Rättssäkerhet och integritet — hur ser det ut i Sverige?

Tankar ur ett åklagarperspektiv


Av vice chefsåklagaren A
GNETHA HILDING QVARNSTRÖM

Med ca 20 års erfarenhet av åklagararbete i Stockholm tycker jag mig ha märkt att det blir vanligare och vanligare med svår och grov brottslighet som skall utredas. Den typen av brottslighet, dvs. t.ex. grov narkotikabrottslighet och grova våldsbrott, har i och för sig funnits tidigare, men är vanligare nu. Världen har krympt och EU-samarbetet på det rättsliga området har verkligen satt spår i åklagarväsendets verksamhet. I takt med att brotten blivit grövre och mer komplicerade, som en följd av teknik- och telefoniutvecklingen, därtill mer internationella, krävs av oss, rättsvårdande myndigheter, att vi med kraft tar oss an dem, det är vi dessutom skyldiga att göra. Vi har den absoluta åtalsplikten, av den följer en absolut utredningsplikt. Hur gör vi då när vi skall ta oss an brotten? Vi använder den lagstiftning som finns för att utreda brott och, i möjligast mån, förhindra att fullbordanspunkten nås när misstankar om förberedelse- eller stämplingsbrott finns. Att utreda grov och komplicerad brottslighet där ”motståndaren”, den misstänkte är yrkeskriminell eller del av stort internationellt nätverk, är inte enkelt. Lagstiftaren har tänkt sig att för utredande av brott skall tillhandahållas diverse verktyg och vissa finns redan idag, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning, för att nämna några, dvs. de hemliga tvångsmedlen. Min erfarenhet säger mig att lejonparten av de utredningar om misstänkta grova narkotikabrott, grov narkotikasmuggling, människohandel och ”vanlig” grov våldsbrottslighet som handlagts, hade i många fall inte lett till någon framgång utan användande av nämnda hemliga tvångsmedel. Även i relation till andra länder, menar jag att vi måste ha lagstiftning som tillhandahåller denna möjlighet. Vi har lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, vilken radar upp de åtgärder som vi kan vara andra behjälpliga med. Där finns de hemliga tvångsmedlen listade och jag utgår ifrån att andra länder tar för givet att Sverige har lagstiftning om tvångsmedel i sådan utsträckning att meningsfulla polisutredningar kan bedrivas angående grova brott, även när det finns intressen som sträcker sig över flera landsgränser. Om denna lagstiftning saknas finns risken att Sverige blir ett ”Safe haven”.
    I olika sammanhang som tvångsmedel diskuteras och kritiseras
från olika håll, hör jag t.ex. aldrig kritikerna ge egna förslag på spaningsmetoder eller utredningsåtgärder som skulle kunna ersätta de tvångsmedel som är föremål för diskussion. Att konstatera att använ-

