Artikel 234 EG — en del av det svenska rättssystemet

 

 

Av MARTIN JOHANSSON

Artikel 234 EG ger nationella domstolar möjlighet att begära förhandsavgöranden från EG-domstolen rörande tolkningen och/eller giltigheten av EG-rättsliga bestämmelser. — Det är den artikel i EG-fördraget som kanske bäst illustrerar hur EG-rätten, genom Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen (EU), blivit en del av det svenska rättssystemet. Dessutom har många av EG-domstolens mest banbrytande domar just varit förhandshandsavgöranden. Det är t.ex. i förhandsavgöranden som Domstolen fastslagit och utvecklat principerna om direkt tillämplighet, direkt effekt, EG-rättens företräde samt medlemsstaternas skadeståndsansvar vid inkorrekt genomförande av EG-rätten. — I den här artikeln ges först en beskrivning av artikel
234-förfarandet. Därefter görs en kort genomgång av hur artikel 234 EG har tillämpats av de högsta svenska domstolsinstanserna och av den kritik som framförts. Artikeln avslutas med en diskussion av vad som kan göras för att bättre säkerställa att svenska domstolar begär förhandsavgöranden när detta behövs.

 

1. Artikel 234-förfarandet
Begäran om förhandsavgörande utgör en del av det nationella förfarandet. När en fråga om tolkningen eller giltigheten av en EG-rättslig bestämmelse uppkommer i ett mål inför en nationell domstol, kan denna enligt artikel 234 EG begära ett förhandsavgörande från EGdomstolen om detta är nödvändigt för att kunna döma i saken. Domstolar som dömer i sista instans är i en sådan situation skyldiga att begära ett förhandsavgörande. Dessutom är samtliga nationella domstolar skyldiga att begära ett förhandsavgörande om de anser att det finns stöd för att en gemenskapsrättsakt skall anses ogiltig.1 Artikel 234 EG har enligt EG-domstolen infört ett direkt, judiciellt, samarbete mellan Domstolen och de nationella domstolarna, som kännetecknas av att dessa, var och en inom gränserna för sin behörighet, ömsesidigt bidrar till det slutliga avgörandet. Det är alltså inte fråga om en hierarkisk relation, utan att EG-domstolen tolkar gemenskapsrätten medan den frågeställande nationella domstolen tillämpar denna tolkning på de rättsliga och faktiska omständigheterna i det

 

Advokatfirman Vinge Bryssel, tidigare rättssekreterare bl.a. vid EG-domstolen. Artikeln bygger på ett föredrag som författaren höll vid ett seminarium den 27 mars 2006 arrangerat av Lunds domarakademi i samarbete med SIEPS inom ramen för Europaforum Hässleholm 2006. Uppfattningar som kommer till uttryck är författarens egna. 1 Se bl.a. mål 314/85, Firma Foto-Frost, REG 1987, s. 4199, och mål C-344/04, IATA, dom av den 10 januari 2006, ännu ej publicerad, punkt 30.

enskilda målet. Eller som EG-domstolen själv uttryckt det: "Det förfarande som föreskrivs i artikel 234 EG utgör ett medel för samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om tolkningen av gemenskapsrätten som de behöver för att kunna avgöra anhängiga tvister".2 Artikel 234 EG har till syfte att säkerställa en enhetlig tolkning och tillämpning av gemenskapsrätten i de olika medlemsstaterna.3 Artikeln är således ett viktigt instrument för utvecklingen av EG-rätten i sig, men den är också av stor betydelse när det gäller möjligheterna att från nationella utgångspunkter påverka denna rättsutveckling. Härvidlag spelar naturligtvis möjligheten för medlemsstaternas regeringar att inkomma med skriftliga yttranden i samtliga mål angående begäran om förhandsavgöranden en stor roll, men det är framför allt värt att understryka att det är de nationella domstolarna som genom att begära förhandsavgöranden till stor del sätter domstolens agenda.4

1.1 Vem kan begära förhandsavgöranden?
Enbart de organ som enligt EG-domstolens rättspraxis utgör domstolar har rätt att begära förhandsavgörande. Härvid beaktar Domstolen om det hänskjutande organet är upprättat med stöd av lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande art, om förfarandet är kontradiktoriskt, om organet tillämpar rättsregler samt om det har en oberoende ställning.5 Dessutom krävs att en tvist är anhängig vid den berörda domstolen samt att dennas avgörande är av rättskipningskaraktär ("it is called upon to give judgment in proceedings intended to lead to a decision of a judicial nature").6 Det är i detta sammanhang oväsentligt huruvida det berörda organet kallas domstol eller inte. EG-domstolen har i ett antal avgörande även ansett andra organ uppfylla de nödvändiga kraven.7

 

2 Se t.ex. mål C-380/01, Schneider, REG 2004, s. I-1389, punkt 20. 3 Se bl.a. mål 16/65, Schwarze, REG 1965, s. 1082, mål 107/76, Hoffmann-La Roche mot Centrafarm, REG 1977, s. 957, punkt 5 mål C-364/92, SAT Fluggesellschaft, REG 1994, s I-43, punkt 9. 4 Se också Ulf Bernitz, "Kommissionen ingriper mot svenska sistainstansers obenägenhet att begära förhandsavgöranden", ERT 2005 s. 109 (nedan: Ulf Bernitz ERT 2005), s. 116. 5 Se t.ex. mål C-54/96, Dorsch Consult, REG 1997, s. I-4961, punkt 23. 6 Se t.ex. förenade målen C-110-147/98, Gabalfrisa m. fl., REG 2000, s. I-1577, punkt 33 och mål C-111/94, Job Centre, REG 1995, s. I-3361, punkt 9. För exempel på en djupare analys av dessa kriterier, se punkterna 15-41 i Gabalfrisa, samt mål C-53/03, Syfait m.fl., dom av den 31 maj 2005, ännu ej publicerad, punkterna 21-38, samt även mål C-165/03, Längst m.fl., dom av den 30 juni 2005, ännu ej publicerad. 7 Se t.ex. mål 61/65, Vaasen, REG 1966 s. 261, 36/73, Nederlandse Spoorwegen, REG 1973 s. 1299, mål 246/80, Broekmeulen, REG 1981, s. 2311, och mål 109/88, Danfoss, REG 1989, s. 3199.

