Hotet från hotbilderna

Av generaldirektören JAN ANDERSSON

Hot och svenska intressen
När jag tackade ja till att medverka med ett inlägg här på Häringesymposiet, var min första tanke att närmare beskriva utgångspunkterna och resultaten från något eller några av de forsknings- och utvecklingsprojekt som vi arbetar med på Brottsförebyggande rådet (Brå). Flera av dem handlar just om att titta närmare på hotbilder mot svenska samhälleliga intressen. Till exempel en empirisk studie av organisationsgraden hos den organiserade narkotikabrottsligheten, och en om förekomsten av hot, våld och trakasserier mot rättsväsendets personal som syftar till att påverka myndighetsövningen och myndigheternas funktionssätt.
    Jag skulle också ha kunnat redogöra för en pågående omvärldsanalys som handlar om att studera nyckelpersoners betydelse som en säkerhetsmässig måltavla för gärningspersoner eller små grupperingar som vill påverka samhällsviktiga funktioner. Vidare skulle jag ha kunnat diskutera en förhållandevis välgrundad hypotes om konsekvenserna av att brottsligheten går allt längre upp i åldrarna.
    Men jag valde att inleda om ett annat hot; nämligen hotet från alla hotbilder. Eller uttryckt på ett annat sätt: Att det finns en risk med för många råd och för litet rön.

Många hotbilder är det…
För några veckor sedan fick jag en inbjudan till Sveriges säkerhetsting i Eskilstuna, ett arrangemang som numer anordnas av Fortifikationsverket. I inbjudan står följande:

”Varje dag möter vi hot mot vår säkerhet. Det kan vara saker vi upplever i vardagen, inslag på TV-nyheterna eller händelser i något land inte allt för långt bort. Säkerhetsrisker finns i stort och smått. Men en sak har de gemensamt — de måste tas på allvar”.

Det är naturligtvis svårt att ifrågasätta påståendet om att hot skall tas på allvar, men jag vill ändå pröva tanken att det inte är alldeles självklart och att det till och med kan finnas en risk, eller ett hot om man så vill, mot ett samhälleligt intresse, om alla hotbilder som levereras också ska tas på det allvar som leverantörerna så ofta kräver. Det intresse jag syftar på är en sammanhållen och rationell kriminalpolitik.
    Om vi med begreppet hotbild avser en identifiering av någon om något samhällsfarligt, som ännu inte inträffat, men som beskrivs som

överhängande och som kräver motåtgärder ganska omgående1, så handlar det om ett i det närmaste oändligt antal bilder som vi har att förhålla oss till idag. Och detta gäller även om vi avgränsar bildspelet till hoten inom det kriminalpolitiska fältet.
    Den organiserade brottslighetens utbredning är en sådan hotbild, ibland beskrivet i termer av maffia-organiserade grupperingar. Inte sällan handlar det om rysk organiserad brottslighet. En annan bild är hotet från cyberkriminaliteten, och det kan vara allt från vad en överbevågad hacker kan utföra när han låst in sig i pojkrummet, till angrepp mot hela vårt finansiella system. Ett tredje hot är terrorismen.
    Många gånger kopplas dessa tre hotbilder ihop till en sammansatt bild, där den organiserade brottsligheten finansierar terrorister som består av grupper långt bort som i sin tur utnyttjar Internet och annan cyberteknik för sina syften.
    I hotbildsdokument hittar vi också miljöhot, bland annat i spåren av handel med utsläppsrätter, liksom systemhotande brottslighet som konkret kan handla om hot och våld mot rättsväsendets personal. Till detta kan vi lägga nynazismens och vitmaktvärldens påstådda utbredning liksom hotet om att MC-gängen inte bara begår allvarlig brottslighet utan också tar över företag som kan utnyttjas som fasad för mer avancerad ekonomisk kriminalitet.
    Hotet kan också komma från rättsväsendets myndigheter: Aktuellt nu är det förmodade hotet mot integriteten om vi i bekämpningsarsenalen mot den organiserade brottsligheten tillåter rättsväsendet att utnyttja tekniska hjälpmedel som till exempel buggning.
    På en annan nivå kanske, finner vi hotet om en kraftigt stigande brottslighet som en följd av att polisstationerna blir färre, att brottsligheten går allt längre ned i åldrarna, att barnmisshandeln ökar vilket i sin tur skapar ökad nyrekrytering till kriminella livsstilar. Och sen har vi den ständigt tickande bomben i våra förorter.
    Jag stannar uppräkningen här men skulle naturligtvis kunna hålla på ett bra tag till. Uppräkningen är inte på något sätt avsedd att förringa dessa bilder, de är avsedda att illustrera bredden och mängden av hotbilder. Kanske någon tycker att jag lägger för mycket i begreppet hotbild, att det är en blandning av stort och smått. Att två närpoliser uttalar sig på TV-nyheterna och skriver ett debattinlägg i DN om att ungdomsbrottslingarna kommer att ta över gator och torg i det fall närpolisstationer läggs ned, ska det verkligen kvalificera som en hotbild? Jag håller naturligtvis med om att den hotbilden på många sätt är av en annan karaktär, bland annat avseende ambitionsnivån, jämfört med den om terrorismhotet och hotet från den organiserade brottsligheten.

