Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen

 

 

Av professor LENNART PÅLSSON

1. Inledning
Denna uppsats utgör en fortsättning på tidigare lämnade redogörelser, senast i SvJT 2004 s. 34. Den omfattar rättsfall som har avgjorts av EG-domstolen (GD) rörande tolkningen av Brysselkonventionen och av svenska domstolar angående tillämpningen av samma konvention och som har refererats eller eljest blivit tillgängliga fr.o.m. juli månad 2003 t.o.m. juni månad 2004. Brysselkonventionen har som bekant numera ersatts av den s.k. Bryssel I-förordningen,1 vilken trädde i kraft den 1 mars 2002. Under den aktuella perioden finns det dock inga refererade rättsfall angående tolkningen eller tillämpningen av den förordningen. Ej heller finns det under perioden i fråga några rättsfall som avser tillämpningen av Luganokonventionen. Den här redogörelsen är därför, till skillnad från sina föregångare, begränsad till Brysselkonventionen.
    Min egen bok ”Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen” (2002) citeras som Pålsson 2002. I övrigt får jag beträffande citeringssätt m.m. hänvisa till vad som anförs i SvJT 2004 s. 34–35.

 

2. Allmänna spörsmål
2. Rätten att begära förhandsavgörande från GD
I plenimålet Gasser2 väckte ett österrikiskt bolag (G) vid österrikisk domstol talan mot ett italienskt bolag (M) om betalning för levererade varor. Som grund för domstolens behörighet åberopade G bland annat en prorogationsklausul. Denna klausul återfanns i de fakturor som G hade skickat till M och som M hade tagit emot utan invändningar. Nämnda omständigheter innebar enligt G att parterna, i överensstämmelse med den praxis som utbildats mellan dem och det mellan Österrike och Italien rådande handelsbruket, hade avtalat om en prorogationsklausul i den mening som avses i art. 17.I i Brysselkonventionen (se numera art. 23.1 i Bryssel I-förordningen).
    M bestred förekomsten av en prorogationsklausul samt åberopade litispendens som hinder för prövning av G:s talan. Innan denna talan väckts hade M nämligen väckt talan mot G vid italiensk domstol med yrkande bland annat om fastställelse att det i målet aktuella avtalet mellan parterna hade upphört att gälla. G invände att konventionens

 

1 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT 2001 L 12/1. 2 Mål C-116/02, avgjort genom dom den 9 december 2003, ännu ej refererat.

SvJT 2005 Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen 225 litispendensregel i art. 21 inte gäller när parterna har träffat ett avtal enligt art. 17 om exklusiv behörighet för den domstol där talan väckts senare. Om hithörande frågor se nedan avsnitt 4.5.
    Först fann den österrikiska domstolen sig emellertid böra ställa ett spörsmål av mer allmän natur: Kan en domstol som begär ett förhandsavgörande från GD grunda sina frågor på ena partens påståenden (vilka inte har motbevisats), oavsett om dessa påståenden har bestritts eller ej, eller är det nödvändigt att innan förhandsavgörande begärs utreda de faktiska omständigheterna genom bevisupptagning och i så fall i vilken omfattning? GD erinrade först om sin fasta rättspraxis av innebörd att det ankommer uteslutande på de nationella domstolar vid vilka en tvist har anhängiggjorts att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till GD.3 På andra sidan krävs det också att den nationella domstolen respekterar den uppgift som har ålagts GD, nämligen att bidra till rättsskipningen i medlemsstaterna och inte att avge rådgivande utlåtanden i allmänna eller hypotetiska frågor. I princip är det därför nödvändigt att den nationella domstolen fastställer rättsläget och de faktiska omständigheterna i målet samt anger varför den anser att ett svar på dess frågor behövs för att den skall kunna döma i målet.
    I det aktuella fallet fann GD det dock framgå av omständigheterna att antagandet att en prorogationsklausul förelåg inte var av enbart hypotetisk art. Härvid beaktades att det för den hänskjutande domstolen var legitimt att först ställa frågan huruvida förekomsten av en prorogationsklausul innebär att art. 21 i konventionen inte skall tillämpas, innan den undersökte om det förelåg något handelsbruk eller annan sedvänja i internationell handel av innebörd att en sådan klausul skulle anses ha kommit till stånd. För att besvara sistnämnda fråga kunde det nämligen krävas svåra och kostsamma utredningar. Och om den första frågan besvarades på så sätt att art. 21 skall tillämpas oavsett förekomsten av ett prorogationsavtal, blev det ointressant att undersöka om det förelåg något sådant avtal.
    GD:s svar blev härefter att en nationell domstol kan begära att GD gör en tolkning av konventionen, även om den grundar sina frågor på påståenden av ena parten utan att det har utretts om dessa påståenden är riktiga, då den mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedömer att ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken och att de frågor som ställs till GD är relevanta. Det krävs emellertid att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, så att det blir möjligt att komma fram till en tolkning av konventionen som är användbar samt att den anger varför den anser att ett svar på dessa frågor är nödvändigt för att den skall kunna avgöra målet.

 

