Inkommande handlingar — en IT-anpassad tolkning

 

 

Av advokaten PER FURBERG

1. Inledning
I takt med informationsteknikens utveckling har det blivit nödvändigt att tolka författningsregleringen så att enskildas rättssäkerhet tillgodoses inom ramen för nya elektroniska tjänster och kommunikationsvägar. Förvaltningslagen är tillämplig även i denna miljö, trots att reglerna i huvudsak kommit till utifrån pappersmiljöns premisser. Detsamma gäller för förvaltningsprocesslagen, rättegångsbalken och ärendelagen. För att ta tillvara de grundläggande synsätt och avvägningar som gällande rätt bygger på behövs analogier och i vissa fall extensiva tolkningar. En huvudfråga vid denna tolkning är när en elektronisk handling skall anses inkommen till en myndighet.
    Av denna artikel framgår att bestämmelserna om förfarandet i mål och ärenden bör tolkas så att en elektronisk handling, enligt huvudregeln, skall anses ha kommit in när den nått den funktion för automatiserad behandling som myndigheten har anvisat som mottagningsställe (mottagningsfunktionen). Den s.k. bevisregeln bör också kunna tillämpas, t.ex. vid tekniska fel, så att en elektronisk handling anses inkommen om den kan antas ha nått myndighetens mottagningsfunktion en viss dag och kommit en behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
    En delfråga är vilken inverkan åtgärder för kontroll i en elektronisk tjänst har på inkommandepunkten. Försändelser anses gå på avsändarens risk. Här bör en gräns dras mellan kontroller som sker när användare befinner sig i den del av en elektronisk tjänst där en myndighet bedriver ren serviceverksamhet respektive kontroller som sker efter att en enskild har avsänt en handling för att anhängiggöra ett ärende. Myndigheter bör som ren service kunna tillhandahålla långtgående kontroller utan att någon handling anses inkommen. Har den enskilde däremot sänt handlingen — t.ex. klickat på ”skicka” i en elektronisk tjänst eller sänt iväg elektronisk post — bör kontroller som utgör en normal del i handläggningen av ett ärende anses ske på material som är inkommet till myndigheten.
    En annan delfråga gäller vilka möjligheter en myndighet har att utforma en mottagningsfunktion så att ingivning kan hindras av felaktiga eller farliga meddelanden. Begränsningar torde kunna göras så länge den miniminivå som föreskrivs i 5 § förvaltningslagen upprätthålls, t.ex. genom att en inlaga utan tidsutdräkt kan ges in via elektronisk post.

2. Alternativa tolkningar
2.1 Elektroniska tjänster
Ett stort antal myndigheter (s.k. 24-timmarsmyndigheter) tillhandahåller elektroniska tjänster (e-tjänster) på Internet. När förvaltningslagen (1986:223; FL)1 kom till var det knappast möjligt att förutse den explosionsartade utveckling som ägt rum inom informationstekniken (IT). Reglerna skrevs därför med tanke på den som personligen besöker myndigheter och lämnar in handlingar eller sänder in handlingar i förslutna brev med vanlig post.
    Utvecklingen på IT-området har gått så långt att den rättssökande allmänheten numera kan ”besöka elektroniska mottagningsrum” som myndigheter tillhandahåller på Internet för att ge hjälp och stöd till den som vill upprätta och ge in en handling. Det senaste i denna utveckling är att användare kan legitimera sig och underteckna handlingar i elektronisk form. Förvaltningslagen har visat sig kunna fungera väl även i sådan miljö. Vissa frågor har emellertid komplicerats, t.ex. frågor om inkommande handlingar och om gränser mellan vad som utgör service till skillnad från ärendehandläggning.

 

2.2 Inkommande handlingar
Bestämmelserna om inkommande handlingar i 10 § FL, 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:291; FPL), 33 kap. 3 § rättegångsbalken (RB) och 44 § lagen (1996:242) om domstolsärenden (ÄrendeL) är i sak samordnade. Av hänsyn till arbetets behöriga gång behöver dessa regler kunna tolkas enkelt och snabbt, oberoende av i vilken form och via vilken kanal som en handling når en myndighet. Regleringen har emellertid kommit till med sikte på vanliga pappersbaserade försändelser som befordras av Posten.2 Enligt huvudregeln i 10 § FL, 44 § FPL, 33 kap. 3 § RB och 44 § ÄrendeL skall en handling anses inkommen den dag då ”handlingen … anländer till myndigheten”; t.ex. när den har lagts i ett brevinkast genom vilket handlingen förpassas in i lokalerna eller placerats i en brevlåda som myndigheten satt upp i direkt anknytning till sina lokaler. Kan då denna regel ge de avgränsningar som behövs för elektronisk kommunikation? Uttalanden i lagmotiv och doktrin rörande inkommande elektroniska handlingar är delvis motsägelsefulla och utvecklingen på IT-området har inte beaktats fullt ut. Resonemangen synes vidare delvis sakna förankring i informationssystemens och kommunikationsvägarnas sätt att fungera och kan i vissa fall ge utrymme för en myndighet att förfoga över inkommandepunkten.3 De lösningar som tas upp kan något förenklat beskrivas som olika alternativ utifrån

 

1 Denna lag ersatte förvaltningslagen (1971:290) från vilken flera bestämmelser överfördes utan några sakliga ändringar. 2 De numera obsoleta reglerna om telegram behandlas inte här. 3 För ingivarna är det emellertid ett självklart rättssäkerhetskrav att myndigheterna inte i enskilda fall skall kunna förfoga över inkommandepunkten genom att t.ex. vänta med att läsa eller skriva ut en elektronisk inlaga och såväl ingivare

 

1. en tillgänglighetsprincip, 2. en utskriftsprincip, 3. en läs- eller omhändertagandeprincip, eller 4. en förvaringsprincip.