Domstolens rättspraxis på det här området kan illustreras med två svenska mål. I målet Victoria Film8 ansågs Skatterättsnämnden ej uppfylla de nödvändiga kraven:

 

"Även om det i förevarande fall finns omständigheter som skulle kunna läggas till grund för uppfattningen att Skatterättsnämnden utövar dömande verksamhet, särskilt den oberoende ställning som nämnden tillerkänns enligt lag och dess behörighet att med tillämpning av rättsregler meddela avgöranden av bindande karaktär, leder andra omständigheter till slutsatsen att nämnden i huvudsak fullgör förvaltningsuppgifter. Det skall särskilt beaktas att den skattskyldiges situation inte har föranlett skattemyndigheterna att fatta något beslut innan en ansökan om förhandsbesked inges till Skatterättsnämnden. Nämndens uppgift är således inte att kontrollera lagenligheten av förvaltningsbeslut från nämnda myndigheter, utan snarare att för första gången ta ställning till taxeringen av en viss transaktion. När Skatterättsnämnden på ansökan av en skattskyldig meddelar ett förhandsbesked i fråga om taxering, utövar den verksamhet som inte består i rättskipning och som för övrigt uttryckligen överlåts till skatteförvaltningen i andra medlemsstater. […] Skatterättsnämnden verkar således som en myndighet som avger ett bindande förhandsbesked, som den skattskyldige har intresse av i den mån denne därmed kan planera sin verksamhet bättre, men har inte till uppgift att avgöra en tvist. […]"9

Däremot anser Domstolen att Regeringsrätten utövar rättskipande verksamhet när den prövar ett överklagande av Skatterättsnämndens förhandsbesked, eftersom denna prövning

 

"syftar till att kontrollera lagenligheten av ett beslut om förhandsbesked, som, när det vunnit laga kraft, är bindande för skattemyndigheten och skall lända till efterrättelse vid taxeringen, om och i den mån den enskilde som begärt detta besked genomför den åtgärd som ansökan gäller. Regeringsrätten skall under dessa omständigheter anses utöva rättskipande verksamhet.[…]"10

Ett annat svenskt exempel är Abrahamsson-målet, i vilket Överklagandenämnden för högskolan ansågs vara en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG.11 Det bör för svenska förhållanden understrykas att kravet på att förfarandet skall vara kontradiktoriskt inte är absolut utan i princip anses uppfyllt om parterna hörs innan beslut fattas.12

8 Mål C-134/97, Victoria Film, REG 1998, s. I-7023, punkt 14. 9 Ibidem, punkterna 15-18. 10 Mål C-200/98, X och Y, REG 1999, s. I-8261, punkt 17. Då det enligt rättspraxis dessutom krävs att de ställda frågorna inte är hypotetiska, underströk domstolen att: "[m]ålet vid den nationella domstolen gäller [...] en verklig tvist, och domstolen har således inte anmodats att ta ställning till ett hypotetiskt problem utan har tillräcklig information om tvisten för att kunna tolka de gemenskapsrättsliga bestämmelserna och på ett ändamålsenligt sätt besvara den ställda frågan" (punkt 22). 11 Se mål 407/98, Abrahamsson och Andersson, REG 2000, s. I-5539, punkterna 28 till 38.

1.2 Skyldighet att begära
Såsom nämnts ovan, föreskriver artikel 234, tredje stycket, EG att domstolar som dömer i sista instans ("mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning") är skyldiga att begära förhandsavgöranden. Nationella överrätter vars avgöranden kan överklagas till den högsta domstolsinstansen omfattas inte av denna skyldighet även om det krävs prövningstillstånd för att den senare skall ta upp överklagandet till prövning.13 I den berömda CILFIT-domen14 angav EG-domstolen, på en direkt fråga från Corte suprema di cassazione (Italien), gränserna för denna skyldighet. Med tanke på debatten i Sverige rörande just den här frågan, kan det vara av intresse att ge en närmare beskrivning av domskälen i målet. Domstolen klargjorde först att dessa domstolar, precis som övriga nationella domstolar, inte är skyldiga att hänskjuta en fråga om tolkningen av gemenskapsrätten om den inte är relevant, d.v.s. om svaret inte under några omständigheter kan inverka på utgången av målet.15 Finner de däremot att de måste använda sig av EG-rätten för att kunna avgöra ett vid dem anhängiggjort mål, är de enligt artikel 234, tredje stycket, EG skyldiga att till EG-domstolen hänskjuta varje uppkommen tolkningsfråga.16 Skyldigheten bortfaller i två situationer:17 1) om EG-domstolen redan gjort en tolkning av den berörda bestämmelsen, speciellt om "den fråga som uppkommit är praktiskt taget likalydande med en fråga som redan har varit föremål för ett förhandsavgörande i ett liknande fall" eller om "det redan föreligger en rättspraxis hos EG-domstolen varigenom den ifrågavarande rättsfrågan har avgjorts, oavsett karaktären hos de förfaranden som lett fram till denna rättspraxis och även om de tvistiga frågorna inte är helt identiska" ("acte éclairé"); eller 2) om "den korrekta tillämpningen av gemenskapsrätten [är] så uppenbar att det inte finns utrymme för något tvivel om hur frågan skall avgöras. Innan den nationella domstolen drar slutsatsen att så är fallet, måste den vara övertygad om att saken är lika uppenbar för domstolarna i de övriga medlemsstaterna och för EG-domstolen. Endast om dessa villkor är uppfyllda, får den nationella domstolen underlåta att föra frågan vidare till EG-domstolen och i stället avgöra den på eget ansvar" ("acte clair"). Ramarna för tillämpningen av den senare "acte clair"-situationen är mycket snäva. Domstolen underströk att bedömningen skall ske med

 

12 Se mål C-54/96, Dorsch Consult, REG 1997 p. I-4961, punkt 31, samt förenade målen C-110/98 - C-147/98, Gabalfrisa m.fl., REG 2000, s. I-1577, punkt 37. 13 Mål C-99/00, Lyckeskog, REG 2002, s. I-4876, punkt 16. Se vidare nedan vid fotnot 38. 14 Mål 283/81, CILFIT, REG 1982, s. 3415, punkt 28. 15 Ibidem, punkt 10. 16 Ibidem, punkt 11. 17 Ibidem, punkterna 13–16.

beaktande av gemenskapsrättens särdrag och de särskilda svårigheter som dess tolkning medför:18

"Till en början skall hänsyn tas till att gemenskapsrättens bestämmelser är avfattade på flera språk och att de olika språkversionerna är lika giltiga. En tolkning av en gemenskapsrättslig bestämmelse kräver följaktligen en jämförelse av de olika språkversionerna. Vidare skall det, även om de olika språkversionerna helt överensstämmer med varandra, beaktas att gemenskapsrätten använder en egen, särskild terminologi. Det skall för övrigt understrykas att de rättsliga begreppen inte nödvändigtvis har samma innehåll i gemenskapsrätten och i de olika nationella rättsordningarna. Slutligen måste varje gemenskapsrättslig bestämmelse sättas in i sitt sammanhang och tolkas mot bakgrund av gemenskapsrätten som helhet, med hänsyn tagen till gemenskapsrättens syften och dess utvecklingsstadium vid den tidpunkt då den ifrågavarande bestämmelsen skall tillämpas."

