Aktuella frågor

 

 

 

En återgång till avtalsprincipen?
Traditionsprincipen har sin bakgrund i den utveckling som Sverige gick igenom i mitten av 1800-talet. Det var en tid av stark ekonomisk tillväxt, där en tidigare stillastående agrar ekonomi kommersialiserades och utvecklades i riktning mot andra näringar och där reglering och protektionism ersattes med en friare handel både inom landet och i förhållande till andra länder. En hushållsbaserad ekonomi skulle få vika för marknadsekonomin.
    Ulf Göransson beskriver i sin avhandling Traditionsprincipen (Uppsala 1985) de förändrade sociala och ekonomiska förhållandena bakom 1835 års lösöreköpsförordning, det riksdagsbeslut som anses som ett första lagstöd för att tradition av varan skall krävas för köparens skydd mot säljarens borgenärer. I början av 1800-talet pressades lantbruket, som ännu försörjde i stort sett hela folket, av de nya ekonomiska krafterna. Det var nödvändigt att få fram mer kapital, men kapitalmarknaden var bristfällig och i stället grasserade privatlån med olika former av säkerhetsöverlåtelser, möjliga enligt avtalsprincipen i 1734 års lag — köparen var ju skyddad redan genom avtalet och någon tradition av lösöret behövdes inte. I de ökande konkurserna på landsbygden ställdes långivarna (och staten som skatteborgenär) gång på gång inför att merparten av gäldenärens exekutionsunderlag redan var överlåten till andra. Det var lätt att få gehör i riksdagen för att en reglering var nödvändig. Göransson visar hur möjligheten till registrering av lösöreköpskontraktet i fortsättningen skulle hindra användningen av sådana överlåtelser. Men man kan konstatera att över huvud taget tvingade ekonomiseringen av samhället fram bättre förutsättningar för säker kreditgivning och omsättning. I den liberalism med oreglerat företagande och fri konkurrens som drog över Europa sveptes också Sverige med. Produktionen steg, en modern industriell sektor utvecklades och krävde kapital. Med kolonialismen öppnades nya marknader upp runt om i världen, den svenska ekonomin integrerades i en västeuropeisk frihandelsordning och utländska långivare finansierade projekt här. För att en sådan kapitalberoende, industriell ekonomi skulle fungera väl krävdes förutsebarhet. Det behövdes en ordning där det fanns mindre risk för att avtal ifrågasattes, där tryggheten samtidigt kunde tillgodoses såväl för långivarens säkerhet som för köparens förvärv — både för kreditgivning och för omsättning. Ett krav på tradition för ett sakrättsligt giltigt köp kunde bidra till detta. Överlämnandet av besittningen innebär en uppoffring för säljaren och ger kontroll åt köparen, det medför publicitet och visar att överlåtelsen är riktig. Vid samma tid som lösöreköpsförordningen beslutades genomförde riksdagen en rad näringslivsreformer för att gynna kapitalförsörjning och handel: den svenska valutan knöts till silverpriset (1834), skråväsendet upphörde (1846), aktiebolag med begränsat ekonomiskt ansvar tilläts (1848), det inre och yttre passtvånget avskaffades (1860), allmän näringsfrihet infördes (1864), det blev möjligt att driva affärsbanker (1864) — och så

