Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2006
Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS
I fråga om urvalet av rättsfall skiljer sig denna artikel väsentligt från motsvarande föregående rättsfallsöversikter i SvJT.1 Urvalet har denna gång gjorts väsentligt mera restriktivt än tidigare. Syftet har varit att inte referera andra domar än sådana som kan antas ha ett större allmänt intresse. Avsikten är att en sådan princip skall vara vägledande även i kommande kvartalsöversikter.
Från Europadomstolens verksamhet under fjärde kvartalet 2006 refereras följande domar:
1. McKay mot Förenade Konungariket (dom 3.10.2006)
Fråga om rätt att bli ställd inför domare (artikel 5:3 i konventionen)
McKay arresterades den 6 januari 2001 som misstänkt för rån. Han inställdes den 8 januari 2001 inför en magistratsdomare och begärde att bli frigiven mot borgen. Magistratsdomaren avslog denna begäran på grund av att frihetsberövandet var lagligt och att han enligt lag saknade behörighet att vid misstanke om allvarliga brott besluta om frigivning mot borgen. McKay ingav då en ansökan om frigivning mot borgen till High Court, som den 9 januari 2001 biföll ansökningen.
Frågan vid Europadomstolen var om uppdelningen av kompetens mellan magistratsdomaren och High Court var förenlig med artikel 5:3 i konventionen. Europadomstolen konstaterade att magistratsdomaren var behörig att pröva om frihetsberövandet var lagligt och att besluta om frigivning om så inte var fallet. Frågan om frigivning mot borgen var av annat slag och uppkom endast efter det att det konstaterats att det fanns lagliga skäl för frihetsberövandet. Frågan om sådan frigivning hade i detta fall prövats skyndsamt av High Court omkring 24 timmar efter inställelsen inför magistratsdomaren. Europadomstolen konstaterade att McKay, trots uppdelningen av kompetensen på två olika judiciella organ, hade blivit frigiven mot borgen omkring tre dagar efter arresteringen och konkluderade att artikel 5:3 i konventionen inte hade kränkts.
1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2006, senast i 2006 s. 934 ff. Fullständiga domstexter av refererade domar liksom av icke refererade avgöranden är tillgängliga på Internet under webnamnet http://www.echr.coe.int. — Följande förkortade beteckningar används i artikeln: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. — Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
2. Ben Naceur mot Frankrike (dom 3.10.2006)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Ben Naceur dömdes av en brottmålsdomstol för narkotikabrott till ett fängelsestraff och utvisning. Varken han eller åklagaren överklagade domen inom en gällande tiodagarsfrist. Emellertid överklagades domen senare av en högre åklagare, för vilken det gällde en längre tidsfrist om två månader. Åklagarens överklagande ledde till att fängelsestraffet skärptes. Europadomstolen konstaterade att det hade gällt en längre överklagandefrist för åklagaren, samtidigt som Ben Naceur, när åklagaren använt sig av denna längre frist, inte hade haft möjlighet till anslutningsöverklagande. Detta innebar att Ben Naceur hade befunnit sig i ett underläge i förhållande till åklagarväsendet, vilket stred mot principen om parternas likställdhet och innebar ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
3. Moscow Branch of the Salvation Army mot Ryssland (dom 5.10.2006)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen) och religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Klagande var Moskvasektionen av Frälsningsarmén som hade registrerats 1992 som en religiös organisation. Enligt en ny lag om trosfrihet och religiösa organisationer krävdes att tidigare registrerade religiösa organisationer skulle på nytt inge sina stadgar och begära ny registrering. I augusti 1999 vägrades klaganden registrering dels på grund av att grundarna var utländska medborgare och det inte visats att medlemmarna var lagligen bosatta i Ryssland, dels därför att Frälsningsarmén var en paramilitär organisation vars medlemmar bar uniform och ingick i en armé och dess trosuppfattning och målsättningar inte hade beskrivits på ett tydligt sätt.
Europadomstolen fann att hänvisningen till Frälsningsarméns utländska ursprung inte var en godtagbar grund för att vägra registrering, eftersom det inte kunde anses berättigat att göra en skillnad mellan ryska medborgare och utlänningar när det gällde utövning av religionsfriheten. Inte heller hade det varit acceptabelt att vägra registrering på grund av att Frälsningsarméns trosuppfattning och målsättningar var oklara, eftersom det i så fall hade ålegat de ryska domstolarna att ange vilka ytterligare uppgifter som skulle tillhandahållas. Fastän Frälsningsarmén var organiserad efter mönster av en armé och dess funktionärer hade militära grader, kunde det inte allvarligt hävdas att organisationen verkade med våldsamma medel eller utgjorde ett hot mot statens säkerhet. Inte heller hade det visats att Moskvaavdelningen av Frälsningsarmén under de år den varit verksam hade brutit mot rysk lag eller ägnat sig åt annan verksamhet än att främja kristen tro och bedriva hjälpverksamhet.
Europadomstolen konkluderade att de ryska domstolarna, genom att vägra registrering av Moskvaavdelningen av Frälsningsarmén, hade kränkt föreningsfriheten och religionsfriheten i strid med artikel 11 och artikel 9 i konventionen.
4. Marcello Viola mot Italien (dom 5.10.2006)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Marcello Viola dömdes i september 1999 till livstidsstraff för bl.a. flera mord. Domstolen beslöt också att han skulle avtjäna straffet i ensamcell under tre år. Marcello Viola överklagade denna dom och fick via videokonferens delta i förhandlingen inför appellationsdomstolen, som därefter frikände honom för ett av morden och dömde honom till livstids fängelse med en tvåårig period i ensamcell.
