot är det vanligare att revisorer ställts till ansvar för den skada som tredje man drabbats av till följd av revisionsinsatser som påståtts vara av bristfälligt utförda.
    Ett mål som dock gäller skadeståndstalan mot styrelseledamöter är NJA 2000 s. 404. Omständigheterna i detta mål var i korthet följande. — Några fysiska och juridiska personer kom överens om att i ett av dem ägt aktiebolag, SWAB, bedriva bruksflyg. En av de avtalande personerna, Sune C, förvärvade åtta procent av aktierna i SWAB och anställdes som dess verkställande direktör. Till följd av motsättningar mellan Sune C och majoritetsägaren avskedades han från VD-posten och styrelsen fattade därefter vid ett styrelsemöte beslutet att flytta över hela verksamheten till aktiebolaget ScanAB, som ägdes av majoritetsägaren, samt att någon verksamhet inte vidare skulle bedrivas i SWAB. Detta fick till följd att Sunes aktier blev osäljbara. Sune väckte talan mot de styrelseledamöter som fattat det aktuella beslutet och yrkade att de skulle förpliktas att solidariskt till honom betala 48 000 kronor jämte ränta, vilket svarade mot åtta procent av bolagets avkastningsvärde vid tiden för styrelsebeslutet. Som grund för sitt skadeståndsyrkande anförde Sune bl.a. att det inte ankom på en styrelse att fatta ett beslut att lägga ned ett bolags verksamhet och att det vidare stred mot ABL:s generalklausul att fatta ett beslut som på det sätt som var aktuellt i målet bereda majoritetsaktieägaren en fördel på minoritetsaktieägarens bekostnad. — Då målet nådde Högsta domstolen gav denna Sune rätt — HD:s majoritet förklarade att styrelsens beslut innebar att SWAB skulle förlora möjligheten att fortsätta sin verksamhet och att denna i stället skulle bedrivas i ScanAB. Beslutet att lägga ner verksamheten i SWAB stred mot föremålet för bolagets verksamhet att bedriva bruksflyg och därmed tillhörig verksamhet, och således mot dess bolagsordning. Beslutet fick vidare anses ägnat att ge en otillbörlig fördel åt majoritetsaktieägaren, som ägde ScanAB, till nackdel för Sune C som minoritetsaktieägare. Att beslutet kunde orsaka honom skada måste styrelseledamöterna ha insett. De var därför skyldiga att ersätta den skada som Sune C kunde ha åsamkats. — Vad så beträffar tidpunkten då skadan kunde anses ha inträffat uttalar HD att i regel någon skada inte hunnit inträffa innan ett bolagsbeslut har verkställts. Men i det aktuella fallet blev aktierna i praktiken omöjliga att avyttra redan då styrelsebeslutet offentliggjordes, och denna tidpunkt var därmed avgörande för när skadan inträffade. Vad så skadan som sådan beträffar förklarar HD att det var omöjligt att fastställa något säkert avkastningsvärde. Bedömningen borde därför utgå från substansvärdet. Vid beräkningen av detta skall även de dolda

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 33 värden som inte upptagits i balansräkningen beaktas. I dessa ingick framför allt värdet på vissa linjerättigheter vilka såvitt visats kunde uppskattas till ca 2 miljoner kronor. Bolagets substansvärde fick därför anses ha klart överstigit 600 000 kronor, vilket var det värde om Sune C hävdat att bolaget hade. — Minoriteten i HD kom till samma slut som majoriteten utan att dock komma in på frågan om styrelsens beslut innebar ett brott mot verksamhetsföremålet i SWAB:s bolagsordning.
    I ABL 15 kap. 2 § jämförd med 15 kap. 1 § andra meningen stadgas att revisor — underförstått bolagets externrevisor utsedd enligt reglerna i lagens 10 kap. — bär skadeståndsansvar mot aktieägare eller annan om han/hon genom överträdelse av bland annat aktiebolagslagen uppsåtligen eller av oaktsamhet skadat en aktieägare eller någon annan. Externrevisorns mest centrala uppgift är att — som det vid den i det strax härefter upptagna målet aktuella tiden stod i ABL 10 kap. 7 § (paragrafens innehåll är sakligt oförändrat, se numera ABL 10 kap. 3 §) — i den omfattning god revisionssed bjuder granska bolagets årsredovisning jämte räkenskaperna och styrelsens och verkställande direktörens förvaltning.
    I NJA 1996 s. 224 (Första Sparbanken/revisorn Bengt J) uppkom frågan om en revisor bar skadeståndsansvar mot en kreditgivande bank sedan det aktiebolag, som beviljats krediten, varit föremål för en ackordsuppgörelse. Omständigheterna i målet var i stora drag följande: Ett aktiebolag, Scandinavian Clinics AB, nedan Clinics, sysslade med utveckling och försäljning av produkter inom sjukvårds- och vattenförsörjningsområdet för användning i utvecklingsländer. Clinics gick emellertid dåligt och bolagets aktiekapital om 800 000 kronor kom att helt förbrukas. Som ett led i försöken att rekonstruera Clinics anskaffades då ett nytt bolag, Scandinavian Clinics FörsäljningsAB, nedan Försäljningsbolaget. Verksamheten i Clinics skulle, var det tänkt, drivas vidare i det nya bolaget sedan till detta överlåtits samtliga patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheter avseende Clinics produkter. Ett periodbokslut för Clinics upprättades per den 31 oktober 1985. I balansräkningen i detta bokslut upptogs som patent- och utvecklingskostnader ett belopp om nära 1,5 miljoner kronor. Patent-, konstruktions-, tillverknings- och försäljningsrättigheterna avseende Clinics produkter överläts samma dag till Försäljningsbolaget för drygt 2,5 miljoner kronor. Försäljningsbolaget erlade kontant 350 000 kronor medan företrädare för Clinics och Försäljningsbolaget assisterade av Clinics revisor Bengt vände sig bl.a. till Första Sparbanken, nedan Banken, för att erhålla resterande finansiering. Det visade sig emellertid att balansräkningen var mycket ihålig, och Banken, som beviljade ett lån om 1,2 miljoner kronor, gjorde en förlust för vilken den krävde skadestånd av Bengt. Tingsrätten och hovrätten kom båda, ehuru på olika skäl, till resultatet att Bankens talan inte kunde vinna bifall. I Högsta Domstolen blev emellertid ut-

34 Carl Hemström SvJT 2005 gången den motsatta. HD pekar till en början på att Bengt biträdde bolagsledningen i Clinics vid omstruktureringen av bolaget och att han även deltog i ett möte med Banken om krediter till Försäljningsbolaget. Domstolen konstaterar vidare att det förelåg en mycket stor diskrepans mellan det pris som Försäljningsbolaget erlade till Clinics och tillgångarnas verkliga värde och att det fick anses styrkt att Bengt medverkat till att ge en felaktig bild av värdet på av tillgångarna i Clinics och, efter överlåtelsen, i Försäljningsbolaget. Han hade därigenom, sägs det i domskälen, förfarit i strid med god revisionssed. För att ett sådant förfarande skall kunna medföra skadeståndsansvar enligt ABL 15 kap. 2 § jämförd med 15 kap. 1 § andra meningen fordras dock, att han överträtt aktiebolagslagen. Och en sådan överträdelse finner HD i ABL 10 kap. 7 § — jfr om innehållet i denna regel strax här ovan. Kopplingen till denna regel görs på så sätt att HD säger, att det var i Bengts egenskap av revisor som bolagsledningen anlitat honom för att biträda vid bolagsrekonstruktionen. HD fann därtill klarlagt att det varit en förutsättning för Bankens långivning till Försäljningsbolaget att de till detta bolag överlåtna rättigheterna haft uppgivet värde. Härav följer, säger HD, att det fanns ett orsakssamband mellan Bengts handlande och kreditgivningen. I målet framhåller HD slutligen att Banken kom att drabbas direkt då den utbetalade den kredit som den medgivit, och att denna situation skiljer sig från den som förelåg i rättsfallet NJA 1979 s. 157 (där förutsättningarna för att skada skulle anses ha uppkommit förklarades vara att en viss åtgärd medfört insolvens eller förvärrat en redan föreliggande insolvens).
    Jfr här RH 1999:41 angående aktieägares rätt att föra talan mot bolagets revisor.
    Även NJA 1998 s. 734 (Nordbanken (Gota Bank)/revisorn Jörgen R) (jfr NJA 1992 s. 227 där Högsta domstolen fastställde storleken av viss skada som den i 1998 års mål berörda kreditgivningen medfört) gällde en externrevisors — Jörgens — ansvar mot en bank för åsidosättande av den i ABL föreskrivna skyldigheten att dels i den omfattning god revisionssed bjuder granska några av bolagets årsredovisningar jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning dels i revisionsberättelserna för samma år anmärka på de felaktigheter som faktiskt förekommit. Högsta domstolen — liksom hovrätten — fann att Jörgen inte haft tillräckligt underlag för att som revisor godta de värderingar som under de aktuella åren gjorts av varulagret, och HD ansåg därtill att det inte fanns anledning att utgå från annat än att banken vid kreditgivningen utgått från att de värden som varulagret upptagits till i årsredovisningarna samt de ”rena” revisionsberättelser som Jörgen avgivit. En central fråga återstod emellertid, nämligen om banken varit så oaktsam i sin kreditprövning att Jörgen borde befrias från skadeståndsskyldighet. Generellt bör, säger HD, var och en ha rätt att utgå från att uppgifter i ett aktiebolags balansräkning är riktiga om det uppges att den upprättats enligt

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 35 enligt tillämplig lag om årsredovisning och därtill har godkänts av en revisor. Inte desto mindre kunde banken anses ha brustit i sin kreditprövning eftersom det aktuella bolaget var verksamt i en relativt riskfylld bransch där stora prisförändringar kan förekomma på kort tid vartill kommer att företagets dominerande tillgång uppgivits vara ett varulager bestående av metaller och banken underlåtit att ställa frågor angående varulagret och eventuellt kräva att inventeringslistor skulle företes. Den oaktsamhet som banken visat bedömdes dock av HD vara av väsentligt lägre grad än den försummelse som Jörgen visat. Eftersom banken av processuella skäl begränsat sin talan till att avse ett belopp som var väsentligt lägre än den reella skadan som den lidit fann HD anledning inte föreligga att på grund av bankens medvållande jämka Jörgens ansvar. Skadeståndet fastställdes därmed till yrkat belopp.

 

1.5.2.3 Skadestånd enligt grunderna för ABL 15 kap. 1 §
Ett mycket speciellt mål är det för vilket redogörelse lämnas i RH 28: 84 (Kema Nobel), jfr NJA 1982 s. 330. Fråga var i detta mål om ett moderbolag som åtagit sig att ombesörja bland annat att anmodan att uppge skiljeman utsändes till minoritetsaktieägarna i det bolag, vars aktier var föremål för inlösen. En av minoritetsaktieägarna fick emellertid ingen anmodan. Skälet till underlåtenheten var att aktieägaren av okänd anledning strukits från den lista som låg till grund för utsändningen. På fråga av aktieägaren uppgav moderbolaget att anmodan sänts till alla kända aktieägare och att den enda tänkbara anledningen till att han inte fått någon anmodan var, att han inte fanns med på listan över aktieägare. Först efter upprepade kontakter med moderbolaget och vissa andra undersökningar fick aktieägaren klarlagt att någon anmodan inte sänts till honom. Han yrkade därför att moderbolaget skulle förpliktas utge ersättning för det arbete och de kostnader som han haft i anledning av det felaktiga beskedet att anmodan sänts till honom. Svea hovrätt konstaterade att 15 kap. 1 § ABL föreskrev att stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör som vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadade bolaget skulle ersätta skadan samt att detsamma gällde när skadan vållades aktieägare eller annan genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Genom att anmodan att uppge skiljeman i detta fall inte sändes till den aktuelle aktieägaren hade en regel i aktiebolagslagen överträtts. Moderbolaget har åtagit sig att fullgöra en uppgift som enligt lag ålåg styrelsen i det bolag vars aktier var föremål för inlösen. Härav måste anses följa att moderbolaget kommit att bära skadeståndsansvar gentemot aktieägare i dotterbolaget. Genom att lämna aktieägaren ett besked som varit felaktigt fick moderbolaget anses ha förfarit oaktsamt. Bolaget förpliktades därför enligt grunderna för 15 kap. 1 § ABL att ersätta den berörde aktie-

36 Carl Hemström SvJT 2005 ägaren för det arbete och den kostnad som det felaktiga beskedet föranlett.

 

1.5.2.4 Skadestånd enligt skadeståndsrättens regler
Men vid sidan av det ansvar som kan aktualiseras med stöd av skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen kan skadeståndsansvar för revisor även aktualiseras med stöd av allmänna skadeståndsregler — om nämligen revisorn har uppträtt som rådgivare till ägarna av de aktiebolag som han/hon är utsedd att revidera. Tre fall som avgjordes under 1992 gällde frågan om revisors ansvar för felaktig skatterådgivning, nämligen NJA 1992 s. 58, s. 243 och s. 502. Av målen framgår, att en första förutsättning för att ansvar skall uppkomma är att ett uppdrag över huvud kan anses ha uppkommit. Så ansågs inte vara fallet i NJA 1992 s. 502 (Reveko). Av 1992 s. 58 och s. 243 framgår emellertid att om väl ett uppdrag kan anses föreligga revisorn kan ådra sig skadeståndsansvar vid misslyckad rådgivning. Vissa faktorer var gemensamma i de båda målen. Det är sålunda i dem båda fråga om yrkesmässig rådgivning, men i NJA s. 243-fallet utan att för rådgivningen synes ha debiterats bolaget (sic) annat än ett mycket litet belopp. I det förra fallet hänvisade hovrätten därtill till att rådgivningen skett i ett bestående kundförhållande, men det bestående uppdraget var nog företagets och inte de bakomvarande ägarnas — även om det i denna typ av fall kan vara oklart var gränsen går. Men i båda fallen gällde det rådgivning till personer som saknade närmare insikt i de frågeställningar som var av betydelse för deras beslutsfattande medan å andra sidan den som lämnade rådet av dess mottagare uppfattades som expert, vilket denne också insett, sägs det i det första fallet. Detta förhållande ledde till att HD fann uppdraget i det första fallet ha utförts utan att de aktuella ägarnas intressen tagits till vara med tillbörlig omsorg och i det andra fallet till att det ålegat revisorn att belysa affärens skattekonsekvenser och ge korrekt information om gällande regler, vilket han inte gjort. — Dessa tre fall finns behandlade i min uppsats Något om revisorers uppdrag, oberoende och ansvar i Festskrift till Tore Sigeman, 1993, s 157 ff.

 

1.5.3 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust
Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust är en fråga som har varit ganska aktuell under de senaste både decennierna. ABL 13 kap. 2 § stadgade i början av den nu aktuella perioden att det ålåg styrelsen att ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning — ofta kallad kontrollbalansräkning — så snart det fanns skäl att anta att bolagets kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet och som därefter kom att bestämmas till hälften av det registrerade aktiekapitalet. I den lydelse paragrafens fjärde stycke hade 1982 svarade styrelseledamöterna i ett aktiebolag solidariskt för bolagets uppkommande förbindelser om styrelsen underlät att fullgöra vad

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 37 som ålåg den enligt samma paragrafs första stycke. Där föreskrevs att styrelsen skulle, så snart det fanns skäl anta att bolagets eget kapital understeg en tredjedel av det registrerade aktiekapitalet (den kritiska gränsen), ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning (kontrollbalansräkning) och, om denna visade att bolagets eget kapital underskred den kritiska gränsen, snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta fråga om bolaget skulle träda i likvidation. I NJA 1988 s. 620 (Heléns Rör) uppkom åtskilliga frågor med koppling till detta stadgande. Den första var om bestämmelserna skulle tolkas så att en tillräcklig förutsättning för skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning var att det finns skäl att anta att aktiekapitalet underskridit den kritiska gränsen — bolagets faktiska ställning skulle om detta var korrekt sakna betydelse för uppkomsten av betalningsansvaret. HD delade emellertid inte sistnämnda åsikt — för att ansvar över huvud skulle kunna uppkomma måste bolagets eget kapital faktiskt anses ha underskridit den kritiska gränsen vid den tidpunkt då kontrollbalansräkning skulle ha upprättats. Sedan detta klargjorts återstod åtskilliga andra frågor att besvara, av vilka den första gällde om tillskott eller en utfästelse om tillskott kunde lämnas även av andra än bolagets aktieägare. I denna fråga uttalade HD att medel som villkorslöst tillförts ett aktiebolag måste anses öka bolagets kapital oavsett om tillskottet skett från aktieägare eller annan. Om ett tillskott var förenat med villkor om återbetalning måste å andra sidan ställning tas till vem som var ansvarig för återbetalningen. Är detta bolaget förbättrar tillskottet inte dess ställning — visserligen får bolaget ökade tillgångar men det får även ökade skulder. Är däremot villkoret om återbetalning uppställt inte i förhållande till bolaget utan till dess aktieägare blir en återbetalning beroende av framtida beslut av bolagsstämma. I detta fall uppkommer en återbetalningsförpliktelse för bolaget först då bolagsstämman beslutat om återbetalning eller skuldföring. När därför för ett tillskott uppställts villkoret att återbetalning skall ske ur bolagets disponibla vinstmedel torde det normalt, säger HD, få antas att avsikten är att återbetalning skall ske i enlighet med de regler i aktiebolagslagen som gäller för vinstutdelning. Av detta följer att ett dylikt villkor inte är på förhand bindande för bolaget. Till försvårande av kringgående av reglerna i ABL 13 kap. 2 § måste dock, framhåller HD, höga krav ställas på den bevisning som förebringas till stöd för att uppställt villkor inte binder bolaget på sådant sätt att tillskottet bör behandlas som en försträckning. Härefter uttalas i domen att en bindande utfästelse från den som är betalningsduglig för beloppet bör jämställas med tillskott som faktiskt betalats till bolaget. I domen tas så avslutningsvis upp frågan om möjligheten att vid upprättandet av kontrollbalansräkning justera tidigare gjord avskrivningsprocent på maskiner, inventarier och goodwill samt om justering av lagervärdet. Av domen framgår att HD accepterar justeringar av gjorda avskrivningar som står i överensstämmelse med god redovisningssed. Lager-