småningom köplagen (1905), kommissionslagen (1914) och avtalslagen (1915). Men traditionsprincipen växte fram — som sådana här rättsgrundsatser helst bör göra — inte genom lagstiftning utan i det praktiska affärslivet och kom med tiden till uttryck i en rad avgöranden från Högsta domstolen. Det har blivit den kanske viktigaste svenska rättsprincipen, och lagstiftningen har sedan dess inrättats efter den.
    Den kraftigaste omvandlingen skedde i det enade Tyskland. Liksom den svenska ekonomin industrialiserades den tyska sent. Det var därför nödvändigt att staten tillsammans med banker och andra institutionella kreditgivare spelade en systematisk och aktiv roll för att utveckla ekonomin; ett mäktigt tyskt bankväsende fick direkt finansiera landets industrialisering. I det tidigt industrialiserade England men också i Frankrike hade privata tillgångar och den vanliga kapitalmarknaden normalt varit tillräckligt för expansionen. — I Tyskland lagfästes traditionsprincipen som huvudregel 1900 med Bürgerliches Gesetzbuch, BGB.
    Sedan några år är nyttan av traditionsprincipen i viss mån ifrågasatt. Från delar av näringslivet, främst tillverkningsindustrin, framhåller man praktiska och ekonomiska fördelar med avtalsprincipen, som sägs lättare kunna ta hand om behovet av nya finansieringsformer.
    En nackdel med kravet på besittningsövergång för att en köpare skall bli skyddad mot säljarens borgenärer är att överlåtelse med sakrättslig verkan svårligen kan äga rum i vissa lägen. Ett slopande av kravet handlar om att ge köparen och säljaren bättre förutsättningar att själva komma fram till den finansiering av avtalet som är mest fördelaktig för dem. En situation som man särskilt pekar på är tillverkningsköp som finansieras genom att beställaren betalar en väsentlig del av priset i förskott till tillverkaren, en kreditrisk som ju måste skyddas på något sätt. Kunde äganderätten till maskinen övergå redan genom avtalet, skulle beställaren inte behöva begära en bankgaranti för förskottet. Ett annat exempel är att två företag avser ett företa en sale and lease backtransaktion. Ett något annorlunda fall är när en tillverkare måste skaffa in vissa dyra specialverktyg, som finansieras av beställaren men alltså stannar hos tillverkaren. Även om parterna avtalar att verktygen skall tillhöra beställaren, kommer de till följd av traditionsprincipen att vara åtkomliga för tillverkarens borgenärer. Traditionskravet kan också orsaka svårigheter när ett företag som led i en rekonstruktion skall överlåta rörelsen till någon som skall driva verksamheten vidare. En övergång till avtalsprincipen kunde underlätta för parterna att ensamma genomföra affärer av den här sorten, utan att i lika hög grad vara beroende av eller behöva ta hänsyn till tredje man. Parterna vet bäst vad deras avtal kräver, och om sakrätten ”privatiserades” på detta sätt så skulle man — är tanken — få en mera flexibel ordning, lättare komma åt outnyttjat säkerhetsunderlag och då också allmänt sett använda de ekonomiska resurserna mest effektivt. En lagändring i denna riktning gjordes visserligen 2002, när kravet på tradition för sakrättsligt skydd vid konsumentköp togs bort och en ny 49 § infördes i konsumentköplagen (se SOU 1995:11, prop. 2001/02:134 och bet. 2001/02: LU33). Avgörande för detta var emellertid inte ekonomiska skäl utan rättviseaspekter och hänsynen till det allmänna rättsmedvetandet. Det blev alltför svårt att motivera att konsumentens intresse att få ut

en viss vara han köpt och betalat för fick vika för bankernas intresse att få utdelning för sina penningfordringar genom företagsinteckningen; förlusten av både varan och den erlagda betalningen upplevdes av många som oförklarlig och orättvis. Faran för olämpliga säkerhetsupplåtelser bedömdes som liten. Framför allt rör det sig här numera nästan bara om genusköp, och det ligger i sakens natur att avtalsprincipen inte kan vara tillämplig när det inte är individualiserad egendom. Lagändringen för konsumentköp var angelägen av sociala skäl, men den samhällsekonomiska betydelsen torde vara ganska begränsad.
    I lagstiftningsärendet om konsumentköp framhöll regeringen att en allmän övergång till avtalsprincipen är en mycket större fråga, också om den begränsades till lösöre (ang. prop. s. 77). Det aktualiserar villkoren över huvud taget för kreditförsörjning och omsättning.
    Med avtalsprincipen skulle köpare och säljare alltså i större utsträckning själva kunna bestämma när det finns separationsrätt till viss egendom, varvid andra anspråk mot säljaren blir i motsvarande mån lidande. Av väsentlig betydelse blir då vilka krav som bör ställas på individualisering av egendomen. Vidare rör det sig om tillgångar som i dag regelmässigt ingår i företagsinteckningen, det hittills viktigaste sättet att möta industrins kreditbehov. En borgenär med företagsinteckning måste i och för sig alltid räkna med att inteckningsunderlaget förändras, t.ex. genom att maskiner säljs. Men förutsättningarna för säkerhetsformen skulle ändå ändras i grunden om avtalsprincipen gällde. Överlåter näringsidkaren visst lösöre, kommer det i och med avtalet inte längre att omfattas av säkerheten — trots att näringsidkaren behåller det i

verksamheten. Även om företagsinteckningen förblir viktig, får den ett annat innehåll och troligen ett mindre värde med avtalsprincipen, vilket då kan föranleda högre ränta (eller lägre vinst). — Som Torgny Håstad påpekar (Sakrätt avseende lös egendom) är en grundfråga också varför just köpare genom avtalsprincipen bör få separationsrätt när inte säljare med krav på köpeskilling eller långivare med krav på återbetalning har det. I en konkurs räcker inte tillgångarna till betalning åt alla som har krav på gäldenären att få överlåten egendom. Det enda som kan motivera företräde åt en borgenär är samhällsintresset, t.ex. såsom med företagsinteckningen intresset att få en stabil och långsiktig kreditgivning. Företagsinteckningens betydelse ställs naturligtvis på sin spets såvida traditionskravet skulle slopas också för panter. Kravet på besittningsövergång för pantsättning har huvudsakligen samma funktion som för överlåtelse. Det måste dock övervägas om det likväl är motiverat att behålla kravet när det gäller pant och, ifall man anser att det finns tillräckliga skäl för detta, hur man då på ett tillräckligt förutsebart och konsekvent sätt skiljer ut de kreditupplägg som utåt framstår som överlåtelser men som i själva verket är pantsättningar — de oönskade formerna av säkerhetsöverlåtelser — utan att behöva vara hänvisad till bevisning om parternas egentliga avsikt med rättshandlingen. Gränsdragningen har orsakat en hel del problem och oklarheter i andra länder där motsvarande förhållanden råder. En köpare som har fått lösöre i sin besittning (och är i god tro) kan nu i princip vara säker på sitt förvärv och omsätta egendomen vidare. Besittningen till egendomen legitimerar besittaren att som ägare förfoga över den. Om kravet på besittningsövergång slopas för