Europadomstolen prövade först frågan om arrangemanget med en videokonferens kränkte Marcello Violas rätt till en rättvis rättegång. Enligt Europadomstolens mening skulle överförandet av Marcello Viola till domstolslokalen ha krävt mycket strikta säkerhetsåtgärder och medfört risk för rymning eller fritagningsförsök. Hans personliga närvaro i rättegångssalen kunde också ha gett honom möjlighet till kontakt med de kriminella organisationer som han misstänktes tillhöra. Han var anklagad för allvarliga brott hänförliga till maffians verksamhet, och arrangemanget med en videokonferens kunde anses motiverat för att skydda allmän ordning och förhindra brott och för att ge skydd åt vittnen och brottsoffer. Åtgärder hade också vidtagits för att Marcello Viola skulle kunna fortlöpande samråda med sin försvarare. Arrangemanget hade enligt Europadomstolens mening inte kränkt Marcello Violas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång eller hans rätt enligt artikel 6:3 i konventionen att försvara sig mot anklagelserna.
5. Zakharov mot Ryssland (dom 5.10.2006)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Zakharov klagade i ett brev till en regional myndighet över en tjänsteman som han beskyllde för att ha använt viss kommunal mark för privata ändamål. Påståendet ansågs ärekränkande, och Zakharov dömdes att betala skadestånd och ålades att ta tillbaka anklagelsen i ett nytt brev till myndigheten.
Europadomstolen konstaterade att det var en viktig rättssäkerhetsprincip att medborgarna skulle ha rätt att fästa myndigheternas uppmärksamhet vid vad de uppfattade som missförhållanden i offentlig förvaltning. Zakharov hade inte framfört beskyllningar i förolämpande eller överdrivet språk, låt vara att brevet hade innehållit vissa känsloladdade uttryck. Brevet hade enligt Europadomstolens mening inte gått utanför gränserna för acceptabel kritik. Det hade innehållit vissa värdeomdömen som återspeglade Zakharovs subjektiva bedömning
och inte kunde bli föremål för sanningsbevisning. Domen mot Zakharov ansågs under sådana förhållanden utgöra ett brott mot hans enligt artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.
6. L.L. mot Frankrike (dom 10.10.2006)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
L.L:s hustru begärde skilsmässa från L.L. under hänvisning till att denne varit våldsam och att han dessutom var kronisk alkoholist. Till stöd för dessa påståenden åberopade hon vissa läkarintyg. Domstolen beviljade skilsmässa och gav hustrun vårdnaden om parets barn.
L.L. överklagade domen och åberopade att den hade grundats på sekretessbelagt medicinskt material om honom. Hans överklagande avslogs av appellationsdomstolen.
Europadomstolen fann att de franska domstolarna genom att grunda sina avgöranden på det medicinska materialet och citera delar av detta hade offentliggjort persondata om L.L. Det hade enligt Europadomstolens mening varit möjligt att på grundval av vittnesmål och annan bevisning avgöra frågorna om äktenskapsskillnad och vårdnad utan de sekretessbelagda personuppgifterna. De franska domstolarna hade under sådana förhållanden gjort ett ingrepp i L.L:s rätt till respekt för privatlivet som inte hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen konstaterade också att fransk lag inte hade gett tillräckligt skydd mot användning av sådant personmaterial vid domstol. Slutsatsen blev att rätten i artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet hade kränkts.
7. Pessino mot Frankrike (dom 10.10.2006)
Fråga om bestraffning utan stöd i lag (artikel 7 i konventionen)
Pessino var chef för ett bolag som fick tillstånd att bygga ett hotell i Cannes. Sedan invändningar framförts av en lokal förening, suspenderades emellertid detta tillstånd. Trots detta fortsatte byggnadsverksamheten, och bolaget fick också ett nytt tillstånd. Senare undanröjdes båda byggnadstillstånden, och Pessino befanns skyldig till att ha fortsatt bebyggandet trots att det första byggnadstillståndet suspenderats. Han dömdes för detta att betala böter om 1,5 miljoner francs. Europadomstolen konstaterade att det före domen mot Pessino inte hade funnits någon fransk rättspraxis som visade att det var straffbart att fortsätta byggnadsarbeten efter det att ett byggnadstillstånd suspenderats. En analys av gällande fransk lag visade snarast att suspendering av ett byggnadstillstånd inte kunde, när det gällde de straffrättsliga konsekvenserna, jämställas med ett domstolsbeslut som ålade en entreprenör att avbryta byggandet. Det hade inte varit möjligt för Pessino att förutse att de franska domstolarna skulle frångå tidigare praxis och bedöma hans handlande som brottsligt. Slutsatsen blev därför att artikel 7 i konventionen hade kränkts.
8. Paulik mot Slovakien (dom 10.10.2006)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
En domstol fastställde år 1970 att Paulik var far till en flicka, född 1966. År 2004 begärde Paulik att detta beslut skulle upphävas, eftersom det visat sig genom DNA-prov att han inte kunde vara far till den dåmera nästan 40-åriga kvinnan. Han fick svaret att hans faderskap var slutligt fastställt av domstol och att han inte kunde få frågan omprövad.