SvJT 2007 Rättssäkerhet och integritet — hur ser det ut i Sverige? 137 dande av tvångsmedel är integritetskränkande och stanna där, framstår för mig som ett alldeles för enkelt sätt att se på problematiken, speciellt som jag vet hur effektivt det är med hemliga tvångsmedel i brottsutredande och brottsuppklarande syfte. Debatten om integritet har tyvärr hamnat lite snett. Jag tycker att det blandas friskt mellan äpplen och päron, då hemlig teleavlyssning och registrering av fordon för uttag av s.k. trängselskatt nämns i samma andetag, som exempel på att vi går mot ett samhälle med mer och mer kontroll av medborgarna.
    Laglydiga medborgare som betalar för att ha ett fungerande rättsvä
sende, och som kanske vid något tillfälle drabbas av brott, bör rimligen kräva av oss, polis och åklagare, att vi gör allt som står i vår makt för att utreda och möjliggöra lagföring av brott. Hemliga tvångsmedel är en nödvändig förutsättning för det. Vi har idag hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Erfarenheterna från dess användande är goda i så motto att det för utredningar framåt och skapar bevis om brott. I en tid då nya tekniker för kommunikation hela tiden utvecklas och användandet av teknik för kommunikation mellan människor bara ökar, nationellt som internationellt, menar jag att lagstiftaren måste följa med i denna utveckling. Utökning av tvångsmedelsanvändandet diskuteras och nya hemliga tvångsmedel är kanske på gång. Jag tror att man kan säga att det i princip är ”samma människor” som tidigare som kommer att bli föremål för de eventuella nya tvångsmedel, bara att tvångsmedlet riktar sig mot annan teknik och använder ny teknik. Yrkeskriminella talar i telefon, i mobiltelefon och kommunicerar via dator. Detta måste vi anpassa oss till.
    Hemlig rumsavlyssning, ”buggning”, ett tvångsmedel som varit fö
remål för mycken diskussion och mycket utredande kommer, om jag får önska, att bli en realitet under nästkommande år. Likaså finns det anledning tro att lagstiftning om användande av hemliga tvångsmedel för att förhindra brott också kommer att träda i kraft under nästa år. Dessa båda lagstiftningar har varit, och är alltjämt, föremål för livlig diskussion, kanske inte så mycket om sin effektivitet i det brottsförebyggande arbetet, utan fastmer såvitt avser inslagen av integritetskränkning. Denna debatt är förståelig och nödvändig, och förmodligen en förutsättning för ny och ingripande lagstiftning om något så känsligt som hemliga tvångsmedel.
    Genom att ”titta” bakåt kan man få en bild, eller uppfattning, om
framtiden. Som jag ser det finns det tyvärr ingen grund för antaganden om att brotten i framtiden skulle vara mindre grova, mer nationella, mindre komplicerade eller komplexa än idag. Hur möter vi då det som komma ska? Ja, endast genom kraftfulla åtgärder med verkningsfulla instrument från flera håll. Som åklagare, och polis, har man en arbetsuppgift som går ut på att utreda begångna brott, oavsett om de är fullbordade eller i något stadium dessförinnan.

138 Agnetha Hilding Qvarnström SvJT 2007 När det gäller den s.k. buggningen tror jag att det är ett mycket effektivt sätt att skaffa bevis om grova brott. Detta tror jag alla är överens om och erfarenheter från andra länder visar på tvångsmedlets effektivitet. Jag tror mig veta att i princip alla länder i EU, undantaget ett fåtal, har sådan här lagstiftning. När det gäller dess användning tror jag inte att det kommer att användas mer än undantagsvis då dess installation kräver en hel del och brottskatalogen för buggning är mindre än för redan existerande hemliga tvångsmedel. Jag ser framför mig att det största användningsområdet kommer att bli s.k. buggning av bilar och kanske hotellrum. Bostäder får nog betraktas som i princip ”svårbuggade”.
    Lagen om preventiva tvångsmedel, att använda sig av hemlig teleav
lyssning, hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning som åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, kommer också att bli ett verkningsfullt instrument, ett effektivt vapen i kampen mot den grova brottsligheten, den typ av brott som vi helst ser att vi kan förhindra innan planerna överhuvud sätts i verket.
    Vi vet idag av erfarenhet när de hemliga tvångsmedlen har hjälpt
oss att föra utredningar om brott framåt och det konkreta resultatet av dess användande. Mord har klarats ut, stora utredningar avseende rån och förberedelse till terroristbrott etc., bl.a. med kriminella grupperingar, har varit framgångsrika.
    Med de nya tvångsmedlen — vad kan man förutse skall hända, på
vilket vis kan de hjälpa oss att komma framåt i brottsbekämpningen? Kriminella som planerar brott, eller begår brott har kontakt med andra. Att telefonavlyssning och telefonövervakning sker är bekant för många av dem, vilket ger den konsekvensen att brott planeras vid möten i bilar och på andra platser, i lokaler, i hotellrum. Jag tänker exempelvis på kriminella MC-gäng med Göteborg och två bilbomber i färskt minne. Att inte få tillgång till viktig information för att kunna hindra eller uppdaga brott känns mycket otillfredsställande och frustrerande. När det gäller terroristbrott och den ”cellstruktur” som verkar råda för dem som är misstänkta i dessa sammanhang, t.ex. ”Odensegruppen” i Danmark med sin bombtillverkning, måste annan teknik till för att komma åt information om pågående planering och förberedelse av brott. Just när det gäller terrorism och hotet om brottslighet kopplad till det, känner jag för egen del att brottsbekämpningen står inför stora problem då fenomenet är förhållandevis nytt och mycket internationellt samt en brottslighet med ny typ av kriminella där risken för långvariga straff vid upptäckt inte avskräcker gärningsmännen, om de överlever attentaten. Helt nyligen har människor frihetsberövats i Norge med anledning av misstanke om förberedelse till terroristbrott, och så vitt jag förstår blev viss information om bl.a. ett attentat riktat mot den israeliske ambassadören i Oslo känt tack vare ”buggning” av misstänkts bil. I övrigt skulle Israels och