sakrättsligt skydd, försvagas grunden för besittningen som legitimationsegenskap. När sakrättsligt skydd uppkommer redan genom köpeavtalet, bör avtalet då inte också utgöra tillräcklig grund för att angripa senare överlåtelser, låt vara att saken kommit i den andres besittning? Rättssystem med avtalsprincipen ger ofta större möjligheter att ifrågasätta senare förvärv.
    En övergång till avtalsprincipen kan alltså påkalla ändringar i reglerna för godtrosförvärv och dubbelöverlåtelser. Det kräver också överväganden beträffande ett stort antal andra centrala lagar där besittningen getts betydelse: skuldebrevslagen, gåvolagen, köplagen, försäkringsavtalslagen, kommissionslagen, utsökningsbalken, konkurslagen, m.fl. lagar (en genomgång av lagstiftning som berörs finns i ang. SOU s. 153 f.). Till detta kommer konsekvenserna för bl.a. skattesystemet och effektiviteten i konkursförfarandet och verkställigheten. Ytterligare hänsyn måste tas, t.ex. kriminalpolitiska och statsfinansiella. Lagen får inte inbjuda till ekonomisk brottslighet eller skentransaktioner, och ändringar som denna kan påverka statens finanser.
    En annan aspekt är den internationella utvecklingen. Behovet av en internationell samordning är tydligare när det gäller sakrätten än obligationsrätten. Som betonas från näringslivet kan alltför olika grundregler om äganderättens övergång säkert i viss mån försvåra kreditgivning och handel mellan länder, och det skulle vara bra om man kunde samlas kring en princip för detta. Men det står helt öppet om det då skulle bli avtalsprincipen eller traditionsprincipen.
    Rättsläget är splittrat i Europa. Avtalsprincipen gäller väl tydligast i Frankrike. Det var med 1804 års Code Napoléon som den principen spreds vidare på kontinenten till bl.a. Belgien och Italien, efter hand försedd med skilda modifikationer i olika länder. I tysk rätt gäller däremot, som sagt, i princip ett krav på tradition, liksom i t.ex. grekisk och nederländsk rätt. Utgångspunkten i engelsk rätt är avtalsprincipen (men i skotsk rätt traditionsprincipen). När saken kommit upp några gånger i EU har man till slut valt att utforma regleringen så att båda principerna ryms (exempelvis i direktivet om sena betalningar och direktivet om finansiella säkerheter). Rådets rättstjänst har för övrigt uttalat att det saknas stöd i EU-fördraget för en harmonisering, en bedömning som dock lätt kan ifrågasättas och som under alla förhållanden knappast lär kunna hävda sig ifall marknadsintresset är starkt nog. I doktrinen har förespråkats en EUreglering enligt traditionsprincipen (Ulrich Drobnig i Towards a European Civil Law 1994). Och t.o.m. i Frankrike diskuteras en övergång till den principen. Den internationella konvention om överlåtelse av fordringar som nyligen utarbetats i FN:s handelsrättskommission, UNCITRAL, bygger också på traditionsprincipen. Det är alltså långt ifrån givet att en eventuell kommande reglering på EU-nivå skulle utgå från avtalsprincipen. När kravet på tradition släpptes för sakrättsligt skydd vid konsumentköp anförde regeringen och riksdagen att det måste finnas tungt vägande skäl för att man skulle kunna överväga att lämna traditionsprincipen generellt, också för kommersiella köp, att det krävdes att påtagliga samhällsekonomiska fördelar skulle stå att vinna därigenom (ang. prop. s. 77 och bet. s. 14). Bedömningen gjordes då att det inte fanns tillräckligt stöd för en sådan genomgripande reform eller skäl att närmare överväga frågan. Därmed avslog man en begäran från näringslivet om en