38 Carl Hemström SvJT 2005 värdet slutligen kunde skrivas upp med tillämpning av reglerna i ABL 13 kap. 2 § tredje stycket, vilka hade till syfte att förhindra att livskraftiga aktiebolag s.a.s. i onödan tvingades i likvidation.
    Ytterligare ett mål från Högsta domstolen från den nu aktuella tjuguårsperioden avser ABL 13 kap. 2 §. NJA 1993 s. 484 (Trancom) gällde frågan i vilken utsträckning styrelsen i ett aktiebolag varit berättigad att aktivera organisationskostnader, dvs. sådana kostnader som avser ”utgifter för teknisk hjälp, forsknings- och utvecklingsarbete, provdrift, marknadsundersökningar och liknande”. I sin dom framhåller HD att utgångspunkten är att tillgångarna i en kontrollbalansräkning skall värderas enligt vanliga regler men att det fanns särregler i 13 kap. 2 § tredje stycket som kunde ge högre värden. Det förhållandet att vanliga värderingsregler är tillämpliga har ansetts innebära att tillgångar och skulder skall värderas under antagandet att bolaget fortsätter sin verksamhet under obegränsad tid (företaget är med anda ord a going concern). Vid sin bedömning av de frågor som väckts i målet konstaterade HD att det stod klart att utvecklingskostnader bör kunna tas upp som tillgång i en kontrollbalansräkning även om bolagets likviditet är dålig. Men det finns å andra sidan anledning att iaktta försiktighet med att aktivera utvecklingskostnader inte bara i årsbokslut utan även vid upprättandet av kontrollbalansräkningar. Det kan inte, säger HD, anses utgöra god redovisningssed att ta upp utvecklingskostnader som en tillgång om det framstår som osannolikt att utvecklingsarbetet kommer att slutföras inom en något så när överskådlig tid. Detta innebär att det vid avgörandet av frågan om utvecklingskostnader skall få aktiveras trots allt inte går att helt bortse från vilken bolagets finansiella ställning är och vilka möjligheter detta har att, om likviditeten är dålig, skaffa nya resurser. Av betydelse blir bland annat om den tänkta produkten eller processen vid en objektiv bedömning framstår som kommersiellt gångbar.
    Men det finns även flera hovrättsavgöranden, där olika frågor med koppling till ABL 13 kap. 2 § har varit aktuella. I RH 1987:143 fann Göta hovrätt att bestämmelsen i 13 kap. 2 kap. fjärde stycket ABL om skyldighet för styrelseledamot att svara för bolagets förbindelser var tillämplig beträffande statens fordringar på skatter och avgifter. I RH
1989:43 behandlade Göta hovrätt frågan vad som menades med rekvisitet ”ofördröjligen” i ABL 13:2 — numera rekvisitet ”genast” i ABL 13 kap. 12 § — och kom fram till att det för upprättande av en kontrollbalansräkning i det aktuella fallet visserligen var nödvändigt att man hade tillgång till såväl resultatet av rörelsen fram till tidpunkten då viss del av verksamheten försåldes, nämligen den 20 mars 1984, som till prissättningen av bolagets varulager, vilken blev klar den 16 april 1984, men att en kontrollbalansräkning borde ha upprättats senast under andra hälften av april 1984. Samtidigt underkände hovrätten påståendet att ett sammanträffande som aktieägaren (bolaget var ett enmansaktiebolag) haft med bolagets revisor för diskussion av en

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 39 balansrapport kunde betraktas som bolagsstämma. Att stora övervärden möjligen tillförts bolaget vid en senare tidpunkt påverkade inte det ansvar som redan uppkommit för aktieägaren. Även i RH 1994:18 fann hovrätten att det under den period som var av betydelse i målet funnits skäl för berörd styrelseledamot att anta att bolagets eget kapital understigit hälften av det registrerade aktiekapitalet men att han inte desto mindre underlåtit att vidta i ABL 13 kap. 2 § föreskrivna åtgärder, och att han därför blivit ansvarig för de förpliktelser som uppkommit för bolaget gentemot käranden i målet. I RH 1996:114 behandlades frågan vilka krav som kunde ställas på en kontrollbalansräkning och hänskjutande av likvidationsfrågan till bolagsstämman liksom frågan om bevismedel då det gällde att visa att kapitalbristen hävts inom rådrumsfristen. I RH 1994:17 fann Svea hovrätt att den omständigheten att ett bolag, för vilket kontrollbalansräkning inte upprättats, sedermera ställt in sina betalningar inte medförde att en styrelseledamot, som på grund av underlåtenhet att upprätta kontrollbalansräkningen ålagts personligt betalningsansvar, befriats från personligt betalningsansvar för därefter uppkommande förpliktelser för bolaget. I RH 1993:115 fann Hovrätten över Skåne och Blekinge att styrelsesuppleant med ensam rätt att teckna bolagets firma inte kunde åläggas ansvar enligt ABL 13 kap. 2 § fjärde stycket då hon i praktiken inte handlat på bolagets vägnar eller tagit del i driften av detta.
    Det skall här tilläggas att reglerna om tvångslikvidation på grund av kapitalförlust har justerats och förtydligats genom lagändring 2001. De finns f.n. intagna i ABL 13 kap. 12–19 §§.

 

1.5.4 Andra fall av personligt betalningsansvar
Men personligt betalningsansvar kan eventuellt uppkomma därför att den som företräder ett aktiebolag inte har klargjort detta för motparten som i stället trott att han har haft med företrädaren personligen att göra. Jfr här det ovan under rubriken Bildande upptagna fallet NJA 1987 s. 592, där något personligt ansvar inte utdömdes eftersom motparten ansågs ha känt till bolagsbildningen. Och i ett annat fall återgivet i NJA 1983 s. 229 har det av innehållet i den handling som utfärdats av en firmatecknare för ett aktiebolag ansetts framgå, att handlingen utfärdats på bolagets vägnar, varför den som undertecknat handlingen inte ådömts ansvar — i en abonnemangsanmälan rörande leveranser av elektrisk ström m.m. hade nämligen vid sidan av firmanamnet Restaurang Elektra angivits registreringsnumret 556096-9599. Därav måste, säger Högsta domstolen, anses framgå att anmälan utfärdats på det bolags vägnar som hade detta nummer. Den omständigheten att den person som undertecknat anmälan felaktigt angivit bolagets firma till restaurant Elektra föranledde inte annan bedömning. I NJA 1991 s. 412 har däremot en person som bildat ett aktiebolag inte genom att detta registrerats och kungörelse skett be-

40 Carl Hemström SvJT 2005 friats från betalningsansvaret enligt ett dessförinnan träffat avtal om leverans av varor. Som Högsta domstolen skriver: ”Presam /har/ inte före det att kungörelsen ägde rum trätt i något rättsförhållande med Staffan W:s aktiebolag. Presam skall därför inte till följd av kungörandet anses ha fått kännedom om att bolaget skulle vara rätt motpart.”

 

1.5.5 Ansvarsgenombrott Något fall av ansvarsgenombrott har inte förekommit under den nu aktuella tjugoårsperioden, men frågan om ansvarsgenombrott som en alternativ grund för talan var dock trots allt aktuell i målet NJA 1982 s.
244.

 

1.5.6 Återbärings- och ersättningsskyldighet enligt ABL 12 kap. 5 §
Det första av de mål som är aktuella under denna rubrik är NJA 1990 s. 343 (Nordanland). Målet gällde ett antal lån om sammanlagt drygt 11,6 miljoner kronor som ett dotterbolag under en tid av ca en månad våren 1982 lämnat sitt moderbolag för att detta skulle kunna betala sina löpande utgifter. Sedan det emellertid visat sig att lånen inte kunde återbetalas hade den 1 maj samma år upprättats en handling betecknad ackordsöverenskommelse vari angavs, att dotterbolaget beviljade moderbolaget ett ackord om drygt 11,4 miljoner kronor. Såväl moderbolaget som dotterbolaget företräddes vid såväl långivning som undertecknandet av ackordsöverenskommelsen av samma person, Bengt H, som hade ensam firmateckningsrätt i moderbolaget och fullmakt utfärdad av styrelsen för dotterbolaget att företräda detta. Moderbolaget försattes i oktober 1982 i konkurs. I denna bevakade dotterbolaget, dåmera i likvidation, genom sin likvidator på grund av de lämnade lånen en fordran om knappt 11,4 miljoner kronor. Förvaltaren i konkursen bestred bevakningen eftersom den träffade ackordsöverenskommelsen innebar att lånen fallit bort. Dotterbolaget gjorde emellertid gällande att utbetalningarna från detta inneburit en förtäckt och olovlig vinstutdelning i strid mot ABL 12 kap. 1 och 2 §§ eftersom moderbolaget saknade återbetalningsförmåga då lånen gavs och det inte fanns någon fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret; beloppen skulle därför återbetalas enligt ABL 12 kap. 5 §. Dotterbolaget anförde för övrigt även andra grunder för att ackordsöverenskommelsen skulle vara utan verkan. Såväl hovrätt som HD kom till resultatet att anmärkningen mot bevakningen skulle ogillas. HD framhåller i sina skäl att lån som ett aktiebolag lämnar aktieägare får anses utgöra förtäckt vinstutdelning om aktieägarens ekonomi vid lånetillfället är sådan, att återbetalning inte kan påräknas. Vid bedömande av om ackordsöverenskommelsen var ogiltig på grund av att lånen innebar olovlig vinstutdelning var det därför i första hand av betydelse om moderbolaget, vid den tidpunkt då lånen lämnades, hade så svag ekonomi att det inte kunde påräknas att lånen skulle återbetalas. Det fick anses vara dotterbolagets — dvs. den

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 41 bevakandes — sak att styrka sitt påstående härom. Efter genomgång av den bevisning som stod till HD:s förfogande kom HD till slutsatsen att — ”vilket Bengt H borde ha insett” — moderbolagets ekonomiska ställning redan då det första lånet lämnades var så bräcklig att dotterbolagets fordringar med anledning av lånen redan från början måste anses ha varit praktiskt taget värdelösa. Lånen hade alltså inneburit förtäckt vinstutdelning från dotterbolaget. Och eftersom medel till vinstutdelning hade saknats i dotterbolagets räkenskaper hade lånen lämnats i strid med ABL 12 kap. 1 och 2 §§. Moderbolaget var därmed enligt 12 kap. 5 § skyldigt att återbetala lånebeloppen. Ackordsöverenskommelsen utgjorde med andra ord inte något hinder mot bevakningen.
    I NJA 1995 s. 742 (Brutto-netto-målet) tog HD ställning i en fråga som varit föremål för omfattande diskussioner under framför allt förra hälften av 1990-talet, nämligen om till grund för bedömningen av storleken av en s.k. sakutdelning skall läggas det bokförda värdet av tillgångarna eller deras — högre — marknadsvärde. Bakgrunden till tvisten var följande. Ett sedermera i konkurs försatt bolag hade sålt en fastighet med ett bokfört värde av ca 319 000 kronor till ett handelsbolag — sedermera ändrat till kommanditbolag — som därefter i sin tur sålt fastigheten vidare för 12 miljoner kronor. Förvaltaren för det i konkurs försatta bolaget väckte talan mot kommanditbolaget och yrkade under åberopande av grunderna för ABL 12 kap. 5 § första stycket att kommanditbolaget skulle förpliktas att till konkursboet återbära ca 9,4 miljoner kronor jämte ränta, vilket enligt förvaltarens uppfattning var att anse som en olovlig utbetalning. Som grund för sin talan anförde konkursboet att fastighetens marknadsvärde vid tiden för försäljningen var avsevärt högre än dess bokföringsmässiga värde — fastigheten rymde nämligen en betydande dold reserv. Förvaltaren anförde vidare att bestämmelsen om vinstutdelning i ABL 12 kap. 2 § var analogt tillämplig på såväl öppna som förtäckta utbetalningar till tredje man och att sådana utbetalningar således var tillåtna endast om de höll sig inom ramen för bolagets fria egna kapital enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret. Förvaltaren hävdade att försäljningen av fastigheten till handelsbolaget inte varit affärsmässigt betingad utan var att betrakta som en vederlagsfri utbetalning av ett belopp som svarade mot skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde och köpeskillingen. Försäljningen var därmed med utgångspunkt från det i konkurs försatta bolagets fria kapital att anse som en olovlig utbetalning till ett belopp om nära 9,4 miljoner kronor. Slutligen anförde konkursförvaltaren att bestämmelsen i ABL 12 kap 5 § första stycket om skyldighet för aktieägare att återbära vad han uppburit i strid mot lagens vinstutdelningsregler var analogt tillämplig på fall då tredje man mottagit olovlig utbetalning från ett bolag. — Tingsrätten framhåller i sin dom den 17 januari 1992 att frågan vilket värde som skall belasta bolagets balansräkning när den utdelade

42 Carl Hemström SvJT 2005 egendomen rymmer en dold reserv inte har berörts i motiven till aktiebolagslagen men att den föranlett en diskussion i den juridiska doktrinen till vilken parterna hänvisat, nämligen tre artiklar i tidskriften Balans och ett uttalande av Rodhe i boken Aktiebolagsrätt. Då målet drygt två år senare avgjordes av Hovrätten över Skåne och Blekinge hade sju tidskriftsartiklar tillkommit. I HD:s dom som avgavs i slutet av 1995 redovisas antalet inlägg i doktrinen på nära nog en trycksida i NJA. — HD (tre av fem ledamöter) tog i sina domskäl upp åtskilliga frågor av principiell betydelse. Man börjar med att konstatera att det i främsta rummet är två intressen som bestämmelsen i ABL 12 kap. 2 § första stycket kan anses avsedd att skydda. Det ena är aktieägarnas intresse av likabehandling enligt den allmänna likabehandlingsprincipen. Det andra skyddsintresset skulle förenklat kunna beskrivas som bolagsborgenärernas intresse av att bolagets eget kapital skyddas. Domstolen konstaterar att det i det aktuella målet är borgenärsintresset som är i fråga och framhåller att domstolens bedömning därför begränsas till detta. Detta är en viktig begränsning som HD återkommer till i slutet av sina domskäl och den måste hållas i minnet av den som läser domen. — HD tar först upp frågan hur man skall förhålla sig till s.k. sakutdelningar, vilka, som man konstaterar, inte gärna kan anses omfattade av ordalagen i ABL 12 kap. 1 och 2 §§. Att sakutdelningar ändå är avsedda att inrymmas under begreppen utbetalning av bolagets medel och vinstutdelning framgår dock av förarbetena till aktiebolagslagen. Att så skulle vara fallet anges också i en lång rad uttalanden i doktrinen och framstår där närmast som en självklarhet. Ståndpunkten framstår som välgrundad och måste, säger HD, godtas. — HD går härefter över till den i målet centrala frågan om nämligen värderingen av den egendom som utdelats skall göras med utgångspunkt från tillgångarnas bokförda värde hos bolaget eller ske med ett belopp motsvarande ett annat värde hos tillgången, vanligen det bedömda marknadsvärdet. Man konstaterar att det inte kan anses att valet mellan dessa synsätt kan grundas direkt på lagtextens ordalydelse. Någon egentlig ledning är inte heller att hämta från lagens förarbeten. Valet mellan de båda värderingsalternativen har emellertid, särskilt under senare år, tilldragit sig ett betydande intresse i doktrinen. Där har med åberopande av skilda argument några stannat för det ena synsättet medan andra ansett att det alternativet är det riktiga. Bilden är med andra ord splittrad. Denna diskussion leder HD över på frågan om vinstutdelning måste ske enligt de formella regler som föreskrivs i ABL 12 kap. Domstolen konstaterar att det i det i målet aktuella fallet inte var fråga om en utdelning beslutad enligt de formella regler som föreskrivs i ABL men att det i lagens förarbeten anges att en transaktion som till formen är en onerös men i verkligheten en benefik rättshandling kan bli giltig om alla aktieägare samtycker till den och den inte tar i anspråk andra medel än sådana som bolaget kan utdela som vinst. I vart fall synes tanken ha varit att det är en

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 43 prövning av utdelningens lovlighet med hänsyn till tillgängligt utrymme för utdelning som i första hand skall vara avgörande och inte huruvida de formella beslutsreglerna iakttagits. Detta är en ståndpunkt som i och för sig synes förenlig med vissa rättsfall, och även i litteraturen förefaller denna ståndpunkt vara i det närmaste enhälligt omfattad. Från denna utgångspunkt kommer HD till resultatet att de formella beslutsbestämmelserna inte kan anses tillhöra de regler som är tillkomna för att utgöra skydd för borgenärerna när det gäller utdelningar som inte utgör sakutdelningar eller förtäckta utdelningar. Mot denna bakgrund skulle det framstå som en smula säreget om läget skulle vara det motsatta beträffande förtäckta utdelningar. I konsekvens härmed kan det inte heller anses vara en rimlig följd av synsättet att det är marknadsvärdet som skall utgöra utgångspunkten vid en prövning enligt ABL 12 kap. 2 § av en förtäckt sakutdelning att de formella beslutsreglerna måste iakttas. Samtidigt synes det emellertid förhålla sig så att det är mest förenligt med det sagda att förtäckta utdelningar skulle kunna vara lovliga i och för sig och som en följd av detta kunna prövas enligt bestämmelserna i ABL 12 kap. 2 §. — HD går härefter igenom olika argument som i övrigt anförts till stöd för att det är det bokförda värdet respektive marknadsvärdet som skall ligga till grund för bedömningen. Bland annat konstaterar man att de särskilda omständigheter som kan sägas motivera en för koncernbidragen begränsad avvikelse från ståndpunkten att vinster uppkomna under ett år inte skall kunna utdelas under samma år inte kan anses vara av sådan karaktär att de i och för sig kan tjäna som ett avgörande stöd för att det bokförda värdet skall tillämpas vid den i målet aktuella prövningen. Vidare framhåller man att det under årens lopp torde ha genomförts åtskilliga transaktioner som det inte finns anledning att i övrigt rikta anmärkning mot på ett sätt som inte är förenligt med synsättet att det är marknadsvärdet som skall användas vid bedömningen av huruvida utdelning av tillgångar utgör lovlig vinstutdelning. Om marknadsvärdet skulle anses ge uttryck för gällande rätt skulle detta således kunna innebära en genomgripande ändring av de grunder på vilka dessa transaktioner byggts, särskilt de som kan uppfattas som förtäckta utdelningar i samband med överlåtelser av tillgångar inom en koncern. — HD sammanfattar skälen för och emot de båda alternativen på följande sätt: ”Vid en jämförelse mellan de två alternativa bedömningar som är i fråga framstår knappast någon av dem som den klart bäst förenliga med lagstiftningens ändamål, såsom detta kan utläsas av bestämmelsernas ordalydelse eller lagstiftningens allmänna systematik, eller av rättspraxis eller förarbetena till ABL. Argumenten för vart och ett av alternativen synes sammanlagda kunna anses väga ungefär lika tungt, även om de till sin karaktär delvis är så skiftande att en jämförelse inte är helt lätt. Vid dessa förhållanden och då, som redan berörts, det praktiska rättslivet synes under lång tid ha inrättat sig efter det ena alternativet, låt vara möjligen under inflytande av

