Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken?

 

 

Av professor PER OLE TRÄSKMAN

Ett område för frihet, säkerhet och rättvisa
Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 innebar en klar markering av att en gemensam europeisk brottsbekämpning skall prioriteras högt inom Europeiska unionen.1 Denna brottsbekämpning är en integrerad del av skapandet av området för frihet, säkerhet och rättvisa. Enligt slutdokumentet från Tammerforsmötet har människorna inom EU ”rätt att förvänta sig att unionen tar itu med det hot mot deras frihet och lagliga rättigheter som den grova brottsligheten utgör. Gemensamma insatser mot detta hot är nödvändiga för att förebygga och bekämpa brottslighet och kriminella organisationer i hela unionen”. En viktig del av slutdokumentet utgörs av de förslag till konkreta åtgärder som skall vidtas för att genomföra en effektiv brottsbekämpning. En av huvudrubrikerna i dokumentet är ”A Unionwide Fight against Crime”. Här fastslås det bl.a. att

 

”[t]he European Council is deeply committed to reinforcing the fight against serious organised and transnational crime. The high level of safety in the area of freedom, security and justice presupposes an efficient and comprehensive approach in the fight against all forms of crime. A balanced development of unionwide measures aganist crime should be achieved while protecting the freedom and legal rights of individuals and economic operators.”

 

Bland de mer specifika åtgärderna som förutsätts i denna kamp mot brottsligheten finns också en som gäller harmonisering av strafflagstiftningen i medlemsstaterna:

 

”Without prejudice to the broader areas envisaged in the Treaty of Amsterdam and in the Vienna Action Plan, the European Council considers that, with regard to national criminal law, efforts to agree on common definitions, incriminations and sanctions should be focused in the first instance on a limited number of sectors of particular relevance, such as financial crime (money laundering, corruption, Euro counterfeiting), drugs trafficing, trafficing in human beings, particularly exploitation of women, sexual exploitation of children, high tech crime and environmental crime.”

 

Som ett steg mot ett förenhetligande av strafflagstiftningen inom EU skall således en harmonisering av vissa brottsdefinitioner, straffbestämmelser och brottssanktioner bli använda.

 

1 Kimmo Nuotio: Straffrätten europeiseras. NTfK 2001, s. 289–308.

860 Per Ole Träskman SvJT 2005 Resultatet av den utveckling som skett efter Tammerforsmötet är att det redan nu finns ett särskilt europeiskt straffsystem. Detta straffsystem består av de europeiska normerna och de särskilda europeiska organen och institutionerna (såsom kommissionen, ministerrådet och EG-domstolen), av medlemsstaternas nationella normer (strafflagarna och straffprocesslagarna), deras institutioner och organ på straffrättens område (särskilt lagstiftaren och de nationella brottmålsdomstolarna) och av de normer och organ (t.ex. Europol och Eurojust) som har utarbetats för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna samt mellan en medlemsstat och unionsorganen. Detta europeiska straffsystem är i vissa avseenden autonomt, fristående från medlemsländerna. Beslut som gäller straffsystemet tas inom ramen av något som kan betecknas som en europeisk kriminalpolitik.
    Fråga är vad vi som medborgare i en medlemsstat gör med denna kriminalpolitik. Varför har den utvecklats, hur skall den karaktäriseras och hur skall vi förhålla oss till den? Den europeiska brottbekämpningen är en integrerad del av den verksamhet vars syfte är att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Dessa tre begrepp är nära förbundna med varandra. I alla ställningstaganden betonas det dock att det viktigaste av dem är ”frihet”.2 ”Säkerhet” och ”rättvisa” uppfattas närmast vara nödvändiga förutsättningar för att skapa friheten. Friheten förlorar sin betydelse eller blir meningslös om medborgarna inte kan åtnjuta sin frihet i en trygg och säker miljö med fullt stöd av ett rättssystem som åtnjuter deras fulla förtroende.
    Uttrycket frihet används i detta sammanhang i en betydelse som ger det en bred innebörd. Det betonas att friheten också inkluderar rätten till att leva i en miljö som karaktäriseras av trygghet och laglydnad. Medborgarna skall kunna lita på att myndigheterna gör allt som står i deras makt för att effektivt bekämpa och förhindra dem som försöker missbruka denna frihet eller störa friheten att vara trygg. Syftet med alla säkerhetsskapande åtgärder, som väsentligen utgörs av brottsbekämpning, är att skapa grunden och garantierna för friheten. Hela det europeiska området skall i detta avseende vara likvärdigt.
    Brottsligheten skall över allt inom det europeiska området bekämpas lika effektivt och i princip på lika villkor. En fullständigt homogen brottsbekämpning kan emellertid inte uppnås omedelbart. Detta beror på att den tidigare historiska utvecklingen har lett till att det finns nationella skillnader mellan medlemsstaterna ifråga om strafflagstiftning, brottsbekämpning och kriminalitetssituation. En fullständigt likvärdig brottsbekämpning är inte heller möjlig på grund av att det primära ansvaret också på detta område skall ligga hos med-

 

2 Se framför allt ”Action Plan of the Council and the Commission on How Best to Implement the Provisions of the Treaty of Amsterdam on an Area of Freedom, Security and Justice”. Se också Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen (EGT C 053, 3.3.2005)

 