3 Se exempelvis målet C-111/01, Gantner Electronic, REG 2003 s. I-4207, punkt 34.

226 Lennart Pålsson SvJT 2005 Omständigheterna i detta mål påminner delvis om dem som förelåg i det tidigare fallet Zelger I,4 där den i Gasser dryftade frågan dock inte kom upp till bedömning.
    Fallet DFDS Torline5 gällde en arbetsrättslig tvist som kom upp inför den danska Arbejdsretten. Denna domstol begärde förhandsavgörande från GD angående tolkningen av art. 5.3 i konventionen, se nedan avsnitt 4.4. Arbejdsretten är enligt dansk lag ensam behörig såväl i första som i sista instans att pröva vissa arbetsrättsliga mål. Dit hör i synnerhet mål om lovligheten av stridsåtgärder som syftar till att få till stånd ett kollektivavtal, vilket det här var fråga om.
    Problemet var emellertid att Arbejdsretten inte omnämns bland de domstolar i högsta instans som enligt art. 2.1 i tolkningsprotokollet till Brysselkonventionen har rätt att begära förhandsavgörande från GD rörande konventionen.6 Ej heller är Arbejdsretten en sådan överinstans som enligt art. 2.2 i samma protokoll likaledes har rätt att vända sig till GD med tolkningsfrågor. Enligt en bokstavlig tolkning av protokollet var Arbejdsretten därför inte behörig att ställa några tolkningsfrågor till GD. Därmed skulle ingen dansk domstol ha sådan behörighet i mål av här aktuellt slag. En sådan tolkning av protokollet i fråga fann GD emellertid inte vara förenlig med vad som uttalas i ingressen till konventionen, i synnerhet inte med det där angivna syftet att fastställa behörigheten för domstolarna i konventionsstaterna och att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade där. Slutsatsen blev därför att Arbejdsrettens begäran om förhandsavgörande skulle tas upp till sakprövning.
    Att Arbejdsretten inte nämns bland de domstolar i högsta instans som räknas upp i art. 2.1 i tolkningsprotokollet beror väl på ett förbiseende.7 Det är likväl notabelt att GD med stöd av konventionens ingress fann sig kunna anlägga en utpräglat teleologisk tolkning av protokollet som stod i klar strid med bestämmelsens ordalydelse.8 Då avgörandet ter sig högst förnuftigt, måste det hälsas med tillfredsställelse.

 

2.2 Rätten att utfärda ”anti-suit injunctions”
Engelska domstolar har sedan länge rätt att under vissa snävt begränsade omständigheter meddela förbud för en part i en engelsk rättegång att inleda eller fullfölja en rättegång i en främmande stat, en s.k. ”anti-suit injunction”.9 En fråga om tillåtligheten härav i fall där för-

 

4 Mål 56/79 [1980] ECR 89. 5 Mål C-18/02, avgjort genom dom den 5 februari 2004, ännu ej refererat. 6 För Danmarks del anges i nämnda bestämmelse endast Højesteret som behörig. 7 Jfr Philip, EU-IP, Europæisk International Privat- og Procesret (2. udg. København 1994) s. 191–192. 8 Jfr Pålsson 2002 s. 40. 9 Se härom t.ex. Cheshire and North’s Private International Law (13th ed./by/ P.M. North and J.J. Fawcett, London etc. 1999) s. 268–273; Dicey and Morris on the Conflict of Laws (13th ed. under the general editorship of L. Collins, London 2000) s. 414–422.

SvJT 2005 Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen 227 budet riktar sig mot talan i en stat som är part i Brysselkonventionen kom upp i plenimålet Turner.10 Med någon förenkling var omständigheterna där följande: En brittisk medborgare (T) domicilierad i England var anställd som juridisk rådgivare åt en multinationell företagskoncern. T:s arbetsgivare var ett bolag som ingick i koncernen. T utförde från början sina arbetsuppgifter i England men förflyttades sedermera till ett kontor i Spanien. Vid den i målet relevanta tidpunkten var T anställd av ett annat i koncernen ingående bolag (H), som hade sitt säte i England. Sedan T sagt upp sin anställning, väckte han talan mot H vid Employment Tribunal i England under påstående att arbetsgivaren hade försökt involvera honom i olaglig verksamhet, vilket enligt T:s mening motsvarade uppsägning utan saklig grund. Den engelska domstolen, som synes ha godtagit denna ståndpunkt, förpliktade H att betala skadestånd till T. Under tiden hade H (jämte vissa andra medlemmar av koncernen) väckt talan mot T vid spansk domstol med krav på ersättning för den skada som T påstods ha vållat bolagen genom sitt agerande i tjänsten. T yrkade vid engelsk domstol att H och medparter vid vite skulle förbjudas att fullfölja sin i Spanien väckta talan. Det yrkandet vann bifall i Court of Appeal, som anförde bland annat att rättegången i Spanien hade inletts i ond tro för att avskräcka T från att vidhålla sin talan vid Employment Tribunal. Beslutet överklagades till House of Lords, som begärde tolkningsbesked från GD. Frågan var om det är oförenligt med Brysselkonventionen att domstolar i Storbritannien meddelar en sådan ”anti-suit injunction” mot svarande som hotar att väcka eller fullfölja en talan vid domstolarna i en annan konventionsstat, när dessa svarande handlar i ond tro med avsikt att hindra eller obstruera en i laga ordning inledd engelsk rättegång.
    I sitt svar framhöll GD bland annat att Brysselkonventionen bygger på principen om konventionsstaternas ömsesidiga förtroende för varandras rättssystem och rättsliga institutioner. Av den principen följer att samtliga domstolar i konventionsstaterna har lika goda förutsättningar att tolka och tillämpa konventionens behörighetsregler.11 Bortsett från några få undantag, vilka inte var aktuella i målet, är det enligt konventionen inte tillåtet att en domstol kontrollerar huruvida en domstol i en annan konventionsstat är behörig.12 Att en domstol vid vite förbjuder en part att väcka eller vidhålla en talan vid en utländsk domstol innebär emellertid enligt GD ett ingrepp i den utländska domstolens behörighet, ett ingrepp som är oförenligt med konventionens regelverk.

 

10 Mål C-159/02, avgjort genom dom den 27 april 2004, ännu ej refererat. 11 Se från tidigare rättspraxis målen C-351/89 Overseas Union Insurance [1991] ECR I-3317, punkt 23, och C-116/02 Gasser (avgjort genom dom den 9 december 2003, ännu ej refererat), punkt 48. 12 Se målet C-351/89 Overseas Union Insurance, ibid., punkt 24.