 

Mot denna bakgrund gav EG-domstolen följande svar till den frågande nationella domstolen:19

"Artikel [234] tredje stycket skall tolkas på så sätt att om en gemenskapsrättslig fråga uppkommer vid en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall denna domstol fullgöra sin skyldighet att föra frågan vidare, om den inte har funnit att den uppkomna frågan saknar relevans, att den ifrågavarande gemenskapsrättsliga bestämmelsen redan har blivit föremål för en tolkning från EG-domstolens sida eller att den korrekta tolkningen av gemenskapsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel. Huruvida ett sådant fall föreligger skall bedömas med beaktande av gemenskapsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför samt risken för skiljaktigheter i rättspraxis inom gemenskapen."

 

Det framstår som ganska klart att villkoren för att en "acte clair"situation skall föreligga är mycket hårda och att, förutom i de uppenbara fall då frågan redan har avgjorts av EG-domstolen (acte éclairé), det snarast är i undantagsfall som en domstol som dömer i sista instans själv kan avgöra en EG-rättslig tolkningsfråga. Även om denna rättspraxis kritiserats från flera håll såsom varandes allt för strikt, t.ex. med hänsyn till de praktiska svårigheterna att idag jämföra samtliga språkversioner, finns det inget som tyder på att den inte längre skulle vara gällande rätt. Senast i Gaston Schul20 bekräftade Domstolen att CILFIT-kriterierna fortfarande gäller, dock utan att gå in på några detaljer.

 

18 Ibidem, punkterna 17–20. 19 Ibidem, punkt 21. 20 Mål C-461/03, Gaston Schul, dom av den 6 december 2005, ännu ej publicerad, punkt 16. Se även mål C-224/01, Gerhard Köbler mot Republiken Österrike, REG 2003, s. I-10239, punkt 118. Se också Ulf Bernitz ERT 2005, s. 112–113 samt Johan Lindholm & Mattias Derlén, ”EG-domstolen behåller kontrollen — Kraven enligt CILFIT och Foto-Frost efter Gaston Schul”, ERT 2006 s. 377.

Det bör understrykas att när en domstol som dömer i sista instans bedömer huruvida ett förhandsavgörande skulle kunna inverka på utgången i målet, är det nödvändigt att den tar hänsyn till sådana gemenskapsrättsliga principer som EG-rättens företräde, direkt effekt och direktivkonform tolkning och inte minst likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.

 

1.3 I vilka situationer skall man begära?
Både artikel 234, andra stycket, EG, som föreskriver att en nationell domstol "får" begära förhandsavgöranden angående tolkningen och giltigheten av gemenskapsrätten, och artikelns tredje stycke, som ålägger domstolar i sista instans att göra detta, använder sig av uttrycket "[n]är en sådan fråga uppkommer". Vad gäller innebörden av detta yttryck har EG-domstolen uttalat att artikel 234 EG inte utgör en form av talan för parterna i det nationella målet. Det räcker följaktligen inte att en part gör gällande att målet ger upphov till en tolkningsfråga eller en fråga om giltigheten av gemenskapsrätten för att den berörda nationella domstolen skall anse att det har uppkommit en fråga i den mening som avses i artikel 234 EG. 21 Däremot kan den nationella domstolen på eget initiativ, utan att någon av parterna yrkat detta, hänskjuta en fråga till EG-domstolen. En nationell domstol har en mycket vittgående möjlighet att tillställa EG-domstolen en begäran om förhandsavgörande om den bedömer att det i ett mål som pågår inför den uppkommit frågor om tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i gemenskapsrätten som kräver ett sådant avgörande.22 Domstolen anser sig i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten. Enligt Domstolens rättspraxis ankommer det nämligen uteslutande på de nationella domstolarna, "vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen".23 I princip kan EG-domstolen bara avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller Domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena

 

21 Se mål C-344/04, IATA, dom av den 10 januari 2006, ännu ej publicerad, punkt 28, och mål 283/81, CILFIT, REG 1982, s. 3415, punkt 28. 22 Se mål 166/73, Rheinmühlen, REG 1974, s. 33. 23 Se bl.a. mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 59, mål C-35/99, Arduino, REG 2002, s. I-1529, punkt 24, och mål C-316/04, Stichting ZuidHollandse Milieufederatie, dom av den 10 november 2005, ännu ej publicerad, punkt 29.

som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.24 Vad gäller tvistemål, där ju enligt svensk rätt möjligheten till processledning är begränsad, kan det erinras om att Domstolen i Van
Schijndel förklarade att de nationella domstolarna inte är skyldiga att ex officio komplettera parternas talan med en grund hänförlig till överträdande av en gemenskapsrättslig bestämmelse om de härigenom skulle vara tvungna att bryta mot en skyldighet enligt nationell rätt att hålla sig passiva och att inte basera sig på fakta och omständigheter som inte åberopats av parterna.25 Denna regel är dock inte tillämplig inom konkurrensrättens område, där EG-domstolen förklarat att artiklarna 81 och 82 EG är bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen och som de nationella domstolarna måste tillämpa ex officio.26

1.4 I vilket skede i den nationella processen skall man begära ett förhandsavgörande och hur bör frågorna formuleras?
Den nationella domstolen kan när som helst i det nationella förfarandet besluta att hänskjuta en fråga till EG-domstolen. I de flesta fall är det dock lämpligt att vänta till dess att de sakliga och rättsliga förhållandena i målet är klara. Domstolen kräver nämligen i princip att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor. Detta för att kunna sätta in frågorna i sitt sammanhang och ge en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen.27 Kravet är av särskild betydelse på konkurrensområdet eftersom detta kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden.28 Det krävs också att den nationella domstolen förklarar varför den begär tolkning av just de berörda reglerna i gemenskapsrätten, vilket samband den anser finns mellan dessa regler och den tillämpliga nationella lagstiftningen, samt varför den anser det nödvändigt att hänskjuta en tolkningsfråga till EG-domstolen.29

 

24 Se mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 61, mål C-35/99, Arduino, REG 2002, s. I-1529, punkt 25, och mål C-316/04, Stichting Zuid-Hollandse Milieufederatie, dom av den 10 november 2005, ännu ej publicerad, punkt 30. 25 Förenade målen C-430/93 och C-431/93, van Schijndel och van Veen, REG 1995, s. I-4705. 26 Se förenade målen C-295/04 till C-298/04, Manfredi m.fl., dom av den 13 juli 2006, ännu ej publicerad, punkt 31, och, för ett liknande resonemang, mål C126/97, Eco Swiss China Time, REG 1999, s. I-3055, punkterna 39 och 40. 27 Se bl. a. förenade målen C-320/90 till C-322/90, Telemarsicabruzzo m.fl., REG 1993, s. I-393, punkt 6, mål C-157/92, Banchero, REG 1993, s. I-1085, punkt 4, och mål C-116/00, Laguillaumie, REG 2000, s. I-4979, punkt 15. 28 Se bl.a. mål C-157/92, Banchero, REG 1993, s. I1085, punkt 5, mål C-116/00, Laguillaumie, REG 2000, s. I-4979, punkt 19, och förenade målen C-438/03, C439/03, C-509/03 och C-2/04, Antonio Cannito m.fl., REG 2004, s. I-1605, punkt 6. 29 Se bl.a. mål C-116/00, Laguillaumie, REG 2000, s. I-4979, punkt 16.