SvJT 2005 Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken? 861 lemsstaterna. Den europeiska brottsbekämpningen skall huvudsakligen fokuseras på sådan brottslighet där de enskilda medlemsstaternas insatser inte är tillräckliga för att skapa trygghet och säkerhet.
    Också kravet på rättvisa skall granskas i samma kontext. Även detta krav är en nödvändig förutsättning för att skapa frihet. Att kunna lita på att rättvisa skapas är en essentiell förutsättning för att människorna skall kunna känna trygghet i sitt dagliga liv. Medborgarna skull kunna lita på att de som försöker skada eller hota deras frihet och deras säkerhet lagförs på ett rättvist sätt.
    En effektiv till vissa delar gemensam brottsbekämpning inom hela det europeiska området som genomförs på ett likvärdigt sätt och ett krav på att rättvisa skapas på ett sätt som skapar en gedigen trygghet för alla medborgare inom EU lägger också upp till en rättslig harmonisering. Hur en sådan harmonisering genomförs och hur fullständig den blir beror dock också på hur andra åtgärder för att skapa säkerhet och rättvisa utformas. Också det högaktuella fördraget om upprättande av en konstitution för Europa förutsätter en gemensam europeisk brottsbekämpning och en viss harmonisering av straffrätten och straffprocessrätten.3 Enligt en av de centrala grundläggande bestämmelserna (artikel III257) skall unionen utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna och de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna. Unionen skall verka för att säkerställa en hög säkerhetsnivå genom förebyggande och bekämpning av brottslighet, rasism och främlingsfientlighet, genom åtgärder för samordning och samarbete mellan polismyndigheter och straffrättsliga myndigheter och de övriga behöriga myndigheterna, samt ömsesidigt erkännande av domar och beslut i brottmål, samt slutligen, ”om det behövs”, genom tillnärmning av den straffrättsliga lagstiftningen.
    Denna allmänna bestämmelse kompletteras av några mer specifika. Då det gäller EU:s gemensam invandringspolitik betonas behovet av att förebygga och förstärka bekämpning av olaglig invandring och människohandel. Detta kan bl.a. ske genom europeiska lagar eller ramlagar med föreskrifter av åtgärder om bekämpning av människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn.
    Det straffrättsliga samarbetet inom unionen skall (artikel III-270) bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden och inbegripa en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar på vissa särskilt utpekade områden. Om det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i sådana straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension, kan det i europeiska ramlagar meddelas minimiregler. I

 

3 Linda Gröning: EU:s straffrättsliga samarbete — En fråga om legitimitet. JFT 2005, s. 1–23, särskilt s. 7–8.

862 Per Ole Träskman SvJT 2005 dessa minimiregler skall skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem beaktas. Genom europeiska ramlagar får det också (artikel III-271) meddelas minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden av särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder.
    Detta gäller uttryckligen följande områden av brottslighet: terrorism, människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, IT-brottslighet och organiserad brottslighet. Med hänsyn till brottslighetens utveckling får rådet även anta ett europeiskt beslut där andra områden av brottslighet som uppfyller de kriterier som avses i denna punkt anges. Enligt fördraget får europeiska ramlagar också användas för att uppnå en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar när detta visar sig vara nödvändigt för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder skall kunna genomföras effektivt. Beslut skall i detta fall tas av rådet med enhällighet efter Europaparlamentets godkännande. Ramlagarna kan innehålla minimiregler för fastställande av brottsrekvisit och påföljder på det berörda området.
    Allt detta innebär att fördraget om upprättande av en konstitution för Europa utgör en solid grund för en tämligen omfattande harmonisering av den europeiska straffrätten och straffprocessrätten. Detta trots att fördraget samtidigt lägger upp till att den gemensamma kontrollen av brottsligheten skall bygga på rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna och på ett ömsesidigt erkännande av domar och andra rättsliga beslut. Det skall också noteras att fördraget vill förstärka Eurojusts ställning bl.a. genom att upprätta en Europeisk åklagarmyndighet som ett central organ när det gäller brottslighet som riktar sig mot EU:s ekonomiska intressen. Också Europols ställning då det gäller det europeiska polisiära samarbetet befästs genom fördraget.

 

Gemensamma europeiska åtgärder
Den europeiska brottsbekämpning har särskilt efter Tammerforsmötet 1999 realiserats genom följande typer av åtgärder: etablering av gemensamma organ för brottsbekämpning (framför allt Europol och Eurojust) och allokering av gemensamma resurser, kunskapsbaser etc. (t.ex. Schengendatasystemet),4 genom regelverk som innebär ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas domar och andra rättsliga beslut och genom harmonisering av vissa av brottsbeskrivningarna och de allmänna bestämmelserna för straffansvar samt en viss harmonisering av straffen

 

4 Se också Chantal Joubert & Hans Bevers: Schengen investigated. A Comparative Interpretation of the Schengen Provisions on the International Police Cooperation in the Light of the European Convention on Human Rights. The Hague, London, Boston 1996.

SvJT 2005 Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken? 863 och påföljderna. Det nya regelverket har först och främst byggts upp genom rambeslut samt i viss mån genom ”grön böcker”.5 Från straffprocessens område kan, förutom de åtgärder som innebär ett ömsesidigt erkännande av domar och beslut, också nämnas åtgärder som innebär vissa minimirättigheter ifråga om den anklagades försvar.6 Min avsikt är inte att försöka mig på att i denna artikel göra en detaljerad bedömning av vad som uppnåtts genom de gemensamma åtgärderna. I andra kommentarer har man bl.a. framhävt att det nya europeiska straffsystemet innebär att man numera snabbt kan uppnå en gemensam gränsöverskridande brottsbekämpning. Så länge som de gemensamma åtgärderna primärt byggde på internationella konventioner tog det ofta mycket lång tid att utarbeta konventionerna, införa konventionerna som gällande rätt i tillräckligt många konventionsstater7 och att tillämpa konventionsförfarandet i praktiken på enskilda fall.8 I motsättning till den tidigare ordningen för internationell samverkan mot brott — ofta realiserad inom ramen för FN eller Europarådet — betecknas bland annat det snabba genomförandet av den nya europeiska lagstiftningen för terrorbekämpning, primärt genom rambeslutet om terrorbekämpning senare kompletterat med rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna, som mycket anmärkningsvärda framsteg. Särskilt den nya ordningen för snabbt överförande av människor från en stat till en annan, med stöd av de förfaranden som etablerades genom arresteringsordern, betecknas ofta som ett stort framsteg. Också i en kort konklusion av resultaten efter Tammerforsmötet är det skäl att särskilt nämna just den europeiska arresteringsordern som ett av de mest påtagliga resultaten på det straffrättsliga och straffprocessuella området. Arresteringsordern ersätter som känt utlämningsförfarandet med ett snabbare och effektivare system för att överlämna personer som arresterats för allvarliga brott eller terrorism.9 I en mer nyanserad bedömning av de resultat som uppnåtts inom ramen för det nya europeiska straffsystemet finns det skäl att markera

 

5Se framför allt Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism, Rådets rambeslut av den 19 juli 2002 om bekämpande om människohandel, Rådets rambeslut av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel, samt Rådets rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi och Rådets rambeslut om angrepp mot informationssystem. Som ett exempel på en grönbok kan nämnas den om ömsesidigt erkännande av icke-frihetsberövande kontrollåtgärder för meddelande av dom. 6 Rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna. Se förslag till rådets rambeslut om vissa rättssäkerhetsgarantier i brottmål i Europeiska unionen. 7 Se t.ex. Mireille Delmas-Marty: Corpus Juris introducing penal provisions for the purpose of the financial interests of the European Union. Paris 1997, s. 18–22. 8 Internationell rättslig hjälp inom ramen för alla äldre system leder till långa behandlingstider framför allt på grund av att förfarandet vanligen förutsätter att man använder sig av traditionella diplomatiska vägar. 9 Se Karin Påle: Villkor för utlämning. Uppsala 2003, särskillt s. 378-387.