228 Lennart Pålsson SvJT 2005 Förgäves invände T, som understöddes av Storbritanniens regering och House of Lords, att en ”anti-suit injunction” riktar sig — inte mot den utländska domstolen utan — mot en svarande som personligen är underkastad den engelska domstolens jurisdiktion samt att förbudet har till syfte att förhindra rättegångsmissbruk från svarandens sida och bara indirekt kan påverka den utländska domstolens behörighet. Bedömningen att svaranden gör sig skyldig till rättegångsmissbruk genom att väcka eller vidhålla sin talan vid domstol i en annan konventionsstat innebär att den engelska domstolen sätter sig till doms över frågan om lämpligheten att väcka talan i en sådan stat. En bedömning av detta slag strider enligt GD mot den princip om ömsesidigt förtroende som ligger till grund för konventionen och enligt vilken en domstol inte får pröva huruvida en domstol i en annan konventionsstat är behörig att slita en tvist.
    Ej heller fann GD sig kunna godta några andra i målet åberopade skäl för att tillåta en ”anti-suit injunction”. Slutsatsen blev därför att konventionen utgör hinder för en domstol i en konventionsstat att förbjuda en part i ett vid domstolen anhängigt mål att väcka eller vidhålla en talan vid domstol i en annan konventionsstat, och detta även om parten i fråga handlar i ond tro med avsikt att obstruera handläggningen av det redan anhängiggjorda inländska målet.
    Genom GD:s avgörande rycks grunden undan för viss tidigare engelsk rättspraxis av innebörd att en ”anti-suit injunction”, när särskilda omständigheter så påkallar, kan få tillgripas även när den konkurrerande utländska rättegången äger rum eller avses äga rum i en annan konventionsstat.13

3. Sakligt tillämpningsområde (art. 1)
Enligt art. 1.I är konventionen tillämplig ”på privaträttens område”. En fråga om tolkningen av den bestämmelsen kom upp i fallet Blijdenstein:14 Delstaten Bayern hade i enlighet med tysk offentligrättslig lagstiftning beviljat utbildningsstöd för en person som studerade vid en läroanstalt i Tyskland. Enligt den tyska lagstiftningen övertog den delstat som utgett bidraget genom subrogation den privaträttsliga fordran på underhåll som den studerande kunde ha mot sina föräldrar för den period under vilken utbildningsstöd utgått. Under åberopande av dessa bestämmelser väckte delstaten Bayern regresstalan mot den studerandes far, som hade hemvist i Nederländerna, och yrkade återbetalning av vissa utbetalda bidrag. Talan väcktes vid domstol i München, vilken var delstatens/kärandens eget forum.
    Sedan förhandsavgörande begärts från GD, fick GD till en början ta ställning till frågan om konventionens tillämplighet. Det gjordes nämligen gällande att målet inte föll inom privaträttens område i den

 

13 Se särskilt fallet Continental Bank N.A. v. Aeokos Compania Naviera S.A. [1994] 2 All E.R. 540 (C.A.). 14 Mål C-433/01, avgjort genom dom den 15 januari 2004, ännu ej refererat.

SvJT 2005 Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen 229 mening som avses i art. 1.I. Skälet skulle vara att utbetalningen av utbildningsstödet, som ju utgjorde grunden för delstaten Bayerns krav, hade skett i kraft av offentligrättsliga regler.
    I denna del erinrade GD om sitt tidigare tolkningsavgörande i fallet Baten.15 Där hade GD slagit fast att begreppet privaträttens område — med ett visst, här ej aktuellt förbehåll — omfattar en regresstalan som ett offentligt organ har väckt mot ett privat rättssubjekt för att återfå belopp som det har erlagt i socialt bistånd till någon som är underhållsberättigad gentemot denne person, såvida grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan i fråga skall väckas och föras regleras genom allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet. I det aktuella fallet framgick det av utredningen att delstaternas legala övertagande av fordran gentemot föräldrarna till mottagare av utbildningsstöd reglerades av civilrätten. Det stod därmed klart att det var fråga om en privaträttslig tvist och att konventionen var tillämplig.
    Huvudfrågan i målet var om den tyska domstolen var behörig, se nedan avsnitt 4.3.
    I fallet Frahuil16 hade ett franskt bolag (F) importerat varor till Italien från ett tredje land. F hade gett ett italienskt transportföretag (V) i uppdrag att genomföra tullklareringen av varorna och uppgav sig ha förskotterat de belopp som skulle utgå i tull. V erlade emellertid inte tullbeloppen i fråga utan fick i enlighet med italiensk lagstiftning anstånd med betalningen mot att säkerhet ställdes. Säkerheten utgjordes av ett borgensavtal som V utan F:s vetskap hade slutit med ett annat italienskt bolag (A). A erlade tullbeloppen för den import som F hade genomfört.
    Härefter väckte A talan mot F vid italiensk domstol för att återfå de erlagda beloppen. Till stöd för sin talan åberopade A att A hade övertagit borgenärens (dvs. tullmyndigheternas) rättigheter och såsom borgensman hade regressrätt mot gäldenären (F) i enlighet med italiensk lag. Domstolen påstods vara behörig i sin egenskap av forum solutionis för den fordran A gjorde gällande. Härvid uppkom det en fråga om tolkningen av art. 5.1 i konventionen, vilken hänsköts till GD (se nedan avsnitt 4.1). GD fann sig dock först behöva pröva om tvisten omfattades av konventionen, vilket berodde på om den föll inom privaträttens område. Fallet berörde nämligen olika partsrelationer, dels mellan en offentlig myndighet och ett privaträttsligt subjekt och dels mellan två privaträttsliga subjekt. Det var därför nödvändigt att avgöra vilket rättsförhållande som fanns mellan parterna i tvisten och att granska grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur talan skulle väckas och föras.17

 

15 Mål C-271/00, REG 2002 s. I-10489, särskilt punkt 37. Fallet behandlas i SvJT 2004 s. 38–40. 16 Mål C-265/02, avgjort genom dom den 5 februari 2004, ännu ej refererat. 17 Jfr från tidigare rättspraxis målen C-271/00 Baten, REG 2002 s. I-10489, punkt 31, och C-266/01 Tiard, REG 2003 s. I-4867, punkt 23.

230 Lennart Pålsson SvJT 2005 GD:s svar på den ställda frågan blev kortfattat och kunde väsentligen repliera på tidigare avgöranden. Rättsförhållandet mellan F och A, de båda parterna i tvisten, var privaträttsligt. A gjorde nämligen gällande en rättighet som följde av subrogation enligt en civilrättslig bestämmelse. Talan innebar inte utövande av några maktbefogenheter som avvek från de rättsregler som var tillämpliga i förhållandet mellan enskilda och hörde därmed hemma inom privaträttens område. — GD:s avgörande i denna del påminner starkt om det resonemang som tidigare förts särskilt i fallet Tiard18 och kan inte gärna föranleda någon gensaga.