44 Carl Hemström SvJT 2005 skattemässiga bedömningar, skulle det leda till svåröverskådliga komplikationer och även framtida processer avseende transaktioner långt tillbaka i tiden om det nu konstateras att bestämmelserna i själva verket skulle ges en annan innebörd än den så många antagit.” Sammanfattningsvis kommer HD till resultatet att det inte kan anses stå i strid med regeln i ABL 12 kap. 2 § första stycket att till grund för bedömningen av storleken av en sakutdelning lägga det bokförda värdet av de aktuella tillgångarna och inte ett högre värde som t. ex. deras bedömda marknadsvärde. — Som framgår av det ovan sagda delade inte HD:s samtliga ledamöter den uppfattning för vilken nu redogjorts. Två av ledamöterna var av skiljaktig mening; de konstaterade att det rent allmänt måste anses vara naturligare att se till det verkliga värdet än det bokförda värdet när en tillgång realiseras, att man vid bedömningen av om en transaktion inte är affärsmässig i den meningen att en tillämpning av vinstutdelningsreglerna överhuvudtaget kan bli aktuell har att utgå från den avyttrade egendomens marknadsvärde och att det framstår som inkonsekvent om prövningen av skyddet för aktieägarna och av borgenärerna skulle ske efter olika principer. En av dissidenterna, justitierådet Vängby, ansåg därtill att först när utdelning sker på grundval av fastställd balansräkning och i de former som föreskrivs i ABL 12 kap. 3 § kan en någorlunda säker bedömning göras. Inte desto mindre var han beredd att acceptera den form som lämnandet av koncernbidrag erhållit.
    Då utbetalning skett i strid med reglerna i ABL 12 kap. 2 § uppkommer frågan i vad mån det som frångått bolaget kan återkrävas av annan än aktieägare och, om den som mottagit beloppet endera inte är skyldig att återbetala vad han mottagit eller inte är betalningsduglig, huruvida beloppet kan återkrävas av annan person. Den bestämmelse som reglerar denna fråga är ABL 12 kap. 5 § första och andra styckena. Till att börja med kan konstateras att Svea hovrätt i RH
1992:80 förklarat att reglerna i ABL 12 kap. 5 § första stycket borde tillämpas analogt på en olovlig utbetalning som skett till en bolaget närstående person som inte var aktieägare. I målet NJA 1997 s. 418 (Leasing Consult) aktualiserades ånyo frågan om möjligheten att med stöd av ABL 12 kap. 5 § första stycket ålägga annan än aktieägare, nämligen Leasing Consult, återbetalningsskyldighet och därtill frågan om en tredje man, som inte tillhörde de kategorier som anges i samma paragrafs andra stycke, kunde åläggas betalningsansvar för brist som uppkommit till följd av att den i första hand betalningsansvarige inte förmådde fullgöra sin betalningsskyldighet. Käranden — konkursboet för det aktiebolag från vilken utbetalningen skett — gjorde gällande två olika grunder varför en bank som medverkat till utbetalningen skulle vara betalningsskyldig. Den första grunden innefattade ett påstående om att Leasing Consult var skyldig enligt ABL 12 kap. 5 § första stycket, eller grunderna för detta lagrum, att till konkursboet återbetala beloppet och att banken var bristtäckningsan-

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 45 svarig enligt ABL 12 kap. 5 § andra stycket, och den andra grunden att banken blivit betalningsskyldig enligt allmänna rättsgrundsatser därför att banken genom sina behöriga ställföreträdare hade vetskap om eller i varje fall hade bort inse att medlen olovligen uttagits från det utbetalande aktiebolaget. — HD konstaterar inledningsvis att det förhållandet att ABL 12 kap. 1 och 2 §§ talar om utbetalningar till aktieägare och vilken vinstutdelning som får lämnas aktieägare inte hindrar att bestämmelserna tillämpas analogt på utbetalningar som görs till annan än aktieägare. I första hand kommer härvid i fråga sådana fall där mottagaren av utbetalningen visserligen inte är en aktieägare men väl någon denne närstående fysisk eller juridisk person. Vidare får bestämmelserna antas vara analogt tillämpliga på utbetalningar som görs till någon som i ett nära sakligt sammanhang med utbetalningen upphör att vara aktieägare eller blir aktieägare. Även andra ägareliknande kopplingar till aktiebolaget skulle måhända kunna aktualisera en dylik analog tillämpning. HD hänvisar i det sammanget till diskussionen i NJA 1988 s. 620 — behandlat ovan under rubriken Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust — om aktieägartillskott från annan än aktieägare men fortsätter därefter med att uttala att det knappast låter sig göra att i övrigt med generella kriterier identifiera sådana fall, där en analog tillämpning av ABL 12 kap. 2 § kan komma i fråga. Hänsynen till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet sätter därvid gränserna för hur långt analogierna skall drivas. Ett typfall gäller utbetalning till en närstående till en aktieägare varvid förhållandena kan vara sådana att det i själva verket får anses att det är aktieägaren själv som är mottagare av utbetalningen. Ett andra typfall är situationen då det inte kan anses ligga lika nära till hands att behandla aktieägaren som en form av mellanhand. Då får i stället prövas om det finns skäl att med en analog tillämpning ändå anse utbetalningen som olovlig enligt 12 kap. 2 § och den vara återbetalningsskyldig som mottagit utbetalningen från bolaget. Och i båda dessa typfall kan det för övrigt bli aktuellt att pröva om den som inte anses återbetalningsskyldig enligt första stycket i 12 kap. 5 § i stället skall med tillämpning av bristtäckningsregeln i andra stycket av samma paragraf täcka eventuell brist i återbäringen. HD konstaterade så att omständigheterna i det nu aktuella fallet var sådana att utbetalningen från det i konkurs försatta bolaget borde föranleda en analogisk tillämpning av bestämmelserna i ABL 12 kap. 2 § och 5 § första stycket och att Leasing Consult — ett bolag som tillsammans med det utbetalande bolaget ingick i en s.k. oäkta koncern — inte hade skälig anledning antaga att utbetalningen utgjorde laglig utbetalning (vilket var förutsättningen för återbetalningsskyldighet enligt 12 kap. 5 § första stycket för den i målet aktuella tiden) och att Leasing Consult därtill helt eller delvis saknade förmåga att fullgöra denna skyldighet. Från denna utgångspunkt går så HD först in på den av konkursboet väckta frågan om banken blivit

46 Carl Hemström SvJT 2005 betalningsskyldig enligt allmänna rättsgrundsatser till följd av att banken genom sina behöriga ställföreträdare hade vetskap om eller i varje fall hade bort inse att medlen olovligen uttagits från det utbetalande aktiebolaget. I denna fråga uttalar HD att ABL:s utformning och systematik får det att framstå som naturligt att uppfatta lagens bestämmelser som en till skydd för bolagets kapital i det närmaste uttömmande reglering av följderna av ett handlande i strid med dessa. Någon anledning att ta upp frågan om ett generellt medverkansansvar på skadeståndsrättsliga grunder i anledning av icke kodifierade rättsgrundsatser utan anknytning till ABL fanns det därför inte. I stället koncentreras frågan på hur långt bristtäckningsansvaret enligt ABL 12 kap. 5 § andra stycket sträcker sig. En fråga som HD i det sammanhanget kommer in på är vilket godtrosskydd som bör tillkomma den som förvärvat viss egendom eller pengar från en enligt första stycket i samma paragraf återbäringspliktig fysisk eller juridisk person som inte själv är aktieägare. I detta avseende förklarar domstolen att det ligger närmast till hands att överväga om inte det stöd åt de aktuella kapitalskyddsreglerna som kan bedömas erforderligt beträffande icke direkt reglerade fall bör i första hand sökas i en analogitilllämpning av ABL och inte i oskrivna rättsgrundsatser eller analogier av regler helt utanför lagstiftningen om aktiebolag. Vad så gäller konkursboets förstahandsgrund, nämligen spörsmålet om bestämmelsen om bristtäckningsansvar i ABL 12 kap. 5 § andra stycket skulle kunna vinna analogisk tillämpning på det aktuella fallet säger domstolen, att den givna utgångspunkten är att bristtäckningsbestämmelsen inte omfattar andra personer i organställning hos aktiebolaget än sådana som anges i ABL 15 kap. 1–3 §§. Inte desto mindre kan det finnas anledning till viss analogisk tillämpning om intresset av att motverka olovlig vinstutdelning innefattade tillräckliga skäl för detta. Om exempelvis en person i ett senare led verksamt bidragit till att den olovliga utbetalningen kom till stånd talar vägande skäl för att den medverkande åläggs skyldighet att täcka den brist som uppkommer vid återbäringen. Detta kan ses som ett sätt att förhindra mer eller mindre klara kringgåenden av reglerna. Allmänt sett bör dock en analogisk tillämpning hållas inom snäva gränser. I vilka fall bör man då kunna tänka sig att en analogisk tillämpning blir aktuell? I denna fråga säger HD att det till en början synes klart att den som framstår som den i själva verket bestämmande i bolaget utan att formellt ingå i ett sådant bolagsorgan som avses i 15 kap. 1–3 §§ bör jämställas med en person i organställning. För det andra bör en analogisk tillämpning kunna komma i fråga då någon för att skada ett intresse som skall skyddas av reglerna i ABL 12 kap. medverkar till en olovlig utdelning i samförstånd med den som själv blir återbäringsskyldig. Med nu angivna analogiska tillämpningar torde dock följa att skyldigheten att täcka bristen kan jämkas med en liknande tillämpning av bestämmelsen i 15 kap. 4 §. För det tredje finns det skäl att tillämpa grun-

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 47 derna för bristtäckningsbestämmelsen även på den vars medverkan väsentligen består i att han är mottagare från någon som är återbäringsskyldig av något som härrör från en olovlig utbetalning förutsatt att mottagaren hade vetskap om att en olovlig vinstutdelning skett och att det för mottagaren var bekant att just dessa medel kommit till användning. Även för detta fall bör jämkningsregeln i 15 kap. 4 § kunna vinna analogisk tillämpning. Frågan om man skulle kunna gå så långt som till att föreskriva ett analogt bristtäckningsansvar redan då mottagaren varit vårdslös eller eventuellt grovt vårdslös är däremot enligt HD inte helt självklar. Hänsynen till omsättningens säkerhet och det praktiska ekonomiska livet har en om möjligt större relativ tyngd än när det gäller analogisk tillämpning av 12 kap. 5 § första stycket. Sammanfattningsvis konstaterar HD att det för att det skulle komma i fråga att i det aktuella målet ålägga banken ett bristtäckningsansvar fordrades att banken, i den mening som angetts här ovan, haft uppsåt med avseende på det olovliga uttaget från det i konkurs försatta bolaget. Då banken vid mottagandet av betalningen från Leasing Consult inte haft vetskap om att medlen olovligen uttagits från det sedermera i konkurs försatta bolaget var banken inte bristtäckningsskyldig enligt ABL 15 kap. 5 § andra stycket.
    Ett annat mål där frågan om bl.a. frågan om återbetalningsskyldighet aktualiserades är NJA 1999 s. 426 (Sturetvätten) — jfr om detta fall även nedan vid behandlingen av aktiebolagslagens låneförbud. — Ett finansbolag hade beviljat ett bolag ett lån som använts för inköp av samtliga aktier i ett annat bolag och finansbolaget fick som säkerhet för lånet företagshypotek i det bolag vars aktier var föremål för köpet. Fordran med tillhörande säkerhet förvärvades därefter av ett annat finansbolag. Sedan det bolag som lämnat säkerheten försatts i konkurs bevakade det senare finansbolaget — dåmera självt försatt i konkurs — sin fordran med förmånsrätt enligt företagshypoteksbrevet. Konkursförvaltaren i det aktiebolag som lämnat säkerheten gjorde gällande bl.a. att pantsättningen var ogiltig eftersom den var att jämställa med otillåten vinstutdelning i strid mot ABL 12 kap. 2 § och att därför återbäring skulle ske enligt den dåvarande bestämmelsen i 5 kap. första stycket samma kapitel. I allt fall var rättshandlingen ogiltig enligt ABL 8 kap. 14 § — numera 8 kap. 35 § — eftersom företrädaren för det bolag som ställde säkerheten överskridit sin befogenhet då han avhände bolaget egendom i strid mot 12 kap. — HD konstaterar först att bestämmelsen om befogenhetsöverskridande i ABL:s styrelsekapitel närmast är att uppfatta som en reglering av bolagets inre förhållanden och att en pantsättning som är att se som en överträdelse av vinstutdelningsreglerna därför inte kan angripas med stöd av bestämmelserna om befogenhetsöverskridanden. I stället inriktar sig domstolen på frågan om det långivande företagets ansvar enligt ABL 12 kap. 5 §. HD (tre av fem ledamöter) uttalar med en hänvisning till det strax här ovan refererade målet NJA 1997 s. 418 att det analoga

48 Carl Hemström SvJT 2005 ansvaret för andra än aktieägare har ansetts böra hållas inom förhållandevis snäva ramar med hänsyn till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet. När det gäller ett utomstående kreditinstitut som i utbyte mot ett lån erhållit en säkerhet inger en analog tillämpning särskilda betänkligheter. För att ett sådant ansvar skall kunna åläggas ett kreditinstitut krävs det att dess företrädare haft uppsåt beträffande omständigheten att ställandet av säkerheten utgjort en olovlig kapitalanvändning. Att företrädare för ett kreditinstitut bort inse att säkerställandet utgjort en sådan kapitalanvändning är med andra ord inte nog för att ålägga detta ansvar. — I ett säryttrande utvecklade justitierådet Håstad uppfattningen att den som lånat ut medel till en aktieägare som ställt säkerhet med egendom som får anses utgöra olovlig vinstutdelning till aktieägaren, skall sakna rätt till säkerheten, om långivaren insett eller bort inse att olovlig vinstutdelning förelåg. Eftersom långivaren i det i målet aktuella fallet var ett finansbolag som åtminstone bort inse att olovlig vinstutdelning förelåg var upplåtelsen av företagshypotek till långivaren enligt Håstads mening ogiltig.
    I NJA 1980 s. 311 kom HD till resultatet att frågan om giltigheten av en av ett bolag gjord benefik pantsättning skulle bedömas med utgångspunkt om bolaget hade fria medel svarande mot pantsättningens belopp vid tidpunkten då pantsättningen gjordes. I den rättsfallsgenomgång som Nial publicerade i Svensk Juristtidning 1983 kritiserade han denna rättstillämpning. Den kan, säger Nial (s 622 f.), möjliggöra att ett enmansbolag, som tillfälligt har avsevärda disponibla medel, ställer motsvarande egendom som pant för en utomstående, i vars affärer aktieägaren personligen men inte bolaget har intresse. Panten kan redovisas inom linjen, så att balansräkningen fortfarande uppvisar disponibel vinst, som aktieägaren därefter tar ut i form av vinstutdelning. Detta åter kan ha till följd att om bolaget sedermera går i konkurs, endast pantägaren och ingen annan borgenär får någon utdelning. I rättslitteraturen har man ansett, fortsätter Nial, ett sådant resultat olämpligt såsom stridande mot den grundläggande aktiebolagsrättsliga principen att bolaget skall av hänsyn främst till borgenärerna ha ett bundet kapital, som inte får minskas genom aktieägarnas uttag av medel såsom utdelning eller ”förtäckt” utdelning. Det synes därför finnas goda skäl att godtaga en dylik pantsättning endast under förutsättning dels att den vid tiden för pantsättningen håller sig inom ramen för disponibel vinst och dels att ett mot panten svarande belopp förs ut i balansräkningen så att motsvarande belopp inte blir disponibelt för utdelning eller i varje fall att utdelning inte sker med anlitande av medel som svarar mot panten. I NJA 1995 s. 418 (Vederlagsfri borgen) aktualiserades frågan om den rättstillämpning som möter i 1980 års rättsfall skall tillämpas även vad gäller vederlagsfri borgen. Frågan hade under 1990-talet behandlats i framställningar av Lindskog (Aktiebolagslagen, 12:e och 13:e kap., 1994, s. 66 not

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 49 149), Nerep (Aktiebolagsrättsliga studier — särskilt om kapitalskyddet, 1994, s. 160 ff.) och Jan Andersson (Om vinstutdelning från aktiebolag, 1955, s. 641 ff.) vilka samtliga intagit ståndpunkten att pantsättning och borgen borde behandlas lika i nu aktuellt avseende. HD uttalar härefter för egen del, att syftet med de aktiebolagsrättsliga reglerna om olovlig vinstutdelning i allmänhet bäst torde tillgodoses om prövningen hänförs till tidpunkten då borgen skall tas i anspråk. Å andra sidan är den med allmänna principer mest förenliga ståndpunkten att pröva en borgensförbindelses giltighet med utgångspunkt i förhållandena då den ingicks. Med en sådan lösning undviks också den osäkerhet för alla berörda som det skulle innebära att låta frågan om borgensförbindelsens giltighet vara svävande och beroende av borgensmannens framtida ekonomiska situation. HD fann sammanfattningsvis att övervägande skäl talade för att den tidpunkt som ansågs avgörande i 1980 års rättsfall, dvs. tidpunkten då förbindelsen ingicks, också bör gälla vid säkerställande i form av vederlagsfri borgensförbindelse. — Det finns enligt min uppfattning anledning att här upprepa den kritik som Nial framförde 1983 vid sin behandling av NJA 1980 s. 311. Inte heller jag ser någon anledning att skydda den som gynnats av en benefik pantsättning eller borgensåtagande på bekostnad av de fordringsägare som trott sig kunna lita på uppgifterna i bolagets årsredovisning. Härav följer dock att, i den mån bolaget låtit det latenta ansvaret enligt pantsättning eller borgensåtagande påverka bolagets disponibla vinst, det saknas anledning att inte ge den, till vars förmån pantsättning eller borgensåtagande gjorts, rätt att njuta fördelarna av pantsättningen respektive borgensåtagandet.
    Till de här ovan upptagna avgörandena skall även fogas NJA 1993 s.
641 där HD förklarade att skiljeklausul i avtal om överlåtelse av ett aktiebolags rörelsetillgångar inte var bindande för konkursförvaltaren i samma bolags konkurs, när han förde talan mot avtalsparten om återbäring enligt ABL 12 kap. 5 § av olovlig vinstutdelning.