864 Per Ole Träskman SvJT 2005 att vissa av de gemensamma åtgärderna utgjort uppenbara framsteg. Detta gäller flera av de åtgärder som vidtagits för att underlätta den internationella rättsliga hjälpen. Denna framgång bygger särskilt på kravet på ett ömsesidigt erkännande av domar och beslut. Det pris som man har betalat för framgången utgörs framför allt av att kravet på dubbel straffbarhet som ett villkor för internationell rättslig hjälp har avskaffats. Traditionellt sett har kravet på dubbel straffbarhet varit en viktig garanti för rättssäkerhet,10 och ett så omfattande avskaffande av detta krav som skett inger betänkligheter.11 De åtgärder som har vidtagits för att harmonisera — eller till och med unifiera — den materiella straffrätten,12 har ibland varit tämligen meningslösa,13 och i andra fall t.o.m. omotiverade eller öppna för kritik.14 Vad som med fog ofta framförs som en kritik mot ordningen att stifta nya lagar med hjälp av europeiska rambeslut är att den reella lagstiftningsmakten överlämnats åt organ som är tämligen avskärmade och skyddade mot traditionell rättsstatlig kontroll.15 Den ordning som funnits för utarbetande av rambeslut och deras implementering som nationell rätt i Sverige har blivit ett hot mot lagstiftningens kvalitet. Hans Danelius har i en artikel berättigat konstaterat bland annat följande:16

När ett rambeslut godkänns av riksdagen, har det ofta inte föregåtts av remissbehandling och det finns ännu inte något förslag till lagstiftning som skall omsätta rambeslutet i svensk lag. Metoden medför alltså att riksdagen

 

10 Se Malin Thunberg Schunke: Internationell rättslig hjälp inom EU. Effektivitet v. rättssäkerhet. Uppsala 2004. Se särskilt s. 191–261. 11 Jag har i en tidigare artikel gett ett starkt stöd till att upprätthålla kravet på dubbel straffbarhet som ett villkor också för internationell rättslig hjälp. I allt väsentligt har jag fortfarande samma åsikter som de som jag då framförde. Se Per Ole Träskman: Should We Take the Condition of Double Criminality Seriously. Nils Jareborg (Ed.): Studies in International Criminal Law. NTfK 1989, s. 135– 155. 12 Det finns en skillnad mellan att harmonisera och unifiera. I EU-sammanhang gäller det vanligen en harmonisering (”tillnärmning”), men i vissa fall har man också krävt en fullständig unifiering. I förslaget till ”Corpus Juris” konstaterades således: ”From the preciding analysis, it is clear that assimilation guarantees neither efficiency, nor justice providing equal treatment for all economic operators; that cooperation, designed in order to increase efficiency, lead unavoidably to greater complexity; and finally that harmonisation, aimed at strenghtening justice and efficiency, contributes to the complexity of the whole. From this we decided that the only way to join together the three qualities — justice, simplicity and efficiency — is by unification. Mireille Delmas-Marty: Corpus Juris introducing penal provisions for the purpose of the financial interests of the European Union. Paris 1997, s. 40. 13 Som exempel kan nämnas det mycket omdiskuterade rambeslutet om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser (rambeslut nr 2003/80/RIF den 27 januari 2003. En implementering av rambeslutet i svensk rätt innebär knappast några positiva förbättringsåtgärder. Se beträffande turerna kring rambeslutet SOU 2004:37. Miljöbalkens sanktionssystem och hänsynsregler. Betänkande av Miljöbalkskommittén, s. 138–139. 14 Exempel på detta är den omotiverade höjningen av straffskalorna för vissa brott som förutsattes i rambeslutet om bekämpande av terrorism. 15 Se Linda Gröning a.a. s. 8–23. 16 Hans Danelius: En lagrådsledamots tankar om lagstiftningen. SvJT 2004, s. 30.

SvJT 2005 Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken? 865 godkänner beslutet utan att kunna överblicka vilka konsekvenserna blir i svensk lag och att regeringen, riksdagen och även Lagrådet, när bestämmelserna senare utformas och granskas, har en mycket begränsad rörelsefrihet eftersom det då finns ett för Sverige bindande rambeslut från vilket inga avvikelser får göras.

 

Den allt starkare strävan som finns för att harmonisera också straffen och det övriga påföljdssystemet, som i viss mån redan har realiserats genom kraven på ett minimum för straffmaximum i flera rambeslut, och som förefaller att vara ett av tyngdpunktsområdena i det kommande europeiska reformarbetet,17 har flera betänkliga drag. Jag återkommer till denna fråga i avsnittet om hotbilder.

 

Vilka skäl finns för en gemensam europeisk kriminalpolitik och ett europeiskt straffsystem?
Enligt Tammerforsdokumentet har människorna inom EU rätt att förvänta sig att unionen tar itu med det hot mot deras frihet och lagliga rättigheter som den grova brottsligheten utgör. Gemensamma insatser mot detta hot är nödvändiga för att förebygga och bekämpa brottslighet och kriminella organisationer i hela unionen. Enligt Europeiska unionens nya konstitution skall unionen utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna och de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna. Unionen skall verka för att säkerställa en hög säkerhetsnivå genom förebyggande och bekämpning av brottslighet, rasism och främlingsfientlighet, genom åtgärder för samordning och samarbete mellan polismyndigheter och straffrättsliga myndigheter och de övriga behöriga myndigheterna samt ömsesidigt erkännande av domar och beslut i brottmål samt slutligen, genom en tillnärmning av den straffrättsliga lagstiftningen.
    Enligt de dokument som utarbetats för realiserandet av området för frihet, säkerhet och rättvisa skall brottsligheten över allt inom det europeiska området bekämpas lika effektivt och i princip på lika villkor. En fullständigt homogen brottsbekämpning kan visserligen inte uppnås omedelbart, men i det långa loppet kan detta ses som ett mål, också om det primära ansvaret på området ligger hos medlemsstaterna. Så snart de enskilda medlemsstaternas insatser inte är tillräckliga för att skapa trygghet och säkerhet i ett europeiskt perspektiv skall åtgärder vidtas på europeisk nivå och inte bara på nationell nivå.18