Europadomstolen konstaterade att en omprövning av faderskapet inte var möjlig enligt slovakisk rätt. Visserligen var rättssäkerhet och stabilitet i familjerelationer betydelsefulla principer, men i detta fall rörde det sig om faderskapet till en vuxen kvinna som hade egen familj och inte var beroende av Paulik. Behovet av att skydda hennes intressen var därför inte längre lika framträdande. Det var dessutom hon som hade tagit initiativet till DNA-provet, och hon hade ingen invändning mot att Paulik förklarades inte vara hennes far. Det fanns under sådana förhållanden inget intresse av att hålla fast vid ett legalt faderskap som klart stred mot det biologiska faderskapet. Avsaknaden i slovakisk rätt av ett förfarande som gjorde det möjligt att i denna situation få till stånd en omprövning av faderskapet innebar ett brott mot Pauliks rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.
Europadomstolen konstaterade vidare att det i slovakisk rätt gjordes en skillnad mellan en man som av domstol förklarats vara far till ett barn och en man som ansågs vara far genom en laglig presumtion om faderskapet. I det förra fallet var det inte möjligt att senare angripa faderskapet, medan detta var möjligt i det senare fallet. Denna skillnad var enligt Europadomstolens mening diskriminerande och stred därför mot artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen.
9. Mubilanzila Mayeka och Kaniki Mitunga mot Belgien (dom 12.10.2006)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen), rätt till personlig frihet (artikel 5 i konventionen) och rätt till domstolsprövning av lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Pulchérie Mubilanzila Mayeka och hennes dotter Tabitha Kaniki Mitunga var kongolesiska medborgare. Pulchérie hade fått uppehållstillstånd som flykting i Canada, och hon hade uppdragit åt sin i Nederländerna bosatta bror att hämta Tabitha, som var fem år gammal, i Kongo och ta hand om henne tills hon kunde bege sig till modern i Canada. När Tabitha i sällskap med sin morbror kom till flygplatsen i Bryssel, vägrades hon inresa i Belgien och placerades i ett transitcenter, medan morbrodern återvände till Nederländerna. Hon hölls kvar i transitcentret i omkring två månader, varefter hon sattes på ett flyg-
plan och skickades tillbaka till Kongo. Ingen medlem av hennes familj mötte henne vid ankomsten till Kongo, där hon överlämnades till polisen på flygplatsen. Efter ytterligare en tid fick hon tillstånd att bege sig till sin mor i Canada.
Europadomstolen fann att placeringen av Tabitha under omkring två månader i ett transitcenter, som var avsett för vuxna, utgjorde en behandling som stred mot artikel 3 i konventionen. Även hennes mor hade, genom att dottern tvingats uppehålla sig under denna tid i transitcentret, åsamkats sådant lidande att det stred mot artikel 3. De omständigheter under vilka Tabitha skickats tillbaka till Kongo stred också mot både hennes och moderns rätt enligt artikel 3.
Vidare konstaterade Europadomstolen att Tabitha, genom att tvingas uppehålla sig i transitcentret, hade skilts från sin morbror och att hennes återförening med modern i Canada hade försvårats genom myndigheternas handlande. Vid återsändandet av Tabitha till Kongo hade myndigheterna också försummat att tillse att hon blev på ett godtagbart sätt mottagen vid ankomsten. Genom dessa försummelser hade myndigheterna kränkt hennes och moderns rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv.
Slutligen fann Europadomstolen också att Tabithas rätt till personlig frihet enligt artikel 5 i konventionen hade kränkts genom att hon hållits kvar i transitcentret på ett sätt som inte var anpassat till hennes ålder och sårbara belägenhet. Hon hade dessutom skickats tillbaka till Kongo utan att man inväntat att hennes överklagande prövades. Det innebar att hon i strid med artikel 5:4 i konventionen inte hade förfogat över ett effektivt rättsmedel till domstol avseende lagligheten av hennes frihetsberövande.
10. Kaya mot Rumänien (dom 12.10.2006)
Fråga om förfarandet vid utvisning (artikel 1 i protokoll 7)
Kaya, som var turkisk medborgare, kom till Rumänien 2000 och gifte sig med en rumänsk kvinna 2003. Den 15 april 2005 förklarades han vara icke önskvärd i Rumänien, och han utvisades ur landet och förbjöds att återvända under en tid av 15 år på grund av att han ägnat sig åt verksamhet som hotade den nationella säkerheten. Den 18 april 2005 arresterades han, och följande dag utvisades han till Turkiet.
Europadomstolen anförde att den som utsätts för tvångsåtgärd av hänsyn till den nationella säkerheten måste ges möjlighet till prövning av ett oavhängigt och opartiskt organ med behörighet att fastställa om åtgärden är laglig och ingripa mot eventuellt maktmissbruk från myndigheternas sida. I det aktuella fallet hade det inte förekommit något rättsligt förfarande mot Kaya, och myndigheterna hade inte gett honom några detaljer om vad som lades honom till last. Den domstol som prövat hans fall hade endast gjort en formell prövning och inte undersökt om han verkligen utgjorde ett hot mot nationell säkerhet. Slutsatsen blev att det skett ett ingrepp i Kayas rätt till re-
spekt för sitt privatliv som inte uppfyllde kravet på laglighet i artikel 8 i konventionen och att Kaya inte heller åtnjutit de minimigarantier vid utvisning som krävs enligt artikel 1 i protokoll 7 till konventionen.