 

1.5.7 Låneförbudet i ABL 12 kap. 7 § — Ogiltighet eller inte ogiltighet
Aktiebolagslagen innehåller inte något stadgande om att rättshandlingar som strider mot låneförbudet i ABL 12 kap. 7 § skall vara ogiltiga. I förarbetena till bestämmelsen har föredragande statsrådet uttalat att de skäl som uppbär detta förbud inte var av den art att ogiltighetsverkan borde anses inträda. I rättspraxis har inte desto mindre förekommit fall där otillåtna lånetransaktioner har förklarats ogiltiga. Så skedde i rättsfallet NJA 1992 s. 717 (Parlamentet). Det var här fråga om ett fall där parterna vid försäljningen av aktierna i ett bolag hade avtalat, att köpeskillingen för aktierna skulle ökas eller minskas sedan viss tillgång i bolaget sålts, och eventuell tilläggsköpeskilling skulle erläggas, inte av aktieköparen utan av det berörda bolaget direkt ur

50 Carl Hemström SvJT 2005 den för den aktuella tillgången erhållna köpesumman. Fråga var med andra ord om ett avtal som stred mot förbudet i ABL 12 kap. 7 § tredje och dåvarande femte styckena att aktiebolag inte får lämna penninglån eller ställa säkerhet i syfte att gäldenären skall förvärva aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern. HD anförde här som skäl för ogiltighetsverkan att låneförbudet åsidosatts under sådana förhållanden, att den till vars förmån den aktuella rättshandlingen företagits inte hade något befogat anspråk på att få åberopa rättshandlingen — i det aktuella fallet genom att någon som haft ett bestämmande inflytande över ett bolag medverkat i en överträdelse av låneförbudet till sin egen förmån. Frågan om utfästelsens infriande berör alltså inte någon tredje man, t.ex. en kreditgivande bank, som har anspråk på att få sin rätt skyddad. — Att säljaren av aktierna vid avtalstillfället inte förstått att utfästelsen stred mot låneförbudet inverkade inte på denna bedömning.
    Frågan om rättsföljden då ett finansbolag beviljat ett bolag lån för inköp av samtliga aktier i ett annat bolag och finansbolaget som säkerhet för lånet fick företagshypotek i det bolag vars aktier var föremål för köpet aktualiserades några år senare i NJA 1999 s. 426 (Sturetvätten). Jfr beträffande samma mål ovan under rubriken Återbärings- och ersättningsskyldighet enligt ABL 12 kap. 5 §. Sedan det bolag som lämnat säkerheten försatts i konkurs bevakade det finansbolag som förvärvat fordran med tillhörande säkerhet — dåmera självt försatt i konkurs — sin fordran med förmånsrätt enligt företagshypoteksbrevet. Konkursförvaltaren i det aktiebolag som ställt säkerheten gjorde gällande att pantsättningen var ogiltig eftersom den stred mot låneförbudet. HD:s majoritet kom emellertid i detta fall till resultatet att det inte fanns tillräckliga skäl att med frångående av huvudregeln anse pantsättningen ogiltig eftersom det i målet var fråga om ett av ett kreditinstitut mot sedvanliga villkor lämnat lån till en köpare för vilket det erhållit säkerhet. Justitierådet Nyström ansåg dock att långivaren inte kunde anses ha haft något befogat anspråk på att få åberopa den ställda säkerheten. I ett tillägg till domskälen framhöll härtill justitieråden Victor och Pripp — vilka båda ingick i den majoritet som bestämde utgången i målet — behovet av en översyn av aktiebolagsrätten så att förutsättningar för en förutsebar och lämpligt avvägd reglering tillskapades som inte endast tillgodoser säkerheten i omsättningen utan även är ägnad att förebygga missbruk och kringgåenden av de förbud som kan anses behöva upprätthållas såvitt angår utdelning och låneförbud. — Det kan här anmärkas att i lagrådsremissen till ny aktiebolagslag frågan om de civilrättsliga verkningarna av överträdelse av låneförbudet behandlas i avsnitt 15.5 och att de sammanfattningsvis innebär, att den som har tagit emot ett olagligen lämnat lån skall vara skyldig att återbetala lånet och att, om säkerhet ställts i strid med lagens bestämmelser, rättshandlingen inte skall gälla mot bolaget om bolaget visar att mottagaren av säkerheten insett eller bort inse att den var olaglig. Däremot har man inte ansett att det

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 51 inse att den var olaglig. Däremot har man inte ansett att det bör införas några regler om bristtäckningsansvar i fråga om olagliga förskott, lån och säkerheter.

 

1.6 Tvångsinlösen
I 1975 års aktiebolagslag föreskrivs i 14 kap. 31 § att ett moderbolag under vissa i paragrafen angivna förutsättningar har rätt att lösa de aktier, som ägs av övriga aktieägare. I motiven till denna regel sägs att det värde som moderbolaget skall utge till de aktieägare som tvingas lämna ifrån sig sina aktier är aktiernas verkliga värde. Om moderbolaget har förvärvat större delen av sina aktier i dotterbolaget på grund av inbjudan till en vidare krets att till moderbolaget överlåta sådana aktier mot visst vederlag, skall dock lösenbeloppet motsvara vederlaget, om inte särskilda skäl föranleder annat. Detta brukar kallas särregeln. Frågan vad som är en akties verkliga värde kan emellertid vara föremål för olika uppfattning i de fall särregeln inte är tillämplig endera därför att fråga inte är om ett förvärv av större delen av aktierna efter en inbjudan till en vidare krets eller därför att särskilda skäl medför att särregeln inte är tillämplig. Det är framför allt två frågor som aktualiseras när en dylik värdering skall göras, den ena gäller vilken tidpunkt värderingen skall ta fasta på och den andra hur värderingen skall göras. Dessa båda frågor togs upp av Högsta domstolen i målen NJA 1992 s. 872 och 1996 s. 293. Innan jag behandlar dessa båda mål bör det dock påpekas att den skiljenämnd som har att (i första hand) besluta i de frågor som aktualiseras i inlösenärenden under särskilda förutsättningar kan bestämma, att moderbolaget skall få lösa de utestående aktierna trots att värderingsfrågan ännu inte är avgjord. Äganderätten till de aktuella aktierna övergår med andra ord till moderbolaget trots att betalning ännu inte har erlagts. NJA 1992 s. 872 (Balken I) gällde inlösen från Pronator AB:s sida av aktier i Balken AB. Med hänsyn till omständigheterna i fallet kom särregeln inte att tillämpas. Från Pronators sida gjordes gällande att den tidpunkt som värderingen av aktierna i Balken borde hänföra sig till borde vara den dag då begäran om tvångsinlösen gjordes. Minoritetsaktieägarna å sin sida hävdade att den rätta tidpunkten var den dag då äganderätten till minoritetsaktierna övergick på Pronator. Detta var en uppfattning som accepterades av skiljenämndens majoritet samt av tingsrätt och hovrätt. Högsta domstolen däremot fastställde att värderingen av aktierna i Balken borde grundas på aktiernas värde vid tiden för Pronators begäran om tvistens prövning av skiljemän (den s.k. påkallandedagen). Genom att välja påkallandedagen som den dag som aktievärderingen skall hänföra sig till kan man, framhålls i domskälen, hålla isär värdefluktuationer som beror på exempelvis ändringar i ränta, valutakurser och råvarupriser och sådana fluktuationer som är att hänföra till moderbolagets direkta påverkan. Från de senare kommer man på detta sätt att bortse vid aktievärde-

52 Carl Hemström SvJT 2005 ringen. Att fråga emellertid är om en huvudregel från vilken undantag i och för sig kan göras markeras genom HD:s skrivning att det inte av minoritetsaktieägarna i Balken påvisats något skäl att frångå denna principiella utgångspunkt eller att medge minoritetsaktieägarna en möjlighet att välja mellan olika värderingstidpunkter. NJA 1996 s. 293 (Balken II) utgör fortsättningen på första Balkenmålet. Sedan HD i det första målet bestämt att påkallandetidpunkten skulle vara bestämmande vad gällde tidpunkten för värderingen återstod så frågan hur denna skulle tillgå. HD konstaterade till att börja med att valet kunde sägas stå mellan två värderingsobjekt, aktierna eller bolaget. Oavsett vilken metod man använde var dock tanken den, att minoritetsaktieägarna skulle ges samma ekonomiska ställning efter tvångsinlösningens genomförande som de haft före denna. Att substansvärdet i vissa aktiebolag var högre än det samlade aktievärdet borde inte i sig påverka värderingen eftersom detta övervärde i normalfallet var oåtkomligt för aktieägarna. Att värderingen i sådana fall där någon omsättning av aktier i det bolag som var föremål för inköp inte gärna kunde göras efter annat än bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga medförde dock inte, att aktierna i övriga bolag inte i första hand borde värderas efter det värde aktierna hade på marknaden. Detta var för övrigt den idé på vilken särregeln (jfr ovan) byggde. Mot denna bakgrund kom HD till resultatet att börskursen är den norm som värderingen skall utgå från — dock sedan man först prövat börskursen som måttstock. — Sammanfattningsvis uttalar HD att det vid tvångsinlösen av minoritetsaktier är aktiernas verkliga värde som skall ersättas. Med det verkliga värdet förstås att värderingen skall grundas på marknadspriset om aktierna är noterade på börs eller föremål för liknande notering och i annat fall på bolagets förmögenhetsställning och avkastningsförmåga. Om lösenbeloppet skall grundas på börskursen eller liknande notering måste emellertid kursens värde som måttstock prövas. En sådan prövning kan dock i regel göras ganska översiktligt.
    Klart är sedan länge att en ägare av aktier genom att överlåta dessa medan ett inlösenförfarande pågår förlorar sin talerätt inför skiljenämnden. En tidigare oklar fråga var emellertid om en förvärvare av aktier som är föremål för ett inlösenförfarande har rätt att inträda som part i detta förfarande. Denna fråga behandlas av Högsta domstolen i NJA 2000 s. 202. Efter att ha gått igenom olika skäl för och emot partsbyte fann HD (fyra av fem ledamöter), att övervägande skäl fick anses tala för att partsbyte efter mönster av rättegångsbalken 13 kap. 7 § i princip var tillåtet i inlösenförfaranden. Eftersom skiljenämnden hade avgjort frågan om aktieägarens talerätt i form av en skiljedom och ABL 14 kap. 31 § andra stycket stadgar att part som är missnöjd med en sådan skiljedom kan angripa den genom att väcka talan vid tingsrätt ankom det härefter i princip på tingsrätten att själv pröva fö-

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 53 religgande tvistefrågor om rätt till inlösen och om lösenbeloppet. Så fann HD böra ske i det aktuella fallet.
    Beträffande skadeståndsansvar för ett moderbolag som inte korrekt fullgjort ett åtagande att anmoda dotterbolagets aktieägare att uppge skiljeman, jfr RH 28:84 refererat ovan under Skadestånd enligt grunderna för ABL 15 kap. 1 §.
    Vad gäller personvalet vid förordnande av god man att företräda minoritetsaktieägarna vid inlösenförfarande se NJA 2000 s. 41.

 

1.7 Likvidation och konkurs
Aktiebolagslagens 13 kapitel innehåller regler om likvidation och upplösning av aktiebolag. I vissa fall kan aktiebolag tvångsvis försättas i likvidation. Förutsättningarna för tvångslikvidation har i vissa fall förändrats under de tjugo år, som denna rättsfallsgenomgång behandlar. Och vidare har systemet för handläggning av likvidationsärenden undergått den förändringen att flertalet fall av tvångslikvidation numera avgörs av patentverket (bolagsverket) självt.
    Sedan länge har gällt att ett aktiebolag skall tvingas träda i likvidation om det inte sänt in bolagets årsredovisning till registreringsmyndigheten inom den tid som lagen angivit (denna tid har varierat under den aktuella perioden). Sedan ett antal år är påföljden densamma om årsredovisningen inte åtföljts av aktuell revisionsberättelse. Vidare gäller sedan gammalt att beslut om likvidation inte skall meddelas om likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning. Vad som dock inte har varierat är föreskriften i först ABL 11 kap. 3 § och därefter årsredovisningslagen 8 kap. 3 § att det på en kopia av årsredovisningen skall ha dels tecknats bevis att balans- och resultaträkningarna har fastställts och dels ha lämnats uppgift om såväl dagen för fastställandet som om bolagsstämmans beslut beträffande bolagets vinst eller förlust. Då ett aktiebolag visserligen sänt in sin årsredovisning men denna saknade nyssnämnt fastställelseintyg i undertecknat skick har den i NJA 1991 s. 591 inte ansetts komplett och likvidationsgrunden har därför inte ansetts ha upphört under ärendets handläggning. Jag framhöll strax här ovan att beslut om likvidation inte skall meddelas om den behandlade likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning. I NJA 1987 s. 619 förklarade HD att avgörande för om likvidationsgrunden hade upphört var den tidpunkt då bolagets årsredovisning hade sänts in till patentverket. NJA 1989 s. 516 gällde fråga med koppling till fortsatt förhandling i likvidationsärende. Då ett aktiebolag underlåtit att komplettera avgiven årsredovisning med koncernredovisning fann Hovrätten för Västra Sverige i RH 1992:16 att likvidationsgrund förelåg, men i RH 1997:55 underkände Svea hovrätt en som revisionsberättelse betecknad handling. I RH 1988:89 accepterade Göta hovrätt att ett fastställelseintyg som saknat namnteckningar i original kompletterades med namnteckningar i original. Ärenden med koppling

54 Carl Hemström SvJT 2005 till frågan om likvidationsgrunden upphört behandlas även i RH
1986:113 och 1993:121. I RH 1995:66 upphävde Hovrätten för Västra Sverige ett av PRV fattat likvidationsbeslut mot bakgrund av att det berörda bolaget till följd av de mycket speciella omständigheter som förelåg i ärendet ansågs ha haft giltig ursäkt att inte inom föreskriven tid ge in årsredovisningen till verket.
    Delgivningsfråga med koppling till ABL:s likvidationsstadgande behandlas i NJA 1989 s. 447 och 1990 s. 312 ävensom i RH 153:83.
    Delgivning av konkursansökan mot aktiebolag behandlas åter i NJA 1990 s. 114, 1997 s. 207 och 1997 s. 762 samt i RH 1992:15 och 1992: 31. NJA 1992 s. 518 I och II gällde frågan om rättens förordnande av likvidator i samband med beslut om tvångslikvidation till följd av bolagets underlåtenhet att sända in sina redovisningshandlingar fick effekt omedelbart eller först sedan beslutet vunnit laga kraft. Mot bakgrund av såväl ändamålsskäl som olika bestämmelser i aktiebolagslagen om de olika åligganden som åvilar likvidator kom HD till resultatet att rättens beslut om tvångslikvidation och utseende av likvidator får omedelbar effekt. Genom en senare reformering av aktiebolagslagens likvidationskapitel har stadgats att ett likvidationsbeslut gäller omedelbart.
    Den som utsetts till ett aktiebolags firmatecknare vid en extra bolagsstämma, till vilken ej kallats i vederbörlig ordning, har av Svea hovrätt i RH 1993:142 inte ansetts behörig att ansöka om bolagets försättande i konkurs. Jfr även RH 1992:41 där Svea hovrätt fann att bolagsstämman saknade behörighet att bemyndiga en utomstående att inge ansökan om bolagets försättande i konkurs, och det även om bolaget saknade en registrerad styrelse.
    En generell rätt att företräda ett aktiebolag i förhållande till tredje man inklusive domstolar och andra myndigheter tillkommer dess styrelse. I frågor inom området för den löpande förvaltningen kan ett bolag dock även företrädas av sin verkställande direktör, om en sådan har utsetts. Att klaga över beslut genom vilket bolaget på egen ansökan har försatts i konkurs är emellertid inte en åtgärd som omfattas av den löpande förvaltningen. Det är således i princip på styrelsen som det ankommer att föra en sådan talan. Men det är inte endast en verkställande direktör, som inte är ensam firmatecknare, som saknar denna behörighet, den tillkommer inte heller enskilda styrelseledamöter eller bolagets aktieägare eller dess borgenärer, se NJA 1993 s. 605 och 1997 s. 168 (City Mail), samt jfr RH 151:81 och 1986:27. Då ett bolag försatts i likvidation är det dess likvidator som företräder det i ett konkursärende, NJA 1992 s. 518 II. Har ett aktiebolag försatts i konkurs sedan det trätt i likvidation är den styrelse som bolaget hade före likvidationen inte behörig att föra talan mot konkursbeslutet, NJA 1988 s. 727. Sedan PRV förordnat att ett aktiebolag skulle träda i likvidation och bolaget på ansökan av likvidatorn försatts i konkurs,

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 55 har bolagsstyrelsens överklagande av konkursbeslutet avvisats med hänvisning till att styrelsen inte var behörig att företräda bolaget och bolaget har inte ansetts kunna vinna resning i fråga om sistnämnda beslut på den grunden att likvidationsbeslutet senare undanröjts, se NJA 2000 s. 488. Det må dock påpekas att HD i sina domskäl förklarar att det visserligen får anses att de principer som sålunda slagits fast inte kan äga tillämpning på fall då ett likvidationsbeslut är behäftat med så väsentliga och uppenbara fel att det bör betraktas som en nullitet. Om ett sådant beslut var det dock inte fråga i det aktuella fallet. Då åter beslutet om likvidation upphävts efter resning ansågs bristen i styrelsens behörighet att överklaga konkursbeslutet botad, se NJA 1994 s. 664 II.
    Beträffande frågan om ett aktiebolag skulle anses vara insolvent om det framkom att stridiga meningar rådde inom styrelsen om dess försättande i konkurs, jfr RH 48:81.
RH 2:84: Ersättning för rättegångskostnad till aktiebolag i konkurs skulle utges till den eller dem som visade sig vara behöriga att föra talan för bolaget i enlighet med bestämmelserna i ABL. RH 1988:79: Sedan aktiebolags konkurs avslutats med överskott hade bolagsstämman beslutat att bolaget skulle träda i likvidation — men senare än vad ABL föreskrev. Frågan om betydelsen av denna försening saknar numera betydelse, se ABL 13 kap. 50 § som föreskriver, att rätten i samband med att konkursen avslutas skall besluta att bolaget skall gå i likvidation.
    Då ett aktiebolags konkurs avslutats med överskott skall bolaget som nyss nämndes likvideras. Fråga om behörighet för bolagets styrelse att företräda bolaget under tiden mellan konkursens avslutande och likvidationens inledande var aktuellt i NJA 1993 s. 579, men den frågan synes som nyss nämndes numera sakna aktualitet. Dock består då ett aktiebolags konkurs avslutats med överskott bolaget alltjämt som rättssubjekt och företrädes under likvidationsfasen av sin likvidator, jfr NJA 1996 s. 269. RÅ 1996 Ref 7: Ett i konkurs försatt aktiebolag har ansetts som part och tillerkänts talerätt i mål om eftertaxering för år före konkursbeslutet. NJA 1981 s. 577 gällde frågan huruvida skadeståndstalan för bolagets räkning mot likvidator i aktiebolag som försatts i konkurs som avslutats med slututdelning kunde väckas av aktieägare i bolaget sedan flera år gått efter konkursens avslutande. Tiden för talans väckande är numera begränsad enligt föreskrifter i ABL 15 kap. 10–14 §§.
    De fall som gäller tvångslikvidation på grund av kapitalbrist — tidigare ABL 13:2 och numera 13:12–19 — behandlas ovan under rubriken Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalförlust.

 

56 Carl Hemström SvJT 2005 1.8 Upplöst bolags partshabilitet
NJA 1982 s. 820 I och II: Aktiebolag som varit parter i tvistemål hade under målens handläggning i domstol blivit upplösta efter konkurs. HD fann det inte föreligga någon omständighet till följd varav det i dessa båda fall fanns anledning göra undantag från huvudregeln att upplöst aktiebolag saknar rättskapacitet och därmed partshabilitet. — Sedan ett aktiebolags konkurs avslutats utan överskott och bolaget således enligt ABL 13 kap. 19 § första stycket i dess dåvarande lydelse var upplöst, väcktes mot bolaget talan om skadestånd på grund av arbetsskada under hänvisning till att vid olyckstillfället gällde en av bolaget tecknad ansvarsförsäkring. Sådana omständigheter ansågs dock inte föreligga att det upplösta bolaget kunnat vara part i målet, se NJA
1987 s. 552. Inte heller fick ett aktiebolag som upplösts genom en konkurs som avslutats utan överskott föra talan om skadestånd mot revisor och bank som anlitats av konkursförvaltaren i konkursen, se NJA 1988 s. 374. Och då talan väckts mot ett aktiebolag angående skadestånd men denna avvisats på grund av en mellan parterna i avtal intagen skiljeklausul, har bolaget försatts i konkurs som avslutats utan överskott. Den till HD fullföljda besvärstalan har i detta fall avvisats enär bolaget blivit upplöst, se NJA 1993 s. 723. Ett efter konkurs upplöst bolag ansågs med hänsyn till omständigheterna inte kunna fullfölja en före konkursen påbörjad civilprocess, se NJA 1999 s. 237. Men däremot fann HD i NJA 1988 s. 110 att hinder inte kunde anses föreligga för ett upplöst aktiebolag att föra talan mot det beslut varigenom bolaget försatts i konkurs och i NJA 1996 s. 459 inte heller mot ett beslut om bolagets försättande i likvidation. I NJA 1998 s. 608 har ett aktiebolag som upplösts genom konkurs ansetts ha rätt att ansöka om resning beträffande beslutet att försätta bolaget i konkurs. Och då ett i konkurs försatt aktiebolag efter konkursens avslutande utan överskott trots detta trätt i likvidation med en av PRV förordnad advokat som likvidator vilket registrerats i aktiebolagsregistret, har, konstaterar HD, bolaget ånyo rättssubjektivitet och partshabilitet, och bolaget har därmed i NJA 2000 s. 144 förklarats kunna vara part i en före konkursen påbörjad rättegång.