 

17 Se också Per Ole Träskman: Samma straff för lika brott — strävandena att uppnå en enhetlig rättstillämpning inom Europa. Raimo Lahti och Tapio LappiSeppälä (Toim.): Rikosoikeudellisia kirjoituksia VII. Pekka Koskiselle 1.1.2003 omistettu. Helsinki 2003, s. 202–316. 18 Notera den nya konstitutionsbestämmelsen om när man kan utforma europeiska ramlagar med minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder. Detta gäller generellt ”inom områden av särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder.” Uttryckligen nämns från första början ett antal uppräknade områden (terrorism, människo-

 

866 Per Ole Träskman SvJT 2005 Med undantag för generella måldeklarationer av detta slag finns det inte särskilt mycket substans i det som borde vara ett program för den europeiska kriminalpolitiken. Det är genom kungörelser av detta slag som man har beskrivit den gemensamma europeiska brottsbekämpningen. Däremot finns det inte mycket att hålla sig till om man vill få ett mer konkret och motiverat besked om varför kriminalpolitiken och brottsbekämpningen inte längre skall vara en nationell utan en europeisk angelägenhet. Det finns inte heller något genomtänkt och klart formulerat program för vad den europeiska kriminalpolitiken skall innehålla och hur den skall realiseras. Det finns t.ex. inte några klara besked om hur stor del av de gemensamma åtgärderna som primärt skall bygga på ömsesidigt erkännande av nationella beslut,19 hur omfattande tillnärmningen av de nationella lagarna skall vara,20 eller när det är tillräckligt med åtgärder som medför en harmonisering och när det är nödvändigt med en unifiering. Det finns inte heller några riktgivande uttalanden om i vilken utsträckning de nationella myndigheterna skall kompletteras av gemensamma europeiska myndigheter och hur stor del av den nationella kompetensen som skall överföras till europeiska organ.
    Då man ser på vilka skäl som anförts för skapandet av ett europeiskt straffsystem som komplettering till de nationella systemen är det särskilt tre grupper av argument som har åberopats. Det första är ett starkt framhävande av behovet en effektivare brottskontroll. Den förvärrade kriminalitetssituationen i Europa, och behovet av en effektivare kriminalitetsbekämpning som en följd av denna negativa kriminalitetsutveckling, är förmodligen det argument som oftast har används för att motivera gemensamma åtgärder för en gemensam brottsbekämpning. Gemensamma satsningar på kriminalitetskontrollens område uppfattas härvid närmast automatiskt som en fullgod garanti för bättre resultat, utan någon egentlig analys av vad allt som redan kan uppnås genom begränsade åtgärder på nationell nivå.

 

handel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, IT-brottslighet och organiserad brottslighet). Samtidigt ger man ett generellt bemyndigande att också utsträcka området för europeiska ramlagar till andra områden då brottslighetens utveckling lett till att brottsligheten uppfattas vara särskilt allvarlig med gränsöverskridande drag eller då den fått sådana drag som gör att det annars finns ett behov av att bekämpa den på gemensamma grunder. 19 I Tammerfors-dokumentet och i konstitutionen nämns — som ovan konstaterats — det ömsesidiga erkännandet som den primära åtgärden inom ramen för den gemensamma brottsbekämpningen, medan en harmonisering av lagstiftningen skall användas först i andra hand. 20 Som exempel kan nämnas att ”en konkret tillnärmning av brottsbeskrivningarna och påföljderna för fysiska och juridiska personer, ett införande av en särskild brottstyp nämligen ”ledning av en kriminell organisation”, och en eventuell definition av särskilt försvårande (att begå brott kopplade till en kriminell organisation) och förmildrande omständigheter (sänkt straff för brottslingar som samarbetar med myndigheterna)” nämns som de mest primära åtgärderna för att bekämpa den organiserade brottsligheten i förslaget till rådets rambeslut om bekämpande av organiserad brottslighet (24 februari 2005).

SvJT 2005 Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken? 867 Vad som framhävs är att den gemensamma europeiska marknaden, den fria rörligheten, de öppna gränserna och den tekniska utvecklingen — inte minst inom IT — innebär att brottsligheten utvecklas på ett sådant sätt i Europa att brottsbekämpningen, för att kunna svara på detta, måste ske gemensamt. I hänvisningen till den förvärrade brottssituationen ingår ofta också ett antagande om att de som begår brottslighet har blivit mer hämningslösa, mer beräknande och mer målmedvetet kriminella. Både den individuella beredskapen att genom klart kriminella handlingar överskrida gränserna för vad som utgör accepterat beteende och beredskapen att överskrida nationella gränser genom kriminella handlingar bedöms ha ökat särskilt under det senaste decenniet. Vad man hänvisar till är inte bara att brottsligheten har ökat i volym, utan också att den har fått en ändrad, mer ”elakartad” karaktär.
    Som ett exempel på denna typ av argumentation för gemensamma åtgärder kan nämnas förslaget till rådets rambeslut om bekämpande av organiserad brottslighet.21 I detta förslag konstateras bl.a.:

 

Under det gångna decenniet har organiserade kriminella grupper byggt upp omfattande internationella nätverk och skaffat sig stora vinster. De har byggt upp förmögenheter genom olaglig narkotikahandel, människohandel — särskilt med kvinnor och barn — olaglig handel med vapen och ammunition, förfalskning och illegal efterbildning, och även allmänt genom internationella bedrägerier. Enorma kapital som härrör från denna brottslighet tvättas och förs in i ekonomin igen. Den organiserade brottsligheten blomstrar således. […] Den [organiserade brottsligheten] i sig är dynamisk. Den behöver inte hålla sig inom stela strukturer. Den har visat sig ha förmåga att reagera som en företagare, affärsmässigt och flexibelt, när marknadskrafter och situationer ändras. Organiserade kriminella grupper håller sig i allmänhet inte inom nationella gränser. Ofta bildar de partnerskap inom och utanför unionens territorium, antingen med enskilda individer eller med andra nätverk för att begå enstaka brott eller en serie brott. Dessa grupper verkar öka sin verksamhet, både på den lagliga och den olagliga marknaden, genom att i den brottsliga verksamheten använda sig av företagsspecialister och företagsstrukturer som inte är kriminella. Dessutom utnyttjar de den fria rörligheten för kapital, varor, personer och tjänster inom Europeiska unionen. Följden av att många organiserade kriminella grupper har blivit alltmer sofistikerade är att de nu kan utnyttja kryphål och skillnader i medlemsstaternas lagstiftning och utnyttja avvikelserna i de olika systemen. […] Det största hotet [verkar] komma från de grupper som har sitt ursprung och utövar sin verksamhet i hela Europa och som främst består av EU-medborgare och personer som är bosatta i EU. […] De tycks kunna agera enkelt och effektivt både på den europeiska arenan och i andra delar av världen […] Deras gemensamma ansträngningar att försöka påverka och hindra arbetet för de brottsförebyggande organen och rättssystemet illustrerar dessa kriminella organisationers omfattning och professionella kapacitet.