11. Gurgenidze mot Georgien (dom 17.10.2006)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Gurgenidze bjöd ut ett manuskript av en känd georgisk författare till försäljning. Författarens svärdotter, åtföljd av en journalist från en tidning, sammanträffade med Gurgenidze. I tidningen publicerades därefter ett antal artiklar och intervjuer, illustrerade med ett fotografi av Gurgenidze, i vilka svärdottern anklagade honom för att ha stulit manuskriptet i fråga. Gurgenidzes försök att vid domstol få skadestånd och upprättelse var inte framgångsrika.
Europadomstolen konstaterade att Gurgenidze inte var en offentlig person men att försäljningen av manuskriptet hade ett visst allmänt intresse. Påståendet att han hade stulit manuskriptet var emellertid kränkande och obestyrkt, och publiceringen av hans fotografi kunde inte anses tillgodose ett allmänt intresse. Sammantaget fann Europadomstolen att det var fråga om ett ingrepp i Gurgenidzes privatliv och att de georgiska domstolarna inte hade gjort en rimlig avvägning av intresset av skydd för privatlivet och det allmänna intresset av publicitet. Gurgenidzes rätt enligt artikel 8 i konventionen hade därför kränkts.
12. Hermi mot Italien (dom 18.10.2006)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Genom denna dom omprövade Europadomstolen i en stor kammare ett mål som tidigare avgjorts av domstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna hänvisas till referatet i SvJT 2005 s. 969 f. Frågan i målet var om Hermi hade åtnjutit sin rätt till en rättvis rättegång trots att han inte kunnat närvara vid förhandlingen inför appellationsdomstolen. I denna fråga kom Europadomstolen i sin större sammansättning till annat resultat än i den tidigare domen. Europadomstolens resonemang var i huvudsak följande.
Appellationsdomstolen hade endast haft att ta ställning till de grunder som åberopats av Hermi i överklagandet, och dessa grunder avsåg väsentligen hur brottet skulle betecknas, hur italiensk lag skulle tolkas och vilket värde som skulle tillmätas sakkunnigutlåtanden. De faktiska omständigheterna var inte bestridda, och Europadomstolen ansåg att Hermis närvaro vid förhandlingen inte hade kunnat påverka bedömningen av hans brott. Inte heller hade det varit möjligt för appellationsdomstolen att skärpa det straff som Hermi dömts till. Dessutom hade ingen ny bevisning åberopats inför appellationsdomstolen. Med hänsyn till karaktären av förfarandet vid appellationsdomstolen och till att Hermi varit närvarande vid förhandlingarna i lägre instans, vilka varit av kontradiktorisk natur, konkluderade Europadomstolen
att det inte hade krävts enligt artikel 6:1 i konventionen att han också skulle få närvara vid appellationsdomstolen.
Men även om Hermi skulle anses ha haft rätt att närvara vid förhandlingen inför appellationsdomstolen, förelåg det enligt Europadomstolens mening inte ett brott mot artikel 6:1 i konventionen, eftersom han i så fall fick anses ha avstått från sin rätt att närvara. Han och hans försvarare hade nämligen i god tid underrättats om förhandlingen, och Hermi hade haft möjlighet att senast fem dagar före förhandlingen begära att få närvara. Det framgick visserligen av utredningen att Hermi inte underrättats om denna femdagarsfrist av domstolen eller av sin försvarare. Vid försummelse från en försvarare att tillvarata den tilltalades intressen ålåg det myndigheterna att intervenera men bara om försummelsen var uppenbar eller särskilt bringades till myndigheternas kännedom. En sådan situation förelåg inte med avseende på att försvararen inte underrättat Hermi om femdagarsfristen. Appellationsdomstolen hade därför haft anledning att betrakta Hermis underlåtenhet att begära att bli transporterad till förhandlingen som ett avstående från rätten att närvara.
13. Üner mot Nederländerna (dom 18.10.2006)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Genom denna dom omprövade Europadomstolen i en stor kammare ett mål som tidigare avgjorts av domstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna hänvisas till referatet i SvJT 2005 s. 1064 f. Den stora kammaren fann, på väsentligen samma grunder som domstolen i dess mindre sammansättning, att Üners utvisning till Turkiet inte kränkte hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för hans privatliv och familjeliv.
14. Szwagrun-Baurycza mot Polen (dom 24.10.2006)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
I november 1975 begärde klaganden Leokadia Szwagrun-Bauryczas föräldrar att en domstol skulle förklara dem som ägare till viss mark som varit i deras besittning i mer än 15 år. Målet vilandeförklarades på grund av att de inte hade kunnat ange alla berörda parters adresser. I september 1993 utsågs på Leokadias begäran en god man för att företräda parter med okända adresser. Processen förklarades på nytt vilande i januari 1997 på grund av att Leokadia inte hade angett namn och adresser på arvingarna till dem som hade dött efter det att gode mannen förordnats. Nya försök från Leokadias sida att få målet att avancera misslyckades, varje gång på grund av att Leokadia inte kunnat ange namn och adresser på alla eventuellt berörda personer. I februari avskrevs målet från vidare handläggning.
Europadomstolen konstaterade att Leokadia upprepade gånger framhållit för den polska domstolen att hon saknade möjlighet att fastställa namn och adresser på tidigare ägares arvingar. Trots detta
och fastän en god man förordnats, hade den polska domstolen insisterat på sitt krav och till sist avskrivit målet. Ingen saklig prövning hade skett fastän målet varit anhängigt i 30 år. Europadomstolen konkluderade att Leokadia hade vägrats rätt till domstolsprövning i strid med artikel 6:1 i konventionen.