 

Oklara eller otidsenliga bedömningar kan bli kännbara för användare som önskar ta tillvara sin rätt och för myndigheter som skall bygga sina webbplatser och e-tjänster så att de blir förenliga med regler om service, inkommande och handläggning av mål och ärenden. Lösningarna behöver ges en utformning som gör det möjligt att tolka och tilllämpa gällande rätt i harmoni med IT-systemens och den elektroniska infrastrukturens funktionssätt. Förutsättningarna skapas till stor del genom standardisering och vedertagna systemkonstruktioner.4

2.3 En tillgänglighetsprincip är inte lämplig
Frågan om en handling är att anse som inkommen enligt FL, FPL, RB eller ÄrendeL får inte förväxlas med frågan om det föreligger en handling (upptagning) som är att anse som inkommen och förvarad enligt tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt huvudregeln för pappersmiljö i 2 kap. 6 § TF anses en handling vara inkommen när den har ”anlänt till myndigheten”. Detta innebär vanligtvis att handlingen skall ha kommit till myndighetens lokaler, dvs. befinna sig inom myndighetens väggar. Denna förvaringsprincip ersätts emellertid med en tillgänglighetsprincip för upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Tillgänglighetsprincipen innebär att en upptagning anses inkommen till myndighet när annan har gjort den tillgänglig för myndigheten med tekniskt hjälpmedel som myndigheten själv utnyttjar för överföring i sådan form att den kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas (2 kap. 6 § jämförd med 3 § TF).5 En vid tillämpning av en tillgänglighetsprincip på förfarandereglerna enligt FL, FPL, RB och ÄrendeL skulle leda till den olägenheten att handlingar som någon lägger ut på en allmänt tillgänglig elektronisk anslagstavla eller webbsida som myndigheten har teknisk åtkomst till anses inkomna trots att myndigheten aldrig besöker anslagstavlan och inte får kännedom om handlingens existens. Regeln att en försändelse — fram till en inkommandepunkt — går på avsändarens risk, blir svår att tillämpa om oklara gränser baserade på till-

 

som myndigheter behöver veta i vilka delar befordran sker på avsändarens respektive mottagarens risk. 4 En myndighet kan t.ex. knappast på egen hand bygga om en standardprogramvara för registrering av inkommande handlingar, t.ex. för att möta ett önskemål om en mindre förskjutning i tid. Istället bör de företag som tillhandahåller programvaror och tjänster ges vägledning om vilka principer som bör gälla vid utformningen av programvaror, tjänster och infrastrukturer. 5 En sammanställning av uppgifter ur en upptagning anses dock förvarad hos myndigheten endast om myndigheten kan göra sammanställningen tillgänglig med rutinbetonade åtgärder.

gänglighet anses avgörande.6 Regeringen har också i ett lagstiftningsärende rörande 24-timmarsmyndighet inom socialförsäkringens administration uttalat att det i fråga om de aktuella e-tjänsterna inte ter sig relevant att tidpunkten för inkommande fastställs utifrån dokumentets läsbarhet och att risken för rättsförluster för enskilda, för den händelse att en myndighets datorer havererat, inte framstår som acceptabel.7 I 2 kap. 5 § tullagen (2000:1281) finns visserligen en regel om inkommande handlingar som är baserad på tillgänglighet.8 Bestämmelsen har emellertid utan sakliga ändringar förts över från 1990 års tulllag. Komplikationerna med tillgänglighet via Internet hade inte uppmärksammats när dessa regler utarbetades år 1989.

 

2.4 En utskriftsprincip eller en läs- eller omhändertagandeprincip är inte lämplig
I traditionell miljö behöver inte någon handläggare ha läst eller vidtagit någon annan åtgärd med en handling för att den skall anses inkommen. I tidigare förvaltningsrättslig doktrin (Hellners och Malmqvists, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 5 u., 1999, s. 100) uttalades emellertid att begreppet handling i 10 § FL avser någon form av skriftligt meddelande (inklusive sådan överföring av text som sker med telefax) men att paragrafen inte är avsedd att täcka elektroniska meddelanden och att det inte gärna kan godtas att en åtgärd som skall vidtas ”skriftligt” istället vidtas genom ett elektroniskt meddelande. I senare doktrin (Hellners och Malmqvists, Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 113) anförs däremot att ordet ”handling” i FL anses omfatta också upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Regeringens FORMEL-grupp hade under perioden däremellan konstaterat att krav på skriftlighet normalt inte hindrar elektroniska rutiner, att befintliga skriftlighetskrav bör kunna kvarstå och att krav på skriftlighet bör kunna användas i framtiden som markering av att en kommunikation ska ges en varaktig och tillgänglig form (Ds 2003:29 s. 92).

 

6 I motiven till de senaste ändringarna av reglerna om offentlighetsinsyn uttalade regeringen sin förståelse för att remissorgan ifrågasatt det principiellt lämpliga i att alla handlingar som kan åtkommas via Internet skall anses förvarade hos samtliga myndigheter med Internetanslutning. En tillämpning av den s.k. biblioteksregeln i 2 kap. 11 § första stycket 3 TF ger emellertid enligt regeringen tillräckligt utrymme för att information som är tillgänglig via Internet inte skall vara att anse som allmänna handlingar hos myndigheterna. 7 Prop. 2003/04:40 s. 40 f. Se även Justitiedepartementets promemoria ”Elektroniskt ansökningsförfarande i inskrivningsärenden” (avsnitt 3.6, Ju2003/6435/ L1). 8 Paragrafen innehåller även följande hjälpregel: Om uppgifter i ett elektroniskt dokument förmedlas genom en annan myndighet än Tullverket eller genom en juridisk person efter bemyndigande enligt 4 §, anses dokumentet dock ha kommit in till Tullverket när det togs emot och kan antas ha avskilts för verket hos förmedlaren; jfr ett förslag i Ds 1994:80 till en liknande bestämmelse för skatteområdet.