 

 

21 Förslag framlagt av kommissionen 19.1.2005.

868 Per Ole Träskman SvJT 2005 Det skulle vara fel att påstå att dessa argument som hänvisar till den förvärrade brottssituationen helt saknar förankring i verkligheten. Men däremot är det korrekt att påpeka att argumenten inte bygger på objektiv, empiriskt förankrad dokumentation. Också i förslaget till rambeslut om bekämpande av organiserad brottslighet konstateras att ”[d]et är […] svårt att mäta den organiserade brottsligheten med precision eftersom medlemsstaterna inte systematiskt offentliggör siffror grundade på gemensamma definitioner.” I kriminologisk forskning har man till och med starkt ifrågasatt om påståendena om den starkt ökade gränsöverskridande organiserade brottsligheten verkligen är riktiga.22 Den andra gruppen av argument framhäver Europas gemenskap historiskt sett, i dagens situation och för all framtid. Den bärande tanken är härvid att det finns en stor positiv (politisk och ideologisk) betydelse av att också straffrätten är — och historiskt sett länge har varit — gemensam inom Europeiska Unionen.
    Den Europeiska unionen och den fortsatta europeiska integrationen genom denna union är, särskilt bland de ledande europeiska politikerna, ett ”prestigeprojekt” som inte får misslyckas. Unionskritiska uttalanden är därför inte populära i den allmänna politiska debatten. Däremot är uttalanden och argument som betonar den europeiska gemenskapen och dess historiska traditioner politiskt korrekta. Realiserandet av en gemensam straffrätt har i detta avseende en klar politisk och ideologisk betydelse. En viktig byggsten i uppbyggnaden av den europeiska gemenskapen är accentueringen av att den ”europeiska rätten”, inklusive ”den europeiska straffrätten” inom ramen för ett gemensamt europeiskt straffsystem, bygger på en gemensam rättshistorisk grund. Kort sagt vill man symboliskt framhäva att den europeiska rätten är gemensam på grund av dess ursprung ”i en och samma källa”, och på grund av dess i stora drag gemensamma historiska utveckling.
    En sådan beskrivning av den europeiska rätten och dess utveckling är delvis riktig. Utan krav på särskild precision kan man tala om ”en gemensam europeisk rätt” och härvid historiskt referera till den ”ius commune” som med den romerska rätten som bas var gällande eller starkt riktgivande i stora delar av det centrala Europa under flera århundraden. Det är odiskutabelt att den romerska rätten har spelat en avgörande roll för rättsutvecklingen i Europa och att detta kulturarv från antiken är något som förenar de europeiska staterna. Men samtidigt bör man också beakta att den romerska rättens betydelse för rättsutvecklingen i Europa har varit störst på privaträttens område. På straffrättens område har dess betydelse varit betydligt mindre. Därtill är det viktigt att minnas att den romerska rätten aldrig fick en så avgörande betydelse för rättsutvecklingen i några av de mer perifera om-

 

22 Petrus C. van Duyne, Klaus von Lampe & Nikos Passas (Edit.): Upperworld and Underworld in Cross-Border Crime. WLP 2002.

SvJT 2005 Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken? 869 rådena av Europa, inklusive Norden, som i de områden som omfattades av det Tysk-romerska kejsardömet. Det kan påpekas att ”den nordiska rätten” i ett internationellt perspektiv allmänt erkänns som ett ”eget rättsområde”, med vissa egna specifika drag.23 Straffrätten bygger till sina centrala delar på vissa moraliska värderingar. Med viss hänvisning till kristendomen som den förhärskande religionen i Europa, önskar man ibland också betona att de grundläggande moraliska värderingarna i Europa är gemensamma och att en straffrätt som bygger på dessa värderingar därför av naturliga skäl skall utformas enhetligt. Också detta har anförts som ett skäl för en gemensam europeisk straffrätt. De bakomliggande värderingarna uppfattas som, eller framställs som, gemensamma och då straffrätten bygger på dessa värderingar bör också den vara gemensam. Fråga är om något som kan betecknas som ett ”pedagogiskt” uppfostringsarbete som avser att skapa ”en gemensam europeisk identitet”. Gemenskapen skapas genom gemensamma symboler, och också en gemensam strafflag har härvid ett symboliskt värde.
    Argument av detta slag har en framträdande position i den grönbok som gäller tillnärmning, ömsesidigt erkännande och verkställighet av straffrättsliga påföljder i Europeiska unionen (7 maj 2004). I grönboken konstateras bl.a.:24

Tillnärmningen i fråga om straffrättsliga påföljder kan tjäna flera syften, som kan kombineras sinsemellan. — För det första kan unionen ge ett symboliskt budskap genom att fastställa gemensamma bestämmelser om straffbarhet och gemensamma påföljder avseende vissa former av brottslighet. Tillnärmningen av påföljder kan bidra till att medborgarna känner att en gemensam rättvisesyn råder, vilket är ett av villkoren för att området med frihet, säkerhet och rättvisa kan förverkligas. Vidare kan det tydligt visa att vissa gärningar är oacceptabla och bestraffas på ett likvärdigt sätt överallt. […] En tillnärmning i fråga om att en viss handling skall vara straffbelagd samt att straffsatsen för brottet leder till ett effektivt likvärdigt skydd av medborgarna inom hela unionen mot ett fenomen som strider mot medlemsstaternas gemensamma principer och värderingar.25