15. Taner Kiliç mot Turkiet (dom 24.10.2006)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Kiliç var advokat och styrelseledamot i en lokalavdelning av en förening för skydd av mänskliga rättigheter. Statssäkerhetsdomstolen i Ankara gav tillstånd till husrannsakan på föreningens kontor för att framskaffa bevis om vissa brott mot staten. En åklagare beslöt att husrannsakningen skulle utvidgas till att omfatta föreningens generaldirektörs och styrelseledamöters hem och kontor. En statssekreterare i inrikesministeriet förklarade därefter att detta beslut skulle förstås så att det även omfattade lokaler som disponerades av styrelseledamöter i föreningens lokalavdelningar. För Kiliç ledde detta till att hans hem och kontor genomsöktes och att två videoband konfiskerades och ett antal handlingar fotokopierades. Europadomstolen fann att det var på grund av en alltför extensiv tolkning av domstolsbeslutet som husrannsakan kommit att företas hos Kiliç som styrelseledamot i en lokalavdelning. Hela operationen hade varit mycket omfattande, och hos Kiliç hade konfidentiellt material tagits utan särskilt tillstånd. Sammantaget ansåg Europadomstolen att åtgärden inte uppfyllde laglighetskravet i artikel 8 i konventionen.
16. Wallová och Walla mot Tjeckiska republiken (dom 26.10.2006)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Makarna Walla hade fem minderåriga barn, vilka omhändertogs av de sociala myndigheterna. Europadomstolen konstaterade att det grundläggande problemet för familjen hade varit svårigheten att finna en bostad. Varken makarna Wallas förmåga att uppfostra barnen eller deras känslomässiga bindning till dem hade ifrågasatts. Det var i huvudsak bristen på ekonomiska medel som hade försatt familjen i en svår situation, och de tjeckiska myndigheterna borde därför ha vidtagit mindre drastiska åtgärder än att skilja barnen från föräldrarna. Det var inte heller klart att myndigheterna efter omhändertagandet av barnen hade effektivt sökt främja deras kommande återförening med föräldrarna. Slutsatsen blev att artikel 8 i konventionen hade kränkts.
17. Klein mot Slovakien (dom 31.10.2006)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klein, som var journalist, publicerade en tidskriftsartikel i vilken han kritiserade ärkebiskopen i Slovakien för att han sökt förhindra spridningen av en film och en affisch med reklam för filmen. I filmen förekom en incestscen i vilken en kyrklig dignitär var inblandad, och
Klein beskrev denna scen i sin artikel. Han anklagade också ärkebiskopen för att ha samarbetat med den hemliga polisen under den tidigare kommunistregimen, och han uppmanade katoliker att lämna den katolska kyrkan, som han betecknade som ett monster. Klein dömdes till ett års fängelse för att han hade angripit ärkebiskopen och därmed kränkt medlemmarna av den katolska kyrkan.
Europadomstolen fann att Klein i sin artikel inte hade sökt hindra katoliker att utöva sin religion eller nedsvärtat innehållet i deras religiösa tro. Han hade därför inte ingripit i andras religionsfrihet på ett sätt som rättfärdigade en sanktion mot honom. Konklusionen blev att hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet hade kränkts genom det straff som ådömts honom.
18. Földes och Földesné Hajlik mot Ungern (dom 31.10.2006)
Fråga om rätt till rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll 4)
I samband med att Földes åtalades för konkursbrott beslöt ungersk passmyndighet i januari 1994 att dra in hans pass för tiden intill dess det rättsliga förfarandet mot honom avslutats, vilket skedde först i juni 2006. Europadomstolen konstaterade att beslutet att dra in passet inte hade omprövats och att beslutet hade hindrat Földes att resa utomlands i vart fall till maj 2004, då det blivit möjligt för honom att resa inom Europeiska Unionen med ett nationellt identitetskort. Europadomstolen konkluderade att ett förbud att resa utomlands under 10 år utan en förnyad prövning av om inskränkningen var nödvändig, stred mot artikel 2 i protokoll 4 till konventionen.
19. Giacomelli mot Italien (dom 2.11.2006)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Piera Giacomelli bodde nära en anläggning för förvaring och behandling av bl.a. giftigt avfall. Licens för verksamheten hade beviljats företaget Ecoservizi år 1982. Piera Giacomelli initierade vid flera tillfällen rättsliga förfaranden för att få licensen omprövad. Det ledde till att myndigheterna 1996 ålade Ecosevizi att utreda miljöeffekterna av verksamheten. Det konstaterades senare att det kunde uppkomma skadliga effekter på grundvattnet och dricksvattnet och att de som bodde i närheten av anläggningen kunde bli utsatta för hälsorisker. I december 2002 anskaffade myndigheterna temporärt en annan bostad åt familjen Giacomelli.
Europadomstolen konstaterade att varken beslutet att ge Ecoservizi en licens eller tillståndet för företaget att behandla giftigt avfall hade föregåtts av en analys av konsekvenserna för miljön, vilket hade bort ske enligt italiensk lag. Det var först 1996 som Ecoservizi hade ålagts att göra en sådan utredning. Det hade konstaterats att verksamheten medförde hälsorisker för ortsbefolkningen, och förvaltningsdomstolarna hade funnit att verksamheten borde suspenderas utan att detta lett till något omedelbart resultat. Oavsett om problemen till slut skul-
le lösas för Piera Giacomelli, hade hon i vart fall under flera år tvingats bära konsekvenserna av den miljöfarliga verksamheten. Detta innebar att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och hem hade kränkts.