Efter att FORMEL-gruppens rapport publicerats har det dock i doktrinen uttalats att en någorlunda säker ståndpunkt synes vara att ett elektroniskt meddelande kommer in först när en behörig företrädare för myndigheten tar hand om det, t.ex. genom att ta del av meddelandets innehåll på en bildskärm eller att göra en utskrift (Hellners och Malmqvists, Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 122). Sådana synsätt torde omöjliggöra e-tjänster. Beslutsfattandet sker ofta automatiserat så att ingen människa tar del av handlingarna. Utskrifter görs normalt inte heller eftersom ärendehandläggningen och långtidslagringen sker elektroniskt. Ärenden som anhängiggörs elektroniskt och handläggs automatiserat kan inte rimligen anses avgjorda på handlingar som inte är inkomna i förvaltningsrättslig mening. Från rättssäkerhetssynpunkt kan det inte heller godtas att en myndighet ges möjlighet att förfoga över tidpunkten för inkommande genom att i enskilda fall senarelägga utskrift eller läsning.
    Här bör noteras att regeringens FORMEL-grupp i sin rapport uttalat att det generellt inte finns behov av att anpassa eller förtydliga regler om inkommande handlingar för att möjliggöra elektronisk kommunikation. FORMEL-gruppen tillade dock följande. I de fall en regel om inkommande på grund av särskilda omständigheter i det enskilda fallet framstår som ett självständigt hinder för elektronisk kommunikation bör man naturligtvis överväga om den bör anpassas. Det kan också finnas fall där det är särskilt påkallat att införa regler som klargör ansvarsfördelning, t.ex. när en myndighet tar emot en upptagning för en annan myndighets räkning (Ds 2003:29 s. 87).
    Uttalanden liknande dem i nämnda kommentarer förekommer också i kommentarer till förvaltningsprocesslagen och rättegångsbalken. Wennergren har beträffande e-post hävdat att det inte räcker att en handling finns tillgänglig för myndighet i dess hårddisk; den bör också ha gjorts tillgänglig för en behörig tjänsteman på datorns bildskärm för att anses inkommen (se Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 4 u., 2001, s. 396). Fitger har på liknande sätt uttalat att meddelanden som kommer in till en domstols elektroniska ”brevlåda” knappast kan anses inkomna förrän de faktiskt har tagits om hand av en behörig tjänsteman (Rättegångsbalken I, s. 33:11). Medan Wennergrens uttalande synes hänföra sig till regeln i inkommandeparagrafernas andra stycke för handlingar som avskilts på en ”postanstalt” och kommer en behörig tjänsteman till handa senast närmast följande arbetsdag, synes Fitgers uttalande avse telegramregeln i paragrafens första stycke andra mening.9 Några resonemang om en skillnad mellan att brevlådan finns på en dator hos myndigheten respektive hos en ”postanstalt” förs dock inte. Det berörs inte heller om regler som är begränsade till avskiljande hos Posten respektive underrättelse från telebefordringsföretag kan tillämpas på en elektro-

 

9 Detta följer av den plats i respektive lagkommentar som uttalandena förekommer.

nisk brevlåda som myndigheten har hos sig ”i sin server” eller innehar någon annanstans enligt avtal om outsourcing eller om en tjänst.

 

2.5 En förvaringsprincip är lämplig
IT-utredningen har i betänkandet Elektronisk dokumenthantering (SOU 1996:40) föreslagit nya bestämmelser om inkommande handlingar i FL, FPL och RB. Förslaget bygger på en förvaringsprincip; den elektroniska handlingen skall, för att anses inkommen, ha anlänt till myndighetens elektroniska brevlåda, vilken i lagförslaget beskrivs som myndighetens ”elektroniska adress”; jfr teleadress enligt 27 kap. 18 § RB. I motiven till förslaget preciseras den elektroniska adressen till myndighetens tekniska funktion för mottagande av meddelanden (a.a. s. 13). Detta synsätt föreslogs gälla oberoende av om funktionen för att ta emot handlingarna är placerad direkt i myndighetens informationssystem eller om ett förmedlingsföretag tillhandahåller tjänsten så att ”brevlådan” finns hos förmedlaren.
    Utredningens förslag har inte lett till lagstiftning. Frågan är emellertid om ett sådant synsätt för IT-miljö numera kan anses följa redan av gällande regler om inkommande handlingar. När frågor om inkommande handlingar behandlats på skatteområdet, med avseende på elektroniska deklarationer m.m., gjorde regeringen den bedömningen att det inte behövdes någon särskild reglering av när en upptagning skall anses inkommen till skattemyndigheten. Samtidigt erinrades om att det i den proposition som låg till grund för FL anförts att FL är tillämplig även i fråga om ärendehandläggning som sker med hjälp av automatisk databehandling (prop. 1996/97:100 del 1 s. 461). Regeringen fann att föreliggande och planerade rutiner för en mottagningsfunktion, bl.a. beträffande loggning av hela filer och kvittenser, gjorde att det i praktiken inte torde bli svårt att avgöra om och när ett dokument skall anses inkommet. Detta resonemang bygger på en förvaringsprincip.
    En förvaringsprincip har legat till grund även för en nyligen införd regel i 4 § lagen (2004:115) om självbetjäningstjänster via Internet inom socialförsäkringens administration. Där föreskrivs att en handling eller en uppgift, som vid användning av en självbetjäningstjänst översänts till en myndighet inom socialförsäkringens administration, skall anses ha kommit in till den myndighet till vilket ärendet hör när den har anlänt till den del av ett system för automatiserad behandling som anvisats som mottagningsställe för självbetjäningstjänsten. Av lagmotiven framgår att en handling eller uppgift anses inkommen när den enligt registreringen anlänt till en viss bestämd server, lämpligen den server där avsändarens identitet kontrolleras och där det även kontrolleras huruvida ett dokument över huvud taget kan tas emot av det system, som av den aktuella myndigheten genom den tekniska utformningen anvisats som mottagningsställe. Det konstaterades vidare att den som har att pröva tidpunkten för när en handling

eller uppgift kommit in till en myndighet i huvudsak är hänvisad till de funktioner för registrering, loggning etc. som byggts in i det aktuella datorsystemet (prop. 2003/04:40 s. 49 f.). Denna reglering har införts trots att regeringens FORMEL-grupp generellt ansett att det inte finns behov av att anpassa eller förtydliga regler om inkommande handlingar för att möjliggöra elektronisk kommunikation.10 Ett förslag till en liknande särreglering har lagts fram i Justitiedepartementets promemoria ”Elektroniskt ansökningsförfarande i inskrivningsärenden”. En ansökan om inskrivning anses enligt förslaget till ändring i jordabalken ha kommit in till inskrivningsmyndigheten när den har anlänt till ett mottagningsställe för elektroniska dokument som inskrivningsmyndigheten har anvisat. I den allmänna motiveringen preciseras inkommandepunkten till när en handling har anlänt till den server som anvisats som mottagningsställe.11 Utgångspunkten för prövningen av om en elektronisk handling har kommit in synes vara en förvaringsprincip både för elektroniska deklarationer som ges in till Skatteverket (förvaltningslagens regler gäller) och för elektroniska handlingar som ges in till socialförsäkringsadministrationen (den särskilda lagen) eller till inskrivningsväsendet (den föreslagna ändringen i jordabalken). Härmed avses att digitala data som representerar handlingen har nått fram till det elektroniska förvaret (mottagningsfunktionen); jfr ett fysiskt brevinkast i myndighetens byggnad. Det torde vara på detta sätt som 24timmarsmyndigheterna nu tillämpar gällande regler om inkommande handlingar.