 

4. Behörighetsreglerna
4.1 Forum solutionis för avtalsrättsliga tvister i allmänhet (art. 5.1, första ledet)
Det i avsnitt 3 berörda fallet Frahuil19 gällde väsentligen spörsmålet huruvida den av A förda regresstalan mot F ”avsåg avtal”, med den verkan att art. 5.1 kunde bli av betydelse för den italienska domstolens behörighet. I denna del hänförde GD sig först till några i tidigare rättspraxis fast etablerade principer. Sålunda slog GD fast att uttrycket ”talan avser avtal” skall tolkas autonomt och inte får förstås som en hänvisning till hur det omtvistade rättsförhållandet klassificeras enligt tillämplig nationell rätt. För det andra är den allmänna principen enligt konventionens systematik att talan skall väckas vid domstol i den konventionsstat där svaranden har hemvist. De behörighetsregler som, i likhet med art. 5.1, innefattar undantag från den principen kan därför inte ges en tolkning som går utöver de i konventionen förutsedda fallen. För det tredje kan uttrycket ”talan avser avtal” inte förstås på så sätt att det omfattar en situation i vilken det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan. Dessa principer är välkända och torde inte behöva kommenteras här.20 I det aktuella fallet var det klart att F inte var part i det borgensavtal genom vilket A åtog sig att svara för att V erlade de tullbelopp som det var fråga om. Det framgick emellertid att F hade gett V i uppdrag att genomföra tullklareringen. Det ankom därför på den hänskjutande nationella domstolen att pröva rättsförhållandet mellan F och V för att avgöra huruvida detta innebar att V för F:s räkning kunde sluta ett sådant avtal som det i målet aktuella borgensavtalet. Om F befanns inte ha bemyndigat V att ingå borgensavtalet, omfattades A:s regresstalan inte av uttrycket ”talan avser avtal” och var art. 5.1 följaktligen inte tilllämplig.

 

 

18 Ibid., punkt 36. Fallet behandlas i SvJT 2004 s. 36–38. 19 Mål C-265/02, avgjort genom dom den 5 februari 2004, ännu ej refererat. 20 Se t.ex. Pålsson 2002 s. 94 och 96–97.

SvJT 2005 Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen 231 4.2 Forum solutionis i mål om anställningsavtal (art. 5.1, andra ledet)
Av art. 5.1, andra ledet, i Brysselkonventionen framgår bland annat att en talan som avser anställningsavtal och som förs mot någon som har hemvist i en konventionsstat kan väckas vid domstolen i den ort i en annan konventionsstat där arbetstagaren vanligtvis (”habitually”) utför sitt arbete. Frågor om tolkningen av det anknytningsmomentet har flera gånger prövats av GD.21 Ett svenskt tillskott till denna rättspraxis är det av Arbetsdomstolen avgjorda fallet AD 2004 nr 15.
    Omständigheterna i detta fall var i korthet följande: En svensk arbetstagare (SS) hade varit anställd hos ett danskt bolag (KC) som bedrev viss verksamhet i Sverige. Anställningen hade avbrutits efter sex månader då tvist uppkom mellan parterna. Under den tid anställningen varat hade SS huvudsakligen arbetat i Malmö (delvis även på andra orter i Sverige) och bara i liten utsträckning i Danmark. KC hade planerat att SS, om anställningen inte hade avbrutits, i fortsättningen huvudsakligen skulle ha arbetat i Danmark. SS förklarade sig dock inte ha varit medveten om KC:s planering, och det befanns inte vara styrkt i målet att parterna träffat avtal om att SS fortsättningsvis skulle arbeta i Danmark.
    SS väckte talan mot KC vid Malmö tingsrätt med krav på semesterersättning m.m. Tingsrätten gav i domsrättsdelen en kort redogörelse för GD:s tolkningsavgöranden i tidigare fall. Synbarligen främst av fallet Weber fann tingsrätten sig kunna dra slutsatsen att det är den faktiska anställningsperioden, oberoende av hur länge denna har varat, som skall beaktas vid fastställandet av var arbetstagaren vanligtvis har utfört sitt arbete. Med den utgångspunkten stod det klart att SS vanligtvis utfört sitt arbete i Malmö och att tingsrätten därför var behörig.
    Arbetsdomstolen delade tingsrättens bedömning och fastställde tingsrättens dom i den här aktuella delen.
    Bestämmelserna i art. 5.1, andra ledet, i Brysselkonventionen har med i sak oförändrat innehåll förts över till art. 19 i Bryssel I-förordningen. Den senare artikeln är dock, till skillnad från den förra, begränsad till fall där talan förs mot arbetsgivaren som svarande.
    Slutligen skall tilläggas att det i målet också uppkom en fråga om tillämplig lag på anställningsavtalet. I den delen grundade domstolarna sitt avgörande på — den med svensk lag införlivade — Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Något enligt art. 3 i Romkonventionen giltigt avtal om tillämplig lag för avtalet befanns inte ha träffats mellan parterna. Enligt art. 6.2 i konventionen presumeras ett anställningsavtal då vara underkastat lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Regeln bygger således på samma anknytning som enligt art. 5.1, andra ledet, i Brysselkonventionen är relevant i domsrättshänseende.

 

21 Se särskilt målen C-125/92 Mulox [1993] ECR I-4075 (REG spec.utg., vol. XIV s. I-285), C-383/95 Rutten, REG 1997 s. I-57 (kommenterat i SvJT 1998 s. 561) och C-37/00 Weber, REG 2002 s. I-2013 (kommenterat i SvJT 2002 s. 691–693).

232 Lennart Pålsson SvJT 2005 Liksom i domsrättsdelen fann domstolarna att SS vanligtvis hade utfört sitt arbete i Sverige. Det uppkom därför en presumtion till förmån för svensk lag. Av de samlade omständigheterna i målet (se art. 6.2 i Romkonventionen) framgick inte att målet hade närmare anknytning till något annat land än Sverige. Svensk lag skulle därför tilllämpas.