Eftersom Domstolen inom ramen för artikel 234-förfarandet inte är behörig att uttala sig om tillämpningen av en gemenskapsrättslig regel på specifika fakta i det enskilda nationella målet eller om en specifik nationell bestämmelses överensstämmelse med EG-rätten, är det lämpligt att en tolkningsfråga snarast formuleras som en allmän rättsfråga, t.ex.:

 

"Skall artikel XX [berörd gemenskapsrättslig bestämmelse] tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell bestämmelse/lagstiftning, såsom artikel YY/Lagen om ZZ [berörd nationell bestämmelse/lagstiftning] enligt vilken …?"30

Det bör påpekas att EG-domstolen oftast omformulerar frågorna för att kunna ge det svar som den anser bäst hjälper den frågeställande domstolen att avgöra det nationella målet. Det förekommer t.o.m. att den i detta syfte tolkar bestämmelser som den nationella domstolen inte nämnt i sin fråga.31

2. De högsta svenska domstolsinstansernas tillämpning av artikel 234 EG
EG-domstolen har t.o.m. juni 2006 fått 60 framställningar med begäran om förhandsavgörande från svenska domstolar.32 Av dessa kom 25 från allmänna domstolar (HD: 8; hovrätterna: 7; och tingsrätterna: 10) och 28 från förvaltningsdomstolar (Regeringsrätten: 18; kammarrätterna: 4; och länsrätterna: 6). Dessutom har 2 kommit från Arbetsdomstolen och 1 från Marknadsdomstolen.33 De återstående framställningarna har kommit från Överklagandenämnden för högskolan (2), Utlänningsnämnden (1) och Skatterättsnämnden (1).34 Av de 60 framställningarna med begäran om förhandsavgörande kom 11 in under 2005.35 På senare tid har framför allt de högsta domstolsinstanserna kritiserats för att i ett antal mål inte ha begärt förhandsavgöranden i situa-

 

30 Dock bör inte frågan vara alltför allmänt hållen, eftersom Domstolen då också ställs inför en omöjlig uppgift. 31 Se t.ex. mål C-513/03, van Hilten-van der Heijden, dom av den 23 februari 2006, ännu ej publicerad, punkt 26. 32 Det skall i detta sammanhang understrykas att den kritik som framförs i denna artikel inte på något sätt riktar sig mot att Sverige inte skulle ha en tillräckligt god position i statistiken över antalet begärda förhandsavgöranden eller mot att antalet begärda förhandsavgöranden per år i sig skulle vara för lågt. Syftet är att genom att gå igenom ett visst antal domar visa på att det bland svenska domstolar finns ett problem med receptionen av EG-rätten. Statistiken kan ge en viss illustration av detta problem. 33 De första målen som kom från en svensk domstol hänsköts av Marknadsdomstolen: förenade målen C-34/95, C-35/95 och C-36/95, De Agostini och TV-Shop i Sverige, REG 1997, s. I-3843. Dessa mål hade först hänskjutits till EFTAdomstolen, men efter att det svenska anslutningsfördraget trätt i kraft, drogs de tillbaka och hänsköts istället till EG-domstolen. 34 Skatterättsnämnden ansågs ej utgöra en "domstol" enligt artikel 234 EG (se ovan fotnoterna 7 och 8). 35 Det kan också vara intressant att notera att av HD:s totalt 8 framställningar, 3 kom in under perioden juli 2005 till juni 2006.

tioner där det till synes varit relativt klart att så borde ha gjorts36 och den Europeiska kommissionen har inlett ett fördragsbrottsförfarande mot Sverige med anledning bl.a. av dessa instansers obenägenhet att begära förhandsavgöranden av EG-domstolen.37 Kommissionens fördragsbrottsförfarande har delvis sitt ursprung i EG-domstolens dom i Lyckeskog.38 I denna dom, vari EG-domstolen avgav ett förhandsavgörande efter begäran av Hovrätten för Västra Sverige, förklarade Domstolen att en nationell överrätt inte omfattas av skyldigheten i artikel 234, tredje stycket, EG när dess avgöranden kan överklagas till den högsta domstolsinstansen, även om det krävs prövningstillstånd för att denna skall ta upp överklagandet till prövning. Domstolen påpekade att enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken får HD meddela prövningstillstånd om det är av vikt för ledning av rättstill-

 

36 Detta problem tycks inte vara begränsat till svenska domstolar. Även om det rör sig om ett tema med variationer, har liknande problem lyfts fram i andra nordiska länder. I Finland har kritik framförts att finska domstolars begäran av förhandsavgöranden är begränsade till tekniska tolkningsfrågor (se Niilo Jääskinen, "Internationella normer i nordisk rätt", ERT 2005 s. 520, s. 525, med hänvisning till Toumas Ojanens rättsfallskommentar i anslutning till EG-domstolens dom i målet C-514/99, Concordia Bus Finland Oy AB, REG 2002 s. I-7213, i Lakimies 2003:4, s. 692, s. 700). Vad gäller Danmark kritiserar Peter Pagh att ett regeringsorgan, juridisk specialudvalg, medverkar i domstolsprocessen när fråga uppstår om en eventuell begäran om förhandsavgörande från EG-domstolen. Det framgår av artikeln att i brottmål skall åklagaren när fråga om begäran av förhandsavgörande reses hemställa om att målet suspenderas och att frågan föreläggs juridisk specialudvalg som "derved [får] mulighed for att udtale sig om, hvilken stilling der skall tages til spørgsmålet om sagens förelæggelse for EFD, og om hvorledes spørgsmålene til EFD i bekræftende fald bør formuleres" (Rigsadvokatens cirkulære 1978/7). I tvistemål mot staten är det Kammeradvokaten som begär att juridisk specialudvalg hörs innan den danska domstolen tillställer EG-domstolen en begäran om förhandsavgörande. Pagh påpekar att i de allra flesta fall danska domstolar avslår parts yrkande om att förhandsavgörande skall inhämtas från EG-domstolen. Han är av uppfattningen att ett av skälen till detta är juridisk specialudvalgs medverkan i denna del av processen. Han menar vidare att denna medverkan snarast utgör en partsinlaga och inte en opartisk beskrivning av rättsläget och framhåller att juridisk specialudvalg nästan undantagslöst motsätter sig begäran om förhandsavgörande (se Peter Pagh, "Praæjudicielle forelæggelser og Juridisk Specialudvalg", UfR, nr. 41, s. 305). — Vad gäller den svenska debatten, se bl.a. Ulf Bernitz ERT 2005; Nils Wahl, "Vad är oddsen för att det svenska spelmonopolet är förenligt med EG-rätten? — Regeringsrättens dom i Wermdö Krog" ERT 2005 s. 119; Lars-Henriksson, "I kartell mot sig själv. Kommentar till avgörandet MD 2004:21 om räckvidden av 6 § konkurrenslagen/artikel 81.1 EG", Juridisk Tidskrift 2004/05, s. 422; Johanna Engström, "Toskansk olivolja får svenska domstolar på glid — EG-rättens betydelse för några förvaltningsrättsliga spörsmål", ERT 2005 s. 138 (nedan: Johanna Engström ERT 2005); Olle Abrahamsson, "The relation between National Courts and the European Courts", ERT 2006 s. 286; Magnus Schmauch, ”Lack of preliminary rulings as an infringement of Article 234 EC? (Commission case COM 2003/2161, procedure against the Kingdom of Sweden)”, 2005 European Law Reporter p. 445; samt Martin Johansson, "Sveinbjörnsdóttir confirmed by Högsta domstolen — But reluctance to apply Community law seems to persist", ERT 2005 p. 507. — Det är inte första gången den här frågan debatteras i Sverige, se t.ex. Ulf Bernitz artikel i Dagens Industri den 26 oktober 1999, ”Svenska domare kämpar mot EG-rätten i det tysta”. 37 Se bl.a. motiverat yttrande riktat till Konungariket Sverige enligt artikel 226 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen till följd av överträdelse av artikel 234 tredje stycket EG, av den 13 oktober 2004. 38 Mål C-99/00, Lyckeskog, REG 2002, s. I-4876.