 

2.6 Kompletterande regler om inkommande handlingar
Även om själva handlingen inte har anlänt anses den, enligt första stycket i 10 § FL, 44 § FPL, 33 kap. 3 § RB och 44 § ÄrendeL, ha kommit in den dag en avi om en betald postförsändelse som innehåller handlingen fysiskt har anlänt till myndigheten. Motsvarande regel finns för telegram och liknande meddelanden om vilka en myndighet underrättas. Några ”betalda postförsändelser” som aviseras eller telegram om vilka befordringsföretag lämnar underrättelse torde knappast förekomma i 24-timmarsmyndigheternas IT-miljö. Som ett alternativ till att handlingen eller en avi har nått fram till myndigheten anges att handlingen eller avin kommit en behörig tjänsteman tillhanda. Denna regel torde kunna aktualiserats när en behörig handläggare nås av en elektronisk handling via en annan kanal än myndighetens mottagningsfunktion.

 

 

10 Se vidare Ds 2003:29 s. 87 och den massiva remisskritiken mot utredningsförslaget om en särreglering av inkommandepunkten inom socialförsäkringsadministrationen. 11 Se förslaget till 19 kap. 10 a § jordabalken och avsnitt 3.6 i Justitiedepartementets promemoria (Ju2003/6435/L1).

2.7 Bevisregler m.m.
I 10 § FL, 44 § FPL, 33 kap. 3 § RB och 44 § ÄrendeL finns en regel om viss lättnad för ingivaren när det gäller bevisning; se respektive paragrafs andra stycke. Kan det antas att handlingen — eller en avi om denna — en viss dag ”har lämnats i myndighetens lokal”, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.
    Vidare anses en handling, enligt inkommandereglernas andra stycke, ha kommit in en viss dag, om det kan antas att handlingen eller avi om denna den dagen har avskilts på postanstalt för myndigheten, om handlingen kommer en behörig tjänsteman tillhanda närmast följande arbetsdag. Något avskiljande på postanstalt torde inte komma i fråga vid användning av e-tjänster eller e-post. Undantagsregeln för försändelser som avskilts på en ”postanstalt” torde inte heller kunna tillämpas med avseende på myndighetsinterna fysiska eller virtuella kontor för posthantering (jfr RH 2000:69). På motsvarande sätt synes reglerna beträffande avi om ”en betald postförsändelse” inte kunna tillämpas på elektroniska försändelser.

 

3. En IT-anpassad tolkning
3.1 Huvudregeln
Det finns en betydande spännvidd mellan de alternativa tolkningar av reglerna om inkommande handlingar som kommer till uttryck i lagmotiv och doktrin. Frågan har inte heller klargjorts genom rättspraxis. Trots detta har regeringens FORMEL-grupp funnit att det inte finns behov av att anpassa eller förtydliga regler om inkommande handlingar för att möjliggöra elektronisk kommunikation. I det första lagstiftningsärende där frågan om inkommande handlingar togs upp efter FORMEL-rapportens publicering har regering och riksdag emellertid funnit behov av en teknikrelaterad särreglering; en ”koppling” till en viss server. En sådan reglering föreslås nu även för inskrivningsväsendet. Denna utveckling skapar osäkerhet på de områden där elektroniska rutiner har införts utan någon särreglering av inkommandefrågan. En generell lösning behövs. Uttalanden i doktrinen som ifrågasatt att reglerna om inkommande handlingar skulle vara tillämpliga på elektroniska handlingar torde ha sin grund i ett motivuttalande år 1990 i samband med tulldatoriseringen.12 Uttalandet, som gäller en hårt särreglerad del av förvaltningen, bör knappast fälla avgörandet på andra områden. De förutsättningar som gäller för dagens e-tjänster har inte legat till grund för då gjorda överväganden — utvecklingen befann sig i sin linda. Till detta kommer de tydliga markeringar som gjorts dels i propositionen till FL om att reglerna i FL är tillämpliga även på ADB, en bedömning

 

12 Se prop. 1989/90:40 s. 28. Detta uttalande avvek från utredningens, som anförde att bestämmelsen i 10 § FL får anses omfatta även elektroniska dokument (SOU 1989:20 s. 146); jfr Cecilia Magnusson Sjöberg, Rättsautomation (1992), s. 322 f. och IT-utredningens betänkande i SOU 1996:40 s. 60, not 25.

som inte ändras genom motivuttalanden i ett lagstiftningsärende som inte föranlett någon ändring i FL, dels uttalanden i motiv till ändringar i skatteförfattningar där det uttalats att ändringar i gällande regler om inkommande handlingar inte behövs för elektroniska rutiner. I enlighet härmed tar 24-timmarsmyndigheterna på bred front emot elektroniska handlingar och lägger dem till grund för automatiserade beslut i förvaltningsärenden, utan utskrift eller manuell läsning. Det kan inte rimligen hävdas att denna ärendehandläggning skulle ske på material som inte är inkommet till myndigheten. Genomgången ovan av olika betraktelsesätt bakom motiv- och doktrinuttalanden på området har visat att en förvaringsprincip bäst fyller kraven på förutsägbarhet och rättssäkerhet i rättstillämpningen. I den praktiska hanteringen utgår myndigheterna också från ett sådant synsätt. Det är den tidpunkt när elektroniska försändelser når den funktion där data tas emot som myndigheten registrerar som inkommandepunkt.
    Reglerna i FL, FPL, RB och ÄrendeL om inkommande handlingar bör därmed tolkas så att en elektronisk handling, enligt huvudregeln, anses ha kommit in när den har nått den funktion för automatiserad behandling som myndigheten har anvisat som mottagningsställe (mottagningsfunktionen). En myndighet kan ha flera mottagningsfunktioner. Den förordade tolkningen bör gälla oavsett om en försändelse når en myndighet via en e-tjänst, e-post eller någon annan elektronisk ”kanal”. Dagens genomdatoriserade myndighetsvärld, med e-tjänster och kommunikation via nät av handlingar som inte avses skrivas ut, förutsätter ett sådant synsätt. Det är därmed en angelägen uppgift att skapa ett enhetligt synsätt för bestämmelserna i 10 § FL, 44 § FPL, 33 kap. 3 § RB och 44 § ÄrendeL och den särreglering av inkommande handlingar som finns och som föreslagits för elektroniska handlingar på 24-timmarsområdet.