utredning om avtalsprincipen men gav samtidigt en öppning. Frågan borde framför allt vara ekonomisk. Avskaffande av traditionskravet skulle röra om i grundvalarna för rättssystemet. Visas det att tillräckliga samhällsekonomiska vinster kan uppnås, skulle det dock kunna vara motiverat att utreda frågan vidare.
    I näringslivet har man därför nu inlett ett sådant förberedande arbete. En ordentlig rättsekonomisk analys därifrån kommer att vara värdefull och av stor betydelse för fortsatta överväganden i departementet. Det skall bli intressant att se vilka slutsatser som näringslivet kommer att dra.
    Avtalsprincipen har sin ideologiska grund i upplysningstidens idé om människans frihet och den individuella viljans förmåga, uttryckt i artikel 1138 i Code Napoléon. Äganderätt skulle som princip kunna uppstå bara genom att två parter i sin enskildhet vill det och kommer överens om det. Traditionsprincipen däremot kommer inte ur en politisk utan en ekonomisk revolution och ger en mindre abstrakt och en mera enkel och praktisk lösning. Äganderätten övergår egentligen inte förrän saken överlämnas, en princip som klarar verkligheten med färre undantag och begränsningar. Liksom så ofta annars rör det sig om parternas rättigheter i förhållande till tredje mans intressen — om individernas i förhållande till samhällets. Med traditionsprincipen och dess krav på offentlighet jämkas parternas frihet i allas intresse. Möjligheten att påverka ekonomin med civilrätten överdrivs många gånger, men traditionsprincipen eller avtalsprincipen är nog inte bara en teoretisk fråga. Traditionsprincipen anses bidra till en säker omsättning och därmed också en snabb ny kapitalbildning samtidigt som nyinvesteringar underlättas, medan avtalsprincipen i stället sägs stabilisera och bevara förmögenheter. Det skulle i så fall vara ett val mellan cirkulation på kapitalet och koncentration av det. På många sätt liknar vår tid den för 150 år sedan. Frågan är om traditionsprincipen har spelat ut sin roll i en så vinstdriven ekonomi som den nuvarande, som i ännu högre grad än förr är beroende av handel, massproduktion och krediter. Dag Mattsson

 

Revision av York-Antwerpenreglerna om gemensamt haveri 1. Inledning
De flesta människor har aldrig hört talas om gemensamt haveri trots att de principer som ligger bakom detta särpräglade institut leder långt tillbaka i tiden. En stark tradition vill datera den första lagen om gemensamt haveri så löjligt långt tillbaka i tiden som 900 år före Kristus, då en lag skall ha utfärdats på ön Rhodos. Någon sådan lag har dock inte kunnat påvisas med säkerhet. Det är dock intressant att, som säker historisk källa, notera att den romerska lagsamlingen Corpus Juris Civilis upptar Lex Rhodia de Jactu i vilken det klart stadga om det rhodiska sjökastet.1 Grunden för dessa regler om sjökast, dvs. kastning av last för att rädda det hela, genomsyrar även dagens gemensamma haveri: en uppoffring skall inte enbart drabba den intressent vars egendom offrats, utan även andra intressenter som haft fördel av uppoffringen. Den fördel som uppkommer är att den aktuella resan kan fullbordas. Institutet kan sägas vara speciell för sjörättens del även om man kan finna dess motsvarigheter, t.ex. negotoi-

 

1 Digesta 14.2.1.

rum gestio, obehörig vinst m.m., inom landbaserad verksamhet.
    Dagens regler om gemensamt haveri finns samlade i det privaträttsliga regelverket som går under namnet York-Antwerpenreglerna varav de första är från år 1877. Reglerna, som förvaltas av Comite Maritime International (CMI), har reviderats flera gånger. Den senaste revisionen skedde under år 2004 varför det finns skäl att något redogöra för ändringarna.2

2. Grundbultar i det gemensamma haveriet
Reglerna om gemensamt haveri utgör ingen internationell konvention.3 Det är ett privaträttsligt regelset som gjorts till lag i flera länder, däribland i Sverige.4 I normalfallet är reglerna om gemensamt haveri en del av fraktförarens och transportkundens avtal. I samtliga använda standardavtal på sjötransporträttens område refererar avtalet till en s.k. gemensamt haveriklausul. Denna anger att reglerna skall användas parterna emellan. På så sätt har reglerna kommit att medföra störst harmonisering av alla de olika sjörättsliga regleringarna.
    Fördelning av kostnader i gemensamt haveri görs av en dispaschör.5 I Sverige kallas avgörande för generaldispasch. I dispaschen har kostnaderna tagits upp liksom de bidragande värdena angetts. Dessutom har kostnaderna fördelats mellan fartyg, last och i förekommande fall frakt eller andra bidragande värden. Av dispaschen

 

2 En jämförande text av YAR 1994 och YAR 2004 finns på www.dispaschor.se. 3 En översikt över regelverket finns i Johansson, Varuförsäkringsrätt. 2004. Stockholm: Jure, avsnitt 10.3.2. 4 Se tillkännagivande (1996:36) av lydelsen av York-Antwerpenreglerna 1994. 5 Se vidare 17 kap. sjölagen och förordningen (1975:932) med dispaschörsinstruktion.