 

1.9 Frågor med koppling till reglerna om ökning av minimikapitalet till
50 000 respektive 100 000 kronor
Aktiebolag som avförts ur aktiebolagsregistret på grund av att dess aktiekapital inte uppgick till 50 000 kronor vid utgången av år 1981 och som då varken trätt i likvidation eller försatts i konkurs kunde inte därefter försättas i konkurs, se NJA 1982 s. 754. (Annan utgång i RH 40 och 50:82.) Sedan borgenär ansökt om ett bolags försättande i konkurs återkallades ansökningen och avskrevs konkursärendet. Bolaget var redan före avskrivningsbeslutet upplöst enligt de aktuella övergångsbestämmelserna och har därför inte ansetts behörigt att söka återställande av försutten tid för fullföljd av talan mot avskriv-

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 57 ningsbeslutet, se NJA 1983 s. 801. Ansvar för bolagets skulder för styrelsesuppleant som inte tjänstgjort som styrelseledamot har inte ansetts föreligga enligt de aktuella övergångsbestämmelserna, se NJA 1985 s. 439, RH 4:85. Beträffande styrelseledamots ansvar för skatter och avgifter se NJA 1986 s. 655, RH 1990:79 och 2000:24. Beträffande undanröjande av beslut att avföra bolag ur aktiebolagsregistret se 81 Ref 2:37 och beträffande avskrivning av anmälan till aktiebolagsregistret p.g.a. brist i anmälningshandlingarna se RÅ 85 Ref 2:17.

 

2. Handelsbolag och kommanditbolag
2.1 Bildande
RH 67:81 gällde frågan om ett par barn (12 respektive 13 år gamla) skulle tillåtas förvärva andelar i kommanditbolag. Ansökan bifölls av hovrätten med föreskrift att näringen skulle å de omyndigas vägnar drivas av förmyndaren. Jfr numera 13 kap. 13 § föräldrabalken.

 

2.2 Skadestånd
NJA 1988 s. 580 gällde frågan om en bolagsmans rätt att väcka skadeståndstalan enligt BL 2 kap. 14 § var preskriberad enligt bestämmelsen i samma kapitel 15 §. Högsta domstolen fann att de BL i 2 kap. 15 § föreskrivna fristerna för väckande av skadeståndstalan inte utgjorde en fråga om rättegångshinder utan rörde själva saken.

 

2.3 Ansvar gentemot tredje man
I rättsfallet NJA 1995 s. 654 (Bolagsmannen Valdemar) uppkom frågan om en bank kunde göra personligt betalningsansvar gällande mot en i handelsregistret registrerad bolagsman om vars existens banken saknade kännedom både då banken beviljade bolaget ett lån, vid vilken tidpunkt bolagsmannen för övrigt redan hade avgått som bolagsman, och då kungörelsen om hans avgång hade kungjorts. HD kom till resultatet att det inte fanns något utrymme för att i BL 2 kap. 22 § inläsa ett krav på att banken skulle ha haft faktisk kännedom om en registrerad bolagsmans existens för att denne skulle kunna göras ansvarig, och bankens talan mot den tidigare bolagsmannen bifölls av domstolen. Denna dom har kritiserats av Lindskog (i hans Kommentar till lagen om handelsbolag och enkla bolag) som anmärkningsvärd — ”Logiken är mekanisk, analysen steril och resultatet därefter” (s. 652). Agell däremot anser (i Rättsvetenskapliga studier tillägnade Carl Hemström, 1996, s. 11) att utgången i målet är svårfrånkomlig så som reglerna är uppbyggda.
    Enligt lagen om handelsbolag och enkla bolag 2 kap. 20 § första stycket svarar bolagsmännen solidariskt för bolagets förpliktelser. I NJA 1989 s. 92 (G-G:s Biltillbehör) uppkom frågan om detta solidariska ansvar innebar rätt för handelsbolagets fordringsägare att vända sig mot bolagsmännen med begäran om betalning för vad fordringsägaren inte kunnat få ut från bolaget, sedan dettas ansvar för en viss skuld hade satts ned genom ackord enligt 21 § ackordslagen

58 Carl Hemström SvJT 2005 viss skuld hade satts ned genom ackord enligt 21 § ackordslagen (1970:847). Svaret på den ställda frågan var nej: Bolagsmännens ansvar gick inte utöver de förpliktelser som åvilade bolaget självt. — Det kan tilläggas, att det finns ett hovrättsavgörande refererat i RH 28:85 som går på samma linje som 1989 års HD-fall. Däremot finns det ett par HD-avgöranden från tidigt 1880-tal som går i motsatt riktning, men denna rättspraxis hänför sig till tiden före tillkomsten av 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag varigenom, som HD skriver i 1989 års dom, handelsbolaget som juridisk person fått den struktur som sedan dess blivit ytterligare befäst.
    I NJA 1990 s. 65 (Marianne) förklarar HD att en person, som felaktigt antecknats i handelsbolagsregistret som bolagsman i ett handelsbolag, inte kan göras betalningsansvarig för handelsbolagets skulder enbart på grund av registeruppgiften. Ett bolagsavtal eller annan rättsgrundande omständighet måste alltså föreligga för att ansvar skall kunna uppkomma.
    Ett annat problem är det som uppkommer då en bolagsman i eget intresse bedrivit verksamhet, och fråga härefter uppkommer om denna skall eller inte skall hänföras till handelsbolagets verksamhetsområde. Denna fråga var aktuell i NJA 1989 s. 519. En av två bolagsmän hade ägnat sig åt varusmuggling och dömts till straff för denna. Frågan i målet gällde den andra bolagsmannens skyldighet att erlägga bolaget i anledning av varusmugglingen påförd mervärdeskatt. I sin dom uttalade Högsta domstolen såvitt nu är av intresse, att för frågan om handelsbolagets skattskyldighet får anses avgörande huruvida den för brott dömde bolagsmannen — oavsett om han överskred sin befogenhet — handlade på bolagets vägnar när han företog den mervärdesskattegrundande handlingen. Högsta domstolen skriver i sina domskäl att den aktuella verksamheten gick att inordna i den verksamhet som bolaget skulle bedriva, att den nu aktuella bolagsmannen deltagit i delar av denna verksamhet, och att den till straffansvar dömde bolagsmannen vid verksamheten utnyttjat en bil till vilken bolaget hade nyttjanderätten. Att den till straff dömde bolagsmannen velat vilseleda såväl staten som sin medbolagsman och att transaktionerna till följd härav inte upptagits i bolagets bokföring kunde enligt domstolen inte leda till annat bedömande än att den aktuella verksamheten skedde för bolagets räkning. — Ytterligare en fråga var aktuell i detta mål, nämligen om det var möjligt att jämka föreliggande betalningsskyldighet. I detta avseende förklarade HD att bolagsmäns solidariska ansvar för ett handelsbolags förpliktelser har sin grund i den speciella relation som råder mellan bolaget och bolagsmännen och att det kan sägas föreligga ett slags identitet mellan bolagets och bolagsmännens förpliktelser. Med denna utgångspunkt är det, säger HD, inte förenligt att bolagsmännens betalningsansvar mot tredje man för bolagets skuld skulle kunna jämkas.

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 59 I NJA 1994 s. 231 fann Högsta domstolen att statens fordran mot en bolagsman avseende ett handelsbolags mervärdeskatteskuld inte kunde avräknas med tillämpning av lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter från ett bolagsmannen tillkommande belopp på överskjutande mervärdeskatt.
    I RH 1994:135 prövade Svea hovrätt frågan vilka invändningar som bolagsmännen i ett handelsbolag kunde göra gällande mot en lagakraftvunnen dom genom vilken bolaget ålagts betalningsskyldighet eller mot ett lagakraftvunnet skattebeslut avseende mervärdeskatt. Här uttalade hovrätten att de invändningar som bolagsmännen kan göra gällande är först sådana som grundas på deras personliga förhållandena till käranden — t.ex. att kvittningsgill motfordran föreligger. Vidare torde det bl.a. vara möjligt att invända att bolagets skattskyldighet grundats på en befogenhetsöverskridande åtgärd från någon som haft rätt att företräda bolaget.
    En fråga som emellanåt uppkommer är om viss egendom tillhör en bolagsman personligen eller om den av honom överlåtits till handelsbolaget. I RH 6:85 gällde frågan om en skogsmaskin, som förvärvats av en person som sedermera träffat avtal om handelsbolag, tillhörde den ursprunglige förvärvaren eller handelsbolaget. Hovrätten för Västra Sverige kom till resultatet att maskinen tillhörde den ursprunglige förvärvaren som efter den påstådda överlåtelsen utövat besittning till maskinen på samma sätt som han gjort dessförinnan. Trots att maskinen vid utmätningstillfället stått uppställd hos en utomstående person (en reparatör) fick den fortfarande anses ha varit i den ursprunglige förvärvarens besittning.
    I NJA 1984 s. 296 fann HD att även handelsbolag kan föreläggas vite.
    Delägare i handelsbolag hade med stöd av BL 2 kap. 20 § genom slutbevis i mål om betalningsföreläggande ålagts betalningsskyldighet för arbetsgivaravgifter som åvilat handelsbolaget. Indrivning av statens fordran enligt slutbeviset ansågs dock inte kunna ske genom införsel eftersom BL inte innehåller några särskilda föreskrifter som möjliggjorde införsel, se RH 1988:38. Löneexekution sker numera genom utmätning.
    I NJA 1985 s. 466 avslog Högsta domstolen en begäran av en komplementär i kommanditbolag att få inträda som intervenient på bolagets sida i rättegång angående fordran mot bolaget. Och i NJA 1997 s. 190 avslog HD en begäran av ett upplöst handelsbolag att få intervenera i en rättegång mot dess bolagsmän i dessas egenskap av proprieborgensmän för bolaget. Handelsbolaget hade som skäl anfört att dess försäkringsgivare hade beviljat rättsskydd under förutsättning av att bolaget intervenerade i rättegången, men HD fann att bolaget inte hade fått någon ny tillgång — fordran på grund av försäkringen skulle uppkomma först som en följd av att bolaget tilläts intervenera och

60 Carl Hemström SvJT 2005 då enbart gälla täckning av de genom interventionen uppkomna kostnaderna.

 

2.4 Handelsbolags upphörande och liknande
För att möjliggöra ett handelsbolags fortlevnad om bolaget sägs upp med stöd av 2 kap. 24–27 §§ och bolagsavtalet saknar föreskrifter om uteslutning innehåller bolagslagen en dispositiv regel om uteslutning av den bolagsman till vilken en likvidationsgrund kan hänföras eller dennes rättsinnehavare. Genom uteslutning av den berörde bolagsmannen kan bolagets likvidation och upplösning undvikas, men till skydd för den uteslutne innehåller den aktuella paragrafen följande tvingande bestämmelser: För det första måste de övriga bolagsmännen vara ense om uteslutningen. För det andra skall den som begärs utesluten erhålla ett lösenbelopp som kan antas motsvara vad han skulle ha erhållit om bolagsskifte i stället hade ägt rum. Och för det tredje har den som begärs utesluten rätt att kräva att säkerhet ställs för att hans ansvar för bolagets förbindelser inte tas i anspråk i större omfattning än som kan antas ha blivit fallet om i stället för uteslutning bolagsskifte i stället hade ägt rum. Om säkerhet krävs av den som är föremål för uteslutning kan uteslutning inte ske med mindre säkerhet ställs, jfr NJA 1989 s. 356. NJA 1990 s. 673 (Handelsbolaget Bröderna L) gällde frågan om i visst fall rätt förelegat att utesluta en bolagsman ur ett handelsbolag. Bakgrunden i målet var den, att i ett handelsbolag med tre delägare en av dessa — Bertil — förbjudit sina båda medbolagsmän — Inga och Sten — att ingå ett för bolaget oförmånligt hyresavtal. Trots detta hade Inga och Sten träffat det aktuella avtalet. Bertil sade då upp bolaget, varefter Inga och Sten kontrade med att med stöd av BL 2 kap. 30 § utesluta Bertil ur bolaget. Enligt denna paragraf kan nämligen, om det finns grund för likvidation enligt 2 kap. 24–27 §§, i stället för att bolaget träder i likvidation, uteslutning ske av den bolagsman till vilken likvidationsgrunden kan hänföras eller dennes rättsinnehavare. HD konstaterade inledningsvis att det inte förelåg någon omständighet till stöd för att Bertil sagt upp bolagsavtalet enligt bolagslagen 2 kap. 24 §, dvs. det stadgande som i princip ger varje bolagsman rätten i princip att, utan angivande av någon särskild grund, säga upp ett bolagsavtal som löper tills vidare med i regel sex månaders uppsägningstid. Däremot hade Bertil haft anledning att säga upp avtalet med stöd av bolagslagen 2 kap. 25 §, dvs. det stadgande som ger bolagsman rätt att häva ett bolagsavtal om annan bolagsman väsentligt åsidosatt sina skyldigheter enligt bolagsavtalet eller om det annars finns en viktig grund för bolagets upplösning. Det förelåg sammanfattningsvis inte någon omständighet som gett Inga och Sten rätt att utesluta Bertil ur bolaget. NJA 2000 s. 479: I ett mål om försättande i konkurs av ett kommanditbolag har delgivning med bolaget ansetts kunna ske genom över-

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 61 lämnande av handlingarna till förvaltaren i komplementärens — ett aktiebolag — konkursbo. — NJA 1997 s. 591: Bolagsman i handelsbolag har rätt att gentemot konkursansökan invända att borgenären har betryggande säkerhet i bolagets egendom. — NJA 2000 s. 417: Tingsrätts beslut om fastställande av utdelning i ett handelsbolags konkurs har ansetts inte kunna överklagas av en bolagsmans enskilda borgenär. — NJA 1996 s. 311: En komplementär i ett kommanditbolag var att se som arbetstagare vid tillämpning av lagen 1970:741 om statlig lönegaranti vid konkurs. RH 1997:88: Ett handelsbolag hade trätt i likvidation till följd av att antalet bolagsmän sex månader tidigare hade nedgått till en. Fråga var i målet om överlåtelse av likvidationsbolagets enda större tillgång, en hyresfordran, kunde bedömas som en tillåten avvecklingsåtgärd eller om avtalskontrahenten varit i god tro och överlåtelsen till följd därav var giltig. RÅ 1992 Ref 79: Länsstyrelses beslut att efter anmälan anteckna i handelsregistret att ett handelsbolag upphört har befunnits felaktigt och beslutet har undanröjts genom resning. (Jfr däremot RÅ 1994 not 268.)

 

3. Enkla bolag
I RH 147:83 behandlas den svåra frågan om gränsen mellan enkelt bolag och samäganderätt: Två jordbruks- och skogsfastigheter hade varit i en släkts ägo sedan 1915. Genom arv — innefattande även arvsavståenden — uppgick sedermera antalet delägare till tolv. En av dessa, som även köpt del av fastigheterna av sin moder, var lagfaren ägare till hälften av dem och var också den som skötte dem. Han erlade arrende och lämnade redovisning och utbetalade överskott till övriga delägare för deras andelar. Även viss livränta utbetalades till huvuddelägarens moder av avkastningen från fastigheterna. Två av delägarna, som tillsammans ägde 1/16 av fastigheterna, begärde förordnande om försäljning enligt samäganderättslagen. Häremot invände huvudägaren och hans barn att det förelåg ett bolagsförhållande mellan parterna. Tingsrätten fann att det sedan 1953 förelegat en överenskommelse mellan fastighetsägarna om fastigheternas drift, skötsel och disposition av avkastning varför ett enkelt bolag då hade kommit till stånd. Svea hovrätt (två av fyra ledamöter) däremot kom till motsatt resultat. Hovrätten uttalade att eftersom parterna i målet blivit gemensamma ägare till fastigheterna genom arv eller andra fång, som hade sin grund i nära släktförhållanden det förelåg en presumtion för att egendomen innehades med samäganderätt. Hovrätten fann inte att det i målet förekommit sådana omständigheter som på ett avgörande sätt talade för att den en gång uppkomna samäganderätten övergått till ett bolagsförhållande mellan ägarna. Minoriteten av hovrättens ledamöter kom emellertid till motsatt resultat. Hovrättens dom överklagades till Högsta domstolen, som meddelade prövnings-

62 Carl Hemström SvJT 2005 tillstånd. Sedan parterna förlikts och återkallat sin talan avskrev HD målet.
    I ett mellan Mariestads och Skövde kommuner ingånget avtal om samverkan till stöd för näringslivet träffades en överenskommelsen att kommunerna skulle anordna en mässa, Vadsbromässan, vartannat år. Sommaren 1987 anordnades mässan i Mariestad, varvid Mariestads kommun anlitade Hälsinge-Expon Aktiebolag (Expobolaget) som mässarrangör. Förhållandet mellan kommunen och Expobolaget reglerades genom ett avtal om utställningsmässa. Sedan Expobolaget gått i konkurs stämde ett företag Mariestads kommun och gjorde gällande att det mellan kommunen och Expobolaget ingångna avtalet var ett handelsbolagsavtal och att kommunen därmed var solidariskt betalningsansvarig för ett av Expobolaget träffat avtal. Vid den i målet aktuella tiden drogs nämligen gränsen mellan handelsbolag och enkla bolag med utgångspunkt från om näringsverksamhet bedrivits gemensamt i bolag. Eftersom gränsen mellan handelsbolag och enkla bolag numera — sedan den 1 januari 1995 — beror på om bolaget har förts in i handelsregistret som handelsbolag är emellertid rättsfallets betydelse begränsat till frågan om den samverkan som skedde mellan kommunen och Expobolget var att klassificera som bolag. Och så fann Göta hovrätt i RH 1990:14 vara fallet. Av utredningen framgick sålunda, säger hovrätten, att kommunen och Expobolaget slutit avtal om utställningsmässa, att deras ändamål med verksamheten i vart fall till viss del varit gemensamt genom att de haft ett intresse av att mässan kom till stånd och enligt planerna genomfördes på ett framgångsrikt sätt samt att båda parter på olika sätt agerat i överensstämmelse härmed. NJA 1986 s. 402 (Tipsbolaget) handlar om ett s.k. tipsbolag, dvs. en överenskommelse mellan ett antal personer om att satsa pengar på tips. Spelet hade pågått i tio veckor och var och en av deltagarna hade varje vecka erlagt 30 kronor. En av deltagarna, Tomas S, skulle på egen hand fylla i tipskupongerna och ombesörja att dessa lämnades in. HD fann att ett enkelt bolag förelåg. Skälet till att domstolarna fick den aktuella tvisten att avgöra var det, att Tomas S försummat att lämna in tipskupongen i tid. Hade han gjort detta hade tippningen givit en vinst på 24 582 kronor netto. Underlåtenheten att lämna in tipskupongen var enligt HD (fyra av fem ledamöter) i och för sig oaktsamt och den hade lett till skada för de övriga bolagsmännen. Med hänsyn till arten av Tomas S’ uppdrag och de förutsättningar som gällde för uppdragets fullgörande jämkade emellertid HD skadeståndet till 0. Med arten av uppdraget torde menas att det var oavlönat och närmast att uppfatta som en väntjänst. Lokutionen förutsättningarna för uppdragets utförande synes åter närmast ta sikte på den frihet att fullgöra uppdraget på lämpligt sätt som Tomas S hade. — Justitierådet Solerud var ense med majoriteten om att ett enkelt bolag förelåg, att Tomas S varit oaktsam och att jämkning till 0 skulle