 


4.3 Forum för talan om underhåll (art. 5.2)
Huvudfrågan i fallet Blijdenstein22 (se ovan avsnitt 3) gällde tolkningen av art. 5.2 i Brysselkonventionen. Där stadgas bland annat att en talan som avser underhållsskyldighet kan väckas vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har sitt hemvist. Kan den bestämmelsen åberopas även av ett offentligt organ som, efter att ha betalat ut utbildningsstöd till den underhållsberättigade och därvid övertagit den underhållsberättigades fordran gentemot den underhållsskyldige, för regresstalan mot den underhållsskyldige för att återfå erlagda belopp? GD:s svar blev nekande: art. 5.2 kan inte åberopas i fall där käranden inte personligen är den underhållsberättigade.23 Ett skäl som GD angav för den ståndpunkten och som är välkänt från tidigare tolkningsavgöranden var att alla behörighetsregler som utgör undantag från huvudregeln i art. 2 skall tolkas restriktivt. Det gäller i synnerhet en bestämmelse som art. 5.2, vilken föreskriver behörighet för kärandens hemvistforum, en regel som är främmande för konventionen i andra fall än de uttryckligen angivna. Framför allt betonade GD dock ratio conventionis: art. 5.2 har till huvudsakligt syfte att skydda den som för talan om underhåll och som i allmänhet är den svagare parten genom att tillhandahålla ett närliggande forum som alternativ till huvudregeln i art. 2. Denna synpunkt är inte på sin plats i fall där ett offentligt organ väcker en regresstalan mot den underhållsskyldige, ty ett offentligt organ har inte en svagare ställning än den underhållsskyldige. Dessutom, tillade GD, befinner sig den underhållsberättigade, vars behov har tillgodosetts av det offentliga organet, inte längre i en ekonomiskt osäker situation.
    Det offentliga organet blir därmed hänvisat att väcka sin regresstalan mot den underhållsskyldige vid domstol i dennes hemviststat i enlighet med huvudregeln i art. 2. Det kan tilläggas att den av GD anlagda tolkningen stämmer överens med den ståndpunkt som hävdas i Schlosser-rapporten24 liksom i större delen av litteraturen.25

 

22 Mål C 433/01, avgjort genom dom den 15 januari 2004, ännu ej refererat. 23 På motsvarande sätt har bestämmelsen i art. 13.I om behörigheten i vissa konsumenttvister tolkats. Se målet C-89/91 Shearson Lehman Hutton [1993] ECR I139. 24 OJ 1979 C 59/71, punkt 97. 25 Se t.ex. Pålsson 2002 s. 111.

SvJT 2005 Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen 233 4.4 Forum delicti (art. 5.3)
I det i avsnitt 2.1 berörda fallet DFDS Torline26 hade det svenska fackförbundet SEKO begärt att ett kollektivavtal skulle slutas för den polska besättningen på det DFDS Torline (DT) tillhöriga fartyget Tor Caledonia (TC). Det fartyget, som var registrerat i det danska internationella fartygsregistret och lydde under dansk lag, seglade mellan Göteborg och Harwich i England. Sedan DT avslagit SEKO:s begäran, varslade SEKO om stridsåtgärder mot DT och uppmanade till sympatiåtgärder. Härefter varslade Svenska Transportarbetareförbundet (STAF) om sympatiåtgärder i form av vägran att utföra arbete relaterat till TC i syfte att hindra fartyget från att lastas eller lossas i svensk hamn.
    DT väckte talan mot SEKO och STAF vid Arbejdsretten och yrkade att svarandena skulle förpliktas medge att de varslade strids- och sympatiåtgärderna var olovliga och återkalla varslen. SEKO beslutade då att skjuta upp stridsåtgärderna intill dess att Arbejdsretten meddelat sitt beslut. Även STAF:s varsel om sympatiåtgärder återkallades, varvid DT frånföll sin talan mot STAF. Dagen innan sympatiåtgärderna skulle ha satts i verket hade DT beslutat att ta TC ur drift på sträckan Göteborg-Harwich. TC ersattes med ett annat fartyg som chartrats för ändamålet.
    DT väckte också talan om skadestånd mot SEKO under påstående att SEKO hade ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att varsla om en olovlig stridsåtgärd och genom att förmå STAF att vidta likaledes olovliga sympatiåtgärder. Skadeståndskravet, som väcktes vid Sø- og Handelsretten, avsåg förluster som åsamkats DT genom att fartyget TC tagits ur drift och ett ersättningsfartyg hyrts in. Sø- og Handelsretten förklarade detta mål vilande i väntan på Arbejdsrettens prövning av stridsåtgärdernas lovlighet.
    Arbejdsretten fann att dess behörighet berodde på tolkningen av art. 5.3 i Brysselkonventionen och ställde ett antal frågor till GD.
    Den första var om uttrycket ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i art. 5.3 omfattar ett mål angående lovligheten av en stridsåtgärd som enligt den berörda konventionsstatens lagstiftning skall prövas av en annan domstol (här: Arbejdsretten) än den som har att pröva en talan om ersättning för skada orsakad av stridsåtgärden (här: Sø- og Handelsretten). SEKO gjorde nämligen gällande att målet i Arbejdsretten föll utanför art. 5.3, eftersom det målet inte rörde skadestånd.
    GD delade inte SEKO:s uppfattning. Det stod Danmark fritt att inrätta ett system där prövningen av stridsåtgärders lovlighet och av talan om ersättning för skador orsakade av sådana åtgärder ankommer på skilda domstolar. På anförda skäl fann GD att den av SEKO förespråkade tolkningen inte skulle vara förenlig med kraven på god rättsskipning och rättssäkerhet eller med intresset av att antalet domstolar som är behöriga att pröva ett visst rättsförhållande begränsas.