kan man också utläsa varje lastpartis bidrag till det gemensamma haveriet. York-Antwerpenreglerna 2004 innehåller sju bokstavsregler (A-G) och 23 talregler (I-XXIII) samt dessutom en tolkningsregel och en överordnad regel. Tolkningsregeln, som också kallas Makisregeln efter ett fartyg i det rättsfall6 som förorsakade att regeln infördes, innebär att huvudregeln går före talreglerna som går före bokstavsreglerna. Detta komplicerade yttre format förklaras av att reglerna satts ihop från två olika regelset för att bli ett.7 Utgångspunkten för tillämpning av reglerna är att det skall föreligga en gemensamt-haveri-akt. En sådan föreligger enligt YAR 2004 regel A då — och endast då — en extraordinär uppoffring eller utgift avsiktligt och skäligen görs för det helas räddning i syfte att från fara bevara de värden som omfattas av den gemensamma sjöresan. Regeln uttrycker den s.k. common safetyprincipen i reglerna. Common safetyprincipen syftar till att underlätta räddningen av det gemensamma äventyret. Det skall, för att ett gemensamt haveri kan sägas vara för handen, föreligga en fara för skada eller förlust. Faran skall vara gemensam för last och fartyg. Vidare skall det företas extraordinära handlingar som orsakar kostnad eller uppoffring. Förluster, skador eller kostnader måste, för att ersättas i det gemensamma haveriet, vara en direkt följd av gemensamt-haveri-akten. Det sagda adekvanskravet framgår av YAR 2004 regel C första stycket. Slutligen krävs enligt den överordnade regeln att uppoffringar och utgifter skall vara skäliga. De nu redovisade reglerna är själva kärnan i det gemensamma haveriet.

 

6 The Makis [1929] 1 K.B. 187. 7 Hudson (1996) The York-Antwerpen
Rules. 2 ed., s. 7 ff.

Common safetyprincipen konkretiseras närmare i regel I och II om kastning av last, regel III om släckning av brand, regel V om strandning, regel VI om bärgning (om än i den förändrade form från 2004 som jag återkommer till), regel VII och VIII om skador på maskin och utgifter vid flottagning och regel IX om användning av fartygsmaterial och bunkers. Emellertid nöjer man sig inte i York-Antwerpenreglerna med denna säkerhetsprincip utan reglerna utvidgas till att också omfatta den s.k. common benefitprincipen. Enligt denna princip utvidgas common safetyprincipen till att avse också andra kostnader än sådana som är nödvändiga för att föra fartyg och last i säkerhet, nämligen sådana kostnader som medverkar till att fartyg och last så snart som möjligt når resans destinationsort. Vad som ersätts enligt common benefitprincipen framgår i huvudsak av regel X och XI. Det är fråga om kostnader för lossning, hantering, lagring, inlastning eller hyra och underhåll till manskap under in- och utgång till nödhamn. Detta är utgifter och kostnader som kommer både last och fartyg till godo och de kan på detta sätt motiveras i det gemensamma haveriet. Många sådana utgifter ersätts i det gemensamma haveriet direkt eller såsom ställföreträdande kostnader enligt YAR 2004 regel F.
    Emellertid finns en grå zon där man har kunnat iaktta en tendens som innebär att de kostnader och utgifter som går i det gemensamma haveriet utvidgas. Detta möjliggörs av den s.k. non-separationprincipen. Denna princip finns upptagen i YAR 2004 regel G tredje och fjärde stycket och innebär att kostnaderna skall fördelas som om last och fartyg aldrig hade separerats i nödhamnen trots att lossning av all last skett. Detta kan leda till att lastägaren får bidra till fartygets

kostnader i nödhamn i en inte oväsentlig del. Genom revisionen år 2004 har man dock i viss mån minskat möjligheten till sådan övervältring av hyra och kostnader i nödhamn. Sedan man fastslagit vilka förluster, skador eller kostnader som är att hänföra till det gemensamma haveriet måste man fastställa vilka värden som de skall fördelas över. Detta sker i enlighet med YAR 2004 regel G utifrån de värden som fartyg och last har vid resans slut. Närmare anvisningar om hur bidragsvärdena skall beräknas finns i YAR 2004 regel XVII. Normalt sett använder man sig vid bestämmande av de bidragande värdena såvitt avser fartyget av ett utfärdat besiktningsinstrument. Från det upptagna värdet fråndras reparationskostnader. Beträffande lasten används handelsfakturorna som utgångspunkt. Det är CIF-värdet som skall räknas ut varför man kan behöva göra tillägg för frakt och försäkring i de fall fakturan utvisar FOB-värdet av lasten. När kostnaderna i det gemensamma haveriet och de bidragande värdena av fartyg och last är fastställda skall fördelningen ske. Detta sker genom att summan av kostnaderna och utgifterna i det gemensamma haveriet fördelas över de bidragande värdena. Detta sker i ett första steg genom framräknandet av en haveriprocent. Kostnader och utgifter i det gemensamma haveriet delas med de bidragande värdena. Sedan man fått fram haveriprocenten kan varje sändnings andel i det gemensamma haveriet räknas fram. Detta sker genom att det bidragande värdet multipliceras med haveriprocenten. Den produkt som härvid framkommer är det belopp som varje lastägare skall stå för av de kostnader som uppkommit i det gemensamma haveriet.