lämpningen att överklagandet prövas av HD och att "[o]m det uppkommer en fråga om tolkningen eller giltigheten av en gemenskapsrättslig regel är den högsta domstolsinstansen enligt artikel 234 tredje stycket EG skyldig att — antingen när den prövar frågan huruvida prövningstillstånd skall meddelas eller vid ett senare tillfälle — begära förhandsavgörande av EG-domstolen".39 Kommissionen lägger den svenska staten till last att inte ha "uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 234 tredje stycket EG genom att inte ha vidtagit åtgärder mot den praxis som tillämpas av den högsta domstolsinstansen att inte begära förhandsavgörande vid EGdomstolen i samband med att den prövar frågan om prövningstillstånd i de fall fråga uppkommit om tolkningen eller giltigheten av en gemenskapsrättslig regel, och genom att inte ålägga dessa domstolar en skyldighet att i sådana fall begära förhandsavgörande vid EGdomstolen och kräva att beslut om avslag på prövningstillstånd i sådana fall skall motiveras, vilket skulle göra det möjligt att objektivt konstatera huruvida de högsta instansernas skyldighet enligt artikel 234 tredje stycket EG vederbörligen har iakttagits".40 Som exempel på domar på vilka doktrinen grundar sin kritik mot de högsta domstolsinstanserna, kan bl.a. nämnas en dom, Boliden Mineral ./. Fortum Värme,41 och ett beslut, SAS ./. Luftfartsverket42 av HD. I det förra målet hade Boliden begärt att förhandsavgörande skulle inhämtas från EG-domstolen i frågan huruvida ogiltighet enligt artikel 81.2 EG omfattar även avtalsvillkor som uttrycker eller är resultatet av ett otillåtet samarbete när en deltagare i det otillåtna samarbetet implementerat villkoret i följdavtal med tredje man. Det rörde sig om en klausul i ett standardavtal som inkorporerats i ett elleveransavtal. HD konstaterade helt kort att det av utredningen i målet inte framgick att det angripna samarbetet kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och att därför artikel 81.2 EG inte var direkt tillämplig i målet utan fråga endast var om tillämpligheten av den nationella regleringen i 7 § konkurrenslagen. HD hänvisade också till EGdomstolens dom i Leur-Bloem,43 men drog slutsatsen att, vad gällde

 

39 Ibidem, punkterna 16–19. 40 Cit. ovan fotnot 37. Regeringen, som bestrider fördragsbrott, antog den 16 mars 2006 proposition 2005/06:157, Vissa frågor om förhandsavgörande från EGdomstolen. Justitieutskottet tillstyrkte propositionen i bet. 2005/06:JuU39. Lag (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgöranden från EG-domstolen trädde ikraft den 1 juli 2006. § 1 första stycket lyder: "Om en part i ett mål eller ärende vid en domstol eller myndighet, som omfattas av skyldigheten att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen, har yrkat att ett förhandsavgörande skall inhämtas eller på annat sätt väckt frågan om en sådan åtgärd, skall domstolen eller myndigheten, i de fall den beslutar att inte inhämta ett förhandsavgörande, i sitt beslut ange skälen till detta". Efter att ha studerat den nya lagen, beslutade Kommissionen den 19 juli 2006 att avsluta ärendet. 41 Mål nr T 2280-02, BMA mot FV, dom meddelad den 23 december 2004. Vad gäller detta mål, se också Foad Hoseinian, ”Följdavtals giltighet — restriktiv eller systematisk lagtolkningsmetod”, ERT 2002 s. 749. 42 NJA 2004 s. 735 43 Mål C-28/95, Leur-Bloem, REG 1997 s. I-4161.

svenska konkurrenslagstiftningen, lagstiftaren inte kunde anses ha beslutat att behandla rent interna situationer på samma sätt som situationer som omfattas av EG-fördraget. HD:s bedömning får anses tveksam på båda dessa punkter. Den fråga som Boliden föreslog skulle ställas framstår som klart relevant för målets utgång. Det kan här vara intressant att citera punkt 32 i Leur-Bloem:44

"När en nationell lagstiftning för lösningen av problem i rent interna situationer anpassas till den lösning som har valts i gemenskapsrätten — för att bland annat undvika att inhemska medborgare diskrimineras, eller att det uppstår eventuella snedvridningar av konkurrensen […] — föreligger det ett bestämt gemenskapsrättsligt intresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från gemenskapsrätten blir tolkade på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de skall tillämpas, för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt […]."

 

SAS ./. Luftfartsverket rörde en klagan över domvilla och en ansökan om resning från Luftfartsverket som grundade sig i att HD i ett tidigare beslut inte beviljat prövningstillstånd och inte begärt förhandsavgörande trots att skyldighet förelåg. Målet är intressant ur två synvinklar. För det första gjorde HD följande generella uttalande vad gällde frågan om prövningstillstånd och begäran om förhandsavgörande:

 

"Enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas av Högsta domstolen endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att ett överklagande prövas av domstolen eller om det finns synnerliga skäl till en sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. — Eftersom artikel 234 gäller som svensk rätt skall nu nämnda regler om prövningstillstånd läsas tillsammans med innehållet i artikeln. I de fall skyldighet föreligger för Högsta domstolen att i ett mål begära förhandsavgörande av EG-domstolen bör det regelmässigt vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av domstolen (jfr punkt 17 i Lyckeskog-domen). Även om det någon gång skulle kunna förekomma att 54 kap. 10 § rättegångsbalken inte direkt ger stöd för att meddela prövningstillstånd i ett mål där en EG-rättslig tolkningsfråga nödvändigtvis måste besvaras för att saken skall kunna avgöras skall Högsta domstolen ändå iaktta den skyldighet som följer av tredje stycket i artikel 234. I ett sådant fall kan Högsta domstolen begära förhandsavgörande innan frågan om prövningstillstånd avgörs. — Det kan inträffa att en hovrätt genom en överklagad dom avgjort ett mål i strid med en gemenskapsrättslig regel och att detta framgår vid en jämförelse med EGdomstolens praxis eller av att den korrekta tillämpningen av regeln är uppenbar. Som följer av den ovvannämnda CILFIT-domen finns i ett sådant fall ingen skyldighet för Högsta domstolen att begära förhandsavgörande av EG-domstolen eftersom det inte förekommer någon oklar tolkningsfråga. Trots det finns det då ändå grund för prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken, eftersom det under dessa förhållanden måste anses föreligga synnerliga skäl för prövning i Högsta domstolen."