Ett tredje skäl för att betona behovet av en gemensam EU-straffrätt utgörs av det mer generella politiska mönstret som man har kunnat iaktta

 

23 Pia Letto-Vanamo: From European History to European Future. Veijo Heiskanen & Kati Kulovesi: Function and Future of European Law. Proceedings of the International Conference on the Present State, rationality and Direction of European Legal Integration. Publications of the Faculty of Law. University of Helsinki. Helsinki 1999, s. 91–98. 24 s. 9. 25 Det skall noteras att också kravet på ökad effektivitet i brottsbekämpningen på grund av den förvärrade brottssituationen åberopas i grönboken som ett annat argument för en harmonisering av straff och andra påföljder för brott: ”Miniminormer inom EU bidrar också till att gärningsmännen (eller åtminstone vissa kategorier av gärningsmän, t.ex. inom den organiserade brottsligheten) inte drar fördel av att påföljderna är mycket skiftande i olika länder genom att röra sig mellan länderna för att undkomma lagföring eller straffverkställighet.”

870 Per Ole Träskman SvJT 2005 under de senaste decennierna varigenom ”kampen mot brottsligheten” lyfts fram som en tacknämlig form för populär politisk aktivitet. Kriminaliteten och de kriminella kan i politiska termer lätt beskrivas som ”den fiende” som bör bekämpas, och som vi alla ”goda” därför också skall bekämpa.26 När de faktiska (i första hand ekonomiska) förhållanden försämras, och därigenom också de realistiska möjligheterna för framgångsrika politiska initiativ på andra väsentliga samhälleliga områden, framför allt sådana som innebär social välfärdsutveckling, förbättrad sysselsättning eller utbildning etc., försämras, erbjuder den ”gemensamma kampen mot kriminalitet och de kriminella” en ofta använd lösning för ”nya” politiska initiativ. Kriminaliteten och de kriminella kan lätt definieras på ett sådant sätt att just brottsligheten framstår som ”en god fiende”,27 och den politiska debatten kan därför alltid, med användande av svepande formuleringar och tillspetsade påståenden ledas in på banor som gör att vissa politiska initiativ och program (i straffskärpande riktning) framstår både som nödvändiga och attraktiva.
    En sådan ”kamp mot brottsligheten” är inte unik för det politiska samarbetet i en EU-ram. Kampen mot brottsligheten intar en central ställning också i flera staters nationella politik, bl.a. i USA och England, och också i de nordiska staterna kan man särskilt under det senaste decenniet notera flera kriminalpolitiska initiativ som alla inneburit krav på ”tuffare tag mot brottsligheten.28 På EU-planet kan man lätt observera utslag av denna typ av kriminalpolitik i all den argumentation för att brottsbekämpningen skall vara gemensam som uttrycks i flera av dokumenten som gäller skapandet av ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. Argumentationen bygger på en ”konstruerad bild” av en ”gemensam fiende” som består av dem som är verksamma inom dem ”organiserade kriminaliteten”, av de verksamma inom den ”gränsöverskridande, internationella brottsligheten” och av alla de andra ”kriminella” som felaktigt utnyttjar EU:s ökade friheter.

 

Finns det några faror förbundna med att den nya kriminalpolitiken är europeisk?
Gemensamma brottskontrollerande åtgärder på ett internationellt plan är inte någon ny företeelse. Det internationella samarbetet på

 

26 Notera det språkbruk som tämligen konsekvent används i de dokument som gäller arbetet med brottsfrågor inom EU. Det centrala orden och uttrycken är ”brottsbekämpning”, ”kamp mot brottsligheten” etc., inte ”brottskontroll” eller motsvarande. 27 Beteckningen ”den gode fienden” som ett kriminalpolitiskt begrepp myntades av Nils Christie och Kettil Bruun som en del av den straffrättsliga kontrollen av narkotika. Nils Christie & Kettil Bruun: Den gode fiende. Narkotikapolitikk i Norden. Oslo, Bergen, Stavangwer, Tromsö 1985. 28 Vagn Greve: Får eller ulve. JFT 2004, s. 294–310; Per Ole Träskman & Britta Kyvsgaard: Vem eller vad styr straffrättspolitiken? Flores juris et legum. Festskrift till Nils Jareborg. Uppsala 2002, s. 607–636.

SvJT 2005 Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken? 871 detta område har pågått under flera sekel och utgjort viktiga delar av bl.a. arbetet inom de stora internationella organisationerna som Nationernas Förbund, Förenta Nationerna och Europarådet. Gemensamma gränsöverskridande insatser mot brottsligheten är både nödvändiga och positiva. Detta gäller i grunden också det kriminal- och rättspolitiska arbetet inom EU. Men trots detta finns det vissa negativa drag och vissa hotbilder då det gäller den europeiska kriminalpolitiken som förtjänar att bli uppmärksammade. Dessa är väsentligen en följd av att utrymmet för nationell kriminalpolitik och för nationella överväganden minskar i takt med att den europeiska kriminalpolitiken tar över.29 För det första kan de kriminalpolitiska åtgärder som genomförs på EU-planet i vissa avseenden innebära minskad frihet, särskild för människor i stater där de medborgerliga fri- och rättigheterna av tradition är omfattade och där den personliga integriteten värnas starkt. Ställd på sin spets blir den komplexa frågan om det är möjligt att skapa ”ökad frihet” genom att i vissa avseenden begränsa människornas frihet.
    Flera av de åtgärder som genomförts inom EU har inneburit begränsningar av personlig integritet eller av individuella friheter. Detta gäller bl.a. två av de mest centrala formerna för samarbete, nämligen Schengensamarbetet och Europolsamarbetet. De registrerings- och övervakningssystem som har utbyggts inom ramen för dessa samarbetsformer har också kritiserats, ibland till och med mycket starkt.30 Den ”nordiska” uppfattningen om föreningsfrihet och yttrandefrihet har ibland kommit att vara på kollisionskurs när det gäller europeiska åtgärder för att bekämpa brott som begås genom organisationer eller med användning av massmedia. Problematiska i detta avseende är t.ex. förverkligandet av den gemensamma åtgärden att göra deltagandet i en kriminell organisation till ett brott,31 kravet på att ledarskap i en kriminell organisation skall vara ett särskilt brott i förslaget till rambeslut om bekämpning av organiserad brottslighet32 och krav på att vissa slags uttalanden — t.ex. uttalanden som innebär att existensen av nazistiska koncentrations- och förintelseläger under andra världskriget förnekas — skall vara kriminella. Också kriminaliseringen av olika slags information och fastställandet av straffrättslig jurisdiktion över brott som består i yttranden som sprids på Internet har

 

29 Per Ole Träskman: En gemensam europeisk strafflag begränsar nationell kriminalpolitik. BRÅ-Rapport 1999:9. 8 reflektioner om kriminalpolitik. Stockholm 1999, s 118–139. 30 Se t.ex. Thomas Mathiesen: Globaliseringen av kontroll: Fremveksten av registrerings- og overvåkningssystemer i Europa. NTfK 2000, s. 203–220. 31 Se SOU 2000:88. Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuell, m.m. — straffansvarets räckvidd, särskilt s. 135–147. 32 Förslag till rådets rambeslut om bekämpande av organiserad brottslighet artikel 2.