Vad som nu redogjorts för är de enkla grunderna för det gemensamma haveriet. I stora delar är förfarandet således en ren aritmetisk övning. Emellertid kan det uppkomma mycket intrikata bedömningssituationer både vad gäller de kostnader som skall tillåtas i det gemensamma haveriet och hur värdet på den egendom som skall bidra skall fastställas. För att ta ett aktuellts exempel: skall värdet av en hopphäst beräknas på grundval av vad en slaktare är villig att ge eller skall det förväntade framtida värdet av en internationell hopphäst användas?

 

3. Kritik mot institutet
Under årens lopp har det förekommit omfattande kritik mot institutet gemensamt haveri.8 Man kan säga att huvuddelen av kritiken har vänt sig mot att institutet är föråldrat. Till detta kommer kritik beträffande kostnaderna för upprättande av en generaldispasch, som i vissa delar av världen betingar ett ansenligt belopp. Denna kostnad läggs till övriga kostnader för det gemensamma haveriet. Före revisionen av YorkAntwerpenreglerna år 1994 var det UNCTAD som drev kravet på att gemensamt haveri skulle överges helt. Skälet härför var att institutet missgynnade utvecklingsländerna när det gällde möjligheten att bedriva handel.9 Det krav som UNCTAD drev visade sig inte leda till

 

8 Från nordisk horisont är Selmer The survival of general average (1958) alltjämt av intresse. Se också Bull Haveri grossefortidslevning med framtid i Marlus nr 190 (192). 9 Report by the UNCTAD secretariat, General Average — A Preliminary Review (TD/B/C.4/ISL/58) November 1991, Report by the UNCTAD secretariat, The place of General Average in Marine Insurance Today (UNCTAD/SDD/LEG/1) 8 March 1994 och Report by the UNCTAD secretariat, General Average — Reform of the System (UNCTAD/SDD/LEG/3) 9 March 1995.

något synbart resultat på reglerna. Vid det möte i Sydney där YAR 1994 fastställdes utvidgades snarare reglernas tillämpning. Det slutliga beslutet om YAR 1994, varigenom grunddragen i systemet befästes, ansågs som en bekräftelse på en gemensam uppfattning inom sjöfartsnäring och därtill knuten försäkringsverksamhet, om att institutet gemensamt haveri fungerade på ett tillfredsställande sätt.10 Man skulle mot sagda bakgrund kunna få för sig att kritiken skulle ha tystnat och att inskränkningar i systemet eller avskaffandet av detsamma skulle ligga långt i framtiden. Så blev dock inte fallet. Redan två år efter antagandet av YAR 1994 höjdes röster för förändringar i systemet vid en IUMI konferens i Oslo (IUMI står för den internationella sjöförsäkringsunionen). Arbetet inom IUMI sattes genast igång för att åstadkomma en reducering av institutets betydelse. Inom IUMI höjdes röster för att helt överge institutet och i vart fall för att common benefitprincipen skulle utrangeras. En internationell arbetsgrupp tillsattes av CMI för att belysa de frågor som uppkommit genom åren. Arbetsgruppen lämnade en rapport om önskvärda förändringar av reglerna om gemensamt haveri.11 Denna rapport låg till grund för diskussionerna kring en revision av reglerna som fördes på CMI:s årsmöte i Vancouver 2004.

 

4. Revisionen år 2004 — en tummetott
4.1 Förhandlingarna
Trots den massiva kritik som det gemensamma haveriet fått utstå fanns det vid konferensen i Vancouver knappast något stöd för de

 

10 Sandström i Festskrift till Ramberg (1996) s. 426. 11 Report by the CMI Working Group on General Average. 7 March 2003. Se CMI Yearbook 2003 s. 247 ff.

radikala inskränkningar som IUMI hade förespråkat till att endast common safety skulle räknas till gemensamt haveri. Emellertid fanns ett avsevärt stöd för vissa av de mindre förändringar som hade föreslagits. Således beslutade man vid CMI-mötet att utesluta bärgning från gemensamt haveri utom i vissa undantagsfall, att hyra och kost för manskap inte längre skall tillåtas i nödhamn, att begränsa verkan av reglerna om provisoriska reparationer, att inte tillåta kommission på gjorda utgifter, att årligen se över räntesatsen för gjorda utlägg samt att införa en preskriptionsregel.
    Inom CMI är det endast de olika ländernas delegater som har rösträtt. Det skall också noteras att ändringarna som gjordes inte stöddes av intressenter för fartygsägarna. Många fartygsintressenter vädrade också åsikten att ändringarna var obehövliga eller att ändringsförslagen var för tidigt väckta. Trots denna motvilja från shippingorganisationer genomfördes de ovan nämnda ändringarna.
    Här nedan skall endast de mera substantiella ändringarna beröras. Ordval och liknande språkliga eller redaktionella förändringar förbigås dock helt.