 

44 Ibidem.

För det andra motiverade HD sitt avslag på Luftfartsverkets klagan bl.a. med att, med tillämpning av CILFIT-domen,45 det var uppenbart att förbudet i artikel 82 EG mot prisdiskriminering gäller i ett fall som det berörda oavsett om det sker mellan två dominerande aktörer och oavsett om det är fråga om en offentlig förvaltningsmyndighets missgynnande av det nationella dominerande bolaget till förmån för nya konkurrenter på en avreglerad marknad som öppnas för fri konkurrens. Vad gällde frågan om de civilrättsliga verkningarna av att en avtalsklausul ansetts innefatta missbruk av dominerande ställning, fann HD att det var uppenbart att en tolkning enligt vilken en sådan avtalsklausul var ogiltig inte stred mot artikel 82 EG, "eftersom denna inte gärna kan kräva en mer ingripande påföljd för att EG-rätten skall få ett effektivt genomslag". HD:s slutsatser i detta mål måste anses vara mycket tveksamma. Det är svårt att förstå hur HD kommit fram till att den korrekta tillämpningen av gemenskapsrätten på de ovan nämnda punkterna är "så uppenbar att det inte finns utrymme för något tvivel om hur frågan skall avgöras" och att "saken är lika uppenbar för domstolarna i de övriga medlemsstaterna och för EG-domstolen", bl.a. med tanke på att EG-domstolen ännu inte prövat frågan om de civilrättsliga rättsverkningar som kan knytas till artikel 82 EG.46 Regeringsrätten har varit betydligt mer benägen att begära förhandsavgöranden, men även den kan kritiseras, t.ex. vad gäller domen i det berömda Barsebäcks-målet47 där det helt klart var mycket tveksamt om samtliga aspekter av regeringens beslut att stänga Barsebäcksreaktorn var i överensstämmelse med EG-rätten.48 Vad gäller Marknadsdomstolens rättspraxis, kan nämnas ett mål där Vägverket i egenskap av köpare men också egenproducent av asfaltsbeläggning ansetts kunna ingå i ett otillåtet kartellsamarbete enligt 6 § konkurrenslagen.49 I detta mål, där en mellandom meddelats av Stockholms tingsrätt, avslog Marknadsdomstolen yrkandet beträffande förhandsavgörande med enda motivering att något skäl för att inhämta ett sådant ej förelåg. Frågan om en köpare i konkurrensrättslig mening kan anses ingå i en kartell mot sig själv har inte behandlats

 

45 Mål 283/81, CILFIT, REG 1982, s. 3415, punkt 10. 46 Se Ulf Bernitz, "Missbruk av dominerande ställning i form av prisdiskriminering — restitution och betalningsbefrielse", ERT 2003 s. 382 ff., och "The Duty of Supreme Courts to Refer Cases to the ECJ: The Commission's Action Against Sweden", in "Swedish Studies in European Law", Vol. 1, Hart Publishing, Oxford 2006 (kommande). 47 Dom av den 16 juni 1999, RÅ 1999 ref 76. 48 Man kan också fråga sig om inte Regeringsrätten borde ha begärt ett förhandsavgörande i Wermdö Krog-målet (dom av den 26 oktober 2004, RÅ 2004 ref. 95), som rörde den svenska lotterilagstiftningen, och bett EG-domstolen precisera tolkningen av lämplighetskriteriet, såsom det utformats i punkterna 67 och 69 i mål C-243/01, Gambelli m.fl., REG 2003, s. 13031), samt av proportionalitetskriteriet. 49 MD 2004:21

av EG-domstolen och är långt ifrån klar. Det är följaktligen svårt att se hur CILFIT-kriterierna skulle vara uppfyllda i detta mål.50 Det finns ytterligare exempel på svenska mål där man kan ifrågasätta den berörda domstolens beslut att inte begära förhandsavgörande från EG-domstolen,51 men eftersom de ovan nämnda exemplen räcker för att belysa problemställningen är det inte nödvändigt att här gå närmare in på dessa mål. Vad kan då denna underlåtenhet att begära förhandsavgöranden bero på? Skälen till att man inte vill begära förhandsavgöranden kan givetvis vara flera. Man kanske inte vill ytterligare förlänga en nationell domstolsprocess som i många fall redan är lång, man är pressad av krav på att få ner balanserna eller man känner sig inte tillräckligt säker på tillämpningen av EG-rätten för att kunna avgöra om en fråga skall ställas och hur den bör formuleras. Bristande kunskap om EG-rätten och dess tillämpning riskerar inte bara en felaktig tillämpning av den materiella rätten utan också en felaktig användning av bl.a. artikel 234-förfarandet.52 Det är dock svårt att undgå slutsatsen att det i många fall också beror på att inte alla domare uppskattar att behöva tillämpa EG-rätten, med risk för att ibland behöva åsidosätta svenska lagar och förordningar,53 eller att det finns en domstol utanför Sverige som är behörig att meddela domar som binder svenska domstolar.54

 