 

3.2 Bevisregeln
Vanligtvis kan den punkt när en elektronisk handling anses anlända till myndigheten knytas till registreringar i en mottagningsfunktion. Oklarheter kan emellertid uppkomma till följd av fel eller brister i dessa funktioner. Detaljerade genomgångar knutna till bråkdelar av sekunder och tekniskt komplicerade gränser mellan system och komponenter i system skulle härvid kunna väcka löje; jfr en diskussion rörande traditionell pappersbaserad post om hur många millimeter av ett brev som måste ha kommit in i en myndighets brevlåda före kl. 24:00 för att meddelandet skall anses inkommet den dagen.
    Här bör den hjälpregel kunna tillämpas som gäller när det kan antas att en handling har anlänt till myndigheten viss dag, om den elektroniska handlingen kan antas ha nått myndighetens mottagningsfunktion en viss dag och kommit en behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag. Uttrycket i inkommandeparagrafernas

första stycke ”anländer till myndigheten” torde i detta sammanhang kunna avse samma punkt för inkommande som uttrycket i paragrafernas andra stycke att handlingen ”lämnats i myndighetens lokal”. Ett sådant synsätt innebär att det inte krävs någon vidlyftig utredning om handlingen faktiskt anlänt till myndighetens mottagningsfunktion före kl. 24:00 en viss dag; det räcker att det inte framstår som osannolikt att så varit fallet.
    En tillämpning av denna bevisregel i elektronisk miljö förutsätter emellertid att handlingen kommer en behörig handläggare till handa närmast följande arbetsdag; dvs. att handlingen senast följande dag skall nå en företrädare för myndigheten. Med uttrycket ”kommit till handa” torde härvid inte avses att handläggaren skall ha läst handlingen utan endast att den skall ha funnits till hands för en behörig handläggare. De system som används av 24-timmarsmyndigheterna är vanligtvis utformade så att meddelanden som kommit till mottagningsfunktionen snabbt — kanske redan inom någon sekund — görs tillgängliga i ett verksamhetssystem som behöriga handläggare har tillgång till, på motsvarande sätt som när pappershandlingar läggs i en handläggares aktskåp eller på dennes skrivbord.
    Det synes därmed vara möjligt att tillämpa den kompletterande bevisregeln i 10 § FL, 44 § FPL, 33 kap. 3 § RB och 44 § ÄrendeL i de undantagsfall där det inte är visat att handlingen verkligen registrerats i funktionen för mottagning före kl. 24 men det står klart att handlingen har funnits tillgänglig i en behörig handläggares verksamhetssystem närmast följande arbetsdag. Denna tolkning innebär att oklarheter smidigt kan hanteras när fel uppkommer i en mottagningsfunktion, t.ex. till följd av brister i handhavandet som medfört att registreringen av tidpunkt inte fungerat korrekt; jfr dock de särregler som gäller för socialförsäkringens administration, där regeringen funnit att någon bevisregel inte behövs till följd av de tekniska systemens tillförlitlighet.

 

3.3 Den praktiska hanteringen
En analys som avsett traditionell fysisk miljö hade sannolikt slutat här. Frågan är emellertid hur den ovan förordade tolkningen, som bygger på djupt rotat tänkande från pappersmiljö, i praktiken förhåller sig till dagens e-tjänster och e-postsystem. Av betydelse blir om den praktiska hanteringen avseende inkommande måste knytas till en viss server och om det behövs ytterligare preciseringar avseende mottagningsfunktioner. Vid den praktiska hanteringen aktualiseras även frågan om en försändelse skall anses inkommen om det uppstår ett fel vid överföringen och om inkommandepunkten påverkas av olika skyddsåtgärder som myndigheter vidtar. Här bör även övervägas om skyddsåtgärder kan strida mot myndighetens serviceskyldighet.

 

3.3.1 En fysisk eller en virtuell funktion
Som redan nämnts är det av betydelse för den praktiska hanteringen om inkommandet måste knytas till viss server — dvs. en viss dator med serverprogram — även hos myndigheter där ny serveranknuten särreglering rörande inkommande inte gäller. Ett alternativ är att tolka inkommandereglerna i FL, FPL, RB och ÄrendeL så att punkten för inkommande finns i en (virtuell) funktion för mottagande, oberoende av vilken (fysisk) server som myndigheten för tillfället använder för detta ändamål; dvs. har data som representerar handlingen nått en viss virtuell mottagningsfunktion.
    Även här har olika synsätt framträtt — främst i interna diskussioner men i någon mån även i litteraturen. Något förenklat kan diskussionen beskrivas så att tekniskt kunniga personer hävdar att IT är något helt annat och nytt som inte låter sig inordnas under traditionella ramar. Det skulle därför vara olämpligt att använda begrepp som bygger på ”plats”, ”rum” och ”förvar”. Utvecklingen går snabbt och ger allt större möjligheter utifrån digitala datamängder som oberoende av fysisk plats kan nås via nät och leder till en sammansmältning, konvergens, av infrastrukturer och tjänster. Andra hävdar att utformningen av programvaror, infrastrukturer och användargränssnitt i allt högre grad knyter an till sådant som användarna känner till från traditionell miljö, att det är viktigt att bygga på sådant som är begripligt för vanliga användare och att myndigheter och företag som bygger nya system bör hämta stöd i vedertagna synsätt som bär upp gällande rätt.
    En utgångspunkt från en viss fysisk server fungerar sannolikt väl i mindre komplexa system, i vart fall i dagsläget. Mottagningsfunktionen brukar ”köras” i en viss server. Den tekniska utvecklingen har emellertid gått dithän att funktioner enkelt kan flyttas eller dubbleras. Funktioner kan därmed från tid till annan flyttas mellan datorer som har lediga resurser. Inkommandereglerna i FL, FPL, RB och ÄrendeL bör därför tolkas så att de i IT-miljö avser en virtuell funktion för mottagande, oberoende av vilken eller vilka datorer som myndigheten för tillfället använder för detta ändamål. Ett sådant synsätt fungerar också om myndigheten — i stället för att ha ”sin server” i sina lokaler — enligt avtal om outsourcing eller om en tjänst anlitar annan för driften av mottagningsfunktionen. Någon särreglering behövs därmed inte om en myndighet, tillhandahåller denna funktion som underleverantör åt en annan myndighet till vilken meddelandena är adresserade.
    Även särregleringen av socialförsäkringens administration och förslaget till en särskild regel i jordabalken torde kunna hanteras. Med ”server” förstås visserligen rent språkligt en dator, serverdator, men termen serverprogram finns också; dvs. datorprogram som tillhandahåller gemensamma servicefunktioner i ett datornät. Jag förordar att motivuttalandena rörande ”viss server” ges en sådan tolkning att de anses avse en virtuell funktion som en myndighet ”kör” — oberoende

av vilken dator som för tillfället används. En myndighets mottagningsfunktion kan därmed förenklat beskrivas som den elektroniska plats — ”brevlåda” eller ”postbox” — som en försändelse skall ha nått för att ha kommit in till myndigheten.