 

26 Mål C-18/02, avgjort genom dom den 5 februari 2004, ännu ej refererat.

234 Lennart Pålsson SvJT 2005 Som GD vid upprepade tillfällen har slagit fast, hör skyddet av nämnda intressen till Brysselkonventionens syften. GD erinrade vidare om sitt avgörande i fallet Henkel27 av innebörd att art. 5.3 är tillämplig oavsett om talan avser ersättning för redan uppkommen skada eller syftar till att förhindra att skada uppkommer.28 Den av Arbejdsretten ställda frågan skulle följaktligen besvaras jakande.
    Nästa spörsmål var om det för tillämpligheten av art. 5.3 i en situation som den här aktuella är nödvändigt att skadan är en säker eller sannolik följd av stridsåtgärderna i fråga eller om det är tillräckligt att stridsåtgärderna är en nödvändig förutsättning för sympatiåtgärder som kan medföra skada. På anförda skäl besvarade GD den frågan, som hade sin bakgrund i att det i förevarande fall inte var SEKO:s stridsåtgärder utan STAF:s sympatiåtgärder som kunde orsaka skada för DT, i enlighet med det senare alternativet. I det här fallet var SEKO:s varsel om stridsåtgärd en nödvändig förutsättning för att STAF:s sympatiåtgärder lagligen skulle kunna genomföras. Det stod därmed klart att den av DT påstådda skadan till följd av att TC tagits ur drift på rutten Göteborg-Harwich och ett ersättningsfartyg chartrats inte skulle ha uppkommit om inte SEKO hade lagt sitt varsel.
    En tredje fråga var huruvida tillämpningen av art. 5.3 påverkas av att den varslande parten har skjutit upp genomförandet av stridsåtgärderna i väntan på prövningen av deras lovlighet. GD hänvisade här till sin fasta rättspraxis av innebörd att Brysselkonventionen syftar till att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade inom gemenskapen genom att införa regler som gör det möjligt för käranden att på ett enkelt sätt avgöra vid vilken domstol han får väcka talan och för svaranden att förutse vid vilka domstolar talan kan väckas mot honom.29 Det syftet skulle inte uppnås om, efter det att en talan som omfattas av art. 5.3 väckts vid behörig domstol i en konventionsstat, svarandens beslut att skjuta upp genomförandet av den skadegörande handling som föranlett kärandens talan kunde få till följd att domstolen förlorade sin behörighet. Tillämpningen av art. 5.3 påverkades följaktligen inte av att SEKO i det aktuella fallet skjutit upp de varslade stridsåtgärderna. — GD:s resonemang i denna del är i linje med den allmänt godtagna principen om perpetuatio jurisdictionis. Slutligen återstod frågan om lokaliseringen av skadan. Som framgår av fast etablerad rättspraxis skall uttrycket ”den ort där skadan inträffade” i art. 5.3 tolkas så att det omfattar både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadegörande handlingen företogs, så

 

27 Mål C-167/00, REG 2002 s. I-8111, punkterna 46–48. Fallet behandlas i SvJT 2004 s. 41–43. 28 Denna ståndpunkt är numera kodifierad i art. 5.3) i Bryssel I-förordningen. Jfr Pålsson 2002 s. 116–117. 29 Se t.ex. målen C-256/00 Besix, REG 2002 s. I-1699, punkterna 25–26, och C334/00 Tacconi, REG 2002 s. I-7357, punkt 20.

SvJT 2005 Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen 235 att käranden kan välja mellan domstolarna på dessa båda orter.30 I det aktuella fallet var den händelse som orsakade skadan det varsel om stridsåtgärder som SEKO lagt i Sverige, den stat där SEKO hade sitt säte. Den skadegörande handlingen var således lokaliserad till Sverige. Huruvida den skada i form av ekonomiska förluster som DT påstod sig ha lidit skulle anses ha inträffat på den ort där DT var etablerat var det Arbejdsrettens uppgift att pröva. GD påpekade dock att fartygets flaggstat, dvs. dess registreringsstat (här Danmark), bara var en omständighet bland andra vid bedömningen av var skadan skulle anses ha uppkommit. Endast om Arbejdsretten skulle komma fram till att skadan uppstått ombord på fartyget TC var skadan entydigt lokaliserad till flaggstaten. GD:s slutsats blev härefter att art. 5.3, vid sådana omständigheter som förelåg i målet, skall tolkas så att en skada som uppkommit till följd av stridsåtgärder som vidtagits av ett fackförbund i en konventionsstat där ett i en annan konventionsstat registrerat fartyg seglar inte nödvändigtvis skall anses vara en skada som uppkommit i flaggstaten. — GD:s slutsats i denna del kan möjligen betecknas som salomonisk. Dessvärre synes den dock vara av begränsat värde såväl för avgörandet av det konkreta fallet som för prejudikatbildningen.
    I fallet Kronhofer31 väckte en i Österrike bosatt person (K) talan vid österrikisk domstol mot några i Tyskland bosatta personer (svarandena). K yrkade skadestånd för den förlust han uppgav sig ha lidit till följd av handlingar företagna av svarandena i deras egenskap av företrädare för eller placeringsrådgivare i ett tyskt förmögenhetsförvaltningsbolag. Närmare bestämt påstods svarandena ha förmått K att ingå ett avtal rörande köpoptioner på aktier utan att därvid informera K om riskerna med en sådan transaktion, varefter K till det tyska bolaget hade fört över ett belopp som delvis gått förlorat.
    K hävdade att den österrikiska domstolen i sin egenskap av domstol på den ort där skadan inträffade var behörig enligt art. 5.3 i Brysselkonventionen. Sedan frågan härom förts upp till Oberster Gerichtshof, gav denna domstol visserligen uttryck för uppfattningen att såväl den ort där skadan uppkommit som den ort där den skadegörande händelsen inträffat var belägna i Tyskland. Domstolen fann sig likväl böra fråga GD huruvida uttrycket ”den ort där skadan inträffade” skall ges en så vidsträckt tolkning att det vid en ren förmögenhetsskada, vilken har påverkat den skadelidandes förmögenhet i en annan konventionsstat (än hans hemviststat), omfattar även den ort där den skadelidande har sitt hemvist och därmed också ”centrum för sin förmögenhet”.
    Ej oväntat svarade GD nej på den frågan. I sin motivering hänvisade GD bland annat till att konventionens regler om särskild behörighet,

 

30 Så redan i målet 21/76 Bier [1976] ECR 1735 (REG spec.utg., vol. III s. 209). Se Pålsson 2002 s. 114–115 med vidare hänvisningar. 31 Mål C-168/02, avgjort genom dom den 10 juni 2004, ännu ej refererat.