20. Mamère mot Frankrike (dom 7.11.2006)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Mamère, som var politiker, hade i en tv-debatt uttalat sig kritiskt om en hög statstjänsteman, Pellerin, som var ansvarig för frågor om skydd mot radioaktiv strålning. Han hade betecknat denne som en oseriös person med en så stark nationalistisk övertygelse att han bl.a. ansett Frankrike inte vara hotat av strålning från Tjernobyl. På grund av sina uttalanden dömdes Mamère till böter för att han kränkt Pellerins rykte.
Europadomstolen konstaterade att Mamère gjort sina uttalanden under en debatt om frågor av stort allmänt intresse och att hans uttalanden till en del varit värdeomdömen och i andra delar gällt faktiska förhållanden om vilka han emellertid inte hade tillåtits föra sanningsbevisning. Europadomstolen ansåg att bestraffningen av Mamère hade kränkt hans yttrandefrihet i strid med artikel 10 i konventionen.
21. Leempoel och S.A. Editions Ciné Revue mot Belgien (dom 9.11.2006)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande var förlaget Editions Ciné Revue och dess tidskriftsredaktör Leempoel. Bakgrunden var att det i Belgien hade tillsatts en parlamentarisk kommission för att granska hur polisen och domstolarna bedrivit utredningen i ett uppmärksammat pedofilmål. Inom ramen för den parlamentariska undersökningen hördes undersökningsdomaren D muntligt. Efter förhöret överlämnade hon på kommissionens begäran de handlingar som hon samlat för att förbereda sig för förhöret. I dessa handlingar ingick personliga anteckningar om hur hon skulle försvara sig mot eventuella anklagelser samt rekommendationer från hennes juridiska rådgivare. Avsikten var att dessa handlingar skulle utgöra konfidentiellt material hos kommissionen, men efter en tid publicerades utdrag av D:s anteckningar i tidskriften Ciné Télé Revue. D utverkade då ett domstolsbeslut om att alla exemplar av det aktuella numret av tidskriften vid vite skulle avlägsnas från samtliga försäljningsställen. Förlaget och Leempoel ansåg att detta stred mot artikel 10 i konventionen.
Europadomstolen konstaterade att de anteckningar som hade publicerats i tidskriften hade varit av personlig art och att de inte kunde anses ha bidragit till en diskussion av de allvarliga frågor av allmänt intresse som den parlamentariska kommissionen hade att utreda. Med hänsyn härtill hade det varit legitimt och förenligt med yttrande-
friheten i artikel 10 i konventionen att vidta åtgärder för att förhindra spridning av D:s personliga anteckningar.
22. Krone Verlags GmbH (nr 4) mot Österrike (dom 9.11.2006)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 11 i konventionen)
I tidningen Neue Kronenzeitung publicerades en artikel om två skönhetsdrottningar som påstod sig ha varit utsatta för trakasserier, den ena av dem till och med för våldtäkt. I artikeln återgavs ett uttalande av en kvinna i pr-branschen som hävdade att de gjort dessa påståenden för att väcka uppmärksamhet och tjäna pengar. Kvinnan i fråga och tidningsförlaget befanns skyldiga till ärekränkning. De dömdes till böter och ålades att betala hälften var av rättegångskostnaderna.
Den fråga som Europadomstolen hade att bedöma var om det stred mot yttrandefriheten att förlaget skulle stå för en del av kostnaderna. Europadomstolen konstaterade att publiceringen av uppgifterna i tidningen var en nödvändig länk mellan uppgiftslämnaren och publiken och att det därför var förenligt med artikel 10 i konventionen att ålägga förlaget ett delansvar för den ärekränkning som uppgifterna innebar.
23. Sacilor-Lormines mot Frankrike (dom 9.11.2006)
Fråga om rätt till avgörande av en opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Klaganden var ett bolag som innehade vissa gruvkoncessioner men som ville avstå från dessa koncessioner och samtidigt befrias från de förpliktelser som följde med koncessionerna. Detta ledde till en process vid den högsta förvaltningsdomstolen Conseil d’Etat, som meddelade en dom den 26 april 2000. En av de domare som deltagit i avgörandet utnämndes någon vecka senare till generalsekreterare i det ministerium som hade varit bolagets motpart i åtskilliga förfaranden rörande koncessionerna. Europadomstolen fann att det förhållandet att en av domarna, när målet avgjordes, uppenbarligen hade erbjudits en befattning i det ministerium som hade varit bolagets motståndare i olika sammanhang innebar att domstolens opartiskhet vid avgörande av målet kunde ifrågasättas. Slutsatsen blev därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.
24. Kaste och Mathisen mot Norge (dom 9.11.2006)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Kaste, Mathisen och D dömdes för att tillsammans ha begått narkotikabrott. Alla tre överklagade domen. I lagmannsretten förklarade D att han inte ville svara på frågor. Lagmannsretten beslöt då att de uttalanden D gjort vid polisförhör skulle läsas upp inför domstolen.
Europadomstolen fann att Kaste och Mathisen borde ha fått tillfälle att ställa frågor direkt till D, trots att denne i allmänna ordalag hade förklarat sig inte vilja svara på frågor. Europadomstolen framhöll vidare att D, även om han var medtilltalad i målet, var att anse som vittne vid tillämpningen av artikel 6:1 och artikel 6:3 d) såvitt avsåg åtalet mot Kaste och Mathisen. Europadomstolens slutsats blev att dessa bestämmelser inte hade respekterats av lagmannsretten.
