Skälig eller ”objektiv” expropriationsersättning?
En diskussion om alternativa ersättningsprinciper mot bakgrund av osäkerhet och omvärldsförändringar.
Av teknologie doktor LEIF NORELL
Expropriationslagens ersättningsprinciper har varit föremål för debatt i en allt större omfattning under senare tid. En översyn pågår av expropriationslagens ersättningsregler. I denna artikel diskuteras alternativa ersättningsprinciper mot bakgrund av bland annat frågor om värderingsosäkerhet, reservationspris samt rimlighet ur markägarens perspektiv vad gäller ersättningens reparativa funktion.
Inledning
I RF 2:18 2. st. stadgas att ”den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten”. Ersättningen skall enligt samma grundlagsbestämmelse ”bestämmas enligt grunder som anges i lag”. Expropriationslagens (ExL) regelverk tar enligt huvudregeln i 4:1 ExL sikte på att ersätta markägarens ekonomiska skada eller med andra ord minskade förmögenhet.1 Principen om oförändrad förmögenhetsställning sätts dock ur spel genom ett par undantagsregler, dels den om ersättning för så kallad företagsskada i 4:2 ExL, dels presumtionsregeln i 4:3 ExL.2 De bestämmelser som reglerar ersättning för expropriation och liknande tvångsvis markåtkomst3 har kommit att debatteras och ifrågasättas i en allt större omfattning under senare tid. Som exempel kan nämnas att i Svensk Juristtidning har Thomas Kalbro diskuterat presumtionsregelns vara eller inte vara (SvJT 2003, s. 537 ff.). Fredrik Bonde har ifrågasatt gällande regler mot bakgrund av det ökande in-
1 Se prop. 1971:122 s. 165. 2 Huruvida det därmed kan anses finnas en diskrepans mellan grundlagens och expropriationslagens ersättningsregler är en omdiskuterad fråga i sig, vilken jag dock inte går in på här. Se t.ex. Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, Nerenius & Santerius förlag, 1996, s. 86 ff. och Hager, Värderingsrätt, Jure, 1998, s. 127 ff. (En räddningsplanka av semantisk art är att det i 2:18 RF inte sägs att det ska betalas full ersättning för förlusten; å andra sidan innebär ju undantagsreglerna i 4:2 och 4:3 ExL att inte förlusten ersätts i sin helhet.) 3 Det finns ju förutom expropriationslagen ett flertal lagar som genererar rätt att ta i anspråk mark för allmänna ändamål. Bara som några exempel kan nämnas väglagen (allmänna vägar), lagen om byggande av järnväg (järnvägar) och ledningsrättslagen (allmänna ledningar). Se t.ex. Ekbäck Förfaranden vid planering och markåtkomst, inst. för infrastruktur, KTH, 2000, s. 34 ff. och Sjödin m.fl., Markåtkomst och ersättning, Norstedts Juridik, 2002, s. 25 ff.