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 63 ske. Soleruds uppfattning att bland annat det förhållandet Tomas S’ oaktsamhet fallit inom privatlivets område har däremot övriga justitieråd inte — i varje fall inte uttryckligen — delat. NJA 1997 s. 211 (Operabyggarna) gäller frågan om, vid uteslutning av bolagsman ur ett enkelt bolag, dennes konkursbo hade rätt att få sin andel av bolagets tillgångar utan avdrag för de skulder som också åvilade bolaget — alltså ett slags bruttoberäkning — eller om den uteslutne bolagsmannens konkursbo endast hade rätt att erhålla dennes andel i tillgångarna med avdrag för de aktuella skulderna — alltså ett slags nettoberäkning. — Bakgrunden till tvisten var den att tre större byggnadsföretag — Kullenbergbyggen Göteborg AB (nedan Kullenbergs), Siab AB och Skanska Väst AB (nedan Skanska) — hade träffat avtal om att tillsammans avge anbud på uppförandet av en ny musikteater i Göteborg. De tre företagen — som antog benämningen Konsortiet Operabyggarna — träffade i sin tur avtal med Göteborgs kommun om att för ett fast pris av 355 miljoner kronor (sedermera uppjusterat) uppföra den planerade musikteatern. Av det angivna beloppet hade Göteborgs kommun i förskott betalat mer än 340 miljoner kronor, då Kullenbergs gick i konkurs. Siab och Skanska uteslöt då genast Kullenbergs ur konsortiet. Av det av Operabyggarna träffade konsortialavtalet följde, att om någon av de tre parterna försattes i konkurs de både andra parterna hade rätt att omedelbart säga upp avtalet och utlösa den uppsagda parten eller dennes rättsinnehavare och ensamma slutföra entreprenaden. Av avtalet följde vidare, att en sådan utlösen skulle grunda sig på en av parterna gemensamt verkställd beräkning per uppsägningsdagen av konsortiets slutliga resultat för de arbeten som per samma dag kontrakterats av konsortiet. Om det sålunda beräknade slutliga resultatet utvisade vinst, skulle denna fördelas proportionellt i förhållande till ”nedlagda kostnader per uppsägningsdagen/beräknade kostnader”. Om å andra sidan det beräknade slutliga resultatet skulle utvisa förlust skulle den utlösta parten svara för sin fulla andel härav. Siab och Skanska åberopade dessa regler för lösenbeloppets beräkning. Konkursboet bestred å sin sida emellertid att lösenbeloppet skulle beräknas i enlighet med vad som föreskrivits i avtalet, och det krävde att utfå Kullenbergs andel (en tredjedel) dels av vad som på konkursdagen återstod av konsortiemedlen dels av parternas övriga tillgångar i konsortiet på konkursdagen. — Att det träffade konsortialavtalet var ett bolagsavtal synes inte ha ifrågasatts i målet. Däremot drogs ännu vid den tid då Kullenbergs försattes i konkurs gränsen mellan handelsbolag och enkla bolag på det sättet, att näringsverksamhet som utövades gemensamt i bolag medförde att bolaget var att klassificera som handelsbolag medan bolagsverksamhet i övrigt var att bedöma som verksamhet i enkelt bolag. Den verksamhet som Konsortiet Operabyggarna bedrev fann Hovrätten för Västra Sverige vara att klassificera som verksamhet bedriven i enkelt bolag, vilket var en bedömning som inte omprövades

64 Carl Hemström SvJT 2005 av Högsta domstolen; den kom därför att ligga till grund för HD:s dom, vilken därefter gällde endast frågan hur Kullenbergs andel i konsortieförmögenheten skulle beräknas. — I bolagslagen 2 kap. 30 § första stycket stadgas att om en bolagsman uteslutits ur ett handelsbolag denne skall erhålla ett lösenbelopp som kan antas motsvara vad han skulle ha erhållit om bolagsskifte i stället ägt rum. Första stycket gäller dock inte om något annat har avtalats mellan bolagsmännen. Skulle något säravtal inte ha träffats leder vidare föreskriften i bolagslagen 2 kap. 30 § jämlikt 2 kap. 34 § till, att om något annat inte har avtalats mellan bolagsmännen tillgångarna inte får skiftas innan alla kända skulder har betalts eller behövliga medel har avsatts för sådan betalning. Det lösenbelopp som en ur ett handelsbolag utesluten bolagsman erhåller blir därmed — med Högsta domstolens terminologi — ett nettobelopp. Det nu för handelsbolag föreskrivna är emellertid enligt en hänvisning i bolagslagen 4 kap. 7 § tillämpligt även i enkla bolag: Denna paragrafs andra stycke stadgar nämligen att i fråga om (det enkla bolagets) likvidation och upplösning gäller bland annat 2 kap. 30 och 34 §§. Alltså kan en bolagsman uteslutas ur ett enkelt bolag varvid han skall erhålla ett lösenbelopp som kan antas motsvara vad han skulle ha erhållit om bolagsskifte i stället ägt rum. Detta gäller dock inte om något annat har avtalats mellan bolagsmännen. Skulle något säravtal inte ha träffats blir därmed till följd av hänvisningen i 4 kap. 7 § till reglerna i andra kapitlet föreskriften om betalning av ett nettobelopp tillämpligt. HD:s majoritet (tre av fem ledamöter) var emellertid inte beredd att acceptera denna konsekvens. Man konstaterade att det enkla bolaget saknar rättskapacitet, och att om konkursboet när en bolagsman i ett enkelt bolag försatts i konkurs skulle erhålla endast på bolagsmannen belöpande nettovärde avseende bolagets verksamhet detta skulle innebära, att de tillgångar som ingick i bolaget bildade ett slags egendomsgemenskap även i förhållande till bolagsmännens borgenärer. En sådan ordning är inte, förklarade de tre i majoriteten ingående ledamöterna, väl förenlig med det förhållandet att ett enkelt bolag inte har rättskapacitet. Det är, fortsatte de, tydligt att samma princip måste tillämpas i det nu förevarande hänseendet vid utmätning och i konkurs. Hänvisningen i bolagslagen 4 kap. 7 § till bestämmelser i andra kapitlet rörande handelsbolag bör läsas med beaktande av att det enkla bolaget inte är en juridisk person utan i stället en särskild samverkansform mellan bolagsmännen. På grund av det anförda skall den s.k. bruttometoden tillämpas vid utlösande av bolagsman i ett enkelt bolag. Med andra ord: den uteslutne bolagsmannens konkursbo skall erhålla bolagsmannens andel utan avdrag för den förpliktelse som åvilade denne som bolagsman i det enkla bolaget. — Två av högsta domstolens ledamöter fann emellertid det vara omöjligt att avvika från vad lagtexten föreskrev, och de accepterade därmed ett avsteg från den egendomsordning som i princip gäller i enkla bolag. På grund härav skulle en-

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 65 ligt deras uppfattning frågan om i konkursboet ingick Kullenbergs andel av de olika tillgångarna i konsortiet per konkursdagen (den s.k. bruttometoden) besvaras nekande.
    Gränsdragningen mellan handelsbolag och enkla bolag undergick den 1 januari 1995 den förändringen, att uppkomsten av ett handelsbolag numera förutsätter att bolaget är registrerat som just handelsbolag. Dock skall som tidigare bolagsmännen i ett handelsbolag samverka genom en gemensamt bedriven näringsverksamhet. Detta innebär att hovrättens beslut att det i målet om Operabyggarna inte var fråga om en gemensamt bedriven näringsverksamhet — vilket inte överprövades av Högsta domstolen — även framdeles kan komma att aktualiseras — om också rimligen i långt mindre omfattning än tidigare eftersom säkerligen i flertalet fall det förhållandet att ett bolag registrerats som handelsbolag också accepteras av parter och domstolar.
    I RH 1987:34 fann Svea hovrätt att förvärv av andelar i samfälld egendom som enligt avtalet skulle förvaltas ”i form av enkelt bolag” inte gav skydd mot överlåtarens borgenärer redan genom avtalet.

 

4. Ekonomiska föreningar (inklusive bostadsrättsföreningar vad gäller organisationsrättsliga frågor)
4.1. Ekonomisk förenings status
RH 1990:62. En förening hade i sin firma orden ”ekonomisk förening” och hade enligt sina stadgar till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen att utföra, driva och underhålla vattenanläggning för medlemmarnas fastigheter. I stadgarna angavs vidare att medlem var skyldig att för begagnande av föreningens anläggning erlägga brukningsavgift enligt beslutad taxa, att brukningsavgifterna var avsedda att täcka föreningens utgifter för drift och underhåll ävensom för ränta och amortering på upplånat kapital samt att uppkommen vinst under räkenskapsår efter ordinarie föreningsstämmas beslut fick fonderas eller gottskrivas medlemmarna i förhållande till påförda brukningsavgifter under räkenskapsåret. Bestämmelserna i vattenföreningens stadgar beträffande rätten till medlemskap, rösträtt och överskottsutdelning överensstämde med vad som föreskrivs i föreningslagen i dessa avseenden. Hovrätten för Västra Sverige fann att föreningen var att klassificera som en oregistrerad ekonomisk förening att den därmed saknade rättskapacitet. En talan som väckts mot föreningen av en utesluten medlem kunde därför inte prövas av domstol utan skulle avvisas. Jfr här även nedan under 4.7. Registreringsfrågor och 5.1. Begreppet ideell förening.

 

4.2 Innebörden av skiljeklausul
NJA 1981 s. 552 (Bostadsföreningen Verdandi) gällde frågan om en i stadgarna för en bostadsförening — alltså en vanlig ekonomisk för-

66 Carl Hemström SvJT 2005 ening — intagen bestämmelse om hembuds- och skiljedomsförfarande vid överlåtelse av andel i föreningen medförde skyldighet för den medlem som avsett att överlåta sin andel, att acceptera överlåtelse till det pris som en skiljenämnd kom att fastställa. Högsta domstolen fann att man inte av syftet med en bestämmelse av det aktuella slaget kunde sluta sig till om bundenhet för den överlåtande medlemmen i relation till den, som förklarat sig beredd att lösa till det pris som skiljenämnden accepterat, var avsedd eller ej. Mot denna bakgrund tog HD sikte på att stadgebestämmelsen på flera punkter framstod som oklar. HD fortsatte därefter med att uttala att det måste anses rimligt att välja den tolkning som föranleder den minst långtgående förpliktelsen för hembjudaren. Detta innebar i det aktuella fallet, att denne inte skulle anses skyldig att träffa avtal om överlåtelse till det genom skiljedomen fastställda priset.

 

4.3 Skyddet för medlemmarna
NJA 1989 s. 751 (Bostadsrättsföreningen Grane nr 1) gäller tillämpningen av den för ekonomiska föreningar gällande likhetsprincipen. Bakgrunden till målet var ett beslut av stämman i en bostadsrättsförening — fattat med 20 röster mot 19 — att kostnaderna för föreningens anslutning till televerkets kabel-TV-nät skulle finansieras via årsavgiften och inte, vilket minoriteten ville, lika mellan lägenheterna. Beslutet innebar därmed att de större lägenheterna skulle komma att debiteras en högre avgift än de mindre. I hovrättens av Högsta domstolen fastställda dom konstateras, att enligt föreningens stadgar årsavgiften skulle bestämmas så, att de olika lägenheterna skulle bidra till föreningens kostnader i relation till respektive lägenhets grundavgift. Det är, säger Högsta domstolen, uppenbart att ett sådant beräkningssätt medför att vissa hushåll inte sällan får vidkännas större andel av kostnaderna för en viss nyttighet än som svarar mot detta hushålls behov eller utnyttjande. Denna effekt av debiteringsnormen kan likväl inte anses kränka den även för bostadsrättsföreningar tilllämpliga föreningsrättsliga likställighetsprincipen, ”vilken i första hand torde avse rent illojala eller på annat sätt otillbörliga fall av gynnande eller missgynnande av vissa föreningsmedlemmar”.
    I NJA 1998 s. 153 hade stämman i en bostadsrättsförening beslutat om ändring av i den ekonomiska planen angivna grundavgifter. På tvisten var 1971 års bostadsrättslag tillämplig, men rättsfallet belyser frågor som även är aktuella enligt 1991 års bostadsrättslag. Målet hade sin bakgrund i att en bostadsrättsförening med tre fastigheter hade bebyggt en av dessa med hjälp av privat finansiering medan de båda andra fastigheterna kom att bebyggas först sedan statliga lån möjliggjort dessas finansiering. Två frågor aktualiserades i målet, den första gällde om tillräckligt många medlemmar stod bakom beslutet att ändra grundavgifterna för de två tillkommande fastigheterna, den andra om beslutet stred mot den för ekonomiska föreningar gällande

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 67 likhetsgrundsatsen eller mot de i föreningslagen intagna generalklausulerna. Hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, fann till att börja med att i det aktuella fallet något stämmobeslut över huvud inte hade varit erforderligt för beslut om ändringar i den ekonomiska plan som tidigare antagits, dessa kunde nämligen fattas av styrelsen vad gällde nytillkommande fastigheter i vilka några bostadsrätter ännu inte upplåtits. Då trots detta stämma hållits hade giltigt beslut kunnat fattas med ”vanlig enkel majoritet”. Och eftersom stadgeändringen innebar, att den fastighet i vilken redan tidigare upplåtits bostadsrätter inte via sina årsavgifter skulle behöva delta i kostnaderna för de genom lån finansierade fastigheterna — vilket alltså innebar lägre framtida avgifter för de tidigare bostadsrättshavarna — kunde beslutet att sänka grundavgifterna för de blivande bostadsrättshavarna inte anses vare sig kränka likhetsgrundsatsen eller strida mot de även för bostadsrättsföreningar tillämpliga generalklausulerna. RÅ 1986 Ref 168: Vid val av minoritetsrevisor i ekonomisk förening ansågs att den av minoriteten föreslagna personen skulle förordnas.

 

4.4 Rätt att lämna en ekonomisk förening
HSB är en riksorganisation till vilken ett antal regionala ekonomiska föreningar var anslutna. En av dessa var HSB Stockholm ek. för. Varje fysisk eller juridisk person kunde bli medlem i HSB Stockholm. En medlem skulle delta i föreningen med minst en andel om 500 kronor. En medlem fick utträda ur föreningen och skulle vid avgången få tillbaka de inbetalda andelarna i överensstämmelse med föreskrifterna i föreningslagen. Enligt stadgarna hade HSB Stockholm dock rätt att genom avräkning mot andelsbeloppet tillgodogöra sig betalning för förfallna avgifter och fordringar i övrigt som föreningen kunde ha hos medlemmen. — HSB-rörelsen byggde på idén att medlemmar som var anslutna till en HSB-förening genom bosparande kvalificerade sig för anvisning till en bostadsrättslägenhet. Bostadsrättsföreningar bildades efter hand som HSB-föreningen anskaffade redan bebyggda fastigheter eller bebyggde fastigheter. När bostadsrättsföreningen var bildad överläts fastigheten till den nybildade bostadsrättsföreningen. — För att skapa erforderligt kapital i avsikt att ge HSB-föreningen möjligheten att anskaffa nya fastigheter fanns i stadgarna för HSB:s bostadsrättsföreningar föreskrifter om skyldighet för varje bostadsrättsförening att betala en s.k. avgäld motsvarande viss procent av bostadsrättsföreningens produktionskostnad. Skyldigheten att betala denna årliga avgäld fanns intagen i HSB:s Riksförbunds mönsterstadgar för bostadsrättsföreningar och även i stadgarna för den strax här nedan omnämnda bostadsrättsföreningen S:t Erik. Den kom även till uttryck i bostadsrättsföreningens ekonomiska plan. — I rättsfallet NJA 1999 s. 171 (Bostadsrättsföreningen S:t Erik nr 203) behandlas frågan om skyldighet att betala avgäld sedan en bostadsrättsförening ändrat sina stadgar och utträtt ur den regionala

68 Carl Hemström SvJT 2005 rättsförening ändrat sina stadgar och utträtt ur den regionala HSBföreningen. — HSB:s Bostadsrättsförening S:t Erik nr 203 i Stockholm (här kallad S:t Erik) hade bildats på det sätt som var det vanliga inom HSB och föreningen skulle enligt sina stadgar vara medlem i ”HSBföreningen för orten” och stadgarna föreskrev vidare att för dess verksamhet skulle genom HSB Stockholms försorg upprättas en ekonomisk plan. Vidare framgick som redan anmärkts av S:t Eriks stadgar att denna skulle betala avgäld till HSB Stockholm på sätt som angavs i den ekonomiska planen. För att ett beslut om ändring av den ekonomiska planen skulle vara giltigt krävdes godkännande av styrelsen för HSB Stockholm. I S:t Eriks stadgar föreskrevs vidare att medlem i föreningen skulle vara HSB Stockholm samt ledamöter och suppleanter i HSB Stockholms styrelse. Vidare följde av S:t Eriks stadgar att den medlem i HSB Stockholm som erhållit bostadsrätt genom upplåtelse av S:t Erik eller som övertog bostadsrätt i föreningens fastighet skulle vara medlem i föreningen. — S:t Erik sade sedermera upp sig till utträde ur HSB-föreningen och lämnade HSB Stockholm vid utgången av år 1991. I anledning av sitt utträde krävde S:t Erik i enlighet med föreskriften i stadgarna för HSB Stockholm att få tillbaka sin insats. HSB Stockholm gjorde emellertid kvittningsinvändning under åberopande av den skyldighet som S:t Erik hade att trots sitt utträde betala avgäld till HSB Stockholm. Den fråga som var den centrala i målet var just i vad mån en utträdande förening genom sitt utträde kunde befria sig från den förpliktelse som föreningen åtagit sig i sina stadgar och som följde av innehållet i den ekonomiska plan som antagits för föreningen. S:t Erik anförde olika grunder till stöd för sin uppfattning att man efter utträdet ur HSB Stockholm inte var skyldig att betala någon avgäld medan HSB Stockholm å sin sida gjorde gällande att denna avgäld utgjorde en avtalsenlig förpliktelse som följde av stadgarna och kom till uttryck i den tidigare ekonomiska planen för föreningen samt därför kvarstod även efter det att S:t Erik beslutat att lämna HSB Stockholm. HSB Stockholm gjorde därtill gällande att en avtalsförpliktelse för S:t Erik att fortlöpande betala avgäld till HSB Stockholm inte bara grundades på stadgarna utan uppkommit vid S:t Eriks bildande redan med hänsyn till de principer som tillämpas inom HSB-rörelsen och som innebär att bostadsrättsföreningarna förutsätts bidra till den fortsatta utvecklingen av bostadskooperationen på sådant sätt som återspeglades i stadgebestämmelsen och den ekonomiska planen. — Vad först beträffar stadgebestämmelser till förmån för tredje man uttalar HD att en bostadsrättsförenings stadgar kan innehålla bestämmelser till förmån för tredje man, som t.ex. den i målet aktuella bestämmelsen i S:t Eriks stadgar angående avgäld. En sådan bestämmelse medför dock inte, säger HD, någon mot den utomstående bindande förpliktelse, och den måste därför kunna ändras som varje annan stadgebestämmelse med verkan att den inte längre skall tillämpas. Vad så gäller frågan om möjligheten att grunda en

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 69 förpliktelse för S:t Erik att betala avgäld på de principer som tillämpas inom HSB-rörelsen säger HD, att HSB Stockholm inte visat att den påstådda förpliktelsen, vid sidan av stadgarna och den ekonomiska planen, kommit till uttryck i någon till HSB Stockholm riktad förbindelse eller annars fått ett sådant entydigt innehåll, att den kunde bilda underlag för slutsatsen att S:t Erik skulle vara bunden av skyldigheten även sedan stadgarna ändrats. Den av HSB Stockholm framställda kvittningsinvändningen underkändes således. — Det bör anmärkas, att HD även tar upp frågan från vilken tidpunkt en ändring av en bostadsrättsförenings stadgar blir verksam. Man framhåller att en ändring av en bostadsrättsförenings stadgar enligt BRL 9 kap. 25 § för verkställighet förutsätter att den registrerats hos patentverket. Det förhållandet att registrering dröjde flera år hade emellertid inte åberopats av HSB Stockholm och ändringen ”bör därför i målet anses verksam från årsskiftet 1991/1992, då avgäldsskyldigheten sålunda upphörde”.