25. Tavli mot Turkiet (dom 9.11.2006)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Sedan Tavlis hustru fött ett barn i september 1981, väckte Tavli talan med yrkande att han skulle förklaras inte vara far till barnet. Hans yrkande avslogs med hänvisning till att det vid analys av ett blodprov visats att han kunde vara barnets far. I mars 1999 gjordes emellertid en DNA-undersökning som visade att Tavli inte var far. Trots detta hade han inte möjlighet enligt turkisk lag att få den tidigare domen upphävd.
Europadomstolen fann att det i detta fall inte rådde en rimlig balans mellan det allmänna intresset av rättssäkerhet i fråga om familjerelationer och Tavlis personliga intresse av att få faderskapsfrågan omprövad i ljuset av den nya biologiska bevisningen. Slutsatsen blev att Tavlis rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv hade kränkts.
26. Belukha mot Ukraina (dom 9.11.2006)
Fråga om rätt till opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Zoya Belukha var anställd i ett bolag, där hon varit biträdande direktör men sedan förflyttats till en lägre befattning. Hon väckte utan framgång talan mot bolaget för att återfå sitt tidigare arbete. Vid Europadomstolen hävdade hon att den domstol som avgjort målet inte hade varit opartisk, eftersom bolaget utan betalning hade utfört arbeten på domstolens nya byggnad.
Europadomstolen fann det klarlagt att den domare som dömde i målet faktiskt hade för domstolens räkning begärt och accepterat vissa gratistjänster från det bolag som var Zoya Belukhas motpart. Som en följd härav hade det funnits legitima skäl för henne att ifrågasätta domstolens opartiskhet. Slutsatsen blev alltså att artikel 6:1 inte hade respekterats.
27. Hobbs, Richard, Walsh och Geen mot Förenade Konungariket (dom 14.11.2006)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var alla män vilkas hustrur avlidit. De hade vägrats vissa skatteförmåner som utgick till kvinnor vilkas män avlidit. Europadomstolen fann detta utgöra diskriminering i strid med artikel 14 i kon-
ventionen med avseende på klagandenas rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
28. Tsalkitzis mot Grekland (dom 16.11.2006)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Tsalkitzis hävdade att en borgmästare hade tagit mutor i samband med ett ärende om byggnadstillstånd. Han gjorde brottsanmälan mot borgmästaren, som under tiden hade blivit parlamentsledamot. Åklagaren var förhindrad att väcka åtal, om inte den parlamentariska immuniteten hävdes. Parlamentets talman vägrade emellertid att häva immuniteten.
Europadomstolen konstaterade att det påstådda brottet hade begåtts innan borgmästaren valts in i parlamentet och alltså inte hade något samband med uppdraget som parlamentsledamot. Det kunde visserligen trots talmannens beslut bli möjligt att väcka åtal efter det att ledamotskapet i parlamentet upphört, men detta skulle medföra en avsevärd fördröjning av förfarandet med åtföljande bevissvårigheter. Europadomstolen konkluderade därför att talmannens vägran att häva immuniteten utgjorde ett brott mot rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.
29. Jussila mot Finland (dom 23.11.2006)
Fråga om muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
En skattebyrå ålade Jussila att betala skattetillägg (skatteförhöjning) på grund av fel i hans momsdeklarationer. Han överklagade beslutet till en länsrätt och begärde att denna domstol skulle hålla en förhandling och höra en skatteinspektör och en sakkunnig muntligt. Länsrätten avslog denna begäran men inhämtade i stället skriftliga yttranden från skatteinspektören och den sakkunnige.
Europadomstolen fann att bedömningen av frågor av det slag det här gällde ofta kan göras bättre på grund av skriftlig dokumentation än efter muntlig handläggning. I det aktuella fallet var det inte fråga om bedömning av vittnens trovärdighet, och Jussila hade haft tillfälle att skriftligt argumentera för sin sak i ett kontradiktoriskt förfarande. Målet gällde dessutom endast ett litet penningbelopp, och länsrätten hade motiverat varför den ansett en muntlig förhandling överflödig. Under dessa förhållanden fann Europadomstolen att det inte hade stått i strid med artikel 6:1 i konventionen att avgöra målet utan muntlig förhandling.
30. Veraart mot Nederländerna (dom 30.11.2006)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I ett televisionsprogram anklagade en kvinna, A.K., flera medlemmar av sin familj för att ha utsatt henne för allvarliga övergrepp. Hon sade att hon hade kunnat med hjälp av en terapeut få tillbaka tidigare förträngda minnen av dessa händelser. De utpekade medlemmarna av
hennes familj förnekade övergreppen och anlitade Veraart, som var advokat, för att rentvå sig. I ett nytt televisionsprogram anklagade Veraart terapeuten för inkompetens och bristande professionalism. Terapeuten anmälde Veraart till advokatsamfundet som efter ett disciplinärt förfarande tilldelade Veraart en varning.
Europadomstolen konstaterade att Veraart hade representerat personer som anklagats för allvarliga brott och att det inte fanns något att invända mot att han gjort offentliga uttalanden i sina klienters intresse, under förutsättning att han handlade i god tro och i enlighet med de etiska regler som gällde för advokater. Det hade funnits ett samband mellan de anklagelser som framförts av A.K. och den terapeutiska behandling hon fått, och det hade funnits goda skäl att ifrågasätta terapeutens åtgärder. I vart fall hade Veraart inte bort tilldelas en varning utan att det först gjorts en närmare utredning om förhållandena. Europadomstolen konkluderade att den disciplinära bestraffningen av Veraart stred mot artikel 10 i konventionen.