 

3.3.2 Service
För 24-timmarsmyndigheterna behövs ytterligare preciseringar som rör mottagningsfunktioner. Myndigheternas e-tjänster utgör till stor del ren serviceverksamhet. Exempelvis lämnas information om myndigheten och olika ärendekategorier samt hjälp med att fylla i och kontrollera uppgifter; jfr 4 och 5 §§ FL. Denna service kan resultera i en färdig elektronisk handling som ges in till myndighetens mottagningsfunktion i syfte att anhängiggöra ett ärende. Användaren har emellertid redan tidigare sänt utkast eller delar av utkast till myndighetens informationssystem för mellanlagring, antingen tillfälligt i ett arbetsminne eller för längre tid t.ex. på en hårddisk i myndighetens system.
    Frågan är om en handling anses inkommen redan när ett utkast skapas i myndighetens dator eller vid annan mellanlagring av uppgifter i samband med hjälp och stöd som ges via en e-tjänst. Även här ger den förordade tolkningen en naturlig avgränsning. Att digitala data kommuniceras i en servicefas, på annat sätt än via en mottagningsfunktion, bör inte anses leda till inkommande. Handlingen är att anse som inkommen först när den når myndighetens mottagningsfunktion. Motsvarande synsätt tillämpas i fysisk miljö. En handling som en person tar med sig till en myndighet eller upprättar där och visar upp för en handläggare för att få råd om hur den skall fyllas i anses inte inkommen, trots att handlingen fanns i myndighetens lokaler.13 En e-tjänst behöver användas på motsvarande sätt vilket förutsätter att elektronisk kommunikation till (och från) e-tjänsten kan äga rum utan att någon handling anses inkommen.
    En handling kommer därmed inte in bara för att ett utkast skapas i myndighetens dator eller för att uppgifter mellanlagras i en e-tjänst. Användaren avser inte att ge in något på detta stadium.14 Denna tolkning bör emellertid gälla endast om användaren kan se och förstå att

 

13 Jfr det inom svensk rätt allmänt gällande kravet på vad Karlgren kallar Rättsverkningsvilja (se Grönfors; Avtalslagen, 3 u., 1995, s. 215) vilken kan utläsas ur Avtalslagens 35 §. Kravet anses innebära att en handling, t.ex. ett undertecknat kontrakt, måste utgivas av undertecknaren, d.v.s. med dennes vilja och avsikt lämna byrålådan, för att vara giltigt. 14 Betydelsen av att angiven person kan anses ge in en handling framgår av äldre regler på området. År 1946 föreskrevs att ”handling som skall ingivas” till stats- eller kommunalmyndighet, dvs. ges in vid ett personligt besök, ”må insändas med posten i betalt brev”. Vidare föreskrevs att handling som inkommer till sådan myndighet med posten skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen, den dag då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen finnes innesluten, inkom till mottagaren — se vidare 1 och 2 §§ lagen (1946:326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten m.m.; jfr prop. 1946:16 s. 20.

det är fråga om serviceåtgärder och inte ges skäl att tro att en handling sänts till myndighetens mottagningsfunktion eller att han eller hon redan ”varit inne” hos en myndighet och ”gett in” en handling där.

 

3.3.3 Fel adress, fel anrop eller fel format
En fråga av betydelse för den praktiska hanteringen är om en försändelse skall anses inkommen när fel uppkommer vid överföringen. Försändelserna går på avsändarens risk till inkommandepunkten. Digitala data skickas enligt s.k. protokoll, som paket mellan datorer. I likhet med att medborgare kan öppna en myndighets (olåsta) dörr eller stoppa kuvert i ett brevinkast på dörren, har myndigheternas ITsystem ”portar” som kan användas för att t.ex. ge tillträde eller ta emot försändelser. Under transport och i myndighetens system vidtas ett antal automatiserade åtgärder.
    Använder avsändaren fel adress eller fel anrop så att meddelandet inte tas emot av mottagningsfunktionen bör meddelandet inte anses inkommet enligt FL, FPL, RB eller ÄrendeL. Exempelvis kan en adress till en server som myndigheten använder som mottagningsfunktion visserligen ha angivits, men fel mottagningsfunktion för den aktuella försändelsen, eller en adress som går till en okänd s.k. port eller sida i en mottagningsfunktion, som kan vara ”stängd” av t.ex. säkerhetsskäl så att meddelandet ”studsar”. Detta kan jämföras med att fel adress anges på ett vanligt kuvert så att försändelsen antingen kommer till fel ställe och därmed inte kommer in eller att försändelsen kommer rätt men uppfattas som feladresserat och därför skickas vidare obehandlat; jfr rättspraxis för vanliga försändelser där det, för att en försändelse skall anses inkommen, krävts att adressaten är så tydligt angiven att försändelsen kan uppfattas vara ställd till denne (RH 1996:45; jfr dock RH 1991:3).
    Används fel format för en elektronisk försändelse bör denna brist kunna jämställas med att försöka stoppa ett alldeles för stort brev i myndighetens brevinkast och därefter ställa brevet utanför dörren varefter det kommer bort. Ett meddelande som inte följer vedertagna standarder som myndigheten använder för att ta emot via aktuell kanal bör inte anses inkommet om felet leder till att meddelandet inte kan tas emot.15 En handling bör därmed inte anses inkommen bara för att ett anrop når en mottagningsfunktion hos myndigheten. Tas försändelsen inte emot till följd av fel i adressering, anrop eller format bör försändelsen inte anses inkommen. Myndigheternas system för kvittenser och felmeddelanden bör utformas så att ingivaren underrättas om felet, i den mån det finns tekniska förutsättningar för sådana åtgärder.

 

15 Jfr prop. 1996/97:100 del 1 s. 463 där regeringen uttalat att ett elektroniskt meddelande som översänts till en mottagningsfunktion, i en fil som är behäftad med ett sådant tekniskt fel att meddelandet inte kan tas emot, inte kan anses ha kommit in.