872 Per Ole Träskman SvJT 2005 vållat problem på grund av de begränsningar av yttrandefriheten som detta kan medföra.33 Det kriminalpolitiska arbete som utförts och de straffrättsliga åtgärder som genomförts inom ramen för EU-samarbetet har varit tämligen ensidigt inriktade på kriminalisering av vissa gärningar och krav på tillräckligt stränga straff och andra straffrättsliga påföljder för dessa gärningar. Däremot har EU:s kriminalpolitiska arbete bara i skäligen begränsad omfattning varit inriktat mot brottsprevention. Detta bör anses vara uttryck för en snedvriden uppfattning om vad som utmärker en god kriminalpolitik.34 I Norden har kontrollen av brottsligheten sedan flera decennier uppfattas vara en integrerad del av samhällspolitiken i stort. Vad som har betonats är att kriminalpolitiken utgör en del av den allmänna samhällspolitiken och därigenom också av den mer omfattande kontrollpolitiken. Frågan om när det finns skäl att kriminalisera en viss gärning och frågan om vilken straffskala som skall fogas till ett visst brott är bara en begränsad del av kriminalpolitiken. Det finns en klar skillnad mellan denna del, straffrättspolitiken, och kriminalpolitiken i stort.
    Ett sådant brett synsätt på kontrollen av brottsligheten förefaller vara främmande för de kriminalpolitiska beslut som tagits i EUsammanhang. De viktigaste EU-besluten på kriminalpolitikens område har gällt den reaktiva kontrollen av brott och en utbyggnad av den materiella straffrätten genom kriminaliseringar och krav på stränga brottspåföljder.35 Intill nu har det inte funnits någon gemensam kriminalpolitik i Europa. Den nationella kriminalpolitik som bedrivs i skilda stater har varierat. På ett europeiskt plan finns det knappast något enhetligt allmänt rättsmedvetande förutom när det gäller vissa av de rättsliga grund-

 

33 Se Karin Cornils: Die territorialen Grenzen der Strafgerichtsbarkeit und Internet; Thomas Weigend: Unbegrenzte Freiheit oder grensenlose Strafbarkeit im Internet?; Christoffer Wong: Criminal Jurisdiction over Internet Crimes och Per Ole Träskman: Internet and crime, alla i Gerhard Hohloch (Hrsg.): Recht und Internet. Arbeiten zur Rechtsvergleichung 197. Baden-Baden 2001, s. 71–120. Se också Ragnar Tómas Árnason: Yttrandefrihet på Internet. Förhandlingarna vid Det 36 nordiska juristmötet i Helsingfors 15–17 augusti 2002. Del II. Utgivna av lokalstyrelsen för Finland. Helsingfors 2003, s. 263–271. 34 Se också Per Ole Träskman: A Good Criminal Policy is More than Just New Law. Veijo Heiskanen & Kati Kulovesi (Edit.): Function and Future of European Law. Proceedings of the International Conference on the Present State, rationality and Direction of European Legal Integration. Publications of the Faculty of Law. University of Helsinki. Helsinki 1999, s. 207–220. 35 Se också Per Ole Träskman: Rules of the Corpus Juris for Sanctions. Analysis of the Specification. Barbara Huber (Hrsg.): Das Corpus Juris als Grundlage eines Europäischen Strafrechts. Beiträge und Materialien aus dem Max-Planck-Institut für ausländisches und internationals Strafrecht Freiburg. Band 87. Freiburg 2000, s. 225–234, samt Kimmo Nuotio: Should Criminal Law be our Common European Concern? Veijo Heiskanen & Kati Kulovesi (Edit.): Function and Future of European Law. Proceedings of the International Conference on the Present State, rationality and Direction of European Legal Integration. Publications of the Faculty of Law. University of Helsinki. Helsinki 1999, s. 221–231.

SvJT 2005 Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken? 873 frågorna.36 Då det gäller uppfattningen om vad som utmärker en god kriminalpolitik finns det betydande variationer. De teorier eller ideologier som utgör grunden både för besluten som gäller kriminalisering av vissa gärningar som brott och fastställandet av straffskalorna för dessa varierar. Också uppfattningarna om hur straff- och påföljdssystemen skall struktureras varierar. Vissa stater betonar betydelsen av att straffen verkligen skall vara stränga, avskräckande eller inkapaciterande mycket starkt, medan man i andra stater har en större tilltro till vård och behandling. I ett europeiskt perspektiv innebär sådana skillnader dess värre vanligen att de gemensamma åtgärderna leder till en stark ökning av repressionen i sådana stater som medvetet valt en mer moderat kriminalpolitisk linje. En europeisering av kriminalpolitiken utgör en stark risk för ökad repression särskilt i de nordiska medlemsländerna.
    Man får en viss bild av repressionsnivån i en stat genom att se på fångtalet. Inom EU har medlemsstaterna i dag följande fångtal (antal fångar per 100 000 av befolkningen), ordnade från det lägsta till det högsta.37

 

Slovenien 56

Danmark 70

Finland 71

Nordirland 71

Sverige 81

Grekland 82

Irland 85

Belgien 88

Frankrike 91

Italien 98

Österrike 106

Nederländerna 123 Portugal 125 Skotland 130 Spanien 140 England & Wales 142 Luxemburg 144 Slovakien 165 Ungern 165 Tjeckien 188 Polen 209

 

36 Jfr Ursula Nelles: Steps Towards Harmonisation — Steps Towards Friction. Kauko Aromaa & Sami Nevala (Edit.): Crime and Crime Control in an Integrated Europe. Plenary presentations held at the Third Annual Conference of the European Society of Criminology. HEUNI Publication 44. Helsinki 2003, s. 75– 84. 37 Uppgifterna är hämtade hos International Centre for Prison Studies, http:// www.kcl.ac.uk/depsta/rel/icps/worldbrief/world_brief.html.