 

4.5 Uteslutning ur ekonomisk förening
NJA 1989 s. 80 (Grums lastbilscentral) gällde ett fall av uteslutning av en åkare — Helge J — ur en lastbilscentral organiserad som ekonomisk förening. Föreningens stadgar föreskrev i fråga om uteslutning ur föreningen följande: Bryter medlem mot stadgarna, eller skadar han föreningen, eller motverkar han dess intressen eller ändamål, och rättar han sig icke efter erhållen skriftlig varning från styrelsen, eller vanvårdar han uppenbarligen sin ekonomi, eller har han icke inom sex månader, sedan han upphört med den verksamhet, som föranlett hans inträde i föreningen, uppsagt sig till utträde, må styrelsen utesluta honom ur föreningen. Målet kom att gälla såväl frågan om uteslutningen var materiellt berättigad som om det formella procedere som stadgarna föreskrev för uteslutning hade iakttagits av föreningen då den beslöt om uteslutningen. Helge J hade dels kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen dels vid en tankcentral, till vilken de till föreningen anslutna åkarna hade nycklar, efter att ha kopierat en annan åkares nyckel, tankat diesel till sina egna bilar på den andres konto. För detta tillgrepp dömdes Helge J till villkorlig dom och dagsböter. Helge J hade blivit varnad av föreningens styrelse på grund av att han kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen men däremot inte för det olovliga utnyttjandet av kamratens konto, men när stölderna blev kända beslutade föreningens styrelse omedelbart att utesluta Helge J ur föreningen. Någon ny varning utfärdades sålunda inte. — Helge J väckte talan mot föreningen och yrkade att uteslutningsbeslutet skulle förklaras ogiltigt. Vad först den materiella frågan beträffar gällde målet frågan om utnyttjandet av kamratens konto kunde anses omfattad av de grunder som stadgarna angav för uteslutning. I den frågan uttalade Högsta domstolen att den ifrågavarande stöldbrottsligheten visserligen inte

70 Carl Hemström SvJT 2005 riktade sig mot föreningen som sådan utan mot en enskild föreningsmedlem. Brottsligheten var emellertid ägnad att skada sådan verksamhet som föreningens åtaganden syftade till att främja, och den innefattade upprepade tillgrepp av sådana förnödenheter som det föll inom ramen för föreningens uppgifter att förmedla till medlemmarna. Med hänsyn härtill måste det anses att Helge J genom brottsligheten motverkade föreningens ändamål. Vad så gällde frågan om den varning som föreningens styrelse utfärdat gällde den, så som framgår av referatet ovan, inte stölderna av dieselolja utan det förhållandet att Helge J kört med fler bilar än som var anslutna till föreningen. Högsta domstolen konstaterade att det inte förelåg något sakligt samband mellan de förhållanden som föranledde varningen och grunden för uteslutningen. Emellertid kan, säger Högsta domstolen därefter, stadgarnas krav på att uteslutning skall föregås av varning med anledning av visst illojalt beteende inte rimligen tilläggas den innebörden att, om medlem varnats med anledning av visst illojalt förfarande från hans sida, föreningen därefter skulle vara förhindrad att utan ny varning utesluta medlemmen om denne på nytt gör sig skyldig till illojalt förfarande, låt vara av annan art än tidigare — med undantag möjligen för det fall att medlemmen inte utan vidare kan förutsättas inse det illojala i sitt handlande. ”Om sådant fall är dock här ej fråga.” Slutligen konstaterade Högsta domstolen att varningen åtminstone i sin huvudsakliga del hade täckning i stadgarna och i sak inte var obefogad. Justitierådet Höglund var dock av åsikten att den utfärdade varningen inte borde kunna åberopas i det aktuella fallet eftersom de båda anförda grunderna inte stod i sådant sakligt samband med varandra att varningen för det ena förfarandet skulle kunna åberopas i anledning av det andra. Höglund ansåg det t.o.m. kunna ifrågasättas om oljetillgreppen, som riktade sig mot en annan medlem i föreningen, alls kunde sägas ha skadat föreningen eller inneburit motverkan av dess intressen eller ändamål.

 

4.6 Klander av föreningsstämmobeslut
I FL 7 kap. 17 § stadgas att om ett beslut av föreningsstämman inte har kommit till i behörig ordning eller i övrigt strider mot föreningslagen eller mot stadgarna, talan kan föras mot föreningen om att beslutet skall upphävas eller ändras. Taleberättigad är bland andra föreningsmedlem. Den tid inom vilken talan skall föras är enligt huvudregeln tre månader från beslutsdagen. I tre fall gäller dock inte denna begränsning. Bland annat kan talan föras senare än tre månader efter beslutsdagen om samtycke till beslutet krävs av alla eller vissa medlemmar och sådant samtycke inte har getts. Till följd av en hänvisning i BRL 9 kap. 14 § är detta stadgande tillämpligt även på bostadsrättsföreningar. — I NJA 1996 s. 679 uppkom fråga om det nu nämnda undantaget från tremånadersregeln var tillämpligt även på stämmobeslut enligt BRL 9 kap. 16 § första stycket punkt 2 och som

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 71 avser beslut som innebär att en lägenhet som upplåtits med bostadsrätt kommer att förändras eller i sin helhet behöva tas i anspråk av föreningen med anledning av en om- eller tillbyggnad. För sådana beslut krävs enligt det nu nämnda stadgandet i BRL endera att bostadsrättshavaren skall ge sitt samtycke till ändringen eller att två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet och det dessutom har godkänts av hyresnämnden. I det aktuella målet fann såväl tingsrätt och hovrätt som tre av Högsta domstolens ledamöter att ett ovillkorligt krav på samtycke från viss eller vissa medlemmar inte gäller enligt BRL 9:16 första stycket punkt 2 eftersom samtycket kan ersättas genom att stämmobeslutet har fattats med kvalificerad majoritet i förening med att beslutet godkänts av hyresnämnden. Högsta domstolen kom emellertid inte desto mindre till resultatet att beslutet kunde klandras trots att tremånadersfristen överskridits — en av de tre ledamöter som medgav klanderrätt ansåg nämligen att fråga var om en tillåtlig fastställelsetalan, för vilken någon särskild tidsfrist inte gällde. HD:s domskäl kom därmed att bestämmas av de två övriga ledamöter som ingick i majoriteten. I dessa skäl framhålls bland annat att det skydd som den aktuella regeln var avsedd att lämna bostadsrättshavarna i stor utsträckning skulle sättas ur spel om ett ombyggnadsbeslut skulle få verkställas om det inte klandrats inom angiven tid, och detta även om beslutet fattats med enkel majoritet. För att den i BRL avsedda prövningen av hyresnämnden inte skulle kunna underlåtas när det föreligger ett sådant fall som avses i BRL 9 kap. 16 § första stycket punkt 2 skulle de berörda medlemmarna normalt vara nödsakade att klandra beslut av nu aktuellt slag inom tre månader. Det synes, sägs det, inte kunna antas att regleringen har avsetts få denna innebörd. Och ännu mera tydligt är det att, om hyresnämnden genom lagakraftvunnet beslut har avslagit en framställning från föreningen om godkännande av stämmobeslutet, sistnämnda beslut måste betraktas som en nullitet i nu aktuellt hänseende. Om medlemmen i ett sådant fall anser sig ha anledning att utverka en dom på att beslutet har förlorat sin verkan kan uppenbarligen inte bestämmelsen om tre månaders klandertid vara tillämplig.

 

4.7 Registreringsfrågor
RÅ 83 Ref 2:36: Beslut av länsstyrelse att registrera nya stadgar för ekonomisk förening ansågs inte vara överklagbart enligt 1951 års FL. RÅ 84 Ref 2:99: Medlem i bostadsrättsförening ansågs äga rätt att ansöka om resning i ärende hos länsstyrelse om registrering av föreningsstämmas beslut om ändring av föreningens stadgar. RÅ 1988 Ref 136: Förening med ändamål att inköpa en buss och hyra ut den till medlemmarna till självkostnadspris ansågs kunna vinna registrering som ekonomisk förening.

72 Carl Hemström SvJT 2005 RÅ 1999 Ref 7: En såsom ideell förening betecknad sammanslutning har ansetts utgöra en oregistrerad ekonomisk förening som saknar rättskapacitet.

 

4.8 Övrigt
Utöver de nu redovisade fallen skall ytterligare några fall rörande bostadsrättsföreningar kortfattat beröras. I NJA 1992 s. 66 fastslås, att ett optionsavtal beträffande överlåtelse av bostadsrätt är bindande om det är upprättat i skriftlig form, och av NJA 1994 s. 130 följer i konsekvens härmed att en hembudsskyldighet som är intagen i ett avtal mellan en bostadsrättshavare (Jens E) och annan än bostadsrättsföreningen i princip är giltig om den ingåtts skriftligen. I 1994 års fall gjordes emellertid av bostadsrättshavaren även gällande att utfästelsen att hembjuda bostadsrätten var oskälig bland annat emedan klausulen stred mot grunderna för 11 a § i 1971 års bostadsrättslag vilka innebar att den till vilken en bostadsrätt övergår skall utses av någon annan än bostadsrättshavaren eller godkännas i annan ordning än som enligt lagen gäller för inträde i bostadsrättsförening. 11 a § i 1971 års bostadsrättslag motsvarades vid tidpunkten för prövningen i Högsta domstolen av 2 kap. 2 § första stycket punkt 2 i 1991 års bostadsrättslag som föreskrev att ett villkor för medlemskap som innebar, att den till vilken en bostadsrätt övergår skulle utses av annan än bostadsrättshavaren eller godkännas i annan ordning än som gäller enligt bostadsrättslagen för inträde i en bostadsrättsförening, var utan verkan. Högsta domstolen framhöll i sina domskäl att bestämmelsen i bostadsrättslagen avsåg villkor som intagits i en bostadsrättsförenings stadgar och som således gällde mellan föreningen och dess medlemmar. Det i målet aktuella villkoret ingick emellertid i ett avtal mellan Jens E och Skanska (hans dåvarande arbetsgivare) vilket slutits i samband med att Jens E anvisades lägenheten av Skanska. Utredningen gav, säger HD, inte något belägg för att Skanska skulle ha handlat för bostadsrättsföreningens räkning. Tvärtemot framgick att villkoret motiverats av Skanskas intresse av att kunna erbjuda bostäder till sina anställda. En komplikation var emellertid att halva bostadsrätten tillagts Jens E:s förutvarande hustru genom bodelning och att han därför inte kunde efterkomma ett förläggande att överlåta hela lägenheten. I denna del förbehölls emellertid Skanska rätten att föra talan mot Jens E på grund av att han inte kunde uppfylla sina skyldigheter enligt avtalet.
    I NJA 1991 s. 163 gällde frågan om ordföranden i en bostadsrättsförening bar straffrättsligt ansvar för en dödsolycka som inträffat sedan hisstrumman i föreningens fastighet skadats.

 

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 73 5. Ideella föreningar
5.1 Begreppet ideell förening
Gränsen mellan ekonomiska och ideella föreningar har brukat dras på det sättet, att de privaträttsliga föreningar som kombinerar ekonomisk verksamhet med uppgiften att främja sina medlemmars ekonomiska intressen är att klassificera som ekonomiska medan övriga föreningar är ideella. En ekonomisk förening måste registreras i föreningsregistret för att vinna rättskapacitet medan den ideella föreningen blir rättskapabel redan då den bildats. I NJA 2000 s. 365 uppkom frågan om Täby Centrum Företagareförening (nedan föreningen), som inte registrerats i föreningsregistret, var en rättskapabel ideell förening eller en ekonomisk förening som saknade rättskapacitet. — Föreningen var enligt sina stadgar en sammanslutning av hyresgäster i Täby centrum och skulle verka för att detta centrum blev uppskattat som ett kommersiellt centrum, i övrigt tillvarata medlemmarnas intressen och utgöra avtalsslutande part med hyresvärden gällande bland annat gemensam marknadsföring. — Målet gällde ursprungligen frågan om en hyresgäst (Anneli) samtidigt som hon med hyresvärden träffade avtal om förhyrning av två lokaler blivit medlem i föreningen och skyldig att till denna erlägga de avgifter som följde av medlemskapet eller om av annan orsak sådan skyldighet kunde anses ha uppkommit. Anneli förlorade i såväl tingsrätt som hovrätt men kom i Högsta domstolen med en ny invändning, nämligen att föreningen var en oregistrerad ekonomisk förening och att den därmed saknade rättskapacitet och att dess talan därför skulle avvisas. — Efter att ha redogjort för vad föreningens stadgar innehöll om dess ändamål och i övrigt ha konstaterat, att föreningen ägnade sig åt frågor som öppethållande, miljöfrågor och ordningsfrågor förklarade HD att föreningens syfte och verksamhet fick anses till betydande del motsvara vad som förekommer inom branschorganisationer och andra sådana intresseorganisationer vilkas verksamhet regelmässigt bedrivs i den ideella föreningens form. Vad som emellertid kunde ge anledning till tvekan var den till största delen av medlemmarna genom avgifter bekostade gemensamma marknadsföring, som föreningen svarade för. HD konstaterade härefter att det inte var ovanligt att en förenings verksamhet och syfte endast till viss del motsvarar den ekonomiska föreningens natur. För att en sådan förening skall kunna registreras som en ekonomisk förening krävs, säger HD med hänvisning till ett förarbetsuttalande, att föreningen i huvudsak framträder som en förening där medlemmarna deltar i verksamheten på sätt som anges i den aktuella paragrafens första stycke. ”Att en förening bedriver viss ekonomisk verksamhet som kan sägas ligga i medlemmarnas intresse är således inte tillräckligt för att den skall registreras som ekonomisk förening. Det är naturligt att det i praktiken inte går att dra några fasta gränser för huvudsaklighetsrekvisitets tillämpning. Det måste mot den bakgrunden antas att det finns ett inte obetydligt

74 Carl Hemström SvJT 2005 utrymme för att inom ramen för en ideell förening med självständig rättskapacitet bedriva sådan verksamhet som avses i /FL/ 1 kap. 1 § 1 st. även i sådana fall då det skulle vara möjligt att i stället välja den registrerade ekonomiska föreningen som form för verksamheten (jfr NJA 1998 s. 293).” Till detta kom att föreningen sedan 1977 hade organisationsnummer som ideell förening. Sammanfattningsvis uttalade HD att det i och för sig synes vara möjligt att den verksamhet som föreningen bedrev skulle kunna drivas i form av ekonomisk förening men att det mot bakgrund av vad som var upplyst om föreningens syfte och verksamhet saknades anledning att utgå från annat än att den hade rättskapacitet som ideell förening.
    Jfr i fråga om gränsdragningsfrågan även de ovan under Ekonomisk förenings status och nedan under Klander av föreningsbeslut och Uteslutning ur ideell förening nämnda rättsfallen.