50 Se vidare Lars Henriksson, "I kartell mot sig själv. Kommentar till avgörandet MD 2004:21 om räckvidden av 6 § konkurrenslagen/artikel 81.1 EG", Juridisk Tidskrift 2004/05, s. 422. 51 Se bl.a. Ulf Bernitz ERT 2005, s. 113–115. I detta sammanhang är det dock intressant att notera att, såsom ovan angivits, av HD:s sammanlagt åtta framställningar med begäran om förhandsavgörande inkom tre under perioden juli 2005 till juni 2006 och att under 2005 inkom elva av de sextio framställningar som inkommit från svenska domstolar. 52 Johanna Engström ERT 2005, s. 147, anför att "[m]an får i och för sig ha en viss förståelse för att domstolarna i det längsta försöker undvika EG-rätten och i första hand försöker lösa ett fall på svenska materiella regler. De arbetar under en stor tidspress med begränsade resurser. Även akademiker som ägnar all sin tid åt att studera EG-rätten har svårigheter att finna sin väg i det snåriga regelkomplexet, att förstå innebörden av en 'EG-rättslig rättighet', 'direkt effekt', eller ett 'effektivt rättsskydd', etc.". Hon framhåller dock att det är på de nationella domstolarna "som skyldigheten vilar att tillse att EG-rätten blir effektivt tillämpad och att enskilda får EG-rättsliga rättigheter skyddade. Den skygga inställning till EGrätten som Salov-målet vittnar om, skulle kunna leda till att EG-rättigheter eller EG-rättsliga anspråk, som inte identifieras som sådana, inte får det rättsskydd som de enligt EG-rätten skall ha.". 53 Det har i doktrinen gjorts gällande att det inte ankommer på nationella domstolar utan på den nationelle lagstiftaren att åsidosätta nationella bestämmelser som står i strid med icke genomförda bestämmelser i ett EG-direktiv (se, Olle Abrahamsson, "The relation between National Courts and the European Courts", ERT 2006 s. 286). Denna uppfattning är dock knappast förenlig med EGdomstolens fasta rättspraxis (se t.ex. mål 148/78, Ratti, REG 1979, s. 1629, och mål 8/81, Becker, REG 1982, s. 53). 54 Ulf Bernitz ERT 2005, s. 115, tycker sig kunna urskilja ett mönster som "synes gå ut på att iaktta försiktighet med att begära förhandsavgöranden och uttrycker en preferens för att slutföra målen utan 'inblandning' från EG-domstolen. Det är uppenbart att man härvid i vissa fall tillåtit sig en påtaglig frihet i relation till CILFIT-reglerna".

När man studerar de berörda målen får man en känsla av att det hos många svenska domare finns ett allmänt motstånd både mot att begära förhandsavgöranden och mot att tillämpa EG-rätten, som lätt ses som en "främmande rätt".55 Detta intryck förstärks av kontakter med många svenska advokater, som låter förstå att det många gånger känns som bortkastad tid att ens försöka ta upp en EG-rättslig fråga inför en svensk domstol. De högsta domstolsinstansernas underlåtenhet att begära förhandsavgöranden och den negativa inställning till EG-rätten som denna verkar grunda sig på är extra allvarlig eftersom den, helt naturligt, har en förmåga att påverka även de lägre instansernas benägenhet att begära förhandsavgöranden och därigenom att genomsyra hela det svenska domstolsväsendet.56 Det är därför av yttersta vikt att regeringen i sin proposition 2005/06:157 påminner om att "skyldigheten att begära förhandsavgörande är viktig för att säkerställa gemenskapsrättens genomslag, vilket har särskild betydelse för den en-

 

55 Detta motstånd framgår ganska tydligt av minoritetens votum i HD:s dom i Andersson-målen, NJA 2004 s. 662 (T 2593-01, SA mot Staten, och T 2595-01, UA mot Staten, domar av den 26 november 2004) och Svea hovrätts domar i samma mål (T 4064-00, Staten mot Wåkerås Andersson, och T 4065-00, Staten mot Andersson, domar av den 7 juni 2001). Bl.a. stöder man sig på enbart det första av två yttranden från EG-domstolen rörande EES-avtalets förenlighet med EGfördraget, trots att detta yttrande föranledde en inte oväsentlig omförhandling av avtalet på de berörda punkterna. Man hänvisar också till ett yttrande från en generaladvokat som inte beaktat att EFTA-domstolen i ett annat mål avgjort den relevanta rättsfrågan. Man understryker vidare att EFTA-domstolens domar inte är bindande. Allt detta för att inte behöva tillämpa EES-rätten, trots att denna enligt samtligas uppfattning, även JK:s, inte hade korrekt genomförts av Sverige, vilket i sin tur lett till att de två berörda parterna inte fått vederbörlig ersättning enligt lönegarantilagen (se vidare Martin Johansson, "Sveinbjörnsdóttir confirmed by Högsta domstolen — But reluctance to apply Community law seems to persist", ERT 2005 p. 507). — Minoritetens votum har i doktrinen dock ansetts fullt motiverat eftersom protokoll 35 till EES-avtalet, enligt vilket avtalet inte kräver att någon normgivningsmakt överlämnas till någon institution inom EES, var ett absolut ”sine qua non” under EES-förhandlingarna (se Olle Abrahamsson, ”The relation between National Courts and the European Courts”, ERT 2006 s. 286). Det torde emellertid kunna ifrågasättas om det faktum att EES-avtalet inte kräver något överlämnande av normgivingsmakt verkligen är relevant för frågan om staten kan bli skadeståndsskyldig om den felaktigt genomför bestämmelser i ett avtal som den själv ratificerat. 56 Såsom Nils Wahl påpekar i "Vad är oddsen för att det svenska spelmonopolet är förenligt med EG-rätten? — Regeringsrättens dom i Wermdö Krog", ERT 2005 s. 119; s. 123–124, även om Regeringsrättens uttalande i Wermdö Krog, att det mot bakgrund av existerande praxis från EG-domstolen knappast förelåg något utrymme för att begära ett förhandsavgörande, naturligtvis var begränsat till det aktuella avgörandet, "kan det knappast uteslutas att lägre domstolar — med hänvisning till Regeringsrättens ställningstagande — visar en oberättigad återhållsamhet med avseende på förhandsavgöranden". Johanna Engström ERT 2005, s. 152, uttrycker det på följande sätt: "Om man undviker EG-rätten så långt det är möjligt, så kommer det att ta lång tid att bli förtrolig med den, och det kommer inte några välbehövliga prejudikat för lägre instanser om vad EG-rättens krav på effektivt rättsskydd betyder i praktiken. De högre instanserna har ett ansvar att uttolka hur EG-rättens generella rättsprinciper skall överföras till det svenska systemet och att underlätta EG-rättens tillämpning för lägre instanser."

skilde som tillförsäkras individuella rättigheter genom gemenskapsrätten".57

3. Vad kan göras för att säkerställa att de svenska domstolarna tilllämpar EG-rätten och begär förhandsavgöranden när detta krävs?
Det är tydligt att EG-rätten fortfarande i alltför hög grad ses som internationell rätt, som en främmande rätt, och inte som den del av det svenska rättssystemet som den sedan Sveriges anslutning är. Det behövs en långsiktig och medveten satsning på utbildning i EG-rätt av svenska jurister, inte minst i hur det institutionella systemet är uppbyggt och fungerar.58 Det är oerhört viktigt att åtminstone huvuddelen av de berörda aktörerna förstår både EG-rättens plats i det svenska rättssystemet och hur svenska myndigheter och EU:s institutioner och organ interagerar. En av Europeiska kommissionens tidigare presidenter, Jaques Delors, uttalade i början av 1990-talet något provocerande att inom en snar framtid skulle 80 % av den nationella lagstiftningen beslutas i Bryssel. Förvisso har vi inte kommit dithän, och det finns knappast något som tyder på att siktet skulle vara inställt på att någonsin hamna där, men poängen är ändock att stora delar av en medlemsstats lagstiftning i själva verket utgörs av genomförda EG-direktiv och direkt tillämpliga EG-förordningar. I dagens Sverige styr denna del av vår lagstiftning stora delar av både den privata och den offentliga verksamheten. Svenska domstolar måste t.ex. vara medvetna om och förstå de EG-direktiv som är relevanta för de ärenden de behandlar, för att därigenom kunna ge de nationella bestämmelserna en direktivkonform tolkning och, i de fall en direktivbestämmelse har direkt effekt, åsidosätta de nationella bestämmelser som strider mot direktivets bestämmelse, samt, i förkommande fall, ålägga svenska staten att betala skadestånd till skadelidande. På kort sikt är det viktigt att enskilda domare börjar uppmärksamma EG-rätten, att man, åtminstone när någon av parterna reser ett gemenskapsrättsligt spörsmål, gör en närmare analys av frågan för att kunna fastställa om den kan vara av betydelse för utgången i målet. Härvid måste man också ha i åtanke EG-rättens integration och genomslag i svensk rätt bl.a. via dess direkta effekt och dess företräde. EG-domstolen har visserligen förklarat att, i avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter på området, det ankommer på varje med-