874 Per Ole Träskman SvJT 2005 Litauen 234 Lettland 337 Estland 339

 

Uppgifterna visar på den stora variation som finns inom EU då det gäller användningen av fängelsestraff och därigenom också på grundläggande olikheter inom kriminalpolitiken. Fångtalet i de nordiska medlemsstaterna är lågt — klart under genomsnittet inom EU — och också annan information visar att straffen i dessa länder i allmänhet ligger lägre än i de flesta andra medlemsstater.38 Vid en europeisk harmonisering av straffskalorna för enskilda brott, av bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval samt av det straffrättsliga påföljssystemet i det hela medför detta ett tryck på straffskärpning i Norden. Detta har redan kommit till uttryck i de rambeslut som innehåller krav på ett minimum för straffmaximum. Tydligast visas detta i genomförandet av rambeslutet om terroristbekämpning.
    Rambeslutet om bekämpande av terrorism förutsätter att vissa av brotten som beskrivs i rambeslutet skall beläggas med ”ett frihetsstraff med ett maximistraff på minst 15 år”. Då rambeslutet omvandlades till svensk rätt genom lagen (2003:148) om straff för terroristbrott ledde detta krav till att fängelse på livstid intogs i straffskalan för alla de 19 brottstyper som uppräknas i lagens 3 § för terroristbrottet i dess normalform, dvs. då brottet inte är ”mindre grovt”.
    En starkt bidragande orsak till att den europeiska kriminalpolitiken tenderar att öka repressionen är dess fokus på effektivitet. Detta kan förmodligen, som Linda Gröning har gjort, förklaras på följande sätt:39

En underliggande förklaring till att fokus på effektivitet i brottsbekämpningen blir så framträdande är svårigheten att förena medlemsstaternas olika intressen och syn på brottsproblematik och brottshantering. Medlemsstaterna företräder ett antal olika åsikter om vad som bör prioriteras i straffrättsligt hänseende. Därför tenderar fokus i beslutsfattandet i flera avseenden vara att framhäva sin åsikt om hur brott bör bekämpas effektivt, i stället för att inta en mera restriktiv hållning. Vid enandet om gemensamma straffbestämmelser kan detta leda till att kollektiva intressen prioriteras på bekostnad av ett beaktande av värdet av individens autonomi. Det torde vara enklare att träffa överenskommelser om att kriminalisera handlingar än att

 

38 Per Ole Träskman: Påföljd, proportionalitet och prioritering av samhällsstraff. SvJT 2003, s. 173–194, särskilt s. 177–181; Kimmo Nuotio: Harmonisering av straff inom Europeiska unionen. Rapportunderlåtelse, åtalsunderlåtelse, påföljdseftergift etc. som en del av straffsystemen i Norden. NSfK:s kontaktseminarium, Lunds universitet, 2002, s. 24–29; Nicola Padfield: Harmonising of Sentencing: Will it Encourage a Principled Approach? Kauko Aromaa & Sami Nevala (Edit.): Crime and Crime Control in an Integrated Europe. Plenary presentations held at the Third Annual Conference of the European Society of Criminology. HEUNI Publication 44. Helsinki 2003, s. 85–91. 39 Linda Gröning a.a., s. 22; Se också Vagn Greve: Criminal Law in the 21st Century. Peter Blume (ED.): Legal Issues at the Dawn of the New Millenium. Copenhagen 2000, s. 48–50.

SvJT 2005 Vad gör vi med den europeiska kriminalpolitiken? 875 avkriminalisera dem. Det är symptomatiskt att de brottsbekämpande åtgärder som är aktuella i dagsläget i det straffrättsliga samarbetet utmärks av krav på straffskärpningar för skilda typer av brott.

 

Vad gör vi med Europeisk kriminalpolitik?
Det europeiska straffsystemet och den europeiska kriminalpolitiken är en realitet som vi bör lära oss att leva med. Detta innebär att den kriminalpolitiska diskussionen har fått en ny dimension, men detta får inte innebära att alla gamla värderingar och ideologier från den nationella kriminalpolitiken kastas över bord. Vad som behövs för de kriminalpolitiska besluten, både på det nationella och det europeiska planet, är att besluten också i fortsättningen tas med rationalitet och humanitet som ledstjärnor. Vi skall föra en normal kriminalpolitisk debatt för att se på vad som är gott och vad som är dåligt, vad som kan genomföras genom en nationell reglering och när det faktiskt behövs beslut som är gemensamma för hela EU. Detta innebär bl.a. följande.40 Det är viktigt att den empiriska, kriminologiska forskningen förstärks och inriktas mer på komparativ europeisk forskning. Ofta framförs påståenden om att verkligheten kräver den ena eller den andra åtgärden, utan att det finns några verifierade empiriska belägg för detta i objektiv forskning. Det är viktigt att det kriminalpreventiva arbetet förstärks. Den repression som hittills har utmärkt den europeiska kriminalpolitiken bör ersättas med en mer framåtriktad brottsprevention som går utanför ramarna för vad som kan uppnås genom ny- och uppkriminaliseringar. Samt sist och slutligen: en viss harmonisering av strafflagstiftningen är nödvändig och positiv för att uppnå ökad gemenskap, liksom även ömsesidigt erkännande av domar och andra rättsliga beslut. Men åtgärder i denna riktning bör alltid bygga på rationella överväganden med beaktande av traditionella människorättsgarantier och inte bara på politiska hugskott.

 

40 Se också Raimo Lahti: Straffrättsligt samarbete i EU:s tredje pelare — något att sträva efter? Förhandlingarna vid Det 36 nordiska juristmötet i Helsingfors 15–17 augusti 2002. Del I. Utgivna av lokalstyrelsen för Finland. Helsingfors 2002, s. 433–444 och Per Ole Träskman: Straffrättsligt samarbete i EU:s tredje pelare — något att sträva efter? Förhandlingarna vid Det 36 nordiska juristmötet i Helsingfors 15–17 augusti 2002. Del II. Utgivna av lokalstyrelsen för Finland. Helsingfors 2003, s. 462–469.