SvJT 2007 Rättssäkerhet och integritet — hur ser det ut i Sverige? 139 USA:s ambassader utsättas för någon form av attentat, därtill en synagoga i Oslo.
    När det gäller integritetsaspekten tycker jag att det finns anled
ning att betrakta den på olika sätt beroende på vilket tvångsmedel man talar om. Hemlig teleövervakning, dvs. uppgifter om var någon befinner sig, eller befunnit sig, vid en given tidpunkt när vederbörande ringt bör rimligen vara mindre integritetskränkande uppgifter än den information som hemlig teleavlyssning ger då samtal avlyssnas. Hemlig kameraövervakning så som lagstiftning ser ut i Sverige får i princip bara avse en plats där misstänkt kan tänkas uppehålla sig, dvs. vi har en förundersökning och en utpekad misstänkt. Detta tvångsmedel bör rimligen anses mindre integritetskränkande än teleavlyssning, men mer än teleövervakning. I detta sammanhang vill jag bara påminna om till vilken hjälp Londons myckna kameraövervakning var, en övervakning som sträcker sig mycket längre än vad som är möjligt i Sverige. Den kameraövervakningen hjälpte polisen att utreda bombattentaten i juli 2005. Även utredningen kring mordet på Anna Lindh hade hjälp av uppgifter från kameraövervakning. Detta är fakta som skall läggas i ena vågskålen när vi tittar på integritetsfrågan.
    För framtiden skulle jag vilja se en lagstiftning på detta område
som är mer teknikneutral. Idag kan man kommunicera genom att tala i fast telefon, mobiltelefon och via dator. Vi skriver brev på traditionellt sätt och vi ”mailar”. Var de tekniska gränserna går för vad vi kan göra är jag inte människa att förutse, men att ständigt behöva ändra lagstiftningen gör det tungrott att arbeta.
    Jag tycker att det är bra att man på olika sätt bevakar intrånget i den
personliga integriteten vid användande av hemliga tvångsmedel. Tvångsmedlen är endast tänkta och avsedda för vissa brott, allvarliga brott ofta med starka målsägandeintressen, vilket också skall beaktas. Sedan något år tillbaka finns de offentliga ombuden med vid sammanträden angående hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning. Även vid sammanträden angående de nya tvångsmedlen skall ombuden vara med för att i någon mån ta tillvara integritetsintressena.
    Jag har förstått att i diskussionerna kring huruvida reglerna för
hemlig rumsavlyssning och s.k. preventiva tvångsmedel skall bli gällande rätt, finns tankar på att misstänkt, eller annan som varit utsatt för tvångsmedlet skall underrättas om detsamma. Jag har för egen del inte hela bilden klar för mig och vet inte i detalj vad det regelverket säger, men kan konstatera utifrån ett åklagarperspektiv, och utifrån ett brottsutredande perspektiv att det knappast låter sig göras. Jag kan inte riktigt se framför mig när det skall ske. De hemliga tvångsmedlen används så ofta i sammanhang att de ”drabbar” yrkeskriminella och celler, eller gäng av kriminella. Inte sällan ”böljar” misstanken under en utredning, det kan finnas flera skäl att för en tid upphöra med tvångsmedlet, men förundersökning pågår. När skall det bli tid

140 Agnetha Hilding Qvarnström SvJT 2007 att underrätta vederbörande utan att också avslöja vilka metoder polisen nyttjar? Underrättelse kan kanske fungera i ett typiskt fall där vi har en misstänkt, vilken utsätts för hemlig teleavlyssning, misstanken försvagas, förundersökningen läggs ned och personen i fråga blir underrättad. Denne tar lärdom av detta och lovar att aldrig mer begå brott. En utopisk situation.
     Att bli drabbad av brott är mycket integritetskränkande och jag ut
går ifrån att alla brottsoffer förutsätter och förväntar sig att alla tänkbara resurser används för att klara ut brott.