 

5.2 Klander av föreningsbeslut
Ett centralt rättsfall rörande en ideell förening är NJA 1987 s. 394 (Kollektiv hemförsäkring (elektrikerförbundet)). Målet har sin bakgrund i ett beslut av Svenska elektrikerförbundet att dess medlemmar skulle kollektivt hemförsäkras i Folksam, förbundet skulle med andra ord erlägga försäkringspremien för samtliga medlemmar direkt till försäkringsbolaget. Beslutet hade fattats av förbundsrådet sedan 1981 års ordinarie kongress hade beslutat att förbundsstyrelsen i samverkan med Folksam skulle verka för ett avtal om en sådan försäkring. Sedan förbundsstyrelsen efter förhandlingar med Folksam rekommenderat förbundsrådet att fatta beslutet att en kollektiv hemförsäkring skulle tecknas i Folksam i enlighet med förbundsstyrelsens rekommendation, beslutade förbundsrådet i enlighet med rekommendationen. Några av förbundets medlemmar klandrade emellertid beslutet bland annat på den grunden, att det inte ankom på ett fackförbund att träffa avtal om en försäkring som låg utanför förbundets uppgift att ta tillvara medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Åtskilliga frågor av intresse för ideella föreningar kom härefter att besvaras av Högsta domstolen. Den första av dessa gällde frågan i vilken utsträckning det står medlemmar i en ideell förening fritt att genom klandertalan få domstol att ompröva av ideella föreningar fattade beslut. Som känt har ju svenska domstolar — i likhet med domstolarna i åtskilliga andra länder — tvekat om de bör överpröva av ideella föreningar fattade beslut om uteslutning av medlemmar. (Jfr här de strax här nedan behandlade målen NJA 1990 s. 687 samt 1998 s. 293 och s. 717.) Någon sådan tvekan kände dock inte Högsta domstolen (samtliga dömande ledamöter) när det gällde en vanlig klandertalan — man säger sålunda att det av allmänna rättsprinciper får anses följa, att en medlem av en ideell förening skall genom klandertalan kunna få rättslig prövning av frågan om ett beslut som har fattats av föreningens högsta beslutande organ strider

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 75 mot stadgarna och på den grunden är ogiltigt. Detta är den princip som återfinns i såväl aktiebolagslagens som föreningslagens stämmokapitel men det är första gången som den uttalas explicit vad gäller ideella föreningar, för vilka ju lagreglering saknas. Frågan inom vilken tid klandertalan måste föras och som besvaras i aktiebolagslagen respektive föreningslagen kom dock inte att beröras av domstolen. Men den komplikation som bestod däri, att beslutet fattats av förbundsrådet och förbundsstyrelsen efter bemyndigande av kongressen löste man från domstolens sida genom att i domskälen skriva, att de klandrade besluten av förbundsstyrelsen och förbundsrådet hade fattats efter bemyndigande av kongressen och borde därför ges samma verkan som om de fattats av kongressen. Detta är enligt min uppfattning en innovation som bör kunna ge medlemmar i såväl aktiebolag som ekonomiska föreningar en möjlighet att föra klandertalan mot styrelsebeslut som fattats efter bemyndigande av stämman i ett aktiebolag respektive en ekonomisk förening. — Högsta domstolen vände sig därefter till problemet vilka riktlinjer som borde gälla för en rättslig prövning av en klandertalan i ett fackförbund. Domstolen börjar med att uttala, att för att ett stämmobeslut i en ekonomisk förening eller aktiebolag med framgång skall kunna klandras på den grunden att det strider mot verksamhetens ändamål enligt stadgar eller bolagsordning förutsätts, att beslutet avser ändamål som uppenbarligen är främmande för associationens syfte. Man fortsätter härefter med att säga att det i fråga om ideella föreningar, som kan vara av mycket skiftande art, inte är säkert att motsvarande uppenbarhetskrav kan uppställas generellt. Men i varje fall vad gäller fackförbunden bör ett uppenbarhetskrav gälla vid prövningen av frågan, om ett kongressbeslut strider mot ändamålet med förbundets verksamhet. Från denna utgångspunkt kom man så in på frågan om beslutet om kollektiv hemförsäkring kunde föras in under stadgarnas ändamålsbeskrivning. Här delade sig HD:s ledamöter i två grupper, majoriteten (fyra ledamöter) accepterade förbundets linje att detta sedan lång tid tillbaka hade gjort insatser på områden som låg utanför den ursprungliga fackliga verksamheten. Med utgångspunkt i synsättet att ideella föreningar bör ha förhållandevis stor frihet att utan ingripande utifrån själva ordna sina angelägenheter måste förbundets bedömning av omfattningen av dess ändamål enligt stadgarna tillmätas stor betydelse — förutsatt dock att fråga var om insatser som kunde bedömas ligga i linje med den fackliga verksamheten. Majoriteten fann det visserligen vara tveksamt om en sakförsäkring kunde rymmas inom den fackliga verksamheten, men mot bakgrund av att endast beslut som är uppenbart främmande för förbundets uppgift skulle underkännas kom majoriteten sammanfattningsvis till resultatet, att förbundsbesluten om hemförsäkring inte skulle underkännas. Justitierådet Nyström kom emellertid i frågan om beslutet var tillåtligt till motsatt resultat; hon fann sålunda att hemförsäkringen saknade ett naturligt samband

76 Carl Hemström SvJT 2005 med och inte heller låg i linje med den uppgift som enligt stadgarna ålagts förbundet. Till detta kom att beslutet om obligatorisk hemförsäkring försatte den enskilde medlemmen i en tvångssituation, som inte kunde anses motiverad av hans ställning som arbetstagare. — För majoriteten återstod emellertid två frågor att besvara. Den första gällde spörsmålet om inte förbundet genom avtalet med Folksam i verkligheten drev ekonomisk verksamhet till följd varav föreningen i verkligheten var en oregistrerad ekonomisk förening. Detta påstående bemötte HD med att förklara att verksamheten inte kunde anses vara sådan att den påverkade förbundets egenskap av ideell förening. Den andra frågan hängde samman med ett yrkande av en av de klandrande medlemmarna att han skulle erhålla en nedsättning av sina avgifter till förbundet med vad som svarade mot avgiften till Folksam (dvs. med 0,1 % lägre avgift än eljest). Här hade förbundet invänt att medlemmarna genom utträde kunde befria sig från skyldigheten att erlägga avgifter. Denna invändning förklarade HD dock vara verklighetsfrämmande mot bakgrund av behovet för den enskilde arbetstagaren av att tillhöra ett fackförbund. Emellertid ansåg HD inte att olägenheterna för den berörde medlemmen kunde anses vara av sådan omfattning att han med tillämpning av vare sig 36 § avtalslagen eller annan grund inte skulle anses vara bunden av besluten.

 

5.3 Rätt att lämna ideell förening
RH 105:83 gäller frågan om rätten för en medlem i en ideell förening att lämna föreningen. Genom arrendeavtal hade markägare för fritidsbebyggelse upplåtit ett antal markområden. I avtalen stadgades att arrendatorerna var skyldiga att vara medlemmar i stugägarförening inom området. För sådant ändamål bildades en trivselförening. Medlemsavgift uttogs årligen. Föreningens stadgar saknade uppgifter om utträde. En av stugägarna sade upp sig till utträde. Hovrätten för Västra Sverige uttalade att den berörde stugägaren fick anses ha rätt att lämna föreningen så snart han klargjort sin avsikt för föreningen. För de medlemsavgifter som bestämdes och därmed förföll efter denna tidpunkt förelåg ingen betalningsskyldighet. Föreskriften i arrendekontraktet om medlemskap saknade enligt hovrätten betydelse. NJA 1982 s. 853 (Kommunalarbetareförbundet) gäller frågan i vad mån en skiljeklausul i stadgarna för Svenska kommunalarbetareförbundet innebar att det förelåg rättegångshinder för prövning av talan som några av förbundets medlemmar, Christer J och medparter, väckt rörande rätt att lämna förbundet. — Christer J och medparter hade skriftligen sagt upp sina medlemskap i förbundet, men detta beviljade dem inte utträde, och deras arbetsgivare fortsatte att göra avdrag på deras löner för fackavgifter till förbundet. De väckte därför talan vid Stockholms tingsrätt och yrkade bland annat att tingsrätten måtte fastställa att de fr.o.m. den 1 juni 1979 inte längre var medlemmar i förbundet. Förbundet å sin sida yrkade i första hand att Christer J:s

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 77 och medparters talan skulle avvisas eftersom enligt förbundets stadgar inbördes tvister mellan förbundet och enskilda medlemmar skulle hänskjutas till avgörande av skiljeman i den ordning som lagen om skiljemän stadgade. Beträffande utträde ur förbundet innehöll stadgarna föreskriften att utträde kunde beviljas av förbundsstyrelsen men att avslagsbeslut fick överklagas till förbundets överstyrelse. Om denna inte ändrade förbundsstyrelsens beslut hade den som beslutet gällde rätt att hänskjuta tvisten till prövning av skiljemän enligt bestämmelsen i 25 § i förbundets stadgar. Denna klausul föreskrev att inbördes tvister mellan förbundet, avdelning, styrelse eller ledamot därav eller enskild medlem skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän i den ordning lagen om skiljemän stadgade. Skiljemännens antal skulle vara fem, av vilka vardera parten skulle utse två och de utsedda tillsammans den femte. Kunde inte enighet nås om valet av femte ledamot skulle denne utses av LO:s landssekretariat. Såväl tingsrätt som Svea hovrätt (tre av fem ledamöter) godkände avvisningsyrkandet medan däremot Högsta domstolen fann att föreskriften i stadgarna att vid oenighet om valet av femte ledamot denne skulle utses av landssekretariatet mot bakgrund av skälen till att detta i stadgarna givits denna uppgift — nämligen att det kunde antas att i tvister mellan ett fackförbund inom LO och medlem i förbundet landssekretariatet och förbundet det var sannolikt att till femte skiljeman kommer att utses en person som representerar LO:s och förbundets synsätt — en obalans i skiljenämndens sammansättning kunde uppkomma. På grund härav fann HD med stöd av 36 § avtalslagen att skiljeklausulen skulle lämnas utan avseende, och målet visades åter till tingsrätten för erforderlig behandling.

 

5.4. Uteslutning ur ideell förening
I NJA 1990 s. 687 (Ringsjö orienteringsklubb) ställdes HD inför spörsmålet i vilken utsträckning uteslutning av ett par medlemmar ur en idrottsförening borde kunna överprövas av domstol även i materiellt avseende. Fråga var i målet om en orienteringsklubb, som hade ett uteslutande ideellt syfte. Både tingsrätt och hovrätt fann att föreningens beslut inte skulle överprövas i sakligt hänseende, men i hovrätten skrev sig hovrättslagmannen Cosmo skiljaktig under påpekande bland annat av att idrottsrörelsen numera har en mycket stor betydelse för människornas möjlighet att få en meningsfull fritid samtidigt som det statliga ekonomiska stödet till idrottsrörelsen är mycket omfattande. — HD framhöll att idrottsföreningar i allmänhet har ett klart ideellt syfte vilket ger medlemmarnas deltagande i verksamheten ett personligt inslag som i princip saknas i föreningar där det ekonomiska intresset träder i förgrunden. Det är, säger HD, inte väl förenligt härmed att uteslutning skulle kunna prövas enligt avtalsrättsliga principer. Och även om det kan hävdas att det numera finns ett behov av det rättsskydd som en domstolsprövning erbjuder på

78 Carl Hemström SvJT 2005 grund av den betydelse som medlemskapet i idrottsföreningar i dag har innebär den ideella inriktning och det personliga inslag som präglar idrottsföreningars verksamhet att uteslutning ur sådana föreningar inte bör generellt vara underkastad domstols prövning, ”inte ens om den rättsliga prövningen begränsades till att avse huruvida en uteslutning var oskälig”. Skulle emellertid en uteslutning innebära diskriminering av den uteslutne på grund av dennes ras, religion eller annan liknande omständighet eller vara grundad på annat jämförbart förhållande som får anses göra uteslutningen uppenbart otillbörlig bör uteslutning ur en idrottsförening trots allt kunna överprövas även i materiellt hänseende.
    I NJA 1998 s. 293 (Montessoriföreningen) återkommer HD till uteslutningsproblematiken. Fråga var i detta mål om en föräldrakooperativ förskoleförening, Montessoriföreningen Asken, som hade uteslutit en kvinna, Ann O, en man, Robert S, och deras barn, Simon O, ur föreningen — och därmed även ur förskolan. Ann O, Robert S och Simon O yrkade efter stämning på föreningen att tingsrätten måtte upphäva uteslutningsbeslutet. Som grund för sin talan anförde de i första hand att beslutet var formellt ogiltigt och i andra hand att skäl för beslutet inte hade förelegat varför det var materiellt ogiltigt. Föreningen bestred yrkandet och gjorde gällande att uteslutningsbeslutet var riktigt och tillkommit i formellt riktig ordning samt att domstol inte var behörig att pröva beslutet i materiellt hänseende. — Förskoleverksamhet kan drivas i olika former, exempelvis som bolag eller stiftelse men också som ekonomisk eller ideell förening. De som startar och driver verksamheten har att iaktta de regler som gäller för den organisationsform de väljer. I det nu aktuella fallet hade man kommit att välja formen ideell förening, och detta ledde till att frågan om domstol över huvud skulle överpröva uteslutningsbeslutet blev den centrala frågan för domstolarna — tingsrätten beslutade för övrigt att genom mellandom avgöra bland annat om domstolen var behörig att pröva uteslutningen i materiellt hänseende. Både tingsrätt och hovrätt kom till resultatet att så inte var fallet. I Högsta domstolen blev utgången emellertid den motsatta. HD framhöll att rätten för föräldrarna till ett barn att ha detta placerat på en förskola som en föräldrakooperativ förening driver i allmänhet anses vara av stor praktisk och ekonomisk betydelse oberoende av de möjligheter som från tid till annan kan finnas att få barntillsynsfrågan löst på annat sätt. Som regel kan det förutsättas att föräldrarna i skilda hänseenden inrättar sig efter det rättsförhållande som kommit till stånd genom medlemskapet. Föräldrar som anslutit sig till en sådan förening får genom medlemskapet också ett befogat anspråk på att inte utan skäl behöva avbryta en pågående barntillsyn och utsätta barnet för sådana nackdelar som kan uppkomma, om barnet kanske med kort varsel måste ryckas bort från en invand miljö. Dessa förhållanden medför, säger HD, ett så påtagligt behov av rättsskydd att övervägande skäl talar för att ett beslut

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 79 om uteslutning ur en föräldrakooperativ förskoleförening skall kunna sakprövas av domstol enligt avtalsrättsliga principer, såvida inte alldeles särskilda skäl föreligger. Det personliga inslag som präglar föreningen och de arbetsinsatser från föräldrarnas sida som förutsätts (föreningen krävde vissa arbetsinsatser av föräldrarna till de barn som var placerade i förskolan), föreningens begränsade storlek samt det förhållandet att förskoleverksamheten var baserad på Montessoripedagogikens principer kan inte anses innefatta sådana skäl att det finns anledning att avstå från domstolsprövning. — Det kan till det nu sagda fogas den kommentaren, att HD i sina domskäl även kom in på frågan om föreningens juridiska status. Domstolen konstaterar med hänvisning till ett förarbetsuttalande till 1987 års föreningslag att föräldrakooperativ förskoleverksamhet kan drivas i form av ekonomisk förening men att Montessoriföreningen Asken inte var registrerad som ekonomisk förening. Under framhållande av att föreningen fick anses fullfölja även ett ideellt syfte saknades det enligt HD anledning att i målet utgå från annat än att den hade rättskapacitet som ideell förening.
    Även NJA 1998 s. 717 (Båtlaget) gällde uteslutning av en medlem ur en ideell förening, nämligen en intresseförening — ett båtlag — som enligt sina stadgar hade till ändamål att uppföra tre båthangarer med fem båtplatser i varje samt, om så befanns lämpligt, även på annat sätt verka för medlemmarnas bästa. HD (fyra av fem ledamöter) ansåg att ändamålet för föreningens verksamhet framstod som av huvudsakligen ekonomisk karaktär och att andelen i båtlaget fick anses representera ett icke oväsentligt ekonomiskt värde. Det personliga inslaget i verksamheten var enligt domstolen av så underordnad betydelse, att intresseföreningen var att karaktärisera som en ideell förening med verksamhet av sådan art att dess beslut om uteslutning borde kunna överprövas av domstol även på materiell grund. — Justitierådet Gregow var skiljaktig; han förklarade att han med hänsyn till hittillsvarande praxis ansåg att överprövning inte borde ske på materiellt grund. Han tillade dock att den restriktiva praxis som hittills upprätthållits inte syntes tillfredsställande men att det vore lämpligare att frågan i dess helhet kunde bli föremål för en mera allsidig bedömning. — Som jag har framhållit i en rättsfallsanalys i Juridisk Tidskrift 1998/99 s. 955 känns dock klassificeringen av båtlaget som förening något tveksam, det uppvisade enligt min uppfattning i högre grad drag av bolag än av förening. Även HD framhåller för övrigt båtlagets nära släktskap med enkla bolag och ekonomiska föreningar, vilket i och för sig gör den materiella överprövningen ännu mera naturlig.

 

5.5. Diverse om ideella föreningar
Utöver de här ovan redovisade fallen skall även följande fall nämnas. AD 1981 Nr 163 gällde bl.a. frågan vilket organ inom ett fackförbund som hade rätt att besluta om uppsägning respektive avsked av

80 Carl Hemström SvJT 2005 förbundsordförande p.g.a. att förbundsordföranden förlorat förbundets förtroende. AD 1983 Nr 56 gällde frågan om medlem i kollektivavtalsslutande organisation blivit bunden av ett avtal som organisationen slutit liksom betydelsen i relation till medlemmen av att avtalsmotparten känt till att organisationen överskridit sin befogenhet att företräda medlemmen. Se i denna fråga även AD 1984 Nr 128 och min bok Fackföreningarna och de anställda, 1981. AD 1999 Nr 115 gällde frågan om företrädare för ideell förening saknat behörighet eller befogenhet att underteckna avtal med mycket lång uppsägningstid för föreningens heltidsanställde generalsekreterare. AD fann att övervägande skäl talade för att föreningens styrelse hade godkänt det underliggande avtalsförslaget och förklarade att föreningen var bunden av avtalet. RÅ 1999 Ref 7: En såsom ideell förening betecknad sammanslutning har ansetts utgöra en oregistrerad ekonomisk förening som saknar rättskapacitet.

 

5.6 Gränsdragningen förening — stiftelse
RÅ 1988 Ref 20: Fråga om Sällskapet Vänner till Pauvres Honteux utgjorde stiftelse eller ideell förening. Se härom även RÅ 81 I:28 liksom min uppsats Ett par stiftelserättsliga spörsmål — gåva eller icke gåva och gränsen mellan stiftelse och ideell förening i Katarina Olsson och Lennart Lynge Andersen, Stiftelser i Norden, Lund 2000, s. 83 ff.

 

5.7 Domstols behörighet i övrigt
RH 1997:111. En travtränare som inte var medlem i den ideella föreningen Svenska Travsportens Centralförbund (STC) hade genom beslut av STC:s överstyrelse befunnits ha överträtt förbundets tävlingsreglemente och hade därför bl.a. ådömts körförbud under tio års tid och därtill fråntagits sin B-licens. Travtränarens bundenhet av föreningens regelsystem var enligt Svea hovrätt att jämställa med medlemskap i STC och eftersom beslutet varit av stor ekonomisk betydelse i hans yrkesverksamhet kom domstolen till resultatet att utestängningsbeslutet kunde materiellt överprövas av domstol. RH 1999:92. Allmän domstol har ansetts kunna pröva, i formellt men inte i materiellt hänseende, beslut av den ideella föreningen Svenska Kennelklubbens tävlingskommitté och centralkommitté att frånta en medlem hans auktorisation som tävlingsdomare. Hovrätten konstaterade att uppdraget som tävlingsdomare otvivelaktigt haft stor personlig och social betydelse för den berörde medlemmen men att uppdraget med hänsyn till sin omfattning måste betraktas som en hobbybetonad verksamhet.

 

SvJT 2005 Associationsrätt 1981–2000 81 6. Diverse
RÅ 1991 Ref 102 gällde frågan om föremålet för ett bolags verksamhet angetts till sin art i bolagsordningen.
    Beträffande betydelsen av registrering enligt 1974 års handelsregisterlag jfr NJA 1987 s. 592 behandlat ovan under Aktiebolags bildande och NJA 1990 s. 65 behandlat ovan under Handelsbolags och kommanditbolags ansvar mot tredje man.
    Att ett aktiebolag träffat avtal och uppträtt under firma som beslutats vid extra bolagsstämma men som inte intagits i aktiebolagsregistret godtogs av HD i NJA 1982 s. 414.

NJA 1983 s. 741. Sedan allmän åklagare ansökt om stämning på aktiebolag och yrkat utdömande av bolaget förelagt vite, har tingsrätten utfärdat stämning inte på bolaget utan på bolagets verkställande direktör att svara på åtalet. Delgivning av stämningen med denne har inte medfört att bolaget ansetts ha fått del av åtalet med preskriptionsavbrytande verkan enligt brottsbalken 35 kap. 1 §.
    I RH 1994:134 förklarade Svea hovrätt att kronofogdemyndigheten saknade laglig möjlighet att vidta åtgärder med ett aktiebolags aktiebok eftersom aktieboken hör till bolaget och inte till dess ägare. Styrelsen har en exklusiv rätt och skyldighet att föra aktieboken och att pröva vilka förvärv som skall föras in i denna.
    Beträffande skiljeklausul i avtal om överlåtelse av ett aktiebolags rörelsetillgångar när konkursförvaltaren avser att föra talan enligt ABL 12 kap. 5 § se NJA 1993 s. 641, omnämnt ovan vid behandlingen av ABL 12 kap. 5 §, och se beträffande skiljedomsklausul i stadgarna för ekonomisk respektive ideell förening ovan NJA 1981 s. 552 (under 4.2) respektive NJA 1982 s. 853 (under 5.3).