3.3.4 Skyddsåtgärder
Brandväggar, intrångsdetekteringssystem o.l. kan numera packa upp, sätta ihop och kontrollera överförda data för att skydda mot försändelser som innehåller virus eller utgör angrepp på informationssystem. Meddelanden kan därmed ”öppnas” på samma sätt men för olika ändamål. Att en myndighet låter en sådan skyddsfunktion behandla meddelanden bör inte medföra att meddelandena anses inkomna. Ett sådant synsätt kan jämföras med vissa typer av kontroller av vanlig post som sker innan posten når fram — t.ex. så kallade hundsök för att finna narkotika, sprängämnen eller andra skadliga eller otillåtna ämnen i brev och paket. Om en brevbomb sprängs av säkerhetsskäl så att inlagan i brevet förstörs anses inlagan aldrig ha kommit in till myndigheten. Detsamma bör gälla för virussmittade elektroniska försändelser som stoppas och raderas. Beskrivna kontroller av meddelanden som inte anses inkomna får dock inte vidgas till kontroller som i pappersmiljön normalt avser handlingar som redan har kommit in. Som exempel kan nämnas att elektroniska underskrifter på inkommande handlingar kan kontrolleras redan i en interaktiv fas mellan sändarens och mottagarens system, efter att användaren valt att sända in handlingen till en mottagningsfunktion men innan data loggats eller annars sparats i denna. Som ett grundläggande synsätt bör visserligen gälla att skydds- och kontrollåtgärder inte leder till att en elektronisk försändelse anses inkommen redan innan den nått myndighetens mottagningsfunktion. Mottagningsfunktionen bör emellertid konstrueras och förläggas så att åtgärder som utgör ett typiskt led i en ärendehandläggning, t.ex. en granskning av om en inlaga är äkta, anses ske med avseende på material som har kommit in till myndigheten.
    Denna situation får inte förväxlas med kommunikation där en användare befinner sig i servicedelen av en e-tjänst; dvs. att digitala data kommuniceras på annat sätt än via en mottagningsfunktion (se avsnitt 3.3.2). För sådana fall bör kontroller som kan utgöra en normal del i handläggningen av en inkommen handling kunna göras som en service, utan att inkommandepunkten anses nådd. Att en handläggare, vid ett personligt besök av en person i myndighetens lokaler, som en service granskar sökandens utkast så ingående att de materiella och processuella förutsättningarna för ett bifall konstateras föreligga, anses inte leda till att en handling som återlämnas till besökaren är inkommen. Detsamma bör anses gälla i IT-miljö.

 

3.3.5 Ingivningshinder
En enskild kan i fysisk miljö ge in en handling till en handläggare i myndighetens lokaler eller lägga en handling i myndighetens brevinkast, även om handlingen skulle vara felaktigt ifylld eller sakna underskrift. Frågan är om myndigheterna måste erbjuda samma möjligheter i IT-miljö eller om de får utforma e-tjänster så att inlagor kan

ges in endast om de passerar vissa automatiserade kontroller inom ramen för den service som ges. Mot begränsningar i e-tjänster som hindrar ingivning vid fel skulle kunna invändas att en formell och kanske även en materiell granskning görs i ett icke existerande ärende, så att de regler som annars tillämpas för att skydda den enskildes rättssäkerhet inte blir tillämpliga. Inga beslut meddelas och inga besvärshänvisningar lämnas om ett hinder uppkommer. Det tar bara stopp. För ärenden där en ansökan kan ge företräde, t.ex. vid inskrivning, kan resultatet bli att något annat konkurrerande förvärv vinner företräde för att en annan, långsammare kanal måste användas. Samtidigt framstår kontroller av vissa värden och samband inom en handling som ett naturligt led i den service som ges via en e-tjänst så att uppenbart felaktiga uppgifter såsom bokstäver i fält för siffror o.l. leder till att användaren inte kan komma vidare; jfr 10 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, som kan bli tillämplig på en myndighets e-tjänst.
    Det finns olika former av service. I 4 § FL regleras myndigheternas skyldighet att ge service i form av upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp, dvs. service i e-tjänstens funktion för att upprätta inlagor. I denna del har noterats att myndigheten, precis som i fysisk miljö, bör kunna ge en omfattande service utan att någon handling anses inkommen (3.3.2). Frågan om en myndighet kan välja för vilka fall e-tjänstens kanal för elektronisk ingivning skall tillhandahållas är en fråga om på vilka sätt och i vilken omfattning en myndighet skall vara tillgänglig för allmänheten, vilket regleras i 5 § FL. Där föreskrivs att myndigheterna skall se till att det är möjligt för enskilda att kontakta dem med hjälp av telefax och elektronisk post och att svar kan lämnas på samma sätt.
    Denna bestämmelse har nyligen införts (prop. 2002/03:62). I remissvar ifrågasattes om den föreslagna ändringen inte borde ges en mera generell utformning i syfte att täcka in även andra kommunikationssätt än fax och e-post.16 Regeringen konstaterade emellertid att andra metoder än e-post och fax inte är så etablerade att det finns anledning att föra in dem bland förvaltningslagens serviceregler. Be-

 

16 Beträffande andra kommunikationssätt anförde regeringen följande: När det gäller frågan om den nya bestämmelsen bör omfatta även andra nya kommunikationssätt än fax och e-post anser regeringen att en skyldighet av det slag som nu är i fråga endast bör avse ändamålsenliga, väl definierade och etablerade medel för kommunikation, såsom fax och e-post. Det förekommer visserligen i dag också andra vägar att kommunicera, t.ex. genom s.k. SMS-meddelanden, men dessa metoder kan — i den mån de är att betrakta som ändamålsenliga — inte anses vara så etablerade att det finns anledning att nu föra in dem i förvaltningslagens serviceregler. Det skall framhållas att förvaltningslagen inte är någon statisk författning. I takt med att omvärlden förändras och det ställs nya krav på myndigheternas service, justeras lagen. Ett exempel på det nu sagda är förslaget i denna proposition. I den utsträckning som den fortsatta utvecklingen ger anledning till det kommer frågan om ytterligare anpassningar av förvaltningslagen att tas upp i lämpligt sammanhang (a.a. s. 11).

greppet e-post, som inte preciseras närmare i lagmotiven, torde inte innefatta e-tjänster för att upprätta inlagor. Bestämmelsen i 5 § andra stycket FL utgör emellertid en minimiregel.17 Det återstår därmed att bedöma om de allmänna krav på tillgänglighet som får anses gälla skall tolkas så att den som påbörjat upprättandet av en inlaga via en etjänst, trots den begränsning som gjordes i 5 § andra stycket FL och anknytande motivuttalanden, måste anses ha rätt att ge in även handlingar som är felaktigt ifyllda eller undertecknade via e-tjänsten.
    Eftersom myndigheten — när ingivning för vissa fall förenklas genom en e-tjänst — går utöver den miniminivå för service som gäller enligt 5 § andra stycket FL, bör begränsningar kunna göras i funktioner knutna till e-tjänsten för att ge in handlingar, så länge miniminivån upprätthålls, t.ex. genom att en inlaga kan ges in via e-post. Kan en annan mottagningsfunktion för elektronisk kommunikation (fax eller e-post) nås har användaren alltjämt kvar den från rättssäkerhetssynpunkt viktiga möjligheten att omedelbart ge in en elektronisk handling.