1 Om definitioner av hotbilder, se Eriksson, J. (2004): Kampen om hotbilden. Rutin och drama i svensk säkerhetspolitik. Stockholm: Santérus.

Men samtidigt finns det gemensamma nämnare, bland annat att det handlar om hotbilder som förmedlas av vad som uppfattas som auktoriteter, bilderna har dramatiska förtecken, de gör sig ofta bra i media och det avkrävs leverans av åtgärder. Och det ska gå fort! Och det är mängden och bredden som är det bekymmersamma, och hur vi förhåller oss till hoten och till kraven på leverans av åtgärder.

…och de verkar ha ändrat karaktär.
Utan att empiriskt kunna föra det i bevis här och nu, så är det ju min och, som jag uppfattar det, många andras uppfattning att de kriminalpolitiska frågorna har fått allt större betydelse under de senaste årtiondena. Att mediabevakningen är intensiv kring frågor om brott och straff känner vi alla till, och en allt större del av utrymmet i till exempel våra dagstidningar rör just brottsligheten. Kriminalpolitik är också en viktig fråga för de politiska partierna. På den lokala nivån ser vi att såväl enskilda som yrkespersoner och föreningar samlas kring frågor som berör brottsligheten, till exempel i kvinnojourer, brottsofferjourer, grannsamverkan och lokala brottsförebyggande råd.
    Såväl svenska som forskare från andra länder har hävdat att ett viktigt och grundläggande skäl till det ökande engagemanget, är att brottsligheten och brottsofferfrågorna är exempel på några få företeelser som kan förena de flesta människor i ett samhälle som bygger på allt färre gemensamma värdegrunder. Det har också hävdats att brottsoffrens allt starkare ställning har inneburit att kriminalpolitiken fått ett större känslomässigt innehåll än tidigare, att den blivit mer moralisk och mindre pragmatisk.2 Följden av denna utveckling är att olika intressegrupper och ”policyentreprenörer”, eller lobbyister om man så vill, driver sina frågor utan egentligt annat intresse än att just deras frågor skall komma högst upp på agendan. Detta gynnar sådan brottslighet som är enkel att beskriva, som kännetecknas av dramatiska förtecken och som fungerar att beskrivas i medierna.
    En metod som används för att lyfta fram frågor är ju just att leverera hotbilder eller som det ibland kallas; omvärldsanalyser. En sådan ger intryck av att nästan vara vetenskaplig. Om det är teoretiskt möjligt att en extrempolitisk gruppering exempelvis slår ut hela landets kraftförsörjning blir det också ett hot. Om ett avancerat cyberbrott har skett någonstans i världen kan det ju också ske här. Det blir då ett hot. På det sättet kan vi rada upp det ena hotet efter det andra.
    Den mediala granskningen av politikers initiativ och myndigheters arbete är omfattanden och det finns väl inte mycket som talar för att det skulle avta. Trycket kan därför komma att öka på politiker och myndigheter att agera och visa handlingskraft. För tänk om något in-

2 Bland annat i Tham, H. (2001): Brottsoffrets uppkomst och framtid. I: Åkerström, M. och Sahlin, I. (red): Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur.