 

57 Regeringens proposition 2005/06:157, Vissa frågor om förhandsavgörande från EG-domstolen, av den 16 mars 2006. 58 Att det brister i kunskapen om EU och EG-rätten verkar ganska klart när man bl.a. kan läsa i en rättsvetenskaplig artikel att "[ä]ven om en EG-förordning, till skillnad från direktiv, gäller direkt som lag i medlemsstaterna och sålunda också i Sverige, förutsätter vårt rättssystem att implementering sker i [mervärdesskattelagen] också av bestämmelserna i den nu föreslagna förordningen, för att de skall bli en del av vår rättsordning" (Björn Forssén, "EG-förordning om tillämpning av sjätte momsdirektivet", SvSkT 2/2005, s. 118, s. 119) och när man kan höra våra högsta jurister tala om "Brysseldomstolen".

lemsstats interna rättsordning att fastställa de processuella villkoren för förfaranden som är avsedda att tillvarata rättigheter för enskilda som följer av gemenskapsrättens direkta effekt (den nationella processautonomin), men den har också understrukit att dessa förfaranden får varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller i praktiken göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).59 Följaktligen räcker det inte att konstatera t.ex. att en sökande visserligen har en rättighet som grundar sig på gemenskapsrätten, men att denna enligt svensk rätt inte kan få några rättsliga verkningar, såsom upphävande av beslut, omprövning, skadestånd, etc. Enskilda domare måste ha tillräcklig kunskap för att kunna avgöra om ett förhandsavgörande bör begäras. Man kan inte nöja sig med att läsa den berörda gemenskapsrättsakten och att grunda sig på huruvida texten tycks klar eller inte. Man måste titta både på doktrin och på EG-domstolens rättspraxis. Om man är osäker kanske det i vissa fall kan vara lämpligt att be parterna yttra sig innan man bildar sig en uppfattning om huruvida EG-rätten är av betydelse för utgången i det berörda målet och om dess innebörd verkligen är klar eller om ett förhandsavgörande bör begäras.60 Vad kan en enskild domare göra för att redan idag förbättra situationen? Man bör se till att det finns tillräckligt med EG-rättslig litteratur på den egna domstolen och att alla som har behov av det får träning i att söka i de databaser som ger tillgång till EG-rättslig information. Man kan också via litteraturen sätta sig in i EG:s grundläggande institutionella uppbyggnad, EG-domstolen och dess arbetssätt, EG:s rättskällelära, etc. På lång sikt krävs, som framgår av det föregående, bättre utbildning i EG-rätt. Utbildningen bör syfta till att öka förståelsen för hur EU och EG-rätten fungerar, hur de integreras i det svenska samhället och vice versa. Det bör ingå ett obligatoriskt block med EG-rätt i juristutbildningen, där huvudvikten läggs på de institutionella frågorna och, framför allt, på EG-domstolen och dess roll, men också de fyra friheterna och konkurrensrätten bör antagligen ingå. Vad gäller övriga kurser bör EG-rätten på ett naturligt sätt ingå i undervisningen på de områden där den är eller kan vara av betydelse.61 Det kan också vara

 

59 Se t.ex. mål C-453/99, Courage och Crehan, REG 2001 s. I-6297, punkt 29. För en närmare diskussion av den s.k. rättsskyddsprincipen, se Johanna Engström, "Toskansk olivolja får svenska domstolar på glid — EG-rättens betydelse för några förvaltningsrättsliga spörsmål", ERT 2005 s. 138. 60 För en diskussion om avskaffande av principen jura novit curia i dispositiva tvistemål och krav på att ombuden redogör för de relevanta rättskällorna, se Christina Ramberg, "Give me the law", Domkretsen nr 2, 2006, s. 6 (tillgänglig på www.domstol.se/domkretsen). 61 Till exempel bör EG:s mervärdesskattedirektiv och relevanta domar från EGdomstolen studeras parallellt med den svenska mervärdesskattelagen, vilket också vanligtvis är fallet idag.

lämpligt att anordna seminarier som belyser hur EG-rätten har blivit en del av den svenska rätten. Även Domstolsverket måste satsa mer på utbildning i EG-rätt och också här bör huvudvikten ligga på de institutionella frågorna och framför allt rättskälleläran, EG-domstolen, dess måltyper och dess rättspraxis. Varje domare måste bli medveten om hur EG-rätten integreras i det svenska rättssystemet. Ett förslag vore att anordna kurser där man sätter in artikel 234 EG i sitt sammanhang med hjälp av rollspel som bygger på verkliga mål. I detta sammanhang bör nämnas att Domstolsverkets resor under domarutbildningen, som inkluderar ett besök av EG-domstolen, är mycket bra och ett steg i rätt riktning. Dessa ger deltagande domare en chans att "få ett ansikte", att se hur EGdomstolen ser ut och att få en möjlighet att diskutera med de jurister som arbetar där.

 

4. Avslutning
Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att svenska domstolar begär förhandsavgöranden från EG-domstolen när detta är av vikt för utgången i målet. Såsom regeringen understrukit i proposition 2005/06:157, är säkerställandet av gemenskapsrättens genomslagskraft av särskild betydelse för den enskilde "som tillförsäkras individuella rättigheter genom gemenskapsrätten".62 Det är de nationella domstolarna som skall säkerställa att enskilda får dessa rättigheter skyddade. Dessutom är det genom att begära förhandsavgöranden som svenska domstolar kan göra EG-domstolen medveten om specifika svenska och/eller nordiska problemställningar och därigenom påverka utvecklingen av gemenskapsrätten och Domstolens rättspraxis. De nationella domstolarna är, för att använda ett uttryck som myntats av den tidigare brittiske domaren vid EG-domstolen, David Edward, "the powerhouse of Community law"!63

 

62 Regeringens proposition 2005/06:157, Vissa frågor om förhandsavgörande från EG-domstolen, av den 16 mars 2006. 63 David Edward, "National Courts — The Powerhouse of Community Law", The Cambridge Yearbook of European Legal Studies, 5 [2004], p. 1 ff.