 

3.3.6 Tillträdeshinder
Vissa myndigheter vill införa lösenord eller kontroller med elegitimationer så att endast ingivare som myndigheten identifierat och godtagit för en viss elektronisk rutin kan ge in handlingar den vägen. Hinder mot att använda en viss metod för att ta emot handlingar, för den som inte först godkänts eller legitimerat sig — t.ex. elektronisk fakturamottagning med viss metod endast från den som godkänts av gäldenären — bör kunna bedömas från praktiska utgångspunkter. Den omständigheten att en ingivare som levererar stora mängder försändelser eller särskilt känsliga försändelser får möjlighet att komma in en annan väg eller tas emot av annan personal kan knappast åberopas av andra ingivare för att få gå in samma väg eller ge in handlingar med samma metod.18 Detta praktiska synsätt bör kunna tillämpas även i IT-miljö.
    En myndighet bör därmed av sakligt motiverade skäl kunna begränsa åtkomsten till en e-tjänst eller en funktion för att skicka in handlingar så att endast den som på förhand har godkänts av myndigheten eller legitimerat sig elektroniskt ges tillgång till tjänsten. Sådana begränsningar kan behövas för arbetets behöriga gång, beroende på t.ex. omfattningen av och inriktningen av en enskilds kontakter med myndigheten, eller av säkerhetsskäl (jfr avsnitt 3.3.4).

 

 

17 Hellners/Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 82. 18 Som exempel kan nämnas en åklagare som ger in sekretessbelagda handlingar till en tingsrätt som har att besluta i ett ärende om hemlig teleavlyssning. Ett annat exempel är leverans vid ett överklagande eller från åklagare av synnerligen omfattande material som skall ges in till en domstol.

3.3.7 Tydliga användargränssnitt De tolkningar som förordats av gällande rätt förutsätter att etjänsterna utformas så att användaren kan se och förstå när det är fråga om service och inte ges skäl att tro att en handling sänts till myndighetens mottagningsfunktion när så inte är fallet. Därför måste användargränssnitten vara tydliga. Redan när användaren börjar bruka en e-tjänst bör det framgå hur den används. Sådana frågor om begriplighet och användbarhet blir ofta avgörande för den juridiska bedömningen av enskildas agerande.

 

4. Slutord
En generell lösning av frågan om inkommande handlingar behövs. Genomgången ovan har visat att gällande rätt kan tillämpas och utvecklas på ett naturligt sätt, utan författningsändringar.19 Tolkningen av gällande rätt bör harmoniera med IT-systemens och den elektroniska infrastrukturens funktionssätt. Uttalanden som innebär att läsning, utskrift eller liknande skulle krävas för att en handling skall anses inkommen förekommer i doktrinen, trots att sådana synsätt leder till att myndigheter för varje enskilt fall kan förfoga över inkommandetidpunkten, genom att vänta med att öppna och läsa eller skriva ut elektroniska meddelanden. Ett sådant synsätt kan inte fungera i praktiken, i vart fall inte för 24-timmarsmyndigheternas genomdatoriserade rutiner där meddelandena handläggs och bevaras helt elektroniskt.
    Ett underlag för en IT-anpassad syn på frågan om inkommande handlingar har därför tagits fram inom ramen för införda e-tjänster. Skatteverket har i samverkan med Riksförsäkringsverket, Bolagsverket, Statskontoret och Centrala studiestödsnämnden (det s.k. SAMSET-projektet) utarbetat en vägledning för service och hantering av inkommande handlingar m.m. Denna vägledning, som har överlämnats till Nämnden för elektronisk förvaltning (e-nämnden) för ställningstagande, bygger på det synsätt som presenterats i denna artikel.
    På de förvaltningsområden där det inte har införts någon särreglering finns inga andra regler än 10 § FL.20 Vid tolkningen av bestämmelsen bör nuvarande splittrade bild med alternativa synsätt i lagmotiv och doktrin inte få slå rot. Regleringen behöver tolkas så att enskildas rättssäkerhet tillgodoses.21 Detta kan som framgått ske genom att ta tillvara grundläggande synsätt och avvägningar som gällande rätt bygger på. Oklara eller otidsenliga bedömningar kan bli

 

19 Motsvarande synsätt kan tillämpas på andra rättsområden. 20 För de undantagsfall där domstolar berörs aktualiseras 44 § FPL, 33 kap. 3 § RB och 44 § ÄrendeL. 21 Jfr uttalanden i lagmotiven (prop. 1971:30 s. 369) att riktmärket för regleringen varit att skapa ökad klarhet och att det från rättsskyddssynpunkt framstått som särskilt angeläget att tvekan på området inte skall vara till nackdel för den enskilde.

kännbara både för användare som skall ta tillvara sin rätt och för myndigheter som bygger e-tjänster.
    Genom den särreglering som införts för socialförsäkringsadministrationen och föreslagits för inskrivningsväsendet har inte alla rättsfrågor som behandlats i avsnitt 3.3 blivit lösta. Den lagtext och de motivuttalande som föreligger synes i huvudsak röra huvudregeln för inkommande (se avsnitt 3.1; jfr dock avsnitt 3.3.1). Som exempel på rättsfrågor som kvarstår kan nämnas hinder till följd av virus, fel i adressering, fel i anrop eller fel i format. Det finns risk för att särregleringen härigenom bidrar till ökad förvirring, dels eftersom det inte införts någon bevisregel, dels genom att det kan ifrågasättas huruvida framtida klargöranden i rättspraxis där 10 § FL tillämpats kan anses gälla även för försändelser som omfattas av särreglering. Konsekvensen kan ytterst bli den att myndigheter inte vågar införa e-tjänster utan att, för säkerhets skull, utverka en särskild lagbestämmelse om inkommande.
    Låt oss även i IT-miljö ta tillvara de rättsprinciper och synsätt som tillämpas i pappersmiljö för balanserade avvägningar mellan motstående intressen av rättssäkerhet och effektivitet.