31. Bajrami mot Albanien (dom 12.12.2006)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
I samband med att Bajrami och hans hustru separerade tog hustrun med sig makarnas dotter och vägrade att låta Bajrami träffa henne. Medan en skilsmässoprocess pågick bortförde hustrun dottern till Grekland. Den albanska domstolen beslöt om äktenskapsskillnad och gav vårdnaden om dottern till Bajrami, men vårdnadsbeslutet kunde inte verkställas. Europadomstolen konstaterade att Albanien inte är anslutet till 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn men framhöll att det också enligt artikel 8 i Europakonventionen finns en skyldighet för en stat att vidta nödvändiga åtgärder för att sammanföra föräldrar och barn i enlighet med vad som beslutats av domstol genom lagakraftvunnen dom. Det albanska rättssystemet hade emellertid inte innehållit något effektivt alternativ till de åtgärder som staterna skall vidta inom ramen för Haagkonventionen, vilket lett till Bajrami hade saknat möjligheter att ge effekt åt vårdnadsdomen. Härigenom hade artikel 8 i konventionen kränkts.
32. Burden och Burden mot Förenade Konungariket (dom 12.12.2006)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var två ogifta systrar i 80-årsåldern, som under 30 år bott tillsammans i ett från deras föräldrar ärvt hus. De hade förordnat i testamente att den av dem som överlevde den andra skulle ärva den först avlidnas andel i fastigheten. De klagade vid Europadomstolen över att det på denna andel skulle komma att utgå arvsskatt som var avsevärt högre än den arvsskatt som utgår vid överförande av egen-
dom mellan makar eller mellan heterosexuella och homosexuella sambor. De ansåg sig härigenom vara utsatta för diskriminerande behandling.
Europadomstolen framhöll att äktenskapet är en etablerad institution som kan motivera särskilda rättigheter för makar. Det fanns enligt Europadomstolens mening inte heller skäl att kritisera staten för att den i fråga om arvsskatten utsträckt makars rättigheter till par som lever samman i fasta heterosexuella eller homosexuella förhållanden. Den brittiske lagstiftaren kunde också ha gett samma förmånsbehandling åt sammanlevande syskon eller andra medlemmar av samma familj, men om en sådan utvidgning skulle ske eller inte fick anses falla inom det stora handlingsutrymme (”margin of appreciation”) som varje stat bör åtnjuta på detta område. Konklusionen blev därför att klagandena inte utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.
33. Markovic m.fl. mot Italien (dom 14.12.2006)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till personer som hade dödats genom NATO:s luftangrepp på Belgrad under Kosovo-konflikten 1999. De väckte skadeståndstalan mot italienska staten vid italiensk domstol, eftersom de menade att Italien hade varit särskilt aktivt under de militära operationerna mot Serbien och också ställt baser till förfogande för NATO. Den italienska kassationsdomstolen fann att italienska domstolar inte hade jurisdiktion på grund av att Italiens beslut att delta i luftangreppen hade varit ett politiskt beslut som inte kunde överprövas av domstol.
Europadomstolen konstaterade att kassationsdomstolen hade prövat klagandenas yrkanden mot bakgrund av de principer som gällde i Italien för domstolars kompetens i fråga om sådana utrikespolitiska åtgärder som krigshandlingar. Det innebar att klagandena hade åtnjutit sin rätt till domstolsprövning, låt vara att denna hade varit av begränsad omfattning och inte lett till en sakprövning av skadeståndskraven. Slutsatsen blev att artikel 6 i konventionen inte hade kränkts.
34. Radio Twist, A.S. mot Slovakien (dom 19.12.2006)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Radiobolaget Radio Twist sände i ett nyhetsprogram en inspelning av ett telefonsamtal mellan en statssekreterare och en minister rörande en politisk maktkamp i fråga om privatiseringen av ett försäkringsbolag. Sedan statssekreteraren väckt talan mot radiobolaget för brott mot hans personliga integritet, beslöt den slovakiska domstolen att bolaget skulle offentliggöra en ursäkt till statssekreteraren och betala ideellt skadestånd till honom.
Europadomstolen konstaterade att telefonsamtalet inte var av privat natur utan gällde politiska frågor av allmänt intresse. Det hade inte gjorts gällande att radioföretaget eller dess anställda hade begått en brottslig handling i samband med inspelningen, som inte heller kunde antas ha på ett påtagligt sätt skadat statssekreterarens rykte. Det förhållandet att inspelningen gjorts olagligt av en tredje person hindrade inte att utsändningen skyddades av artikel 10 i konventionen. Radiobolagets yttrandefrihet hade därför kränkts genom de sanktioner som ålagts bolaget av den slovakiska domstolen.
35. Mattei mot Frankrike (dom 19.12.2006)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att bli underrättad om anklagelse för brott (artikel 6:1 a) i konventionen)
Marie-Hélène Mattei åtalades för bl.a. försök till utpressning men dömdes för medhjälp till försök till utpressning utan att hon getts tillfälle att försvara sig mot denna nya rubricering av brottet. Hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till rättvis rättegång, enligt artikel 6:3 a) att bli underrättad om anklagelse för brott och enligt artikel 6:3 b) att förbereda sitt försvar befanns härigenom ha kränkts.