236 Lennart Pålsson SvJT 2005 däribland art. 5.3, skall tolkas restriktivt.32 Vidare finns det enligt GD från bevis- och processföringssynpunkt inga sakliga skäl att ge behörighet åt domstolar i en annan konventionsstat än den där den skadevållande handlingen företagits och skadan uppkommit. GD pekade också på sitt tidigare avgörande i fallet Marinari, där GD uttalat att uttrycket ”den ort där skadan inträffade” inte kan tolkas så vidsträckt att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en händelse som redan har förorsakat skada på en annan ort.33 En sådan tolkning skulle, på sätt närmare utvecklas i domen, göra fastställelsen av behörig domstol beroende av osäkra faktorer och därför inte vara förenlig med konventionens syfte att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade inom gemenskapen. Behörigheten enligt art. 5.3 är således begränsad till domstol i eller för den ort där den skadegörande handlingen har företagits eller där skadan har uppkommit.

 

4.5 Litispendens (art. 21)
I fallet Gasser34 (se ovan avsnitt 2.1) gjorde G vid den österrikiska domstolen gällande att art. 21 i konventionen skall tolkas på så sätt att den domstol vid vilken talan har väckts senare än den först inledda rättegången och som har exklusiv behörighet enligt en prorogationsklausul, med avvikelse från art. 21, kan avgöra tvisten även om den domstol vid vilken talan väckts först /ännu/ inte har förklarat sig obehörig. Art. 21 skulle med andra ord vara underordnad art. 17. G menade sig finna stöd för sin ståndpunkt i det av GD meddelade tolkningsavgörandet i fallet Overseas Union Insurance.35 Det har också sitt intresse att samma uppfattning har kommit till uttryck i viss nationell rättspraxis och litteratur till konventionen, särskilt i Storbritannien.36 Tolkningsfrågan hänsköts till GD, som avgjorde den i plenum. Till skillnad från generaladvokaten i målet fann GD sig inte kunna godta det av G hävdade undantaget från art. 21. GD tog fasta på att det av ordalydelsen av art. 21 tydligt framgår att den domstol vid vilken talan väckts senare självmant skall låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig och, när så har skett, avvisa talan till förmån för den domstolen samt att bestämmelsen härvid inte gör någon skillnad mellan de olika behörighetsgrunder som föreskrivs i konventionen. Visserligen hade GD i det nyssnämnda fallet Overseas Union Insurance gjort förbehåll för fall där den domstol vid vilken talan väckts senare har exklusiv behörighet enligt konventionen, särskilt då sådan behörig-

 

32 Se från tidigare rättspraxis t.ex. målet 189/87 Kalfelis [1988] ECR 5565 (REG spec.utg., vol. IX s. 729), punkt 19. 33 Mål C-364/93, REG 1995 s. I-2719, punkt 14. Det fallet kommenteras i SvJT 1997 s. 118–119. 34 Mål C-116/02, avgjort genom dom den 9 december 2003, ännu ej refererat. 35 Mål C-351/89 [1991] ECR I-3317, särskilt punkterna 21 och 26 i domskälen. 36 Se t.ex. det av den engelska Court of Appeal avgjorda fallet Continental Bank N.A. v. Aeokos Compania Naviera S.A. [1994] 2 All E.R. 540.

SvJT 2005 Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen 237 het föreligger enligt art. 16. Det förbehållet innebar dock inte mer än att GD lämnat frågan öppen, eftersom ingen av parterna i det målet gjort gällande att den domstol vid vilken talan väckts senare hade exklusiv behörighet. Och även om ett undantag från tillämpligheten av art. 21 skulle göras i fall där den exklusiva behörigheten för den domstol där talan väckts senare grundas på art. 1637 — synes GD ha menat — finns det inte skäl att göra samma undantag när den exklusiva behörigheten beror på art. 17. Denna bestämmelse är nämligen, på sätt närmare utvecklas i domen, på flera sätt en ”svagare” behörighetsregel än art. 16.
    GD:s svar på den ställda frågan blev härefter att art. 21 i konventionen skall tolkas så att den domstol vid vilken talan väckts senare och vars behörighet görs gällande med stöd av en prorogationsklausul skall låta handläggningen av målet vila tills den domstol vid vilken talan först väckts har förklarat sig obehörig.
    Ännu en fråga som den österrikiska domstolen ställde till GD var huruvida, såsom G hävdade i målet, ett undantag från art. 21 kan göras när handläggningstiderna är orimligt långa vid domstolarna i den konventionsstat där talan först väckts. I det sammanhanget kan påpekas att det just i Italien, där mål nr 1 var anhängigt, ej sällan synes inträffa att ett mål under mycket lång tid ”fastnar” i domstolshierarkin. Det är inte alls orimligt att hävda att viss hänsyn bör tas till det intresse käranden i mål nr 2 har av att kunna utverka en dom i målet vid en domstol som i och för sig (dvs. bortsett från litispendenssituationen) är behörig och att art. 21 bör tillämpas med en viss flexibilitet i sådana situationer som avses i den ställda frågan.38 Emellertid var GD även i denna del obeveklig. Den av G proponerade tolkningen av art. 21 befanns vara uppenbart oförenlig med konventionens ordalydelse, struktur och syfte. Härvid framhölls först att konventionen inte innehåller något stadgande som innebär att dess bestämmelser, särskilt art. 21, skulle upphöra att vara tillämpliga på grund av handläggningstidens längd vid domstolarna i den berörda konventionsstaten. Vidare erinrade GD om att konventionen bygger på principen att konventionsstaterna har ömsesidigt förtroende för varandras rättssystem och rättsliga institutioner samt att det också är detta förtroende som gör det möjligt för konventionsstaterna att avstå från sina interna bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar till förmån för ett förenklat förfarande för erkännande och verkställighet. Slutligen stod det fast att konventionen är avsedd att främja rättssäkerheten genom att ge parterna möjlighet att på förhand med tillräcklig säkerhet avgöra vilken domstol som är behörig.