 

4.2 Bärgningens uteslutande
Bärgning har i nästan alla sjöfarande länder, möjligen med undantag för England, ansetts utgöra gemensamt haveri.12 Effekten av detta synsätt är att kostnaden för bärgningen, tillsammans med andra utgifter i det gemensamma haveriet, har fördelats över de bidragande värdena sådana de är på destinationsorten. En regel med denna innebörd inflöt också i YAR 1974 regel VI för att uppnå har-

 

12 Lowndes & Rudolf (1997) General
Average and York-Antwerp Rules, 12 ed., para. 6.11.

monisering mellan England och andra länder. Vid förhandlingarna i Vancouver utgick diskussionerna från att gemensamt haveri och bärgning är två olika juridiska institut. Det är därför inte nödvändigt att fördela bärgningskostnaden också i gemensamt haveri. Bärgningskostnaden skulle därför uteslutas från gemensamt haveri. Detta godtogs också av delegaterna vid förhandlingarna. Sammanfattningsvis skall således bärgningskostnader ”lie were they fall” som den engelska texten lyder. Endast för det fall ena parten har betalat någon del av en annan parts andel av kostnaden skall den av andra parten obetalda andelen krediteras den betalande parten och debiteras den andra parten. Denna mycket krångliga regel innebär således att bärgning i princip faller helt utanför gemensamt haveri. De fall där kostnaden tillåts återkomma, dvs. där en part betalat andel för annan, innebär endast en bokföringsteknisk effekt. Inte i något fall skall därför ränta beräknas på kostnaden. Detta gör fartygsägaren mer intresserad av att sluta avtal om bärgning på Lloyd’s Open Form eftersom varje part enligt detta avtal endast är bunden för sin del av det räddade värdet. Tanken med ändringarna beträffande bärgningarna är att man skall förenkla handläggningen av gemensamt haveri och därmed sänka kostnaderna. Emellertid måste man i det gemensamma haveriet fastställa den erlagda bärgarlönen för att dra ifrån detta från det bidragande värdet. Vidare kan det i det gemensamma haveriet, för det fall kreditering skall ske, bli nödvändigt att räkna ut ett särskilt bidragande bärgat värde för att möjliggöra den ovan nämnda krediteringen respektive krediteringen. Till detta kommer att den för-

enkling som det innebär att fartygsägaren garanterar hela bärgarlönen för att sedan kräva in den via lastens bidrag till gemensamt haveri går förlorad. Vinsten med revisionen blir därför inte särskilt stor. Det skall dock tilläggas att verkan av s.k. absorption clauses, enligt vilka kaskoförsäkringsgivarna betalar full ersättning för gemensamt haveri upp till ett särskilt takbelopp, kommer att utvidgas. Genom att bärgningskostnaden inte skall beaktas vid fastställande av takbeloppet kommer många gemensamma haverier att omfattas av detta.

 

4.3 Manskapshyra och kostnad i nödhamn
Enligt YAR 1994 regel XI skall manskapshyra och andra kostnader som bunkers och avgifter i nödhamn tillåtas som gemensamt haveri. Vid CMI-konferensen i Vancouver framkom en rad olika förslag till begränsningar i möjligheten att tillåta sådana kostnader. För manskapshyra gick dessa förslag tillbaka på reglerna om att inga kostnader som orsakats av dröjsmål skall vara tillåtna i gemensamt haveri (regel C). Ur det myller av förslag och motförslag som framfördes gick ett kompromissförslag segrande som framförts av den kanadensiska delegationen. Enligt detta skulle nämnda kostnader exkluderas från gemensamt haveri såvitt gäller nödhamnsuppehållet. Däremot tillåts kostnaderna, liksom tidigare, vid deviationen till och från nödhamn.
    Det kan i detta sammanhang framhållas att man i de flesta jurisdiktioner inte täcker manskapshyra under en kaskoförsäkring vid ett enskilt haveri. Detta framgår av de svenska kaskoförsäkringsvillkoren.13 Viss överensstämmelse föreligger

 

13 Se Allmänna Svenska Kaskoförsäkringsvillkor av år 2000 § 7 jfr med § 30.

således mellan försäkringsvillkoren och YAR 2004.