träffar och riksdag, regeringen, myndighetschefer och andra inte vidtagit de mått och steg som utkrävts av hotbildskonstruktören. Denne kommer då att få stort utrymme i media för att konstatera: ”Vad var det jag sa! Detta skulle aldrig hänt om de ansvariga lyssnat på just mig”.
    Det finns därför en risk för att beslutsfattare i lagom dos försöker leva upp till de krav som hotbilderna reser och att det sker på ett okritiskt sätt. Hotbildskonstruktörerna kräver leverans och det finns hyggligt stora möjligheter att det också är leverans de kommer att få. Det finns därför en risk för snabba utspel och symbolmässiga åtgärder. Resursallokeringen riskerar att mer bestämmas av styrkan och kanske röstläget hos hotbildsleverantören och mindre av vad som egentligen är de kritiska hoten. Det blir då ett hot att resurserna inte styrs mot de hot som är de mest sannolika eller leder till störst skada. På vissa problemområden kommer krav att resas som närmast kan beskrivas som en överreaktion från samhällets sida medan andra områden riskerar att försummas.

Ytterligare ett ogräs i rabatten?
Den här utvecklingen som jag skissar upp är något som uppmärksammats betydligt mer internationellt än vad jag uppfattar att den gjort i Sverige. Ibland används numer begreppet hotbildsindustrin för att karaktärisera det jag har försökt beskriva ovan. Man pekar på att det vuxit fram en betydande konsultmarknad på hotbildsområdet3 och att detta riskerar medföra att hotbilderna mer produceras efter beställarens intressen av resultat än intressanta resultat. Vidare anses det som problematiskt att den normativa (dvs. värderingsbaserade) sidan av hotbilden får allt större genomslag på bekostnad av den empiriska (dvs. den faktabaserade) sidan4. Visserligen är kunskapen om teoretiska och tekniska möjligheter till förstörelse eller brott nödvändig, men isolerat säger det inte särskilt mycket om hur vi bör skydda oss. Exempelvis innehåller svenska militära förråd vapen, ammunition och sprängmedel som skulle kunna användas för att ringa in och beskjuta Stockholms innerstad. För att genomföra något sådant krävs dock inte bara de tekniska förutsättningarna utan även starka motiv hos människor som är beredda att utföra dessa dåd för att uppnå de syften som motiven stakat ut. Till detta kommer resurser, inte enbart tillgång till själva vapnen utan också kompetens, personal, samband, skydd av egen verksamhet etc. Motiv och tillfälle måste således kunna förenas samtidigt som verksamheten ska kunna bedrivas utan att myndigheter och andra upptäcker de planerade dåden och därmed ingriper. Det krävs en rad faktorer för att ett tekniskt möjligt hot ska kunna realiseras.

3 Van Duyne, P: State of the art — a critical review of existing data on organised crime. Paper at EU Forum of Organised Crime: Measuring Organised Crime. Brussels, February 7, 2006. 4 För en diskussion, se Eriksson, J. (2004): Kampen om hotbilden. Rutin och drama i svensk säkerhetspolitik. Stockholm: Santérus.

På samma sätt kan man resonera kring frågan om till exempel hotet mot integriteten av att polisen får utökade möjligheter till buggning och hemlig telefonavlyssning. Visst finns de tekniska möjligheterna för missbruk och visst skulle missbruk ha negativa konsekvenser, Men jag saknar en empiriskt grundad sannolikhetskalkyl där syfte, motiv, resurser och kompetens för att missbruka den tekniska möjligheten till skada för integriteten vägs in.
    Vad jag sagt illustrerar behovet av att minska utrymmet för spekulation. Ett empiriskt underlag är också av betydelse för att göra prioriteringar. Det är naturligtvis inte möjligt att uppnå ett fullgott skydd mot alla de teoretiskt och tekniskt möjliga hot som finns mot viktiga samhällsfunktioner. För att kunna prioritera rätt är det därför nödvändigt med kunskap, inte bara om vilka angrepp som är möjliga, utan även vilka som är realistiska att inträffa.
    Jag valde alltså att inleda om hotet från alla hotbilder. Eller uttryckt på ett annat sätt: Att det finns en risk med för många råd och för litet rön. Sålunda har jag nu bidragit till denna flora av hotbilder. Kanske vi i den följande diskussionen kan komma fram till om vad jag bidragit med är ytterligare ett ogräs i rabatten eller inte.