 

 

37 För ett sådant undantag finns det starka sakliga skäl, jfr Pålsson 2002 s. 218. 38 Jfr Pålsson i Festskrift till Stig Strömholm II, 1997, s. 709, 725–726.

238 Lennart Pålsson SvJT 2005 5. Erkännande och verkställighet av domar m.m.
Till exekvaturförfarandet hänför sig ett beslut av svenska HD i NJA
2003 s. 666. Det gällde en av tysk domstol meddelad förlikning.39 En av parterna (S-K) ansökte vid Svea hovrätt om att förlikningen skulle förklaras verkställbar i Sverige enligt Brysselkonventionen. Hon yrkade samtidigt att hon skulle beviljas rättshjälp enligt art. 44 i konventionen. Sistnämnda yrkande avslogs av hovrätten med motiveringen att S-K inte hade behov av juridiskt biträde utöver den rådgivning som kan lämnas enligt 4 § rättshjälpslagen (1996:1619). Det beslutet meddelade hovrätten i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter. Hovrätten angav att beslutet skulle överklagas till HD och att prövningstillstånd därvid skulle krävas. Sedan S-K överklagat beslutet till HD, uppkom till en början ett spörsmål om HD:s behörighet att pröva överklagandet. Hovrättens beslut hade nämligen meddelats i det skede av exekvaturförfarandet som regleras i art. 33–35 i konventionen, dvs. i det första skedet. På det stadiet skall Svea hovrätt enligt 4 § kompletteringslagen40 bestå av en lagfaren domare. Beslut som meddelas i det första skedet skall inte överklagas till HD utan prövas i den ordning som anges i 5 § kompletteringslagen, dvs. av Svea hovrätt i dess ordinarie sammansättning. Det gäller även beslut i ”bifrågor”, t.ex. om rättegångskostnader, se NJA 2000 C 63.41 Hovrätten hade således inte prövat saken i den ordning som förutsätts i konventionen utan direkt fattat beslut på det sätt som skulle ha skett efter en ansökan om ändring. Trots detta fann HD sig vara behörig att ta upp överklagandet till prövning. Härvid skulle 6 § kompletteringslagen tillämpas. Enligt den paragrafen krävs prövningstillstånd vid överklagande av beslut enligt 5 § samma lag. Därmed får enligt HD förstås inte endast slutliga beslut i frågan om förklaring av verkställbarhet utan alla överklagbara beslut som fattas vid handläggningen enligt 5 §, i det aktuella fallet således beslutet om avslag på ansökan om rättshjälp.
    Prövningstillstånd beviljades, och rättshjälpsfrågan kom därmed under HD:s bedömning. S-K hade åtnjutit rättshjälp vid den tyska domstolen. Med stöd av art. 44 i Brysselkonventionen fann HD att S-K därför var berättigad till rättshjälp enligt rättshjälpslagen i största möjliga utsträckning i det svenska förfarandet enligt art. 32–35 i konventionen. Det gällde oavsett att den svenske lagstiftaren i samband med tillträdet till Luganokonventionen gett uttryck för uppfattningen att Sverige kunde uppfylla sina åtaganden enligt art. 44 genom att befria

 

39 Vad som avses med att förlikningen ”meddelats” av den tyska domstolen synes något oklart. Det kan ha rört sig antingen om en av den domstolen stadfäst förlikning eller om en inför domstolen i fråga ingången förlikning. 40 Lag (2002:460) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden. 41 Jfr Pålsson i SvJT 2001 s. 593.

SvJT 2005 Nyare rättspraxis till Brysselkonventionen 239 sökanden från ansöknings- och expeditionsavgifter,42 en ståndpunkt som inte korrigerats i samband med tillträdet till Brysselkonventionen. Och då art. 44 innebär att sökanden under där angivna förutsättningar är automatiskt kvalificerad för rättshjälp i verkställighetsstaten, fann HD att rättshjälp inte får vägras på sådana skäl som hovrätten åberopat.
    Som HD vidare framhöll, avser art. 44 endast själva beviljandet av rättshjälp medan rättshjälpens omfattning och närmare utformning är avsedda att styras av nationella regler. I det aktuella fallet hade HD inte tillgång till de uppgifter som behövdes för att fatta beslut i den frågan, varför målet återförvisades till hovrätten för kompletterande utredning.
    Det bör observeras att art. 44 i konventionen är begränsad till exekvaturförfarandets första skede. Någon sådan begränsning finns däremot inte i motsvarande bestämmelse, art. 50, i Bryssel I-förordningen. Den bestämmelsen är därför tillämplig även i senare skeden av exekvaturförfarandet (men inte vid den egentliga verkställigheten).

 

Citerade rättsfall

 


Anm. Hänvisningarna i den högra spalten avser avsnitt i uppsatsen.

 

a) Från GD
21/76 Bier 4.4 56/79 Zelger I 2.1 189/87 Kalfelis 4.4 C-351/89 Overseas Union Insurance 2.2, 4.5 C-89/91 Shearson Lehman Hutton 4.3 C-125/92 Mulox 4.2 C-364/93 Marinari 4.4 C-383/95 Rutten 4.2 C-37/00 Weber 4.2 C-167/00 Henkel 4.4 C-256/00 Besix 4.4 C-271/00 Baten 3 C-334/00 Tacconi 4.4 C-111/01 Gantner Electronic 2.1 C-266/01 Tiard 3 C-433/01 Blijdenstein 3, 4.3 C-18/02 DFDS Torline 2.1, 4.4 C-116/02 Gasser 2.1, 2.2, 4.5 C-159/02 Turner 2.2 C-168/02 Kronhofer 4.4 C-265/02 Frahuil 3, 4.1

 

 

42 Prop. 1991/92:128 s. 152.

240 Lennart Pålsson SvJT 2005 b) Från svenska domstolar
AD 2004 nr 15 4.2 NJA 2000 C 63 5 NJA 2003 s. 666 5