 

4.4 Provisoriska reparationer
Provisoriska reparationer måste utföras i vissa situationer. Enligt YAR 1994 regel XIV tillåts kostnader för provisoriska reparationer som gemensamt haveri om de görs för en säker fortsättning av det gemensamma äventyret, men endast upp till de belopp som besparas härigenom. Detta har medfört att fartygsägaren kan få en fördel dels genom att han får ta med den provisoriska reparationen i gemensamt haveri, dels att han kan nå en hamn där den permanenta reparationen kan göras billigare. För provisoriska reparationer som uppkommit genom en olyckshändelse har möjligheterna för fartygsägaren nu begränsats. De nya reglerna har kommit till uttryck genom en omformulering i YAR 2004 regel XIV andra stycket. Hänsyn skall nu också tas till kostnaderna för de permanenta reparationerna.

 

4.5 Kommission och ränta
Enligt YAR 1994 regel XX första stycket utgår en kommission på vissa utlägg som ersätts i gemensamt haveri. Denna regel har slopats enligt YAR 2004. Kommission utgår inte men vissa utlägg kommer att tillåtas som gemensamt haveri också i fortsättningen. Ränteersättning på utgifter i gemensamt haveri tillåts enligt YAR regel XXI. Enligt 1994 års regler är räntan 7 % per år. Genom revisionen 2004 skall räntesatsen årligen ses över av CMI. Denna fråga tog vid CMI-konferencen omåttligt stort arbete i anspråk.

 

4.6 Preskription
Inom dispaschörskåren har man med skärpa värjt sig mot preskriptionsregler i York-Antwerpenreglerna. Detta grundar sig på upp-

fattningen att preskriptionsfrågor regleras av nationell rätt och hör inte till det gemensamma haveriet. Preskription är en främmande fågel i sådana sammanhang. Trots detta beslutades på konferensen i Vancouver att ta in en helt ny bestämmelse om preskription beträffande bidrag till gemensamt haveri. Bestämmelsen togs upp i YAR 2004 regel XXIII.
    De nya reglerna innebär att fordran på bidrag till gemensamt haveri preskriberas ett år efter dagen för när generaldispaschen gavs ut. Denna regel stämmer väl med regeln i 19 kap. 1 § första stycket 8 sjölagen (1994:1009). Utöver detta infördes i York-Antwerpenreglerna en absolut regel som innebär att fordran på bidrag i gemensamt haveri under alla förhållande preskriberas efter sex år från haveriet. En motsvarande regel saknas i svensk rätt. Jag har med tanke på de handläggningstider som gäller beträffande upprättande av gemensamt haveri svårt att se varför vi i Sverige skulle införa en så kort absolut preskriptionstid. Om en absolut regel skall införas bör den sättas till den normala tioårsperioden som för övrigt gäller också i försäkringssammanhang.14 Den kortare regeln kommer från engelsk rätt där sex år är den ordinära preskriptionstiden.

 

5. Avslutning
Det kan avslutningsvis konstateras att man numera övergivit IUMI:s krav på en total förändring av York-Antwerpenreglerna. Det är i och för sig välkommet. Emellertid kvarstår att reglerna har undgått inte oväsentliga förändringar. Som företrädare för IUMI anförde vid konferensen i Vancouver kan de antagna York Antwerpenreglerna 2004 ses som ett alternativ för dem som önskar använda dem i framti-

 

14 Se 7 kap. 4 § förslag till ny försäkringsavtalslag prop. 2003/04:150.

den. Denna syn delades tydligen av en majoritet av CMI-delegaterna. Men det finns observandum. De antagna reglerna är de första som lagts fram utan att det föreligger någon bred bas av samförstånd inom näringen. Med facit i hand kan man undra om det var värt mödan att revidera York-Antwerpenreglerna redan efter tio år. De förändringar som gjorts förefaller också ha rubbat balansen i regelsystemet. Frågan är vilket genomslag de nya reglerna kommer att få på sikt. Man skall här beakta att man vid konferensen i Vancouver beslutade att kalla reglerna ”York-Antwerpen Rules 2004” och inte ”York-Antwerpen Rules 1994 as amended 2004”. Detta innebär att de standarddokument där man hänvisar till ”YorkAntwerpen Rules 1994 or any subsequent modification thereof …” innebär att de äldre reglerna kommer att användas. Detta gäller för en stor del av BIMCO:s standardavtal t.ex. Congenbill 1994. Även i övrigt kan man förvänta att de äldre reglerna kommer att leva kvar inom överskådlig framtid. Ytterligare en orsak till att de äldre reglerna kommer att användas är att parterna i fraktavtalen ofta tar in en hänvisning till YorkAntwerpenreglerna. Genom att ange ett årtal väljer parterna också vilken årgång av reglerna som skall gälla. Det innebär att parterna är fria att välja själva. En redare har all anledning att stanna kvar på de äldre reglerna. I och med att det är redaren som skaffar fram fraktdokumentet kan denne ofta styra valet av regler för gemensamt haveri. Man kan mot bakgrund av det anförda fråga sig om den harmonisering som CMI skall verka för verkligen uppnås genom de nya reglerna. Jag tillåter mig att tveka till att så är fallet.
Svante O. Johansson